WoBWorld

Jag vet inte. Men det känns lite... avslaget. Livet. Fars dag men ingen som ringer, ingen som säger nått. Jag har pratar med min dotter, med min äldsta son. Men ingen ens nämnde det. Jag vet att jag är en usel far, men ändå. Men kanske ska det vara så. Den där jäkla dagen är väl ändå bara uppfunnen av slipsfabrikanter. Så, jag är nöjd med att ha medverkat till sonens present, hoppas se honom i veckan för att gratulera honom. Efter fotbollen så tror jag att jag går och lägger mig. Tar en sömntablett och sover så länge jag kan. Vaknar jag i natt så tar jag ett piller till.

Lite ledsen, hade väl hoppats på nått snabbt medelande i alla fall från i alla fall något av mina tre barn. Men luren är tyst som döden. Det är väl så det är kan jag tro.

Fasen vad irriterad jag är på mitt sega mobila bredband. Som jag redan tidigare berättat så stryper de ju hastigheten till 30Kb/sek om man överskrider en nedladdning på 5Gb inom en kalendermånad och hastigheten går inte upp förrän vid månadsskiftet igen. Ett vanligt gammlt hederliget uppringt modem går i 56Kb/sek så ni fattar att allt går segt som sirap.

Att betala räkningarna på internetbanken är inte att tala om så det får jag väl vänta till den 1/10 med att göra. Men jag förstår inte för allt i världen varför det ska göras så här? Jag hoppas och tror att de kommer ta bort när folk klagat allt för mycket. Visst, jag visste att det skulle bli så för de har mycket väl beskrivit åtgärden på hemsida och kontrakt. Men jag hade nog en bild av att skulle gå att surfa relativt normalt men det är ju hopplöst. Så nu ska man betala för full hastighet men bara få en bråkdel av den. Jag borde tänkt efter mer än en gång innan jag band upp mit på 18 månader.

För det där med Turbo 3g är ju rena nyset det med. Det är ytterst sällan man kommer upp i några vettiga hastigheter. Men men, nu är det som det är med den saken. Men det retar mig så in i Norden.

Det var då själva fan. Jag har varit uppe i en kvart eller nått sånt och redan har ångesten tagit ett fast grepp om strupen på mig. Jag som ångestmässigt mådde rätt så bra precis när jag var yrvaken.

Nu finns inget annat än att lägga mig en stund på sängen tror jag och försöka slappna av såpass att jag kan ta mina tabletter.

Fan också.

Usch och fy vad jag mår kass. Panikångestanfallen avlöser varandra hela tiden och lusten att åka och köpa några öl bara för att få lite lugn in själen är stor, men fan heller att jag ska ge mig.

Men jag har pumpat kroppen full med allt jag har av lugnande men det är som en piss i Mississippi ungefär. Möjligen att jag blir lite trött men ångesten är likt förbannat där och hindrar mig från att tänka en enda vettig tanke. Jag vet att jag borde äta men kan inte för allt ii livet svälja.

Men jag tror jag ska ta en kopp koffeinfritt kaffe och sedan ställa mig i duschen så kanske de spända musklerna i nacke och axlar ger med sig lite i alla fall.

Fan vad jag hatar min sjukdom!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har mailat fram och tillbaka med före detta frun om den där delen till GPSen som är borta. Nå, jag vet att jag inte fått den för jag är rätt så säker på att jag skulle reagerat direkt när jag tog upp sakerna ur påsen. Men hon säger bara att hon inte har den och inte heller har någon användning (vad tusan nu det har med saker att göra) av den heller.

I sista mailet jag skickade så påpekade jag att det finns en rad andra saker som från början var mina och som jag tog med mig in i hemmet. Enkla saker som en wook, stekpanna, hårtork.

Nå. Då fick jag till svar " Ja, du har väl supit bort det som mkt annat i ditt liv". Tack för det. Nu är det mitt fel att hon slarvar bort saker och dessutom så måste hon vara otrevlig i brevet. Då kunde hon väl lika gärna hålla käft.

jag fattar inte vad som tagit åt henne. Visst var jag kanske lite dum i julas när jag berättade för henne vad andra sagt om henne som person när det blev känt att jag var ihop med henne. Men sen dess har hon blivit totalt tokig och inte blev det bättre av att hon träffat en karl.

Hon är inte längre den jag träffade, den saken är säker. Hon har blivit något totalt annan. Synd för det är en bra kvinna, innerst inne.

Fasen vad trött jag är. Så trött så trött. Men jag vägrar lägga mig och vila, för då somnar jag bara och vaknar inte förrän i kväll. Nä, jag ska nog ta mig ut i världen för att köpa lite cigg, mjölk och något gott att knapra på.

Sen kanske jag kan vila och sova lite, då spelar det inte så stor roll om jag vaknar pigg som en lärka vid 23 tiden. Tror jag ska dra fram dammsugaren med, så kan jag känna mig nöjd med mig själv sedan.

Varför i hela fridens namn får jag en massa spam hela tiden? "Besök min blogg så kan du vinna en handväska" och liknande. Så vansinnigt irriterande.

Jag vill sova men den förbannade tandvärken håller mig vaken. Nu kan jag inte heller ta med smärtstillande eftersom jag redan överdoserat av eländet. Hoppas bara det ger sig.

Jag har haft ont i den tanden innan, men då löste det sig genom att jag "sög" på tanden och skapade vakum vilket gjorde att tandbölden sprack, jag fick munnen full med var och blod, men tandvärken släppte nästan direkt och sedan dess har jag inte haft några problem med tanden förrän nu igen då.

Så jag suger och suger på tandeländet och hoppas att det spricker upp så skiten kommer ut. Men inget händer. Tillråga på allt har jag fått myrkrypningar i benen. Nope, ingen bra natt för Jonas detta inte. Men nu ska jag göra ett nytt försök att lägga mig. Kanske det hela ger sig så att man får sova några timmar i alla fall.

Kan inte sova.. Så trött... men kudden är för vam, rummet är för kallt, katten för mjuk. Kan inte sova, kan inte sova, kan inte sova. Min manodeprivisetet visar sitt fula ansikite. Så trött. vill inte vara med längre. Ätit mig mätt, lyssnat nog på musik. Balkongdörren står uppe för att ge frisk luft.

Kan inte sova. Blir livrädd för mig själv. Funderar på att hoppa ner, långt ner, utför balkongen så att jag får sova.

Orkar inte. Vet att om det börjar så här igen så kommer jag vara vaken i 3,4,5 dygn i rad. Dricker kaffe (vet dumt) röker, vill dricka alkohol tills jag slocknar. Orkar inte en gång till.

Jag måste erkänna att det här med att jag inte får några pengar från Försäkringskassan gör mig alldeles kall inombords. Det är nog en förklaring till att jag mår som jag gör för tillfället även om jag försöker förtränga lite av det hela. Jag menar, hur lång tid kan det ta innan jag får pengar? Kommer jag ens att bli beviljad sjukersättning? Fan vet med de här nya reglerna. Vad ska jag leva av under tiden? Jag kan ju inte hålla på att låna av tant mamma, hon har ju inga börsar att ösa ur.

Uscha vilken mardröm om man ska vara ärlig. Jag försöker att inte tänka på det så mycket men det finns ju där hela tiden i bakgrunden. Än så länge väntar jag på svar från min sochandläggare hur jag ska gör med hyran. Jag kan då säga att soc inte kastar pengar på en så som folk tror att de gör.

Men det är bara att gilla läget är jag rädd för. Försäkringskassan kan man inte påverka det är min erfarenhet i alla fall.

Jag får helt enkelt vänta på vad som än händer och ta det dag från dag.

Nå. Har jag fått någon ro då? Nope blir svaret, raskt och rakt. Ingen ro här inte. Det kryper i hela kroppen och jag är hyperstressad men ingen får jag gjort. Tror jag struntar i att åka till affären idag. Jag har precis ätit makaroner så mat har jag i magen. Cigg har jag så det är ingen brist på det heller.

Lite funderar jag på att ta en sömntablett och gå och lägga mig för mitt i all inre stress så är jag rätt så trött. Men jag kan inte somna. Fast då skulle jag ju missa veckans höjdpunkt, när Morden i Midsomer är på tv. Det vill jag ju inte. Av någon märklig anledning så är jag supersugen på glass. Riktigt gräddglass med jordgubbar. Kanske är jag med barn? Då brukar man ju kunna få sådana där ryck. Men mot det talar två saker.

1. jag är man
2. jag har inte haft sex med någon annan än mig själv på en evighet.

Så det är nog lugnt på den fronten. Nä. Såhär kan jag inte ha det. Det riktigt fladdrar i bröstet på mig. Som om hela buken och bröstet vore fullt med fjärilar. Inte en sån där behaglig känsla som när man väntar på något spännande, utan bara en obehaglig ton inom mig som skvätter omkring där inne,

Nä. Jag tror jag återgår till sängen och lägger mig och försöker slappna av med de övningar jag lärt mig på sjukgymnastiken. Kanske gör det susen.

Fasen. Jag får ingen ro i kroppen. Det kryper och krälar i mitt inre som om en massa maskar bor i mitt bröst. Jag funderar på att ta Gula faran och åka runt lite i omgivningarna men kan inte fatta ett beslut om att göra så. Så jag går här i lägenheten och putsar bort inbilldade dammkorn. Kanske skulle jag åka och handla redan nu. Men samtidigt vågar jag inte varva upp mer för jag är rädd för att väcka ångesten igen.

Så planen går ut på att först varva ner så att jag har lite rymd att varva upp på utan att allt går överstyr. Men det verkar vara omöjligt att komma ner på jorden. Hela tiden den där känslan av att det fattas nått. Jag röker, dricker kaffe och försöker identifiera vad det är som fattas mig men kommer ingenstans i det hela.

Skit också.

Så märkligt jag mår. Det är som om något fattas hela tiden. Lusten att bara sova bort hela livet är överhängande hela tiden. Jag mår bra en liten stund precis när jag vaknat men sen så övergår det hela till någon sorts livsleda eller vad jag ska kalla det. Kanske är jag helt enkelt bara röksugen? Nått fattas i alla fall.

Katteländet har börjat pinka inomhus igen. Antingen så pinkar hon på golvet i badrummet och det är väl kanske inte så farligt. Inte fräscht heller men det är ju lätt att rengöra. Men värre är att hon pinkat i min säng med. När man tittar runt på nätet så finner man att det kan bero på en rad olika saker. Missnöje, sjukdom, att hon löper (men det gör hon inte eftersom hon får p-piller) eller att hon är missnöjd med sanden i hennes låda.

Inte vet jag vad det kan vara. Frisk verkar hon vara. Kanske är hon lite understimulerad? Kanske borde jag leka mer med henne? Eller saknar hon Lancelot tro?

Som sagt. Det är inte trevligt när man hittar en våt kattpinksfläck i sin säng. Nä det där måste jag få ordning på.

Tänk ibland så har man rätt fast man absolut inte vill ha det. Det kändes inte rätt det här med min sjukersättning och förnyelsen av den. Jag visste att det skulle bli nått problem. Visst blev det så. Försäkringskassan har inte fått in någon ansökan och betalar därför inte ut någon ersättning. Jag lämnade min ansökan till min kontaktperson på psyk som skulle skicka in den tillsammans med läkarintyget sedan så tänkte jag inte mer på det.

Inte förrän idag när jag började grunna lite på det och därför fattade telefonluren och ringde til FK för att höra mig för om mitt ärende.

Nope. Inga papper, inga pengar. Sorry men så är läget grabben.

Kul.

Full av ångest och panik och oro ringde jag tant mamma och pratade av mig lite av allt det iskalla i mig som bor i min mage och mitt bröst just nu.

Detta borde väl passa de som på min andra blogg tycker att jag lever lyxliv som inte jobbar och står i och därför heller inte ska få några pengar. Tja, grattis kära vänner. Nu blev det så.

Nä fy fan. Detta skulle jag klara mig utan i tusen år.

Det ger sig bara inte. Tabletterna gör varken till eller ifrån. Ångest, ont i magen, ont i kroppen, huvudet. Ont i ögonen. Hjärtat slår som en stånghammare i bröstet på mig, pulsen ligger på 130 trots att jag legat i sängen i 15 minuter. Hur länge pallar man med detta innan man blir fullständigt tokig? Länge misstänker jag. För när jag tänker nyktert på det hela så är det inte första gången jag varit med om detta. Det har varit så här till och från sedan 1991. Men nu vet jag inte längre vad det finns för lösning. Jag tar mina tabletter, går om jag kan på min terapi. Försöker göra mitt jobb, ta mig ut i livet minst en gång om dagen på ett eller annat sätt. Men det hjälper ju inte. Jag finner ingen lindring i något.

Jaja, det går väl över kan jag tro. Jag ska försöka koncentrerar mig på fotbollsprogrammet på tv och sedan lägga mig för att läsa.

Allt medan tiden och livet går...

Sådär ja. Då har jag varit i affären och handlat. Några öl till matchen, de andra gick ju åt igår, lite pryttlar till en tacomåltid för att hylla Anders Svensson och så har jag pantat burkar. Men givetvis glömde jag köpa cigaretter och ost så jag får ge mig av tillbaka till affären. Men jag behöver ju motion så det är väl inte så mycket att klaga på det.

Anledningen till att jag glömde köpa allt jag skulle ha var att jag hade halvpanik i affären och bara ville ut så fort som möjligt. Ångesten låg bara ett andetag bort. Som sagt, jag behöver snacka med min läkare för medicineringen funkar helt enkelt inte längre.

Sen är jag lite ledsen och nedstämd över debatten som förs på min Expressenblogg där man kallar mig lat, parasit och en massa annat som har all anledning att bli lite nere av. Det känns pyton att ha sjukdomar som friska männiksor kan relatera till utan de tror att man bluffar eller är lat när man faktiskt lider rätt ordentligt och framför allt blir rejält handikappad av. Det vore en sak om de vill eskriva under eget namn men jag pratar med aniktslösa människor, då blir det svårt att få nått vettigt utbyte av debatten även om jag älskar att debattera.

Men men. Ingen idé att låta det där påverka mig. Jag får nöja mig med att jag själv vet hur jag mår och vara stolt över det jag faktiskt får gjort här i livet.

Nä. Nu är det väl bara att ta på sig skorna och vandra bort till affären innan matchen så att allt funkar och är på topp.

Sådär ja. Då har jag fått i mig lite medicin och legat en liten stund på sängen så nu hoppas jag att stormen ska ge sig. Men hur jag ska kunna ta mig till La Stada har jag ingen som helst aning om. Helst skulle jag peta i mig några folköl men det vore ett dumt, dumt beslut. Så jag får hoppas att tabletterna kickar in snart så det kanske blir lite lugnare och jag kan göra det jag måste göra.

Men just nu så kan jag berätta att jag har: svettningar, frossa, illamående, tics och små muskelkramper, andnöd, tunnelseende, darrningar, hjärtklappning och en miljard andra små saker och sensationer i kroppen och själen. Helst av allt så vill kroppen bara rusa iväg ut genom dörren och springa, springa, springa tills allt överflödigt adrenalin tagit slut och jag ramlar ihop i en orkeslös hög.

Nä fy fan. Detta kunde jag vara utan. Men som sagt. Om en 20 minuter eller nått så börjar tabletterna verka så då kan jag kanske komma ner på jorden igen. Än så länge har det inte växt mig över huvudet. Jag kan ju tillexempel sitta här och skriva, visserligen nätt och jämt, men likt förbannat så har jag en vag tråd mellan mig och mitt förnuft som håller mig lite lugnare än en fullminent panikattack.

Nä det här går inte bra. Inte bra alls. Ångesten bara växer och växer hela tiden. Jag blir nog tvungen att tugga i mig lite piller för att komma ner till jorden. Just nu så mår jag riktigt skit, men det är fortfarande inte värre än att jag till exempel kan sitta här och skriva även om hela kroppen skriker att jag ska lägga mig platt på magen med ansiktet ner i kudden, så som jag brukar lägga mig när jag får en panikattack. Till råga på allt så mår jag redigt illa med. Det känns som om jag ska spy hela tiden. Kul läge.

Nä. Jag pallar snart inte mer. Måste nog få i mig det där pillret innan det hela växer mig över huvudet.

Jag har lagt hela mitt liv på is i väntan på Försäkringskassans beslut angående min sjukersättning. Alla papper är inskickade men jag vet fortfarande inte hur de nya reglerna kommer påverka mig. Tanken är ju att alla ska jobba minsan. Men jag jag vet inte. Jag som inte ens pallar av min vardag, hur ska jag kunna jobba? Det är ju inte det att jag inte vill jobba. Det vore trevligt med något kul att göra, lite roliga arbetskamrater, en hel del mer pengar i plånboken.

På min förra blogg var det en dam som påpekade att jag inte borde få några pengar alls eftersom jag inte jobbade. Man tycker väl kanske så om man är född helt utan empati och logiskt tänkande. Men problemet är väl snarare att det vilmar av folk där ute i samhället som tycker att man är en jäkla parasit som inte arbetar och gör rätt för sig.

Tja, jag gjorde mitt allra bästa under 14 år och kämpade på trots min sjukdom. Läste på högskolan i tre år samtidigt som jag jobbade extra så mycket jag bara kunde. Men när krafterna väl tog slut så sjönk jag djupt och snabbt. Förfallet gick på någon månad bara. Till slut, det sista raset på bara några dagar.

Så, nu sitter jag och är orolig för min sjukpenning. Drar de in den så har jag ingen inkomst alls. Helt i linje med damen som skrev inlägget på min andra blogg.

Det är sånt som jag sitter och fundera på medan jag får ont i magen av oro.

Hm. det där med att sluta röka går ju sådär. Bäst som jag stod på ICA och köpte mina småsaker jag samlat på mig så upptäckte jag till min förvåning att jag hade ett sånt där kort som finns nu för tiden och som man visar upp för en läsare på en maskin och vips så ramlar det ner ett paket cigaretter. Ett sånt kort hade jag i handen.

Ja jag blev så paff över det hela att jag betalade för kortet med och sedan knatade jag, fortfarande full av förvåning, till maskinen och hämtade mitt lilla paket med giftpinnar. Det var inte förrän jag girigt slukat i mig röken från en cigarett som jag slutade vara förvånad och bytte humör till djupt skamsen och besviken på mig själv.

Ja, jag var så besviken på mig själv att jag var tvungen att ta en cigarett till. När jag väl kom hem var jag fortfarande förbittrad på mig själv så jag tände en cigarett till för att lugna ner mig lite. På den vägen är det.

Men i morgon. Då jäklar i min lilla Jansson, då ska det inte tändas några cigaretter inte. No way.....