Samtal med en busschaffuför

Hur jag än gör, hur jag än vaknar i morgon. Hur jag än sovit och hur jag än kastat mina kuddar och täcket över rummet kommer jag veta att jag ändå kan vara något jag faktiskt är. För varje sekund närmar jag mig den som jag hela tiden drömt om. Idolen som hela tiden har bott i mig. Honom som jag kan slå mig ner med och ta en kopp kaffe med, honom som kan se sig själv i mina ögon och veta att han och jag är mig.

Ignorans är aldrig ett gott tecken. Men att ignorera sig själv är en katastrof. Att dela upp sig själv i önsvärd och icke sådan. Så fånigt. Så när man går på den där bussen i den djupaste söder och året är 1952 och huden är vit men själen svart, vart fan ska man sätta sig då? Längst fram eller längst bak? Splittra sig själv och hoppas att ingen märker att man blöder?

Nä, det får vara slut på det där nu. Eller om inte nu så sen. Are.


En fråga om evolution

Hur gick det till? Hur är det möjligt att mina barn kunnat bli sådana märkligt kloka människor när deras fader är en enda sörja av dårskap och inbillat geni. Vad är det i generna som blev så mycket annorlunda och bättre? Snacka om evolution. På bara en enda genaration dessutom.

Ni inser jag ju så klart att det finns mödrar bakom deras tillblivelse med. Så klart. Men... alltså, inte vill jag vara den som far med skvaller, men ärligt talat. mycket bättre människor än vad jag är kan jag inte se att de där. Bara annorlunda. Bättre helt klart, men så är de flesta människor jag känner till rätt mycket bättre än vad jag är.

Det hela har nog rätt mycket med det faktum att mina ätteläggs uppfostran till största delen skötta av just mödrarna. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. Det och att barnen har tittat på sin ömma rasande fader gång på gång och faktiskt lärt sig något för varje gång.

Så lite har jag allt gjort.


Kvinnorna tar död på mig, men vilken härlig död.

Förövrigt roar det mig offantligt att finna att nedanför varje text jag slänger iväg finns det reklam med vackra damer. Jag är en sucker för vackra damer. Ett Carlzonskt arv vad jag förstått och hur in hela fridens namn ska man INTE gillla de där leggingsen (eller vad faen det nu heter) som ser ut som vansinigt tighta skinnbyxor?


Alla dessa färger.

Tänkte lite på den här senaste färgdebatten som rasat i media. Ni vet där trädslaget tyckte en sak och sedan tyckte det var dumt att hon tyckte det och sedan tyckte att hon hade tyckt rätt rätt från början men att problemet är att det är valår så då får man inte tycka saker som hon tyckte var så där rätt från början.

Idén är att alla som röstar ska ha på sig en tröja med en speciell färg för partiet de röstar på när de går till vallokalen och resten av veckan eller månaden eller året eller så efteråt. Typ en rosa för kommunis... eh, Vänsterpartiet, en brun för nazist... Sverigedemokraterna, kanske en blå för Reinfeldt eller en grön för Wetterstrand. Det här med valhemligheten är ju bara sååååå föråldrat. Eller?

Det skapar ju bara otrivsel när folk håller en massa hemligheter för varandra. Tycker jag.

Eller så ska både jag och Lönn eller vad det nu var för träd sluta dricka alkohol innan vi pratar. I alla fall jag. Fast hon dricker nog inte alls. Kanske. Tycker jag. Men om någon blir arg för att jag tyckte nått så säger jag bara att jag inte tyckte det jag tyckte och förresten är det valår.

När händer händer.

En del är så snabba med att låna ut en hand men vågar inte ta emot en själv. En del är sådär vackra i själen men ser inte solen i sig själva utan har fullt upp med att skåda i sin natt. Men natten är beroende av solen. För hur ska det kunna vara natt om inte solen viker en stund? Hur ska vi veta att det är natt om det ständigt vore mörkt?

Det finns människor som vågar tro. Men inte på sig själva. För det är svårt. Så förbannat svårt. Jag känner dem alla. En del känner inte mig, en del känner allt. Det är så oerhört vackert att tro på andra. Så oerhört sorgligt att inte tro på sig själv. Men det går att låta det gå över. Att fylla på med alla färger, alla saker som gör att man kan vara sådan som man känner att man är, även inför de som man vill visa det för.

Det bor en sådan där flicka, mitt i livet. Gör alla saker som man borde och kanske vissa dagar inget av det just hon borde göra. Men det går att lära sig, för just henne. Tankar som blixtrar är inte farliga, bara ljus i natten. När kärleken söker henne så finner hon rädslan större än glädjen. Men den går att finna, just hennes.

Så vi får väl alla putta på, stödja och kanske ska en del vara där mer än oss andra.

Så jag finner att hon ger mig sin hand, när jag faller och när jag snubblar och när jag ligger med näsan så djupt i jorden att luften blir våt och doftar av mylla. Så vad kan jag, du och alla andra annat göra än att erbjuda en hand då och då, till just henne?

Passus

Något annat man kan fundera på är fenomenet med folkomröstningar. Vad är de till för? Det spelar ju liksom ingen roll vad folket röstar fram. Trafikomläggningen, kärnkraften. Det känns som att det bara är när det röstas ja som svaret räknas på riktigt. Vi har ju EMU med. Visserligen, man lägger ner diskussionen ett tag. Men sen ska det röstas igen. Det kommer självklart röstas tills det röstas ja. Eller så låtsas man slutligen inte om de där nejen och går med ändå.

Man kan tycka vad man vill om frågorna. Men frågan som jag ställer är kvar. Varför låta folk rösta när man ändå gör tvärtom? För att det blir jättesvårt att berätta för folket att man som politiker minsan faktiskt har lite mer att bestämma över än folket? I landet där alla ska vara sådär puttrigt jämlika, även fast de är olika.

Nä, det där förstår jag mig inte på.

Alls.

Passus

Förresten, kan inte någon som har råd med ett frimärke skicka hem ett svart kuvert till Beatrice ASK? Svart som i inkompetent?

Efter skalpellen

Jag är radioaktiv. Min panna lyser i mörkret. Allt för att en bit av mig ska försvinna. Knivar räcker inte till. Salar och korridorer flimmrar framför ögonen och bakom allt finns jag. Som ett kärnkraftverk bringar ljus och ordning frustar jag och går igenom livet som en smula lugnare, jämnare, kanske bättre.

Fin i kontakten, snäll i sinnet. Med en ficklampa inuti skallen. Ett hål som inte ska fyllas. Någonsin mer. Som att tappa ett glas från en bricka och veta att snart, snart, krossas det. Ultrarapid. Tystnaden strax innan smällen är det svåra. Ljudet efteråt är det som bör finnas kvar.

Så jag är fri, jag har sonat. Kommer fortsätta leva mitt liv framför dig och bakom mig. Höra tallars sus och bilars tjut. Titta, stilla och lugn, på vatten som ständigt rör sig och veta att även jag kommer flyta och försvinna. Men inte än. Inte på länge.

Passus om nykterhet

Den bästa känslan jag kan tänka mig efter berusning av alkohol, jo, jag hymlar inte med att det är gott att vara tankad, är känslan av att vara nykter. Den slår allt. Precis allt. Att vakna och vara trött, att vakna och inte störtvakna och rusa ut i köket för att hälla i sig lite mer öl så att hjärtat slutar slå i tusen slag.

Att vakna och tänka att livet är skönt. Det är värt alla tankar man får slå bort för att komma dit. Livet som nykter är aldrig så gott som för en alkis. Andra tycker kanske att det är en smula enhenda och det blir det väl kanske i längden. Men för mig är det så underbart att känna sig stark och säker på sig själv och ha kroppen under kontroll.

Varför jag sedan sabbar allt det där med att dricka ibland? ja du. Jag håller på att forska i det där och kanske kan jag svara innan jag fyller 90 år.

Min sång

Ser man på, en låt om mig. Som skriven om just mig. Så ytterst märkligt. Den går rakt in i hjärtat. Utan omvägar. Rakt in bara.

 

See him wasted on the sidewalk in his jacket and his jeans
Wearin' yesterday's misfortunes like a smile
Once he had a future full of money, love, and dreams
Which he spent like they was goin' outa style

And he keeps right on a'changin' for the better or the worse

Searchin' for a shrine he's never found
Never knowin' if believin' is a blessin' or a curse
Or if the goin' up was worth the comin' down

He's a poet, he's a picker

He's a prophet, he's a pusher
He's a pilgrim and a preacher, and a problem when he's stoned
He's a walkin' contradiction, partly truth and partly fiction
Takin' every wrong direction on his lonely way back home

He has tasted good and evil in your bedrooms and your bars

And he's traded in tomorrow for today
Runnin' from his devils, lord, and reachin' for the stars
And losin' all he's loved along the way

But if this world keeps right on turnin' for the better or the worse

And all he ever gets is older and around
From the rockin' of the cradle to the rollin' of the hearse
The goin' up was worth the comin' down

Livräddaren Kita

Jag vet inte hur jag och katten har lyckats överleva utan hunden. I morse hade hon än en gång oskadliggjort en livsfarlig inkräktare. I köket låg fienden på golvet. Som tur är. Hur skulle det gått om den hade fått härja fritt under natten? Kanske den hade våldtagit mig och dödat katten. Då är det tur att man har en vakthund.

Den modige livräddaren.

 

Här ser ni resterna av inkräktaren tillsammans med det hotfulla yttre av en likadan som den ser ut innan Kita gjorde sitt jobb.



Ansvaret och jag.

Det har helt klart sina fördelar att vara ansvarslös. När folk säger åt mig att "du är så ansvarlös" så behöver jag inte ens ta ansvar för det. Det ligger liksom i sakens natur.

Man kan hitta på lite vad som helst, för det är ändå ingen som förväntar sig att man ska göra något åt konsekvenserna. Det flesta inser till och med att jag inte inser konsekvenserna ändå så det gör det hela väldigt lätt och behagligt.

En del är väldigt ansvarstagande. De brukar kallas mamma. De är sådana där som tar ansvar för sig själva, för mannen, för barnen, för grannen, för djuren och en del saker som jag inte ens listat ut än. Vilken underbar tur att jag inte blev en mamma. Hur skulle det sett ut? Hemmet i trasor, barnen utan skor och mannen vilsen och hungrig.

Nä, jag gör mig nog bäst som en Jonas. Det däremot är jag vansinnigt bra på. Ibland är jag så duktig på det att jag till och med slås av häpnad själv. Visserligen gillar jag inte att slås, men just det kan jag märkligt nog stå ut med. Ett slag som känns behagligt och rogivande.

Men nog kan jag ta ansvar. Visst kan jag det. Jodå. Annars skulle väl katt och hund ta sina pinaler och flytta. Det vill jag ju inte. Men mer än så vill jag nog inte vara med om. Det är ju stå tröttande det där med ansvar. Man ska komma ihåg en massa onödiga saker som att räkningar ska betalas, att man ska köpa mat och inte en ny gitarr. Att barnen ska ha saker på sin födelsedag och att skaffa julgran. Helst till jul.

Jag har i många år försökt få det som kallas ansvarsbefrielse. Men det är inte det lättaste. Vips så kommer någon där och kräver ansvar. Krav är inte min grej. Jag är så ogillande till krav att jag oftast inte tar mitt ansvar. Men så är jag ju ansvarslös med.

Men nu ska jag ta ansvar och dricka lite kaffe.

Jag är inte du. Vem är du?

Du måste förstå att vi ska sova nu. Vila. en stund. Bara en bra Stund. Just så att vi är redo att vakna är världen skalar av allt som inte finns. Sova. Visst vill du? Även faST DU  nyss vaknat?


Undring

Målar man taket för att det är smutsigt?

Eller målar man taket för att det ska bli vitt?

När man just varit på promenad

Verkar inte uttrycket "behandla andra såsom du själv vill bemött" halta lite? Ska man inte behandla andra såsom DE vill bli bemötta?

Bara funderar.

Passus

Salt smakar bättre om du sväljer det med socker.

Ett ord bara innan...

Det är alla hjärtans dag. Kanske borde man skriva något om kärlek. Men jag skiter i det.

Högaktningsfullt

Vadå rastlös?

Varför i hela fridens namn säger man att man är rastlös när man inte har något att göra? Verkar ju helt vrickat ju. Bättre att säga att man är arbetslös kan jag tycka. Att vara rastlös, allså utan rast, borde ju i rimlighetens namn betyda att man har fullt upp och inte tvärtom.

Bara en tanke.

Passus

Ja jösses. Här trodde jag att det var jag som skulle behöva rätta mig efter hundens lättnadsbehov men det blev tvärtom. Det tog ett bra tag att få med Kita ut i allt det kalla för att pinka. Hon vägrade komma när jag i hallen kallade. Hon tittade demonstrativt ner i mattan när jag tog fram kopplet. Till slut, efter mycket om och men suckade hon djupt och luffsade ner för trapporna med mig.

Väl ute pinkade hon såsom hon torde och sedan ville hon in igen. Direkt. Inte sen utan nu!

Nå. Nu ska här sovas. Djupt och drömfritt.

Lite funderingar

Det är inte helt lätt att vara en skapande människa. För en sådan är jag ju. En del är drivande, en del efterföljare, en del skapande och en del något annat. Att driva ligger inte för mig. Följa efter hatar jag. Men jag måste uttrycka mig. Annars spricker jag på sekunden.

Men det betyder även att man tänker en farlig massa. Resonerar och funderar och analyserar och det kan vara svårt att få ner tankarna på "normalnivå" så att säga. Vardagens alla småfrågor blir lätt liggande, enkla saker som att äta eller betala räkningarna eller passa tider. Allt det där gör jag lite hipp som happ när jag kommer ihåg det. Då när jag kliver ner från moln nummer 9 och skådar ut över världen från marknivå.

Ibland får jag inte stopp på alla tankar som tumlar runt. Jg påstår inte att de skulle vara speciellt kloka eller djupa eller nyskapande eller viktiga. Men de trängs där inne i skallen likt förbaskat. Det är då jag inte kan sova, inte kan läsa, inte kan titta på film, inte kan tränga ut genom alla drömmar och dimmor som omger mig.

Fast motsatsen vore så förbannat tråkig att jag inte ens vågar tänka mig ett sådant liv. Att vara jordnära och tycka att allt är enkelt för saker bara är som de där och att det aldrig finns två sätt att se på varje jäkla fråga som finns. Lättare att leva kanske, men vad skulle livet vara till för om allt redan vore klart?


Tidigare inlägg