WoBWorld

Det var värst vad jag lyckats söla bort hela förmiddagen. Jag har gjort lite si och lite så men inget att skriva hem om. Kanske skulle man sätta den där berömda farten som skall vara så trevlig att sätta? Fast det ligger inte riktigt för mig. Jag föredrar att såsa omkring och göra saker i min lilla egna fart, vilket betyder knappt någon fart alls.

Men jag skådar ut genom mina fönster och ser att det är ljust och vackert ute och finner det behagligt. Så steget in till duschen kommer jag snarast ta. Troligen. Ska bara...

Till min stora förvåning upptäckte jag ett täcke av tunn damm över mina möbler. Hur det har kommit dit vet jag inte. Det är då inte jag som lagt dit det så jag har väl haft inbrott medan jag sov. Någon illasinnad människa har varit inne och spridit damm över hela lägenheten. Synnerligen ohyffsat tycker jag. Hade väl varit bättre om karln stulit mina sopor som står så fint placerade i hallen?

Eftersom jag är en fattig bondräng så får jag väl själv ta tag i det där. Risken för några avdrag för hushållsnära tjänster är ytterst liten i mitt hushåll. Här får man göra allt själv, som på 1900-talet när jag var ung. Då när det alltid var snö och alla sommrar var varma och ingen hade råd med skor. Oj vilka tider det var.

Men jag låter dammet ligga där det ligger ett tag till. Jag är rädd för att jag inte kan hoppas på att det rymmer någonstans. Det brukar inte göra det. Snarare så bjuder det in sina kusiner och vänner så att man tillslut kan finna tjocka täcken av den grå sörjan på allt som finns i lägenheten. Har man dessutom en vän katt som bjuder glatt på sin päls så får man allt se till att smörja dammsugaren en gång i veckan så att den inte kärvar när man ska använda den.

Först var det där med dusch. Sen buss in till La stada för att fylla på förråden av föda. Man blir så hungrig om man inte äter har jag märkt och eftersom jag av natur och ohejdad vana undviker allt obehagligt så blir det att jag handlar när maten tar slut. Sån är jag. Lite tokig kanske men vid gott mod.

Så istället för att sitta här och svamla så ska jag genast dra av mig min morgonrock och dramatiskt ta mig in under det varma vattnet. Var och en blir lycklig på sitt sätt.

Inte blev det något dansande inte. Nä, först var det ju Simpson, sen var det Family guy, sen är det Morden i Midsomer så dansande struntar jag blankt i.

Dessutom har jag feber igen. Som om inte det räcker nu. Värken i kroppen är tillbaka och har dessutom fått följe med en envis snuva. Håhåjaja. Ska det börja nu igen? Alla dessa eviga förkylningar som avlöser varandra hela tiden? Nä, tror inte det. Vem fasen är inte förkyl i januari när det är rekordkyla ute liksom? Så jag får väl bädda ner mig i sängen, dricka mycket vatten och låta det härja fritt i kroppen tills det går över. För det gör det ju alltid.

Men återigen. Det är helt ok. Något märkligt lugn finns i mig. En känsla av att inget är farligt och inget är fel. Allt är som det ska. Jag har det löjligt bra i livet hur jag än ser på saker och ting. Troligen kommer det sig av att jag faktiskt är tämligen frisk i knoppen, om man får uttrycka sig lite folkligt. Ingen depresseion, ingen känsla av att inte känna något. Ångesten verkar har tagit semester. Inte mig emot. För mig får den gärna åka vilse, tappa sitt bagage och sluta på någon söderhavsö där den kan dansa hela nätterna lång med någon annan. Jag klarar mig utmärkt utan den lilla sjukan.

Så. Dricka vatten. Läsa, smaska på lite choklad, titta på någon film. Titta ut genom de frostiga fönstren. Drömma om en varm sprakande brasa. Ta en värktablett och dricka lite mer vatten. Mer behöver man inte göra känner jag. När man inte har större krav på livet så är det oerhört lätt att leva.

Det är nog dags att resa sig och börja ta tag i saker känner jag. Tiden för livlös tillvaro är över för den här gången. Men det har gjort mig gott. Som jag redan sagt så behöver jag de där stunderna som gärna flyter ut i dagar. För att liksom hinna i kapp. För att komma ihåg saker och se livet från den sidan som borde vara den rätta.

Jag är medveten om att jag är priviligierad som kan göra det. Det är inte alla som kan njuta av ensamhet i lugn och ro på det här sättet. De flesta har fullt upp med jobb och familj och saker som de måste göra. De som är ensamma lever många gånger i tvång och ofrihet genom att de inte ens har ett hem att leva i.

Jag har välsignats med en familj som finns där någonstans, en katt, en lägenhet som jag trivs med, hälsa och all tid i världen. De där dagaran när jag inte kunde gråta är över men jag känner inte ofta ett behöv av att gråta. Jag har varit någonstans där jag inte ville vara men är nog ungefär precis där jag behöver vara för tillfället. Ett steg frammåt och ett halvt tillbaka. Visserligen. Men så är nog det oftast i livet för alla. Huvudsaken är att man kommer frammåt.

Så nu ska jag sätta på lite kaffe. Gå in i duschen. Tvaga av mig de senaste dagarnas lata tilvaro och reda ut diskmaskinen. I morgon ska jag ta mig ut i världen igen. Det får bli lite Let´s dance på tv i kväll. Jo, jag gilla det programmet faktiskt. Hellre det än folk som lyxsvälter på en ö eller tuppiga 17 åringar som sjunger andras sånger och hoppas bli något de troligen aldrig kommer bli.

Värken i axlarna är kvar men febern har gett sig. Märklig förkylning eller vad det nu är.

Så allt är som det ska. Det har det visserligen varit hela tiden de senaste veckorna, men nu är de annorlunda fast rätt.

Usch vad pinsam. Jag ringde till Myrorna om att jag inte kan hämta soffan idag och de var väl inte helt förtjusta. Men jag fick uppskov till måndag i alla fall. Så nu kan jag kicka bak och bara vara i några minuter. Sen får jag börja jaga folk igen.

Men förövrigt, förutom det där då, så är livet så gott det bara kan vara en dag när året är precis nytt och ligger framför en som ett oskrivet blad. Det där kaffet var inte fel alls. Men nu är jag lite rastlös, så alldeles snart, om en liten stund, ska jag banne mig sätta igång och städa lite. Tror jag. Eller om jag lägger mig och läser lite. Det spelar ingen kvitta roll liksom.

Jag har i ett anfall av verksamhetslusta skruvat isär min gamla mobil. Tänkte att jag kanske kunde hitta något som var löst och som fixade att displayen är sönder. Det gick sådär. Nog hittade jag något löst alltid. Faktum är att nu är hela mobilen lös. Det är fascinerande hur många delar det finns i en liten mobil. Många kontakter, små gummipluppar som ramlar över hela köksbordet och sen ska vi inte tala om alla skruvar. Om jag någonsin får ihop den där mobilen så är det jag som genast utmämner mig själv till tekniskt geni. Men jag tror att jag slipper det där epitetet.

Så nu ska jag nog pilla lite med det där. Lite balsam för själen liksom.

Men först. En kopp kaffe.

Vart kom det ifrån? Det enorma städryck jag just gått igenom. Här har jag minsan städat badrummet från topp till tå. Förresten varför säger man badrum? Jag har inget badkar. Duschrummet? Klosetten? Toa? Dass? Skit samma liksom. Men rent är det i alla fall, det där rummet.

Sen fortsatte jag av bara farten och gick igenom det mesta av köket, rengjorde ugnen och fejade så att jag skrämde slag på katten. Samlat ihop alla tidningar i sovrummet, hittat mina vinterskor i den stora garderoben, rengjort datorn men tryckluft, försökt laga min trasiga mobil, spelat gitarr. En massa, massa, massa.

Men sen försökte jag sjunga. Jag har inte sjungit på lång, lång tid. Alltså, jo, jag har gått och hummat lite försiktigt. Men inte satt mig ner med gitarren och sjungit. Faen. Jag kan verkligen inte sjunga. Jag har dimmiga minnen av att jag kunde det en gång i tiden. Men hela halsen spänner sig och allt som kommer ut är i fel tonart, fel takt och nästan fel låt. Det låter för jävligt helt enkelt.

Men jag ska inte ge upp. Inte för att jag någonsin kommer vinna Idol, eller nått annat heller förresten. Kanske möjligen något förvirrat hjärta men om det vet vi intet för tillfället.

Det var samma sak när jag för första gången på några år plockade upp gitarren. Inget blev rätt. Fingrarna kunde inte sin plats. Ackorden blev skeva och konstiga och framför allt bortglömda. Ett enkelt C var en hemlighet för mig. Nu är jag snart i min gamla form igen när det gäller det där. Absolut ingen sologitarrist, men spelar bra kompgitarr. Vet min plats.

Det enda är att jag fortfarande kämpar med att komma ihåg vad de olika ackorden heter. De öppna kan jag såklart. Men allt annat är något jag hela tiden får slå upp på nätet.

Jajaa. Ska väl bi samma sak med rösten med. Kommer säkert att kunna slappna av och hitta rätt tonart. Hoppas jag.

Nä. Nu ska jag snart värma en frusen pizza och sedan kolla på tv.

Livet är fortfarande helt ok.

Tiden går. Alla stunder läggs ihop och jag blir sittande här. En gnutta kanonrädd för att vara kvar i samma värld som jag var i förra året vid den här tiden, då när allt luktade mint och jag var ensam. Jag är lika ensam nu med, även om jag möter mer människor. Men återigen är det fredag och jag umgås med världen genom fejan och undrar hur folk låter när de pratar. Hur deras läppar ser ut när de skrattar. Hur deras ögonbryn höjs eller sänks när de vill vara allvarliga.

Allt det där får man inte reda på när man sitter ensam i Viskafors. Men jag har investerat i en flaska Laphroaig. Den går inte att dricka sig berusad på, för den är för dyr och vacker och välsmakande för det. Den räcker kanske som den förra i två år. Att ta fram bara när man verkligne behöver tröst. Men nog kommer jag att öppna korken och lukta på den underbara rökdoften ibland.

I övrigt händer ingenting. Tyvärr. Jag känner för att något ska hända, men det blir inget av det hela. Så jag lutar nog åt att sova snart. Eller så sover jag inte alls.

Kanske kanske och allt det där.

Ok. Tillbaka från min lilla tur till stadens affärer. Inget på tv. Inget att göra. Inget inget inget. Så jag får väl hitta på något då. Faen också att jag redan har klippt naglarna, annars kunde ju det tagit en stund. Det är i sådana här lägen jag funderar på att börja motionera. Visserligen kommer jag sällan längre än till just tanken på det men ändå. Ibland hinner jag till och med ut i hallen för att leta upp mina gåfortskor. Men sen brukar jag tröttna.

Så det faller bort. Klippa naglarna och motion är borta ur leken. Vad finns det mer? Sitta med Facebook och vara otrevlig mot andra? Nä, inte idag. För jag har en sådan där inneboende känsla av snällhet idag. Den vill man ju inte kollra bort. Ännu en sak mindre att göra. Hmmm. Skruva isär köksbordet och sätta ihop det igen? Ja, kanske. Varför inte liksom.

Nä. Det får bli den gamla hederliga lösningen. Koka lite ägg, bre en smörgås och låta tiden gå medan käkarna förtvivlat mal kring det hårda brödet och gulan från ägget rinner ur äggkoppen.

Inte mer med det minsan.

Jag är en erkänd klant. Slarvar jag inte bort minaglasögon i parti och minut så trampar jag på mina hörlurar. gång på gång. Sista gången köpte jag ett par snordtra sådana, för att jag inbillade mig att de skulle ge bättre ljud än billigare dito. Dessutom kan man ju alltid hoppas att de ska hålla bättre om man ställer 95 kilo Jonas på dem. Visst var det bra ljud. Men det där med att ställa sig på dem och trampa på dem var en lika dålig idé som om de hade varit jättebilliga. Så nu är det bara för mig att traska till affären och införskaffa ett par nya lurar. Vem ajg nu tror jag lurar när jag gör det. De kommer väl snart hamna under mina vilsna fötter igen kan jag tro.

Så det är ungefär det jag ska syssla med idag. Det och åka hem till katten. Där ska vi sitta och ha det sådär bra som bara en husse och en katt kan ha det på en tisdag. Kanske titta på någon film, äta en sill, spela spel eller bara sitta och prata i all förtrolighet.


Jag har även planer på att bära upp mina sängar till lägenheten. Det har ju bara tagit ett och ett halvt år innan jag ens börjat tänka på det så det projektet kanske jag inte ska beteckna som avslutat riktigt än. Inte ens påbörjat när jag tänker på det förresten. Men tanken är god.


Hör flyger kvinnan i huset omkring och gör sig iordning för att fortsätta arbteta. Det är då rakt inget jag tänker göra eller ens lägga mig i. Nä. Lugn och ro hade jag tänkt mig. En lagom styrfart genom livet och tillvaron. Tids nog är det min tid att arbeta igen och då ska det bli fart på mig. Då alltså.

Jag fick ett sådant där käckt brev från försäkringskassan där de undrade om jag fortfarande kände mig krasslig eller om jag var sugen på att börja arbeta lite så smått igen. De bad mig även att ringa dem å det snaraste, men bara det liknar arbete så mycket att jag måste ladda upp för det hela lite. Fast sanningen är ju att jag förutom alla andra konstiga diagnoser har skaffat mig "myndighetsskräck" och "telefonskräck". Det betyder att jag måste ladda upp i flera dagar för ett såntdär enkelt samtal. Jag irrar omkring i köket och röker en massa cigaretter och blänger dolskt på mobilen, som om det skulle skrämma denden tilräckligt för att sluta fungera så att jag har något att skylla på. Men det fungerar aldrig.

Så kanske ringer jag idag. Men bara kanske. Fan, bara det borde räcka för att de ska förstå att jag då rakt inte är redo att börja arbeta igen. Men nog ska jag vara i farten i maj 2011 när min sjukskrivning går över. Så har jag tänkt det i alla fall. Vad jag ska arbeta med har jag inte riktigt räknat ut än. Bokstöd kanske? Men bara om jag får sitta upp. Stå är så väldigt jobbigt.

Nä. Nu ska jag göra mig iordning för att bege mig ut i världen. Den väntar på mig serru.

Så jäkla underbart. Efter att ha loggat in på apoteket.se tusen gånger så fann jag att mina recept hade kommit. Ännu bättre blev allt när jag fick skjuts in till stan för att hämta ut dem. Vi det laget så var yrseln fruktansvärd så att åka buss hade varit knepigt. Men efter en snabb bilfärd så fann jag mig själv på apoteket och kunde hämta ut läkemedlen. Så nu är allt ok och som det ska. Dessutom är jag nu trött som ett barn efter att ha tagit mina sömnmediciner och kommer sova som ett barn  i natt.

Lite förkyld är jag fortfarande, men vad fan. Det verkar vara på bättringsvägen. Mat i kylskåpet och skafferiet, mina mediciner. Allt är hur bra som helst. Dessutom är jag kär. Men det är en annan historia. Det får ta sin tid, inget att stressa fram, men det känns jäkligt bra. Det är väl så livet är. Man faller och är tvungen att resa sig upp igen.

Så nu ska jag sova, drömma om kyssar och dessutom vakna gott i morgon och veta att det är en ny dag att ta tag i.

Idag är en bra dag. Gårkvällen bjöd på filmtittande. Con Air avslutade dagen och det finns väl inget bättre sätt att avsluta en vaken period med glittrande sol, brännande eld och snabba repliker?

Idag blev det till att sova länge. Jag tror jag gör så för att det är bekvämast. En frukost och sedan en utflykt till Knalleland. Att vandra omkring bland trötta söndagsflanörer är helt rätt. Efter det en snabb sväng hemmåt, där jag även kunde kika förbi den lokala affären och plocka ut mitt paket med Kent-boxen. Signerad och allt. Tradera är bra. Mycket bra.

Så nu sitter jag efter lunch och en massa samtal om allt och inget och funderar på att tvätta lite. Fast det är en dag i morgon igen. Varken jag eller mina kläder har så bråttom någonstans. Så. Mina oerhört tunga och tröga tankar rullar sakta runt i skallen och det bästa är nog att bara finnas till en stund till.

Utanför på trappen blev jag för några minuter bästa vän med en katt. Hon kråmade sig och sade till mig att jag bara måste klappa henne hela tiden. Min egen katt, Chips, har något vajsing med ena ögat och det upptar alldeles för mycket av mina känslor för att jag ska vara nöjd. Man blir som ett nervknippe när ens livskamrat blir det allra minsta krasslig. Fortsätter det imorgon så för jag väl ringa till veterinären kan jag tro. Hua.

Nä. Nu ska jag fortsätta rippa Kent-boxen så att jag har den på datorn. Det där med att hålla på och byta skivor är ju så lagom roligt.

För att vara någon som har så omåttligt lite att göra som jag så känner jag mig vansinnigt stressad. På måndag så kör det ihop sig på alla sätt. Samtidigt som jag ska vara hos sjukgymnasten i Viskafors ska jag befinna mig inne i Borås för ett annat möte. Hur det ska gå ihop har jag ingen som helst aning om. Eller, jag vet ju att det då rakt inte går ihop. Så. Någon får maka på sig, sjukgymnast eller någon anna valfri.

När man väl efter 15 långa år tagit sig i kragen för att göra något åt den där kroniska värken i ryggen så kan man ge sig fan på att man ska bli uppbokad på ett annat möte. Jag har fullt av dagar när jag förväntas göra precis inget annat förutom att andas. Men men. Det ger sig väl kan jag tro.

Nu ska jag borsta tänderna och sedan bege mig medelst apostlahästarna ut i världen och hem till min lilla ungkarlslya, katten och den vackra damen som hänger på min vägg.

Inte så illa det inte.

Nä det här känns inte gediget. Alls. Jag har hela dagen haft ont i hela kroppen, vartenda liten muskel värker, huvudet dunkar och näsan är sådär lite lagom irriterande tät så att man hela tiden visslar i näsan. Hur jobbigt som helst vettja. Men, annars mår jag riktigt bra.

Dessutom så fick jag äntligen tummen ur och ringde till sjukgymnasten om min onda rygg och de där domningarna som jag har i hela vänster sida ända upp till ansiktet. När de frågade hur länge jag haft besvären så var det en smula pinsamt att svara "15 år". Man är sjuksköterska liksom och har gått och haft ont och eländigt i 15 år utan att söka hjälp. Men nu är det gjort. Jag ska dit på måndag så får vi se vad de säger om det hela.

Förutom det har jag inte fått något speciellt gjort. Sovit på eftermiddagen och tittat lite löst på tv under kvällen. Det där onda molande jobbiga som hela tiden finns i kroppen har gjort mig en smula irriterad och tvär är jag rädd för. Men det är väl som det är med det där.

I morgon ska jag hem över natten. Tanken är att åka redan på förmiddagen så att jag verkligen får det gjort. Det ska bli skönt att vakna i min egna lägenhet, med katten bredvid mig och slippa slåss om morgontidningen. Däremot kommer jag nog sakna att slänga lite käft med folk på morgonen. Men jag får väl tjaffsa med katten kan jag tro.

Nä. Nu ska jag ta min värkande lilla barnakropp och lägga mig till ro i bädden. Bäst så. I morgon är det jag som knatar till Apoteket och köper ett paket Voltaren T. Det brukar göra susen när musklerna inte vill sammarbeta.

Äsch så förargligt. Givetvis lyckades jag glömma tiden och missade bussen. Så det var bara att ringa in till Motivationsenheten och avtala en ny tid om när jag ska skrivas in. Så nu har jag fått några gratistimmar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Men jag hittar säkert på något kan jag tro.

Kanske skulle man helt enkelt sätta på en kanna kaffe och sätta sig på balkongen medan solen fortfarande skiner och regnet håller sig på avstånd. Eller läsa dagens avis.

Min tvätthög har återigen växt sig upp över tvättkorgen och brett ut sig över golvet i kassar och påsar. So vanligt en katastrofzon där jag en gång slängde den första smutsiga strumpan. Men det är ju inte läge att ta hand om det där nu så det får väl vara tills ett bättre tillfälle infaller. Någon gång.

Jaja, nog om det. Nu ska jag försöka få något gjort, vad det nu än blir.

Usch och fy och eländes elände och en smula bedrövelse med. Steg 4 i raketen har just briserat och just nu funderar jag på hur tusan jag ska bli av med all den energi jag har i kroppen utan att göra något riktigt dumt. Kanske skulle man helt enkelt ta något av de lugnade medel jag har tillgång till och försöka tagga ner lite? Nä. Inte då.

Jag har nu i en timma lurat på att ta nästa buss till La stada för att bara gå omkring och hånle och alla glada människor medan jag tänker buttra tankar och förpassar dem alla till att brinna i livets lågor. Men ärligt talat. Orka. Troligen skulle det hela generera ett antal mycket sura inlägg här på bloggen och inte ens jag själv orkar med sådant nu. Inte medan regnet skvalar ner med full styrka på mitt takfönster och katten spinner och jamar på mig för att jag ska förstå att hon behöver en smula kel för att överleva dagen.

Nä. När man inte kan annat än att ta till dumheter ska man absolut inte göra just det. Men. Det är ju nu jag är sådär fruktansvärt oorineterad nu för tiden. För vad gör man då? Lockelsen i alkohol eller skabrösa uttanlanden liksom flagnar likt dåligt pålagd färg på en södervägg och kvar står jag i en känsla av att de gamla knepen ju inte var så roliga i längden och att jag borde göra något annat.

Fan. För första gången i livet så står jag framför en skuggig känsla av att jag borde ge mig ut för att springa eller nått. För att komma i balans igen. En drog är lik den andra liksom men springande ger ju en smula mindre påverkan på levern eller det sociala livet. Förutom då att ett riktigt dåligt hjärta eller ett sprucket kärl djupt inne i skallen kan uppträda i lika delar hos drinkaren eller den springande.

Nä. Kanske ska jag ta den där duschen fast ta ett kallt alternativ. Man vill ju gärna uppvisa en smula bättre tankeförmåga efter de senaste månadernas oupphörliga tänkande. Så jag gör väl så. Kall eller varm, har inte bestämt mig än. När icke längre vårvärme i händer, öron och hjärna står att finna, eller att man kan skrika fula ord och göra någon en smula ilsk så att man vet att man finns, så får jag väl göra något annat då.

Dusch får det bli.

Jomen. Då har man varit i staden av alla städer, Borås. Inte för att jag är utanför Borås just nu heller., Tydligen. Men det där med att vara i en kommundel är liksom inte samma som att vara i smeten. Så, jag tog bussen. En tråkig resa som vanligt. Regn och solsken i en salig blandning, dofter av andras otvättade stjärtar och en känsla av att man troligen sitter i PissStures stol.

Väl i staden så vandrade jag sakta fram. Lite för att jag ville och lite för att jag inte orkade annat och en smula för att jag tyckte det passade sig. Men inte var det mer att titta på idag än igår så jag satte mig snart på en annan buss och åkte till Knalleland där jag ramlade in på en noga utvald frisörsalong. Där fick jag både jättevarmt kaffe, en praktikant, tvättat mitt hår, och dessutom, hej och hå, klippt det samma för en billig summa.

Eftersom hon var elev så var hon vansinnigt trevlig, tog god tid på sig och var allra mest troligt född någon gång på den här tiden framför 1990-talet. Så när hon frågade hur jag ville ha håret och jag svarade "tänk Kennedy 1960, fast på ett ägghuvud och med tunt hår" så fick jag till svar en tom blick i spegeln och sedan svarade hon " vänta, jag ska hämta lite bilder". Men jo då. Det blev precis som jag ville ha det. Så nu ser jag ut som jag vill och är dessutom inte så bedrövligt mycket fattigare än som man brukar vara när man ramlar ut från frisören.

Förresten, bara på tal om. Har ni tänkt på att alla kvinnor ägnar all sin tid efter ett besök hos "frissan" att få håret att se precis ut som det gjorde när de kom ut därifrån, medan vi män ägnar de allra första sekunderna åt att se ut som om vi absolut aldrig varit hos en frisör i hela våra liv? Bara en tanke.

Nja. Sedan gick jag omkring lite och tittade in på McDonalds där jag beställde nått som troligen ger mig en brakinfarkt i morgon vid 05.04-tiden. Detta åt jag medan de frenetiskt spelade Garry Glitter. Eller, fan vet vem det  var men det var någon sån där artist som gillade barn i alla fall. Undrar förresten varför inte Gary har någon sån där populär klubb på Facebook? Ni vet, "I love Gary" eller nått där alla kan betyga sin kärlek och berätta hur mycket han betytt för dem. Ah, ja visst det ja, han är inte död än. Ahhh.

Förresten, på tal om inget. Glöm inte att Thomas Quick inte hade någon barndom. Det var därför han gjorde för ett tag sedan sade att han gjorde de där sakerna som han nu säger att han inte gjorde. På tal om Garry Glitter alltså.

Nåja. Det spelades och dansades och jublades och alla ville vara lite utanför väggen men jag smaskade i godan ro och brydde mig inte så det bedrövligt mycket om det hela. Visst är barn roliga, men de gör sig bäst på håll eller på ett inbetalningskort till Riksrevisionsverket.

När jag väl hade ätit och mumsat så tog jag helt enkelt bussen hem. Så mycket svårare behöver inte livet vara. Så nu sitter jag här. Nyfriserad och glad och väntar på att dagen ska ta slut så att jag kan få åka in till stan igen. Förresten så kommer visst Morden i Midomer på tv om jag fattat allt rätt och är det så så lever vi i den bästa i alla världar.

Tja. Då har man varit en sväng i staden Borås. Besöket på Motivationsenheten gick bra. Eller vad man nu ska säga. Ärligt talat känns det rätt meningslöst att gå dit eftersom det inte händer något som helst förutom att vi äter och pratar lite. Dessutom är det väldigt glest med inskrivna som kommer dit. Jag har ju själv skippat det hela några gånger just eftersom det känns bara tråkigt att åka dit för att röka och dricka kaffe.

Gudskelov så mår inte jag så dåligt av det hela, men jag vet att det finns personer som mår väldigt dåligt av den här kommunens nödlösning, att bara vara öppet dagtid, 6 timmar, på sommaren. En del skulle behöva en helt annan trygghet i där de fick vara på plats dygnet runt. Men men. Besparingstider och det ena med det andra. Men det var i alla fall trevligt att prata med lite bra folk en stund. För det finns det gott om på Motivationsenheten, gott folk. Både bland personal och bland inskrivna.

I morgon har jag samtal klockan 11 så då får jag vara på plats. Jag behöver nog lite terapi just nu för jag misstänker att jag har bunkrat upp en massa känslor som jag bara inte får kontakt med. Det här med att kärleken som var så vacker för bara några veckor sedan sprack. Det borde kännas något tycker jag. Men det känns ingenting. Inte ett skvatt. Nada, som man sade på 80-talet. Märkligt. Så det vore bra med lite konstruktivt tankearbete och varför inte i morgon?

Nu ska jag snart in till staden igen. Efter Motivationshemmet fick jag skjuts av personal in till stadskärnan där jag flanerade och drömde lite. Men drömarna avbröts av ett ihållande hällregn som blötte upp hela mig in till skelettet. Så det var skönt att sätta sig på bussen hem. Men jag fick bytt batteri i en av mina många klockor så nu vet jag tiden bara genom att titta på armen. Inte illa det inte. Dessutom så fick jag köpt både tvättmedel och diskmedel och mjölk. Så på det hela taget var det en bra resa.

Men nu, som sagt, ska jag in till staden igen. Regnet har bytts mot sol och jag vill knata lite mer i staden. Fast nu blir det nog Knalleland. Gott att bara ha något att göra. Sitta hemma och bli rastlös är jag trött på så då får jag göra något å det.

Nä. Nu ska jag kamma till mig och sedan bär det ut till bussen. På återseende.

Jag har varit i stora staden minsan. Jodå. Medelst buss transporterade jag hela min kropp och en del av min själ in till stadens busstorg där jag ramlade av med mina sneekers tätt mot den våta stenbeläggningen och blicken fast mot himlen. Jag valde att gå mitt i staden, den gata som borde vara paradgata men som är för liten, för trång och för ful för att bli det. Upp mot stora torget med de tronande husen och fortsatt förbi Bengans gatukök som heter något helt annat nu för tiden. Upp på hötorget och vidare över Allégatan in på City.

Där irrade jag runt på jakt efter knäckebröd och sylt. Vad annars ska en enkel man leva av? Ett paket cigg och en dosa snus och en papperspåse att packa det hela i och vips var jag ute på gatan igen. Drömde mig bort medan jag vandrade längs med stråket. Tittade på klockor i skyltfönster och kom på att jag inte har råd med en klocka för 39000. Fan, jag har inte råd med en sådan klocka ens om jag vore trilljadär. Så dumt när man kan få en hygglig klocka på Claes Olsson för 349. Håller den tiden så är det ju liksom det som är grejen eller?



Förbi fyllona på den där krogen som finns i varje stad, där de serverar fast du snytt spytt ner hela toaletten. De sitter där och låtsas vara något annat än de är och jag går förbi och låtsas att jag förstår dem. Ner till busstorget igen. Över, förbi, till den lilla parken som knappt är mer än en gräsplätt med lite blommor. Jag bryter så gott jag kan mot lagen och pinkar bland buskarna och känner mig så där femton igen. Sätter mig på en bänk, tänder och cigg och funderar på att skita i allt och bara slå mig ner där, sova på bänken, ta bussen till EKO i morgon och köpa ett tält som jag kan slå upp mitt bland de blomstrande färgerna. Men min buss kommer och ögonblicket är borta.

På bussen så härskar busschauffören som spelar högt på sin lilla radio och jag sluter ögonen och tänker på hur dumt det vore om han krockade nu. För visst vill jag inte dö? Asfalt och grönt långt gräs vindlar förbi och sen kommer backen, backen som betyder att jag strax är hemma.

Så nu sitter jag här igen. Väntar på frälsning och väntar mig intet.

Inte så illa.

Inte illa alls.

Tja. Dagen blev ju inte riktigt som jag hade tänkt. Men ingen fara på taket för den skull inte. Nä, jag ringde ju till Motivationsenheten och blev hämtad relativt med en gång så någon städning blev det inte där hemma. Inte något jag sörjer för kan jag påstå. Men däremot så blev det en liten städsnurr här på enheten. Men eftersom man är några stycken som hjälps åt så dundrade vi på så att det hela gick synnerligen smärtfritt.

Resten av dagen har jag ägnat åt en stunds samtal som terapin här kallas, njutit i solen, sovit en stund på eftermiddagen och även varit en snabb sväng i stan för att fylla på mitt busskort och hämta lite mediciner. Den första torsdagkvällen har tagit sin plats i sommarBorås och hela staden myllrade av människor som pratade, shoppade, gick, strosade, vinglade, drack och åt medan hög musik pumpade ut från stadsparken.

För den oinvigde kan jag berätta att torsdagskvällarna i Borås på sommaren betyder gratisunderhållning av någon artist, kvällsöppna affärer, folk precis överallt och en lagom folklig och festlig stämning. Ikväll är det Boppers som underhåller och det kändes för mig som om det var något jag kan klara mig utan.

Så nu sitter jag här på mitt lilla rum på Motivartionsenheten och smälter dagen och funderar på att lägga mig för att sova. Värmen tar lite på krafterna märker jag. I morgon ska jag först jobba mellan 08.00-12.00, sedan blir det hemfärd efter lunchen. Väl hemma ska jag städa och tvätta i väntan på att kvinnan kommer och då ska jag inte göra något förutom njuta av hennes sällskap, klappa katten, dricka kaffe och bara leva livet som det är tänkt.

Då har den här dagen gått och jag mår oförskämt bra. Allt faller på plats liksom, sak efter sak rättar in sig i leden. Jag och kvinnan har suttit på min balkong och druckit kaffe, pratat om viktiga saker och diskuterat igenom vad det var som blev så fel i förra veckan. Vi pratade förväntningar och hur man ibland kanske tror sig vara starkare än man är. Det var helt enkelt underbart att sitta där i solvärmen och prata, med hunden Kita vid våra fötter och katten Chips liggandes i ett hörn av balkongen.

Jag fick hjälp med att bära ut alla tidningar som har samlat sig medan jag varit borta på behandlingshemmet. Sen har jag  även plockat lite här och var men någon storstädning har det inte varit aktuellt med idag. Bara vara hemma i den lägenhet där jag suttit så mycket så ensam och druckit och sörjt och deppat bort min tid. Men nu känns det som att allt är så annorlunda. Jag är ju medveten om att grunden är densamma. Men det känns hur bra som helst för tillfället och jag vet med mig att jag snart kan få alla verktyg och den styrka jag behöver för att hantera den botten av sorg som jag har i bröstet och som kommer från någonstans där jag inte kan finna den.

Nu ska jag lägga mig i sängen och sova. Det är en ny dag i morgon och jag är ordentligt trött. Katten har redan lagt sig i sängen och väntar på mig. Så jag bjuder eder godnatt.

Det har varit en väldigt lång dag. Men den har varit givande på många sätt. Min dotter har äntligen börjar dricka lite och även om hon knappt äter så är det ett steg i rätt riktning. Hon var även mycket piggare än hon varit de senaste dagarna så det känns bra. Vi var på en liten "promenad" ute i friska luften. Jag körde henne i rullstol och det var första gången hon var ute på en vecka eller nått sånt så hon verkade tycka att det var trevligt. Vi knatade runt på sjukhusområdet och småpratade under tiden. Hon hade tidigare haft besök av sina vänner och fått ett gulligt kort och en liten nallebjörn och när vi kom in igen så kom ännu en kompis och besökte henne. Sen duschade hon men efter det så tog krafterna slut och hon blev lite inbunden igen och febern steg.

Eftersom hon klagar över att det svider i magen så pratade jag med sjuksköterskan om att hon kanske skulle kunna gå något mot det men det gick då rakt inte. Nä då fick tösen proviva som visserligen är bra men det gör ju inget mot magsyra. Jag tänkte först börja bråka om det hela och be sköterskan ta kontakt med jourläkaren men sen tänkte jag att jag tror att min dotter får åka hem i morgon och då kan hon få ranitidin av mig så löser vi det problemet.

Efter det så åkte jag till kvinnan med de långa benen som har sorg eftersom hennes mormor dog idag. Vi pratade länge ch väl och löste upp en massa knutar som förlamat vårat förhållande i veckan och nu känns livet helt ok igen.

Så. Trots att Tre kronor förlorade matchen så mår jag rätt så bra. Allt som legat och skräpat i en vecka och gjort att jag mått dåligt börjar lösa sig och vi lever snart i den bästa av världar.