Jag är på väg bort nu. Flytta min lilla värld till en annan del av världen. 2005-09-10 klockan 17:34:00 publicerade jag det första inlägget på den här bloggen. Så in i helvete mycket har hänt i mitt och andras liv sedan dess. I världen. Jag skriver helt annorlunda nu än då. Om andra saker. På annat sätt. Det är dags att skaffa ett vassare bloggverktyg helt enkelt. Precis som att man köper andra byxor när man växt ur sina gamla.

För några år sedan så lovades det hej vilt om nya spännande funktioner här på blogg.se. Inget har hänt sedan dess. Formatet är begränsande känns det som. Det är helt klart så enkelt. Handlar inte om mycket annat faktiskt. Även om jag gillar tanken på att flytta min värld.

Så jag pillar och donar med den nya bloggen. Fattar mest ingenting hur man gör, men det är ju bara roligt. Det är kul när man inte har full kontroll. När man inte redan från början vet hur det kommer se ut. Det känns som att mitt liv ständigt går i 5 års perioder och nu när snart 5 år har gått här så flyttar jag, drar och upptäcker en ny värld. Även om det kanske egentligen bara är ett sätt att lura mig själv. För världen är ju den samma vart man än befinner sig. Det är bara olika saker man ser av den.

Jag vet inte än om jag lämnar utan ett spår, om jag lämnar kvar det här som redan finns, om jag lämnar till någonstans ni finner mig eller om jag startar något helt nytt där jag än en gång slipper tänka på att allt jag skriver är i eget namn.

Det blir som det blir känns det som.

Mitt där i det stålkalla regnet, mitt där jag stod på gatan medan hunden ivrigt tuggade i sig nygrönt gräs så blev jag alldeles lycklig. I ett fönster i hyreshuset som löper längs med gatan utanför min port så stod det en gammal dam och vinkade åt mig. Hon såg så glad ut att jag inte kunde annat än vinka tillbaka med hjärtat alldeles bräddfyllt av glädje.

Nu var det nog inte jag själv som fick henne att le sådär sött utan det var troligen Kita, hunden, som gjorde damen glad, så glad att det smittade mig genom fönstret och i regnet. Så ytterst märkligt det är med leenden. Det är väldigt svårt, nästan omöjligt, att inte bli, i alla fall för några sekunder, glad.

Jag som vandrade ut i världen med själen släpande bakom mig, trasig och splittrad och utlevad, fann mig själv tänka på saker som inte handlade om mig själv. Det är ju så man måste leva om man ska överleva. Att tänka på andra och annat än det som kanske känns för stunden.

Jag vet inte alls vad damen heter eller om hon ens kommer leva i morgon, men hon gjorde mig lycklig på ett sätt som bara en glad kvinna kan. Det var inte alls svårt att vända hem och stiga in i min lägenhet. Det gick av sig självt och nu vill jag aldrig mer sova bort en lycklig sekund. Men jag är trött så trött och så förbannat trött på att vara just trött. Så vilan är nödvändig och ett måste.

Men först ska jag njuta av känslan jag har i mig. Den som säger att allt kan hända och att det är de små, små, tingen som gör skillnad. Hade inte den där damen stått där i sitt fönster och tittat ut hade min dag varit lika grå som regnet som samlas i pölar på asfalten där ute. Lika svart som mina tankar varit lika gnistrande är de nu$. Då spelar det ingen roll längre att hela kroppen skriker åt mig att jag är en idiot som levt som om livet vore oändligt.

Så musiken spelar alltid vidare. Jag har böcker att läsa, promenader att ta. Vägen hem går väldigt ofta fortare än bort.

Det spelas musik i mitt hem. Som nästan alltid. Utan den skulle jag nog fan bli knäpp på allvar. Konsten över allt. Själv så kan jag inte spela något instrument, inte sjunga. Men jag både spelar gitarr och sjunger ändå, när allt blir för svart och vitt och märkligt. Man är bra på olika saker och jag är en jävel på att lyssna på musik. Det gör jag bättre än något. Sen kan jag läsa med. Och titta länge och väl på ett konstverk, eller så kan jag vara väldigt bra på att sitta på en stubbe i skogen och bara njuta av naturens underverk.

Däremot kan jag inte skapa något. Alls. Förutom långa haranger av ord. Det kan jag faktiskt. Det gör jag bra, på mitt sätt. Det finns oändliga mängder med saker jag inte kan. Men uttrycka mig genom ord kan jag. Faktiskt. Jag slår mig vänligt själv på ryggen när det gäller det där.

Men nog vore det vackert att kunna göra musik, eller en målning. Eller kunna spela fotboll så där snyggt att andra ryser av välbehag. Att kunna leva med någon som inte är ett annat djur än människa. Att kunna leva. Punkt. Men det kan jag inte. Till det duger min person icke.

Jag skulle vilja vara ett geni. Men det gör sig inte. Vissa saker kan man bara inte bli. Även fast man så gärna vill. Men jag reder hjälpligt ut att vara mig. Bättre än någon annan i alla fall. Precis som att du är bättre på att vara dig än någon annan levande eller död varelse. Åren har lärt mig det där. En del säger att man kan bli vad man vill men det är ju såklart en lögn. Men man kan bli det man kan. En del är rackare på att springa jättefort och det spelar ingen som helst roll att andra tränar och ligger i, de kan likt förbannat inte springa fortare.

Att hitta sin grej. Det är fan inte lätt att göra när man blandar ihop sina önskningar med det som är möjligt.

Så i mina högtalare sjunger män och kvinnor och instrument. Själv så låter min mun. Det låter inte bra men det låter ofta.

Men mitt i allt det där så vill hunden gå ut och jag gör nog bäst i att följa med henne ut i regnet och Valborgsvärmen.

Nä, så här kan jag inte ha det. Mår fysiskt illa och känner mig bättre än jag brukar känna mig. Samtidigt. Ute är världen silvergrå. Som om inga sorger fanns. Men det gör de. Sägs det.

SÅ jag väntar och väntar. PÅ någon. FÖR någon.

Om det bara fanns ett svar på livets eviga frågor, men det gör det ju fasen inte. Det existerar miljarder, triljoner svar, i varje sekund byter de skepnad och det som nyss var sant blir en lögn för att bli ett skämt till att återgå till religiös övertygelse igen. Sant och sånt. Jag finner mig väntandes på julen. Vilket är ytterst märkligt en dag när man firar att våren är här, oavsett om den här här eller inte. Valborg. Dagen när man som ung förväntas dricka sig själv sönder och man som gammal förväntas hylla Konungen och jag är väl mitt mellan allt det där.

Nä. Så här kan jag inte ha det.

Jag, ständigt detta ord, har tagit tag i mitt liv. Igen. Försöker finna tillbaka till någon sorts trötthet och klara tankar. Disken från förggårdagen smeks ren i diskmaskinen, alla tallrikar och whiskyglas och rödvinsglas och karotter och knivar och allt det som hjälpte oss att bli mätta och rusiga. Det ligger en handduk på golvet, som för att påminna mig om att det är en möjlighet att duscha. De vackra blommorna jag fick är nysnittade och nyvattnade, hunden är nymätt och katten sur för att hon inte får klättra som hon vill på väggar och tak.

Jag, återigen jag, har upptäckt att jag vill skapa förändring. Igen. Nu gäller det bloggen. Den här skapelsen som jag "skaffade" 2005. Jag är inspirerad av andra medbloggares förändringar. Det är nog dags för mig. Med. Men vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, om jag kommer berätta det eller om jag bara reser mig upp och startar en ny värld någon annanstans vet jag inte. Just nu är det mest lathet som gör att jag loggar in på samma sida dag ut och dag in. Lite som att bo i en sunkig etta för att man bara fan inte orkar tänka tanken på att ringa efter flyttfirma. Även om man har råd.

Hunger knorrar i min mage. Jag har bara druckit gårdagens kaffe och rökt hela förmiddagen. Brottats med min oroliga puls och mina oroliga tankar. Inget är som jag trodde det skulle vara, då när jag var 20 och alldeles ung och liten fast stor. Inget blev som det skulle, ändå så blev det mesta tusan så mycket bättre. Så mycket vackrare. Jag har fått göra saker som inte alla får, tänka saker som inte alla gör, fått bli välsignad av tre barn, frukten av min slösaktighet med mig själv.

När jag somnar så sjunger katten tyst och vackert för mig, när jag vaknar kräver hunden att jag älskar henne villkorslöst. När jag sover vakar änglar över mig. Jag kan inte se någon annan anledning till att jag fortfarande lever. Jag själv har då inte lagt ens två strå i kors för att överleva. Snarare har jag arbetat mig svettig för att gå under. Ändå lever jag och lever gott.

Ibland finner man ingen ro i sömnen även fast man sover djupt och hårt. Det spelar ingen roll hur mycket världen står på offline, att vakna tar bara tre mikrosekunder och när man väl gjort det finns det ingen återvändo. Drömmarna blir till verklighet eller om det är den verkliga heten som är en dröm?

Idag är ingen bra dag. Alls. Den är krånglig och envis och gör inte det allra minsta vad jag ber den om. Dagen är som Pippi Långstrump och ska vi vara ärliga så är hon väl rätt så jobbig?

Men jag får väl dricka lite kaffe, försöka hitta mig själv igen. Det var lätt igår att tro att jag var mig men idag är jag nog faen någon annan. Det blir en kort, väldigt kort, tur ut med hunden och sedan ska jag lägga mig på min bädd och sova bort allt det som gör ont för stunden. Jag kan bara vara väldigt tacksam för att jag kan ta det valet och inte behöver stånga mitt huvud mot världens alla väggar. Vi lever i en förbannat god värld, när man tänker på saken.

Det är så tyst i mitt hem nu. De väggar som omslöt kärlek och gemenskap igår finner nu bara tom luft. Även fast musik spelar så finns det inget alls att spara och besluta sig för att älska. Men det är som det måste vara just nu. Ibland så borde livet vara annorlunda men är som det är. Tankar på att tänka tankar och tänka vackra tankar på drömmar man haft och levt i.

Det finns ett antal människor som är mig viktiga. En del lever inte längre, en del känner jag inte, en del känner inte mig, en del är inte ens födda än. Så jag smakar på minnet eller drömmarna om dem och finner smaken vara vanilj och svalkande citron. Det kanske är förmätet av mig att våga närma mig dem men jag vill, pockar på. Som en plebej som bara önskar tjäna.

Letar ord och förvissning. Läser om de som gjort skillnad och ser dem som gör den.

Hunden sover bredvid mig i soffan. Hon snarkar tyst. Katten har slagit sig själv till ro i en byrålåda i sovrummet och jag kan inte förmå mig till att förebrå henne för att hon hårar ner mina nytvättade strumpor.

Genom allt ekar ljudet av tystnaden. Jag röker för att fylla luften med stank. För att skynda på döden lite. För att slippa vara oberoende. För att slippa. Punkt.

Så det är dags att lägga sig ned. Att sova. Mitt hjärta kommer göra sitt eländiga jobb natten igenom även om jag inte övervakar det. Är jag otryggt oförvissad om.

Ibland gör det rätt ont att finnas till. Just nu så är det skönt att leva men svårt att vara vaken. Värk av alla de slag hemsöker mig. Som för att universum vill visa mig att jag var allt för lycklig allt för länge. Sängen, min bädd, väntar på mig. Men först måste jag ut med Kita, hunden, tömma kattlådan och glädjas åt att Elfsborg tog en vacker seger.

Hågkomsten att livet inte väntar slår mig som ett rakbladsvasst slag i bakhuvudet. Hur jag än försöker så kommer jag inte att kunna hinna med att läsa alla böcker som jag skulle ha nytta av. Musik finns som jag inte kommer höra och musik kommer höras som jag inte kommer finns till för att höra. Det gör lika ont i mig som tanken på att döda en skugga.

Förvisso, allt man söker finns redan. Man finner det bara inte alltid. Så jag återkommer till det som jag sett, hört, smakat och ibland, då och då finner jag något nytt att lära. Mitt i livet, mitt i mitt liv. Centrum för det som är min värld. Med smaken av surt vin i gommen och tankarna långt borta.

 

Det är så länge sedan. Då när jag gömde mig för världen, förvissad om att den inte ville veta av mig och att jag själv inte behövde den. Vi var som ett splittrat par. Var och en på sitt håll, var och en ensam. Jag ska aldrig mer förtvina och krympa och tro att världen snart går över. Jag ska aldrig mer tro att jag inte blir äldre. Jag ska aldrig mer gör allt det jag gjort som för stunden tjusade mig men som i längden, den allt för kosta längden, tog död på alla åren.

40 är mer än jag någonsin trodde mig själv bli. Nu är jag det. Mer än jag någonsin trodde mig vara möjlig att bli, att vara. Tidig morgon blir tidig kväll och sen natt i ett enda andetag. Den lampa jag har inuti, djupt inne i mitt bröst lyser så vackert att jag häpnar och faller till marken och gråter av glädje.

Det gör inte längre ont att falla. Det gör ej längre ont att slå sig hårt. Alla nerver är bedövade och stumma. De sjunger inte längre i mina öron, de talar inte längre sitt märkliga språk som jag aldrig förstod. När regn faller på mig så vederkvickar det min själ och väter mitt hår. Det är varmt som en sommarkväll och inte alls så kallt som jag trodde det vara före det föll.

Så nu är det bara resten kvar, alla sekunder tills mina är över. Jag ska nog faktiskt, kanske, leva dem.

 

Gårdagen var fabulös, fantastisk och sprakande och vacker och bättre än någon dag i mitt liv någonsin tidigare. En dag för en kung, fast jag bara är en fattig riddare. Jag fick spela gitarr med min äldsta son, vilket alltid är ett privilegium, dricka kaffe och dyr whiskey med en oerhört god vän och äta en oerhört god  väns goda mat. Att var gott. Allt var skimrande och väldigt vackert.

Jag pratade med en häst, lyssnade till pratet som omslöt mig. Fick klappa min hund och min katt och mig själv. Jag fick somna på en soffa i ett välbekant hem som inte var mitt, vakna upp och gå ut och röka dagens första cigarett vid gaveln på ett hus, i solskenet och lyssna till fågelkvitter och tystnad. Jag fick mer än jag någonsin givit. Mer än jag någonsin ens vågar tänka mig att ha kraft att få ge.

Jag fick ge min son mina Charles Bukowski-böcker. Min tid och min hälsa är mina barns att äga. Att äga är inte för mig. Även när det gives mig. Bukowski levde ett liv som jag bara kan drömma om.

Idag, nu, är jag gråtmild och lycklig och tillfreds, även om huvudet dunkar obönhörligt och skönt. Strax under döden finns jag hela tiden men idag så finns den inte för mig. Människor, alla de som är någon annan, tog sig tid att gratulera mig och jag kan bara försöka förstå att de ens orkade tänka ens en enda sekund på mig och det som är mitt. Liv.

 

 

40. Dubbelt så mycket som 20. Mer sträcker sig inte mina mattematikkunskaper. Tror jag. Men jag har kommit upp till den åldern när jag förstår att jag inte förstår något alls. Vill så mycket men kan så lite. SÅ många ord som borde ut, som borde finna varandra, som borde befrukta sig, som borde korsbefrukta sig. Som borde finnas, som nya.

Så sov alla mina källor till synd. Jag återkommer. Men just idag tar jag semester.

 

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

I'll never be a saint
That's not a picture that your memory paints
Not renowned for my patience
I'm not renowned for my restraint
But you're always around
You can always be found
To pick me up when I'm on the ground

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

I'm still recovering
Still getting over all the suffering
More known for my anger
Than for any other thing
But you've always tried
To be by my side
And catch my fall when I start to slide

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

Hur kan någon verkligen tro sig veta hur jag känner? Hur jag lever, hur jag finns till? Sådana ting är för mig och ingen annan att veta. Varje dag när jag vaknar så vet jag vem jag är och vad jag borde göra och varje morgon när jag somnar så vet jag att jag bara varit mig och ingen annan. Inga spel, inga teaterföreställningar, inga skådespel. Bara bra mig och det får vara så. I min tillvaro är jag den enda jag kan lita på. För alla andra faller varje gång jag söker dem.

Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har vänner. Nu. Riktiga vänner. Jag har mina allra bästa vänner. Jag har mina djur, eller om det är så att jag är deras. Minnen av kvinnor och framtidstro. Allt det är renderar mig i sista änden. Jag har ingen respekt för det man borde, enligt alla röster, ha respekt för. Men däremot en enorm respekt för allt det man borde spotta på. Varje arg alkis, varje utslagen psykpatient, varje ful människa, är mina vänner. Det smutsiga drar mig till sig och omsluter mig och gör mig renare. Mer skinande.

Så min sorg och min ångest och mina depressioner och min fulhet och min storhet är min och bara min. För mig att längta efter när jag dricker mitt morgonkaffe, mitt att sakna när jag dricker eftermiddagskaffet och min att krama hårt när jag dricker mitt kvällskaffe.

Jag är kär i mig själv. Det borde alla vara. Att älska sig själv är första steget mot att stå ut med andras hat. Andras tankar. I så många år har jag hatat allt som är mig, som var mig, som blev mig. Nu är jag hemma i mig själv. Även om sömnen är orolig och dagarna mörka så är jag hemma, ständigt vart jag än befinner mig i världen. Rädsla är bara en känsla, men tankar är guld.

 

Det lyser en lampa i mitt sovrum. Den har stått där i evigheters evighet och lyst. Jag ser den, går förbi den, men kan inte förmå mig själv till att släcka den. I miljötänkandets tidevarv slösar jag ström. För att jag inbillar mig själv att den är mitt liv och vem vill släcka sitt liv?

Så medan solen skiner starkare så försöker den där lampan skina bättre, vackrare. Jag vet inte om den lyckas men jag känner att den är lyckad. Den lever sitt lilla liv, där inne i hörnet. På kvällen, när solen kryper ihop av trötthet, så finner jag min väg till bädden genom den där lampan. Lappad och lagad och rätt ful så ger den mig vägledning. Som en supernova för bara mig.

Det är inte många som ser den. Inte många alls. Mest bara jag själv. Katten. Hunden. Ingen annan. Ingen kvinna ber mig släcka den, ingen vän undrar varför den lyser. Den står där och gör sitt jobb, att lysa upp min sömn. Jag ville nog gärna höra en kvinna be mig släcka den, en vän undra varför den skiner. Men sådant är icke min tillvaro. Sådant sker inte för mig. Kanske är det därför den lyser? För att vara min kvinna, min vän? Är jag kär i lampan? Borde vi gifta oss? Kanske.

Bredvid ligger mina kläder, mina tidningar och min elektroniska rakmaskin. Den som jag drar över kinden för att passa in i dagens tid. Ingen stenålder får finnas på mig. Nedanför väljer hunden att sova ibland. I hörnet, precis nedanför där taket når vägg som när golv som när min själ.

I bädden, den som har plats för två, sover jag. I väntan på en äkta kvinna somnar jag med min älskarinna, ljuset, på och starkt. Att älska med ljus går. Om man bara vill och orkar tänka tanken. Så det är därför jag sitter här. För att ha råd att låta ljuset skina. För annars vet jag mig ingen råd alls.