Yippeeee. Åretsf första snö, ialla fall som lägger sig, har kommit. Ett vackert vitt täcke över vår dystra värld. Och så är det frost oxå, så att allt blir sådär vackert frostvitt. Äntligen, den träliga hösten är äntlige helt över, nu hälsar vi vintern med vederbörlig respekt och glädje. För visst är det bättre med snö och frost ärn grått, grått , mörkt och ännu lite mer grått, såsom senhösten bjuder på. November suger utan snö.

Nu går vi äntligen mot bättre tider. JUlen knackar på och sen är det vår. Yippeeee.

Varje jul, när jag var liten, köpte familjen en back med julmust. Denna backen stod sedan på balkongen och hade jag tur och hade skött mig fick jag ta en alldeles egen julmust. 33cl ren glädje. Detta var på tiden före PET-flaskorna, så det enda som säledes litervis var mjölk eller något olagligt. Backen var tänkt att räcka hela julen. Vi hade en annan back med, bredvid julmusten. Men den var fylld med äcklige öl, något som jag då rakt inte kunde påminna mig att jag varit sugen på en enda gång.

Givetvis räckte inte julbacken hela julhjelgen, utan på annandagen fiick fader, barn och back gå till den närliggande affären för att byta ut de tomma, sorgliga flaskorna, mot fulla, glädjefyllda.

Nuförtiden drar vi hem PET-flaska efter PET-flaska med julmust. Jag tror det är det som är felet med dagens ungdommar. De har aldrig haft en back med julmust, noga beräknad att räcka till annandagen. De har aldrig räknat antalet flaskor gång efter gång för att se att man inte druckit för många, redan. Nä, de bara dricker ur sin flaska, fyller på sitt glas ur en annan flaska och fortsätter som om julmust vore en vardagsdryck och inte det flytande guld det är.

Det var bättre förr.

(heter julmust christmasmust på engelska? Passar ju bra, ett julmåste)

Säga vad man säga vill. Det är vansinnigt vackert ute när frosten har klätt hela världen.

Det är det.

Det är vitt ute. Som en silverhinna över allt. 5 minusgrader. Det är kallt de. Jättekallt. När jag körde min vördade yngste son till skolan upptäckte jag till min oerhörda förvåning att det är halt ute. Lika halt som det är kallt ungefär. Jättehalt. På Saaben har vi något så underbart som åretrunt-däck. Det betyder att däcken är lika dåliga både på sommaren som på vintern. Förrra vintern halkade vi kring så lusteliga, till allmän förnäjelse här i grannskapet. Hela våren-vintern-hösten har vi talat om att köpa riktiga vinterdäck. Men det stannade vid att vi bara snackade mycket, men verkstaden kom vi inte i närheten av. Så, igår och idag när jag varit ute med bilen och kört har jag varit fullständigt livsfarlig både för egen del liksom för min omgivning.

Jag borde lyssnat till den lilla fågel som viskade "se upp" när vi köpte bilen och upptäckte att det var åretruntdäck på den. Jag har ju faktiskt jobbat två år på en dackfabrik när jag var ung och vacker. Redan då förstod jag, trots min ungdom, att åretrunt däck inte är någe vidare. De är ju gjorda så att de skall gå att köra på både vinter såväl som sommar. Men som sagt, det enda som händer är att de är kassa året runt.

Jag ser mycket fram mot årets äventyr på vägarna.

Igår var en stor dag. Jag och Hulda Hustrun firade ett-årig bröllopsdag. Jojomen. inte illa va? I dessa tider menar jag. Så i går köptes det blommor i parti och minut, pussades och karamades det. Sen passade vi på att äta en kombinerad "äldstasonenfyller15 och bröllopsdags- tårta " Tårta är aldrig fel. Hulda Hustrun hann även med att boka hotellrum till sommarens "big Event", Robbie Williams koncerten på Ullev. Tro det eller ej, men det var redan nu svårt at hitta ett hotell som inte var fullbokat den helgen. Men vi har ordnat vårt.

På kvällen dök min yngsta son upp oväntat, han kanske hade känt lukten av tårtan? Vi var en snabb sväng hemma hos hans ömma moder för att hämta lite rena kläder. Så, som sagt, i går var det fullt upp.

Jag har tänkt till igen. Jag har, som de flesta, ett antal bilder i min telefon. Bilder som jag inte vill slänga, men hur spara i en telefon som blir full så fort man tagit några bilder. Så, det var nu jag började tänka. Och vilket tänk det var. Jag hade på morgonen sett en annons i ett glättigt blad. Det var Claes Olsson som berättade att de hade "bluetooth" som satt på en liten USB-pinne. Så praktiskt, så passande, så fint.

Sagt och gjort. Jag åker genast till sagda affär och införskaffar en dylik tinges för 169 svenska riksdaler. Väl hemma petade jag in den lilla pinen i en ledig USB-port, allt flöt så vackert så, allt blev installerat som det skulle när jag hade satt i den medföljande cdn. Jag installerade även den programvara som kom med telefonen. Nu skulle det tankas över bilder, synkronisera adressböcker och allt man nu skulle kunna göra.

Såklart satt ja sedan i tre (3) timmar och försökte allt med desperat att få min telefon och min dator att känna igen varandra. Såklart gick det inte. Såklart blev jag allt mer irriterad, såklart blev jag till slut arg. Nå, inget kunde rubba fiendeskapet mellan dator-telefon.

Till slut bytte jag dator, och då, DÅ funkade det. Nu hade jag ingen adressbok som var av intresse på den datorn, men jag fick ialla fall tankat över mina bilder. Så nu har jag äntligen kunnat frigöra lite plats på min mobil. Och mitt hopp står till den nya datorn som skall komma här i dagarna. För som vanligt är det datorn i vardagsrummet som troligen var skurken i dramat. Det gick ju så mycket lättare med den andra datorn.

I övrigt så är den krångliga datorn knäpp. Stänger av sig mitt i allt, startar om, vägrar starta, tja allt som kan reta upp en pc-användare.

Skitelektronik.

En granne tilll oss får varje juletid en stroke eller något liknande och behänger sin balkong med enorma mängder, glitter, tomtar och lampro. Nu menar jag inte lite smakfullt, fint sådär. Utan tänk en Las Vegas-hora på fyllan och Elton John på...  ja på vad han nu går på. De har två julgranar på balkongen. Säger två. Inte en. Två. De har ljusslingor som blinkar. Inte lite smakfullt blink blink, utan aggressivt blinkande. Som en galen grävling ungefär.

De borde skriva någon skylt utanför som varnar epileptiker och känsliga människor att gå förbi. De har snögubbar i plast i fönsten, sprejade låtsasdrivor med snö, de har tappat all rim och reson. Och tillråga på allt , det ökar varje år. Man tror inte att det är möjligt att öka, men det går tydligen att lägga till ännu en paljett till de andra.

De har skapat en härlig sörja på balkongen. Och de har på det sättet gjort sig kända i grannskapet. Om man skall berätta vägen för någon går det alltid bra att nämna Schell-macken som riktmärke. Schell-macken och "blinkande balkongen".

Det värsta. Kvinnan i familjen är på något sätt släkt med min Hulda Hustru.

Jösses, vi var ju på den stora affären idag. Man kan ju lugnt säga att julkommersen har börjat. Det var änglar och tomtar, glitter och kulor högt o lågt. Det var enorma mängder adventsljuslglödlampor (knepigt ord de där. Finns det ens?) renar och tomtemasker överallt man skådade. Nästan överväldigande. Som Coca-cola reklamen liksom. Mycket, mer, mest!

Undar föresten om man får skriva Coca-Cola på nätet. Det kanske faller under PUL och är jättefarligt förutom om man inte pratar bra då om den läskande drycken. Jag har alltid kännt det lite som att Coca-Cola, påven och Ronald McDonald vet allt om oss. Lite 1984 liksom.

Jaja, skit samma. Om jag försvinner mystiskt nu så vet ni vart spåret är varmast. Tänk brun, bubblig och dyr.

jag jobbar fortfarande stenhårt på att byta webbläsare. Det kan ju inte var helt omöjligt att götra för en vuxen karl. Tror jag

Movie box. Nån som sett nån senaste tiden? Nähä, tänkte det. MEn någonstans måste ju de ha tagit vägen. Alla dessa schabrak till väskor, alla sladdar, alla videoapparater. Tur man inte köpte aktier i det företaget som gjorde boxarna. För det måste ju ha varit en fabrik någonstans där man gjorde just movieboxar.

För de yngre lyssnarna kan jag berätta att en moviebox var en videoapparat i en låda, som man hyrde i videoaffären. För de som inte hade en video hemma. Jodu, det var tuffa tider unge man. På den tiden hade vi 2 kanaler på tv och en video var något för endast de välbeställda, samma människor som var först med färgtv (jo, jag kommer ihåg när det stod speciellt "färg" i tidningen jämte programet. Som att det kan stå sorround nu ungefär).

Nu är ju inte moviebox branchen så lukrativ. SÅ jag bara undrar i min enfald; vart fan tog alla boxar vägen?

Vi var p åCoop forum igen. Vi råkade gå förbi en låda med billiga dvd-filmer. Så nu har vi 10 stycken nya filmer att gå igenom. Vi som inte var klara med de förra än. Så nu har vi väl en 15 filmer att kolla igenom i vintermörkret. Inte så illa. Leker med tanken att recencera allihop, plus de vi hade redan innan (99 st). Att vi gillar film? Tja, det för vi nog.

Vart hos dr doktorn i dag. Resultatet av detta blev att han skulle förorda sjukbidrag till försäkringskassan. Tja, vad säger man om det? Jag fick mitt friår till slut. Lite i senaste laget bara. Gott råd till mina medmänniskor. Vänta inte med att söka hjälp eller säga till när stressen blir för stor. Det kan bli knepigt att backa senare.

Så nu skall vi iväg och handla en sån där brun duffel som förtidspensionärer har, och blå gummistövlar. Så kan jag gå fram och tillbaka till biblioteket släpandes på en "dramaten". Man vill ju passa in bland sina kollegor, passa in i sitt fack. Så nu går jag från enhetschef,sjuksköterska till "gubben Carlzon". Just det, kom på att jag får skaffa mig ett spräckligt skägg med ketchupklet i sidorna oxå. Det är ju lite kul.

Tja, vad säger man. Bläbläbebläblä, ni måste jobba, det får inte jag.

VIP-kort till Myrorna, finns det? Det borde ju vara något för mig nu.

Försöker byta webbläsare, till firefox. Inte för att jag behöver, men för att jag vill. För att inte alltid vara så förbannat konservativ. Men.... det vill sig inte riktigt. Jag får inte samma "flyt" på surfandet. Bokmärkena har det blitt någe knas med så det är helt fel som lägger sig i snabbfältet. Attans oxå. Men jag ska vänja mig. Nu har det blivit personligt med. Här ska ingen liten webbläsare skriva mig på näsan, det skall gå att lära om, även fast man inte vill.

Jag är flexibel, jag är flexibel, jag är inte rädd, jag kan byta.

Jag har fått en finne. Ingen liten blyg finne som nästan vill försvinna av sig själv, utan en finne som har aspirationer på  världsherravälde.  Den har drabbat min ena, i vanliga fall så vackert rodnande, kind. Alltså, ärligt talat. Jag är 35 år. Varför i hela helvetet får jag fortfarande finnar? Som rena rama 15-åringen. Fast värre, för jag lovar, en 35-årings finnar syns så mycket bättre.

Jag betalar min skatt, jag sköter mina affärer och jag är snäll mot små djur. Så varför skall denna förbannelse drabba mig. Att liksom en 15-åring vandra i livet ut, utan fördelarna med 15-åringens liv. Som fri lunch varje dag, få ta 20 minuters rast om man jobbat en liten stund, lärarlösa lektioner, man får åka moppe utan att det ser konstigt ut och man har fri trandvård, åka buss billigt och kunna kalla att man sover till 16.00 för sovmorgon.

Inget av detta har jag, men finnarna fick jag behålla. TACK Gud. Snyggt jobbat du.

Xakt en månad till julafton. Stressad? Jag? Ohnej. Det är ju bara adventsljusen som skall fram, tvätta fönster, städa lägenhet, köpa julklappar, komma på vad som skall köpas i julklappar, helst före inköpet, få pengarna att räcka, önska sig själv, fan vad vill man ha, nå inte ska ja ha nått, skinka som skall köpas, och köttbullar, korv, sylta (som ingen äter), grönkål, rödkål, blåkål, sill, sill igen och mera sill, resterande julklappar och så givetvis glögg, och nubbe och julöl och julmust till barnen och mig, julklappspapper, snören, namnetiketter, lackpenna, band till videokameran, batterier till de julklappar som kräva detta, glitter till granen, ta fram granen, leta upp vilka ljus som är sönder, köpa nya lampor, sätta in lamporna, köttbullar, har någon köpt köttbullar, jaha, 4 rader upp redan, bra. PUST.

Men stressad? Inte jag inte.

Tro det eller ej, men det är redan svårt att hitta hotellrum till helgen 1-2/7-06 i Göteborg. Det är ju då Robbie Williams har sålt ut Ullevi bägge datumen. Inte illa. Speciellt för mig och Hulda Hustrun som har Robbie som "hustomte", han stod för soundtracket till den period när vi träffades. Så dettta ser vi fram mot. Mycket. Och då är det lika bra att göra en helhelg av det hela. Även om vi bor så nära Göteborg är det bättre att kunna gå till ett hotell efter koncerten. Det är djäkligt långt till Juli. Djäkligt långt.

Fasen jag och Hulda Hustrun behöver mer sådana här dagar, för vi har en massa filmer som vi inte sett än. Det måste ju till lite räött stämning om man ska kolla på film. I alla fall för mig. Jag kan inte bara sätta mig ner och slöglo, jag måste var lite nervarvad till att börja med, annar sitter jag som en visp och hoppar upp och ner i soffan, springe och kollar saker, fönstren, tidningen allt allt. Har jag då kunnat varva ner gäller det att jag inte är för lugn. För då somnar jag. Knepigt det där.

Sen skall ju Min Älskade Maka vara i samma stämning, så att vi har synkat. Vi är lite lika på det där, att vi har svårt att koncentrera oss. Lite DAMPiga liksom.

Sen blir allt så lätt ett projekt i detta hemmet. Helt plötsligt finner man sig göra listor, recencera, organisera vad man sett/läst/hört. Fan vi har för lite att göra.

Kan man tro

Äntligen är min vänta över. Jag har väntat länge, tålmodigt och frimodigt. Men nu är min väntan över. Julmust serveras i våra affärer igen. Eller serveras var väl fel, saluförs snarare. Men i vilket fall som helst så har jag idag druckit upp min första en och en halv liters PET-flaska med den skummande ystra drycken.

Måste nog säga att julmust är den perfekta drycken,. Synd att den inte innehåller alkohol, det hade ju varit en riktigt fullträff. Men det får man väl hämta från glöggen. Man kan inte få allt.

Tycker det är lite synd om Coca-Cola. Cheferna i USA tor säker att de skall kunna ta marknadsandelar (för det heter så va?) bara för att de är stora och lägger en massa pengar på glittrig reklam. Men inget kan rubba julmustens topp placering. Hade julmust serverats till de slaviska, ruska och asiatiska folken under Sovjet tiden hade säkerligen muren stått kvar i Berlin och Kommunismen hade vunnit det stora kalla kriget.

Det är nog tur att man inte kom på det då. Kunde gått illa.

Nä, länge leve den fria julmusten.

Denna dagen, anno 2005, kommer hädanefter bli kallad "innebandydagen". Jojo men. Det visste ni inte. Men så är det. Jag och hulda makan har själva beskådat inte en utan två lag som träna idag. Det har vart så mycke innebandy att jag nästan blivit lite atletisk i kroppen. Na, nu ljög ja, men litet smärtare i alla fall.

Eller, äh, skit i det.

Vi har varit med först min ärade som Alexander på hans träning. Fasligt vad pigga och nytra 9 åringar är. En hel gymnastiksal med springande, hoppande, skjutande, brölande, ropande, spelande 9-åringar. Sånt kan skärra den lugnaste. Min älskade son stod målvakt för första gången. Han ville prova det själv. Jag tror han har räknat ut att man slipper springa så förbaskat om man står i mål. Och så får man ju ha på sig den fräcka hjälmen (säger man "fräck" längre förresten, eller är det hopplöst passé?)

Efter att vi hade sett färdigt den träningen var det dags att köra hem sonen, hämta äldsta dottern och åka till hennes innebandyträning. Nu var det flicklaget som spelade, kan lova att ettt gäng 15-åriga tjejer kan ställa till en massa ljud och stök även de.

Så, som sagt. Hade man inte sett innebandy förut så hade denna dagen räcktr för att stilla nyfikenheten

Sonen har fått en mobil från sin moster från Stockholm. Han har varit där med sin mormor i några dagar. Mostern arbetar på Ericsson så hon byter väl telefon då och då gissar jag. Så nu fick Alexander hennes gamla. En SonyEricsson T610, helt klart lagom för unge herrrn.

Så nu har gamle fader Jonas suttit och lagt in telefonnummer och inställningar för glatta livet. Jag har ju en likadan telefon serru. Knepigt. Jag kommer ihåg min första mobil. En Bosch, stor som en liten tegelsten med en vikt som korrespondera med storleken. Den hade antenn som man drog ut och var min ögonsten längre. Jag gick gärna och visade upp den för min förstummade omvärld. Nuför tiden gör man tv apparater i den storleken. Jösses.

Det var sällan bättre förr.

Dum dummare på tv. Inte alls lika lysande som orignalet. Men helt klart värt att kolla in. Så jag gör det.

Nu sitter ja här och skrattar för mig själv. Men hur tänkte de på "Svenska språknämnden" när de valde internetadress?

Ponera att man hade varit Marilyn Monroes son, alltså, bara lek med tanken. Eller, för all del, George Clooneys dotter? Hade det varit ok att tycka att hon/han var snygg, eller får man inte göra det då? Vad skulle Freud säga om det?

Knepigt

Vi knatade ut för att ta en liten promenad och hämta våra Robbie Williams biljetter på ATG-ombudet på torget. Tanken var ju att vi skulle förena nytta med nöje. Vi hann väl 500 meter, sedan fick jag tuppjuck eftersom det är kallt ute. Jättekallt. Och Hulda Hustrun har ätit en massa kål idag, i dietsyfte, så hon var på grund av biverkningarna bara glad när jag började streta i kopplet och ville hem. Fast ärligt talat så skulle jag vara glad om hon höll sig bland friska vindar ett tag till. Älskar min fru över allt annat. Men kål är kål.

Vi är inget vidare på att leka friskisar. Men men, i morgon tar vi bilen till cigarrafffären och hämtar våra biljetter i lugn och ro. Tills dess tänker jag hålla mig inne.

Tittar igenom lite av det jag skrivit och är till och med själv förundrar över mängden stavfel. Många konstiga ord blir det. Men jag har beslutat att hålla masken, så om någon frågar kommer jag att hävda att det skall vara så. Det skall stå fel här och var. Det är kod. Jättehemligt och viktigt.

Baraa så att alla vet det.

(Nej, jag tänker inte skriva fel med vilje för att öka den komiska knorren på detta. Glom det).

Jaha, så var det natten ute igen då. Har fortfarande inte riktigt hängt med i svängarna. En stunden tittar man ut och det är ljust och fint ute. Nästa gång man släpper ett getöga genom fönstret är det kolsvart.  Vem släckte lampan?

Vet att jag förefaller både trögsint och lite konservativ, jag vet att jag upprepar mig själv när jag säger det. Men ärligt talat. Nog är det bättre i Juli? Börjar tro att jag missat något med novemberperioden, för jag hör inte några talkörer som skriker om att månaden skall avskaffas. Inga debatörer som propsar på ett omedelbart avlägnsnande av månaden. Men jag får väl sköta gnällandet själv. Jag gillar helt enketl inte novemer. Precis som en del inte gillar ägg, långa promenader eller att bli kallade "jeanskille"

Tror jag skall lobba för detta i Rosenbad. Varför gör inte Göran Persson något åt detta? Eller i alla fall Stig Malm?

Nån som sett en sug? Jag har alldeles tappat en. Min nämligen. Har inte den minsta lilla sug kvar. Trött på hösten, trött på vintern, tror jag redan är trött på våren. I förtid liksom. Vad som skulle pigga upp är lite värme, lite sol och lite mera sug.

eller oxå får vintern bestämma sig för att komma nu, med lite snö och sånt krafs så kan man jazza omkring och känna sig sådär skönt "förejulig" som man gör i juletider. Men detta, med grått och ruggigt och kallt. Nä, de går bort.

En stilla fundering så här i höstmörkret. Varför döper man en säng till hästens? Vilket geni kom på att "vi döper sängen till hästens så får folk sköna associationer till att sova gott". Till att börja med råkar jag händelsevis veta att hästar sover stående. Det har jag lärt mig av Pippi Långstrump. Sen vet jag att hästar sover i något som heter box, för det har min hulda hustru som i yngre dagar hade egen häst och tävlingshoppade, berättat. Hästar luktar. Det ver jag bara.

Ser man då någon som helst koppling till att sova gott, då vet inte jag om man har ett gott omdöme. Att sova stående i en box och lukta illa.

Nu tror jag mig veta att hästengrejen kommer från att sängen innehåller tagel, som andas (hur nu det går till?). Men ändå. Hästens säng. Låter lika smart som grävlingens glass eller vad tusan som helst där namnet inte har något alls med produkten att göra.  "Tuppens kondomer, du får lukten på köpet" eller "bofinkens penna, skriver diskret", "vovvens tandkräm, för dig som luktar lite värre".

Nä jag vet inte. Jag får inte ihop det.

Och vart kommer rutorna in?

Nä, nu är jag trött på att vänta. Suttit här och tittat ut genom fönstret i vad som käns som en evighet och väntat på snön. Alltså, om det nu skall vara kallt och mörkt ute, för det verkar ju inte ändra på sig påett tag nu, så kan det väl lika gärna snöa lite. För säga vad man vill om snö, men det är ju fasligt vackert när det är sådär bländande vitt ute. Men här sitter man och väntar och det har redan hunnit bli mitten av november och inte ens ett endaste litet spåra av en flinga har fallit. vad jag vet. Det kanske har singlat ner nån liten snöbit utan att jag sett, jag kan ju inte vakta förnsteret hela tiden, men för det mesta är det jättesnölöst.

Litet snö vore liksom som grädde på moset (förresten, vem vill ha grädde på sitt mos? Bostongurka ok, men grädde? Verkar knepigt). Och så blir det ju sådana där roliga kaos varje år. Snökaos, trafikkaos osv. Som om snön kommer som en överraskning varje år. "Nämen jag trodde de hade snöat nog redan förra året" liksom. Och alla glada reportage från däckfirmorna som helt plötsligt får långa köer utanför sina dörrar. Samma där, "va, snö? Igen?".

Nä, ett rejält snöfall, det är vad som fattas nu. Lite extra arbete för ortopederna, men de kan de gott få, de har så lite att göra resten av året så, vem har hört talas om blixthalka i juli? Men det verkar som om jag får sitta här och glo ut genom mitt fönster som en löpande katt. För här kommer det då ingen snö. Annat var det ju för tio år sedan när snön vräkte ner och lamslog hela västsverige. Då kommer jag ihåg att man inte kom ut från källardörren i det hyreshus jag då bodde i, för det var 2 meter höga snördrivor utanför dörren. jag slapp gå till jobbet den dagen, för det var ändå ingen som kunde ta sig dit. Så nattperonalen, som inte kom därifrån å sin sida, fick stanna kvar och arbeta. Sånt är kul. Och jag fick hjälpa en gammal tant i min trappuppgång med att gå och köpa ciggaretter. Hon är död nu. Där ser man vad rökning gör.

Nä, nu får det faktiskt börja snöa lite.

Jag är trött på att vänta.

Fått en ny hobby. Vi är välsignade med ett fönster på toaletten. Välsignade får att man då kan se hur man kommer se ut ute i spegeln och slipper gult lyrörssljus. Litet besvärligt är det med fönstret för på kvällen när det är mörkt ute och man står och duschar så syns man så fint i fönsteret. Men det har vi löst med ett drapperi framför fönstret. I omtanke om de som skulle kunnat se något alltså. Man vill ju bespara dem bilden av en duschande Carlzon i vintermörkret.

Men åter till spåret. Jag har upptäckt att det är väldigt gott att tappa upp ett jättevarmt bad och sedan lägga sig i detta med öppet fönster. Alltså när det är kallt ute. Det blir lite som en feeling av sånt där trendigt badande i tunna utomhus. Fast inomhus. Liksom.

Jag ser ju klart nu när jag läser igenom ovanstående att det inte låter så exklusivt precis. Bada med öppet fönster? Jaha? Men jag lovar. är det riktig kallt ute så blir det jätte gott. Nederdelen är jättevarm, överdelen blir jätte sval. Inte kall, utan sval. Det är det som är grejen.

Nä, detta går inge vidare, mina försök att förklara. Jag skiter i det.

Tittade lite förstrött på tv. Det var ett jättenintressant program om epilepsi. Det var några ungdomar som stod eller låg och ryckte i kramper.  Trodde jag. Men det var tydligen ett program som hette Floor filler och handlade om dans. Där ser man.

Alltså, jag måste var ett medicinskt under. Lovar. Jag har alltså sovit i 14 timmar, bara det är ju lite anorlunda. Men jag är fortfarande trött. Hur går det till? Har jag smittats av något virus från världsrymden? Har jag genomgått en omfattande omstrukturering av mitt DNA som en följd av Tjernobyl? Vad är detta?

Hade jag inte varit en sån fulländad hypokondriker skulle jag vara litet skrajsen. Men allt detta sovande bekräftar ju bara att jag är sjuk. Och det måste ju vara bra. Alltså, det måste ju vara bättre att vara sjuk på riktigt än bara låtsassjuk? För då går det ju att bota. Eller har jag tappat tråden? Igen?

Får lura på detta.

Snälla. Pripps blå reklamen kommer en vacker dag driva mig till vansinne.  Alla dessa lyckliga, vackra, glada människor som sitter på en djäkla kobbe och har med sig back efter back. Med lättöl.

Troligt.

Jag är en stor beundrare av öl och har personligen sponsrat både Pripps och Falcon så gott jag kunnat. Men då har jag druckit alla sortes öl förutom dem med ett streck. Sån öl är till för arbetslunchen. Endast.

Sen alla dessa låtar där artisten sjunger något glatt om blått. Den senaste tar nog fan alla pris. "smög mig på knä...". Smyga på knä, hur går det till liksom. Hur smyger man på knä? Och vad tusan har det med lättöl att göra. Backvis med lättöl dessutom.

Satt och slötittade på tv. Där satt ett antal mäniksor som skulle sluta röka. Bra för dem. Men en av de där människorna märktes på grund av den lite fabulösa frisyren. En sån där riktigt tonårsfrisyr, men lite blekt på toppen som är till för att signalera ungdomlighet och oberoende. Karln var, enligt den lilla textrutan som svävade strax till vänster om skulten på  honom, 36 år.

Som den besserwisser jag är av vana och ohejdad lust satt jag och tänkte överlägsna tankar om människor som försöker se yngre ut än de är. Sen slog de mig: jag är ju lika fånig jag. Piercade ögonbrynet i våras, tatuerade mig, även det i våras, ansar skägget lite trendigt och är allt för noga med mitt sakta glesnaden hår. Summa, en liten tjock 35-åring som desperat föröker se yngre ut. Lite som vem som helst i idoljuryn

Hjälp, varför har ingen sagt något? Det finns ju inte mycket som ser roligare ut än felklädda, medelålders fulgubbar som spelar i helt fel liga. Det är ju dags även för mig att dra på mig flanellbyxor, kamma ner luggen och börja sova i pyjamas.

Som sagt. Varför har ingen sagt något!!!

Satt här framför burken och lurade på om jag skall gå o bada eller spela lite Age of empires III. Svårt val. Men så slog det mig, som en blixt från en klar himmel.

Jag vill bli full.

Bara sådär. Helt plötsligt blev jag jättesugen på att vara full. Inte mycket full. Men lite skönt mosig sådär. Litet som Dean Martin alltid såg ut att vara.

Äh, de ger sig, jag går o badar istället.

En del saker som sker av välvilja kan ju reta en till vansinne. Den jäkla blinkande lampan och den irriterande signalen som finns i bilen, allt med syfte att påminna om bältet. Problemet är att jag brukar starta bilen och sedan ta på mig bilbältet. Så det hinner både pipa och blinka innan bältet är på plats.

Just nu har jag en liten blinkande ikon nere i meddelande fältet på dataskärmen. Den ligger där och blinkar för att påminna mig om att bläcket i skrivaren håller på att ta slut. Och jag drivs till ett sakta vansinne. För jag ser hela tiden den där blinkande lilla figuren i ögonvrån när jag sitter framför datorn. Och jag vet redan, myucket väl, att det jäkla bläcket håller på att ta slut. Och inte går det att stänga av f*nskapet heller. Så den blinkar och jag irriteras.

Kom på mig med att längta till julen. Trevlig känsla.

"Långbens galna gäng" på tvn. Det heter så, lovar. Svarte Petter är en myckte roligare och intressantare karaktär i den version han är på tv än den tjyv han brukar va i serieform. Bara så ni vet.

Sur som galla i magen. Eller, tja, det är ju galla som gör mig sur i magen så låt oss säga att jag är sur som citron i magen. Jättesur. Tur att det finns Zantac.

Det är ok att vara trött. Det är helt ok att tillbringa mestadelen av en lördag liggandes. Men va tusan, det kan väl inte räknas till det normala att vara helt knockade, slut, borta en hel eftermiddag. Ena stunden är klockan si, nästa ett helt annat så. Det är så jag börjar fundera över om det kan vara något sjukligt. Fast det gör jag å andra sidan alltid över allt. Man är ju inte professionell hypokondriker för intet.

I vilket fall som helst. Jag har sovit. Djupt. Och nu är lördagen nästan slut och jag sitter och gnuggar ögonen och föröker förstå vad som hände. Har jag fått sömnsjuka? Är detta sovande ett resultat av en kommunistisk konspiration med mål att ta över västsverige? Eller?

Ujuju, överdoserade nog på blues och depp i går. När jag väl bestämde mig för att det fick vara nog och dags att lägga ner så kunde jag banne mig inte somna. Alls. Låg och roterade som en propeller i flera timmar, var uppe och tog lite nattamat men det hjälpte inte överhuvudtaget. På grund av detta var det med tvekan och veklagan jag gick upp i morse. Såklart skulle vi kolla på äldsta dottern när hon spelade innebandymatch i Fristad. Så det var bara att bita ihop, köra ut till Fristadshallen och sitta och halvsova på läktaren. Synd på en sån bra match, de vann med 6-0.

Nu blirdet nog till att ta en liten tupplur. Eller två :-)

Var inte orolig om du tycker ja verkar butter och tvär. Jag älskar dig lika mycket som vanligt, bara älskar mig själv lite mindre för tillfället. Puss puss,.

Om man blir deprimerad när man äter så kallade lyckopiller, är man deppad på riktigt då eller poserar man bara? Behöver veta, för jag måste ju bestämma mig om jag skall fortsätta deppa eller om det är lika bra att lägga ner det.

Fått en släng av de vi riktiga kännare kallar "The Blues"

Märks det?

Fan jag måste vara omöjlig att leva med. Butter, grinig, egensinnnig, ångestfylld, den räddaste människan jag själv känner till. Jag är feg, undanglidande, dömande, beordrande, svekfull, självförhärligande, tjuvaktig, obegåvad, elitistisk. Inte allt på en gång men allt då och då.

Nån gång kan jag vara riktigt levande, men för det mesta finns jag och verkar i det skumma skymningslandet bredvid döden och galenskapen. Där ingen kan se mig, bara stilla förnimma min närvaro.

Hur min vackra fru står ut med mig, hur hon orkar med mina nycker och ideer, hur hon mitt i livet orkar förverkliga mina drömmar och önskningar är mig ett under. Tack älskling för att du finns här för mig.

Om jag någon gång börjar med något vet jar att jag kommer att behöva göra det resten av livet. Jag bara är sån, en sån som så lätt så lätt blir beroende. Av kärlek,socker, trygghet, nikotin, koffein, fett, alkohol, av människor. Jag vet att bara jag sniffar lite på kanten på korken till sirapsflaskan startar det en rad olika kemiska responser i mitt huvud, i mitt inre. Det handlar inte bara om ren kemi, utan om vad som saknas hos mig. Förutom ryggrad då alltså.

Inom mig finns oräkneliga hål. Där kan jag stoppa in allt jag finner på vägen. En del passar precis i hålet, en del får jag banka in, hata in på plats. När jag väl stoppat till ett hål öppnar sig genast ett annat på en annan plats, som läckro i ett skrov på en allt för gammal hjulångare. Jag glufsar i mig allt lika girigt, från luften jag andas till vattnet jag dricker. Inte en mugg, inte två, utan mer och mer tills illamåendet bryter kontakten med behovet, så att jag får andas ut lite.

fan vet om allt är värt det. 

Jag önskade att jag vågade leva. Bara en liten stund, så att jag hann känna igen känslan. Jag önskar att jag vågade finnas i mörkret. Bara i en gnutta grått. Tänk att andas, djupt, ärligt, rent. Jag ville så gott, jag ville så rent. Jag önskade att jag vågade falla, falla rakt ner i en famn. Ibland hoppas jag på drömmen, på att det ärliga fortfarande finns där för mig, om jag bara sträcker ut min hand i regnet. Jag önskar att jag vågar bli våt, hal som tanken som förföll. Jag önskar att mitt hat skall slockna och dö, att det lämnar efter sig en ny värld, där ur kolen på marken växer en tanke fram. En tanke på dig.

Utan påtaglig fara, säger man ibland. vad betyder det? Att det inte är farligt vad man vet. Eller att det farliga knappt märks? Är det pyttefarligt då eller kan det vara jättefarligt, det farliga som är. Alltså, det är farligt, fast man märker det inte. Och om man inte märker det så är det så länge det är så helt ofarligt. Det blir bara farligt om man märker av det. Och då kan det vara bara lite farligt. Eller jättefarligt. Men det måste märkas först. Det måste gå att ta på, alltså vara påtagligt.

Knepigt

Ibland får jag svindel mitt i livet. Halvvägs i ett steg snurrar världen loss från sin axel i en sekund. Jag tvingas att dra till mig andan, blunda för ett ögonblick och känna efter att jag lever. Det gör jag oftast.

Kort rapport från mänskligheten:

Minste sonen "tål inte" maten; och det vet han utan att ha smakat.

Och han "tål inte krydda" ;och det vet han utan att ha smakat

Och han gillar inte den maten; och det vet han utan att ha smakat

För det finns ju ett superNintrendo på i vardagsrummet.

Hulda Hustrun har letat fram ett gammalt Super Nintendo från äldsta sonens gömmor. Tanken var ju god, att de små barnen skulle få en stunds tidsfördriv medan maten lagades i köket. Det enda Hulda Hustrun missade var att man borde göra sönder högtalaren i tvn om spelet skall vara inkopplat. För finns det någon mer irriterande musikslinga än den från Super Mario Bros? Om och om igen. Och om igen. Nu vet ju jag att man kan sänka volymen på tvn, jo då såpass fattar jag. Men då ropar de arma stackars barnen att de inte hör något så det är bara till att höja igen.

Sådana här dagar längtar jag efter en grogg. En stor.

Nu börjar jag bli trött på att vänta på den nya datorn. Den skulle levereras under november och det är november nu. Ju mer jag längtar efter den nya burken ju mer krånglar den gamla. Precis som om den känner att husse skall byta ut den mot en nyare. Helt plötsligt, medan man sitter framför den gamle trontjänaren kan den bestämma sig för att det är dags att boota om. Sagt och gjort, datorn stänger bryskt av sig själv och startar sedan lika självständigt om igen. Varje gång får man ett glatt meddelande att "datorn har återställts efter ett allvarligt fel".  Tack tack. Det enda som datorn gjorde fel var just att starta om, precis innan jag sparat mitt arbete.

Saker försvinner, filer flyttas, skärmen flimmrar, skrivaren vägrar starta, burken seeeeegar, fan det känns som om man sitter med en gasoldriven dator från 1800-talet. För att itne tala om att nätverket brakar ihop var 5e minut så att man får "reparera nätverket" gång på gång. För det kan den minsann inte göra själv inte.

Och jag som tycktre den var så snabb, så elegant, så "på" när den levererades för 3 år sedan. Den var blixtsnabb och löd min minsta vink. Nu lyder den ingenting.  Men när den nya burken kommer skall jag kärleksfullt formattera om den gamla, installera bara det nödvändigaste och sedan får våra döttrar in den på sitt rum. Blir som ett "datorernas seniorboende". Tjejerna spelar mest SIMs och chattar så detr krävs inte så mycket kräm då. Så då får datorn stå bå ständigt grönbete därinne medan den nya får slita hund ute i vardagsrummet.

OM den bara kommer.

Ibland vore det skönt att få vara barn igen. Eller snarare uppföra sig som ett. Att likt 3 åringen få psykbryt och bara skrika rätt ut, lägga sig på golvet och bara sparka. Allt för att man vill ha mjölk istället för vatten, mjöklen är slut och mataffären är stängd. Eller likt 6 åringen skrika att "det är orättvist, jag tänker inte vara med längre och jag hatar alla" när årets löneökning kommer och man återigen ser sig själv frånsprungen.

Sen slipper jag gärna alla regler, påbud och lagar som styr våra barn, slipper gärna att vara tvungen att lägga mig 19.00 och vill gärna kunna gå på toaletten utan att behöva ropa på hjälp när showen är över.

Men ibland riktigt känner man hur 4 åringen i en vaknar. När man drabbas av blint raseri för att tvn inte går att programera, vilket i frustrationsgrad borde kunna jämföras med att inte kunna passa i klotet i rätt hål på lekbrädan, eller när man känner för att rycka åt sig den sista Aftonbladet som gubben framför just tog i tidningsstället. "För jag såg den först". Eller få slänga sig på golvet och bara grina när frugan säger att "nu får det allt räcka med grogg här". 

För att inte tala om hur fullständigt självupptaget man skulle kunna uoppträda om man för endag bara kunde prova på att vara 3 igen. Att alltid, jämt och för jämnan kräva mest, mest, mer och bara till sig själv. För varför bry sig om andras önskningar eller behov när man själv vill ha.. tja, vad som helst. Ett äpple tillexempel. Tänk vad trevligt att först tjata till sig ett äpple, ta två tuggor, gå och slänga äpplet, helst på golvet och sedan direkt med en gång börja tjata om att man vill ha ett äpple. NUUUU!!! Fast man ser att äpplena är slut. Eller gå in på krogen, beställa den bästa maten och sedan vägra ta en tugga eller ens betala  med hänvisning till att man har ont i magen. Skulle kocken uppskatta det tro?

Eller kanske mina önskningar bara är barnsliga?

Jag har ju fått något vansinnigt svårt att sova. Vaknar hela nätterna igenom, gång på gång. Så som den sjuksköterska jag trots allt är så lånade jag liten medicin ur min moders förråd, tog mina vanliga mediciner på kvällen plus två av "sovagott "pillren. Nästa gång jag tittade upp var det morgon. Jösses, det var krut i de där pillren. Nog därför manbrukar få dem på recept :-)

Inte blev jag något piggare heller, för hela dagen idag har jag varit jättejättejätte trött. Det var ju inte riktigt meningen, tanken var ju att ja skulle sova bra på nätterna så att jag blir pigg på dagen. Inte att jag skulle bli medvetslös på natten och helt groggy på dan. Får nog hålla mig till doktorns ordinationer.

Men gott sov ja.

Nu är jag glad en stund i alla fall. Jag hittade en cd skiva på vinden där jag hade brännt ner några Acid-projekt, alltså inga drogrecept men acid är ett musikmakar program, typ "ävendusomärkorkadkangöramusik"-program där man pillar ihop olika slingor för att skapa musik.

Jag trodde de var försvunna i den stora hårddiskkraschen i våras. Men som sagt, de fanns kvar på en cd skiva som jag hittade när jag letade efter något helt annat.

Det var tusan vad jag vart produktiv idag, satt i batterier i rasande fart och allt annat jag gjort. blir nog till att vila ut i morgon. För sån här fart kan man ju inte ha någon längre tid. Det är säkert farligt, känns så ialla fall.

Tänkte jag skulle vila mina vackert melerade ögon lite. Så ja la mig gott tillrätta på sängen, katten hoppade upp och lade sig bredvid och spann så vilsamt. Allt medan jag låg där och sakta flöt bort. Då föll min trötta blick på taklampan. Eller snarare på bristen av taklampa i sovrummet. Det finns en lampa som ligger redo att skruvas upp. Det är en jättesnygg taklampa som Hulda Hustrun och jag köpte för ett presentkort vi fick på vår bröllopsdag,

En dag för ett bra tag sedan skruvade jag ner den förra lampan för att bereda plats åt, inte herran men, den nya lampan. När jag skulle skruva upp den nya upptäckte jag att det krävdes hål i taket för detta, hål som inte fanns där. Alltså, jag behövde borra i taket.

Sen dess har både den nya och den gamla legat sida vid sida i en hylla i min snickarbo. Jag kommer ihåg att det var sommar ute när jag skruvade ner den gamla. Så, jag borde verkligen borra de där hålen snart.

Med detta sagt förstår ju varje man och kvinna att jag inte kunde med att ligga o sova rakt under platsen för lampan.

Såpass vett har jag att skämmas över min slöhet. Vem vet, kanske kommer lampan upp före jul om jag bara skäms tillräckligt.

Hulda Hustrun har fått ett energiryck och står i köket och bakar perpparkakor med barnen. En trevlig syn för en patriakat. Men det var ju det där me¨d dieter och liknande. Det är ju fullständigt omöjligt att inte äta lite av pepparkaksdegen. Helt utom kontroll. Så jag har redan spräckt min tänkta svältkur genom att tugga i mig så mycket pepparkaksdeg jag vågat ta från barnen. Barnen skriker orättvist och jag tuggar.

Det skall fan bli smal i juletider.

Hittade mina gamla Oasis skivor. Eller hittade skivor, snarare bläddrade fram dem bland min mp3 samling. Man är ju modern gu'bevars.  Kom på att de var ju inte så puckelryggiga. Och senaste alstret är inte helt fel heller. De som säger annorlunda är bara avundsjuka. Så deras kalas går vi inte på. Fast mycket stamsång och sitarer blir det. Plus den där obehagliga känslan av att man hört allt förut, men man kan inte pricka in vad eller vart man hört det.

Jag har alltid trott på den obotliga kärleken, den som smittar oss från leende munnar och barnaskratt. För någostans finns det alltid ett hopp, en glimt av den oundvikliga. en skärva som bär oss genom livet, genom trånga passager av omfödslar, igen och igen, Jag har alltid trott på den obotliga sagan som berättas från mun till mun, från öra till öra. Som en spindelväv, skickligt vävd av en mästare, en silverdräkt av kärlekstrådar, som skyddar från ont, smälek och hat. Jag har alltid trott på sagan om dig.

Tänkte passa på när jag nu är så i farten. Så jag skulle till att koppla in en överbliven dvd-spelare i grabbarnas rum. Brukar ju inte vara några problem, en scartsladd bara så är det fixat. Nu var det bara det att den aktuella tvn är så gammal så den har ingen scartingång. Detta fick mig att rynka pannan rätt ordentligt, men så kom jag ihåg ett inköp jag gjorde på Hobbex, för några år sedan. En helt enormt stor kopplingsdosa, full av olika ingångar och utgångar, knappar att ställa in och knoppar att vrida på.

När jag köpte dosan var jag mycket mallig över mitt kap, för som varje man vet så är det ju mer status i en stor kopplingsdosa än en liten. Storleken spelar definitivt roll. Helst skall man ju ha ett helt ormbo bakom tvn, med scartsladdar härs och tvärs, digitala ingångar och utgångar, dv-kopplingar och midiutgångar och har man då en stor, stor kopplingsdosa med är man ju nästan mer man än man själv reder ut.

Nä, jag var som sagt väldigt glad åt min dosa. Ända till jag skulle koppla in den. Då var den för stor. Jag vet, hur kan en dylik dosa vara för stor tänker nu varje man med självrespekt. Men den gick helt enkelt inte att koppla in eftersom en kant tog i i en kant i tvn. Så jag fick helt sonika köpa en mindre, mer passande koppling. En fjuttig en med bara en scartingång och tre midiutgångar.

Så, sedan dess har jag letat efter en nytta för min stora dosa. Jag kan ärligt talat säga att jag nästan glömt bort den, speciellt som jag kunnat köpa en ännu större dosa sedan dess. Men nu satt den som en smäck när jag provade den. Så nu har grabbarna dvd inkopplad på rummet. Och min dosa har äntligen fått ett hem.

Så gott allt löser sig.

Jag tror mig var en hemlighet på spåret. En sak som om man släpper nyhtetn i etermedia skulle brisera likt en atombomb.

Det slog mig alldeles nyss när jag var i affären. Till saken hör ju att jag är sjukskriven eftersom jag är sjuk i huvudet. Detta gör ju att jag är fri att vandra världen som jag vill, även på dagtid, när alla jobbar.

Alltså, det är där hemligheten ligger. Jag har ju under alla år föreställt mig att de flesta människorna jobbar för fulla muggar dagarna i ända, för sin egen försörjning och höga nöjes skull. Därför har jag fått en bild av att affärerna under dagen står ekande tomma, endast befolkade av rollatorgenerationen. För pensionärer är ju lediga hela dagen och nått måste de ju ha att göra, så varför inte handla. Men, till min fasa och oerhörda förvåning har jag under de många månader jag varit sjukskriven gått och ruvat på en sak och det har sakta gått up för mig. Jag har nämligen förstått att allt detta är en livslögn. Människor jobbar inte. Det är endast falsk propaganda från regeringen, kungahuset eller vem det nu är som spridit ut detta.

Alltså, stan kryllar av folk på arbetstid. Det är människor precis överallt, i varje vrå och hörna finner man människor gåendes, springandes, köpandes, pratandes. Om sanningen var den att folk arbetade under dagarna skulle ju såklart affärerna och våra torg vara just tomma under dessa tider. Men det är de ju inte. Tomma alltså. Affärerna och torgen. De är proppfyllda av stressade människor. Man får intryck av att inte en kotte arbetar förutom då personalen i affärerna.

Vad gör allt folk där på den tiden. Jobbar de inte? Är alla sjukskrivna eller arbetslösa. För alla kan väl inte ha smitit iväg från sin arbetsplats en stund för att storhandla lite. Eller?

Är allt en bluff? Har jag blivit lurad alla de år jag plikttroget arbetade under dagarna? Är det bara en liten klick som behöver arbeta och alla andra bara driver omkring dag ut ochdag in? Har jag blivit invald i den exklusiva skaran dagdrönare? I så fall vill jag bara säga till er som arbeter: keep up the good work.

Jag misstänker att allt är en lögn från Göran Persson, för att dölja arbetslöshetssiffrorna har man spridit ut att det är helt som det skall vara, att gå till jobbet på morgonen och komma hem trött på eftermiddagen. Eller. För jag kan för mitt liv inte förstå vart alla människor kommer från.

Eller?

Jag har inte bestämt mig, men något från "The hjärta och smärta-ep" får bli bäst idag igen. Vilket spår som helst. Kent rules.

Om någon undrar. Jo, jag blir oxå jäkligt trött på mitt eget gnäll.

Så har vi rett ut det.

Sitter här och riktigt känner hur mycket jag borde ta mig i kragen och göra något annat än att bara sitta här och bläddra bland mp3-låtar och bara vara. Jag borde ta tag i allt det dfär som jag planerat, allt från åka ner och köpa blommor till Hulda Hustrun till att gå ner 25 kilo. Nått bara nått. Men intet blir det av något.

Allt liksom bara flyter ihop, tiden tickar och jag sitter fast. Längtar efter något annat än detta väntande. men intet blir det av något.

Alls!

Men musiken är bra.

I dag har jag stora planer. Jag skall städa ur mitt lilla hobbeyrum, raka mig, rädda världen från hotet från världsrymden. Och klippa mina naglar. Allt detta på en och samma dag. Inte illa va? Så får vi se hur mycket av det jag hinner med idag.

Det är frost ute. Betyder kallt kallt. Och idag är det 10 år sedan den stora snöstormen. vi befinner oss sannerligen på fel sida av sommaren. Men det är ju bara att knäppa rocken, lägga en halsduk snyggt tillrätta och bita ihop. Hårt.

Helt otroligt. Vi kan åka till månen, bota en rad olika cancersorter, bygga motorvägar och flyga till kanarieöarna. Men att tillverka en glass som fungerar bra som ett bantningspreparat verkar var helt omöjligt. Vad håller forskarvärlden på med? Sölar runt  för att upptäcka saker som är ännu mindre än atomer, neutroner och protoner och sånt när de borde forska hårt kring glassfrågan.

Pha, hrumph säger jag. Bara hrumph.

Fotbad. Låter på samma gång avkopplande som lite äckligt. Tänker närmast på vattnet man slänger ut, fullt av små hudflagor, fotsvett och huddavlagringar. Klart nu behöver ju ingen dricka det där vattnet så låt oss lämna det därhän.

Avkopplingen då? Är det så avkopplande med ett fotbad. Det där misstänker jag är lite individuellt sådär. Men om man utgår från att huvuddelen av de glada innevånarna i vårt vackra land anser att fotbad är avkopplande, så förklarar det förekomsten av elektriska fotbad.

Låter det, både vatten och el i samma låda. Låter mest som ett "home kit" för självmördare.

Varför jag överhuvud taget funderar på detta är att Hulda Hustrun stolt kom hem med ett sånt där fotbad häromsistens. Jag måste erkänna att jag tyckte att det verkade trevligt, att sitta framför tvn med fötterna i ett varmt skönt fotbad, och dessuton fotmassage på samma gång.

Så som den handlingens man jag är (nu fick jag hjälpa Hulda Hustrun för hon satte lite saliv i vrångstrupen när hon fick ett märkligt skrattanfall) så gick jag snabbt till handling, fyllde lådan med varmt härligt vattten, stoppade ner fötterna i lådan resp. vattnet. Sedan vred jag, helt enligt beskrivningen på det stora vred och väntade på den behagliga massagen. Det började mycket riktigt bubbla lite förstrött i vattnet, allt medan maskinen låt å det grövsta. Maskinen överrröstade lätt tvn, så det var tur att det var textat. Nån massage märkte jag inget av, men man kunde, själv, rulla fötterna på en knottrig rulle i botten på karet.

Så, nu har vi lite spridda bubblor, en massa ljud och mig som febrilt rullar fötterna på rullen för att uppnå massage effekt.

Ärligt talat. Låt mig vittna kring detta. Bluff, bluff och taskspeleri.

Nästa gång Hulda Hustrun skall handla följer jag med.

Nuhar jag nog gjort barnen till eviga fiender. Jag har lagt in ett utmärkt program: "system time lock"  som helt brutalt stänger av datorn, utan en chans att tjata sig till mer tid. Man programerar bara tiderna när datorn skall gå och använda så stänger den av så snyggt bara. Eller om man väljer att låsa vissa program, eller webläsaren och chatprogrammet. Lysande. Programet är fult men bra.

Så nu slipper jag gå och tjata "stäng av datorn, klockan är *** du kall upp tidigt i morgon, sätt dig med läxorna nu. Allt det där är historia. Det enda jag saknar är att man skulle kunna ha användinng av de okika profilerna i XP så att man kunde lägga in olika tider på olika användare, ungeför som "parental control" i symantecs program.

I övrigt ett lysande initiativ.

"My humps" med black eyed peas är helt klart bäst idag. Igen.

Kvällarna i November är ju helt sanslöst låååånga. Jag vet, jag har gnällt om detta ett antal gånger redan. Men va tusan. De hjälper ju inte. Det börjar mörkna redan vid 16 tiden å eftermiddagen, sen är det kolsvart vid 17 tiden.Och då är det fortfarande jätte många timmar kvar innan man med gott samvete kan gå och lägga sig. Vad skall man göra alla dessa mörka timmar. Lika kul som att knata upp klockan tre på natten och börja knyppla. Hela kroppen skriker "lägg dig lägg dig". Det är vad andra, smarta djur gör. De lever efter solen, itne efter klockan. Det är därför man inte hör några fåglar sjunga på vintermorgnar. De gör det enda vettiga, de sover.

Inte vi dumma människor. Vi gör som klockan säger. Alltså sitter hela landet på kvällen och slötittar på tv med trötta, slitna ögon, för ingen kan ju med att gå till sängs innan bollibumpa.

När något verkar vrickat, känns vrickat och genom en säker bevisföring kan kallas vrickat anser jag att man skall sluta med det. Men det är kanske bara jag.

Men nästa gång du går upp mitt i natten på en Måndag och solen inte kommer att gå upp på tre-fyra timmar än. Fundera på vad jag sagt.

Lägg bara några ynkliga sekunder åt att funderar kring detta så fattar du nog.

Otäckt, visst är det.

Det där med att röka på balkongen har jag inte alls bestämt mig för om det är bra. Visst, det är ju betydligt fräschare än att röka inne, tro mig jag vet, när jag flyttade hemifrån var det fortfarande vanligt att man rökte inne. I den etta som jag då bebodde med min dåvarande flickvän, de äldre barnens moder var väggarna vackert gulmelerade av tobaksrök, gult i taket och gult på allt som en gång varit bländande vitt. Det mesta var inpyrt med rok, så när vi fick barn och flyttade till en tvåa, där vi inte rökte inne, nästan saknade vi röksmaken på brödet.

Min ömma moder går som vanligt mot strömmen och röker inomhus. Mycket. Röda commerce, alltså filterlöst. Det går direkt att veta om något av de störrre barnen har varit på ett godisbesök hos farmor, för de stinker rök i håret och har fortfarande flera timmar efter besöket tårar i ögonen.

Men så var det ju där med balkongen. Att röka under spisfläkten tänker jag knappt beröra, för vem tror på allvar att det gör någon skillnad om man står och hukar under köksfläkten. Det enda som händer är att man får ont i ryggen och att det är risk för brännskador på näsan om någon tillagat någon mat på spisen under den senaste tiden.

Balkongen var det. Ärligt talat. Under hela vinterperioden står rökarna i dörren och blåser röken ut, frenetiskt, för de vill inte gå ut i all det där kalla som är ute. Med tanke på att den mesta röken blåser in i lägenheten, dessutom i sällskap med en massa, massa, massa kall, kall luft vet ja inte om det är så effektfullt, det där balkongrökandet. Det blir mer som en sorts markering "jag visar hänsyn minsann". Att sedan lägenheten är fullständigt utkyld under hela vinterhalvåret, det står 5 äckliga fimpburkar på balkongen och att hela lägenheten likt förbannat är inpyrd med rök spelar liksom ingen roll. Man har som duktigt Svensk tagit sitt ansvar.

Jag tvivlar.

Var på vårt lilla torg i grannskapet (det heter ju kommundel men fan vad det låter torrt.). Nu har man fått upp den julgran som brukar glädja innvånarna i "mitt hood" varje jul. Stolt och grann var den. Så nu härskar julefriden på torget, när lampornas milda sken faller på folk och få. Nå det var väl en lögn.

Snarare brukar julestriden skruvas åt några varv till så att man känner sig lite mer jagad av juleångesten varje dag. Klappar skall köpas, klappar skall slås in, känslor skall blomma ut, granen skall ner från vinden, granen skall kläs, man skall först räkna ut vilka lampor som är sönder, sedan ersätta dessa lampor, man skall glittra och le i salig åminelse av Jeus födelse, man skall hinna besöka sina föräldrar, Hulda Hustruns föräldrar, barnen får inte vara på dåligt humör, inte på några vilkor, man får själv absolut inte tycka att det är lite slitsamt med jul "det är ju bara jul en gång per år" skall man säga, med en glimt i ögonen och leende läppar.

Men men, allt det är har vi framför oss. Och det skall bli lite mysigt att vandra i knalleland i ett sakta snöfall, där snökristallerna är precis lagom stora för att vara vackra men inte så kalla.

För trots allt det där så älskar jag nog julen. När jag får många klappar i all fall.

Det är vinter i luften idag. Det är nog inte långt till att den första snön faller. Inte bestämt mg om vad eller hur jag tycker om det. Snä är ju rasande grannt, men ack så kallt. Jättekallt faktiskt.

I övrigt har jag ägnat förmiddagen åt att i lugnt och ro kontemplera över de innersta behoven och jagets kärna. Kort sagt det blev mycket sova idag. Men nu är jag upp och igång. Igår fick jag färdig motionscykeln som jag börajde pilla med häromdagen. Resultatet blev oerhört spännanden. Den förut så trasiga hastighetsmätaren fungerer nu. Ibland. Och vad mer, jag fick en massa skruvar över. Tänk va, jag kunde få ihop cykeln med mindre skrivar än de kunde på fabriken. Jag visste det, jag är ett tekniskt geni.

Fundera påatt bygga en lådbil av alla de där överblivna muttrarna och skruvarna. Har vart súgen på en lådbil sen jag var tre år. Kanske dags nu då.

Nu är det städning och upprensning av "snicken" som står på tur. Vi har vad som en gång i tiden var en toalett men nu är ett förråd i väntan på att föreningen skall byta stammar i husen, ingen ide att kakla och dona därinne om föreningen gör det gratis i samband med stambytena som skall ske till våren. Jag har även tagit denna i beslag som min officiella snickeriverkstad. Ett hörn bara för mig (och katterna som har sin låda därinne med).

Nu är detta lilla hörn i världen fylld med saker som inte kan vara någonannanstans i lägenheten, verktyg, pryttlar och prylar i en salig blandning. Detta skall jag idag tränga in i och reda ordning och räfst i. Så var planen i alla fall.

Får vi se vad det blir av detta då.

Fotbollsgalan på tv. Elfsborgs Sjöhage MÅSTE bli utnämnd till årets nykomling. Annars vill inte ja va me på deras kalas.

Så det så!

Jag måste vara en av de sämsta avslutaren som någonsin vandrat på denna jord. Jag börja med saker men avslutar dem inte. Kan säkert räkna upp ett antal havererade projekt, saker som endast och bara blivit ofullständiga på grund av mig och min letargi. Jag börjar oftast i ett rasande tempo, plockar isär, fram eller vad som nu behövs för att starta senaste projekte. Låt oss leka med tanken på att jag skall fixa den där bucklan i bilplåten. Jag tar då fram alla de böcker jag behöver för att läsa mig till vad som skall göras, dukar upp ett riktigt smörgåsbord av verktyg, färger, flaskor, penslar och plastic padding i parti och minut.

Jag söker medelst kulhammare minska bucklan så gott som det är möjligt. Jag lägger sedan ett vackert lager plastic padding i den återstående nedbuktningen (undrar om det överhuvudtaget är ett ord, låter konstigt, nedbuktning) för att fylla upp till omgivande plåt. Jag sliper det hela jämt, lägger ett lager grundförg och sedan..... sen blir det liksom inte av att jag finslipar det sista och avslutar det hela med en lack i bilens originalfärg. Utan jag åker omkring med den där grundfärgsvita fläcken på dörren. Som en stor gråvit blaffa som ser sju resor värre ut än originalbucklan.

Hela min lilla arbetsbod (jag har ockuperat en liten ofärdig toalett) är fylld med små burkar som innehåller skruvar, beslag, nitar, handtag, muttrar där varje burk symboliserar ett ofärdigt projekt, eller projekt som gått i stå.

I vår hall vittnar golvet om att jag någon gång fick för mig att det skulle spridas klinkers utöver golvet i hallen. Så slitstarkt, så vackert. Just nu, så ofärdigt. Men den gamla mattan har jag hunnit slita loss. Inte vackert alls faktiskt. Förra julen fick jag en kakelskärare av Hulda Hustrun. vad hon nu menar med det?

Ibland förvånar jag mig själv för hur i hela världen kan en som aldrig avslutar något bli såpass fet som jag med åren blivit. Man undrar ju hur det kommer sig att jag måste avsluta varje bullpåse, kakburk och glassbytta.

Det fixar jag ialla fall.

ojojoj vad jag har varit produktiv och duktig i dag. Först tog jag mig samman och hämtade batteriet från Saaben och satte detta på laddning, sen började jag till min egen fasa och förvåning plocka isär den gamla motionscykeln vi har ärvt från min ömma moder och som har stått overksam och trasig i en garderob hos oss i några månader. Egentligen är det bara hastighetsmätaren som är ur funktion, men den är ju å andra sidan rätt viktig.

Nu är cykeln isärplockad in till minsta atom (helt klart en överdrift från författaren) och de spridda delarna står i vår lilla hall (vi har två hallar eftersom vi bor i en lägenhet som består av de ihopslagna delarna av en etta med vad som var ett kök, nu ett rum, och en trea med kök, alltså en femma med kök, enkel matematik) med alla små skruvar och dylikt prydligt lagt i en sönderskuren Pet-flaska. Så ordningssamt, så duktigt, så väl jobbat.

Känner jag mig själv så komer jag nu att i vecka efter vecka gå förbi den där cykeln, eller det som en gång var en cykel, och varje gång tänka: jag borde....

Jaja, kanske blir det klart till våren.

Det sitter en man på torget, han sitter där var och varannan dag. På en bänk. Helt ensam sitter han på en bänk på vårt torg. Mannen är alltid, alltid full. Inte berusad, utan full i varierande grad. Han ar jeans och fleecetröja när det är kyligt annars har han bytt ut, eller tagit av fleecetröjan till en pikétröja. Allt medan veckorna går under sommaren mot höst växer hans gråa skägg sig rikt och fylligt.

han sitter där på vårt torg och tittar mestadels på oss som går förbi, vi som lever våra liv utanför torget, oss där torget bara är en parantes i våra liv. För det mesta stör han ingen, men ibland bubblar skärvor av hans inre ut och upp i lyften. Då sitter mannen på sin bänk på vårt torg och skriker okvädingord till oss som går förbi. Hat bubblar ut från mannens inre som sotsvart rök som sprider sig över vårt torg. Han ropar om invandrare, kvinnor, människor som enligt honom har svikit honom. Mannen med skägget.

Ibland funderar jag på vem han är, vart han kommer från, hur han orkar leva sitt liv ständigt full. Full eller fullare, inget annat. Hur såg hans mor ut, när hon fött fram det lilla barn som en dag skall bli en man med skägg på vårt torg. Vilka hopp har tagits ifrån honom. Vilka människor har mannen svikit för at komma hit, till vårt lilla torg, med dess torgbrunn, raka rader av träd i en alle' som går längs med torget och på vintern en stolt julgran med belysning. Hur länge sitter mannen där framför torgbrunnen på sin bänk under vintertiden när snön ligger tjock på torget och gatukontoret har skottat ut gångar för oss alla att gå. Vart går mannen när kylan drivit honom på flykt från sin bänk?

När våren kommer brukar han raka av sitt skägg, som en demonstration kanske, se mig, jag har gått genom kylans renande bad, se på mig jag duger. Kanske han helt och hållet skiter i varflör skägget åker på våren, kanske är det då allt för fullt med löss för att behålla.

Men jag undrar hur han orkar vara full, dag ut och dag in. Varifrån kommer pengarna? Läser han någonsin en bok? Har han haft familj, ett jobb, ett liv långt från vårt torg?

Vad gör han på vårt torg? Hur kom han dit? Varför?

Siter här och funderar lite. Tror jag vart inne på detta tidigare. Men vilken vansinnig tur att jag blev jag. Visserligen beror väl synen på detta på ens grundinställning, religion eller filosofi eller allmänna livssyn Men jag tror nog nånstans att var och en har nån form av nytta att göra. Men vi har fått olika möjligher beroende på vad uppdraget består i. Jag tänker intesnurra in mig i metafysik eller teologi. Bara tänka lite runt varför jag är jag och inte barnsoldat i nått fjärran krig eller en framtida president i USA. Men vad är det som gör att jag föddes här, i detta land, i denna tid?

Sen kan man ju grubbla sig fördärvad över om man får mera chanser eller om man bara har ett liv. Men de blir för tröttande att gå o lura på.

Men tänk vad bedrövligt om jag inte vore jag utan någon annan, någon annan stans, ie annan tid. Då hade jag ju itne kunnat träffa min fru kanske. O bara tanken på ett liv utan henne verkar stympat. Och att inte få vara förälder till mina barn, vän till mina vänner eller son till mina föräldrar. För visst kan livet var riktigt djäkligt ibland, som just nu tex med sjukdom och eländes elände både i mig och hos mina kära och älskade, men aldrig skulle jag vilja byra bort detta livet mot ett annat,

jag lever här och nu. Och är oerhört tacksam för att jag blev placerad här, just nu.

Äh, jag funderar för mycket.

Nu har jag varit sådär oerhört duktig igen. Inget ofta det händer, men när det väl gör det kan jag gå och gotta mig åt min egen förtäffligen i veckor, ja månader. Jag är bra på att gotta mig. Jättebra.

Vad jag gjort som är så bra? Enkelt, jag gick ut i blåst regn och ragnarök för att med fara för min egen hälsa, liv och lem skriva ur batteriet i Saaben, jag bar sedan sagda batteri hela långa vägen först upp för trapporna från parkeringen, sedan in genom porten, ett drygt jobb, upp för trapporna och in i lägenheten. Och jag gjorde det utan att svära en enda gång. Som jag märkte ialla fall.

Så nu står bilbatteriet i hallen  och blir laddat. Fasen vad bra jag är. Jag är så nöjd med min viktiga insats för min älskade familj. Nu förtjänar jag uppvaktning och jubel av folket hela dagen.

Min hulda Hustru har visst en något avvikande åsikt, hon muttrar något om att detta skulle vara färdigt, laddat och återinsatt redan i förra veckan enligt vad jag sagt till min vackra maka tidigare. Mrn vi vet ju alla hur saker kan bli lite lägre prioriterade när saker dyker upp. Jag har helt enkelt tyckt annat fått gå före med rätta. Jag är en busy man. Ni vet, fullt med viktiga uppdrag. Men det är ju mycket hyshhys kring detta, så jag vågar inte säga för mycket.

I vilket fall som helst, nu ska ja gå o gotta mig åt mig själv. Jag är ju som jag redan sagt mycket bra på detta.

Regn ute. Såklart, vad kan man vänta sig i november? sade dysterkvisten.

Jag å min sida är rätt nöjd med att sitta inne och titta ut. Man känner sig aldrig så varm och go som när man sitter inomhus och hör regnet slå mot förnsterrutorna och ser trädkronorna svaja i  blåsten. Då är det helt ok att sitta och klämma på en kopp varmt kaffe och bara gotta sig åt att man inte är ute o knattar.

Sitter och lurar på vad jag skall fylla dena dagen med för något. En god bok, eller ett varmt bad? Kanske båda två i ljuv förening. Eller så knatar jag ut på gården, ställer mig i det kalla regnet och plockar ut batteriet i Saaben, för det behöver laddas. Hm, lagom sugen. Men det måste göras. Nä, detta kräver en kopp kaffe till och lite betänketid.

Viktigt Meddelande

Hittade ett chips på golvet. Senaste gången någon åt chips i det rummet måste ha varit i somras eller till och med våras. Likt förbannat låg det ett chipsflarn på golvet bakom soffan. Ah, säger den rättrådige och pigga läsaren. Bakom soffan, det förklarar allt, ni städar uselt helt enketl. Nope hävdar jag bestämt. Vi kanske inte har laboratoriemiljö i hemmet, vi har ju faktiskt sex barn, men nog är det både dammsugit och våttorkat bakom soffan sedan i somras. Flera gånger till och med.

Så hur går det till? Det är inte första gången det händer heller. Jag kan lätt räkna upp (nä det kunde ja visst inte, men strunt i det) ett antal gånger när just chips har dykt upp på ställen det inte borde dyka upp på. I bagaget på bilen, ja menar, vem sitter där och snaskar chips? Bakom spisen, någon har alltså stått lutat över spisen och ätit chips, i bibliotektböcker (det kanske inte är så konstigt som äckligt) ja, ni ser. Överallt man ser, chips.

Man kan ju fundera på om just potatischips har någon speciell metod för att förflytta sig på, migration eller diffundering eller nått sånt listigt. Men vad jag vet och hört är chips oerhört oförvägna att vandra. Lagt chips ligger liksom.

Nä, ja få lura på detta. fasen nu blev ja sugen på chips oxå. O det är bara Söndag än.

Ärligt talat, Scooby Doo, vad går det ut på. De små barnen i familjen och till viss det Alexander med tycker om Scooby. Men, alltså, men.... Det är ju samma samma samma eländiga historia varje gång. Gänget ramlar in i et slott/borg/fabrik/nöjespark/vad du vill, blir jagade av monster, Scooby och Shaggy är lockbeten sen jagas gänget fram och tillbaka i nån korridor, Shaggy och Scooby äter några Scoobysnacks och gärna något annat med sen tar de fast monstren som visar sig vara gubbar med dräkter. Alltid gubbar med dräkter.

Var enda gång.

Jag såg spelfilmen där man datoranimerat Scooby och låter riktiga skådespelare vara gänget, och den filmen var faktiskt inte helt kass.

Men den teckande versionen. Jag såg ju Scooby själv som barn, redan då var det samma story. Slott-jakt-bete-jakt-äta-fast-gubbar i dräkter. Om och om igen, episod efter episod.

fasen serien måste ju vara 30 vid detta laget. Med bara ett manus.

Jag fattar inte ett skvatt.

Lyckat. Låtom mig berätta en visa att vara varnagel i var mans öga och skildra den sorgliga sagan om flickan och rakhyveln.

Det var en gång ett badkar i ett fjärran land. Detta badkar bodde hemma hos en glad familj som skötte om det, tvättade det och putsade kranarna så att de blänkte i solljuset och var dag badade de glada barnen i badkaret. Badkaret tyckte det var roligt, speciellt när barnen kittlade den under kranen.

Far i huset var en liten, bullrande man med gott humör och ett långt böljande skägg. En dag sade mor i huset till far att nu fick han allt raka av det där skägget, annars fick han sova i soffan om nätterna. Det ville inte far, så han gick med ens till handelsmannen och köpte en rakhyvel av senaste snitt. När han väl rakat sig, lögat sig och tvättat håret gick han från badkaret som blev stående ensamt i badrummet.

Efter ett tag hörde badkaret hur en liten flicka närmade sig. Jag ska bada ropade flickan till sin ömma moder. Bra, duktigt tjej, hördes modern ropa tillbaka.

Flickan tog av sig sina kläder och spolade upp badvatten, väntade tills badkaret var fyllt och hoppade sedan i vattnet. Där satt hon sedan och lekte med sina leksaksankor och en liten blå båt som hon körde fram och tillbaka i vattnet. Sen såg flickan rakhyveln som låg och glimmade på badkarskanten.

Rör inte det där, försökte badkaret säga till henne, men som vi alla vet så kan ju inte badkar tala. Flickan visste att hon inte fick röra den där, men den såg ju så rolig ut. RÖR inte den där, förökte badkaret ropa, men han var lika stum som alltid.

 Flickan drog med fingret över den glänsande ytan och, oups. BLOD, blod över hela fingret, blod som droppade ner i vattnet, blod, blod, blod överallt.

Den lilla flickan var nu vansinnigt rädd, tänk om blodet tog slut i kroppen på hene, vad händer då? HJÄLP; BLOD ropade hon, ajajajajaj.

När den snälla mamman i huset fått titta på fingret kunde hon sätta dit ett fint plåster och flickan somnade så gott så gott.

Sedan var modern mycket vred på far i huset och läxade högljutt upp honom i familjens kök. Hur kunde du vara så dum att du lägger en sylvass rakhyvel på badkarskanten så att barnen kommer åt den, frågade hon fadern. Mannen skämdes så mycket så han gick och lade sig utan kvällsmat.

Så lärde vi oss den viktiga läxan att inte lägga sina rakdon framme bland klåfingriga barn.

Vem den dumma mannen var? ja du, gissa det du.

Hjääälp, det är ju snart jul för tusan. Varför har ingen sagt något? Varför ska man behöva ha ordning på allt själv. Julen 2005. Det låter det. Enda julen vi firar i år, får inte slarvas bort eller spoileras på grund av slarv eller negligans. Fattar varför ingen ens varnat mig. Nyss var det ju milda vindar, midsommarstång, folköl i trädgården och morgondopp i den stilla viskan,

Nu, helt plötsligt är det 6 veckor kvar till julafton och jag har inte ens förberett mig det allraminsta. Så nu gäller det att strama upp verksamheten, målfokusera och se till att hela organisationen (familjen alltså) dra åt samma håll och allt sånt där som skall till för att något skall bli gjort.

Själv utnämner jag mig till helg general med huvudansvar för det övergripande arbetet och formellt utnämnd till vd frö projektet.

Nu påstår min julda hustrun att detta inte gör sig och att om vi överhuvudtaget skall fira jul nån gång mer i detta decenium bör jag hållas kort och endast användas till enklare ärenden som klappbärare och möjligen huvudansvarig för den nyckel som går till låset på vinden där vi har granen under mellansäsonger.

Jag måste säga att det hedrar henne att jag i alla fall skulle få kalla mig vd. Inte så illa pinkat. Tycker jag.

Hua, vi har fått löss i familjen. Visserlige är vi en vidsynt familj som välkomnar alla, och husdjur har vi ju redan i form av två katter. Men de små rackarna som vi funnit i ett av de yngsta barnens hår är trots allt inte speciellt välkomna hos oss. På dagis har man i flera veckor varnat för att löss har funnits i gruppen, varnat för att låna varandras mössor och så, men man hade ju hoppats att slippa. Själv är jag lite nyfiken på de små gynnarna, jag har aldrig kommit i kontakt med löss tidigare.

Så, nu har vi suttit och skådat djupt ned i skalpen på varandra, friskrivit flesta av oss, men som sagt, yngste sonen är den som råkade illa ut. Så precis i detta nu är Hulda Hustrun på väg i ilfart till apoteket för att köpa vad man nu köper mot löss.

Mycket skall man vara med om.

fasen vilken fart vi har fått upp med filmtittandet här i vårt hem. Nu har vi klämt tv varje kväll i tre kvällar. Konstigt ibland får man den ro som krävs för att kolla på film. Så, vi har börjat arbeta oss igenom alla de filmer vi hade men inte sett. Vi är med i en filmklubb och denna klubb har vänligheten att skicka en film var tredje vecka om man inte avbokat den. Kommer jag någonsin ihåg att avboka. Svar: ja. Ibland. Men inte sådär chockerande ofta. Alltså har vi haft en laddning filmer liggande som vi inte sett. Och vad gör vi då? Går och köper tolv filmer till såklart.  Men nu har vi som sagt påbörjat det ibland dryga arbetet att komma ikapp.

Tänk en del får slita i sitt liv så det är rent gruvligt.

Skall föröka komma med några recensioner när lusten att skriva sådana faller in.

Som sagt, man får ju slita i alla sina dar :-)

Barnen tittar på Alice i undervärlden, Disney versionen. Och det enda som slår mig är att den där Lewis Carrol som skrev originalberättelsen måste varit precis hur stenad som helst när han plitade ner allt med dessa stressade kaniner och allt det är. För inte kan väl en frisk hjärna tänka ut sådana historier utan att var påverkad av nått. Ungefär som om Lennon skulle skrivit Lucy in the sky with diamonds efter att ha druckit en kopp the och rökt en cigg. Otänkbart.

Hoppas jag.

Jösses, jag undrar vad folk tänker när de ser mig och min Hulda Hustru på promenad. Hon har på sig en vapenrock  modell -39 och jag har på en rock modell -59. Rena infanterinvasionen alltså. Fast vi är rätt fredliga. I alla fall jag.

Sovit precis så illa som jag börjar tro att jag förtjänar. Nått fel måste jag har gjort i mina dar som jag nu får betala för. Har säkerligen med flugor eller myror att göra. Jag var rätt elak mot dylika djur när jag var liten pojk.

Dagen fortsatte sedan med att yngsta sonen spelade innebandy match i Fristad. Det var samandrag så de vann en match, förlorade två. En vunnen match är ju bättre än inget. Och det är kul att se hur knattarna utvecklas. att min favoritlokal inte är en gymnastiksal på söndag förmiddag lämnar vi därhän.

Och nu faller redan mörkret utanför fönstret, lamporna tänds i husen runtomkring och jag är sådär skönt söndagstrött som man bara kan bli på en söndag när man först gjort något gott i världen. Att jag tittade på och stödde min son idag räknar jag till de goda saker man kan göra.

Säger bara en sak: soffan ser ruggigt skön ut. Säger inte mer.

Tog en sväng förbi knalleland i dag. Vi skulle bara ner för att köpa litet varor åt min moder, och så behövde vi väl mjölk oxå.

Vi kom hem med 12 nya dvd-filmer, ett paket med blandade väskor, en jacka från överskottsbolaget till mig, marinens tjocka jacka, tämligen snygg och lite mer ditt och datt.  De 12 dvd-filmerna samlade vi ihop medan vi egentligen letade efter "Mr & Mrs Smith". Men den hade ju inte ens släppts som köpfilm än fick vi reda på. Så vi får vänta till den 21/11 d¨å den släpps.

Men 12 filmer blev det som sagt. Vi har det problemet båda jag och Hulda Hustrun, att har vi 10 kronor i fickan måste vi köpa saker för 15 kronor. Fråga inte ens hur våra konton ser ut, det är en salig röra av blanco lån och fortlöpande krediter. Men, pengar är till för att användas tycker jag ialla fall.

Och om jag känner efter, visst mår jag lite bättre nu.

Katter måste vara det mest nyfikna djur som vandrar på vår jord. Lätt.

vi har två katter. En liten hona som lystrar till namnet Chips och en större hane som lystrar till Sir Lancelot. Dagligen ser jag hur dessa två katter tycks bli förvånade över saker och ting i livet alla skeenden. Speciellt Chips. Hon är så jäkla nyfiken att hon säkert skulle gå vilse i sitt eget r*vhål om hon bara var vig nog. Städningt dessa öventyr som livet bjuder på. En fluga, en droppande kran, ett ljud från grannens lägenhet, ett ljud från den andra katten, ett ljud från nån, någonstans.

Man häpnar över graden av nyfikenhet, man kan ju tycka att det mesta i vår lägenhet är upptäckt vid detta laget. Men icke. Chips har tillexempel upptäck den jätte strora vattenbehållaren som ser ut som en stol inne på toaletten. Perfekt grej ju, mycket mer vatten i den än i den lilla fjuttiga skål som står på golvet i köket. Så nu finner vi mellan varven en kattsvans som sticker upp ur toalettstolen, allt medan svansens ägare lapar av det vatten som finns i denna.

Men som sagt, de verkar leva ett spännande liv de där katterna, förutom de 16 timmar de sover per dygn.

Ok, ok, ok. Jag fattar budskapet. Det är höst på snar väg till vinter.Om bara några vecker så firar vi jul med Disney, tomtegröt, skinka och paket. Löven har fallit från träden, helt enligt den stora övergripande planen, biskage står pinniga i rabatterna, Det mörknar tidigt, redan vis 16.00 tidfen är det natten ute.

Men, jag säger bara men. Måster det rengna så förbenat hela tiden. Sånt där småstickigt, kallt regn som blåser rakt upp i näsan, bombaderar skulten med miljarder små nålstick. Allt är blött, vött, plaskigt. När man går igenom en vattenpuss så lämnar skorna pölen ännu våtare eftersom skorna redan är fylld med vätska. Framsidan på rocken är genomblöt, håret är genomblött, regnet forsar från pannan ner för ögonbryna ner till hakan där det stillar sig ett tag innan det droppar ner mot asfaltenm långt därnere.

Ja gillar inte regn.

Blev nästan rädd när jag såg mig i spegeln efter badet. Jag har ju låtit skägget växa i en till två veckor. Det blev en rätt imponerande mängd hår i ansiktet, och det var ett drygt jobb att ta bort det. Och när jag väl skådade min så fagra nuna i toalettspegeln såg jag en helt annan man än den lodare som gått till sjöss bara en timma tidigare. Nyrakad med endast ett elegant hakskägg och ett par väl positionerade poliskonger ser jag ju inte helt puckelryggig ut. Om man kisar lite så kan det allt räknas till...  tja, det är ingen katastrof i alla fall.

Så nu är man på banan igen. Akta dig du Brad Pitt, jag flåsar dej i ryggen. (hm, det lät som på gränsen til homoerotiskt, men det var absolut INTE så jag menade. Alls) *lol*

Landskamp SydKorea - Sverige. Inte något direkt upphetsande, men en stunds förströelse så här på lördagseftermidagen.

Tusan oxå, har fått svårt att sova på nätterna igen. Vaknar och sopmnar, vaknar och somnar. Inge vidare alls faktiskt. Ändå har jag fått ett recept på sömnmedicin av läkaren, men inte ens med det kan jag sova något vidare. Skärpning åkallas!

Det här med att inte kunna sova är ju ingen hit direkt. Inga problem med att somna, sen vaknar jag efter en fyrtio minuter - en timma. Somnar efter ett tag, vaknar sedan igen. Trött ända in i själen, ändå vaknar jag.

Var ju hos läkaren i går. Inga nya rön under himmlen precis. Sjukskriven til slutet av januari-06. Då har jag varit hemma i fjorton månader. Snacka om friår. Jag börjar tvivla om jag någonsin kommer tillbaka till det som så fint kallas "arbetsmarknaden". Fast det är ingen ide' att spekulera kring det så här mitt i natten. Svårt att lösa problem under denna tiden av dygnet *lol*.

Nä, nu ska jag ta en cigg, drick aur en kaffeslätt jag hittade i termosen och gå och lägga mig igen.

Helt hopplöst telefonsamtal med modern. Ett stånga huvudet i väggen-samtal. När min ömma moder är på sitt vrånga sätt så blir hon en världsmästare på att tjura, komma med sådana där sköna giftigheter som knappt märks, men som sitter som en smäck.

Vissa dagar när hon är så så fundera jag på om man kan byta ut sin moder med hänvisning till garantin. För när dessa tider stundar är det helt omöjligt att göra rätt. Hon hittar banne mig fel på näst intill allt man gör, gjort, planera göra och även det som man inte ens gjort eller gör. Framför allt det man inte gjort. Helt otroligt.

Jag älskar min ömma moder med den obändiga kraften som kommer sig av att var ensambarn.
Men ibland är hon helt omöjlig. Fullständigt. I detta telefonsamtal lyckades hon kasta in minst fyra-fem vassa repliker, tre eller fyra inkonsikventa påståenden och toppade det med lite blandade syrligheter.

Precis sånt jag skulle klara mig helt förutan i kväll.

Lovar.

Min handläggare på försäkringskassan ringde för att kolla läget. Jag sa som det är, att arbetsprövningen gick åt pipan helt enkelt på grund av att jag inte pallade trycket. Handledaren börjde nu prata om att vi kanske skall se detta som en planering över flera år. Flera år. Hjälp. För mig som inte haft en sjudag fram till jag var 30 känns det som om man bestämt sig för att de rear ut min modell. Niceprice backarna, där ligger nu jag med trasigt konvolut och söndrigt ínlaga.

Flera år. Sug på den. Ute ur systemet. Är jag verkligen så trasig. Jo det är jag nog. Bannar mig själv dag efter dag, gång efter gång. Varför körde jag bara på, då åren 2000-2003 när kroppen skrek, ropade, vrålade "lugna ner dig" "alla kan inte bli nöjda" "se på dej, du mår dåligt" . Hade jag växlat ner till en lugn mittenväxel skulle jag nog kunnat vara betydligt bättre nu. Men det är försent att ångra sig. För jag hade ju roligt samtidigt när jag sprang från möte till patient till läkarrond, tillbaka för att skriva minnesanteckningar från morgonmötet, ta emot 11.00 besöket "ursäkta att jag är sen, vi skall in i detta rummet", ta telefonsamtalen, springa till nästra patient, hinna med ett snabbt minimöte med en kollega i korridoren, vidare ut, ut, ut, faxa, skriva, ringa , springa, le, le,le till förbannelse. 

Allas slaskhink, allas spypåse, le, le, le, reda ut alla dessa småbråk som ständigt uppstår i en organisation, föröka styra verksamheten mot ett större egenansvar, lyfta peronalen så att de uppträder som de vuxna männiksor de är, inte låta dem ducka varje gång. Det svåraste var väl att hitta gränsen om hur mycket av det man visste som skulle vara allmän känedom. Är det så att alla i en arbetsgrupp skall veta att den eller den har fått en skriftlig varning, eller är det en sak mellan aktuell medarbetere och arbetsledaren. Hur mycket skulle man informera de andra i gruppen, de som ständigt skrek på information men inte lyssnade när den kom, som ständigt ställde krav på förändring, bara den för guds skull inte berör en själv.

Hur hårt skulle man påvisa sitt eget job, det som alltid av medarbetarna anses som en räkmacka med kurser, gå hem tidigt på fredag, aldrig jobba helg osv osv. Skulle man påpeka den 200% arbetsbelastningen, påpeka sin 60 timmars arbetvecka, påvisa hur det sliter en människa itu om den skall tvingas ta beslut gång på gång som är direkt negativa till den andra arbetrollen man har.

Ja vet inte. Vet bara att jag kört slut på min kropp inder många år, först som tim-anställd under 6 år, aldrig kunna planera mer än en vecka frammåt, aldrig sommarsemester, alltid snabba omställningar, sedan under studiotiden med en nyfödd son som krävde sin uppskattning, sen som sjuksköterska/arbetledare som utvecklades till sjuksköterksa/enhetschef. Två  jobb, en lön. Patienter, anhöriga, personal, läkare, biståndsbedömare, alla , alla, alla letade ständigt efter just mig. O jag sprang, sprang, så fort jag orkade, så långt jag kunde, fort, fort, fort.

Tja så här i efterdyningarna så fattar jag väl vad jag borde fattat då. Det går inte att arbeta så. Ingen kan arbeta under de förutsättningarna. Man skrotade ju sedan hela det systemet. För det funkade helt enkelt inte. Kvar är då bara spillrorna av den jag var när jag stack in huvudet i det getingboet.

Klart jag borde förstått, borde kunat begränsa de krav jag hade på mig. Så klart. Men om man som jag inte lan säga "nej" är det svårt. Så man kör systemet trots att det dammar, ryker, pyser och slår enstaka gnistor om det, man ignorerar lukten av brännt gummi och upphottade elspolar. MAn faller en gång, två gånger, man haltar nu, man faller igen, det blöder frå ett sår i skallen, halsen värker, man hostar, hostar, hostar gult slem, blod, mer blod, smärtan är överväldignade, man faller igen, släpar sig upp, går på knära, Repar knäna blodiga mot kolstybben. Man ignonerar vätskekontrollen, slänger av sig dräkten, den hindrar bara, man måste fram, fort, nu. Fram,

Någonstans där bryts den heliga lans man bär med sig. Stoltheten faller i spillror.


Och där är ja nu.

Slut.

Utgår ur sortimenten

Om jag bara vetat.

Ser att en film om Johnny Cash kommer snart. Känns lite som om resten av världen äntligen kommit i kapp? Eller?

Föresten så hade Johnny Cash samma initialer som jag. Bara en sån sak,

Jag borde gå ut i det vackra vädret, vädra lungorna, fylla skallen med syre och sträcka gäspningarna ut ur kroppen.

Men jag borde oxå stödja radiohjälpen, gå ner 25 kilo, vara snällare mot små barn, le oftare, sträcka på mig, dammsuga i mitt lilla snicker/förråd, tömma kattlådan, vara 5 cm längre, borsta tänderna varje kväll, inte dricka så mycket glögg i juletider, sluta röka, sluta snusa, sluta sluta med allt jag börjar, släcka lampan i vardagsrummet som har lyst sedan i går kväll, älska min nästa litet mer, göra det som är rätt och riktigt i alla situationer, bli en allmänt, generellt sett, bättre människa.

Till att börja med.

Som om det inte räcker med elände. Jag tror jag har fått en vårta på foten. Eller ärligt talat, jag vet att jag fått det. Två till och med. Man är ju sjuksköterska gu'bevars.

Visste att motion är farligt, för jag kan bara ha fått de där vårtorna från badhuset.

Abbans på mig, inte röra sig i onödan har vi ju sagt ju. Annars går det såhär.

Vart tog Susan Vega vägen?

Bäst idag är antingen Simply red med "It's only love" eller Kayne West med "Gold digger" Kan inte bestämma mig

Såg en video med Prince på tv. Ni vet, den pyttelilla killen som sminkar sig. Inte, tja för oss som vet då. Ni andra kan hoppa till nästa punkt på dagordningen.

Saken var, eler är, att videon var den för "Rasburry baret". Kommer ihåg det som igår när den låten var på listorna. Sen ser jag, till min oerhörda förvåning och förskräckelse att låthelvetet är från 1985. Tjugo år sedan. Fan jag kommer ihåg saker som hände för tjugo år sedan som igår. fasen jag är ju på väg att bli gammal ju. När jag såg videon tänkte jag nånstans djupt under skalpen att det ju var några år sedan den låten kom ut. vad kunde det vara? Typ sju-åtta år sedan. Inte TJUGO!

Vad som är ännu värre är att de har "so 80s" på Vh1 och jag tycker att det känns som om alla låtar bara var sisådär fem, sex år gamla. Men de är ju för tusan så gamla som 25 år en del av dem. Den enda som klarat sig är Madonna, hon måste ju vara uppstoppad eller nått. Eller inklagd i formalin mellan skivinspelningarna. Ärligt talat när såg du Madonna på promenad senast? Nått knepigt är det med den kvinnan, det vet jag.

Hjälp, antikrundan kommer snart och tar mig.

Förövrigt gjorde de några riktigt dåliga videos på den tiden.

(Jag är hipp, jag är inne, snälla låt mig leka med de andra ungdomarna.....)

Något har gått fruktansvärt fel någonstans. Såg just en reklam för Nokia på tvn. Inte ett ord om vad prylen gör, hur den används eller hanteras. Bara en massa snömos om dyrbara smycken, sportbilar och jag vet inte vad mer de kunde jämföra denna telefon med. Upprepar, det var en telefon, men det enda man fokuserade på var utseende och imagemaking. Just nu är jag faktiskt lite tveksam till om de verkligen var en telefon, för det sa de faktiskt inte, jag bara tror det.

Mern snygg var den. Grejen,

Skönt, nu börjar Stilnocten och propavanen verka. Då ska jag sitta uppe några timmar till för att njuta. Nä, ssssskoja bara, dags att nana.

By

Led Zeppelin har fått Polarpriset. Roligt för dem. Då funkar ju Polarpriset precis som Nobelpriset. Man ger några gamla gubbar ett pris för något som de gjorde för 30-40 år sedan.

Fast nog unnar jag Zeppelin priset. Mycket njutbar musik har de frambringat. Bara man slipper "Stairway to heaven" på akustisk gitarr av en finnig 13-åring när man strosar i musikaffären.

Så är jag nöjd.

Min dator har slutligen tagit steget från småkrasslig till fullständigt jättesjuk. Inget funkar som det ska. Men jag väntar på den nya datorn som ska komma till jag götr något åt denna gamla. Orkar inte sitta och peta o dona med instalationer, uppdateringar, lägga tillbaka program, dokument, bilder på rätt plats. Bättre då att vänta på den nya, lägga över det som skall sparas och efter detta i lugn och ro formatera om den gamla trogna. Den skall sedan in i döttrarnas rum, så att även de, precis som pojkarna, få egen dator i rummet.

Så under tiden får jag stå ut med en dator som gör precis som den vill, den skiter fullständigt i att både matte och husse skäller på den. Den stänger av sig självt, byter skärmupplösning, hänger sig gång på gång, den låter mig ite se MSN-fönstret fast det ligger där så fint i aktivitetsfältet.

Någonstans gömmer sig ett otrevligt program eller liknande som flänger upp reklam rakt up i näsan på en när man sitter o stilla surfar. Och det verkar inte finnas ett anti adware program på marknaden som hittar skiten. Och inte fastnar det i antivrus programmet heller. För att inte tala om att Nortons kära security svit ballat ut fullständigt och antingen stoppar till datorn fullständigt eller släpper in allt,

Bara den nya datorn kunde komma.

Ärligt talat. Upplopp i Paris. Jag fattar inte ett skvatt vad det handlar om. Jag tycker att jag brukar ha ett hyggligt grepp om nutidshistorien, men detta fattar jag inte ett dugg av. Och det kanske håller på att sprida sig till Tyskland. Vad sjutton har hänt?

Ligger lågt. Bäst så just nu. November har tagit mig som gisslan, så jag vågar inte prata högt om hur det är, men jag räknar kallt med att bli fritagen snart. Gärna av en mörk skönhet med kort kjol och knähöga stövlar, ännu hellre av min fru.

Ska till doktorn i morgon eftersom jag som sagt fått novembersjukan. Får vi se vad han säger om mig. Dags att skrota denna modellen kanske, eller ska vi föröka med ännu en "hotfix", uppdatering nr 147362323?

Tror jag börjar bli lite förkyld oxå, lite som kronan på verket. "Inget lidande som inte har nått värre med sig", "det är aldrig försent att ge upp", "antingen blir det bra, eller så går det som det brukar".

Typ.

Förövrigt är jag nöjd med att ligga i sängen och titta på Simpson och Scrubs. Två helt lysande underhållningsprogram.

Var som sagt på kyrkogården igår. eller snarare gårdarna eftersom folk ligger lite utspritt liksom. ( det låter värre än det är *lol*)

Otroligt vackert är det med alla ljusen i höstmörkret.

Känns både rätt och riktigt att skänka de döda en tanke så här mitt i livet.

Jag är så glad. jag fick ett mail idag som lovade just mig större penis. Tänk va, lilla jag få en större penis. Jag fattar bara inte hur avsändaren, som förresten hette Anna Miller, visste att jag så länge önskat mig en större penis.
 
ja menar, det kunde ju lika bra vara större navel, längre armar, grövre ögonbryn, eller precis vad som helst som de erbjöd. Men inte då. Större penis till mig. tänk vad Hulda Hustrun ska bli glad.

Nu var det helgstädat i hela lägenheten och hela familjen har hjälpt till att städa. Ala på sitt sätt och efter förmåga. Så nu glänser hela lägenheten och de mindre barnen gräddar våfflor under översende av LillaEmelie (min dotter alltså, min Hulda hustrus dotter kallar vi för StoraEmelie, de heter således Emelie båda två).

När det har ätits så skall vi iväg till kyrkogårdnarna för att tända ljus på bland annat min faders grav. Det brukar ju faktiskt vara sanslöst vackert med alla ljus som brinner i mörkret.

Men som sagt, äta först.

Äntligen! Äntligen kan ja gå o lägga mig utan att skämmas. Men det har varit en lång väntan, ända sedan 17-tiden när det först började rycka i ögonlocken. Ja menar, de va svart ute och min kropp lockade mig med ljuva löften om ostörd och skön sömn. Men inte kan man knata till sängs redan vid den tiden på dagen. Det är ju bara eftermiddag ju. Så jag har gått här och väntat, tålmodigt, på att klockan skall visa i alla fall halv åtta, åtta. Och nu har tiden kommit som sagt. Så nu kan jag krypa ner i vår goa säng och somna som det oskyldiga barn jag är.

Katterna ligger å fönsterbrädorna, de små barnen sover, tvn sprider sitt milda ljus över vardagsrummet. Hade det inte varit för att datorn krånglar så vanvettigt så hade det inte vart en så puckelryggig kväll detta inte.

Men men, vissa saker få man acceptera, som att det alldeles snart är dags att formatera om datorn. Slutar säker som det brukar, att man upptäcker att alla korten från förra julen, budgeten för nästa semester och det där gulliga mailet man fick av hustrun är spårlöst borta. Sen laddar man ner nått bra program som skall återskapa filer och ägnar nån vecka åt att återskapa gamla filer, allt medan de dåliga vibbarna tränger igenom hela familjelivet.

För inte kan man komma ihåg att göra en vettig backup före man formaterar, fast man försöker varje gång och tror sig ha lyckats varje gån. Men, det slutar alltid i tårar det där med formateringar.

Så ja väntar lite. För som sagt, livet är inte så illa just nu. Så sånt elände kan jag bespara mig.

Förövrigt skulle bilkörning vara förbjudet efter mörkrets inbrott på kvällen under vinterhalvåret. För jag ser då inte mer än svart, svart, svart och bländande ljus, och jag tror ingen annan som är svarar ärligt ser mer heller. Totalt livsfarligt. Vägarna är fulla av folk som kör lite på känn sådär och ingen låtsas om att det är så. 

Sen vore det ju bra för folkhälsan oxå.  Men jag tror inte mitt förslag kommer gå igenom.

Synd.

Helt oroligt. dagen har nyss börjat så är den slut. Eller, det är den ju inte. Det bara ser ut så. Det är svart, kallt och vått ute, liksom som man tänker sig en idealisk spöknatt. Fast klockan visar bra 16.35. Männsikor, som du, som jag, tänder ljus efter ljus i fönstren, gatlamporna tänds en efter en, människor tar en kvällspromenad med sin hund eller ensamma, lövhögarna blir mörka kullar på gräsmattan. Allt är tyst och mörkt och lite farligt. Fast klockan visar bara 16.36. Man borde få gå och lägga sig till ro i sängen, men tiden är fel. Om man går och lägger sig nu får det bli en liten tupplur, och det är nästan för sent för det med.

Så, det är bara att låta tiden samlas, sekund på sekund, tid som bygger livet. Tomma stunder, sekunder, minuter. Tomma och innehållslösa, vars enda funktion är att livet skall komma till en annan plats, ett annat skeende. Klockan visar bara 16.40 och jag vill gå o lägga mig för natten.

Bara väntan kvar.

Jaha, så var det bara att lägga ännu ett misslyckande till de andra, de som redan hänger glittrande på bandet. Jag har helt officiellt misslyckats i min arbetsträning. Men jag fick i alla fall dit mina skor, inte så illa. Kanske skulle man skicka dojjorna på arbetsträning några timmar om dagen i stället. Men men, vad skall man säga. Jag var inte redo, funkar det tro?
 
För tusan, folk måste tro att jag är helt o hållet knäpp. Men det är ja inte, jag har bara en gallopperande panikångest som jämt och ständigt fäller krokben på mig. Ibland kontrollerar paniken mig, ibland kontrollera jag den. Vi har ett tätt och stabil förhållande jag och min panik kan man säga. Vi har ju faktiskt varit sambos i 14 år ju. Inte så illa i dessa tider när skilsmässor och uppbrott är så vanliga

Kanske kan jag och min ångest en dag fira guldbröllop. Fast skal jag vara ärlig så skulle jag sticka bara jag kunde. Men det är ångesten som är den starke i vårt förhållande. Plus att den jäkeln har full kontroll över ekonomin.

Jaja, denna gång vann ångesten, men nästa gång skall jag vara bättre förberedd och göra ett bättre jobb. Det kan ju inte vara omöjligt att lägga ångesten åtminstone i brygga då o då :-)

När tar barnets önskan slut? När förbyts den unges hopp till det jag känner nu? Vart tappade jag farten, stilen, tron på att allt är möjligt. NÄr man är liten är värden full av saker, människor, ting, det var bara att räcka ut armen och ta vad man behövde. Som ett rövarband såg man sig sitta i toppen på ett träd, plocka fickorna fulla med önskningar, tankar, planer, allt gick ner i de magiska býxorna. Direktkontakt med drömmarna djupt inne i mitt huvud, längst där inne i allt det där vita, glimmande.

När skedde sveket? När blev jag rövad i stället för rövare, när blev allt så.... tomt. Vart är det där lilla rummet längt in i drömmarna, där man hittade alla masker, kläder, saker. Phoff, jag är veteinär, phoff jag är rockstrjärna, phoff jag är brandman. Det har försvunnit från mig, från oss alla, vi vuxna, förnuftiga, rediga och förnumstiga.

När tar barnets önskan slut?

varför kommer aldrig tårarna? Varför krampar mina händer tomt, lätt, i blå luft. När skall allt brista, bubblan spricka upp i ett regn av fina, fina konfetti av tankar. En ändlös längtan och väntan efter ett slut som aldrig kommer, gång pågång besvikelse. Inte nu heller. Torra ögon, torra tankar, torka i själen. Sandspår i mitt bröst.

Tomheten är inget tryggt, inget snällt, inget mjukt. Låt mig känna smärta, sorg och mänskligt hopp. Ett hopp om hopplösheten. För du ger mig mer. Så mycker mer

Höstregn ute. Kallt och blött. Man här inne är det varmt och gott, kaffe i glaset och Kalle Anka på tvn. Inte så dåligt ide' att börja dagen med en dos Kalle. Lite muntrationer har väl aldrig skadat någon. Betydligt bättre än allt elände som visas på nyheterna. Fast just nu verkar det som om Persbrandts kvinnoaffärer är det största som hänt landet sedan Andree expeditionen försvann 1897.

Själv har jag fullt upp med min egen kvinnohistoria, den vackra och vördade Hulda Hustrun. Mer behöver jag inte.

I dag skall det borras hål i min moders vägg, en liten hobby jag har. Nä, men gardinstången i hennes sovrum har lossnat från väggen, så ja har vart där och spacklat igen hålen, så nu behövs det nya. Hål alltså. Hm, undrar vad en renlärig, ortodox, Freudian skulle säga om detta. Borra hål hos sin moder. Jag skulle säkert få skämmas om jag stötte på en sådan. Freudian alltså.

Nä, kaffet kalnar.

Vi var och handlade på Coop Forum igår med de små barnen. Planen var att barnen skulle leka i "skeppet", alltså affärens lekavdelning medan föräldrarna sakta strosade runt i affären. Nu blev det inte så eftersom skeppet var under reparation. Så därför satt yngsta dottern i kundvagnen medan vi flaxade runt och letade mjölk, flingor, strumpor och allt annat som fattades oss i hemmet.

Vi hade även ett uppdrag från min mor. Det såldes färsk lax i sagda affär, denna ville modern lägga vantarna på. Sagt och gjort, vi letade raskt upp den där laxen. Och det var en lax må jag säga. I en plastpåse låg en, säkerligen genmanipulerad, jätte till fisk. Säkerligen hade han varit ordförande i laxarnas bodybuildarorganisation. Denna enorma fisk lade vi i vagnen. Jämte minsta dottern.

Fisken verkade inte bli så störd över sällskapet, han mest bligade upp med död blick. Men dottern. Jag tror det var chocken som fick henne att vara precis knäpptyst. Efter ett tag petade hon, mycket försiktigt, på plasten som omslöt denna fiskars jätte. När fisken inte verkade reagera på detta petade hon igen, nu litet modigare.

Efter att nu två gånger närmat sig laxen så verkade barnet slappna av litet i vagnen. Men hon satt mycket, mycket stilla i vagnen hela tiden, även när vi stod i kassakön.

Så, nästa gång är det jag som går och hämtar en laxgigant och lägger jämte barnen i vagnen. Det är så lugnt och skönt så.

Underbar ide' det här med sommar och vintertid. Speciellt när man har barn som är i den åldern att de fullständigt struntar i vad klockan visar. Nu har vi 2 mycket glada barn som vaknar vi 5.30 tiden på morgonen och högjutt kräver frukost, tv och individuellt anpassad underhållning. Precis vad man som vuxen är jättesugen på att erbjuda klockan "mittinatten"

Det är oerhört svart ute, så mörkt att ett svart hål skulle skämmas i jänförelse. Och kallt är det, säkerligen ute också, men mer aktuellt, här inne med.

Så nu sitter jag här i mörkret, på ett underbart humör och kisar och huttrar i mörkret.

Det skall fan vara människa.

Det var deå ett elände. Har en sån där obehaglig känsla hela tiden, en känsla som bara mal och mal. Känner mig liksom... stressad. Fast ändå inte. Deppad. Fast ändå inte. Tom, fast ändå inte. Vette tusan vad som tagit åt mig. Misstänker att det har ett samband mde hösten. Förbaskat irriterande är det i alla fall.

Och vädret är likrom likadant. Varken eller. Inte bu och inte bä. Troligen behöver båda jag och vädret en uppsträckare, en åthutning: skärp dig. Men inte ens det orkar jag åstadkomma.

Typiskt!