WoBWorld

Ibland vaknar man och finner världen alldeles förtjusande. Strålande av sol och vänlighet. Som om inga problem finns eller kommer finnas någonsin. Det är rätt så trevligt att börja en dag på det sättet. Synnerligen trevligt. Kaffet smakar bättre än vanligt, hunden fäller nästan ingenting och katten drar sig mot benen där man står och drar in den friska luften från ett öppet köksfönster.

Idag är en sådan dag. När allt klaffar och stämmer. En dag fylld med känslan av att leva i en god värld.

Eftersom jag väntar besök idag så får jag nog dammsuga lite. Mer blir det inte. Jo, du såg rätt. Besök till mitt enkla hem. Först en gammal god vän med vidhängande äkta hälft som kommer och besöker en gammal man och sedan min yngsta son som förbarmat sig över sin enkla fader och brakar in i mitt hem.

Med tanke på att jag haft sidådär 10 besök sedan jag flyttade in för 2 år sedan så känns det som rena rama invasionen. Inte illa alls. Inte illa på något sätt.

Men före allt det där dammsugandet så ska jag ta jycken på en liten runda ute i det vackra vädret.

Livet är banne mig inte alls så pjåkigt en solig aprildag som det är en regning novemberdito.

Så har jag äntligen fått sova mer än 4 timmar. Självfallet sker det hela en dag när hela världen är i sin allra mest skinande och vackra klänning, mel solrosor och tunn, tunn brun färg i ansiktet. Jag hade en inbjudan till att spendera en stund med glada människor vid en sjö, dricka nykokt kaffe och passa på att bara vara en stund. Så klart, självfallet, på alla sätt som det brukar, så sov jag istället. Dumt, återigen dumt.

Kita har ont i ett ben. Vi har nog gått lite för mycket de senaste dagarna. För att jag ska hålla alla demoner och skräp ifrån mig själv. För att det är skönare att gå och bara fortsätta när fötterna värker och benhinnorna brinner och sticker än att låta tankarna skölja över ryggraden.

Missförstå mig gärna om du vill. Det rör mig inte i ryggen. Men jag är på inga sätt olycklig. Alls faktiskt. Jag har det bra. Så bra. Men fasen jag nyss gick in i har gått över till en annan. En där jag sitter eller går eller ligger eller hoppar medan jag tittar mig själv långt, långt in i själen och finner att det finns saker jag inte borde göra, många saker jag måste göra och en del som jag absolut inte skulle ha gjort. Det är lika intressant som frustrerande.

Nu när dagen snart gått och jag sitter kvar så är det väl dags att ta sig ut i all den där solen och omge sig med fågelkvitter och kanske den där omöjliga känslan av att vara total odödlig, faktiskt tro på att själen alltid har funnits och alltid kommer finnas, långt efter att alla solar har släckts och evig natt har sänkt sig.

 

Det där med att sova verkar vara något jag får vänta med till tills jag blir sövd eller nått. De vanliga 4 timmarna är avklarade. Det känns inte helt gott får jag erkänna. Men det är som det är och det ena med det andra. Tanken är väl att man ska vakna när man är redo för det och då är jag väl redo efter 4 timmar dårå.

Igår var ännu en sådan där märklig dag som jag tycker varje dag är nu för tiden. Högt och lågt nästa samtidigt. Faen vet hur det går till. Gott var att vara ute med Kita, hunden, att vandra genom staden i duggregnet och bara finnas till. Gott var, sannerligen gott var det med, att jag fick en mobil av en av mina allra käraste vänner.

Ni vet. Man har bekanta, man har vänner, det finns givetvis även goda vänner. Sen finns de där som man inte kan placera in i något fack. De som liksom svävar mellan blod och luft. De som liksom alltid finns där, som balans och motvikt till att det dåliga i livet. De som man kan vara ifrån i kanske år men som när man sedan träffar dem igen så plockar man bara upp från förra gången. De som förlåter och giver. Så jag blev inte bara glad utan även stolt över att jag är hedrad med en sådan vän.

Staden var full av folk som handlade mat och saker de inte har råd med i ett töcken av religiositet som ingen känner och som slutar med att alla är sura på varandra för att det är så jävla trångt. Varje gång vi firar en högtid som har sin grund i vår statsreligion undrar jag varför vi är så rädda för andra religoner. Med tanke på att vi måste vara ett av de mest avkristnade folket i världen. Det kommer ju knappast att bli fullt i kyrkorna i påsk heller. De enda gångerna vi går dit är ju när ungarna sjunger julsånger och vid skolavslutningen. Vad nu sommarlov har med Jesus att göra.

Nog om det.

Gott var även att ta en promenad på min gamla område, kommundelen Sjöbo. När jag gick där med hunden så fann jag mig tämligen fort försjunken i en massa gamla minnen. Mina minnen börjar så sakteliga bli gamla märker jag. Jag gick där med Kita och kom på att det är sisådär 27 år sedan jag senast gick med en hund där. Vår norska buhund Zita. Jo, jag vet, Zita, Kita. Bara en sådan sak fick det att rulla i skallen på mig.

Så vi gick där och knatade förbi den där dungen där jag och Zita brukade gå till på morgonen innan jag gick till skolan. Minnen är märkliga ting. För en stund var jag på på precis samma plats men 30 år tidigare. Hur det går till vet jag inte men hjärnan är en delikat sak. Ett under på alla sätt. Märkligt nog ser allt ut som det gjorde då, nästan. De har rensat dungen, gallrat heter det väl. Gardinerna i fönstren på husen omkring är kanske annourlunda men himlen har precis samma moln.

Efter den där lilla nostaligsemestern så gick vi till kära mor. För hon har gått från tant mamma till kära mor. Kanske är det avståndet som gör det men jag gissar nog allt att det mer har att göra med att hon blivit gammal. På riktigt. Det känns.... inte så bra faktiskt. Hon har ju alltid funnits där. Ända sedan mina celler började dela sig. Alltid och ständigt. Vi har grälat om allt och inget, gång på gång. Två otroligt envisa människor som när de väl bestämt sig sällan går att rubba med förnuftiga argument.

Men där jag tidigare har kunnat gräla utan dåligt samvete eftersom hon varit en så stark människa så vet jag inte hur jag skulle kunna säga emot henne ens om hon sade åt mig att låta det brinna i håret. Sorgligt, men hjärtat tickar på och allt går vidare oavsett vad man vill.

Det riktigt roliga var att när jag gick ut för att hämta den där mobilens så ville mor att jag skulle lämna kvar Kita och när jag kom tillbaka så var de de allra bästa av vänner. Djur kan vara en sådan underbar tröst. Föresten, varför delar man in djuren i människor och övriga djur, som om de andra är lite mindre värda än oss högstående kloka människor? Vi som inte jagar för att få mat utan för att det är kul att döda. Vi som inte slåss med den vi är sura på utan kallar in arméer som kan meja ner vandra medan de som är sura sitter i trygga palats. Vi som köper pengar och säljer luft.

Skit samma. Det finna andra dagar att fundera på det där.

Efter besöker hos morsan, eh, kära mor, så tog vi bussen till en affär för att handla lite kraffs. När jag kom ut så väntade Kita snällt och tålmodigt men blev en smula exalterad när vi skulle gå. Som hon brukar göra. I det läget är man allt tvungen att höja rösten en smula eftersom hon helt plötsligt fått svårartad vax i öronen, ett anfall av dövhet.

Döm då om min förvåning när en kärr... en dam med sina osnutna ungar börjar yla om att jag minsan var en riktig elaking och borde äta vatten och torrt bröd resten av livet eftersom hunden fick utstå detta elände. Orkar jag med sådant? Nä, inte så. Mitt svar blev att gå vidare med jycken glatt viftande på svansen bredvid mig. Döm då om precis samma förvåning som förra gången när kärri... damen ylade om att man minsan skulle vara snäll mot sina djur och att det var då jag inte.

Kort sagt så sade jag åt henne att man ska hålla käkarna i styr innan man uttalar sig om sådant man inte vet något om. Fast måhånda en smula bryskare i tonfallet.

Visst. Det är bra att människor reagerar. Det kan aldrig vara fel. Egentligen. Men ärligt talat. Skulle jag resonerat med hunden i några dagar tills hon inte längre ville springa rakt ut bland bilarna på parkeringen?

Nä sånt orkar jag fan inte med alls. Inte alls.

Tja. Sen tog kvällen över, natten tog vid och nu är det redan eftermiddag dagen efter. Hur det där går till eller om dagarna ens hänger ihop längre vet jag inte. Just nu bryr jag mig inte ett skvatt. Men kanske gör jag det i morgon eller redan om 10 minuter.

Det kanske är det där som gör att livet hänger ihop? Att man aldrig vet.

Seger. SEGER, ropar jag. Äntligen fick jag sova mer än 4 timmar. Hela 6 sådana har jag skrapat ihop. Det går framåt helt klart. Inte illa för en gammal bataljonssignalist som mig inte.

Det är första april och jag orkar inte. Man förväntas sitta vid morgontidningen och bli lurad och sedan, när någon påpekar att man blivit det ska man skrattat och skrocka och tycka att de där var ju ofantligt kul.

Men det är ju så sällan det. Nästan faktiskt precis aldrig. Att luras på en dag när man SKA luras är ju kass. Idag tror ju ingen på någon ändå. Fan vet om inte de på 112 skulle börja skratta om man ringde och sade att det brann, även om så hela huset står i ljusan låga. Nä, då är det ju roligare att luras en dag när man inte förväntas göra det.

Tycker jag, tycker jag.

Det är visst påsk. Sådär bara. Igen. Fan vet vart förra midsommar och julen och vintern och snön och kylan och mörkret och farhågorna över att jag ska dö innan ljuset kommer tog vägen. De är som förvunna i tidens töcken. Snyggt uttryck det där förresten. "Tidens töcken". Låter liksom snitsigt och ack så sant på samma gång. Vad jag ska göra under påsken är väl detsamma som alla andra högtider. Ett besök hos kära mor och sedan sitta hemma och vara förbannat bitter över att "fira" alldeles ensam och eländig. Det blir nog mycket skrivet i helgen misstänker jag. En bra och god tröst i väntan på uppståndelsen.

Färga håret. Jo, det ska jag allt göra. Ta promenader. Klappa hunden, katten och smeka mig själv.

De första helgerna jag levde på det där sorgfulla sättet så höll jag banne mig på att stryka med. Alltså rent själsligt. Man är aldrig så ensam som när man förväntas vara delaktig. Men jag har vant mig och gjort det till mitt och det faller inte längre några sådana där salta sura tårar över sakers tillstånd. Inte när någon ser i alla fall. Fast det ligger ju i sakens natur att någon inte gör det. Ser alltså.

Så nu väntar duschen, sedan väntar hunden, sedan väntar jag mig att jag själv befinner mig på apoteket. Det är inte så illa att leva ibland. Kanske inte något att bli sprudlande glad över. Men däremot att bli förbannat tacksam över.

Om man sedan har börjat dagen så här så kan det fan i mig inte bli allt för fel :-)

Håhåjaja sade WoB och satte sig tungt. Jag somnade klockan 6 på morgonen och vaknade utvilad och pigg. 8 jävla 30! Inte å pigg med andra ord. Dessutom ska jag in till La stada och bli teraperad med. Hur nu det kommer att gå. Ska bli synnerligen intressant det hela måste jag säga. Helst hade jag ju faktiskt sovit i typ en sisdär 8, 35 timmar till. Men av det bliver det inte.

Men solen skiner även om det är lite kyligt. Eller vad man nu ska kalla det när man just överlevt en istid. Hunden får följa med till terapin. Jag ser ingen annan råd eftersom jag tänkte få lite andra ärenden gjorda med och då dröjer det innan jag kommer hem igen. Bättre hon sitter och skäller på folk vid lasarettet än i min lägenhet känns det som.

Så. Leta upp en vit skjorta, dra på sig byxor och dra ner på stan.

Nähä. Inte då. Inte jag inte. Gå upp i tid när man har lovat att ta en fika med en vän i stan. Nä, inte jag. Sova är gott. Jättegott. Så gott att klockor må ringa men mina öron lyssnar liksom inte. Så när jag väl, med ett visst välbehag, rullade ur sängen så fann jag att klockan inte alls var 7 som den skulle vara utan hade gått åstad och blivit halv 12 helt på eget bevåg.

Så av fika blev det intet. Egentligen skulle jag lagt mig rekordtidigt igår kväll. Redan vi 20.30, som vi ju alla vet faktiskt bara, på riktigt, är 19.30 i några veckor till tills kroppen ställt om sig till omvärldens krav. Kunde jag somna? Fast jag var snortrött? Inte då.

Helt plötsligt fann jag mig fullt upptagen med att sopa och moppa golven, samla ihop tidningar och sopor och vara allmänt stissig och störig. Ärligt talat få funderar jag på om man kan luta hela kåken. Så att smutsen liksom lade sig i ett hörn och man sedan enkelt kunde antingen sopa upp det lätt eller alternativ två, lägga en matta över skiten.

Men det gör sig nog inte så lätt. För att inte tala om hur grannarna skulle reagera när de plötsligt fann sig sittande i i favoritfåtöljen i ett hörn av rummet bara för att WoB blivit tokig på alla hund och katthår och all sand som den väna jycken drar in mest hela tiden.

Förresten, vad är det som gör att man kan gå alldeles jättetyst i sin lägenhet på dagen? Man tassar omkring så lätt så lätt på tå och inget i hela världen skvallrar om att man knatar omkring. Men på natten så exploderar golven bara man andas på dem. Går man sedan på dem, vilket är det som de är till för förutom att ha saker på, så låter det som om en hel hjord elefanter springer maraton. Ska man öppna kylskåpet så låter det som gevärseld och blir man helt plötsligt sugen på ett glas vatten så låter kranen som Niagarafallen. Märkligt.

Det allra värsta är att jag bara fick bort den värsta skiten. Idag får jag fortsätta med att dammsuga och moppa igen. Det här vädret med konstant snösmältning är ju underbart. Men dessutom så blir vovven dyngsur på tassar, ben och mage och när hon sedan blir smutsig på de samma med så är det inte mycket att göra. Det räcker med en promenad för att lägenheten ska var übersmutsig när vi väl kommer in. Nu snackar vi lortig alltså.

Men det är väl priset man får betala för att ha en god vän att gå på promenad med.

I vilket fall så somnade jag inte alls tidigt utan väldigt sent. Sista gången jag tittade på klockan så var den 6 på morgonen.

Därav den sena timmen jag vaknade på. Så efter att nu ha druckit några koppar kaffe så är det dags att ge sig ut i världen igen. Vart vägen leder vet jag inte men det är väl det som är äventyret med livet?

Jag skriver ofta om att jag tänker mycket. Som om jag vore bättre än alla andra. Klokare och kanske rent av vis. Men jag tror att jag aldrig har påstått något sådant. Bara att jag tänker mycket. Men alla tänker. Däremot talar alla inte om det.

Någon sade åt mig att "du har för lite att göra, det är det som är problemet". Men sen när det ett problem? Varför är det så viktigt att ha något att göra, något som blockerar tankar? Jo jag vet, jag säger totalt emot mig själv och det jag skrev om igår om vikten av att ibland kunna gå ur sig själv. Men det är ju inte samma sak som att fylla livet med saker att göra för att slippa lyssna på rösten i skallen.

Förresten så funkar inte det där med att ha något att göra heller. När jag arbetade så tänkte jag precis lika mycket men blev oerhört frustrerad av att inte kunna tänka ifred och över att inte kunna göra något med det jag tänkte. Det var som att skriva, precis som just nu, men istället för på ett papper eller på datorn eller på en blogg så skrev jag i luften. Samma samma.

Däremot kan det kännas som ett lyte det där med att hela tiden känna att jag vill få ut tankarna, sätta dem på pränt. Här eller någon annanstans. Att inte ens kunna gå och pinka för att jag är rädd för att tappa tråden. Eller att gång på gång gå ur sängen för att skriva något. Men det är väl en fråga om impulskontroll och någon sådan har jag inte sett till i mig själv sedan jag lärde mig att det gör ont att dra näven i en vägg när man blir förbannad.

De här sista dagarna har väckt mycket av det som slumrat i mig. Kanske är det våren, kanske är det alla promenader med hunden. Kanske är det bara dags.

Det handlar mycket om att jag måste våga kasta mig ut i att göra det jag verkligen vill. Att sluta vara så rädd för att höra att det är kass, sluta bry mig så mycket om att andra kanske kommer, kanske redan, säga att "skomakare, bliv vid din läst".

Samlar mod. Svamlar på om saker som sker, en hel del som aldrig skett men som kunde hänt och saker som kanske kommer ske. Eller inte.

 

 

Att sova gott är lite som att vara förbannat noggran med underarbetet innan man lackar en bil. Inatt sov jag som en kung igen även om det blev någon sorts obehaglig mardröm mot slutet. Men återigen vaknade jag helt snurrig och dundertrött och det är så underbart.

Idag är en bra dag. Elfsborg spelar mot Kalmar och det hela visas på Tv4. Så fantaskt att kunna sitta i fotöljen och följa det hela, inte betala en spänn för det och bara, nästan, vara där. Visst, det är inte i närheten som att stå med Guliganerna på plats och sjunga så högt man bara kan, men jag kan väl småsjunga här med.

Det är så otroligt hur det där laget har fångat mitt hjärta. Jag som fram till 25 års ålder fullständigt avskydde allt som hade med sport att göra och fotboll i synnerhet. Men det var innan jag kom på att man inte behöver spela själv för att det ska var njutbart. Eftersom jag fullständigt suger på allt som har med sport att göra förutom möjligen bangolf där jag kan ha tur så fick sport mitt inre att krulla ihop sig. Minnet av alla hånfulla ord på gymnastiken i skolan brände i mig och jag bara hatade det där.

Men sport är så mycket större än att bara utöva den. Precis som allt annat. Man måste inte kunna spela gitarr för att kunna njuta av en bra bluesgitarrist. Man måste inte kunna skriva en enda vettig mening för att kunna försjunka totalt in i en bok. Inte beöver man kunna regissera för att kunna tycka att en film är bra.

Det är liksom hela kulturen kring Elfsborg som är så vacker. Att kunna möta totala främlingar på vägen till Arenan och skratta och prata och vara tillsammans bara för att man förenas av kärleken till ett lag. Att hålla ordning på spelscheman, taktik, nya spelare och diskutera den eviga tränarfrågan. Att när någon kommer hem till en genast bli igenkänd som en Guligan eftersom det hänger en spelartröja och en halsduk på en krok i hallen där alla kan se den.

Så idag är en bra dag. Helt klart. Även om solen har åkt på släktträff och regnet vikarierar så länge. För jag har något att se fram mot och vet redan nu att jag kommer att kunna tänka på det som kommer ske i en vecka.

Därför så lägger jag alla tankar och konstiga känslor i en guldlåda, stänger locket och låser med en silvernyckel. De får ligga där och förädlas medan jag själv har tankarna på annat håll.

I övrigt så är det rätt så lite jag tänker göra idag. Hämta upp den allra sista tvätten, ta en promenad till affären, moppa golven. Städa toaletten. Gå ut med soporna. Klappa katten och bara vara. Det är lördag. Då får man göra sådant.

Visst är det rätt så gott att leva?

Ta mig tusan om inte det här är en bra dag redan från allra första början. Jag vaknade och var hur trött om helst. Vilken underbar känsla. Att vakna och vara trött och mosig i skallen och inte det där abrupta uppvaknandet från en orolig sömn som jag har genomgått varje morgon i några veckor.

Sugen på kaffe liksom. När var jag det senast på morgonen? Länge sedan.

Ner till tvättstugan, fortsätta tvätta. Mata djuren. Röka en cigarett. Höra hur regnet som föll på mitt tak när jag vaknade avstannat och ersatts av solen.

Planerna för dagen är oändliga. Eftersom de får droppa in lite när de vill och inte redan stod i almanackan. Kanske ska jag promenara? Kanske åka in till stan? Kanske läsa? Kanske bara tänka kanske hela långa dagen och vara nöjd med det.

Solen skiner från en himmel som liksom inte riktigt bjuder in den men inte kan annat än ge upp för styrkan i strålarna. Balkongdörren står på vid gavel för att vädra ut alla gammal unken vinterluft. Julen är långt borta. Väldigt långt borta.

Livet än nog sådär vackert som en del påstår det är. Tänker jag kanske.

Att gömma huvudet i sanden har en effekt på livet. Det hinner gärna igen en. Nu sitter jag här, gruvligt eländig. Igår skulle jag träffat min arbetsgivare. Gjorde jag det? Nä, lappen som jag hade skrivit upp tiden på låg visserligen på köksbordet men kom jag ihåg att titta på lappen? Nope.

Dessutom så borde jag, för länge sedan, ringt och bett om nya mediciner. Har jag gjort det? Nope. Har jag mediciner? Nope. Mår jag konstigt? Yeps. Det snurrar och känns som att jag får små stötar i skallen, jag sover så jävla kass att de lika gärna kan kvitta och dagarna fylls av en vag känsla av obehag. Är det speciellt smart sätt att sköta sin hälsa och sinnesro på? Inte så.

Men men. Ringde till min kontaktperson om nya recept men inte var hon där inte. I morgon. När det aldrig brukar finnas någon läkare på plats. Fredag liksom. Så nya medikamenter får vänta till nästa vecka. Så bra. Så kan jag ju efter helgen vara väldigt säker på att jag nog behöver de där medicinerna. Test av karaktären liksom. Det är ju bra? Nope. Jag har redan testat den och funnit den totalt frånvarande. Så dumt.

Men. Solen skiner. Musiken låter. Katten har legat bredvid mig hela natten och varit sådär kattig som bara Chips kan vara. Hunden är glad. Så jag får väl rycka upp mig.

Det blir en promenad helt klart. Ut i solen, in i skogen. Släppa lös jycken och mina egna känslor. Låtsas att stötarna i skallen ska vara där. Fundera på kloka sätt att leva på och kloka ting. Tvätta. Tvätta, tvätta. Köpte äntligen tvättmedel igår. Det var på tiden för nu har jag inget rent att ta på mig längre. Dessutom behöver mopp, handukar, duken på köksbordet och minst ett lakan tvättas.

Så dagen kommer att ramla på och ikväll så kommer jag nog att vara rätt nöjd med den här dagen än en gång. Inte för att jag någonsin varit nöjd med just den här dagen, men dagar brukar kännas bättre i efterhand av någon anleding. Kanske för att man tagit sig igenom dem?

Så varför sitta här och deppa när det som finna att deppa över inte är i mina händer ändå? Bättre att gå och vara glad över saker som jag påverkat till att vara bra.

Eller?

Fan vad jag blir beviken på mig själv. SÅ oerhört frustrerad och förbannad. Tanken var att jag skulle på terapi i dag, för att terapera mig och bli som andra. Inte då. Efter en morgon med enorm beslutstångest så fann jag mig själv ringa och ställa in. I sista sekund eller om det var första kanske. Så irriterande. Dessutom glömde jag om nya recept och nu kan jag inte med att ringa om det igen. Får väl göra det i morgon kan jag tro.

Fasen, det handlar ju inte om att gå till tandläkaren liksom. Vad är det inom mig som gör att jag har så förbannat svårt att fixa sådant här? Vill jag inte bli frisk eller vad är det som händer?

Nä, detta tarvar kaffe. För det riktigt märkliga med det hela är att nu så känner jag mig oerhört lättad. Som att en börda försvunnit. Men det kanske är läge att lära sig skillnaden på börda och nödvändigheter?

Det där med att dyka ner i mig själv ska jag nog inte göra någon gång mer. Inte allt på en och samma gång i alla fall. Jösses vad det tog på krafterna. Men precis som jag trodde så motade jag nog det mesta i grinden, helt enkelt genom att "snabbearbeta" tankarna som fanns i mig.

Nu mår jag alldeles utmärkt. När man har tömt sig på alla negativa känslor inför sig själv och världen så känns det bra att bara ha kvar en massa goda och positiva känsor. Lite som att tömma en böld.

Däremot blev jag faktiskt en smula överraskad över att det fanns så mycket som bubblade i mig. Det tog mig med en betydligt större kraft än jag trott. Men hellre det än att göra som jag gjort förr om åren, inte låtsas om det och sedan gått omkring och mått kass i månader, år. Bättre att klar av det på en helg liksom.

I vilket fall som helst så kan jag inte må dåligt en sådan här dag. Regnet faller precis lagom ljummet och gott för att skölja bort den sista snön. Elfsborg slog till igår och vann med 6 jävla 0 hemma på arenan och livet är precis så där som det ska vara på våren. Fyllt av hopp om varma kvällar och ännu hetare nätter.

Nu är det kaffe som gäller.

Sådär ja. Då var det måndag igen. Gudskelov. Helg orkar man bara med i små, korta utbrott. Eftersom jag nu känner mig tämligen färdigt med att dunderdeppa så ska jag istället vara glad tror jag. Att dyka ner i sitt allra lägsta gör att jag mår desto bättre efteråt.

Dagen ska gå i glädjens tecken. Eller i alla fall inte i tyckerjättemycketsyndommigjälv-tecken. Det blir väl en rätt så vanlig måndag tror jag. Bäst så.

Sövt mig själv. Så sorgligt. Så dumt. Så skönt. Så oerhört gott. Gårdagen, lördagen, är borta. Försvunnen. Totalt utom mitt minne. Borde jag leva ens? Eller är jag försvunnen? Jag vet inte längre. Hur fan ska jag klara mitt liv när allt är så oklart? Så dimmigt. Så tramsigt och så smutsigt.

Inte för att jag har en microvågsugn, men nog har jag micrat mig själv. Brännt bort allt som smakar gott. Överkokt. Längtar efter ett annat liv men älskar det jag lever. I aviserna kan man läsa att påven är sur för att katoliker begått övergrepp på barn. Fan, han borde vara sur för att katoliker begår övergrepp på människor. Saker och återigen saker händer hela tiden. Vad skulle Keith göra?

Nu ska jag dricka kaffe, livet och kanske äta något som gör mig ont. Varför inte? Grönsaker är för mycket. Kött är för lite. Vi är alla något som betyder något. Själv betyder jag inget, förutom för mig själv. Men där är jag hemma. Slösar inte med mina lögner.

Varför skulle jag?

Det röda faller mig i strupen. Så rädd. Men kaxig. Slutat hoppas, slutat tro. Förresten, när trodde jag senast? Ser på mänskligheten som en anomali. Ett skönhetsfel på jordens skorpa. Lite som dronten, dömda att förgöras.

I en värld när inget accepteras är jag allt som jag behöver. För hur ska jag annars orka vakna? Om jag inte behövs? Så jag går upp, dricker nymalt kaffe och röker mig till döden. För den kommer ju ändå så varför inte njuta av livet? Går på promenader och tänker att luften är sval och att jag är kall. Ensamheten är en gåva som jag köpt för dyra pengar. Så dyra.

Mina golv behöver städas. Smutsen letar sig in innanför min krage och ner för min rygg. Älska är ett begrepp jag inte längre är vän med. Men så har jag väldigt få vänner med. En del människor har så många vänner, jag har nog ingen. Just nu. Två liv att bedra, men inga vänner. Katten, min bästa vän sitter i fönstret och tittar ut. Hunden, min älskade vän, ligger på golvet och kliar sig i örat. Själv sitter jag. Här.

Det finns ett antal kort här. Fotografier. På barn. De är mina säger de som vet. Själv ser jag det som att jag är deras. Att äga någon gör sig inte. Det är totalt omöjligt. Kanske kan man låna någon en sekund men nästa är den borta, förfluten tid.

Så allt som jag hoppades vara är borta. Men kanske kan jag börja hoppas på något annat? Kanske kan jag börja hoppas? Igen.

Det goda livet. Det är nog det jag lever just nu. Igår var en strålande dag. Ett lugn härskade i mig, ett lugn jag inte känner igen men välkomnar. Städning och promenader och allmänt välmående var det jag ägnade mig åt. Underbart helt enkelt.

Inte vet jag vad det beror på, men det känns inte som något jag behöver rota i, utan bara njuta av. Dessutom somnade jag som en sten tidigt igår och vaknade pigg och vid god vigör i morse redan vid 6 tiden.

Idag blir det nog inte mycket gjort, inget som liksom är sådär jätteviktigt. Bara vara. Bara leva. Vara mig. Utan alla nojor och ångest och oro.

Fasen vad livet kan vara trevligt. Jag misstänker väl att det här kommer att gå över, men de där goda perioderna kommer oftare och oftare och tätare och tätare. Det gör att även när jag mår dåligt så kan jag se fram mot att må bättre senare. Det är skillnad mot tidigare när jag var totalt tom på hopp. När världen var totalt svart och tunneln oändlig. Nu ser jag hela tiden ljuset i slutet och det gör att vandringen blir så mycket lättare.

Hopp är nog det vackraste man som människa kan ha. Frånvaron av det samma är det allra vidrigaste man kan råka ut för. Det är frånvaro av hopp som gör att människor tar livet av sig, för man är säker på att inget någonsin kommer bli annorlunda. Men vet man med sig att ljuset finns så kan man ta sig igenom det allra svartaste.

Så jag ska njuta av dagen. Göra saker som jag vågar och vill.

Gott så.

Idag finns det nog inte så mycket att säga tror jag. Somnade supertidigt igår, för att vara mig alltså, vaknade lika supertidigt. Klockan 3 var första gången jag vaknade, sen småsov jag till halv 6 när jag gav upp. Det var inte bara jag som sov lite småkass. Även Kita, hunden, traskade omkring mest hela tiden och när hon inte gjorde det så lade hon sig och smaksade och snarkade så att det var lögn att sova. Kanske har det med fullmånen att göra? Vet inte om jag tror på det det där men det brukar påfallande ofta visa sig att det varit fullmåne när jag sovit osedvanligt dåligt.

Idag har vi varit på en rejäl promenad i solskenet. Mer har liksom inte hänt. Inom mig härskar ett lugn som jag gärna ser stannar kvar en längre period.

Nu ska jag dricka kaffe, sen blir det nog en tupplur och sedan? Vet inte. Det är gott så.

Ah. Underbara dag. Sovit gott, vaknat ännu godare. Lever gott och tänker goda tankar om goda saker. Nu hoppas jag kaffet smakar lika bra som resten av allt som känns inom mig.

Idag är nog, tro jag, kanske, en handlingens dag. Jag har en del att ta i. Ringa veterinären och skjuta upp Chips vaccination, ringa frisören och skjuta upp klippningen. Ringa mor. Henne ska jag inte skjuta alls. Städa. Sätta upp en tvättid.

För den vanliga medborgaren kanske det där inte ser vare sig fullspäckat eller komplicerat ut men för mig är det hur mycket som helst. För mig är det som ett schema, en agenda som sträcker sig ända till stjärnorna. Men nu lyser ju solen så då ser man inte stjärnorna och det är lättare att tänka sig det hela då. Det man inte ser är ju oftare lättare att tänka sig än det som finns precis framför ögonen.

Under tiden lyssnar jag till Kris Kristofferson. För 10 år sedan hade jag fått skämmas för det. Fått alltså. Jag hade ju inte gjort det. Men inbjuden till skämsklubben hade jag helt klart blivit. Dörren hade stått öppen. Nu är det andra tider. Rick Rubin ändrade på allt det där när han tog sig an Johnny Cash och Cash själv tog sig an all bra musik som finns i hela världen. Nu för tiden är det helt rätt att gilla de där Outlaws. Gott så.

Solen skiner över världen, snön smälter och kvider. Någonstans under allt det snösaltsandgrushundskitochburk grå så finns det blommor som tar på sig kläderna, just nu sitter de framför spegeln och sminkar sig, redo att ställa sig på scen och låta oss njuta. Det är absolut inte november längre.

Kylan som jag bär på viker den med. Alla tankar på hur många gånger jag varit rädd eller gråtit eller slagit mig bleknar, som gamla blåmärken. Kvar finns bra tankar på minnen av vårar från förr och löften om att få sätta sig på en bänk i värmen och sluta ögonen och bara finnas. Berusad av livet och inte bedövad av alkohol. Eller är det bedrövad man blir? Jo, det är nog mest det.

Jag leker med tanken på att sluta röka men den tanken leker inget vidare med de andra tankarna i mig. Lika barn leka bäst. Så jag glömmer det där. För tillfället. Det finns viktigare saker än att sluta med något som kanske kommer ställa till det i kroppen för mig. Jag har saker som ställer till det så bra ändå.

jag längtar till nästa terapisession. Redo som en scout. Dansar med djävulen för att sluta i gudarnas famn.

Mina händer är svettiga, hjärtat pumpar en smula, gnutta, lite, för fort. Den där lilla motorn i mig som surrar ökar hela tiden i fart och kommer nog snart vina som en kraftverksturbin. Men det är helt ok. Jag vet varför. Det beror på att jag är glad. Att vara glad ska man inte vara rädd för. Inte alls. Man ska omfamna tanken, bjuda den på en kopp kaffe, be den slå sig ner i den allra finaste guldstol man har inom sig och småprata om ditten och datten över en cigarr och en konjak. Lova varandra att ringa oftare och prata gamla minnen.

Nu ska jag klappa hunden, kela med katten, dricka mitt kaffe, ta på mig kläder och bege mig ut i den värld som för bara 18 månader sedan var så skrämmande och okänd. Tränga in i all luften runt mitt hus, sparka på snön och hoppas att livet aldrig, aldrig, aldrig tar slut.

Fasen och tusan och eländes elände vad jag är uttråkad. Givetvis har jag sökt bota tristessen med promenad med hunden, jag blev bara ännu surare. Dricka kaffe, jag fick hjärtklappning. Sova, är givetvis inte det allra minsta trött. Spela gitarr och för tusende gången upptäckt att jag suger på det.

Lyssna på musik men då blev det Johnny Cashs senaste och det blev man ju fan inte glad över. Håhåjaja. Ciggen smakar inte, spagettin som jag värmde var sliskig och vädret är trist. Dessutom har jag ont i magen och ryggen och huvudet och funderar på saker som varför jag inte kan gå på händer. Golvet är obeskriviligt smutsigt och fullt med sand efter hunden, jag orkar inte dammsuga.

Tvättkorgen är full. Kattlådan behöver tömmas. Naglarna växer snett och dessutom så kanske det inte blir jul i år. Känns det som i alla fall.

Sovit dåligt har jag gjort med.

Nu kommer jag inte på mer tråkiga, trista och eländiga saker. För tillfället. Men låt mig bara fundera en stund till så kan jag nog banne mig rada upp dem igen.

Söndagsångest helt enkelt, söndagsångest efter en särdeles tråkig helg.

Men det blir ju alltid bättre. Det vet man ju.