WoBWorld

Nope. Det blev inga chips eller nån dricka. Jag bestämde mig för att skjuta på den festen tills i morgon istället. Det blev en kanna thé istället och en cigg under fläkten i köket. Inte så illa det heller. Ringa till tant mamma fick jag gjort med när jag ändå var så sprudlande av liv.

Nu sitter jag och funderar på hur jag ska avsluta dagen. Med en god bok, en bra DVD-film eller nått av allt det kassa som de visar på tv? Lite hungrig är jag med mitt i det hela. Kanske skulle man koka lite spagetti och sleva i sig? Nä, för sent för det.

Som vanligt när jag ska bestämma något så får jag fundera på det hela en stund. Sen blir det vad det blir. I vilket fall som helst så tror jag att jag snart kommer gå och lägga mig för jag är fortfarande rätt så trött av någon märklig anledning. Dagen har gått sin gilla gång och jag har väl faktiskt inte fått något gjort förutom att jag diskat en maskin och dessutom tömt den men det räknas ju knappast. Inte många kalorier man gör åt när man gör det så att säga.

Nä, detta blir ju bara meningslöst pladder. Värre än vanligt menar jag alltså. Lika bra att vara tyst som en mussla en stund i stället.

Jaha, kunde man inte ge sig på det. Just som jag tänkte tanken att ta på mig lite kläder och åka och handla som rullar gråa, stora, blaffiga moln in och hotar med regn igen. Ska det vara så? Jag bara undrar.

Så jag blir sittande i min fleecemorgonrock som är alldels för varm egentligen och är alldeles handlingsförlamad. Inget får jag för mig, inget gör jag. Bara... sitter.

Åååååh!. Jag borde börja städa nån gång. Men jag hittar inte energin till detta. Helst skulle jag bara lägga mig i sängen, dra täcket över skallen och sova men det går ju inte. Inte kan man sova bort sitt liv. Jag funderar på om det är infektionen i min bulle på skallen som gör mig så passiv och trött. Det är en överväldigande trötthet som gör att jag knappt orkar gå från sängen till köket. Vad jag nu ska i käket och göra för jag har inga cigg och ingen mat. Det är så att kattmaten börjar se god ut. Men då bleve jag väl ovän med Chips och det vill jag inte bli. Då pinkar hon väl ännu mer kan jag tro.

Men nog kan det vara infektionen som gör att jag är så trött. Det är ömt och ont i hela sidan av skallen ner på halsen/nacken och en lymfkörtel på halsen är stor som ett litet ägg. Kanske skulle man söka läkare så att man fick lite penicillin mot det där eländet. Men jag okar inte tänka tanke ens.

Nä. Jag gör så att jag lägger mig i sängen och sover någon timma till. Sen tar jag tag i livet och förhoppningsvis så har det idoga regnandet slutat när jag är färdig med städet så att jag kan ta Gula faran in till stan och tant mamma.

Så får det bli.

Åh vad seg jag är. Jag kommer inte ur min nytvättade morgonrock útan går här mellan köket och vardagsrummet helt utan mål eller mening med min tillvaro. Det kan ingen tro att jag vara så uppåt för bara några dagar sedan.

Men man är inte helt ung längre. Sådana där maratonfester pallade man när man var 25 men nu tar det tvärstopp efter bara ett litet tag. Levern hotar med att flytta och magsäcken vägrar låta sig fyllas med med vätska utan kastar upp den från bukens djup hur man än försöker tvinga i sig nått som kunde ge lite lindring i allt elände.

Tanken var ju att midsommar skulle bli ett sånt där maraton men den tanken lägger jag villigt ner när jag tänker på följderna. Det får bli några pilsner på kvällen och så får det räcka med det tror jag. Fast jag skall väl inte skriva något i sten misstänker jag eftersom jag vet hur ofta jag lovat mig själv att "aldrig mer".

Jag svettas som en gris men jag vet inte om det är följderna av festandet eller om det helt enkelt är varmt i lägenheten. JAg bor ju precis under taket så det borde bli rätt så varmt här i lägenheten om det är varmt ute. Som tur är så har jag en fläkt jag kan använda till sovrummet så man slipper allt för mycket värme när man ska sova. Det är något jag absolut inte gillar, att det är för varmt när jag ska sova. JAg vill ha svalt på gränsen till kallt i mitt sovrum.

Men, innan jag kommer så långt i mina planeringar så måste jag nog masa mig in i duschen eftersom jag inte duschat sedan i onsdags. Vi försökte få Polare S att sätta på bastun men har var på lite snett humör så det blev inget av det inte.

Nä. Här kan jag inte sitta. Jag måste till affären med och det är lika bra att åka innan jag börjar må illa igen. Så, lite fart får det bli på det hela.

Hua. Jag måste sluta vara så eländigt gnällig som jag är idag. Komma ur morgonrocken och ta mig ut i världen och solskenet. Egentligen känner jag mig ruggigt ensam och social idag men jag vill inte smitta min omgivning med min förkylning för då tappar man lätt vänner. Så jag sitter och gnäller för mig själv och stackars Chips undrar nog varför husse håller på och muttrar för sig själv.

Helt plötsligt som jag sitter här så kommer jag på att jag borde bona parketten i vardagsrummet. Inte för att den är så sliten men den är allt bra matt. Det skulle lyfta rummet en hel del att göra det. Men då måste jag först få pengar till bonvax, sen måste jag köpa det samma, flytta på alla möbler, sprida ut ett lager eller två av vaxet, ställa tillbaka alla möbler. Nä det får va. För det första så faller det på att jag inte tänker lägga mina sista kronor på bonvax. Sen orkar jag absolut inte med allt det andra heller för den delen.

Men det skulle vara snyggt med ett skinande golv.

Nä. Jag får ta mig ut innan jag kommer på nått annat stolletyg jag vill göra som jag inte kan göra.

Här kan jag inte påstå att det råder någon febril aktivitet precis. Jag går omkiring och såsar utan att få speciellt mycket gjort alls. Läser lite, vilar lite. Funderar på att göra någon form av föda ätvänlig men skjuter upp det hela tiden. Tvekar om jag ska ta mopeden in till La Stada Borås för att gå till apoteket men fan jag orkar bara inte. Det är ju fredag gubevars.

Jag liksom går och väntar på den där blixten av verksamhetslusta, men det kommer helt enkelt inte. Så jag får nöja mig med det jag gör. Fasen, jag har inte ens kommit ur morgonrocken än. Chips, katten, sitter på golvet och gör sig ren och vacker medan jag, hennes husse, sitter som ett vrak i fotöljen och knattrar ner ointressanta fakta kring min dag.

Men jag måste dammsuga, så långt har jag kommit i mina funderingar. Det är katthår både högt och lågt. Chips röda filt som jag lagt ut i ena fotöljen är nästan vit av katthår, det kan aldrig vara bra. Tömma kattlådan behöver jag med. Köpa kattsand.

Äsch, det går inte att gömma sig längre. Det är en massa saker jag behöver göra för tusan innan jag kan få lite ro att bara släpa omkring min tunga kropp från punkt a till punkt b.

Så, jag sätter väl igång med att börja med att duscha sen tar jag det allt eftersom.

Uscha vad jag blev uttråkad. Sådär bara, helt plötsligt. Jag satt och drack kaffe och rökade min miljonte cigg och helt plötsligt så dök den där lilla fula tanken upp i skallen. "Jag har det tråkigt". Illa. Så nu kommer frågan hur jag ska hålla ledan stången. Städa? Läsa? Leka med katten? Leka med mig själv?

Ute har det givetvis börjat regna som lök på laxen så där har jag inget att hämta heller. Det får bli en inomhusaktivitet vad det än blir. Jag är inte mycket för att vandra i regnet och få dubbelsidig lunginflammation. Kanske skulle man ta fram gitarren och öva skalor? Inte en helt dåligt idé faktist. Eller bara sitta och gnugga en bluestolva fram och tillbaka.

Det här med att vara obotligt ensam är ingen direkt kick för livet och tillvaron. Men det allra värsta är att jag faktist de facot har saker att göra som behöver tas om hand om. Bland annat så står det fortfarande tomma flyttlådor kvar i köket och på vardagsrumsgolvet har jag två lådor med böcker som borde tömmas. För att inte tala om i det lilla sovrummet där jag bara ställt in en massa tomlådor blandat med boklådor. Så kanske skulle jag ta ett ryck och göra lite nytta. Jag menar jag har bott här snart två månader så det borde väl vara gjort för länge sedan misstänker jag.

Om jag bara inte vore så förbaskat lat så hade det mesta varit enklare har jag en vag aning om. Jag är nog världsmästare på att skjuta upp saker och ting tills läget blir akut.

Äh. Jag tar en kopp kaffe till istället.

Näe. Det där med att städa väntar jag till i morgon med. Helt enkelt eftersom det inte är speciellt varken stökigt eller smutsigt här hemma. Så jag har fått lite tid över i planeringen.Tror jag ska ta mig i någon stort krage och packa upp lite lådor med böcker så att bokhyllan blir full. Resten av böckerna får jag väl ha i lådorna tills jag har köpt en ny bokhylla. I vardagrummet har jag inte plats med en dito så den för stå i sovrummet är jag rädd för.

Vart jag ska ha alla mina DVD-filmer har jag inte lyckats lista ut än. Jag har en hylla jag kan ställa upp några på men den räcker inte på långa vägar. Jaja, det är petitesser det där. Kanske får jag lägga dem i en låda i schifonjen som jag har stående här i vardagsrummet. Där ligger alla mina cd-skivor för tillfället men till dem har jag faktiskt en speciell möbel till så det blir väl att omplacera lite bland alla mina pryttlar.

Vad allt har man inte att göra. Synd bara att jag ska vara så förbannat lat att jag inte kommer mig för att göra nått åt allt det där. Jag sitter bara och väntar på att saker ska börja placera sig självt. Men det händer inte har jag märkt.

Nä. Nu ska jag, säger SKA jag ta itu med de där boklådorna. Bums.

Jag känner mig minst sagt omtumlad. Jag vet inte vad jag ska tycka om mitt eget beslut i morse. Ena stunden så blir jag förtvivlad över att jag än en gång har misslyckats med något som för andra är så enkelt. Men å andra sidan så känner jag att nått har gått snett i hela grejen.

Det känns lite som, eller fel, det känns mycket som, att ångesten har glömts bort av de som ska hjälpa mig. Nu är det full koncentration på alkoholen och mina problem med att bara ta mig ut från lägenheten har kommit i skymundan.

Jag blir så ledsen över det. Det känns lite som att den enda vårdgivare som försöker förstå mig och som jobbar för mig är min terepeut. Jag lade märke till att hon lyfte på ögonbrynen några gånger på det där mötet vi hade. Jag vet inte, men det känns som om hon har koll på vad grundproblemet är.

Sen är det klart. Nu går jag på en missbruksklinik. Så klart jag behöver hjälp med att bemästra det grepp alkoholen har fått över mig. Så klart. Men det spelar ingen roll hur nyckter jag håller mig för ångesten försvinner inte för det. Men däremot om jag får hjälp med att leva ett fullvärdigt liv trots ångesten så kan jag hålla mig nykter. Just nu känns det som att man börjar i fel ände.

Men, de som jobbar med missbrukare dagarna i ända har hört vartenda bortförklaring, sett vartenda lögn i ögonen på sina patientern. Varför skulle de tro på mig när jag säger att jag inte har något emot att hålla mig nykter utan att problemet är att jag ser framför mig 6 rejäla panikattacker i veckan i en oändlig tid framöver?

Så, käre broder Nelson, Polare C, du har rätt. I sista änden så måste jag ta tag i detta själv. Om inte sätta ner foten så åtminstone försöka nå fram till dem att detta är ohållbart. Jag klarar bara inte av blotta tanken på att sitta på en buss 180 minuter i veckan. Det är 175 för många.

Det blir säkert lättare när jag kan ta mopeden till stan. Visst, det lär ta en stund att knattra fram i 30 km/h till stan och tillbaka, men det kan jag tänka mig. Men att åka buss.

Nä. Jag är inte redo helt enkelt. Inte redo alls.

Oj vad jag somnade. Inte småsomnade utan totalkollapsade. I en timma var jag bort för världen. Jag har svårt att påstå att det inte var gott. Men nu är jag tillbaka, lite kaffesugen och lite lagom lockad av världen igen.

Tankarna faller sig så att jag ska ta en liten promenad till affären för att köpa mig lite cigaretter, en lök och ett antal folkpilsner. "Va, är karln galen, har han tappat alla perspektiv på världen. Ska han dricka dagen innan han ska ramla in för att ta prover för att visa att han inte dricker?". Jajamen. Sista tåget går ju nu. I morgon ska jag få mätarna att slå i taket på klinkemlab. Om allt går min väg så ska det rinna ren alkohol ur venerna på mig.

Vad är nu tanken med det då, undrar du? Tja, saken är den att det finns ingen som helst tanke bakom det hela. Det är det som är grejen. En sista totalt tanklös grej innan jag får gå min Golgatavandring. Om du undrar hur dum jag får bli så är mitt svar att: "tja, mycket dummare än så här blir jag nog inte. Hoppas jag".

Nä, jag vet inte, troligen så knatar jag hem med löken och ciggen och skiter i pilsnern. Men det är en lockande tanke, det måste jag erkänna. Att få ägna sig åt totalt dårskap, utmana alla gränser. Göra sig dummare än apan som rider på min rygg.

Men i vilket fall som helst så måste jag ta den där promenaden, för ciggmätaren signalerar rött och det är dags att ta tag i dagen. Nu har jag i tur och ordning ägnat dagen åt att sova, tycka förbannat synd om mig själv, röka alldes för många cigg och sedan sova igen. Så. Nu är det dags att plocka ihop lite kläder och ge sig ut i solskenet.

Men det vore skoj med lite pilsner. Bara för att vara tvärt om.

Jag skulle vilja hämta min elgitarr hos min äldsta son, ställa in förstärkaren på högsta volym, dista fanskapet så att det bara blev rassel och sen dra enkla ackord, tungt, tungt gång på gång. Så att grannarna trodde att huset höll på att rasa.

Jag är fylld av nått som jag inte vet hur jag ska beskriva. Det är som en längsam explosion inuti mitt bröst, ett övertryck. Jag vill bara skrika högt. Tills rösten brister och stämbanden blöder.

Tom och full på en och samma gång. Försök få ihop det go vänner. Jag vill dricka ren sprit tills jag faller omkull med en okänd kvinna i en röra av armar och ben och kön och hungriga munnar. Jag vill ut och upptäcka världen, finna henne jag letat efter hela mitt liv. Smaka hennes doft. Dela bädd och liv och förtvivlan. Glädje och sorg, fult och vackert.
Jag vill spritta och dansa, naken på torg och gator. Låta alla motsatser i mig svettas ut genom vartenda por, skölja huden ren. Röra mig, ständigt i rörelse.

I stället stillar jag livet i mig, lägger mig på sängen och stirrar i taket tills allt slutat snurra. Tills jag blivit lugn igen, så lugn jag nu kan bli.

Nä, jag får allt erkänna att jag fått lite lappsjuka här ute i Viskafors. Jag känner inte en kotte här och skall jag besöka mina vänner så måste jag ta bussen hela långa vägen in till staden. Inte för att jag brukar besöka mina vänner. JAg är alldeles för lat för det. Men ändå. Om jag skulle vilja vore det krångligt.

Så jag blir lite rastlös här där jag sitter. Ändå får jag inte ett skvatt gjort. En mäklig blandning av passivitet och effektsökeri. Druckit alldeles för mycket kaffe har jag gjort. Så hela kroppen går på högvarav och vill göra nått. Men jag kan bara inte bestämma mig för vad jag vill pyssla med. Alltså sitter jag med hjärklappning och får inget gjort. Lägenheten är nystädad och fräsch förutom att jag inte fått upp några gardiner än. Men det känns inte som någon katastrof och jag har inget att hänga upp dem i så det får vänta.

Fast man kanske skulle dra fram dammsugaren och gå ett varv med den, det finns säkert nya katthår både här och där. Tja, jag får se vad det blir. Det värsta är nog den där känslan av att vara alldelels ensam i hela världen. När man vet att andra sitter och trivs med varandra och har det gott så känns det lite ruttet. Men det är ju knappast nått jag är ensam om. Det finns gott om ensamhushåll där ute i landet.

Lite rädd för att jag ska förfalla till dryckerskap är jag. Det är lätt hänt när jag känner så här. Det blir liksom lite lättare att acceptera att man är ensam i världen om man är lite småtankad. Jag ska göra mitt bästa för att inte falla i den fällan. Jag får helt enkelt roa mig själv och hålla mig sysselsatt så gott jag kan.

Helt omöjligt ska det ju inte vara :-)

Hua, jag klarade det. Jag gick aldrig till affären och köpte mer folköl. Helt vettigt gjort, oväntat vettigt med tanke på att det är jag som tog beslutet. Men jag erkänner, jag fuskar lite. Tog faktiskt en sömntablett och gick och lade mig att sova så gott det nu gick när hela kroppen var i anfallsställning. Men nu känns det som att det inte kommer vara omöjligt det hela. Nu tog jag en sömntablett till och tror jag kommer sova hela natten. Fan, sen är man ju nästan som folk igen i morgon.

Jag kände att det höll på att balla ur det hela så jag tänkte att det är lika bra att bita i det sura äpplet nu istället för om några veckor när jag supit ner mig totalt. Ibland funkar det inbland gör det inte det. Det beror nog mycket på omstänigheter är jag rädd för. Man ska ha lite tur oxå. Hade det varit sommar och 23 grader varmt så kanske promenaden till affären varit mer lockande och lätt att ta. Men nu är det minusgrader och snälblåst och snö så då tar den late i mig överhand.

Nä, som sagt. Det fick bli en mellandag det hela, men jag tror det värsta är över. Det kommer bli några dagar med lite skak och brak men det kommer nog gå vägen. Hoppas jag.

Ojojoj, jag skulle flytta på en låda och det högg till i ryggen som av knivar. Jag känner på mig att detta kommer bli en lång dag. Egentligen har jag lovat att åka till min tant mamma för att städa men det fixar jag inte idag. Det får bli i morgon eftersom jag ändå ska in till stan då för att vara med på min dotters utvecklingssamtal. Då ska jag passa på att köra ut mopeden med så att jag har den här.

Hua, det tar på den late att få iordning på allt känner jag. Sen retar det mig att jag inte har allt här. Jag kan tillexempel inte hänga upp några tavlor eftersom alla mina verktyg ligger antinge hos före detta frun i hennes källarförråd eller i det lilla träslottet. Så tavlorna står där i ett hörn och retar mig. Jag kan inte ens skruva ihop mitt skrivbord utan verktyg. Fasen jag måste lösa det här med att få loss alla saker från de där förråden.

Det är lite lustigt. Jag sitter här och lurar på allt som jag behöver göra men jag får inget av det gjort. Jag bara maler om samma saker om och om igen utan att ens lyfta på arslet för annat än att koka kaffe. Illa.

Nä. Lite fart nu Carlzon, för en gångs skull.

Mår inget vidare när jag tänker på min egen svaghet. Att alltid balla ur när det väl gäller. Gång på gång upprepar sig detta i mitt liv. Så fort det liknar allvar av så ballar jag up på ett eller annat sätt. Oftast försover jag mig. Som om kroppen skriker ett enda "NEJ" inför det jag ska göra och bara släcker ner. Jag fattar inte detta. Nu sitter jag ju i en mycket värre situation än jag gjorde från början. Visst hade det varit jobbigt och nervös att träffa min syster men det hade ju gått med lite Theralen i kroppen. Nu måste jag ringa och be om ursäkt och en ny chans.

Konstigt att jag är så självdestruktiv. Att jag handlar så totalt mot vanligt hederligt förnuft.

Märkligt.

Hua. Hur länge kan man vänta innan man ringer tro? Det får ju inte bli för sent heller. Mår så... tråkigt, av detta. Så jäkla dumt allt blev. Jag visste, jag VISSTE, att två saker på en och samma dag blev för mycket. Fan ock som de säger i våra trakter.

JAg gjorde ett halvhjärtat försök att komma igång. Jag tömde kattlådorna men sen rann det hela av mig. Finns millioner saker att göra men jag lyckas inte uppbåda någon entusiasm för ens den allra minsta pyttesak. Ute yr snön lite vykortsvackert men jag har inte bestämt mig än om jag tycker om det eller inte. Nä, nu får jag rycka upp mig. Det vore kul att kunna presentera några förbättringar i vårt hem när rHulda Hustrun återkommer från badhuset.  Som att tidningarna som ligger utspridda över soffbordet vore slängda eller snyggt uppradade på tidningsstället som hänger på väggen. Eller att diskmaskinen vore tömd. Eller, ja egentligen vad som helst bara något hade hänt med vår än så länge ruggiga lya.

Men kattlådorna är ju tömda. Alltid något. Så nu får jag ta en sak i taget, en efter en så kanske jag får lite mer gjort. Ska bara röka först. Och dricka lite kaffe. Och så ska jag bara kolla lite snabbt på vad som händer på tv. Och så måste jag ju pinka. Men sen. Då minsann. Då ska Hulda Hustrun få se på bullar. Jajamen. Alldeles strax. Snart.

Jag måste vara det mest otränade som går i ett par tofflor. Min fysik är då verkligen inget som bör visas upp. Jag rosslar och stönar bara jag går upp för de få trappstegen till vår dörr. Snart är det dags att jag köper skor utan snörning för att knyta skorna är inget som går lätt. Jag böjer mig framåt men redan när jag böjer nacken stockas blodet i skallen på mig så att jag blir mörklila i ansiktet. Mina stackars händer viftar i luften någonstans i knähöjd och jag pustar och stånkar som om jag bar hundra kilo i var hand. Än så länge kommer jag tillslut ner till skohöjd med händerna, men det är precis det.

Trots detta, eller snarare just därför, lurar jag på att börja träna något. Vet inte vad än bara. Springa är ju så megatråkigt. Och så får man ont i knäna med. Promenad kanske? Tja, men snart är det vinter och jag känner på mig att jag kommer att balla ur vid första bästa snöflinga. Cykla kanske. Vi har en såndär cykelmaskin stående i sovrummet men den har vi mest som klädhängare. Simma vore nog nått. Men då måste man ju visa upp sin stinna buk på badhuset och det är frågan om jag vill det. Tanken är ju att jag och Hulda Hustrun skall dit idag för lite rekreation. Kanske borde jag passa på att simma lite. Längs med kortsidan liksom.

Det kostar på att vara fet. Det är inget jobb för den late kan jag meddela. Prova själv att knata omkring med en 30 kilos packning vart du än ska gå. Jag vill nästan gå så långt som att vi feta sliter mer än de som tränar hårt. Eller, nja, kanske inte. Äh, glöm det. Bara jag som föröker lura mig själv. Nä, jag får nog lura på detta lite till.

Katterna smög runt fötterna på mig hela förmiddagen. Jag kunde inte förstå vad det som fattades dem. Jag klappade dem i tur och ordning, rensade kattlådorna och pratade vilsamt med dem. Inget fungerade. De samlades i en liten miniklunga och blängde allt mer på mig. Det var Min Vackra Kvinna som påpekade att de knappt hade någon mat i skålen. När maten hälldes upp så var alla tre snabbt framme och slukade i sig. Där ser man hur mycket koll jag har. Vet inte om de har förlåtit mig än. Jag menar, om jag är hungrig spelar det ju ingen roll om toaletten är ren eller om någon klappar mig på huvudet. Jag är hungrig ändå.

Allt ska man ha koll på. Jag som knappt klarar att fixa käk till mig själv. Det fodras en kvinna till att förstå katter. Helt klart.

Hamnat i något sorts mellanläge. Orkar inget, ingen initiativkraft överhuvudtaget, samtidigt är jag missnöjd med att göra ingenting. Får dåligt samvete när minuterna bara tickar på utan att jag gör något vettigt. Har inte nes kommit in i badrummet för det där badet jag skulle ta. Sitter bara och glro på dataskärmen. Det enda vettiga jag gjort är väl att jag slängde ihop en fiskgryta. I övrigt har jag bara druckt the, rökt ciggaretter och susat omkring på nätet. Luktar lite mysko gör jag med. Lite gammal gubbe över det hela. Fimp och otvättade armhålor liksom. Jag behöver verkligen det där badet. Om jag bara kunde lyfta på arslet så att jag kom in i badrummet. Men först ska jag nog ta en cigg till. Hulda Hustrun passade på att köpa en limpa när hon var och handlade tidigare. Så nu kan jag röka så att ögonen går i kors. Det är viktigt att ha en hobbie.

Nä, cigg var det.