Medan jag hejar på

Allt går lite segt och trögflytande i livet just nu. Jag är trött så trött. Men på ett bra sätt. På ett utmärkt sätt. Helgens alla händelser har kommit ikapp och lagt sig till ro i botten på min kropp. Tynger mig, söver mig. Allt från min vän som gav mig en mobil till att återknyta kontakten med en gammal vän till att få återupptäcka den unga man som är min son.

Jag har redan sovit lite, det var länge sedan jag sov på eftermiddagen. Nu sitter jag och lyssnar till hur Elfsborg spelar genom webbradion. Elden som är fotboll brinner men den är snarast en varm glöd än en sprakande brasa. Hunden sover på golvet. Idag har vi inte varit på några större äventyr och några lär det inte bli heller. Bara ut och gå runt kvarteret och sedan upp hit igen och sova. Tror jag. Man vet ju aldrig.

Önskan jag har i hjärtat är uppfylld. Nu ska jag sikta mot nya mål. Samma innehåll men nya mål. jag drömmer om en kväll med alla mina tre barn här i min lägenhet. Det har, på grund av mig, inte varit en sådan sedan 2006. Det är en lång tid. En väldigt lång tid. En evighet.

Men jag tror att den kommer. Jag är till och med övertygad om att den kommer. När det sker vet jag inte, men det är inte idag som är den dagen. Så idag så låter jag kroppen vara tung och slapp. Själen får sin näring av minnen från helgen och många, många helger tidigare. Elfsborg spelar och jag är på plats fast jag sitter här.


Aj då.

FAKTISKT inte så sur som jag först var. 2-2 är väl rätt ok. Nä, så fan heller med tanke på att Kalmars sista mål var helt oväntat och förbannat onödigt. Men men. Serien har bara börjat, jag har hittat mina djur som gick och gömde sig redan i början av matchen eftersom jag skrek som om det brann, jag själv hade AIDS och det var jordbävning, på en och samma gång.

Men faktum kvarstår. Det är så förbannat skönt att totalt glömma sig själv i 90 minuter. Att ägna sig åt något som kanske inte i det stora hela är så vansinnigt viktigt. Jag menar, saker kvarstår ju ändå. Ett barn i sekunden dör fortfarande av svält och sjukdomar som skulle kunna undvikas om bara folk tänkte lite längre än till att deras skatt har sänkts och att invandrare "tär" på deras tålamod och så älskade pengar.

Men just i de där 90 minuterna så skiter jag i allt det där. Kalla det försvar eller vad du vill. Jag kallar det kärlek. Familj och gemenskap. En stund i livet när allt bleknar och man är någon annanstans. Ska man verkligen särstava det förresten? Någonannanstans ser ju inte riktigt klokt ut det heller. Åter till saken.

Som sagt. Kalla mig vad du vill. Jag kallar mig Guligan.

En elegant lycka!!!!!!

Kalla mig precis vad du vill. Men jag är så förbannat lycklig över att Elfsborg leder i halvtid och att de styr spelet. 1-2 än så länge och återigen, kalla mig precis vad som helst. Men djuren ligger i sovrummet, grannarna ringer polisen för att jag gapar och sjunger och hoppar och studsar och lever om som satan.

Men så lycklig jag är.

Jag vill adoptera ett barn med Elfsborg. Kan man det tro?

Varför har jag inte kanal 5?

Förövrigt är jag oerhört frustrerad över att inte ha kanal 5 en dag som den här när landskampen i herrfotboll mellan Sverige och danmark (jag skrev det med gemen bokstav helt medvetet, bara så ni vet) skall gå av stapeln i just sagda kanal. Vem som kommit på att den ska sändas just i den kanalen vill jag gärna ha reda på. Public service kallas statstelevisonen. När den oerhört viktiga matchen sänds så kan man på ettan se "här är ditt liv" och på tvåan kan man gotta sig i VM i dans.

Jodå. Oldsberg som nervöst tar på och av sig glasögonen titt som tätt eller glada människor som dansar... bugg.

Public service?

Bugg?

Herre je.

När munnen talar tiger tanken

En kockosnöt är bara en kockosnöt. Se där en av livets alla sanningar. Fan ta livet. Eller, förresten, den har han ju redan gjort. På toppen av berget är det kallt och rått och rätt. Själv är jag lugn och fin i dalen. Där har jag vattnet och värmen och en luft som gå att andas. De som klättrar på berget kommer att vara lika döda som jag om hundra år. Så klart. Så de får se livet ifrån ovan, det gör inte jag. Men så ser jag ingen mening med att se allt det där som de säger sig se i syrebristens tidevarv.

Ute regnar det. Precis hela jävla tiden. Inte ens för en sekund stillar det sig. Det vräker ner som om det inte fanns någon annan sanning. Jag fundera på varför de visar landskampen i herrfotboll på kanal 8,den som ingen har. Kanske gör sig Zlatan bäst då. För det handlar ju om honom. Allt handlar om honom. Det är dit han strävat och det är där han är. Jag får inte se undret och kanske är det bäst så. För tänk om Zlatan faller? Tänk om inte Zlatan vinner. Tänk vad arga alla ska bli på honom och bara honom. Jävla blatte som inte ens kan vinna en fotbollsmatch. De andra 10 kan smita ut bakvägen och gömma sig men han har ingen bakväg att gå. Så sorgligt.

Så jag får väl sätta mig framför radion och lyssna till hur Zlatan springer. Mitt eget lag, Elfsborg, vinner så klart guldet i år. Igen. Så klart. Något annat finns inte. Inte i min värld. Även om de inte vinner det så har de redan vunnit mitt hjärta för länge sedan. Något annat finns inte.

Fotboll är en vacker konst. Inte som hockey som är en kvarleva från istiden. Där våld löser det allra svåraste och krossade tänder är ett tecken på framgång. I fotbollen är alla tänder rena och vita. En vacker konst. Så svår för många, så lätt för ett fåtal. Vi andra tittar på och våra hjärtan klappar så hårt och tryggt. Så är det i min värld.

Jag lurar på att ta en cigg till. Bara för att reta någon. Jag vet att jag måste sluta, för jag vill inte dö så. Inte med den ångest som hunger på luft och hopp ger. Men än så länge röker jag för att retas. Det ger mig så mycket mer än du tror. Att retas. Att vara i förvandling hela tiden. Du ser mig men hör någon annan. En cigg till. I en tid när bara dumma röker. De fattiga och svåra. De som inte springer för springandets skull. Som njuter av alla de saker du inte kan njuta av.

Mitt missbruksjag blommar ut i full blom. Färgsprakande. Utan att skämmas. Äta för att det är gott och sova för att det vederkvickar. Jag kan inte leva utan den där människan som jag inte kan hitta. Ja letar och letar men ingen bjuder mig motstånd nog att andas. Att bli hånad är att leva. Att märkas trots att man inte verkar. Inget jag gör spelar egentligen någon som hels roll för någon. Alls. Så jag fortsätter göra.

Det bara är så.

Fotbollsgala, julmust och frysna lås

Ah. Trevligt med fotbollsgala på tv. Elfsborgs klippa Wiland vann priset som årets målvakt. Så klart, det var väl inte helt oväntat efter en strålande säsong. Nu hoppas jag bara att Zlatan får guldbollen. Men ärligt talat, nått annat är väl inte att tänka sig.

Före spektaklet skulle jag åka till affären för att fylla på med lite mjölk och snus och framförallt julmust (jag älskar julmust om ni inte redan förstått det). Men när jag skulle låsa upp Gula faran fann jag att låset hade fryst. Kul. Så det blev en promenad i kvällskylan. Men det var faktiskt inte helt illa. Rätt så trevligt måste jag säga.

Men, nu sitter jag i alla fall i värmen och har det bra framför tvn.

Elfsborg i mitt hjärta

De gör ditt bäst för att hålla uppe ångan på webradion om matchen, men guldet är kört. Kan inte tänka mig nått annat och jag vet inte om jag orkar ens bry mig. Jo, förresten, det gör jag, men jag kan inte tro på det. Så nerverna ligger lite utanför men det är lite som att tro på att man kommer leva för evigt. Men det är en underhållande match. Sen ska jag till affären för att köpa nått gott att äta, skämma bort mig lite såhär på fars dag, sen blir det till att sova tror jag. Eller så sitter jag uppe riktigt riktigt länge och tittar på tv. Jag vet inte. Än.

Jag är lika ledsen som förut. Lika ensam. Lika eländig. Men, den enda som kan vända på det hela. Det är jag det. Så jag får väl göra det. När jag nu väl kommit ur sorgen efter min skillsmässa. Det var ett bra tag sedan jag kom ur den. Sedan dess har jag varit fullt upptagen med min ångest. Men nu finns det inget mer att gråta över. Så jag frå plocka ihop min skit, ta tag i kragen, fixa mitt missbruk. Det äter upp mitt liv. Mitt missbruk gör mig hopplös som partner, det är inte ens som om jag letar längre. Så jag får dona med det där. Bita i en träpinne och lära mig leva ett vuxet liv.

Så, Hasse Berggren gör mål mot Elfsborg, nu är det över. Vi har stora silvret. Det är inte illa. Elfsborg lever som ett av de stora lagen i Allsvenskan, trots att vi lever i en liten stad. Nästa år så är vi framme. Detta året var bara en upphämtning. Förra året var återhämtning. Nästa år är seger.

Eller skit samma. Så länge laget glöder så är jag där. Låt oss då komma 7a nästa år. Men Elfsborg är i mitt hjärta.

Sista rycket för Elfsborg



Den där viktiga matchen mellan Gäfle-Elfsborg är igång. Den som ska ta oss till guldet. Det kommer inte gå. Keene är sjuk, det är en vansinnigt massa mål som ska göras. Men det är så gott att veta att de liksom inte ger sig, vi har inget att förlora, stora silvret är redan bärgat. En tokoffensiv, tja, vad är felet i det?

I vilket fall som helst så tar jag på mig Elfsborgshalsduken, sätter mig med en kopp kaffe och njuter av att livet är skönt. Vi kan förlora med 18-0, spelar roll liksom. en strålande säsong är snart över. Ännu en. Nästa år kan det bara bli bättre.

Härliga Elfsborg



Från att varit en skitmatch när jag nästan tappade all koncentration och tänkte dystra tankar så har Elfsborg levt upp, dundrar in mål efter mål. Det blir väl inget guld, men det blir stora silvret. En magnifik avslutning på en stålande hemmasäsong. En match kvar för att göra avslutningen snygg.

Underbart.

Elfsborg-Halmstad



Ok, lite spännande är det. Elfsborg spelar mot Halmstad hemma på Borås Arena och jag sitter och lyssnar på webbradion. Det känns väl sådär spännande. Guldet är väl inte riktigt realistiskt att tänka på. Men det klart, en andraplats vore trevligt det med. Så jag koncentrerar mig, röker och följer det hela.

Men ska jag vara ärlig så ser jag redan frammåt mot nästa säsong. Så lovar och svär jag att vara frisk nog att åka på mer matcher. För i år har det varit bedrövligt med bara en match. Men som sagt, det är tur att det hela börjar om igen varje år.

Mår illa men lycklig

Usch. Jag mår fysiskt illa. Det känns som om jag ska kräkas hela tiden. Jag tror det är spänningen efter matchen som släpper. Jo, det är så viktigt för mig. Det låter helt otroligt för dem som kommer ihåg mitt mycket ljumna förhållningssätt till sport i allmänhet och fotboll i synnerhet från det jag var liten och senare ung. Men sent ska syndaren vakna. Ett guld är något stort, ett bevis på att ett års slit på planen och i gymnastiksalar och i löpspår har gett utkastning. Som supporter som brinner är det det allra vackraste man kan vara med om.

Nä, jag är inte helt fanatsisk. Mina barns födelse, mitt bröllop var större så klart. Men förutom sådana rent personliga saker. Att svettas, heja, lyssna eller titta under en hel säsong och sedan få jubla över ett guld. Större blir inte det enkla livet.

Men det är två omgångar kvar och Kalmar har onekligen försprång. Men inget är omöjligt, allt är fortfarande inom räckhåll. Det gäller bara att ett antal ekvationer går ihop.

Jag hoppas.

Så, därför har jag ont i magen och mår illa. Känner mig helt slut. Kanske är det förkylningen som fortfarande ligger i grunden för det hela, men jag tror nog att den underbara sporten fotboll har med saken att göra.

Elfsborg vann




Jösses. Jag har nästan knutit sönder mig själv under tiden matchen pågick. Men Elfsborg vann över Djurgården medan Kalmar vann över Gäfle så vi är kvar i samma läge som före matcherna. 3 poäng upp till Kalmar, 2 omgångar kvar.

Hua, hua, hua.

En fotbollsplåga



Uscha vilken hjärtklappning har har. Men det är inte någon ångest, ingen bakfylla, bara Elfsborg som leder på Borås arena och för tillfället, precis som det är nu, bara ligger bakom Kalmar med en poäng.

Det är överdjävligt att följa detta. Jag vandrar fram och tillbaka i lägenheten, försöker lyssna med bara ett halvt öra utan att tappa bort nått.

Hua!

Elfsborg, nu måste vi vinna



Nu är jag nervös. Så in i helvete. Elfsborg spelar en otroligt viktigt match hemma mot Djurgården. Jag lyssnar på webbradion och sitter med halsduken på mig.

Uscha vad nervöst.


Förlust!!!

Fan. Inte nog med att man mår skit. Elfsborg förlorade med 5-2 mot IFK och jag är fan i mig lipsugen. Så viktigt är det. Att höra hur laget ramlar isär på det sättet är ta mig fan hjärtskärande.

Nu går jag snart och lägger mig.

Henke

"Helsingborg är Henrik Larssons förstaval nästa säsong.Men för att han ska stanna i klubben kräver han förändringar".

Det känns bra. Att Sverige har en fotbollsstjärna som vågar ställa krav. Precis som jag hoppas att Zlatan kommer att ställa på Malmö när han väl återvänder om många år. Precis som jag hoppas att Anders Svensson gör i mitt älskade Elfsborg. Det är helt mot svensk princip att låta en stjärna vara just en stjärna. Alla ska vara lika, alla ska vara medelmåttiga. Men Henke är en stjärna, trots att han mest har varit toppnamn i den Skottska ligan.

Låt Henke bestämma!

Elfsborg, tränare och vara eller inte vara

Det blir ingen flytt till Danmark för Magnus Haglund. Tränaren stannar i Elfsborg efter ett möte med klubbledningen.

Gott så. Men jag vågar sticka ut hakan lite här. För visst har den gode Haglund uppvisat strålande resultat med Elfsborg sedan han började som tränare, oavsett om det blir guld i år eller inte. Men till 1012? Nä, tror inte det. Till att börja med kommer Haglund inte stanna själv så länge, sedan så tror jag att det är dags för andra tankar, andra idéer. För just nu tycker jag att Elfsborgs spel mest speglar truppen och inte så mycket tränaren.

Jag hoppas verkligen att jag har fel. Men det är bättre att ha kontroll på situtationen än tappa allt grepp när Haglund hipp som happ bestämmer sig för att lämna lagmaskinen.

För vad händer då? En panikvärvning av första bästa tränare? Det vill jag inte se. Jag hoppas att Elfsborg har ett eller annat ess i rockärmen.

Man kan ju hoppas i alla fall.

FORZA ELFSBORG




Så underbart. Elfsborg slog Trelleborg med 4-1 och gick nu upp i delad ledning med Kalmar i tabellen. Eller snarare, Kalmar leder i form av mer gjorda mål, men det är det enda som skiljer. Snacka om rafflande guldstrid. Jag är lycklig som ett litet barn.

Guligan?

Usch. Jag skämms över att kalla mig Guligan. Jag har bara varit på en match i år och idag missade jag totalt att det var match mot Helsingborg borta. Jag måste skärpa till mig på den fronten. Visserligen är det lite knöligt att ta sig in till stan för att titta på fotboll och ännu knöligare att ta sig hem, men nog borde det gå oftare än en gång per säsong.

Helst skulle jag vilja åka med på bortamatchen mot IFK men jag har nog inte ekonomin för det. Men en match till ska jag banne mig kosta på mig vare sig jag har råd eller inte.

Så får det bli.

förlust!!!

Så klart att Elfsborg skulle förlora mot Kalmar. Det är som jag sagt i flera månader nu, Kalmar är nog helt klart för starka för att missa guldet i år. Men säsongen är inte över än även om det känns tjyvtjockt just nu.

Silver är även det ädelt. Och fan vet om vi inte ska kunna ta guldet till slut. Det är om jag inte missminner mig 6 omgångar kvar.

Tidigare inlägg