Flyttat

Yeps. Jag drar vidare som sagt. Den nya bloggen börjar ta form och eftersom jag är otålig av naturen så har jag redan börjar blogga där fast den inte alls ser ut som jag vill än. Men en sak i taget liksom. Fast allt på en och samma gångt.

För den som måhända kan tänka sig vara intresserad av den så finns jag nu på
http://wobworld.wordpress.com

Samma värld fast annorlunda.

Bye!

Tidig morgon

Jag har ägnat kvällen åt att leka brandman. Fast precis tvärtom. Gått in in en situation jag visste var brännhet, där jag skulle ställa till det på alla sätt för mig och för någon annan och hur släcker jag elden? Så klart genom att hälla bensin på lågorna. Det vore ju inte jag om det inte vore så. Dum, dum, dum. Återigen dum.

Fan vad lättare allt hade varit om jag stannat hemma, suttit och grenslat InterNet och bara varit i lugn och ro istället för att ränna stan runt och göra dåliga saker värre. Man kan inte skälla någon till lycka. Fast det är liksom min lilla signaturmelodi. Hade den funnits på YouTube så hade jag lagt ut den men den finns bara i mig. Som tur är.

Men det mesta med kvällen har varit bra. Återigen, upp och ner och hit och dit och ingen som helst jävla ordning på något alls. Det var bara sista 20 minuterna som både jag och andra klarat sig utan. Innan dess var allt perfekt. Men det var ju just det som det inte fick bli igen. "Säg vad du tänker". För en gångs skull vägrade jag. För att skydda mig och andra. Men allt sprack, som en fisk som man lägger i press.

Promenaden hem blev så lagom kvalfylld. Så lagom kul. Så lagom allt förutom så lagom varm. Jag och Kita träffade på en stackare som gått alldeles vilse i världen. Full som ett ägg var han och en smula desperat. Ville bara hem. Han trodde sig ha gått omkring i timmar och hade ingen som helst aning om vart han var. Efter en kväll hos en vän som blev allt för otrevlig så sökte han sin egna säng men fann bara gator och hus och ingenting. Så jag hjälpte honom att ringa till taxi och att sätta sig på en busshållplats där taxin skulle finna honom. Så hjälpsam, så trevlig, så överjävligt snäll.

Men frågan är vem som var mest vilse? Han eller jag? Troligen så var jag betydligt längre hemmifrån än han någonsin kommer vara. För när hjärtat har gått vilse så finner man inget ens med GPS. Men det var inte jag som bad om hjälp, inte jag som gav min mobil åt en främling med bönen om att ringa till taxi. Så vem var mest vilsen som sagt?

Nä vänner och ovänner, kända och okända och alla ni som bara snubblat in här och fullständigt skiter i allt. Den här dagen var ingen av mina höjdpunkter i livet. Allt kunde blivit bra men som vanligt så brann det till och jag var tvungen att fly elden genom att kasta mig rakt in i den.  Den dagen jag väl känner mig själv så kommer jag nog att vara rätt missnöjd med min nya bekantskap.


Bara en massa upprapande av vad jag gjort idag.

En dag som började med katastrof har blivit till en riktigt jäkla toppenbra dag. Hur det nu gick till? Jo det vet jag ju. Terapin idag var en sådan timma som gav mig glada fjärilar i magen och skänkte hopp och tröst och det var nästan som att jag ville skutta som en unge på väg därifrån. Bara för att det var vår, bara för att jag upptäckte när jag satt är och pratade att, fan, jag är ju snart frisk från mina psykiska problem. Faktiskt. Vissa saker kommer alltid att kvarstå tror jag, men de skrämmer mig inte längre.

Det var lite märkligt, för jag rabblade samma saker som alltid, men fick hela tiden säga, "fast det har jag inga problem med längre". Så märkligt. Jag är en helt annan människa än jag var för 2 år sedan. Så mycket helare, så mycket ärligare, så mycket modigare, så mycket mer det jag alltid varit fast utan att låtsas vara något annat.

Det går med rasande fart det hela. Varje dag tar jag ett nytt steg. En god vän sade till mig idag att jag är helt annorlunda mot bara för ett halvår sedan och nog fan har hon rätt i det. Jag är på ett nytt spår. En ny era.

Ingen kan vara gladare och tacksammare än jag själv över det hela.

Men som sagt, dagen började inte alls bra. Jag vaknade med, av, dödsångest. Äkta sådan. Det tror jag inte att jag haft tidigare i hela mitt liv. Nu pratar jag inte om att jag var rädd för att dö där och då av någon anledning, utan om tanken på att jag kommer dö någon gång hur jag än sprattlar och skvätter. Det var nog fasen den obehagligaste känsla jag någonsin haft, eftersom den var så oundviklig. Att man ska dö är inget som kanske kommer hända. Det KOMMER att hända. Jag är inte vän med saker jag inte kan påverka.

Sedan bråkde dagen med mig rätt rejält. Bussen blev stående på en jäkla bro i en evighet och då hade jag redan fått upptäcka att mitt periodkort gått ut. Men det var en hyvens busschaufför som lät mig åka med ändå. I stan så bråkade den andra bussen med mig med. Jag ramlade in en kvart försenad på terapin men sedan dess har dagen varit en lek.

Alltså. Jag har fått en normal dag. En dag med toppar och dalar. En dag som alla människor har. Jag har blivit friskare. Hur ska jag fira det? Fasen vet.

Dessutom så fick jag reda ut min dröm om att skriva. "Ja skriv då" sade människan. Lite som de flesta sagt till mig de senaste veckorna sedan jag erkände drömmen jag har.

Så då gör jag väl det då. Allt från poesin till mina romaner till den sörja som är bloggen med dess kaosartade blandning av enklare förklaringar på vad jag gjort under dagen, tyckande om det mesta och någon sorts prosapoesi.

Livet just nu mina vänner. Livet just nu är fan i mig fanatiskt fantastiskt.


Att byta från unket till friskt.

Jag tror min kära hund försöker säga mig något. Vi var ute en dundersnabb sväng förut men då regnade det och både hund och husse ville snabbt in efter att damen gjort sina enklare behov.

Men nu vandrar hon fram och tillbaka till hallen. Kommer ut i vardagsrummet och tittar på mig och går sedan tämligen demonstrativt tillbaka till hallen där hon sedan sätter sig vid dörren och titar än mer demonstrativt på den enkla person hon kallar husse, nämnligen jag själv.

Katten viftar malligt förbi och knatar in i sin låda. Hon vill nog visa vem det är som egentligen har det lyxigast här i lägeheten och vem det är som husse bryr sig mest om.

Själv tittar jag ut genom fönstret och finner att regnet avtagit så jäkla mycket att det till och med slutat. Så jag får väl göra som Kita vill då. Dra på mig blöta skor och våt jacka och sätta hatten käckt på sned och ge mig ut i den vattensjuka vårvärlden.

Helst skulle jag nog lägga mig för att läsa lite. Men jag är väldigt säker på att jag kommer känna mig tämligen toppentopp när vi väl ramlat ut genom ytterporten. Det tenderar att bli så har jag märkt. Jag muttrar ohörbart hela vägen nedför trapporna, förbannar den dag jag skaffade jycke och sedan tar vi tre steg där ute på gården och vipp vapp så finner jag mig på en lång promenad och vill aldrig mer in till världen innanför väggar och tak.

Någonstans där i början brukar jag glatt säga till Kita att "det där var ju inte en så dum idé du hade trots allt". Till slut brukar det vara hon som drar hemmåt.

För hur man än tycker om livet, vad man än känner inför tillvaron och världen och alla människor omkring sig, så är det rätt behagligt att promenera.


På vift i mina kvarter

Nu förstår jag varför hunden kallas människans bästa vän. För min hund tvingar mig att inte bara gå utanför dörren. Men även att gå stigar och över bäckar och genom skogen och alla de där stigarna och bäckarna och skogarna var något jag inte visste fanns förut. Den där mannen som pratar med hundar, Cecar har ett problem med sin filosofi. Han pratar till dem och inte med dem känns det som. Han säger ju att det är han som alltid ska vara den som leder hundarna när de är ute. Stackaren. Då missar han ju allt man får genom att ibland bra låta jycken leda vägen.

Jag måste ha levt i en bubbla i 2 år. Viskafors erbjuder ju oändliga upplevelser. Antingen det är att man kan gå i skogen med hundens skumpande bakdel 10 meter framför sig eller att man kan hitta små odlingar, broar, trappor och utsikter och historiens vingslag mest överallt.

Vi var ute och gick i två timmar, hittade mer och mer av allt det där som jag trodde fattades här i det som jag förut kallade jävla håla men som jag allt mer kallar mitt hem. Ärligt talat så har jag just nu svårt att tro att jag någonsin kommer flytta härifrån. Men det sade jag om min gamla stadsdel Sjöbo med. Den stadsdel där jag växte upp, där jag kunde gå ut med ögonbindel och ändå hitta överallt.

För ett år sedan ungefär beklagade jag mig för några jag pratade med om att det minsan inte fanns några fina promenadstigar i Viskafors. Till svar fick jag sådana där miner som betyder att folket just håller på att bryta ihop av skratt men inte riktigt kan med att gapflabba.

Nu vet jag varför.

Dessutom är Sjöbo en ung stadsdel om man tänker på hur det ser ut nu för tiden. De äldsta husen är väl från 40-talet kan jag tro. Därförinnan var det bara små gårdar och ängar. Men Sjöbo har väl inte haft någon historia där arbetet har funnits på platsen liksom. Här i Viskafors har det funnits textilfabriker och den enorma gummifabriken i Svaneholm där både jag och min morfar har arbetat med sisådär 40 års mellanrum.

Vi träffade på en man som kunde berätta en hel del intressant om området jag bor i. Alla dessa gamla arbetarlängor, varav jag själv bor i en. Så här sitter jag och känner historiens vingslag, blir hungrig och bestämmer mig för att det är dags för en pizza för första gången på en evighet.

Förresten. Hunden är min bästa vän. Någon som man gör roliga saker ihop med. Katten däremot, Chips, det är min babe det. Hon funkar som vilken sambo som helst. Kräver att jag fixar käket, sover bredvid mig när bara hon vill och sitter för det mesta och gör sig fin och vacker.




Helt utan tanke.

Det gick över det där med att tänka. Så underbart. Att bara få vara i fred från sitt egna huvud en stund. Att bara få vila från alla ideér som hela tiden översvämmar mig. Varav de flesta fyller mig med fasa. "Vad tänkte jag nu?".

SÅ nu sitter jag här och sladdrar på fejan. Är lite lagom otrevlig sådär. Inte sådär bitter så att jag ber alla dra åt helvete. Vilket förövrigt roar mig högeligen att göra på ett forum som liksom går ut på att vara sådär jävla lycklig och lyckad och glad och bara dricka ETT glas vin. Då faller jag in som en hök och sprider gift. Som sagt, det roar mig för jag riktigt ser hur hela samhället rämnar i sina grundvalar. Man får väl inte vara sur? OM det nu inte är tillsammans i en grupp där man kan sluta sig mot resten av världen.

Men idag orkar jag inte med sådant. Keef spelar utmärkt gitarr i mina högtarlare, ciggen tar aldrig slut, det är fortfarande lördag så det är helt ok att sitta uppe och göra ingenting, även för en sådan som mig.

Men jag vore nog inte jag om jag inte hade skrivit upp en massa dumma uppslag i ett block i köket. Men jag vägrar snurra in mig i en massa tyckanden och tänkanden och kännanden idag. Idag, och den här dagen ska inte ta slut än, ska jag bara vara oerhört korkar och inte tycka något utom att tycka om livet väldigt mycket.

Det finns något så vacker i att bara finnas lite. Lyssna till Stones utan att fundera på varför det sticket kommer där eller vad den texten EGENTLIGEN betyder eller varför jag inte lyssnat på den skivan tidigare. Byt ut Stones mot ditt egna val för kvällen. Men nog har jag lite rätt i tanken?

FAN, där kom en tanke igen. Det var då själva fan.


Mitt ombytliga jag.

Jag har köpt en brandsläckare. Jomen. Här ska det inte brinnas inne inte. Det har varit en skräck för mig sedan jag ens kommer ihåg att jag började tänka på annat än att dricka mjölk från kära mors bröst. En stor skräck som dessutom gjorde mig helt paralyserad när jag var liten och skulle försöka sova. Mången mardröm har handlat om att vakna och vara död.

Men det där med brandsläckare har jag dragit på. Mest för att de bara inte blivit av. Så dumt.

Men nu ringde det på dörren och där stod en karl som var från nått företag som sålde brandsläckare och annat som har med brandskydd att göra. Det roliga är att jag och min son precis innan pratat om att vi ALDRIG skulle köpa något från en uppsökande försäljare. Men, det här var inte svårt att slå till på.

Ett 10 års abonnemang på brandsläckare för 3 papp, på 36 månaders avbetalning. Livet är jag rätt rädd om så ibland är en avbetalning faktiskt inte så dum som det låter. Den byts ut när den blir dålig eller är använd. Då är det bara att ringa så kommer de hem med en ny. SÅ bra. Dessutom så står den redan i min hall.

Så vad är det som gör att jag ständigt ändrar mig beträffande vad jag ALDRIG skulle göra? Hade det inte varit lättare att bra knata iväg och köpa en? Jo, kanske. Fast. Fan vet om inte det här var en schysst affär. Även om jag just sagt att jag ALDRIG ska ta något på avbetalning igen.

Men i andra fall ändrar jag mig hela tiden. Tänker en tanke och är säker på att den är den rätta för att nästa sekund komma på att så tycker jag ju inte alls. Så knepigt.

Jaja. Nu har jag i alla fall brandsläckare. Det käns faktiskt tryggt. Brandvarnare i varje rum, brandsläckare och brandstege utanför.

Här ska det minsan inte vaknas och vara död inte.

Mitt elaka jag

Jag har varit elak. Eller kanske inte. På kvällen brukar jag alltid låta Kita gå utan koppel när vi går ut. I vanliga fall så brukar hon rusa iväg över gräsmattan på gården och rota runt som om det gällde livet. Lyssnar inte så speciellt mycket på ordet "kom" alls. Märkligt. Ordet "duscha" förstår hon precis men "kom" verkar inte ha sjunkit in riktigt.

Men idag hade jag en köttbulle i fickan. Hunden gick så vackert bredvid mig hela tiden. Snacka om att gå fot. Visserligen, hon knatade ut på gräsmattan och pinkade, men det var liksom det enda. Sen gick hon bredvid mig hela tiden. Sniffade lite här och var på diverse snö och gräsplättar men skyndade sig i kapp fort som attan.

En helt behaglig liten promenad. Jag tror inte en jordbävning hade fått henne att gå någon annastans än bredvid mig. När vi kom till porten fick hon sin belöning, den där oerhört läckra köttbullen.

Inte för att jag tänker göra så alltid. Men ibland.

Blåsor och blå plastben.

Fasen. Jag blir tokig. Har lyckats bita mig i tungan riktigt jäkla ordentligen. Vaknade av att hela käften var full med blod och det kändes som om huvudet skulle explodera. Tog mig en bra stund innan jag fattade att jag skulle öppna munnen och sluta bita. Så dumt. Nu har jag ett sår på sidan av tungan, ett sår som jag dessutom lyckats bita i gång på gång igen. Så fånigt.

Men annars är världen precis så där vacker som den ska vara. Men hunden är nog understimulerad. Hon håller på att vakta på katten som om den stackars varelsen vore ett vilsekommet får som ska in i fållan igen. Något som högeligen retar katten som inte alls känner sig som ett får. Igår satt jag i köket när först katten rusade in, hoppade upp på fönsterbrädan och glodde ilsket på hunden som kommit rusande efter. Kita som drabbats av en smula övermod gick fram och stack fram nosen mot Chips, som snabbt som attan lappade till Kita på nosen. Hårt, så hårt att det hördes.

En mycket förvirrad hund, som aldrig stött på ett sådant får tidigare, pep förskräckt till, gnydde lite och lommade iväg och lade sig en bit ifrån. Där låg hon och såg sårad ut in i själen medan Chips kallt vände sig om och tittade ut genom fönstret.

Ja de är för tokiga de där två.

Men idag blir det nog några långapromenader med hunden så att hon får ur sig lite energi. Hon har ett blått plastben som piper och som visst älskar mer än något annat. Det går hon omkring med i munnen och söker lekkompisar. Kastar jag iväg det så hämtar hon det, biter ihjäl det en smula och kommer sedan fram till mig och dunk, ligger det på golvet medan hon sitter och flämtar strax bakom och bara väntar på att jag ska leka igen.

Det roligaste är när hon kommer med "benet" till Chips och tror att hon ska leka. Ja jösses. Sällan ser man ett sådant förakt för de enkla hundarna som Chips visar. En kattdam lekar inte med blå plastben. Möjligen med ett garnnystan. Men det är ju en helt annan sak.

Nä. Kaffe och promenad. Innan jag själv börjar gå omkring me det där benet i käften i brist på annat.

En lättad man

Efter en halvlång promenad med Kita, hunden, så kom jag på att jag banne mig inte har vetat vart jag bott innan. Alltså, jag har ju varit medveten om vart min lägenhet ligger, riktigt så illa är det inte. Men eftersom man går omkring lite planlöst med hunden så har jag funnit mig själv på ställen jag aldrig varit på förut, fast de ligger bara 50 meter från huset jag bor i.

Det är helt underbart väder ute, precis lagom varmt för att gå rätt fort utan att svettas, ett sådant där väder när man inte distraheras av hur vacker himlen och solen är utan faktiskt ser sig omkring. Vi har knatat i den allra högsta snön, gått på små stigar och jag upptäckte bland annat att det finns en väg över Viskan som jag aldrig sett förut. Nästa gång vi är ute och det är ljust tänkte jag se lite närmare på den där vägen. Jag hoppas att det inte finns något evig grind eller något sådant vid spången.

Helt klart finns det något väldigt meditivt i att gå på promenad med en hund och turas om att bestämma vägen. Ibland lät jag henne välja och bara följde med. Det var så vi upptäckte den där övergången bland annat. Det är rätt kul att se att hon vet precis när hon får bestämma men tjurar inte när jag tar över. Hon är allt en riktigt prakthund den damen. Nu var jag lite smart och torkade av henne med en handuk när vi kom hem. Så slapp jag moppa hela lägenheten igen. Vissa självklara saker är för mig rena mysterium och tar sin tid att lista ut :-)

Nu är det nog en kopp kaffe och en cigarett som gäller. Sedan får kvällen ramla på allt som den vill. Jag var väldigt spänd innan vi gick ut och tänkte att nu är friden över för den här gången. Men efter att vi kommit in upptäckte jag att spänningarna till stor del har släppt bara av att vara ute och upptäcka världen. Lite som när man var liten och hade sommarlov och åkt iväg till någon stuga någonstans och kunde klättra bland klippor och skogar, gå längs med okända grusvägar och leka att man var en av de 5.

Livet är ibland, inte alltid, men ibland, vad man gör det till.

Bara lite svammel

Sådär ja. Då har jag ändrat tiden för Chips vaccinering till på fredag. Det är då jag får pengar. Hunden ska till veterinären nästa vecka för att få ett intyg för försäkringen och samtidigt kollas lite allmänt. Jag känner redan hur fattig månaden kommer att bli. Men vad gör man inte för sina djur?

Själv ska jag teraperas nästa vecka med. Här är det full rulle i hälsans tecken. Vi kommer bli tre praktexemplar allt vad det lider.

Vi var ute och gick innan, en halvlång promenad. Kita gick precis så som hon ska. Lugnt och stilla bredvid mig, höll min takt precis. Igår bråkade vi rätt mycket om det där. Hon drog lite hit och dit. Men som tur är så har jag all tid i världen. Envis kan jag vara med, även om hon är rätt envis hon med. Men varje gång hon började dra så stannade jag bara. För det har jag läst någonstans att man ska göra. Efter ett tag så började det koppla för henne att om hon drog så kom vi ingenstans. Tjurig var hon, blängde på mig, men det fick hon göra.

Idag var det inga som helst problem. Kopplet hängde löst där vi gick. Men att låta henne gå okopplad skulle jag aldrig göra, för hundstackaren är så fruktansvärt distraherad. Så fort något roligt händer så ska hon fram. Men i skogen får hon ränna fritt. Nu alltså. Sen är det ju koppeltvång även i skogen så då får vi väl hitta någon annanstans.

Nu ska jag ta en liten tupplur efter maten. Vi låg rätt bra alla tre i sängen, men så ringde de från veterinären precis innan jag somnade så nu ska jag börja om. Städningen tar jag i morgon. Ikväll ska Kita få duscha igen. Hon är alldeles smutsig och tovig på magen och har fullt med sand i pälsen. Hon drar in enorma mängde smuts nu när snön smälter och all gammal sand och grus kommer fram. Ingen idé att städa innan hunden är ren. Ja, dammsuga får jag ju göra, men det gör jag ju varje dag ändå så.

Nä, tupplur, sen ut igen och gå till affären för att köpa cigg. Dagen går sin gilla gång och det gillar jag.

Mitt i våren, precis mitt i.

Vi har varit ute mitt inuti våren. Jag tror jag fann vårens kärna i en skogsdunge. Precis där bor våren, det är därfrån den sänder ut sina solriddare till världen. Smältande snö, skare, små ynkliga grästuvor som bara genom att visa sig bevisar att de överlevt allt det kalla och snåla och gömda.

Träd som susar, spår av hare och rådjur och andra djur eller varelser som jag absolut inte vet något om förutom att jag kunde konstatera att de funnits där nyligen. De var väl upptagna av att lapa sol precis som jag och Kita.

Hunden kopplade jag loss. Hon yrade omkring och letade efter inte vet jag. Jag kastade pinnar och hon studsade över, i, på, snön. KOm tillbaka med tungan vid knäna och rusade iväg igen. Själv stod jag alldeles stilla och lät värmen överskölja mig. Njöt av samspelet mellan människa, djur, natur och livet. Tittade roat på medan hunden gjorde det hundar gör ibland och tänkte att "i skogen ska jag banne mig inte ta fram den svarta påsen".

På vägen tillbaka hem, mitt bland torr asfalt och löftet om prunkande sommarrabatter träffade vi på Kitas gamla vänner. En vild jakt på varandra tog sin början. Det var inte det att någon var arg, de ville bara veta hur det var nu igen, vem faen bestämmer bland oss egentligen. Ihoptrasslade koppel, morranden och skällanden. Inget som direkt roade mig men inte heller oroade mig. Kita är lite egensinig och jag var bara glad över att hon fick socialisera med andra hundar för en minut. Livet som hund är nog bra ensam i ett helt nytt hem bestående av en ny husse och en katt som har satt ner tassen och helt klart bestämmer.

Nu blir det en kopp kaffe och sedan bussen in till staden för att gå ärenden åt kära mor. Den här gången utan hund. Bussen till själva stan går som sagt bra, men Kita blir väl stressad i stadsbussen med all trängsel och stoj och alla roliga människor att dofta på.

En sak i tage liksom.

Over the top

Om jag bara kunde lära mig att inte göra allt för mycket hela tiden. Nu är det min kaffekonsumtion som varit överdriven och följdaktligen mal det i magen på en obehagligt sätt. Ett sådant där sätt som gör att man gärna inte går ut riktigt än.

Men jag sitter väl kvar inne ett tag till då. Kan passa på att dammsuga lite. För det har jag kommit på att det får jag göra varje dag och ibland två gånger om dagen i hallen och köket. Hur ska det inte bli när Kita, hunden och Chips, katten, börjar fälla till sommaren? Hua. Men det är kärt besvär måste jag erkänna.

Däremot har Chips kräkts på mitt köksbord, köksgolv och på några böcker som jag hade liggande på köksbordet. Kul? Nä, inte så. Men det är väl bättre att hon får upp hårbollarna än hon får magknip kan jag tro. För henne alltså. Hon sitter ju mest bara och tittar u genom fönstret medan jag torkar upp eländet. Som om hon inte hade NÅGOT med saken att göra alls.

Men det spelar liksom ingen roll att husdjur gör att man får gno och gneta och dammsuga mest hela tiden. Man får tillbaka så förbannat mycket. Hade jag inte haft Chips till sällskap de här senaste åren så hade jag väl blivit knäpp på riktigt och nu när hunden gjort entré så är livet ännu bättre. Jag är aldrig ensam. Inte på riktigt.

Så jag drar väl fram dammsugaren medan magen kör, gör huset skinande rent och tänker vackra tankar om livet. Idag kan jag nog inte annat tror jag.

Pigg, piggelin och hurtig.

Inne igen. Efter att ha yrat omkring i skogen med en skuttande jycke så tycker jag att jag är värd att göra ingenting. Eller, jag tyckte det. Det var innan jag fann att ciggen inte kommer räcka idag och att jag måste ta mig till en handlare för att köpa nya. Efter det tycker jag att jag är värd ett slag i bakhuvudet som inte passade på att köpa det när vi ändå var ute på långpromenad. Så det får bli en långis till idag då. Jaja, lika bra det kanske.

I alla fall så brakade vi rakt ut i skogen. Jag inbillade mig själv och Kita att skaren skulle hålla för oss. Det gjorde den inte. Alls. Däremot var ju det skare som höll så och då så att det blev som förbannad trappklättring ungefär. Men eftersom jag inte ger mig bara för att det tar emot så knatade vi på och övade lite kommandon under tiden. Det gick sådär. Både med promenerandet och med övandet.

Våt av svett fann jag mig ilsket ropande "KOM" i skogen åt en hund som låtsades väldigt ivrigt att hon inte hörde alls och att en fläck på marken var så väldigt mycket intressantare än husses gormande. Upp och ner över stockar och stenar och genom snö som ena steget var löst som smält vaniljglass för att andra steget vara hård som en klippa. Ena benet nere i snö till knäna och andra benet uppe i brösthöjd. Svetten rann. Jag kände hur mitt ansikte sakta blev rödare och rödare.

Mina gutturala läten som skulle föreställa saker som "kom", "stanna", "vänta", "sitt" och annat blev tillslut bara till tomma viskningar eftersom lungorna hade fullt upp med att försöka förse min korpulenta kropp med syre. Tanken på en brakinfarkt mitt ute i skogen föll mig inte alls på läppen och jag började fundera på om jag någonsin skulle se ett hus igen.

Över järnvägen, nedför oändliga backar och helt plötsligt, träden glesnar, ljudet från en bil når mig. Det var nästan så att jag sprang fram till det förtilfället igenskottade trottoaren. Men av springaden blev det inget av. jag snarare släpade mig fram till lyckan.

Efter det väntade den eländiga backen upp till mitt hem. När väl kom in i lägenheten rasade jag ihop på golvet och kved något om att någon måste hjälpa mig av med skor, jacka, byxor och helst skinn så att jag inte drunknade i min egna perspiration. Givetvis fick jag göra allt det där på egen hand.

Men gud vad jag känner mig hurtig nu. Nu när jag äntligen kan andas igen utan att vara rädd att bröstet ska sprängas.

Det där måste jag allt göra om.

Om ett år eller så.

Lite bättre kanske, funnit mig själv.

Okeeeeeeej då. Jag har lugnat ner mig. Tror jag. Fan, det där med tankar som snuddar vid Buddismen är nog inte för mig. Jag är nog en sådan som blir fly förbannad, gör vad jag kan för att lösa skiten och sedan är det bra med det. Så kanske ska jag vänja mig vid det då. Att det blir ringar på vattnet om man kastar en stor sten mitt i dammen.

Nä, Tanken på att låta det som sker hända utan att göra något åt det är outhärdlig. Jag vill styra, bestämma. Det var en av de saker som gjorde mig galen när jag lekte chef. Jag fick fan inte bestämma något alls. Jag skulle bara utföra andras order. Nä tack. Inte mer. Så om busshelvetet kommer för sent och ingen kan skylla på vädret så kommer jag göra allt för att göra något åt problemet.


Satan vad jag är sur :-)


Snöar och snöar och hunden skuttar

Jösses vad det snöar ute. Vet inte om jag kan påminna mig om att jag sett något liknande tidigare. Det har jag säkert men det var nog länge sedan. Alla de år när vintern varit snöfattig har liksom gjort att allt över 4 cm snö är jättemycket och nu är det runt 40-50 cm och ska komma ytterligare 40-60 cm. Jösses som sagt.

Jag var ute en stund med Kita, hunden, när det var ett tillfälligt uppehåll. Hon fick springa lös och jag kastade hennes favoritleksak om och om igen rakt ut i den djupa snön. Sen satte hon iväg som en raket och hoppade loss som om hon vore amfetaminpåverkad. Vi passade på att öva lite "kom" men eftersom hon har Ungersk Kuvazs i sig så gör hon lite som hon vill mellan varven. Det hela beror på vilket humör hon är. Men jag ger mig inte.

Nu när bokrean startar den 25/2 så ska jag passa på att köpa lite böcker om hundar och deras skötsel. Det finns så förbaskat mycket att få koll på trots att jag redan vet en del. Men här ska jag minsan inte ducka för mitt åtagande. Full fart liksom.

Håhåjaja

Jag har just kommit tillbaka från en liten tur till staden. Kita, hunden har fått snurr på det där med att åka buss. Hon ligger mest och vilar medan bussen far fram. Men i stan fick hon något tuppjuck och fick för sig att det där med att dra jättemycket i kopplet var kul. Nu väger ju jycken några kilo så jag får nog fundera på om jag verkligen ska gå ner i vikt eftersom jag då riskerar att fara som en lite vante efter den nyfikna hunden. Får lura på det där.

I övrigt gick det så så bra så bra. Kita sitter snällt utanför affären och väntar medan jag handlar. Så det kan jag inte klaga på.

Eftersom jag är duktig i dag och tvättar så har jag fullt upp känns det som. Det går i ett. Givetvis överdriver jag nu. Men för mig känns det som om jag nästan stressar fram i världen.

Så nu ska jag värma lite spagetti och sedan bär det ner till tvättstugan igen.

Fullt upp som sagt.

Dag sju

Igår var vi i stora staden igen, jag och Kita, hunden. Vi lämnade Chips, katten, ensam och allmäktig i lägenheten och satte oss på bussen. Till saken hör att bussen från Viskafors in till staden går alldeles utmärkt att åka med Kita. Inga problem, förutom de vanliga med att hon tar upp en helt mittgång då.

Men det blir värre när man ska åka stadsbuss och trängas med barnvagnar, snorungar som inte vet hur man bereder plats för herran och gamla tanter som ser ut som om man ska knivmörda dem då och där. Kort sagt är den en smula arbetsamt. Me, eftersom man är ättling till de gamla Ruserna, allköns drägg som blev utvisade till Ingermlanland från Konungariket Sverige och hederliga svenska bönder och soldater så biter man ihop och kommer ihåg att Kita lätt skulle kunna bita ihjäl alla dessa människor och äta upp barnvagnarna hur lätt som helst. Inte för att det skulle falla in henne att bita någon överhuvudtaget. Men rent hypotetiskt. En tanke som tröstar medan man står och svettas och svär tyst.

Det är lite märkligt det där. När jag inte hade vare sig barn eller hund utan bara min egna förbluffande frisyr att bära, då 1985, så såg jag både barnvagnar och hundar som något som banne mig inte borde få åka buss överhuvudtaget. Sen fick vi barn och nu retade jag mig på hundar och snorungar som var i vägen.

Sen kom ju bilåren och då retade jag mig mest på busser överhuvudtaget. Jävla fordon att ta plats. Blinkar och åker och tutar och är återigen mest i vägen.

Tiden faller. Vi är i nuet. Nu, när jag har hund men ingen barnvagn så är jag nästan tillbaka till ungdomåren, men det lilla undantaget att jag har hund. Men vem fan har bett folk med barnvagn att åka buss? Har de inte annat att göra? Springa omkring och ta en massa plats. Ja, och så är det ju snorungarna då. De är hela tiden kvar, som en råd tråd. För böhfelen, låt dem gå. Det gjorde jag. Eller, tja, min far och mor gjorde det i alla fall.

I vilket fulla fall så kom vi fram till destinationen. Min kära mor. Stackars tant. Det enda hon hade att säga under den timma vi var där var "oj, vad stor hon är". Hon var så imponerad över Kitas storlek att hon till och med glömde klaga på mig och mitt liv. Men nog blev tanten överförtjust i Kita. Kära mor rotade igenom minnet efter något för hunden att äta, ty det är min moders sätt att visa kärek, att ge mat. Men hon hittade inget lämpligt så det fick vara. Men de blev nog rätt bra kompisar där tror jag. Mor och Kita.

Vägen hem bjöd inte på det allra minsta äventyr även om vi fick en pratstund med Svaneholmsprofilen "Knäppar'n" som pratade i ett hela vägen från Södra torget till dess jag med vidhängande hund klev av vid vårt hem.

Resten av kvällen bjöd inte på några som helst äventyr. Alls. Och vips är vi i dagen som är.

Gott så.

Reflexen som försvann

Sådär ja. Nu har jag och Kita, hunden, varit i Knalleland med. Resan in till staden gick ju bra, gott om plats i den bussen. Från stadskärnan till Knalleland var det lite värre. Försök att få en dunderstor hund att inte nosa på alla intressanta som sitter i sätena. Inte helt lätt men det gick det med. Väl i Knalleland väntade min äldsta son som fick bekanta sig med Kita och därefter vakta henne lite medan jag sprang in i Storknallen för att leta lite saker till mina djur.

Anledningen till att äldsta sonen fick rycka in var att jag inte tyckte det kändes bra att låta Kita sitta ensam utanför affären nu när så mycket är nytt för henne. Resultatet blev en glad och snäll hund, en stolt och glad son och en matskål, en tuggring och en reflex till Kita. Egentligen hade jag tänkt hitta en reflexväst men jag visste inte storleken riktigt. De hade inte "xxxl".

Resultet blev ett ynka reflexhalsband som genast försvann in i den tjocka pälsen. En av de sämre affärer jag gjort.  Men lite kul var att att höra en man som gck förbi mig och hunden medan vi väntade på sonen. "Oj, en björn", sade han till sin fru. Kita är stor. Helt klart.

Men i vilket fulla fall. Nu är vi hemma igen, mätta allihopa, katt, hund och husse. Nu är det bara kvällpromenixen kvar sen ska jag sova som om jag aldrig sovit tidigare.

Bättre och bättre

Nu känns det lite bättre måste jag säga. En kopp kaffe senare och Helge Skoogs oerhörda timing i de mansusstyrda kommentarerna i "halv 8 hos mig" så mår jag inte toppen på något sätt men helt ok igen. Men det känns lite som om något fattas mest hela tiden. En bit som jag inte kan hitta bland alla andra bitar.

Så, en kopp kaffe till, titta lite på tv, fundera över absolut ingenting och vips är det imorgon igen. Mer snö ska det visst komma och jag kan nog tycka att det är lite mysigt. Men så behöver jag inte ge mig ut på vägarna heller.

Nä. Kaffe och livkraft var det.

Tidigare inlägg