Upptäckte det själv

Usch. Nej, säg inget. Jag märker det själv. Hur fasen ska jag hitta min egna identitet när jag hela tiden söker efter den bland andra människor? Varför inte börja jämföra med mig själv istället för andra?

Hm. Det här blir något att bita i. Helt klart. Åren med terapi är nog inte över :-)

Magstarkt

Man är sällan så liten och ynklig som när magar krånglar. När dessutom hundens magbesvär sammanfaller med de egna blir man dessutom en smula osäker. "Vågar jag gå ut med jycken nu? Fan jag måste nog. Hinner jag?"

Alltså, jag vet, det här kanske är lite för magstarkt för de flesta (hihihi, magstarkt, fattar ni?) men eftersom jag häller ut min själ här så kan jag lika gärna hälla ut.... eller, nä, alltså, inte så. Men ni fattar.

Fördelen med krasslig mage är att man glömmer allt annat lidande. Det är som alla själsiga och kroppsliga skavanker och problem och lidanden ställs i skuggan av magen. Skit samma att man har huvudvärk, att man mår dåligt och är ledsen. Man har ont i magen och det räcker. Mer än nog.

Nackdelen är att man sedan mår så kass av magontet att alla andra smärtor flyter upp som korkar i septitanken.

Nä, det värsta är nog över. Tror jag.

För jag har ju suttit här och lallat ett bra tag nu. Visserligen har jag suttit mest hela natten. Men inte här :-)

Vissa spelar. Andra bara spe.

Jag vaknade den där morgonen. Inte för att jag ville eller för att jag sovit klart. Men för att ormarna hade trasslat in sig bland alla mina ben och hotade med att vräka oss.

Du ser, det gör inte ont att leva. Det bara känns så. Saker som flimmrar är bara bilder som går lite för fort. Det är inte fel på bilderna. Det är fel på annat. Kanske ormarna?

Ta på sig klädedräkt. Ta på sig ansikte. Ta på sig humör. Ta av sig könsdriften och lägga den i en låda under sängen. För att njuta av när ingen ser. Men ingen är inte här.

Sen levde jag en stund. Dog frammåt eftermiddagen men återuppstod i tredje varvet. Hästarna som sprang piskades men jag vispade grädde till tårtan till kalaset för min återkomst.

Kvällen föll. I väntan på ambulansen sjöng vi en låt. Låt det gå väl för kvällen som föll så hårt och gjorde så illa. Sig.

Natten kom och återkom igen. Efter det?

Inte vet jag.

Något annat än snö kanske?

Allt handlar om snön. På nyheterna pratar man om snön, på Fejan pratar alla om snön, på tv är det snö och banne mig om det inte är ljudet av fallande snö jag hör på radion med. Själv pratar jag som alla märker om... snö.

Väder i alla dess former är något som är väldigt populärt här i vårt väderrika rike. Förra våren och sommaren vad det den ovanligt tidiga och starka värmen som alla muttrade över. Nu är det snö. Fast egenligen, om man tänker sig att försöka skala bort all snö från medvetandet så finns ju allt det andra kvar. Allt det som vi inte pratar om. Som att det dör ett barn i sekunden i världen. Eller att många inte har rent vatten att dricka. Eller att sjuka får gå på soc i vårt land för att man har bestämt sig för att sjuka bara fuskar.

Man pratar inte om att kvinnorna i vår stad, Borås, är synnerligen vackra och oftast rätt trevliga. Vi diskuterar inte arbetet med att utröna hur stadens nämndindelning ska se ut. Inte ett ord blir sagt om svårigheterna att få hemtjänsten att funka acceptabelt eller om att bokrean snart startar. Inte heller ett ord om B.K Öjer eller Strindberg eller Ammanti. Vi snackar snö. För det är allt vi kan se och orkar med just nu.

Nog är det märkligt?

Medan strömmen gått

Alltså. Jag är nog inte den vassaste kniven i lådan. Vi har strömavbrott här i Viskafors. Oj då tänker jag. Ja då kommer ju inte bussen. Lika bra jag dammsuger så länge.

Hjälp. Varför kan jag inte tänka efter innan jag tänker? Som om bussen går på el men inte dammsugaren.

Lika bra att gå och lägga sig.

Döm själv

Jag föredrar att vara i mitten. När jag vill. Annars står jag helst bredvid. Inte vid sidan, inte bakom, absolut inte framför. Aldrig framför. Men helst mitt i. Som fettklumpen i en bit malet kött. Mitt i smeten.

Antingen ska det vara så.

Eller så är något väldigt fel.




På fel väg

Vad i hela fridens namn är det som händer? Dagen har varit mer eller mindre händelselös. Ett besök på Motivationsenheten där då inte mycket hände. Det mest spännande var väl att vi åt men sen blev det inte så mycket mer. Sen en tur till kvinnan som var trött och slut. Tillbaka till staden, handla lite cigg, bussen hem. Lite tv och läsande på kvällen.

Inget att uppröras av.

Men. Som av ett trollslag är den tillbaka igen. Frånvaron av sömn. Det är lögn att somna. Jag vänder och vrider på mig och borde vara hur trött som helst eftersom jag bara sov en tre och en halv timma förra natten. Men inte då. Jag som somnat före midnatt mer eller mindre varje natt i 6 veckor på Motivationsenheten kan fan inte somna. Dags att plocka fram sömntabletterna igen. Så jäkla tröstlöst. Det är som om det sitter i väggarna.

Det gör mig en smula bekymrad eftersom jag märkt hur mycket bättre man mår när man sover väl. Och sen var det ju så att mina problem med att sova var en av anledningarna till att jag började själmedicinera med alkohol. Fortsätter det så här så minskar ju chansen till ett vettigt liv dramatiskt.

Nä. Ingen idé att börja måla fan på väggen. Bara att återvända till bädden och försöka sova igen. Inte för att jag är det allra minsta trött, men ändå. Fortsätter det så här så kommer snart de där dagarna med en märkligt uppskruvad känsla och den enorma tröttheten som inte får någon bot genom sömn. Så det är bara att lägga sig och hoppas på det bästa.

Bara få sova lite.

JAG BLIR TOKIG. Jag har inte sovit sedan i fredags morse och jag vill bara sova. Försvinna. Få en gnutta ro. Det här tar fan livet av lilla mig. Bara få dåsa lite. Inget ljus. Inga ljud. Inga tankar. jag kan fan inte stoppa min tanke från att springa. Jag röker. Jag dricker. Jag... allt, men inget. Jag blir galen. Totalt jävla grisgalen.

Sova.

Snälla.

En smula arg igen

Rosengård. Finns det någon som orkar med Rosengård mer? en miljard procent blattar och deras föräldrar försöker skapa ett liv i det främmande landet och deras jävla ungar bara sabbar. Bränner, maskerar sig och slåss mot sin egen värld och ingen kommer ihåg Zlatan. Så slåss ni jäåvla ungar. Slå er blå på en batong. Bränn din farmors soplåda och ha inget liv. Du är ingentig. Noll. Du är död redan är du är född du jävla skitstövel. Din mor och far sliter och du skiter i allt. Men dra åt helgvete då. Dö. För fan. Bara dö.

Jävla avskum.

Ett berg att bestiga

Lite såhär känns det idag. Vet inte. Får ingen ordning på humöret alls.


10 dagar kvar

Hrmph. Om 10 dagar är det Alla hjärtans dag. Usch och fy för den dagen när man är singel. Då blir man grymt påmind om att man minsan inte är älskad av någon dam förutom tant mamma och min dotter då förstås. Men det är liksom inte samma sak.

Men men. Eftersom jag trots allt trivs med mitt singelliv så får jag väl bita ihop den dagen och ge ett kort till katten eller nått och klappa henne lite extra :-)

Men!!!

Fasen vad irriterad jag blir. Ligger jag här i sängen så spritter hela kroppen av verksamhetslusta, men så fort jag går upp och rantar runt lite så blir jag helt trött och snurrig och är tvungen att lägga mig igen. De första 5-10 minuterna går bra men sen så känner jag mig som om jag sprungit ett maraton, simmat några mil och sedan jobbat i en gruva hela dagen och bara ätit dammtussar till middag. Plus att hostan får luft under vingarna igen och sätter igång så att väggarna skallrar här.

Det där med att ta sig till affären känns helt omöjligt. Det tar ju ändå 20 minuter att gå dit, sen ska det handlas och sedan får jag knata i 20 minuter igen. Gula faran kan jag ju inte ta eftersom låset har fryst och förresten vet jag inte om bensinen räcker dit. Eländes elände. Jag som tyckte att jag var så rasande pigg. Men om jag tänker efter lite, alltså helt mot mina naturliga impulser, så inser ju även jag att man faktiskt inte blir frisk över några timmar.

Nä, jag får nog vila lite i nån timma innan jag ger mig ut i världen igen. Då borde jag väl vara lite piggare kan man tycka.

Under tiden kanske man skulle ligga och tänka vackra tankar om porlande vårbäckar, kvittrande fåglar och annat som faktiskt snart kommer.

Jo så får det bli.

Sjuk igen. Eller fortfarande. Eller nått

Nä nu vet jag snart fan inte vad jag gör. Precis när man trodde att man började bli frisk och kry så åker man på feber igen. Vad fan är detta? Ska det vara så här tro?

Vad gör regeringen?

Vansinnigt synd om mig är det

Underbart. Som om inte allt annat knasar så har man åkt på feber igen. Tyckte väl att det var förbannat kallt här i lägenheten och att det snurrade lite under kalufsen. Jag har inte någon som helst tid till att ligga och ha feber eller nåt annat för den delen. För tusan. Jag har saker att göra och pyssla med. Nä, det där får allt ge sig snart. Så. Bort. Väck med det.

Men jag får väl göra som man brukar när man blir lite krasslig. Bädda ner mig igen och ligga och tycka sådär fantastiskt underbart synd om mig själv som man faktiskt får göra när man är sjuk. Det är väl den enda fördelen med att åka på en förkylning eller vad det nu är som krånglar. Resten kan jag som sagt klara mig utan.

I morgon ska jag in till stora staden för att träffa mitt boendestöd och sedan utföra lite ärenden åt min ömma moder. Så då finns det inte plats för varken förkylning eller att tycka synd om mig själv. Så jag får passa på att göra det ordentligt i kväll istället. Men å andra sidan så har jag en högst utvecklad förmåga att tycka vansinnigt synd om mig själv så jag klarar nog att koncentrera det hela så att säga. Borde funka bra.

Nä. Inte har jag tid att sitta här och svamla. Jag ska ju ligga under täcket, läsa tidningen och försöka få katten att bära in en kopp varm thé åt mig. Det där sista blir nog lite knepigt. Men man kan ju försöka i alla fall. Fast för tillfället verkar hon inte speciellt intresserad av att göra nått åt gamla husse inte. Hon ligger i sin fåtölj, med ryggen åt världen och slumrar så där helt avslappnat som bara en katt kan göra. Vi får se om man kan väcka henne.

I värsta fall så får jag väl tota ihop mitt thé själv. Det tenderar att bli så allt som oftast har jag märkt.

Så, tadaa god vänner. Nu ska WoB göra det han gör bäst. Ligga på sängen och tycka strålande och lysande synd om sig själv.

Ett kass köp

Ah. Konsumtionssamället. Jag har köpt en ny deo. Den luktar... kattpiss. Tack för det Eldorado. Så nu ska jag sätta mig påbussen och lukta kattpiss.

Livet är helt enkelt bara för underbart :-)

Pop i bröstet

Nä nu ger jag upp. För stunden i alla fall. Jag somnade så gott och kände mig helt ok och vaknade efter någon timma och då hade helvetet ramlar ner över mig. Huvudvärk, snorighet till förbannelse och feber, återigen denna förbaskade feber. Som om kroppen bara lurat mig under morgontimmarna och nu lagt sig i bakhåll för att skjuta sina allra vassaste pilar rakt i bröstet på mig. På tal om bröstet på mig så piper det, väser och låter som en gammal blåsbälg när jag andas. Fasen, kunde jag bara samordna alla dessa ljud så kunde jag nog spela en ack så vacker julmelodi.

Nä, jag ramlar tvärt ner i sängen igen. Fast den luktar mycket märkligt och jag defenitivt borde byta sängkläder. Men det där får anstå ty nöden kräver vila och återigen vila.

Jäkla... skit.

Superspänd

Det står helt klart att denna dagen skulle jag klara mig utan. Hela vänster sida värker och molar på grund av att jag är så spänd och i ansiktet har vänster sida domnat, ungefär som när man får tandläkarbedövning. Jag sträcker och masserar och donar för att kunna slappna av men det går absolut inte. Det är sånt som får mig att längta efter en öl eller tolv så att jag kan slappna av i musklerna lite.

Men trots att jag är så förbannat spänd så är jag relativt lugn i själen ialla fall. Det är ju alltid något. Jag kan liksom bara kallt konstatera att musklerna på vänster sida av min kropp kör sitt eget race, utan att jag har verktygen för att göra så mycket åt det. Men det hela tar defenitivt udden av dagen som det är. Jag känner mest för att lägga mig och sova igen och glömma bort värken och domningarna. Det ultimata hade varit ett varmt bad, en Gin & tonic, en bra bok, lite lugn musik och bara ligga där och känna hur kroppen blir tyngre och tyngre. Men det faller på att jag varken har något badkar eller någon gin.

Så, i brist på sådan frälsning så ska jag lägga mig på sängen, sätta på en skiva med avslappningsövningar och se om jag inte kan relaxa lite. Förhoppningsvis så kan jag lugna ner mina trilskande muskler lite. Det är helt klart värt ett försök i alla fall.

Ångest så klart

Aldrig får man vara glad och nöjd. Bara för att jag mådde toppen och kanon igår så mår jag desto sämre idag. Jag fick givetvis en dundernoja och blev liggande kravlandes i sängen och försökte lugna ner mig så gott det gick. Spänd som en fiolsträng låg jag där och andades i fyrkant och hade mig i en hel timma innan det svalnade av. Givetvis gick jag upp och drack en kopp kaffe och rökte en cigarett sen var det dags igen. Ännu en panikattack såklart.

Efter att det hela hade planat ut lite så satte jag på den där avslappningsskivan som jag fick av min terapeut och försökte slappna av så gott det gick. Men det tog väl ytterligare en timma eller nått innan pulsen hade kommit ner under 100. Jäkla skit säger jag bara. Jag försökte med allt det där som de säger åt mig att jag ska göra. Jag försökte kallt konstatera att "jaha, nu har jag ångest men det är inte något farligt, jag kommer inte att dö eller bli tokig". Det gick sådär kan jag säga. Det är lite som att hoppa ut från ett flygplan och upptäcka att fallskärmen inte vecklar ut sig som den ska. Att då försöka övertyga sig om att det inte är farligt är tämligen fruktlöst. Min själ säger en sak och min tanke en helt annan och de lyssnar inte ens på varandra.

Men nu så är jag hyggligt normal. Jag är fortfarande rejält spänd trots att jag gör allt för att slappna av, jag har ont i varje muskel i nacken och ryggen och dessutom en rejäl huvudvärk efter alla spänningar. Men vad fasen. Det går ju över så det är väl inte mer med det. I morgon kanske jag får en lika bra dag som igår, vem vet? Just nu är jag faktist mest irriterad på att ångesten ska få förstöra en hel dag på detta sättet. Det känns som bortslösad tid liksom. Tid när jag kunde ha gjort nått roligare än att ligga som en sprattlande fluga i en otäck spindels nät.

Jaja, i morgon ska jag åka buss i alla fall. Jag ser fram mot det samtidigt som det fyller mig med fasa. Men jag hoppas att det går bra. Det vore gott att få lite medflyt känns det som.

Svart

Fan. Tanken var ju att komma ut i världen medan solen fortarande sken men det sket sig. Nu börjar det redan skymma ute och allt det svarta står näst i kön för att kasta sig över oss ynkliga människor. Jag hatar allt detta mörka som härskar på vintern. Men men, det är som det är med det där så det är bara att tända mysbelysningen, hälla upp en kopp kaffe till och se glad ut.

Så jävla trött på att vara jag

Nä fy fan vad trött jag blir på mig själv. Var det nån som trodde att jag skulle åka till läkaren idag? Tja, du hade fel. Eftersom Gula faran är krasslig, kedjan hoppar hela tiden och jag hittar inte mina verktyg så att jag kan spänna upp den. Så det hade varit bussen som gällde. Läge för att åka buss? Nope, no way. Ju mer jag tänkte på den resan ju sämre mådde jag. Jag blev nervös, fick ont i magen, nojig, skakig, nervig. Så, en timma innan jag skulle vara hos läkaren så ringde jag återbud.

Fa, jag måste lära mig att åka buss. Det värsta som kunde hända vore om de tröttnade på mig och mina ständiga återbud. Risken finns ju faktiskt. Uscha. Jag som skulle ta upp frågan om att höja min dos av Lyrica idag. Nu lär det ta många veckor innan jag får en ny läkartid.

Så, känslan som återstår är den där obehagliga gnagande misstanken om att man är världens största looser. Duger inte nått till, klarar inte ens att ta sig till läkaren. Fy fan. Nu känner jag att jag bara vill sova bort dagen och natten och vakna till en ny dag i morgon, en dag när jag kanske mår lite bättre, känner mig starkare.

Jag borde väl ringa till min terapeut och förklara varför jag ballade ur. Men jag har drabbats av svårartad telefonskräck och har till och med gömt telefonen under sängen ifall att någon ringer mig. Helst skulle jag gömma mig själv i garderoben och ligga där till jul eller nått.

Uscha, fy och fan. Vilken soppa. Jag tror jag ska försöka sova lite, boota om systemet så att säga. Ibland funkar det och jag vaknar upp och undrar hur fan jag tänkte när gjort så här. Men hur fan ska man kunna sova när man redan sovit 12 plus 3 timmar nästan i sträck? Kanske borde jag äta nått för att må bättre men magen är rena krigszonen. Det är i sådan här lägen jag blir sugen på att dricka några öl, för att fatta mod, för att trivas i min egen kropp och min svaga själ. Men det är liksom inte aktuellt. Då vet ingen vart det hela slutar.

En massa tankar rusar runt i skallen. Jag borde in till stan för att hjälpa min mor med bankärenden och på söndag fyller min äldsta son 18 så då måste jag även då in till stan för att hälsa på. Men hur tusan ska det gå till när jag inte ens pallar att åka till ett läkarbesök?

Det konstiga är att det inte handlar om den gamla hederliga ångesten, mer en djup fruktan och en känsla av att vara ordentligt nervös, lite som inför ett tandläkarbesök eller nått. Det är väl medicinen som så att säga spärrar ångesten, men jag vågar bara inte trigga ångesten genom att sätta mig på bussen.

Nä, jag ska dricka en kopp thé, sen ska jag försöka reda ut den här röran genom att bland annat ringa min terapeut och förklara mig. Sen måste jag ringa min mor med angående det där bankbesöket. Fan.

Jag orkar ju fan inte med mig själv.

Tidigare inlägg