Huru den enkla pengen styr våra liv

Världen rullar på. Hela tiden så finns den där i bakgrunden till det egna livet, som bruset från gatorna kring Central park. Inget stannat upp även fast man själv kanske gör det. Inget går bakåt fast man själv kanske slänger en blick över axeln. Ingen och inget håller samma takt, allt är ute på sin egna promenad och måhända att vi kommer i mål samtidigt men vi går alla olika fort på olika sträckor.

Zlatan är tillbaka och gör mål, en kvinna har dött av sina skador efter en misshandel, silikonbröst kan börja läcka och ute är det mörkt nu. Alldeles mörkt. Men, Ibland är det precis lagom mörkt för att man ska se allt. När solen skiner rakt in i ögonen ser man ingenting. Mörkret krävs för att vi ska förstå. Utan skuggan skulle vi inte veta vart vi vore.

Pengar, alla dessa för oss människor så kära pengar tycks begrava våra samveten, våra fria tankar och all kärlek vi kan hysa. Av någon jävla anledning ramlar
Markbladet ner i min brevlåda varje onsdag. Jag bor inte i Mark, jag skiter fullständigt i Mark. Mark är för den som inte vet det en av grannkommunerna till Borås och tydligen bor jag nära gränsen. En gång satte jag upp en lapp på dörren om att jag inte ville ha eländet. Men det rev någon ner. Märkligt.

Skit samma. Den där blaskan som innehåller precis ingenting som jag vill veta ramlade återigen ner i min redan nämnda brevlåda. Eftersom den kommer så läser jag. Alla tre bokstäver som spelar roll för mig.

Det har härjat kräksjuka och förkylningar i Marks kommun. Även bland vård och omsorgspersonal och deras vårdtagare. Den tillförordnade socialschefen, Herr Freij beklagar det hela. Inte för att människor har farit illa och varit sjuka och mått dåligt. Men för att det har kostat pengar. Inget annat.

Inte ett ord om att personalen troligen har slitit som djur. Inte ett ord om att personalen troligen har gått till jobbet krassliga och smittat både kollegor och vårdtagare för att de inte har ansett sig ha just PENGAR för att vara hemma eller för att de där så där jävla dumlojala som bara vårdfolk kan vara. Inte ett enda ord om att det allra mest troligt har dött en och annan vårdtagare av de där smittorna. Inte ett enda ord om det.

Men däremot ett beklagande om att det kostat pengar. Herreje. Hoppas han äter pengar, för mat unnar jag inte honom.

Men här sitter jag in min bubbla. Med inga pengar men just nu förbannat lyckligt olycklig för att jag är så olyckligt lycklig.


 

 

The Egyptians built their pyramids
The Romans did what they did
Now everything’s come down to this
It’s just you and I, our kid!!!

We could send a million to the moon

But why can’t I get on with you?
Cellophane around my mouth
Stops the anger sipping out

Our deaf and dumb dinners

Gravy in the mud
No singles, just fillers
Sometimes I wish I could
But I can’t behave

I know it’s not the heathen in me

It’s just that I’ve been bleeding lately,
Internally
Don’t turn to me,
Bite your tongue, the torrid weapon
You could learn a useful lesson

What’s so great about the Great Depression

Is it a blast for you?
Blasphemy

Words cut like a knife through Vaseline

You can’t really mean what you mean
When you say what you say
So tourettes make them come out that way,
Wish I was here well I wish you weren’t
Your gift of anger’s better burnt
If nothing’s said then nothing’s learnt
I though I wasn’t but I’m really hurting

Our deaf and dumb dinners,

There’s gravy in the mud
And I can’t behave
No, it’s not the heathen in me
It’s just that I’ve been bleeding lately,
Internally

Don’t turn to me

Bite my tongue, the torrid weapon
We could learn a useful lesson
What’s so great about the Great Depression
Was it a blast for you,
Blasphemy

A great adventure Christmas in the snow

Senile Dementia maybe, what a way to go
I can't behave
I know it’s not the heathen in me
It’s just that I’ve been bleeding lately,
Internally
So turn to me
Bite your tongue, your torrid weapon
We could learn a useful lesson
In a greatness great depression
It’s not a blast for me,
It’s blasphemy

Sant som is och eld

Jag har varit med om en mycket märklig händelse i mitt liv. Eller, jo, jag lovar, det har hänt andra konstiga saker tidigare med. Som... äh, glöm det.

Men den här kvällen, eller om det var natten så läste jag några av mina texter högt för en person. En väldigt god vän som ville höra att jag läste. För henne var det nog skit vad jag läste, bara jag läste något. Men eftersom jag är självgod och utrustade med större självförtroende än trallalalang så valde jag så klart mina egna alster.

Så jag satt där, med mobilen vid munnen och läste från den samling poesi eller vad det nu kan kallas som jag samlat ihop genom åren.

Det var först VÄLDIGT otäckt. Som att stå på en scen, helt ensam och själv-ande. Men efter ett tag så fann jag känslan bakom varje text. Kom ihåg hur jag satt i min moders bäddsoffa och skrev, eller vid datorn i det hem som jag och kvinnan jag var gift med tillsammans splittrade. Eller precis här, i samma stol som jag sitter i nu. Eller i stugan, på den tiden stugan var en värld jag var välkommen in i.

Så jag som från början ville skämta bort allvaret i det jag skrivit började leva mig in i det hela. Leva med det hela. För helvete, det stammar ju från mig, från mitt liv. Det som från början kändes som att gå naken genom en vinsterstad blev någon jag inte ville lämna. Inte kunde lämna.

Rösten som från början svek och slammrade blev stadig och bestämd. För jag visste ju precis vad för ton den skulle hålla. Precis hur orden skulle falla eller klättra eller bara stå stilla. Hur de skulle dyka ned i svarta jorden eller stiga mot himlen.

Det var väldigt märkligt. För det var som att läsa från en bok men finna att boken fanns redan in mig.

Fasen så märkligt livet kan vara.

Stackaren som behövde lyssna på eländet!


En bön om barmhärtighet.

Skjut mig. NÅgon. Bara skjut mig. Nä, inte för att döda, det skulle jag nog bli sur över, men frammåt. Bort från där jag är. Känner för att radda upp en massa svordomar, men det bär mig emot. Orden har alltid varit mina vänner och mitt vapen. Jag kan mörda dig bara genom min mun eller genom mina fingrar. Men jag önskar att jag kunde ge mig själv näring genom dem. Som att vattna en blomma. Men det ger inget, att prata med mig själv.

Jag söker ensamhet. Alltid ensam även i stunder jag kanske skulle behöva någon. Rejektera. Kasta bort. Slänga iväg. Fuck dig. Knulla you. Trampar på alla som inte är jag. Vill alla väl men kan inte väla.

Så jag ber dig. Skjut mig. Inte när jag ser, men ta mig på en promenad, låt mig njuta av solen och kasta iväg en kula rakt in i min skalle. Låt blod, svett, ben, kött och brosk skvätta. Låt mig sluta tänka för en sekund. Vi ska alla dö men låt mig vara lycklig innan dess. Snälla.

Snälla.

När blodet står stilla

Jag önskar natten vore här. Med dess trygghet och värme. Med alla de tankar som kommer till själen då. Men nu är det blott kväll. För många år sedan sov alla vid den här tiden, nu värmer vi oss vid televisonens kalla sken. Väntar på att någon ska göra bort sig. Ligga med någon den borde skytt. Kanske kommer någon vinna fri ekonomi? Kanske kan du somna lycklig?

Så jag önskar allt det där vore slut. Att mörkret blev permanent och allt jag själv kunde sjunka ned i något som visar sig vara trygghet. Men allt dansar för mig. Sveper omkring världen som ett skynke och skänker dimma åt allt jag ser.

Men nog borde livet vara enklare? Nog borde det vara oss givet så som ock vi giver? Inget är rättvist och på internet nämner man sin behåfärg. Inte för någon nytta men för att ha något att göra medan maken är orättvis och dum. Själv har jag ingen att vara orättvis mot så jag går fri. Ingen nämner sin behåfärg, ingen som betyder något för mig. Ingen säger något. Katten sover. Musiken i mina högtalare är något jag experimenterar med och inte är nöjd med. Men jag orkar inte byta. Så jag lyssnar. Fast jag inte vill.

Kanske borde jag ligga still? I väntan på natten? Jo. Så får det bli.

Preledium

Ingen älskar dig när du ligger på botten, sade en vis man en gång. En man som jag känner igen mig. Inte i hans storhet men i hans svaghet. I hans letande efter trygghet. Efter att vara någon som är något annat än alla tror man är.

Så jag har nyss pratat med släkten och med min goda vän. Var för sig. De är alla avvaktande. Så klart. Jag har tagit avstånd. Isolerat mig. Gömt mig. Förgömt mig. FÖrdömt mig. Fördömt dem och allt som jag haft. Men så böjer jag mitt huvud i stum bön och får tillbaka allt jag någonsin gett.

Det spelar ingen som helst roll om jag får hjälp med soffan i morgon. Fuck soffan. Låt Myrorna sälja den igen. Återigen. Pengar kommer, pengar går. Men allt det där som gör att köttet i mitt hjärta pumpar ut hopp i mig beror på alla de där vackra mäniskorna som omger mig fast jag blundar.

Så jag mår så jävla bra. Vill dansa. Vill krama mina barn. Vill önska mig all lycka i världen. Vill krama mig själv. Men armarna räcker inte till. De är korta och stumma. De hänger där, håller en öl och en cigg och inget hopp kan fånga dem. Men just nu vill jag gråta, skratta och dansa, sova och vakna, vila och sola, äta och vara med om den förlösande känslan av att kräkas.

Min skola var en vit tegelvägg. En lärare som hatade mig för att jag inte lyssnade till honom. Han var halt och lytt och ville ha lydnad. En gammal man i en ny värld. Nu är han nog död och världen förstår jag mig inte på. Men jag vill inte ha någon som helst lydnad. Ge mig skäll, ge mig kärlek, ge mig allt men inte lydnad. Aldrig lydnad.

En annan skola sade att jag kunde skriva. En annan skola sade att jag var unik. En annan skola sade allt jag ville höra. Så jag skriver. Ord för ord. Mening till mening. Har du kommit så här långt så är du fast vare sig du vill eller inte. Någon annan pratar jag inte med. Bara med dig. Jag älskar dig. För att du orkar. För att du vill. För att du är mer unik än jag är.

Eller?

Förnedringstv

Jag tänkte jag skulle ägna en stund åt att titta på Robinson på tv. Bara för att jag var en smula nyfiken. Dum idé.

Det första jag hörde var en allvarlig man som förklarade att en av de andra deltagarna "har ett alldeles för stort hjärta" och att personen i fråga "släppte in folk för lätt".

Jaha. Så det är det som vi vuxna vill lära våra barn och de ungdomar som vi fostrar? Att det är dumt att bry sig om andra. Att det gäller att hålla människor ifrån sig.

Sen undrar vi varför de ställer till ett elände i skolan och på kvällarna och lediga dagar? Vad är det vi inte förstår? Att barnen är uppväxta med tanken på att man ska vara "ärlig", alltså berätta för andra vilka idioter de är? Inte att vara ärlig ibland kan vara nått man håller för sig själv för att inte såra andra.  Eller att det gäller att alltid vara kall och okänslig? Att empati inte har plats i det här samhället?

Visst. Det är en tävling. Men när det gäller tävlingar inom idrotten pratar man fortfarande om sportsmanship. Detta är är bara en tävling i att lyckas förnedra så många som möjligt. Att vara den som är starkast, inte kroppsligt utan mentalt. Att mental styrka betyder okänslighet.

Man minns de där krigsrubrikerna som var när Robinson visades första gången på tv, för hundra år sedan. Om att det var "förnedringstv" och allt vad det var. Nu tycker ingen det längre. Unga människor knullar på tv, lika lätt om om de åt kålsoppa. De sablar ner varandra, fryser ut varandra. Återigen, förnedrar varandra.

Men. Det är ju bra tv.

Så när din unge kommer hem med polisen efter att har trakasserat någon. Bli inte förvånad. Det är vi alla som har lärt barnet att så ska man göra för att passa in, för att vara någon. Hur ska vi förhindra mobbing i skolan när ungarna tittar på tv och förstår att det är så man ska vara?

Men. Som sagt. Det blir bra tv.


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , ,

Humbug nr XII

Förövrigt läste jag någonstans att den nya influensan minsan har skenat iväg totalt. I förra veckan blev hela 350 personer sjuka i den. I landet. Betänk. Hela 350 personer.

Av sisådär 9 miljoner.

Hua vad aggresiv den där sjukan är.


Dammsugare och grammatik

Lysande. Fullständigt lysande. När natten var som svartast så var jag oerhört städsugen. Nu vill jag inte se en enda dammsugare i vitögat så länge jag lever. Dammet ligger kvar vare sig det är natt eller dag. Dessutom har jag lyckats spilla lite sillspad på golvet framför kylskåpet och jag lovar att det där torkade klibbande spadet borde bort. Vem som ska ta bort det döljer sig däremot i skuggorna. Inte lär det bli jag som det ser ut just nu. Däremot skulle jag inte ha det allra minsta mot att lägga mig på min säng och sova en stund. Så dumt. Det hade jag ju hela natten på att göra, men då läste jag tidningar och böcker istället. Suck och stön.

Fast det är egentligen inte så illa. Inte illa alls.

Häromdagen var jag och handlade lite Keso och mjölk och allt vad det var. När jag så väl stod i kassan så hade jag inte annat val än att lyssna på konversationen mellan två pojkar i övre tonåren som diskuterade vad det nu var det de diskuterade. Jag kom in i dialogen rätt sent men det jag hörde fick mina öron att krulla ihop sig som tidningpapper i en brasa.

"Nä, du bara ljuger mig", sade den ena minimannen.

"har jag någonsin ljugit mot dig", svarade den andra minimannen.

Ljuger mig? Ljugit mot dig?

Vilken svenska är det som ungdomarna lär sig nu för tiden? Låt mig tillägga att båda pojkarna var vita i hyn som snölyktor och hade varsitt svallande blont hår som prydde deras skallar. Det var alltså inga invandrare som språkade.

Ljuger för mig. Ljugit för dig. Hur i hela fridens namn kunde bägge pojkslokarna glömma bort ordet för? Vart var de när de borde suttit på språkundervisningen? Jösses. Inte för att jag är någon ordfantom och absolut inte alltid grammatiskt korrekt. Men vissa saker hör man ju hur fel det är. Lite som när jag av någon dunkel anledning råkar säga dåligare istället för sämre. Man hör att det låter illa och fel.

I vilket fall som helst så löser det inte mina problem med städningen. Men det får vara för stunden. Snart ska jag in till stan för att handla lite mjölk för mina allra sista 34,50 skr.

Fast jag vill nog helst sova lite. Det måste jag berätta så att ni inte tror jag ljugar er.

Revolution No 9

Äsch. Jag kom på en sak till jag retar mig på, precis innan jag skulle lägga mig. I morgon, eller idag om du läser detta i morgon, alltså 090909 så kommer Beatles skivor ut. Igen. Pressen skriver spaltmetrar om det hela och skivorna är redan slutsålda. Sånt retar jag mig på.

Man har "rengjort" musiken minsan. Alltså tagit bort bandljud till exempel. Alltså de ljud från själva banden man spelade in på som kunde höras om man bara ansträngde sig oerhört mycket för att höra. Själv måste jag erkänna att jag efter tusentals timmar framför högtalarna med de där skivorna inte en enda gång har retat mig på de där ljuden. Jag visste inte ens om att de fanns måste jag erkänna. Nu vet jag det.

Så man ger ut de där skivorna på nytt och vips får den ivriga samlaren köpa sagda skivor än en gång. Sånt retar mig. Oerhört. Alltså att man gör en så stor sak av det hela. Samma låtar, samma musik men än en gång. "Som det var tänkt att det skulle låta", säger man. Jösses. Jag trodde att det skulle låta som det lät.

Nä, det där lär jag inte lägga några stora summor på. Däremot vore det trevligt om Beatles tog steget in i den nya världen och hittade in på Spotify. Så att folk som inte riktigt vet vad det handlar om kan lyssna och häpna.

Men så enkelt funkar det väl inte kan jag tro.

Home.. and again


Konsten att fånga tiden

Det är då banne mig inte mycket man förstår av den här världen vi lever i. Nä, nu pratar jag inte om det alldeles uppenbara som att det finns krig och svält och eländes elände medan folk på allvar kan vara oroliga för att de ska bli utan löneökning nästa är när de redan tjänar alldeles lagom mycket för att livnära sig, sina barn och en stor Afrikansk by varje månad. Nä, andra saker. Ni vet, de där små sakerna som blir stora rubriker i tidningarna.

Som att folk faktisktk, på riktigt, blir arga för att någon tar kort på dem på stranden och sedan lägger ut det hela på nätet. Alltså, jag fattar om någon blir sur när de blivit fotade med teleskopobjektiv på en övergiven strandremsa. För att inte tala om hur förbannad folk skulle bli om någon tog kort på dem i smyg i hemmet eller så. Men på stranden? Bland alla andra? Vad är problemet? Skäms de för att de bär badkläder? Nå men gör inte det då.

För visst är det knepigt att det där med att hamna på ett fotografi är lika laddat som det var på den gamla goda tiden när bilderna var korninga och svartvita och människor stor uppradade med tom blick och allvarlig min och väntade på att fotografen skulle krypa ut ur det svarta skynket och säga att det var klart? För att inte tala om oviljan att hamna på "nätet". Hua för att hamna på InterNet. Visserligen bär man med sig nunan varje dag på både buss och i ICA-kön. Men på INTERNET? Nej för tusan. Livsfarligt.

Märkligt tycker jag.

Vad har jag missat?

När Herrarna svamlar står bollen still

En Herr Bodström och en Herr Ohly kacklar om vilket fotbollslag som är ett arbetarlag. Det de så gärna vill glömma själva är att ingen av de båda herrarna själva är arbetare. De vill vara det. För, det passar deras samveten. Men ingen arbetare med självaktning skulle göra så lite som dessa herrar gör. Kackla och kacka i eget bo. Låtsas bry sig men kvittera ut löner som ingen arbetare kan tänka sig att ens vinna på Lotto. De vill så mycket och gör så lite.

Arbetarlag i fotboll? Eh!. Jo visst. Det är JÄTTEVIKTIGT att reda ut den frågan. För spelarna i de där lagen de smilar in sig hos tjänar ju även de mer än vad som är rimligt för att spela boll 20 timmar i veckan. Så bra att vi kan reda ut det hela på första sidan i våra kvällstidningar.

Men. Finns det ens arbetarklass i vårt land längre? Ingen vill ju vara det, utom några litteraturkritiker och en och anna politiker som hoppas att få jobb med ännu mer betalt genom att säga sig ömma för denna grupp som ingen annan vill vara. Alla vill vara kloka och smarta och jobba med media och framför allt inte bry sig om någon annan. Det finns ju en anledning till att "Nya Moderaterna", som är samma moderater som förut men bara fler, vinner mark allt mer. Att vara arbetare är helt enkelt inte inne. Fram för "Nya Sossarna" och "Nya Vänstern". Eller varför inte "NYA FOTBOLLSLAGET".

Du är din lön. Du är ditt jobb. Har du inget jobb är det ditt eget fel och framför allt så är du då inget alls.

Arbetarlag? I fotboll. Kul debatt och sannerligen livsviktig.

En smaklig måltid

Man smyger ut i köket. Alla sover. Katten har fått sin väldignelse likså hunden. Älskog har skett och passerat. Små, lätta små fötter. Inte ens James Bond hade hört de små tårnas lätta tramp mot plastgolvet. Vänta en sekund. Vänta två. Lyssna. Stilla stilla.

Man tänder försiktigt ljuset över spisen och öppnar med största varsamhet kylskåpet. Ögonen far hylla upp och hylla ner. Potatissallad. Hm. Så gott. Ett fat fastnar i handen, en gaffel i den andra. Man slevar och snålvattnet rinner till kring de plastfyllda oxeltänderna. Gott gott.

Mer då? Ah. Sallad, med bönor och blader. Fyller sakta fatet. Tonfisk? Det är inte så dumt alls. Visserligen är det åt katten tror man men för tusan. Ett litet naggande gott lass hamnar på fatet, en öl öppnas under största möjliga tystnad och man känner redan hur gott mätt man kommer bli.

Äta äta äta. Potatissalladen tar slut. Så ock bönsalladen. Kvar har man bara en halv flaska öl och lite god tonfisk.

Paus tages. En cigarett rullas. Hund klappas. Man slänger en blick ut på den mörka gården. En annan åt den stjärntäta himlen. Livet är underbart och sommaren lovar det allra bästa liv du kan tänka dig.

Man återgår till näringen och rullar vällustigt med tungan och tanken medan den läckra tonfisken glider runt i munnen och ner för halsen. Vilken utomordentligt god tonfisk. Underbar. Gott gott.

En hastig blick på burken ger informationen om att denna tonfisk även är utmärkt som kattmat. Så bra.

Kattmat.

En till blick.

Ärligt talat. Det står inte mycket om tonfisk alls. Det står visserligen. På sidan. Men även den där passagen om kattmat.

Jodå. Så. Man tittar förstrött på locket medan man muttrar något för sig självt om dålig information på burkarna i dessa dagar.

Kattmat. Eller snarare: KATTMAT.

Står det. Endast KATTMAT. Inget mer.

Så. Man undrar lite lojt om varför de gör så mycket liv om det där med att även katter tycker om tonfisk.

Sen slår det en.

KATTMAT. Med smak av TONFISK.

Man suckar djupt. Inser att livet än en gång har spelat ett spratt.

Så. Man går ut med hunden. Funderar på att kräkas upp allt men fan, man är ju så gott mätt. Och det var en fasligt god tonfisk.

Nästa gång ska man nog läsa lite noggrannare.

Kanske.

Koka din katt och ät din hund

Tänk vad vi människor är kloka. Nu har något kommit på att krabbor får ont när de kokas levande. Ja herre je. Vem kunde tro det. Snart säger de väl att kräftor tycker det är obehagligt att kokas levande med. Vilka dumheter. De är ju bara djur ju. Inte som vi människor. Eller som hundar eller katter eller ullegulliga kaniner. För inte skulle du väl få för dig att stoppa ner din katt i kokande vatten och sedan tro att det hela gick lugnt och stillsamt till? Eller hälla kokande kaffe på jycken? Men hummer som är så gott. För att inte tala om kräftor.

Nä. jag lovar. Jag äter kräftor. Även hummer eller kräftor om det bjuds på. Men därifrån att behöva läsa i tidningen att djuren lider när vi tillagar dem för att förstå det är det långt. Men prova gärna att koka upp tre liter vatten. Så det stormkokar. Stoppa sedan ner handen i vattnet och låt den vara kvar där tills den... tja, vad som nu händer i ett sånt fall.

Jösses. Vi äter kött och fisk och allt annat möjligt men vi har fått för oss att vi kan göra det utan att nått levande lider av det. Som om grisen vill dödas med ström i skallen. Eller den goda kalven dödas. Eller kycklingen önskar mer än något annat än att få växa upp i en bur och sedan dö för att fredagen ska bli trevlig i villasamhället. Äter du kött? Det gör jag. Kött är gott. Fisk är gott. Kräftor är gott. Ägg är gott. Men inte fan inbillar jag mig att djuren vill dö för att jag ska äta dem.

Vi är helt upprörda över att man äter hund och katt i vissa länder. Men gris går bra att smaska i sig. Och skillnaden är????? Ja just det ja. Hundar och katter är ju söta. En gris är ju bara en gris. Visserligen är grisar mycket smartare än både hundar och katter. Men. Det är ju bara en gris.

Gud vad vi alla är vidriga hycklare.

Ni måste skoja med mig. Vad känner Peppe???

Folket i landet världen tittar på allvar på Let´s dance. På riktigt. Hur mycket lådvin måste man dricka för att det ska vara värt det? Ställ dig i den storsta spegeln du har. Säg till dig själv "jag gillar detta". Ta ett steg och se:


Jordens jättemörka timma. På en lördag.

Nä nu börjar jag undra så där jag som gör allt som oftas. På lördag mellan 20.30 och 21.30 är det meningen att alla som bryr sig en smula om klimatet ska släcka sina lampor och det känns ju helt ok så där när man först tänker på det. Men. Så läser man i tidningen att en kommun "ska släcka all belysning som inte behövs". Klockan 21 på en lördag. Jo men. Varför är det tänt resten av året vid den tiden på en lördag när de flesta är lediga om belysningen inte behövs?

Om den inte behövs, men så släck lamporna när du går på fredag eftermiddag och låt det vara släkt tills någon ramlar in på måndag morgon igen?? Eller har jag missat nått? Man släcker belysning som inte behövs på en tid när ingen ser det ändå. Så jävla modigt. Slottet ska visst vara släckt med. Inte för att det bor någon där men ändå. Tänk vad mörkt mössen i källaren ska tycka det är och tänk så bra det ser ut i tidningen på söndag morgon, den där bilden på ett jättesvart slott. Jag har faktiskt en smula svårt att knugen kommer lägga sig klockan 20 på lördagen ute på Drottningholm och släcka lampan och vänta på att solen ännu en gång skiner in genom fönstret så att han kan smyga upp i sin pyjamas och dricka lite kaffe. Fast där kan jag ha väldigt fel, det inser jag. Han är en gammal man så han kanske faktist är trött på lördagkvällen efter att ha representerat hela långa veckan.

Nä men ärligt talat. Jag vet att det inte är första året men man börjar ju undra lite vad som händer. Folk skriker sig hesa när bensinpriset går upp men tycker det känns fint att släcka alla (onödiga) lampor en jävla lördag.

Se. Nu börjar jag komma tillbaka till god form igen :-)

Bunta ihop dem och släng ut dem hemifrån.

Förresten. Innan jag glömmer. Har ni funderat på det sista förslaget som rullat ut från Rosenbad. Vi löser problemen i problemområden som Rosengård genom att riva innevånarnas hem? Men det är ju lysande. Varför har ingen tänkt på det. För det där fina nya ordet utanförskap beror inte på en misslyckad invandrarpolitik. Det beror på invandrarna och framför allt på hur de bor.

Fattar inte varför ingen har tänkt på det innan. Så enkelt, så genialt. Riv de där fula betongklossarna, bygg nya hus med svindyr hyra så att de som bodde där innan inte har råd att bo kvar. Vips är problemet över och slut.

Man blir liksom glad när någon äntligen sätter fingret på problemet. Någon som har bra betalt och som kan en massa saker.

Måste, måste sova

Nä. Jag orkar inte mer. Jag kan inte sova. Jag kan inte slappna av. Jag blir galen. Jag vill skrika men väggarna äter upp min röst. Jag kan inte mer. Jag förstår inte. Varför kan jag inte sova längre? Varför äter jag inte längre? Jag vill bara vila. Inte i någons famn utan bara i det svarta.

Jag blir totalt jävla galen. Fredags morgon vaknade jag och sedan dess har jag varit vaken. Snälla. Inte en sekund mer.


Jag är så efter

Hjälp. Jag har faktiskt missat något viktigt förstår jag. Hela världen består av en massa människor som hänvisar till tingeling tingeling och jag fattar fan ingenting. Det är nästan så att jag funderar på att ringa någon, lite vem som helst för att få förklaringen till allt det där. Nått med melodifesivalen om jag förstått saken rätt. Hela FB är fullt av hänvisningar till det där.

Jösses vad jag känner mig efter. Här ligger man och tror att man har koll på viktiga saker, som ekonomi, politik och krig och katter och Lennon och så förstår man att man fattar totalt ingenting. Nått har hänt i landet världen och jag är efter, totalt och vimsigt. Inte undra på att Alliansen sitter tryggt. För... liksom. Ingen bryr sig.

Man tar sig för pannan

"Hon överlevde Förintelsen. För det får den nu 84-åriga kvinnan 80 000 kronor av tyska staten. I Försäkringskassans byråkrati är pengarna inte ett skadestånd – utan pension. Därför ska hennes svenska ersättning reduceras".

 

Finns det då ingen hejd på dårskapen längre? Finns det inget slut, ingen annan väg att vandra än att landet Sverige gör bort sig totalt? Pension? PENSION?

 

Jag blir ens smula arg. Men bara en smula. För jag orkar liksom inte slänga fram alla känslor jag får av en sådan artikel. Man äcklas totalt över den nya tiden där det enda som spelar roll är den egna personen och där en myndighet så totalt nonchalerar förintelsen.

 

Helvete!


Tidigare inlägg