WoBWorld

Hur ställer man inte till det för sig själv då och då. Min ömma moder ringde igår. Hon ville uppmärksamma oss på att elräkningen hade kommit på stugan. 3000 spänn gick kalaset på. Och eftersom det vara är vår familj som varit därnere så var det ju inga tvivel på vem som förbrukat denna imponerande mängd el. Modern har ju ett sätt att berätta sådana där nyheter så att man känner maximal skuld. Så det är vad jag lider av nu. Skuld. I mängder. Så för att råda bot på det problemet lovade jag på stående fot att jag skulle handla åt henne som idag. Så nu känner jag skuld blandad med förtvivlan. Som om man inte tillbringade tillräkligt med tid i affären ändå med en familj på 8 peroner plus tre katter. Givetvis skall vi betala elräkningen, inta tal om annat. Men skulden kvarstår givetvis ändå hur  man än beter sig. Det är ju en "mammaskuld".

Men det är bara att kamma till sig och ge sig ut bland affärerna och leta sallad och blandfärs tillsammans med 18 miljarder pensionärer. Och jag som har köfobi. Livet leker liksom itne någe vidare just nu. Men men. Jag skall passa på att handla medan Hulda Hustrun är med äldsta dottern när den unga damen skall tatuera sig. Så praktiskt att jag har något att göra jag med.

*Pust*. JAg vill verkligen inte. Nästa gång jag är i stugan på vårkanten skall jag strunta i att det är kallt. Elementen får stå kalla och overksamma. Det blir dyrköpt det där med värme.

Ok. Jag fattar. Det är över nu. Sommaren har packat ihop och dragit. Det är ynka 9 grader ute och det spelar liksom ingen roll att himlen är blå, att solen skiner blekt och att det fortfarande är, nätt och jämnt men ändå, augusti. I morgon är det september och allt blir bara kallare, mörkare och snart är det jul. Hösten och jag har svårt att komma överens. Visst kan hösten vara vacker. I alla fall så här i början. Hög luft, färgsprakande träd och en helt ny mysstämning. Men hösten är lillebror till vintern, det går inte att komma ifrån. Jag bukar glida allt djupare ner i depression när oktober knackar på dörren. Skall bli intressant att se hur det går i år, när jag har piller och allt.

Men, för tillfället har dagen bara börjat. Det är bara jag och äldsta sonen som är uppe här hemma. Resten av den hemmavarande familjen ligger och sover de oskyldigas sömn. Idag skall äldsta dottern tatuera sig. Såklart skall det stå "Elfsborg" någonstans på den unga damen. Själv ska jag, tja, jag vet inte riktigt ännu. Det ger sig kan jag tro.

Har ont i ryggen. Jätteväldigtont. Hulda Hustrun köpte en gördel idag när hon var och handlade. Den skall fungera som ett ryggstöd och värma lite. Så jag knallar omkring med den där tingesten på mig, ett stort blått Elvisbälte runt ryggen och kring magen. Än har jag inte märkt någon skillnad, förutom att min figur blivit lite slimmare. Inte så illa det heller. Men under tiden så mal det i ryggen. Det är en sån där irriterande värk. Som en besvärlig morbror på besök på nyårsdagens morgon ungefär. Det mal och mal och går inte att komma undan. Börjar tro att jag går mot en sorgeliger ålderdom med snabba steg. Min ömma moder har opererat ryggen en 3-4 gånger tror jag. Så man har lite att brås på. Och så är jag ju fet och otränad, det hjälper ju knappast till för att det skall bli bättre. Tur det finns Alvedon. Jätte tur.

Är det aningen av en förkylning jag känner? Lite rasp i halsen, lite skallebank, lite allmän håglöshet. Kan så vara. Det vore ju inget under om jag som brukar lyckas med att få varenda smitta som överhuvudtaget förekommer runt mig skulle gå och bli sjuk nu när Hulda Hustrun och äldsta dottern snorar runt här hemma. Jag brukar få en rejäl förkylning eller ännu värre om året. Mitt immunförsvar är väl som en gammal 90-årings verkar det som. Det har gått så långt att jag nästan trivsmed att vara sjuk. Det låter snurrigt jag vet. Men det finns fördelar. Man kan ligga i sängen hela dagen utan att någon ifrågasätter ens motiv med detta. Sömnen brukar det inte vara något problem med utan man sover djupt och ofta. Folk tycker synd om en. Fast om man blir alldeles för sjuk, säg att man åker på en lunginflammation, är det ju inget roligt. Det skall var sådär lite lagom. I somras åkte jag på en dunderförkylning med feber runt 40 grader. Det var inte så skoj. Jag låg nere i stugan och flämtade efter luft. Hua. Så vill jag dår rakt inte ha det.

Nä, det är nog bäst att hålla sig frisk. För om jag blir sjuk nu så är jag ju inte ensam om det. Och då missar man fördelarna med det. Det är svårt att begära sympati från någon som snorar lika mycket som en själv. Och så får man inte har sängen för sig själv heller. Nä, jag skippar nog den där förkylningen. Jag har annat att göra. Röka till exempel.

Jag vet att mina tankar ibland för mig på villovägar. Men, varför i hela världen är vi utrustade med könsbehåring? Det kan ju tänkas vara ett obetydligt problem eller frågeställning. Men ändå. Varför? Man har hört att det skall värma. Men ärligt talat, tror någon att de där glesa tussarna värmer ens det allra frysnaste kön? Det är ju som att försöka värma sig med en tonårings hakskägg. Och när det gäller det manliga könet kan jag som sitter inne med förstahandsinformation berätta att det ordnar själva mojjen alldels utmärkt själv. Blir det lite dragitgt så kryper hela paketet upp in mot buken. Sådär spelar några hårstrån varken till eller ifrån. Sen har man hört att det är för att det skall vara luftigt. Det gäller nog mest det kvinnliga könet. Men ärligt talat, är det någon som tror att naturen har ordnat det så fiffigt med en distanshållare? Naturen som skapade oss har väl ingen aning om att kvinnor envisas med att bära täta trosor? Om man nu vill ha en förklaring som lutar sig mot biologin borde man väl inte köra i diket så ordentligt?

Lukt då, säger den insatte och viftar ivrigt med handen? En tanke som finns är ju att den lilla mattan skall lukta så att det motsatta könet lockas att så att säga förena tanke med handling. Men, och nu vet jag att jag sticker ut hakan lite, de kvinnokön som jag har varit i kontakt med och som har luktat sådär mycket har sällan varit speciellt lockande. Alls.

Och så har vi ju rysaren. Hår i arslet. Vad i hela världen gör det där? Där faller alla de tre teorierna platt fall. Värme, luftighet eller lukt. Välj själv, de låter lika otroliga allihopa. Jag som jobbat i vården i hela mitt vuxna liv har sett en och annan bak. Och förutom de närmast obligatoriska hemmoroiderna så är det förvånansvärt många rumpor som uppvisar förbluffande hårighet. Och jag kan inte se ens en liten pytteanledning till varför. För den torkande parten i en sådan uppgörelse är de mest till besvär. Det är svårt att nå fullständig renhet så att säga.

Nu för tiden är det ju ack så populärt att ansa de stackars stråna. Det skall gärna vara så att säga klockrent där nere. Och jag vet inte. Varför inte liksom. Eller varför? Välj själv. Men jag fattar fortfarande inte meningen med håret. Men det finns både märkligare och viktigare saker att bry sig om.

Kan jag tro.

Sådär. Då lever man i den bästa av världar igen då. Hittade den där kallelsen jag letat efter och jag skulle inte dit förrän 20/9 så det brinner ju inte i någon som helst knut alls. Så nu kan jag glömma bort tiden och slarva bort kallelsen igen. Varken jag eller nån annan som känner mig skulle väl bli så förvånad om det skedde. Men jag var duktig ochsatte upp lappen på kylskåpet och skrev upp tiden på en almanacka så chanserna finns att det inte skiter sig denna gången.

Fan tro´t.

Jag och äldsta sonen lekte ju mekaniker med mopeden häromdagen. Sen dess har moppestackaren inte fungerat någe vidare. Det smattrar när det skall puttra. Ett litet obetydligt problem kan den oinsatte tycka. Men problemet är ju att den inte går nått fort längre. Precis när den skall kasta sig iväg i hastigheter runt imponerande 30km/h så liksom tvekar den, sen händer inget, hastighetsmätaren fastnar nånstans runt 25. Så nu skall vi ut och meka igen. Tja, det kan ju inte bli sämre. Hoppas jag.

Hua. Nu är det lite kris här. Jag har slarvat bort kallelsen till min kontaktperson. Jag missade förra mötet och så fick jag en ny tid i september. Allt väl på jorden och lycka till alla folk kan man tycka. Men nu har jag som sagt tappat bort den här kallelsen med. Jag letar både här och där men kan inte hitta den. Så kom jag på att man ju kan ringa så det gjorde jag. Såklart var det telefontid till 16.45 och jag ringde 16.44. Det kunde ju ha gått. Såklart var det ingen där, bara en telefonsvarare. Jag har visserligen morgondagen på mig att reda ut det hela. Men nu kommer jag gå och nojja mig hela kvällen för detta. Vad allt skal man inte råka ut för.

Vår kattunge, Smulan, har blivit galen. Hon studsar runt som en guttaperkaboll över golvet, hoppar, skuttar, rullar runt, anfaller verkliga och inbillade föremål och beter sig allmänt psykotiskt. De äldre katterna, Lancie och Chips tittar slött på henne när hon krumbuktar sig som mest och man kan tänka sig att de lurar på vad hon pysslar med. Ingen går heller säker för Smulans anfall. Framförallt är hon mycket aggresiv mot fötter. När man knallar in i köket för att ta sig en kopp kaffe eller vad man nu skall göra där så blir man plötsligt anfallen av ett st minikatt som hoppar på fötterna på en.

Så mycket energi i en så liten kropp. Det är helt otroligt. Skulle man själv ha hälften av den energin skulle man minst vara världshärskare. Men smulan nöjer sig med att anfalla lecakulorna i krukorna. Märklig varelse det där. Mycket märklig.

Så var det morgon igen då, hur det gick till har jag ingen aning om. Ena stunden var det kväll och helt plötslig blev det en ny dag. Knepigt det där med sömn. Speciellt när den är drömfri som min var inatt. Tiden går men man har inte en susning om hur det går till. Lika bra det kan jag tro. I vilket fall som hels så är det dags att dricka sitt morgonkaffe, läsa lokalblaskan och försöka hitta någon mening med den här, helt unika, dagen. Carpe diem och allt sånt där.

Ute är det kallt märkte jag när jag rökade på balkongen. Härinne i vår varma goa lägenhet yrar familjen kring och försöker gnugga sömnen ur ögonen. Äldsta sonen har redan puttrat iväg med sin moped till skolan. Äldsta dottern är hemma från skolan idag med eftersom hon är förkyld som bara den. Hulda Hustrun har även hon drabbats av "näsus rinnus" och diverse förkylningssymptom. Själv är jag frisk som en nötkärna, möjligen kan jag om jag känner efter rikitgt ordentligt känna av ett vagt kli i halsen. Men då får jag känna efter riktigt ordentligt. Tja. Ingen idé att mala mer om detta. Mot nya äventyr.

Nu djäklar har jag och äldsta sonen varit duktiga. Vi har mekat lite med mopeden "varvid Fadern höll ett stycke föreläsning för den blivande Mannen om huru mopedmotorern fungerar och vad var sak äro ämnad till". Vi skruvad bort både sadfel och tank och därunder fann vi en ny värld. Vi tror att vi har löst vart den lösa slangen nr 1 skulle gå till och även slang nr 2 fann vi en fiffig lösning till. Sen har vi rotat omkring lite både här och där så nu känner man sig som en riktig mekaniker.

Tänk att jag är så teknisk. Det har ingen berättat för mig.

Jag har märkt att min depression faktiskt är mer eller mindre bättre nu. När jag vaknar vill jag inte omedelbart gå och lägga mig igen. Jag längtar inte hela dagen efter att kvällen skall komma så jag kan gå och lägga mig igen. Jag kan titta på en film och faktskt intressera mig för handlingen. Jag klarar av att läsa en bok. Jag kan uppskatta livet. Jag kan känna kärlek, ilska, sorg, lycka. Det är inte längre bara en malandade känsla av tomt, tomt, tomt inuti mitt bröst. När jag var som mest nere  så märkte jag inte det själv ens. Det var min Fru som  påtalade det faktum att jag var deprimerad för mig. Nu såhär efteråt känner jag igen varenda symptom. Och inte fan är jag helt frisk än. För att inte tala om min ångest, den brottas jag dagligen med.  Men i alla fall. Tusan, det kanske går åt rätt håll i allla fall. Bara nu inte hösten sabbar allt. Fast å andra sidan så tror jag att min läkare vill öka min medicinering när vi träffas nu i höst. Det finns gott om utrymme för ökningar. Så livet är inte så puckelryggigt i alla fall.

Det är en sån dag igen. Dagen efter. Alltså, inte så att jag är bakis eller ens har druckit. Men det är en dag efter något ansträngande. Denna gången var det gårdagens fotbollsresa till Göteborg. Andra gånger har det varit teaterbesök, biobesök, tja allt som för en social fobiker med panikångest kan vara lite... skall vi nöja oss med uttrycket "ansträngande". Visst, det går bättre nu för tiden. Nu kommer jag ju i alla fall iväg. Men det tar lite på krafterna. Först är det spänningen inför som ställer till det. "Kommer jag klara detta?", "vad händer om jag brakar ihop?" o.s.v. Sen kommer själva genomförandet av vad det nu är. Förut kunde jag ofta vara tvungen att bara dra mitt i allt ihopa. Nu, med hjälp av medicinerna så kan jag genomföra mycket av det jag inte klarade förut. Ibland så går det alldeles utmärkt, jag tänker inte ens på att jag borde vara nojjig, ibland inte så bra. I vilket fall som helst så känns det  alltid dagen efter när jag är trött så trött, har värk i hela kroppen efter muskelspänningarna och bara vill sova, sova, sova. Som efter en enorm ansträngning. Och om man betänker att jag inte ens kunde gå upp ur sängen utan att få en panikattack förut. Ja, att inte deräöckte med att hålla sig i sängen heller vissa gånger, så har jag ju varje gång jag kommit ut på något faktiskt genomfört en kanonansträngning.

Så, idag är en sån sak. Köra bil till Göteborg, gå på fotboll, allt det där tar ut sin rätt. Men ett underbart minne har jag och jag är så tacksam för att jag nu för tiden är så frisk så jag kommer ut. Och bättre verkar det bli för varje dag så jag skall inte klaga. Man kan bara buga och tacka.

Vi var i Göteborg i går för att titta på fotboll, IFK - Elfsborg. Matchen var väl sådär, ingen höjdare precis. 1 - 1 blev resultatet och det var väl rättvist. Jag som aldirg hade varit på Gamla Ullevi blev förvånad över att ett stort lag som IFK har haft en sån usel hemmarena. Men det var visst sita matchen överhuvudtaget där, sen skall det rivas och byggas nytt. Stämniingen var berkligen på topp, man räknade med att 4000 boråsare var där för att heja fram Elfsborg och det märktes sannerligen. Trycket var bra på ramsorna. Tyvärr var det nån nötskalle som tände en bangal och dessutom en smällare så det är väl böter att vänta. Men det gick ju inte ens i närheten så illa om det gjorde i Stockholm. Vi på västkusten har väl helt enkelt högre medel-IQ än de stackarna kring vår huvudstad..

Vår bil gick som en klocka både ner och hem. Det är så gott att äntlgien ha en riktigt bil igen. Det enda bekymret är ACCn som bråkar lite men det är väl som det är med det. När vi väl kom hem så åt jag lite sen slocknade jag som ett ljus i sängen. Gott så.

Hua, dagen började på värsta tänkbara sätt. Nätet låg nere. Jag ringde lite lagon irriterad till ComHems support där jag fick tala med en pigg männska som bad mig göra ditten och datten, stänga av . Tillslut kom vi fram till att det var min router som ställde till det. När jag väl visste det så började jag rota i inställningarna där, letade och letade, startade om, återställde till fabriksinställningar, stängde av, drog ur elen på åde router, modem och dator och allt det där man gör. Inget funkade. Jag kopplade modemet till ett nätverkskort på datorn och surfade omkring för att se om det fanns någon hjälp på D-links hemsida. Jag uppdaterade firmaware. Jag gjorde allt som man skall, likt förbaskat så funkade det inte. Till slut gav jag upp och gick in på Netonets sida för att kolla vad en ny router kostar. Som sista desperat åtgärd stängde jag av datorm modem och router och lät det stå avständt en 10 minuter eller nått. Och se på f*n. Nu, helt plötsligt funkade. Fråga mig inte vad som hänt elelr hur det gick till. Men nu funkar nätet på alla våra datorer igen.

Så nu är jag glad igen. Fram till nästa slag kan jag tro. *Pust* vad livet kan vara besvärligt. På sitt sätt.

Nä nu har det blivit tokigt. Är redan spänd i mina stackars kvarvarande muskler. Har en jäkligt irriteraden liten tic i ena ögonbrynet. Och jag som bara nyss gått upp. Ska det vara såhär vill jag inte vara med. Kanske bäst att gå och lägga sig igen. Sova nån timma till. Vi skall ju till Göteborg idag, för att titta på fotboll, IFK - Elfsborg. Men eftersom en match blev inställd igår så planen på Gamla Ullevi var ospelbar på grund av regn vet vi inte riktigt om det blir nån fotboll idag. Det regnar ju itne mindre idag precis.

Så, kanske skulle jag knata tillbaka til sängen igen, dra täcket över skallen och sova några timmar till. Så kansek ögonbrynet slutar dansa quickstep och jag vara lite mer beredd på dagen. Har ju sagt tidigare att jagär svårt allergisk mot tidiga morgnar. Min stackars kropp är inte gjord för dem. Jag var definitivt inte en tupp i mitt förra liv. Snarare en katt eller nån liknande lite småslö varelse.

Nä, mot sängen. Med spräng.

Så var det måndag. Sådär bara. Helt utan förvarning gled helgen över till vardagarnas konung. Vädret är precis så grått somdet skall vara på en måndag. Och kallt. Tur att både kaffekokare och thékokare står och puttrar i köket. Men jag skall inte klaga. Själv behöver jag ju inte klaga, jag slipper ge mig ut i allt det där kalla, våta på många timmar. Det är värre för de två tonåringarna vi har hemma, som skall upp och ut och iväg till skolan. Det är ju näst intill männiksoplågeri att behvöa lämna sängens goa värme och byta ut den mot en skolsal. Tur man redan har gjort sina 14 år i skola. Som det känns just nu skulle jag inte palla ens tre minuter av det där.

Nä, kaffe, thé och en cigg till. Så kansek jag vaknar. I annat fall fårjag väl gå och lägga mig igen. Jag har ju det valet gudskelov.

Hua vad mörkt det är ute. Tur att Edison fick bukt med den där glödlampan en gång i tiden. Funderar om jag är så trött som jag är nu för tiden på grunda vårstidsväxlingen. Jag är lite känslig för det där. Äh, fan, jag är känslig överhuvudtraget. Det räcker att en mygga fiser i Mongoliet så blir jag orolig. Årstiderna kommer och går oavsett hur mycket jag sover eller inte sover. Men det skall onekligen bli gott att gå och lägga sig. Hoppas bara jag somnar också. Det har varit lite si och så med det de senaste veckorna. Jag ahr varit toppen och kanontrött men har ändå legat och snurrat i sängen utan att kunna somna. Det enda som hjälper är att knata upp och käka lite. Men sena mål blir man fet av och jag är redan fet som det är.

Tja, jag skall i alla fall ta mina sömntabletter nu så får vi väl se hur det går. Ett gott försök o.s.v.

Så klart. Mjölken är slut. Så då måste man ge sig ut på jakt efter antingen en ko eller åka till affären. Jag väljer av gammal vana att ta mig till affären för där har de cigg med och min aär på upphällning. Igen. Man skulle vara stjärna. Film eller rock spelar ingen roll. De slipper nog ge sig ut klockan 20 på kvällen för att köpa cigg. Eller så borde man kanske sluta röka. Men då kvarstår problemet fortfarande med mjölken. Håhåjaja, det är väl bara att ge sig ut då. Kanske skulle jag passa på att hämta ut biljetterna till morgondagens fotbollsmatch. Eller så gör jag inte det. Men mjölk måste likt förbaskat fixas.

Vad allt skall man lida.

Minnespinnar är jättebra. Kanonpryl det där. En liten pinnliknande sak med plats för en massa filer. Jättebra. Om man hittar dem. Vi hade en. Det har vi inte längre. Den är.... nånstans.

Men jag retar inte upp mig på det där. Det gör jag inte.

Alls.

Närå, inte irriterad.

Alls.

Så var det dags igen. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg om jag tog mina morgonmediciner. Kanske har jag gjort det. Eller så har jag inte. Så länge jag delar läkemedlen i min dosett är det enkelt. Men så kommer den där dagen närjag inte orkar sitta och pilla med det där, det är så urbota tråkigt, så hamnar jag i denna här frågesoppan igen.



Med tanke på att dosettdelning var en dagligt förekommande arbetsuppgift på den gamla tiden när jag jobbade som sjuksköterska så kan man kanske förstå varför jag tycker det är då förbannat tråkigt. Men det är så vansinnigt praktiskt. Man ser direkt om man glömt att ta sin medicin. Nu har jag inte den blekaste. Jaja, en glömd dos är en glömd dos som de säger. Man skall inte börja dona och fixa med det där och ta vad som kan vara en dubbel dos utan snällt vänta till i morgon och ta medicinen som jag skall, så. Och ja, jag ahr delat min dosett nu :-)

Hur uselt får vädret bli utan att någon gör något? Skall det vara såhär? Ska det det? Det regnar och det blåser, himlavalvet täcks av stora grå blaffor till moln som mycket effektivt förhindrar allt solljus att nå vår arma moder jord. Kallt som tusan är det med. Högst en 15 grader och det får väl räknas till rena vintertemeperaturen vid det här laget. Nä, fram med mer sol, mer blå himmel. Jag lovar rösta på första bästa parti som lovar mer solsken. Bums.

Vila var det ja. Det har jag gjort med besked. Somnade stenhårt på soffan och sov i flera timmar. När jag vaknade hade Hulda Hustrun städat det mesta av lägenheten, lämnat barnen, städat ur bilen, ja jag vet inte vad hon inte har hunnit med. Effektiv männska det där. Just nu är jag med full tupptagen. Med att fundera ut låtar som jag skall bränna till bilen. Vår bilstereo spelar ju inte MP3 så det bli rinte så mycket musik på varje skiva. Eller om man helt enklet skulle bränna ner ett gäng skivor, rakt av?

Så ni ser, jag är fullt upptagen. Man är ju om sig och kring sig liksom.

Nu har man varit en riktig friskis minsan. eller, ja, nästan i alla fall. Jag tog en tur med moppen till andra sidan stan, sen åkte jag tillbaka genom skogen. Det var underbart att puttra omkring i skogen med ett stilla regn som väckte upp skogens alla dofter. Det var nästan som att leka cross i skogen och leka är ju alltid kuligt. Nu sitter jag och slevar i mig äppelpaj med vaniljsås och livet är sådär bra som det kan bli ibland. Nu fattas bara en stund i sängen med en god bok eller en bra film.

Utanför fönstret faller regnet i strida strömmar men här inne är det varmt och gott. Det är söndag. Så vilsamt, så trevligt, så... bra. Så trött jag blir. Som sagt, sängen var det. Bums.

En musikanal står på på tvn. The Voice närmare bestämt. Alla dessa kvinnor som sjunger. Måste de verkligen åla omkring halv- eller helnakna på det sättet? Aktuellt är just nu Sugababes som i ultrarapid klänger mot väggar och viftar med rumpan så mycket de bara kan. Missförstå mig inte, jag har absolut inget som helst mot nakna kvinns. Skulle jag få bestämma skulle alla kvinnor knata omking precis så halv- eller helnakna som på tv. Men det ser onekligen lite lustigt ut. En del stackare, som Beyonce, Mariah Carey med mera, verkar alldeles vilse i tillvaron om de inte får studsa omkring med så lite kläder på sig att man är rädd att de skall dra på sig minst en lunginflammation. Prova att stänga av ljudet, då blir det ännu mer skojsigt. De ålar, kryper, höftrullar, blinkar och försöker på alla de sätt att visa att de är kåta som löpande katter och hur villiga som helst. Man kan ju undra över varför detta skall vara nödvändigt.

Som jag redan sagt, jag har inte något emot nakna damer. Ju naknare desto bättre. Men... varför allt detta nakna medan de sjunger? Visserligen, sex och musik har hängt ihop enda sedan Sinatra fick flickorna att svimma på 40-talet och Elvis sprattlade omkring på 50-talet. Så det kanske skall vara såhär. På den manliga sidan har vi ju till exempel 50 cent (eller femtio Kent som vi insatta kallar honom) som sällan slösar bort ett tillfälle att slänga av sig skjortan. Fast jag kanske är mer uppmärksam på kvinnorna? Men får ju inte glömma att de där ålande och krälande kvinnorna ofta gör väldigt bra musik. Men de trollar enkelt bort det faktumet med mängder av bröst, höfter och putande läppar. Det roliga med det hela är att de kvinnor som väljer att behålla kläderna får automatiskt bättre recensioner. Se bara på Marit Bergman som knatar omking i tantkläder och kan sjunga precis vad som helst och ändå få lyriska recensenter att gå i taket. Hennes musik förstår jag mig inte på alls kan jag tillägga.

Tja, det gör som de vill har jag en svag misstanke, oavsett hur roligt jag tycker de ser ut. Men det ser för festligt ut ibland.

Så jag somnade tillslut. Det måste jag har gjort eftersom jag vaknade på morgonkvisten. Lika yr i bollen är jag nu, men nu kan jag ju dricka en kopp kaffe eller två och vakna till lite. Vädret är grått och eländigt så där har man inget att hämta. Idag är det stora bytaredagen. Alltså, våra barn som varit här i veckan skall hem till sina mödrar och fäder. Sen blri det bara jag och Hulda Hustrun och katterna kvar. Det är lika skumt varje gång, man drabbas av nån sorts separationsångest som är knepig att beskriva. Visserligen brukar våra äldre barn dyka upp titt som tätt, men det blir bra tomt i lägenheten de första dagarna innan man har vant sig. Sen när man börjar komma in i det så invaderas vi av barn igen.

Det märks att det var lördag i går för det står godispåsar både här och där i vardagsrummet. Vi borde nog städa upp lite för det vanliga kaoset råder med saker och pryttlar överallt. Men det är så mycket man borde så jag orkar inte ens tänka på det. Först och främst så skall det vaknas, duchas och allt sånt där. Sen får vi se om det finns någon ork kvar. Det är ju söndag för tusan. den sjunde dagen när vila är anbefallen. Passar mig som handen i handske.

Värst vad det var svårt att somna idag då. Kanontrött men jag bara ligger och rider mig i sängen. Myrkrypningar i benen har jag med som lök på laxen. Men, jag får göra ett nutt förök. Tillslut borde man väl somna.

Så har vi varit i djurparken idag på Elfsborgsdagen. Vi ställde oss alla i snälla rader för att få våra lagfoton underskrivna av spelarna, barnen målades i ansiktes av äldsta dottern som jobbade med det idag, vi drack dricka och kaffe och hade det riktigt trevligt. Det där med djuren kom lite i skymundan när det fanns spelare att titta på. Vi köpte lite Elfsborgsprylar med, lite nyckelband och sånt. Min yngste son var så glad för att han fått nästan alla spelares autografer på sin Elfsborgströja. Kots sagt en väldigt trevlig liten utflykt. Det enda som störde var alla dessa getingar, mängder med dem, precis överallt. Jag såg en stackars liten tös som fick ett stick på handen och det kan jag lova att det blev ljud på det barnet. Getingarna flög runt, runt, och som sagt var de precis överallt. Överallt. Det enda som var bra med dem var väl den gulsvarta färgen. Men det var också det enda.

Oj då så trött man kan vara. Jag sitter och föröker få i mig lite morgonkaffe men det är knappt jag klara av en sådan enkel uppgift. Helt yr i mössan. Idag skall vi ju gå till djurparken på Elfsborgsdagen så det gäller att vakna till nu. Om en timma skall jag hämta min yngste son i Fristad ochsen bär det iväg ner till djurparken med nästan hela familjen. Äldsta dottern har redan åkt iväg, hon skall jobba idag där nere med att måla barn i ansiktet. Den enda som får sova gott fortfarande är ärldsta sonen som ger blanka den i djurparker, Elfsborg eller ansiktsmålning.

Nä, nu får det vara sluttjattrat. Jag skall raka mig, duscha, klä mig och allt det där som en civiliserad man pysslar med på morgonkvisten. Och jag som redan är så trött.

Så var det kväll igen då. Ciggen är snart slut men jag orkar inte för mitt liv ge mig ut för att köpa nya. Får väl leva lite hälsosamt några minuter i morgon innan jag åkt till tappen och handlat. Tänk att det redan börjar mörkna ute. Hösten är här, det är den. Det går inte att låtsas något annat. Men då får vi väl hoppas på många fina, klara höstdagar med hög, krispig luft och höstlöv i alla de vackra höstfärgerna. Nä, nu ger jag upp. Vi skall ju upp tidigt i morgon för att gå på Elfsborgsdagen på djurparken. Min yngsta son skall jag hämta vid 10 i Fristad. Så nu slår jag ihop sidorna i denna boken och går och knyter mig.

Go´ natt.

Hulda Hustrun då, och älldsta sonen och äldsta dottern? Tja Hustru och dotter är på väg med bil till dotterns inspark. Sonen åkte iväg för att repa med bandet. Min dotter är på ungdomsgården och min yngsta son hos sin ömma moder.

Så ni ser. Full fart i hemmet.

Äldsta dottern skall på inspark och surrar omkring i lägenheten som en galen humla med eld i baken. Telefonen ringer och ringer igen. Det byts kläder hit och dit. Allt medan äldsta sonen som också börjat gymnasiet sitter på sitt rum i godan ro och inte har en endaste aning vad en inspark är.

Själv så funderar jag på att lägga mig och vila ryggen lite. Man har ju fullt upp serru.

Så har vi varit i stugan då och sett på eländet. Äldsta sonen kom ner på mopeden och började klippa gräset. Han klippte det värsta, det som syns från gången, sen tar vi resten på söndag. Själv så tog jag mig en lite avkopplande tur med mopeden. Jag träffade på svärfars fru på vägen och vi bytte några snabba ord. Sen åkte jag längs med Öresjö och bara njöt av att puttra omkring. Nu är vi alla hemma igen, jag sitter och dricker en kopp varm thé, så gott så.

Precis nyss bokade jag två biljetter till matchen IFK - Elfsborg på Gamla Ullevi på måndag. Det passar så bra för det är visst sista matchen överhuvudtaget på den gamla arenan, den skall rivas, och jag har aldigt varit där. Så det blir ju lite historiskt. Troligen åker vi till Göteborg rätt tidigt för vi vill nog hinna med IKEA först. Man måste ju passa på nu när vi har bil igen. Så länge den nu håller. För tillfället verkar det som om ACCn har lagt av. Den blåser, men någe kallt blir det inte. Tja, snart är det vinter så då spelar det mindre roll. Sen får vi väl se till nästa sommar om vi har råd att laga upp det där. Det skall visst vara ruskigt dyrt med allt som har med klimatanläggning att göra. MEn den tiden, den sorgen.

Nä, nu är det dags för ett bloss. På tal om det kan jag rapportera att jag köpte en dosa nikotinfritt snus och idén är itne alls dåligt. Jag som lägger in prillor med automatik, utan att tänka liksom, kan ju dra ner på det för hjärtat så farliga nikotinet. För allt för många av mina prillor är helt onödiga. Men det känns konstigt utan nått under läppen. Jag har svårt att somna till exempel utan att ha inne en prilla. Det kan ju mycket väl vara en anledning till att jag sover så illa. Men med de nikotinfria så har jag nått där under överläppen, och slipper alla eländiga biverkningar som blodtrycksförhöjning, snabb hjärtrytm, minskad potens och allt vad det är. Så varvar jag med riktiga prillor ibland.

Nä, vad jag tjattra. Ett bloss var det ju.

Omslaget till senaste Café. Kan man ha så långa ben? Är det ens fysiskt möjligt? Det är ju rasande grannt, men är det sant?



Förövrigt var tidskriften förstklassig, även utan Vickan.

Den här dagen började alldeles snett. Först var jag trött, sen blev jag arg, sen blev jag manisk, sen snäste jag åt hulda hustrun, sen fick vi prata om det ett tag, sen fick jag ett ångestanfall.



Sitter och tänker på hur gott det skulle vara att ta moppen och bara åka lite. Men den har äldsta sonen och det vet ingen när han dyker upp. Solen skiner och det är rätt varmt ute så det skulle passa. Köra av sig lite tryck. För just nu är jag som en tryckkokare utan ventil så på nått sätt måste jag bli av med det.

Såhär skojsigt hade vi det häromdagen i alla fall med mopeden. Den har blivit ett familjeprojekt. Hulda Hustrun styr och yngsta sonen är över sig av lycka.

Här sitter jag och blir förbannad i men ensamhet (se förra inlägget). Så tokigt. Vilket slöseri med tid, att vara arg. Det finns ju så mycket annat man kan göra. Fiska, hoppa på ett ben så längt man kan, tvätta fönster eller putsa glasögonen. Man kan klappa katterna, bädda sängen eller peta bort tuggummit under vardagsrumsbordet. Man kunde läsa om Karl XII eller leta efter mask. Man skulle hinna städa ur bilen eller så skulle man kanske tvätta familjen strumpor.

Kort sagt, det där med att vara arg är rätt mycket slöseri med tid, kraft och ork. Så det skall jag luta med nu.

Nu är jag inte arg längre.

Vad svarar man på när folk frågar vad man sysslar med nu för tiden. Frågan blev akut igår när en gammal bekant frågade just det. Vågar man säga "pensionerad"? Nae, det blev ett "sjukskriven" istället. Inte helt lätt det där. Jag har visserligen inte jobbat en dag sedan november -04 förutom några misslyckade dagar på 25% och ett ännu mer misslyckat försök med rehabarbete på ett café. Givetvis var jag tvungen att rabbla vad jag sysslat med innan. Sjuksköterska och chef för ett äldreboende, slapp det ut ur mina hårt ihoppressade läppar. Som om det spelar nån roll nu. Pensionär låter liksom illa. Som att man är en samhällsparasit. Och det finns ju bevisligen en hel del som tycker att man är det. Det spelar liksom inte nån som helst roll vad man än säger till dem. De blänger ändå snett på en. det är så att man nästan hoppas att de skall köra i diket ordentligt så att de blir lite ödmjuka. Men så illa får man ju inte önska sina medmännsisko.

En gång när jag berättade att jag var pensionerad (det heter ju inte så längre och det hela är ju tidsbegränsat till 2008 när en ny bedömning skall göras men vem bryr sig om det) frågade en person "hur lyckades du med det?" Som om det vore en djävla bedrift att bli utkastad från arbetsmarknaden. Som om det vore kul att vara så jäkla sjuk att man inte klarar att sköta ens den allra enklaste arbetsuppgift. Jag har alltid sagt att jag skall gå i pension så tidigt som mäjligt. Men tanken var ju att tjäna ihop de pengarn apå egen hand, kanske gå när jag var runt 55. Inte när jag är 36 år och borde göra karriär. Fan allt gick så bra, jag var på topp när jag just fyllt 30. Nybliven chef med en budget på 8 miljoner och hela framtiden som en jäkla autobahn. Nu, 6 år senare så sitter jag i min jävla morgnrock och pratar rakt ut på nätet som en riktigt looser. För det är ju det man är. En förlorare som blev obrukbar. Att man skäms för varje stackars krona man får i pension (64% av den förra inkomsten och nej, vi har inte en spänn i bostadsbidrag och ja, jag betalar fullt underhåll till mina barn) tror visst inte folk på utan de ser en som en rackare till att lyckats med att lura systemet. Men jag vill inte vara sjuk. Min sjukdom, panikångest, social fobi och generell ångest är inte nått jag skulle rekomendera ens min värsta fiende. Det finns nätter när jag vaknar och har fullt ut flygande ångest. Det har funnits tillfällen när jag varit tvungen att slänga mig ut ur bilen och springa hysterikst eftersom vi varit tvungna att stanna vid rödljusen. Jag har gått från köer i kassor, bara gått, lämnat min korg på golvet och gått eftersom jag haft sån ångest att jag inte pallat att stanna kvar. PÅ flera år var jag inte utanför min kommundel. Inte ens en tur till centrum en endaste gång. JAg kunde inte åka buss, gå på bio, handla, sova. Jag kunde inte åka och titta på mina barn när de sportade, gå på föräldramöten. Fan jag kunde knappt klara mig genom dagen.

Nu är allt det där mycket bättre. Med hjälp av medicin och psykkontakter. Jag väntar på att komma till en sjukgymnast som kanske kan hjälpa mig att bli av med den ständigt nrävarande värken i axlar och rygg, domningarna i ansiktet, kraftförlusten i vänster hand och allt annat skit jag dragit p åmig genom att vara ständigt spänd som en fiolsträngd. Ibland vaknar jag av att jag har en skarp, akut smärta i tungan eftersom jag biter ihop så på nätterna att jag krampar i käkarna när jag vaknar på morgonen. Jag har har haft en bettskena men den bet jag sönder andra natten jag hade den. Allt är inte bättre och jag har skulle nog behöva höja min medicin lite till när jag träffat läkaren i september. Men nu kan jag leva lite, då och då. Med hjälp av lugnande piller kan jag gå på en fotbollsmatch, något jag älskar, jag kan gå i affärer. Ibland. Kanske kommer jag kunna gå på bio med mina barn eller min fru. Kanske kommer jag kunna gå till en frisör och klippa mig. Jag har klippt mig själv i 7 år. För tanken på att sitta fast i en frisörstol har varit fasansfull. Läkaren har lovat att jag skall få en remiss till sjukhusets tandläkare, så att de kan söva mig så att jag kan få ordning på mina tänder. Senaste gången jag var hos tandläkaren var 2001. då reste jag mig och gick under behandlignen. Men hjälp av min fru kan jag leva nått som vissa stunder liknar ett normalt liv.

Det tog mig 14 år att äntligen få komma till psyk. Mitt problem tillföll ständigt primärvården, för jag hade ju "bara" lite panikångest. Jag hade kanske 5-6 panikattacker om dagen och nån på natten. Jag har varit nere i dyn, jag lovar. Jag gick sönder totalt, jag lovar. Att bli pensionerad var inget jag valde. Men vilket jobb skall man ha som man kan springa ifrån när paniken kommer? Vilken uppgift skall man sköta när man inte kan sitta i ett stängt rum? Till vad skall man behövas när allt i hela kroppen kaosar? Mina barn har lidit, mina kvinnor har lidit, mina föräldrar har lidit. Jag har lidit. Och lider fortfarande. Tro inget annat.

Tro inget annat!

Seger. Jag lyckades med mitt håglösa och oinspirerade sätt smitta Hulda Hustrun med mitt ointresse av trädgårdsarbete, så vi beslutade att utföra arbetet på söndag. I eftermiddag skall vi visserligen ner och titta till eländet men bara titta, inte röra. Gottså. Så nu kan jag klippa naglarna i lugn och ro och slipper stressa.

En seger till mig.

Idag går det trögt. Kantrade upp ur sängen vid 9 tiden på Hulda Hustruns befallning. Det skall grejas i stugan idag. Var det tänkt. Jag var ju där nere i går en snabb sväng och fann att allt var förfallet. Gräset växer över alla nejder, ogräset växer ännu mer. Vi har ju av olika anledningar inte varit ner där på ett bra tag, men saker slutar ju inte växa på grund av det. Tyvärr. Nu är det hur mycket som helst som skall tas igen. Och jag bara... pallar inte. Inte idag. Min lathet är mig som en black om foten. Eller fötterna. Och händerna. Bara tanken på att rota i jorden eller svettas bakom gräsklipparen får min ande att resa sig och kräva sin frihet. Jag är inte gjorde för hårt arbete. Min själ kräver lätta arbetsuppgifter. Såsom att sitta på en stol och titta ut genom fönstret. Det är sånt jag vill göra idag. Inte böja rygg inför naturens krafter.

Solen skiner så det är perfekt påtaväder. Men inne i min hjärna, längst inne, regnar det för fullt. Jag har redan fullt i min kalender. Det skall läsas tidning, böcker, tittas på tv, kollas på nätet, lyssnas på musik, rökas, drickas mängde med thé. Jag behöver klippa naglarna, kamma mig, jag skulle behöva tvätta bilen, (farligt nära hårt kroppsarbete men avkopplande på något sätt) ställa böckerna i ordning i bokhyllan, bola med min Hustru. Kort sagt allt som inte har med jord, gräs och böjda ryggar. Detta kräver en jätteinsats av kollosala format att övertyga min hjärna att det är trädgårdsarbete jag skall syssla med denna torsdag. Jag som inte ens kommit ur morgonrocken än. Jag knatar omkring som en misslyckad Hugh Heffner-kopia här i hemmets trygga vrå och bara hatar allt som har med trädgård att göra.

Men men. Kanske kan jag lura mig själv. Kanske kan jag låtsas vara en engels gentleman, en pensionerad polis som har trädgården som hobbie medan jag med tankens kraft löser ytterst svåra mordgåtor. Det kan gå. Kanske. Får prova och se vart det för mig.

Folk pratar aldrig om stånd. Är inte det konstigt. Vi pratar om filmer, mat, resor och våra bilar. Men nästan aldrig om stånd. Jag menar, det är ju inte alls ovanligt att folk på frågan "hur mår du då" svarar "jo tack, jag har lite ont i armbågen men annars är det fint". Men "jotack, jag hade ett sånt jättestånd i morse så nu känner jag mig som en man hela dagen" hör man aldrig. Skulle man höra det skulle man bli jätteförvånad. Kvinnor har inga problem med sina hemligheter. De pratar om mens, svallningar och annat otäckt hela dagarna i ända. Jag vet, för jag har jobbat på kvinnordominerade arbetsplatser i 13 år. Jag har hört mycket mycket mer än jag ville. Män i sin tur pratar även de om mens. "Nä nu får jag gömma mig för frugan har mens vettu", kan man höra. Men man hör sällan en kvinna säga, "nä nu får jag gömma mig, för gubben har ett kanonstånd". Är inte det märkligt?

Hur ofta delar vi män med oss av våra ståndsproblem? Inte ofta. Till och med mycket sällan. Det är väl oftast lite udda typer som pratar om sina stånd. Som Bert Karlsson. Han vill ha billig Viagra har jag läst i nån tidning, för han är prostataopererad. Det är ju nästan som att prata om sitt stånd. Eller sin brist på det. Annars är det märkligt tyst om fenomenet. Och med tanke på hur ofta det förekommer, ja, nästan dagligen i var mans liv är ju denna djupa tystnad väldigt märklig. Själv så har jag väl delat med mig av min visdom nån enstaka gång. Mest när man är så dragen att man aldrig i hela världen skulle kunna åstadkomma ett tillstånd som ens liknar ett halvstånd eller ens vinballe. Men de tillfällena har varit ytterst sparsmakade. Oftast tiger vi ihjäl det faktum att var man har stånd både titt som tätt.

Märkligt.

Så var bilen genom nålsöga. Alltså besiktningen. Karln som jobbade där var en gammal bekand osm jag gick i paralellklass med i högstadiet och sen gick vi på samma gymnasieprogram. Det är märkligt att träffa folk som man inte sett på många år. Han såg... liksom vuxen ut. Tja, jag kanske inte är mig så djäkla lik jag heller.

Så nu kan vi köra omkring precis som vi vill. På måndag har vi bestämt, Hulda Hustrun och jag, att vi skall till Göteborg för att titta på IFK - Elfsborg. Kan vara trevligt att se när Elfsborg plocka tre pinnar i Göteborg. För nu kan väl inte mer går sönder på bilen? Det vore nästan tekniskt omöjligt kan man tycka. Före besiktnigen köpte vi 4 "nya" begagnade däck då vi fått en tvåa på ett av våra däck. Lika bra att byta ut hela rasket liksom. Och så har vi varit och slängt en massa skräp på återvinningsstationen. Vi svängde förbi svärfar först och polockade med oss lite skräp därifrån. Lika bra att passa på när man har släp. Vi får väl göra någonting för att tacka för all hjälp med våra bilar.

I övrigt? Tja, lägenheten är upp och ner igen. Saker överallt. Jag ska ta moppen ner till stugan för att leta upp ett par byxor som jag saknar. Jag tror att de är där nere. Nu när jag tänker på det. Det var en jäkla dag till att vara jobbig. Nu blev jag lite trött när jag tänker på hur mycket som blivit gjort. Även fast jag passade på att vila middag lite. Eller, typ, jag sov som en stock. en stund. Jaj, var sak har sin tid och jag hittar nog till sängen igen tillslut.

Svärfar lagade vår bil i går. Det blev inte så dyrt att köpa delarna som tur var. Skönt att det ordnade sig så fort. Nu är det bara att vänta och se vad som kommer härnäst. Än så länge har vi bytt ut generatorn, styrservon, en del av avgassystemet, den där pryttlen till drivremmen och själva drivremmen, instrumentet. Finns inte så mycket kvar att byta snart. Jag är mycket förtjust i vår Saab, jag tycker den har mycket hög komfort och sen har jag alltid gillat utseendet på Saab. Men det är en djäkla krångelbil vi har. Det är det. Men nu kör vi så får vi se, brakar det så brakar det liksom.

Det verkar allt mer som om hösten har kommit för att stanna. Allt är liksom grått ute. Och sen är det ju kallt också. Bara 15 grader. Brrr. När man vant sig vid temperaturer kring 30 grader så är ju detta rena istiden. Fast fammåt dagen bruker det ju än så länge lösa sig lite det där med värmen. Men regnar gör det titt som tätt. Jag kan inte säga att jag är glad över årstidsväxlingen. Jag har svårt för att ställa om när vi glider in i mörkets tid och det blir värre med åren. Nån gång frammåt oktober så brukar mörkret sänka sig över mig med. Men vi får väl se hur det går i år nu när jag har piller mot det där mörka otäcka.

Jaja, det är väl inte någon större idé att oroa sig för vad som komma skall. Än så länge är det augusti och en svag dift av sommaren finns kvar. Väl så.

Jaha. Så hade jag rätt i min afarhågor kring mopeden och äldste sonen. Han har vurpat. Inte farligt men ändå. Ett otäckt sår på ankeln och blåmärken lite här och där på benet. Så nu hoppar han kring i lägenhente som en galen struts. JAg har lagt om såret och lindat ankeln, man är ju faktiskt sjuksköterska för tusan. Han gick till skolan idag, fick skjuts at Hulda Hustrun som skulle köra de små barnen till skola och dagis. Om smärtan blir värre får man väl söka för det. Men det känns bra. Riktigt bra. Då var det inte fel att oroa sig. Det var sannerligen inget slöseri med tid minsann. Tänk om jag suttit och oroat mig helt i onödan och inget hade hänt? Det hade ju varit snöpligt. Nu fick jag ju tillbaka lite av min tid så att säga.

Nä, skämt å sido som man sa förr i tiden. Men man får vara glad att inget värre hände. Hua vad illa en sån där sak kunde blivit. Det är lätt att man ramlar när man inte är van vid annat än cykel. Så, trots att min son haltar omkring är jag tacksam över att det inte blev värre.

Man kan tycka att en mopedmotor borde vara en enkel sak att förstå sig på. Det kan ju inte vara så mycket pryttlar. Men det är det. Idag hittade jag en lös slang. En slang som bara hängde, lite för sig själv helt utan att se ut att passa någonstans. Alltså, ena änden satt ju fat. Men den andra änden var lös och ledig. Knepigt. Men moppen går lika bra för det. Man kan ju bara undra lite över vad den där slangen är till för. Nån funktion måste den ju ha. Eller? Bensinkransgrejsen, alltså den som man vrider på för att motorn skall få lite bensin, det är synnerligen viktigt att den får det har jag hört, har ramlat loss. Så nu vet jag inte riktigt om mopende körs på on läget eller reserv läget. Det vore ju opraktiskt om man redan körde slut på reserven redan från börja liksom.

Tänk att detta skulle bli så knepigt. Det trodde då rakt inte jag.

Oups. Somnade igen. Skulle ju bara vila vänstra ögat lite, så helt plötsligt så låg jag i den allra djupaste dvala. Tja, det var väl inte så illa. Före det så hann jag och Hulda Hustrun titta på Morden I Midsomer som Min Vackra Kvinna spelade in i går när jag var på fotbollen. Jag bara älskar den serien. Vet inte vad det beror på men den är... mysig liksom.

Men nu måste jag komma ur min morgonrock och ge mig ut så att äldsta sonen får öva lite på det där med mopeden. Såhär kan man int egå omkring om man vill ha hedern i behåll.

Jag har varit ute med äldsta sonen och lärt honom grunderna i mopedkörning. Nu är han ute och brummar på egen hand lite. Så fick man något mer att oroa sig för. Just nu är jag livrädd att något skall hända. En hel rad med glada "tänk om" har ställt sig på kö och presenterar sig varefter de kan och hinner. Så klart. Så dum jag är. Varför köpte vi en moped? Det var väl onödigt. Tänk om... han kör rakt ner i Viskan till exempel. Eller blir påkörd av en rattonykter man som är 47 årt och heter Rutger. Eller får för sig att köra ut på motorvägen. Jag glömde berätta att man inte får köra på motorvägen. Eller om det blir dimma och han råkar svänga fel så att han hamnar i Ystad och blir kidnappad av ryska maffian.

Som sagt. En hel del "tänk om" blir det. Och jag som redan hade precis så många "tänk om " som jag klarade av. Nu fick jag en hel dröse med alldeles skinande nya. Uscha. Mopeder är farliga saker. Egentligen borde åldersgränsen vara 35 år. Känns det som nu i alla fall. Men, det är bara att hoppas att allt gårbra. Karln verkade ju tycka att det var kul i alla fall. Får räcka med det.

Så var det klart. Städat färdigt. Sovrummet lät jag vara, och barnens rum. Så det gick rätt fort och lätt. Toaletterna tar jag lite senare. Nu är det om inte rent så i alla fall prydligt.

För ett tag sedan fick Min Vackra Kvinna för sig, fråga mig inte varför, att suga upp vatten med dammsugaren. Som alla kan förstå så gick det inget vidare. Hulda Hustrun fick plocka isär dammsugaren i atomer för att torka upp det vatten som där i fanns. Väl så. Det gick inte så illa alls för sammsugaren överlevde mirakulöst och både jag och Kvinnan I MItt Liv pustade lättade ut och var så nöjda så. Men. Filter som blivit våta  och sedan torkat luktar. Illa. Mycket illa. När jag nu dammsög i vardagsrummet kände jag en omisskänlig stank av urin. Det luktade blä och blä igen från dammsugaren. Fakrum är att ju renare golvet blev ju värre luktade det i rummet. Det fanns även en svag nyans av kattpink inblandat i hela härligheten. Troligen för att vi sammsugit upp kattsand som rymt från lådorna.

Så. Rummet luktade som om det bodde en gammal pissgubbe och 18 katter i det. Detta gjorde självklart mig lite... tveksam. MEn jag fann på råd. Vi har några sådana där gula stavar som man har i dammugaren för att det skall dofta gott när man dammsuger. Och så hade vi en flaska med vita kulor som skall uppnå samma effetkt. Lysande tänkte jag. Jag sög upp både stavar och kulor (hm, lät lite porrigt det där, det är därför Hulda Hustrun suger mest i vårt hem) med dammsugaren. Och visst gjorde det skillnad.

Nu luktade det citron, syrén. Och pink. Den blandningen blev inte lyckad alls kan jag säga. Så nu sitter jag med balkongdörren på vid gavel och hoppas med hela min själ att vi inte får besök på några timmar. Fan det är så det svider i ögonen av den där blandningen av dofter och lukter. Inget för luktgranstillverkarna kan jag lova.

Men städat är det.

Det växer hår på mig. Alltså, det växer hår där hår inte skall växa. På skallen så falnar min tjocka kalufs dag för dag. Men det verkar som om håren bara flyttar sig. Jag har fått hår på ryggen. Inte mycket alls, inte Peter Sellersaktigt. Men tillräckligt för att det skall kännas märkligt. för att inte tala om näsan. Och öronen. Hår i öronen. Varför i allsin dar växer det långa groteska hårstrån i mina öron? Jag har klarat mig utmärkt i 36 år utan hår i öronen. Det har gått så bra så. Nu helt plötsligt rapporterar Hulda Hustrun att öronen börjar bli vildvuxna. Jag har en såndär praktisk liten minirakapparat för just näshår och öron. Men ärligt talat. Räcker det inte med att man är tvungen att raka ansiktet vareviga dag? Skall jag nu behöva raka öronen också. Det måste har blivit nått fel. Håret i ansiktet kan man åtminstone arrangera i diverse tjusiga former såsom polisonger, skägg och allt däremellan. Men öronen. Och näsan överraskar mig titt som tätt med att skicka ut långa känselspröt ut i omvärlden. Det finns ju inget pinsammare än när man pratat med någon och sedan ser i en spegel att ett långt djäkla hårstrå tittar ut genom en borre. Då vet man i alla fall varför den andra personen såg så äcklad ut.

Nä. detta får det bli ett slut på. Kan man vaxa öronen?

Nu borde jag fylla kroppen med energi. Hulda Hustrun har gett sig ner till Knalleland för att köpa grejer till bilen så att svärfar kan laga eländet så fort som möjligt. Så jag har fullt ansvar för hemmet. Problemet är att hemmet är en katastrofzon. Här krävs kraftiga tag för att städa upp. Det bästa vore om man kunde vända lägenheten upp och ner och skaka den. Som en bordsduk typ. Men eftersom det inte gör sig så får jag nöja mig med den gamla hederliga gamla städmetoden. Trasa, dammsugare och två friska händer.

Måste bara ladda lite. Inte mycket men lite.

Match i kväll. Elfsborg - Halmstad. Biljetten ligger på skrivbordet. Halsduken är struken och vi lever i den bästa av världar.

Ajajaj. Jag har ont i händerna. Först kunde jag för mitt liv inte förstå varför. Sen kom jag på att det måste vara efter mopedåkandet i går. Det kostar på en stackars gubbe som skall puttra vida kring att sköta koppling och gas. Inte hade jag en aning om att man kan få träningsvärk i händerna. Mycket skall man vara med om.

Sitter och dricker thé som jag bryggt i vår nya thékokare. Så djäkla praktiskt. Man får en liter färdigbryggt thé på en gång. Bara att hälla och dricka. Natten har varit mardrömsfri. För en gång skull. Kanske sov jag lite djupare och lugnare eftersom gårdagen var så hektisk och händelserik. Jaja, spelar ingen roll, gott sov jag i alla fall. Så, rättning i leden. Dagen har börjat för tusan.

Vilka kast, vilken dag. Det har gått i ett. Det hela började bra med att vi köpte mopeden. Jag har åkt omkring som en liten blixt hela dagen. En 36årig mopedfantom. Bilen gick igenom besiktningen med bara tre lätta 2or. Så glada i hågen åkte vi till Knalleland i vår nybesiktigade bil. Vi shoppade lite av livets nödvändig, bland annat hittade jagTefals automatiska thébryggare. JAg hade en sån för en tio år sedan men den föll i händerna på min dåvarande kvinna vid vär solkiga uppslplittring. Sedan dess har jag letat över alllt efter en sån. Det knepiga var att jag sade just det till Hulda Hustrun idag, i något samanhang. Sen gick vi in på Claes Olsson i jakt på mopedlås. Och där hade de den. Min egen lilla thékokare. Jag köpte en på stört. Det är så bra, man kokar en liter välsmakande the sen har man the så det räcker hela morgonen. kanske jag äntligen kan dra ner på kaffet. Inget mer snaskande med thepåsar. Och sedan jag sist ägde en så har de blvvit sladdlösa.

Tja, glada i hågen gick bi till bilen med våra nyköpta ting, startade motorn och... hela kupén fylldes av den starka lukten av elbrand. Vi slog av bilen med skräck i ögonen. Det visade sig vara fläktremmen som gått sönder. Den och nån liten annan plytt. Så nu är vi utan bil igen. Men svärfar skall tilla på den så fort han kan så att vi kan köpa grejor så skall han fixa det åt oss. Tur att karln är utbildad bilmekaniker med egen verkstad. Men vi hade bil ien timma ungeför. Och vi har ju alltid moppen.

Men vilken dag. Sen på kvällen har jag åkt omkring över hela grannskapet med mopende. Det är lit efrihetskänsla. Det luktar att jag funderar på mc kort. Det vore ju snäppet bättre. Men en sak i taget. Först skall vi laga bilen.

Så var det gjort. Mopeden är köpt. Och jag måste erkänna att det var yttert skojsigt att åka moppe igen efter 20 år. Man puttrar på i lagom takt och man får köra på cykelbanan. Bara en sån sak. Man blir lite barnlsig. Eller snarare, jag blir lite barnslig. Eller jag blir mycket barnslig. Nu fattas bara att bilen går igenom besiktningen så är denna dagen redan i hamn som en av de bättre dagarna.

Tänk vad lite som kan glädja.

Alla tatuerar sig. Precis varenda kott har nån tatuering någonstans. Själv har jag ett tecken på vänster underarm som skall betyda "make" på något asiatiskt språk. Jag vet ju inte. Det kanske står "dåre" eller nått men jag får lita på uppgifterna som stod i pärmen hos tatueraren. Min Hulda Hustrun har den för kvinnor föreskrivna tatueringen i svanken. Kort sagt. Det är populärt med tatueringar. Och visst tusan kan det vara snyggt. Men de där som täcker varenda millimeter på sin kropp förstår jag med inte på. Kanske för att det påminner mig om de blånader som många gamla får på sin kropp när ålderna pockar på. Det blir liksom bara en stor blå massa. Hua. Frågan är ju hur många som kommer vara nöjda om 30 år. De som har tatuerat nacken full och som plötsligt får nys om det bra försäljarjobbet, då när värderingarna ändrats av årens nyckfulla påverkan på grundvärderingar och social status. Då kanske det inte är lika kul att ha en Ac/dc logga i nacken, eller en tribal som täcker hela armen och där skjortans manchett inte fullt upp täcker konstverket.

Att ha en tatuering börjar bli lika vanligt som att bära underkläder. Och det är väl skojsigt. Jag har haft några äldre patienter som haft de klassiska sjömanstatueringarna, eller fängelsetatueringar på underanrm. Men de gubbarna brukar väl kanske inte vara så stolta över dem. Fast det kanske mest beror på verkens tafflighet. Själv lurar jag på en ny tatuering. Lutar åt en Elfsborgslogga. Eller min frus namn. Fast det kan bli vad som helst. När man väl ska bestämma sig så är det ju ett viktigt val. För det går ju helt enkelt bara inte att plocka bort hur som helst. Man är fast med sin förskönande bit av konst. Lika fast som med sin abröstvårtor liksom. En piercing går ju alltid att lägga i en låda och glömma bort. Själv har jag en ring i ögonbrynet plus det vanliga hålet i örat då.

Men det är konsitg vilket genomslag tatueringarna fått på bara några år. Det knatar 15 åringar omkring med hiskeliga tribaler på hela överarmarna. Och detär ju ett problem, för det råder ju mode inom tatueringsvärlden som i övriga sammhället. Den som tar en tribal nu är ju helt och hålle tfel ute. Vilse i pannkakan liksom.

Nä, jag får nog lura ett tag till. Bäst så tror jag.

Våra katter börja komma överens riktigt bra alla tre. Vårt lilla nytillskott Smulan har vederbörligt hälsat på de två äldre katterna medelst nossniffningar. Fräsandet som hördes både här och där i lägenheten har slutat och en nyfunnen harmoni råder. Vi lever i den bästa av världar.

Hulda Hustrun har köpt radiostyrda bilar till våra två yngsta söner. Och det var ju snällt. Men jag tittade lit epå förpackningen till de där bilarna. Då står det med relativt stora bokstäver "50 % faster". 50 % snabbare än vad? Än en snigel? Eller snabbare än en riktig Fararri? Vilken otroligt märklig formulering. Man måste väl få reda på vad den är snabbare än? Eller? Och eftersom texten står under en bild på fjärrkontrollen så undrar man ju om det är kontrollen som är snabbare.

Nä, nu blev jag förvirrad. Igen.

Så var det löst med. Tillslut fick jag tag på min kompis, genom MSN så nu fick jag med mig nån till fotbollen i morgon. Fotboll gör sig bäst i sällskap.

Kom p ådet bästa, absolut bästa, sättet att få en optimal början på dagen nu när det redan gått lite snett från början. Lite Sinatra givetvis. Att jag inte tänkt på det förut? Lösningen fann ju precis mitt framför näsan på mig. Nu har jag redan börjat medicineringen genom att så fort jag kom på det sätta på lite Francis i högtalarna. Det borde läka även den mest oroliga själ. Till exempel min.

Mardrömmar hela natten igen. Nu slutar jag snart sova. Som en protest. Skall det vara såhär, natt efter natt? Vaknar med katastrofberedskap i hela kroppen. Att min hjärna bara orkar hålla på med sina tricks.

Idag skall det utföras en hel del. Det skall städas, vilket sannerligen behövs, det skall köpas moped, det skall besiktigas bil. Så idag har jag inte tid med några panikattacker. I vilket fall som helst vore det imla opraktiskt med någon fom, vilken som helst, av ångest eller oro. Lugn och fin är recepter för idag. Mankan tycka att det borde kunna funka någon gång, så varför inte idag.

HAr fått nyssjuka. Kan bara inte sluta nysa. Hur störigt som helst. Jag bara nyser på som om vore det meningen med mitt liv.

Vad allt konstigt skall man inte råka ut för?

Man talar om att Aliansen leder inför valet. Man talar Reinfeldt. Man talar om att det är dags för något nytt. Moderaterna själva påstår sig vara "nya" och medkännande. De har helt plötsligt blivit ett arbetarparti. Och alla kommer så väl överens att man börjar missta dem för ett radhussällskap på gemensam kräftskiva. I Cafés senaste nummer kan man läsa om de nya Moderatera. De vill nu något helt annat än vad de ville förut. Men, om nu så mycket behövde ändras, så varför i hela fridens namn gick de en gång med i partiet? När allt var så fel och fel igen. När så mycket behövde ändras. När de egentligen ville gå med i ett arbetarparti? Jag fattar inte riktigt. Vore det inte lättare att söka sig till S eller Vp eller kpmlr likväl. Eller åtminstonne C i alla fall. Om de kände sig lite bondska liksom.

En get är en get, oavsett vad den kallar sig. Och den dagen Moderaterna tänker mer på Asta 59 som kämpar för att skrapa ihop pengar till hyran på sitt jobb som undersköterska än Bosse 53 som har en årslön på 18 mille, den dagen lovar jag hjula på E6an. För om nu Alliansen är så måna om de enklare av männiksor, vem skall då måna om de rika. Helt plötsligt har väl de då inget att rösta på? Eller?

Nä, jag fattar inte. Alls.

Uscha. Känner mig lite usel. Jag hade lovat att städa upp lite  här i lägenheten idag. Men tiden har gått och jag, tja jag har väl duckat kan man säga. Kort sagt så har jag int egjort det jag skulle. Nu har jag lovat att städa i morgon när barnen är i skolan. Det är lite lättare då. För att inte tala om att det överhuvudtaget är mer möjligt. För en 4 åring, en 6 åring, två 16 åringar och tre katter plus Huld Hustru och undertecknad stökar ner rätt fort. Så är alla hemma så blir det liksom lite hopplöst att städa effetktivt. Man plockar undan det ena bordet medan det andra fylls på. Men akta dig var jag kommer städa i morgon. Ojojoj. Säger bara det. Ojojojoj. Det ska bli rent som aldrig förr. Elller renare i alla fall. Mycket renare. Jätterent.

Det där med att städa är ju så komplicerat. Man skall hitta trasor, rengöringsmedel, plocka upp alla pryttlar som av någon anledning har hamnat fel, dra fram dammsugaren. Mycket blir det. Det jobbigaste med att städa är ju faktiskt inte själva städandet. Det är före. När man tänker på allt som skall göras. Kommer man bara igång går det ju oftast bra. Men det var ju det. Det där med att komma igång. Jag är inge bra på det. Överhuvudtaget. Och speciellt obra är jag när jag skall tömma diskmaskinen eller städa. Jag har en jättelång startsträcka. Ibland lyfter jag mig i kragen och sätter helt okaraktäristiskt igång med en gång. Men det är sällan. Väldigt sällan till och med. Mycket sällan. Oftast skrotar jag omkring och bygger mentala murar inför uppgiften. Uscha vilken usling jag är.

Men i morgon blir det bättring. I morgon. Lovar.

Nej. Jag är inte dyslektiker. Jag har bara bråttom. Jag kan när jag ibland bläddrar förbi vad jag själv skrivit se att jag stavar som en kratta. En full kratta. Bokstäver hoppar till helt fel plats, uteblir överhuvdtaget från lektionen eller byter plats mellan orden så det ibland blir helt oläsligt. "Blri" till exempel betyder "blir". Sug på den du. Sug på den.

Problemet är inte att jag stavar illa. Alltså, jag är inte någon världsmästare på att stava mig fram i det svenska språket, men jag har grundkunskaperna. Men jag har så förtvivlat bråttom. Det är mycket som skall sägas och det skall sägas NU!  Ibland blir jag ju osäker på ett ord men då brukar jag googla det för då får man fram den rätta stavningen om man stavat fel, "menar du exakt" kan det stå om man skrivit in "ecksakt" i sökrutan. Nu vet jag ju att exakt stavas exakt så, men principen är den samma. Och principer är viktiga. Principen!

Sen har vi ju detta med grammatiken. Där är jag ofta ute och seglar. Ibland är jag väl medveten om det och ibland går det mig helt spårlöst förbi. Men tanken är att det skall vara lättläst, inte grammatiskt korrekt. Och så detta med stor bokstav. Jag vet. Ibland stavar jag månader eller veckodagar med stor bokstav, ibland med liten. Det blir lite som jag känner för just då. Samma med det här att skriva siffror med tecknet eller ordet. 7 eller "sju". Jag blandar och ger. Nån dag kanske jag bestämmer mig för att bestämma mig. Men inte idag.

Så, reta inte upp er på mina tarvliga litterära försök. Det är ju liksom bara en hobby och en lek. Allvaret får Norman Mailer och Janne G pyssla med. Men barn, kom ihåg: skolan är viktig!

Jag har kört bil. Jaha, säger den helt ointresserade läsaren. Men lyssna nu. Jag har kört en bil, vår bil, vår Saab. En riktig bil, med larm, elektriska fönsterhissar, farthållare och airbag. Och inget vatten som läcker in kring fötterna. Bilstackaren har ju stått avställd i ett halvår eftersom det var rätt mycket som gick sönder på en gång och vi var tvugna att spara ihop lite kontanta medel för att laga upp eländet. Under tiden har vi kört Hulda Hustruns Golf. Samma golf som vi i dagarna sålde för 4 papp. Den bilen vill jag inte prata om mer. Den var... annorlunda. Som det där med att kylarvattnet rann kring fötterna på de som satt i framsätena.

Men nu är det nya tider. Saaben är nyopererad och skall besiktigas i morgon. Alltså så passade jag på att kolla så att allt var ok medan jag flyttade den till vår andra parkering. Vi har två, men de senaste dagarna har någon missunsam männska ställt sitt fordon på vår plats så givetvis måste jag rycka ut för att få slut på detta tjyvande av vår betalda och alldeles egna parkeringsplats. Det handlar om principen för tusan. Principen!

Och vilken lycka det var att köra, om än en kort, kort sträcka, en riktig bil. en som inte studsar i början när man startat den. En bil med radio och cd-spelare. en bil som doftar gott av en svag aning av vanilj (undangömd luktgran). En bil som är som en bil ska. Och hel. Så nu ser jag fram som ett barn ser på julafotn till i morgon när vi stolta och glada kör från besiktningen och kan köra lagligt och med komfort.

Sen ska vi ju köpa moppe i morgon. En Honda Mt5a. Jag hade ingen aning vad det är för nått men Hulda Hustrun visste med en gång. Så nu banne mig skall här åkas omkring i bygd och obygd. Som en liten pil ska jag ila runt i trakterna och bara njuta.

Ah, lifes good!

Försöker få med mig nån på fotbillmatchen Elfsborg - Halmstad på tisdag. Men det verkar vara helt omöjligt. Min yngste son skulle gå, men han har redan en biljett till ståplatsläktaren mitt emot där jag står och han skulle i all fall gå med sin tjej. De är 10år kan jag berätta. En kompis kanske skulle gå, beror på om han har råd. Nu ringde jag karln för att kolla om han ville köpa en ståplatsbiljett för 70 spänn genom guliganerna men då svarade hans upprörda fru att han skulle ringa för det var lite olämpligt nu. Pust.

Hulda Hustrun skall vara hemma med barnen. Skall det vara så svårt att få med sig nån på en djäkla fotbollmatch? Och nu vågar jag inte ringa runt för att erbjuda någon annan den billiga biljetten innan min kompis har fått tag på mig och kunnat säga ja eller nej. Så här sitter man. Med biljett och allt men ingen att gå med. Gå p åfotbill ensam? Känns inte det lite... ensamt på något sätt. För med vem ska man kommentera matchen, skälla på domaren med eller bara tjattra om spelet efteråt?

Djäkla söndagsfart på allt idag.

Märkligt. Vi har typ en miljard (nu överdriver jag om någon skulle undra) tvkanaler som vi betalar hur mycket som helst för. Ändå finns det inget att titta på 90%av tiden. Dagarna fylls av olika såpor och sitcoms av varierande kvalitet, för att inte tala om alla dessa idiotiska tävlingsprogram där man skall gissa bokstäver.. Kvällarna. Tja, har man tur så sänds det nått bra. Men oftast är man utlämnad åt dåliga filmer och tävlingsprogram som "så skall det låta". På natten? Glöm det, då är det porrfilm på varenda betalkanal. Inte för att jag principiellt har något emot porr som så. Men det är ju så förbannat dåligt bara.

Visst, jag hittar små guldkorn här och var. Själv är jag en sucker på engelska deckare, serier och det mesta med anglofilt innehåll. TCM visar en del gamla bra filmer, klassiker. Och då och då så sänder Canal+ nått bra. Sen har jag ju Discovery och Histroy Channel som visar bra saker. Men ändå. 600kronor i månaden, plus den vanliga tv-avgiften. För att zappa mellan kanal efter kanal och inte hitta något.

Vi har 5 tv-apparater i hemmet. Inte en enda av dessa är platt. Men det beror mest på att den stora tvn i vardagsrummet som är av kolossalmodell har en bild som klart överglänser den gryniga suddiga bild man får på en platttv som ligger i vår ekonomiska räckvid. För ärligt talat, allt under 25000 ger ju ingen vidare bild. Visst. Den är platt och det är ju kul. Men det blri ingen vidare bild alls i de 10000kronors modeller som säljs på Siba eller Onoff. Så, vi väntrar medan tekniken blir bättre och priserna humana. Kom ihåg att en dvd kostade en 8-9000 för bara några år sedan. Nu får man en hygglig för 500 spänn. Det går fort det där.

Man borde klanske göra om tvn till ett akvarium. Då fanns det nått att titta på varje dag.

Mycket i tidningarna om Henles huvudlösa angrepp i går. Karln själv påstår att han knuffade med öppen hand. Undrar om han hoppas på att alla som sett slaget på tv skall vara blinda? Vad kan det vara som stressar en elitidrottman med det bästa av rykte till att göra en sån sjäkla idiotgrej? Man blir ju nyfiken. Med tanke på att karln är idol för en herrans massa barn och ungdomar borde man kunna kräva, nej, man kräver, att han skall visa lite omdöme och visa sig vara värdig att vara ett föredöme och ledarfigur inom den Svenska fotbollen. Att han sedan förnekar det som är så uppenbart på tvbilderna är ju ännu ett tecken på synnerligen dåligt omdöme.

Man kan bara hoppas på att han får en rejäl knäpp på näsan. Som känns ordentliget. Nått annat vore ett hån mot alla de frivilliga krafter som försöker uppfostra barn och ungdomar inom fotboll, inom all sport,  till att spela schyst och inte leka gatuhuligan på planen. Om vi tillåter detta på en fotbollsplan är det ju fritt fram sen eller?

Så var det dags igen. Ungarna, de små, har varit uppe sedan klockan 6. Kul. Det vore väl ok om de kunde klara sig själva i en sekund men det skall frågas, bes om hjälp, titta på tv på högsta volym, springaa omkring. Kort sag omöjliggöra någon som helst sömn för omvärlden. Så vid 8 gav jag upp helt och hållet och knallade upp ur sängen. Efter ett tag kom Hulda Hustrun upp hon med. Men för en gång skull var jag före henne upp i alla fall. Inte så illa gjort av en gammal man som jag. Än så länge har det inte hänt så mycket. Kattungen rev yngsta dottern efter en ovanligt omild behandling så nu har dottern gastat omkring om detta i säkert en halvtimma. Som bevis för sitt oändliga lidande så visar barnet upp nån slags svag, svag rodnad på handen som hon påstår smärtar å det gruvligaste. Hon vill inte gärna lyssna när hennes ömma moder försöker förklara att det är så det går när man är dum mot katten, utan barnet tycker bara att katten är av en ovanligt grym natur.

Välkommer till vår värld. Klockan är nu 09.31. Det är söndag.

Tusan. Fått svårt att somna igen. Som i gamla tider. Ligger och vrider mig som i plågor bland lakan och kuddar. Nu smet jag upp för att ta en sömntablett till. Nästan som rockstjärnorna gör ju. Fast egentlgien spelar det ju ingen roll om jag inte är på topp i morgon. Det är ju söndag gubevars. Då skall det ju enligt gammal sed vilas så mycket det bara går. Och det är jag bra på. Jättebäst. Jag kan vila en hel dag utan att bli trött. Så egentligen spelar det in te så stor roll om jag somnar sent idag. Men det är ju så förbaskat tråkigt att ligga och rotera som en propeller i sängen. Och inget bra på tv går det heller. Läsa orkar jag inte. Jag är, tro det den som vill, för trött för det. Vilken ironi.

Jaja, tillbaks till bädden för ett nytt försök. Aldrig ge upp. Det ska gå.

Alltså, det här med barn. Är de så djäkla kul egentligen? Nu talar jag om riktigt små barn. De större har ju sina avigsidor de med men med dem kan man i alla fall ha en sorts dialog. Men de små. Visst, de är söta. De gör sig jättefint på vykort eller på tv. Men att ha ett i hemmet. Dom gör ju inget vettigt. Skiter, äter och sover. Föröker man tala med dem så kommer man ingenstans. Och så det här om att alla har fått för sig att alla bebisar är söta. Fan heller. Jag har sett allt för många fula ungar för att ens vara i närheten att hålla med. Oftast får man ju hålla god min. Det går ju liksom inte att kläcka ur sig "fan vad ful han är hörru".  Och denna stolthet hos föräldrarna om ungen bara gör den enklaste sak. Typ rullar över på rygg. Mmm, jättepplåd hörru. "Titta, nu kräks hon, va söööt hon är".

För att inte tala om nyfödda ungar. Så otroligt fula de är. Alla. Gråblåbruna med en massa klet överallt. Ihoptryckta i ansikte och skallen så de ser ut som coneheads allihop. För att inte tala om de groteskt stora könen. Allt under midjan ser liksom ut att tillhöra en 15 år äldre individ.

Sen den här jäkla vanan att vakna på natten och vara hungrig. Det gör jag med, men då knatar jag ut i köket och tar mig ett glas fil. Jag skriker inte lungorna av mig.

Nä, ungar gör sig bäst på avstånd. Jag önskar att jag haft en nanny till mina när de var bebisar. Så kunde nannyn komma in i vardagsrummet där jag sitter med en god cigarr och en kupa konjak och så kunde hon visat upp barnet innan det skulle lägga sig för natten. Det räcker liksom. En snabb titt, kanske en kyss på något kletfritt ställe p åbarnet och så vips i säng.

Men, nu är de åren över och allt är väl på vår jord.

Är fortfarande arg så det gnistrar efter nationalhjälten Henkes fula tilltag i matchen mot Elfsborg i kväll. Jäkla skitstövel.  Men men, det ordnar säker upp sig på bästa sätt. Det hela finns ju på video så det blir nog uppklarat.

Men förbannad är jag.

Förutom Henkesprattet så var det en inihelvetes jobbig match att titta på. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men en annan linjeman, (det var ju förhelvete inte offside) och en stabilare målvakt i målet hade vi ju vunnit helt klart.

Jaja, nu är det bara att återvända till allsvenskan. För dår är vi helkt klart bäst än så länge.

Elfsborg LEVER!

Det finns inga dumma frågor brukar man höra. Skitsnack! Jag har genom livet hört ett antal så dumma frågot att öronen vid tillfälle krullat ihop sig. Ibland har jag själv varit upphovsman till frågan. Men visst tusan finns det summa, dumma frågor, PÅ den tiden jag lästa till sjuksköteska skulle vi bland annat undervisas i vad som händer om man sticker sig själv på en nål. Väl så. Det var vissa steg som skulle gås igenom. Det skulle amnälas hit och dit och prover skulle tas. Då räckte en av de riktigt dumma i klassen upp handen och frågar "vad gör man om man sticker sig på nålen innan man sticker patienten?"

Ja, vad gör man om man sticker sig på den totalt sterila nålen? Sätter på ett plåster, svär lite över sin egen dumhet och smärtan. Kasserar nålen och sätter på en ny, okontaminerad nål kanske? Dum, dum fråga.

Det finns säkerligen ett helt hav att ösa ur när det gäller detta. För dumma frågor tenderar att surra kring som flugor. Så, nästa gång nån käckskit klämmer ur sig det slitna "det finns..." så hälsa från mig.

När man sitter som jag gör med ett fönster precis framför mig så får man se en del lustiga saker. I morse medan jag försökte vakna slängde jag en blick ut och fick se en så kallad kändis. Alltså en av pundarna i grannskapet. Han tillhör inte riktigt vårt grannskap egentligen men han huserar inte så långt bort. Vet inte vad han gjorde här och det verkade han inte riktigt veta heller. Det ösregnade, men det hade han tänkt på för han hade ett paraply. Fast detta paraply var lite annorlunda. Det stack ut ett gäng nakna stålpinnar från dess mitt. Själva tyget som skulle bilda tak slängde i blåsen på ena sidan av paraplyet. Det såg inte ut som om mannen fick någon hjälp av det paraplyet med att hålla honom torr. Men han knatade omkring med det där sorgliga paraplyet som om inget vore fel i vår väld utan snarare vore det den bästa av världar för tillfället. Karln knallade fram och tillbaka mellan husen och drog förstrött i dörrarna. Han gick inte in någonstans utan yrade bara fram och tillbaka allt medan regnet öste ner.  Med de stackars resterna av ett paraply i näven.

Vad allt skall man inte se?

Ett gammalt x har förlovat sig. Så bra tänkte jag när jag läste annonsen i morgonblaskan. Kul för henne att hon också har hittat rätt i denna snåriga värld. Sen tänkte jag inte så mycket på det förrän jag började lura på om man skulle skicka nått grattis eller inte. Det var ju över tre år sedan vi hade nått ihop överhuvudtaget. Men jag lockades över hur många vuxenpoäng man kan skrapa ihop på en sån sak. Så jag slog upp hennes mobilnrummer på Eniro och slängde iväg ett "GRATTIS". Fast så här i efterhand. Så djävla onödigt. Vad skulle det vara bra för? Att man aldrig kan tänka först. Varför gratulera en männska man inte sett på tre år överhuvdtaget? Jaja, gjort är gjort. Och några vuxenpoäng fick jag ju. För det är ju skönt moget att gratulera sina x till deras nya amorösa erövringar. Tycker jag ialla fall.

Jävla skitblogg som hela tiden strular. Är det inte det ena så är det det andra. Hade det inte varit så förbaskat gratis skulle jag göra nått åt det men nu får jag väl nöja mig med att bli förbannad.

Varför denna fascinationöver analsex? Det är tydligen legio nu för tiden att man skall in där och rota. Varför? Hela pryttlen är ju gjord för utåtgående trafik liksom. Ok, det är helt ok för mig att de som anser att detta är behagligt eller till och med skönt. Men alla vi andra som liksom inte riktigt fattar varför man skall ta köksvägen när huvudporten står vidöppen. I varenda djäkla porrfilm så skall det rövknullas. Varenda gång skall man behöva se hur analen blir groteskt uttöjd till det ser ut som ingången till stora stygga björnens grotta. Och damerna skriker rakt ut i glädje för att de får in en pitt i baken. Det är ju en annan fråga. Vadan allt detta skriande. De låter som arga åsnor när de ligger/står/hoppar och vrålar rakt ut. Mannen i sin tur bara gnyr lite då och då. Men kvinnorna skall låta som om de blev stuckna med glödgade järnstångar.

Det smittar det där med. Häromnatten höll några av våra grannar på med lite göka. Gott för dem. Men damen vrålade sådär porrfilmsinspirerat att jag till slut ville gå upp, knacka på dörren och erbjuda en Alvedon. "Har du ont" liksom.

Så det skall rövknullas och skrikas. Sen skall det sprutas i ansiktet. Vad är det då? Vad går det ut på? Det blri ju bara kletigt, äckligt och allmänt ofrächt. Och så kommer scenen med två killar. Samma som förut fast nu kör de glada grabbarna grus damen i två hål, valfria, samtidigt. Dubbelmacka tex. Verkar fasligt bögigt om du frågar mig. Sen är det dam och dam som skall pyssla med varandra lite. Sen är filmen slut. Varenda jävla film ser likadan ut. (Nu låter det som jag inte gör annat än tittar på porrfilm, men saken är nog snarare att jag undviker det eftersom jag inte riktigt förstår mig på dem. Det finns ju inte så många bra har jag märkt i alla fall).

Nä, det verkar som om hela porrindustrin handlar om produkter för smygbögar. Analsex, närbild på balle, sprut i ansikte, dubbelmacka, två killar. Sen har man med de obligatoriska två damerna som alibi. Vart skrikandet kommer in vet jag ärligt talat inte. Kanske bara halkat in på något sätt.

Märkligt är det.

Ärligt talat. Kom igen nu. Vem fan är det som tror att fildelande går att få stopp på? Har det brunnit i skallarna på dessa som utkämpar detta helt omöjliga krig? Det är som att försöka stoppa en Tsunami, få slut på supandet i världen eller att hitta en moderat med snygg frilla. Alla laddar ner. Det är inte alla som delar ut men alla laddar ner. Det bara är så. De som inte gör det är de som inte vet hur en dator fungerar eller är är dumma på riktigt. Det är en del av verkligheten. Så fort de fått stopp på ett forum, ett sätt, så poppar det upp ett nytt sätt. En gång skrämde de byxorna av mig när jag fick ett argt brev från min bredbandsleverantör där man hade listat upp ett antal spel som jag hade delat ut en specifik tidpunkt. Då blev jag så rädd så att jag inte ens vågade komma nära datorn på flera dagar. Men det gick över.

Jag håller helt med de som säger att en del fildelande kan vara stöld. Såpass fattar jag. Men det känns faktiskt, ärligt talat lite som "finders keepers" när det kommer till fildelning. Lägg inte plånboken på marken och gå din väg. Vet att det är svårt att försvara min idé men vad fan. Man måste ju leva med sitt samvete med. Och när det gäller musikindustrin så vet jag inte. Jag tror snarare att skivköpandet ökar på grund av nedladdningarna. Det handlar om pris. Det mesta som jag laddat ner hade jag aldrig köpt ändå. Sen hittar man nått bra och är det riktigt bra så köper jag det. Och så länge jag inte är ett unikt undantag så är det väl bra med det.

Förresten kan man tjattra fram och tillbaka om den frågan. Faktum kvarstår, det finns inget vettigt sätt att stoppa fenomenet på. Punkt.

Smulan, vår lilla 12 veckors kattunge, måste vara den mest keliga och sällskapssökande katten på vår jord. Hon har inget emot att barnen bär henne och hon söker ständigt uppmärksamhet. Hon söker även en lekkamrat i Chips, en av våra vuxna katter. Smulan gömmer sig och stormar fram för att få igång Chips. Men Chips bara bligar på henne och vänder sig om. Hon anser sig nog lite för fin för att leka med småttingar. Men de är bra nyfikna på varandra och har nosat på varandra några gånger. Lancie, vår andra vuxna katt, håller sig Smulan ifrån. Nästan. Han är nog för stor och skräckinjagande. Och så väser han mycket högre och farligare än Chips.

Ska bli skojig att se hur det går nu i fortsättninge när nu Smulan fått in en fot i hemmet. Nu är hon i alla fall accepterad av de andra katterna. Nästan. De låter småttingen äta först, sen när hon har glufsat i sig maten så kommer de andra två fram. Verkar som om den värsta revirstriden är över.

Kanske.

 

Såklart. Bara för att jag skrev om min moder innan och utnämnde henne till skuldbeläggare nr 1 så var hon hur lugn som helst när jag väl ringde. Att man aldrig kan få rätt.

Hahah, hon lyckas alltid reta upp mig den där damen. På ett eller annat sätt.

Hm, jag borde ringa min ömma moder. Har inte hört av mig på en vecka eller två så jag kan vänta mig en massa skuld som lägges på mina axlar. Förra samtalet så suckade hon ur sig något om att "en gammal mamma är väl inget att bry sig om".  Skuldbelägga? Inte min mor inte. Ibland kör hon med det gamla fula tricket att framför att hon minsann skulle kunna ligga flera veckor död i sin lägenhet och inge skulle sakna henne. Yeps, så faller orden. Att hon har kamrater och en syster som ringer nästintill dagligen har tycligen inte med saken att göra. Och att jag har ett eget liv? Som om det skulle spela någon roll. Jag har den största respekt för min ömma moder. Hon har levt ett svårt liv med många svåra bakslag. Men männskan är 65 år och beter sig som om hon vore 98. Jag älskar min moder. Men ibland är hon för djävla jobbig.

Men, bäst att ta tjuren i hornen och ringa.

Min Hulda Hustru är det som vanligt full fart på. Nu åkte hon med sin ömmabroder till deras fader för att hämta vår nyopererade bil. Sen väntas hennes son inkomma i hemmet om ett tag. Då skall Min Vackra Kvinna och han till knalleland för att shoppa loss. Själv funderar jag på att duscha och klä på mig kläder. Men var sak har sin tid. Först ska jag... tja, göra nått. Vet itne riktig vad än. Men det löser sig. Kanske bombadera min blogg med helt menlösa inlägg, min vana trogen.

Får se vad det blir av denna dagen.

Det var partytime i huset igår kväll. Eller snarare i vårt huds och även grannhuset. Det spelades musik, skränades och partades till sena kvällen. Det är i sådan lägen man känner av att man börjar närma sig medelåldern. Lusten att gå upp och knacka på och be dem dämpa sig var kraftig. Men så vet man ju hur tråkig den där gubben som ringer på är. En sån typ kan sabba en hel kväll så jag avhöll mig från att störa. Så, självklart blev jag själv störd. Om de bara inte måste sjunga med i musiken så förbannat falskt. Eller tala, så det ekade bland husen, på balkongen. Och om hag känner de grannar som brukar partta i huset bredvis blri det nog lite liv i kväll med. Men sen blir det ju desto tystare på söndag så det jämnar väl ut sig. Då, på söndag skall jag skråla gamla Springsteendängor på högsta volym vid 8 tiden på morgon medan jag röker min morgoncigg på balkongen.

Så det blir lite rättvist iall fall.

Det luktar valtider. Det fjäskas, bråkas, kivas och helt plötsligt slängs det fram en rad förslag att ta ställning till. Det är ju lite att hålla ordning på. En del saker förstår jag, en del fattar jag inte alls. Hur den där alliansen skall kunna samarbeta kan jag för mitt liv inte förstå. Det kan väl inte vara så att de tycker samma i allt. Eller, det gör de ju inte. Det har ju redan märkts. Och vart passa miljöpartiet in? Förresten, vad vill dom? Vp, är de kommunister eller inte och om de nu inte är det vad tusan är de då? Sossarna, tja de är väl som de alltid varit. Trots att de själva säger att de inte är det. Fast vad det är som de säger att de är är okänt.

Själv så sitter jag och funderar på vad i helvete jag skall rösta på. Och i kommunalvalet är det ännu värre. För här i Borås är sossarna rent rabiata. De vill nog helst återgå till sammhället som det var under Erlander. Vägvalet, ett utbrytar parti från Kd. Nä gud hjälpe mig. Politik och bibel bör ej blandas. Eller är det dags att börja stena folk med avvikande åsikt. Deras starke man Björn Wahlgren gör tappra försök att nå dit. Landstingsvalet. Gud hjälpe mig. Vad ska man röstra på det. Sjukvårspartiet låter ju bra. Men vad vill de?

Nä, detta blri en rysare. Som varje valår. Men det är väl dags att panikplugga partiprogram, vallöften och sedan rannsaka sitt eget samvete och tyckande för att finna ett beslut man kan leva med. För vad folk än säger. Det är en jävla skillnad mellan höger och vänster och allt där emellan. Valet är inte oviktigt. Det påverkar våra liv i minst 4 år. Kan bli väldigt fel om man har otur.

Väldigt fel

Våra katter skall ha örondroppar två gånger per dag. Alla tre. Man blir inte poulär hos katter genom att spruta deras öron fulla med gojs. Jag lovar. Om de hade haft lugg skulle de blängt dolskt under den på oss. De går och ruskar på huvudet och bligar på oss med stora anklagande ögon. Men det är inte annat än att både de och vi får stå ut. Öronskabb pryder ingen katt.

Regn ute. Lördag. Den enda som verkar pigg i hemmet är Smulan, vår lilla kattunge. Hon studsar omkring som om inga problem i världen finns. Resten av den hemmavarande familjen är väl rätt nyvakna och lite morgonförvirrade. Hulda Hustrun sitter i telefonen och föröker få tag på en jourtandläkare eftersom hennes son slog i tänderna i går i skolan. Inget dramatiskt men det är bäst att låta en tandläkare kolla på det, för dolumentationens skull inför framtiden. Kan ju bli något problem senare.

Själv så sitter jag och sörplar kaffe och lurar på att ta en cigg till. Man vill ju inte gå ut för hårt så här på morgonkvisten. Livet är ju inget sprinterlopp. Sovit lite bättre inatt. Inte mardrömsfritt, men drömmarna har varit lite minder fasansfulla i alla fall. Hulda Hustrun vittnar om att jag inte sparkat och viftat lika mycket inatt. Och jag är inte full tlika spänd nu när jag väl kommit ur sängen.

Så, då är det väl bara att köra. Jag förklarar härmed lördagen 19/8 2006 öppnad.

Ok. Nu kan jag int eklaga på att jag är orolig i all fall. Trött som jag vet int evad. Kämpar för att hålla upp eögonen tills maten är klar så att det blir något ätit idag förutom risgrynsgröt och jordgubbsfil. Såhär är det riktigt ok ju. Kanske ska börja ta mina nattmediciner klockan 09.00 istället :-)

Varför svamlar jag om det här. Det är ju inte av intresse för en endast männsika. Tystnad skall råda.

Nu.

Sådär. Äntligen var kvällen kommen så man kan gå och lägga sig med gott samvete. Alvedonen verkade lite så nu dunkar huvudet bara i mono istället för i stereo som det gjorde innan. Tagit mina sömntabletter. Tänkte att det skulle hjälpa mig att slappna av lite. Och somna förstås. Har bara kramsnus hemma, äldsta dottern köpte fel en gång, och jag som bara inte kommer överens med den svarta sörjan. Men jag har lyckats pilla ihop en jättebamsing till prilla som ligger väl förankrad under läppen. Det borde göra mig mätt på nikotin i flera månader.

Nä, nu ska jag lägga mig i soffan och läsa lite i Aftonbladet. Alltid kul att se vad som händer i världen. Papperstidningen är ju inte lika skabrös som internetupplagan. Kultursidorna är inte alls dåliga och ledaren brukar vara av intresse. Jaja. Nog om det. Soffan var det.

Jaha, så har jag tömt kattlådan och städa av golvet i lilla toaletten. Som tack för det fick jag en än värre huvudvärk. Hm, man kanske borde ta sig en huvudvärkstablett? Typ, man har ju skallebank så då passar det ju bra. Får så bli. Mer piller åt mannen bara. Snart har jag mer piller än en medelsjuk 98-åring. Ett piller till hit och dit spelar ju ingen roll.

Så var snuset slut tillråga på allt annat elände. Betyder detta att stackars, stackars jag skall behöva knata ut i den kyliga kvällen och gå till tappen för att köpa en ny dosa? Jag som är så livslidande redan idag. Tänk om jag förkyler mig? Eller snubbalr och vrickar foten. Det som gör så ont. Eller tänk om det blri ett rån precis när jag kommer in på tappen, tänk om de har skjutvapen ochtänk om jag får en kula i höger axel. jag som är högerhänt och allt. Vad allt skall man inte råka ut för. Har jag inte lidit tillräckligt redan idag? Detta kanske borde anmälas till FN? Har inte de nått ansvar för stackare som jag? Koffi Annan, vart är han när man behöver honom? Jävla namn förresten. Koffi Annan. Låter som en hostmedicin. Och en sån ska va chef? Nä, det var bättre på Erlanders tid. När blått var blått och rött var grått.

Tror ciggen håller på att ta slut de med. Som om all smärta i världen förföljer mig, precis mig, bara mig. Inget snus, inga cigg, Hulda Hustrun ute, katterna fulla med öronskabb. Och här sitter jag. Ensammen. Jävla Koffi. Jag skulle nog behöva en peronlig assistent. Nån som bäddade, rensade kattlådan. Köpte snus och cigg. Men inte då. Jävla förmyndarsamhälle som inte kan erbjuda sina invånare den minsta service. Tänk nu om jag snavar här i lägenheten på jakt efter en cigarettfimp, ramlar och slår mig. Kanske bryter en handled? Vad kostar inte det samhället då. Va! Nä, i valet skall jag rösta på första bästa som lovar mig att de går och handlar snus. Kan man få Linda Rosing till det tro?

Vi står i begrepp att köpa moppe. En gammal Honda mt5. Gul är den visst. Hulda Hustrun har redan sett den men de skulle ladda upp batteriet så det blev ingen provtur idag, men på måndag skulle vi återvända. Det blir perfekt, både för äldsta sonen som kan åka till skolan nere i Knalleland och för mig som kan åka och köpa tidningen utan att behöva gå alla de där 500 metrarna. Det skall nästan bli riktigt skojsigt det hela.

Tänk vad man får för sig va?

Så har man badat då. Inte så illa. Det gjorde gott för ryggen. Men då kommer ju frågan vad man ska hitta på nu då. Det var ju det där med kattlådan som skulle tömmas. Det får jag nog göra först. Så är det gjort. Men sen då? Undrar om det går nått på tv som man kan kolla på? Ständigt samma fråga. Vad skall man sysselsätta sig med. Jag vet, nu knyter den trogen läsaren handen i fickan och tänker "djävla lyxproblem". Jo, jag vet. Men så är det. Jag har ingen lust att slösa bort mitt liv på petitesser och småkrafs. Om jag nu har den här massa tiden över så borde man ju få till det att det blir nått vettigt gjort.

Tja, jag får fortsätta lura på detta.

Sitter och lyssanar lite till Michael Jackson. Ni vet den där killen i Amerika som ser ut som Jim Carrey i filmen Mask och gillar småpojkar. Jag hade nästan glömt bort att karln (?) gör musik också. Och riktigt djäkla bra musik, ialla fall för en 25 år sedan. Man kan ju undra vad som hände på vägen. Men det är inget jag känner för att rota i, det gör så många andra i alla fall.

Men fantastiskt bra musik är det. Det är det.

Nu knatade Hulda Hustrun iväg. Så nu är det bara jag hemma. Men Min Vackra Kvinna spolade upp ett varmt bad åt mig som jag strax ska sänka mig ner i. Jag surrar omkring i lägenheten och får inget gjort. Jag har ett uppdrag idag och det är att städa lilla toaletten. Det borde jag väl fixa kan man tycka. Fast det vette fan när jag känner såhär. Det var ju det där med 130 i puls. Vågar jag ens börja med att jobba med något. Då hoppar väl hjärtat ur bröstet på mig kan jag tro. Nä, detta var inge höjdar dag alls.

Inte alls.

Ok. Mitt klagande fortsätter. Det bara är en sån dag idag. Tog just blodtryck och puls. Trycket låg hyggligt, lite småhögt kanske men inget att oroa sig för. Men min puls. 130slag/minut. Eh? Jag som inte gjort något överhuvudtaget. Bara oroat mig. 130 i vilopuls. Inge bra. Inte alls. Men jag borde inte bli förvånad. Hela kroppen går på högvarav. Längtar verkligen till när jag ska träffa läkaren igen. För så här orkar jag inte har det. Detta häringa kör skiten ur mig.

Inte undra på att man blir trött. 130. Hrmp!

Slängde en snabb blick ner i tangentbordet av någon anledning. Jösses vad pryttlar det finns där nere mellan tangenterna. Och detta bordet som är rätt nytt. Katthår, nått som såg ut som chokladklet, damm, ännu mer, oidentifierbart klet. Hua, och här sitter jag och knappar frenetsiskt. Jag måste ju vara superäcklig om fingertopparna. Nog dags att vänta upp och ner på det här tangentbordet och se vad som ramlar ut. Skulle det hoppa ur en älg vet jag inte om jag skulle bli förvånad efter att sett all skit som jag såg nyss.

Operation städning börjar snart.

Näe. Jag vet verkligen inte vart jag skall ta vägen. Det kryper i hela kroppen som om jag laddade upp för ett hundrameters lopp eller nått. Blir snart tokig. Kan man rymma från sig själv? Utan att dricka sig full då alltså.

Det här kan jag leva utan. Hel tklart!

Det här är inget roligt, det här med att vara så förbaskat spänd och orolig. Det känns som slöseri med mitt liv. I stället för att kunna göra en massa roligt och intressant så sitter jag fast i mig själv. Den mensta tiden går åt till att föröka hålla ångesten schack genom olika metoder som att bada, tigga till sig lite massage, sova bort allt. Hela livet blir lidande. Jag får inget gjort. tiden bara går. Tid som tillhör mitt, lilla, korta liv. Man undrara ju varför det skall vara så här. Det känns som om jag står utanför själva livet. Jag står i skuggorna och bara tittar på. Jag medverkar inte. Jag har ingen lust att titta tillbaka på mitt liv när jag (förhoppningsvis) blir gammal och se att jag spenderat den mesta tiden utanför, inne i mig själv.

Nä, detta måste få ett slut. Jag vet ju att det varit såhär förut. Och mycket värre än så här om man skall vara ärlig. Så jag vet ju att det går över mellan varven. Men jag har inget tålamod att vänta på att det skall gå över av sig självt. Jag vill må bra nu. Precis nu! Inte om två månader, eller till jul, eller till våren. NU förhelvete!

Dricker silverthé. Alltså varmt vatten med lite mjölk i. Garanterat koffeinfritt. Just nu när jag är så förbaskat spänd dygnet runt så får jag nog vara lite försiktig med kaffe och thé, för jag snurrar upp mig direkt och sedan tar det en evighet att lugna ner mig igen. Och kaffe som är så gott :-/

Det är varmt idag. varmt och fullt med getingar i lägenheten. Sommaren är alltså int eöver torts ryktena öm dess hädanfärd. När jag sitter på balkongen och blossar så svettas man rätt rejält i värmen. Så gott så gott. Vore det inte för den infernaliksa huvudvärken så vore livet rätt bra just nu. Fick en ryggmassage av Hulda Hustrun och den löste upp en del knutar så det var ju inte helt fel det heller.

Ringde på en moppe. En 1000krors gammal Honda från 89. Jag har ju funderat på detta länge nu, att man borde ha en moppe som alternativ. Men mannen som sålde fordonet var hur förvirrad som helst. Tydligen bor han på ett gruppboende. Karln kunde inte ens svara på vart moppen fanns. Troligen står den i nån källare. Lite osäkert vart. Så den affären verkar svårgenomförd. Men det vore praktiskt att ha en liten knattermaskin att puttra omkring på närman skall till stugen eller köpa kvällsbladet och lite mjölk. Vi är ju inte så rikaså man får välja mellan att färdas ståndsmässigt men dyrt eller bli utnämnd till lokal byfåne och köra så billigt som man bara kan.

Tja, det är väl bara att hålla ögonen öppna kan jag tro

Hm, den där "mest aktiva"-listan som finns på startsidan av blogg.se verkar lite lurig. Först är man int emed alls, sen stunden efter ligger man i mitten av listan, helt plötsligt har man ramlat ur helt och hållet. Och jag som skriver varken mer eller mindre. Man undrar ju lite hur det funkar. Verkar gå på lite lösa boliner det där.

Jag jagas av ett tonårsproblem. Jag har finnar som en medelmåttig 15-åring. Just nu har det tydligen bestämts i den lokala acneföreningen att de skall samlas runt och på min näsa. En massa små, äckliga gulingar som sitter strategiskt utplacerade i vecket mellan kinden och näsvingarna. Det gör djävulskt on att klämma dem, men man vill ju inte se ut som om man har rest en massa minmala tält kring näsan.

Fan, jag är 36 år och besväras av ett ungdomsproblem. Visserligen, det är väl bra att känna sig pigg och ung. Men det gör jag ju inte. Bara finnig. När fan skall puperteten gå över?

Så, efter några timmar av oerhörd spänning så kom panikattacken som på en beställning. Jag hivade i mig min medicin direkt när jag började känna av det så efter en 20 minuter började det lugna ner sig. Så nu är jag som en urvriden disktrasa. Man kan lugnt säg att jag har ett omvälvande liv. Ena stunden är jag i fronten och slåss mot min ademoner, andra stunde är jag trött, slö och helt avslappnad. det verkar ändå som om Effexorn funkar för attackerna är kortare och de inträffar med gelsare intevaller. Förutom de här senaste dagarna. Tror jag skall passa på att gå och lägga mig i badet, nu när jag ändå är lite avslappnad.

Det tar på den late att vara panikångester. Tro mig.

Vart tog de vägen alla -68 revoltörerna? De somskulle förändra världen. Såklart till det bättre. Nå, varför blev det inte bättre? Varför ökar klyftorna i sammhället obevekligen år efter år? Hur kommer det sig nu när alla dessa revoltörer växt upp och blivit inte bara medelålders utan på godväg att bli gamla? Det är ju de som sitter på pengarna, makten och härligheten. Vore det inte läge att slutföra revolten? Nu när de faktiskt kan och inte bara har ordetst makt i sin hand. Varför är vi inte jämlika? Det var väl så det skulle bli?Det vore så lätt att utnämna hela den generationen till hycklare.

Så jag gör väl det.

Nä, nu börjar jag snart bli förbannad. Ännu en natt fylld av mardrömmar. Stackars Hulda Hustrun fick vända sig om i sängen och sova med huvudet i fotändan för att jag hoppade runt så mycket. Vaknat kanske 1000 gånger. Somnat om. Nya mardrömmar. De handlar om ungeför samma sak varje gång. Och när jag slutligen bestämde mig för att ge upp och gå upp så var jag spänd som, ja den gamla fiolsträngen får hänga med en gång till. Ont i skallen, ont i kroppen. Käkarna värker efter at jag legat och bitit ihop hela natten. Helt jävla hopplöst. Om man inte finner frid i sömnen vart skall man vända sig då?

Tja, nu är jag vaken så då får jag väl föröka slappna av nu då. Hur nu det skall gå till.

Trött som aldrig förr. Dags att lägga sig och nana snart tror jag. Jag hade glömt at ta min morgonmedicin så nattdse med sömntabletterna åktemed i bara farten. Hoppas jag sover bättre i natt. Slipper dessa eviga mardrömmar. Men det är ännu endast skrivet i stjärnorna.

Varför är jag så dum att jag lägger ner en massa tid för att försöka få iordning en gammal PII, 333mhz med ynka  6Gb hårddisk? Varför satt jag halva kvällen igår och donade? Den har likt förbaskat lagt av igen. Och nu går det inte ens att köra igång installationen av WXP. Man blir så trött så trött. Eländet fastnar på ett ställe sen lägger den sig ner och vägrar gå någonstans så att säga. Som tur är så får vi kanske en annan  gammal maskin som de små barnen kan ha. De behöver ju inte så stronga grejor var ju tanken. Men det klart att det är en klar fördel om eländet överhuvdtaget startar.

Jag är expert på att slösa bort min tid. Helt klart fullblodsproffs.

Hulda Hustrun och min äldsta son flyttar möbler. Just nu är det två våningssängar som skall byta rum med varandra. Vad jag gör? Jag sitter ju här ju. Varför inte jag hjälper till? Enkelt. Det är ingen som vill ha med mig när det gäller sånt här. Efter otaliga vredesutbrott under åren har mina nära och kära lärt sig att det är bäst att jag håller mig borta när det gäller lite knivigare uppgifter. Allt som kräver tålamod typ. För jag har ett litet "anger management" problem. Jag blir helt enkelt tvärförbannad när sker och ting kärvar sig. Men det gäller inte allt. Bara när jag måste samarbeta med andra människor. Är jag själv så går det bra. Men sådana här flyttsaker brukar sluta med att jag går och ryar åt alla inblandade, hur rätt de än gör.

Det är bättre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag slänga verktyg i väggen, skrika rakt ut eller helt enkelt bli helknäpp. Nu för tiden så kan jag behärska mig. (Vad skrattar min Hulda Hustru hånfullt åt nu då?) Min ärade fader var likadan. jag kommer ihåg när jag köpte min första bil och oljelampan började lysa. Vi slog våra huvuden ihop och kom på att det var givaren som gett upp. Så långt allt väl. Men när vi skulle skruva i den där lilla mockajängen. Ojojj. Vi skällde som bandhundar på varandra. Det var ingen hejd på ilskan. Men som sagt, det var många år sedan. Nu har jag mognat (vad tusan är det som Min Vackra Kvinna skrattar åt?) och kan hantera min ilska bättre. Lite bättre ialla fall.

Men som sagt. Det räddar mig undan jobb och det passar ju en latmask som mig. De skruvar och kånkar och jag sitter här med ansvar att vakta så inte datorn springer iväg. Man vill ju vara nyttig liksom.

Så fick jag lite ro tillslut. Hulda Hustrun masserade min stackars spända rygg och sedan somnade jag som en klubbad, ja jag vet inte, en klubbad nått i alla fall. Sovit så djup som man bara kan. Visserligen har jag drömt en massa men inga mardrömmar. Så nu känner jag mig lite stärkt. Båda våra nyblivna gymnasister är hemma och bubblar över av nya intryck. Min äldsta son är här för att hjälpa till att flytta möbler eftersom vi skall byta rum mellan mina söner och de två yngsta barnen. Sönerna skall få det lilla rummet eftersom de ändå bara sitter framför datorn eller ligger i sina sängar och de yngsta ska fåett större rum så att vi slipper se dem. Nä, nu tog jag i, hua vad elakt. Men vi tänkte att de kanske leker lite mer på sitt rum om de får mer plats.

Så, dagen rullar på. Med eller utan min hjälp.

Vart kommer allt damm ifrån? Luften borde ju vara tjock som sirap med tanke på de mängder damm som lägger sig vareviga dag på alla ytor i hemmet. Men det bara dyker upp. Som från ingenstans. man dammar och står i och fem minuter senare så är det likt förbannat dammigt igen. Och dammråttor. Hur fasen bildas dom? Är det ett gäng dammkorn som bestämmer sig för att ha fest och träffas eller vad? Samma sak med dom, ena stunden är det dammfritt sen hux flux så ligger det stora dammtussar och skräpar. Men det är väl lite detsamma som smutsen som helt från det blå bara sätter sig på fönsterrutorna. Det bara dyker upp. Hade man int esjälv sett det hade man ju inte trott på eländet. "Det bara dyker upp, från ingenstans".  Jo du, och Jonas Gardell är smyghetero. Fast det är ju så. Det bara dyker upp. Från ingenstans.

Så, slutsatsen är att det är hopplöst att samma. För det blir ju lika skitigt ändå. Lika bra att låta det ligga.

Uscha. Har en sån där obehaglig krypande känsla i kroppen. Kan för mitt liv int esätta fingret på vad tusan det är som felar. Känns som om jag skulle gå till tandläkaren typ. Som om nått hemskt ska hända. Ruggigt obehagligt. Hela kroppen är liksom uppskruvad. Hjärtklappning, svettig i händerna, allmänt orolig. "Psykiskt och motoriskt orolig" skulle jag väl skriva i journalen om jag vore en av mina egna patienter. Hua, detta är inte behagligt. Kan inte ta för mig något att göra. Sitter bara här och hoppar på min stol. Röker, dricker silverthé och mår småkass. Det hrä skulle jag kunna klara mig utan. Jag har så vansinnigt ont i ryggen och axlarna och huvudet eftersom jag spänner mig både dag som natt. Konstigt att jag som inte har något att göra, knappt några förpliktelser alls, kan bli så hyperstressad. Som om inte kroppen har fattat att racet är över. Att all press och stress som jag upplevde när jag jobbade är över. Att jag nu är förtidspensionerad med all tid i världen att slå ihjäl. Inga tvång, inga måsten. Ändå maler det på. Som om larmet skulle gå precis när som helst.

Man kan väl inte ligga i badkaret dygnet runt eller? För det brukar lindra lite av oron och lösa upp spänningarna. Det eller att sova. Men, jag vill liksom ha ut lite mer av livet. Jag ser fram mot att få träffa min läkare snart igen nu efter sommaren. Kanske en doshöjning av mina mediciner är vad som behövs. Jag är ju inte ens nära maxdosen än. Några stora nojjor har jag knappt längre även om jag haft några nu i dagarna. Men denna förbaskade oro, malande ångest. Blir tokig på den. Den lämnar mig ingen ro. Kanske är jag understimulerad? Fast, för helvete, jag klarar ju knappt att titta på tv samtidigt som jag konverserar med Hulda Hustrun. För mycket ljud, ljus, tankar, ord, för mycket för mycket. Och detta att jag börjat sova så förbannat dåligt. Det gör ju inte det hela bättre. Jag som har haft en så bra sömn i några månader nu innan detta började igen. Redan när jag vaknar är jag uppsnurrad, som en liten elmotor som går på för hög tomgång. Ständigt trött men aldrig sömnig. blir nästan lite rädd för att somna för så kommer mardrömmarna. Som det var förut när jag satte uppe halva nätterna hellre än att gå och lägga mig. Fördelen med att vara ledig som jag är nu är ju att jag kan gå och lägga mig pådagen när jag blir allt för trött. Men ändå.

Detta är inge kul ochjag vill ha kul!

Lyssanr på Christina Aquileras senaste utmärkta album "back to basics". Lite småkul att hon använder sig av samma lilla grej som Just D gjorde för 15 år sedan med ett spår med musik i bakgrunden och fans intalade meddelande på en telefonsvarare (spår 13). Där ser ni alla ni som inte trodde på att Just D var banbrytande hahah.

Hur fasen gick det till? Jag som alltid haft ett ytterst avmätt förhållande till sport. Det var de sinnesvaga som höll på med sport, de som inte förstod livets väsentligheter, musik, musik, musik och böcker. Jag har alltid varit urusel på alla sporter. Min bollkänsla ligger nånstans på minus 50, det där med att hoppa och skutta får andra pyssla med. Att slänga mig över bockar och plintar fyller mig med fasa och att hoppa så långt jag kan syns mig vara helt menlöst. Jag menar, om jag bara tar några få, släpande steg kommer jag ju lika långt fram ändå. Springa fort? Varför, det finns ju taxi.

Men så helt plötsligt så finner jag mig vara fotbollsidiot. Jag hade kanske varit på 3 fotbollmatcher i mitt liv före jag träffade Hulda Hustrun. Då räknar jag inte de oräkneliga gånger jag tvingades titta på skolkompisarna på rasten när de stångades om den stackars bollen. Så sitter jag där. Jag har sett varenda match Elfsborg spelat de sista två åren. Mestadelen på tv men många gånger "live". Jag har åkt hela vägen till Skåne för att titta på Elfsborg. Jag har en Elfsborgshalsduk som jag är mycket stolt över, jag har en t-shirt där man kan läsa att "My blood runs yellow". Jag tittar på en helt värdelös träningslandskamp bara för att Anders Svensson spelar.

Men hur gick det till? vad hände? Visserligen är hela Hulda Hustruns del av familjen Elfsborgsdårar men ändå. Och det har smittat, inte bara till mig utan till mina barn. Det är bara min äldsta son som är ytterst avmätt. Han ser på fotboll precis pås amma sätt som jag gjorde förut. Men både min yngsta son och min dotter är sålda på Elfsborg.

Tja, egentligen struntar jag i hur det gick till. Men skojsigt är det.

I går var det 29 år sedan Elvis dog. Nästa år är det 30 år sedan den store E segnade ner på badrumsgolvet. Det är helt märkligt vad tiden går. Med tanke på att hans hela karriär bara varade i 22 år så är det helt otroligt vad karln hann med, vilket avtryck han gjorde i inte bara musik- utan i hela historien. Elvis var min första stora musik passion och jag anser fortfarande att en större underhållare har vi aldrig sett. Musikaliskt var väl inte produktionen alltid någgra höjdare, han lyckades väl med att spela in fler bottennapp än många musiker hinner spela in överhvuvdtaget. Men topparna, dessa underbara, fantastiska, glittrande, skälvande toppar. Att vara så snygg, ha sådan charm, sjunga så förbannat bra, ha en sådan energi. Allt detta i en och samma man. Jag tycker väl att Elvis gjorde sina bästa inspelningar mellan 1968-1972. När rösten var på topp, energin fortfarande inte var undertryckat av piller och låtvalen var glänsande. Många ser Elvis som en fet kille i pyjamas men det var ju faktiskt bara de 2 sista åren och framför allt det allra sista året som Elvis var fet. Visserligen svällde han upp i vikt mellan turneerna men på scen var han smal. Och pyjamasen. Tja, det var 1970-tal för helvete. Folk såg ut precis hur som helst. Kolla in Bowie 1975, Jagger 1973 eller Freddy Mercury när han ställde upp sig på scen i glitterpyjamas, porrmusch och ett klassiskt överbett.

Men 30 år. Fattar inte riktig vart tiden tar vägen. Om 4 år är det 30 år sedan John Lennon sköts till döds. Rolling Stones har spelat i en smärre evighet och till och med Depeche Mode ser vuxna ut nu för tiden. Och jag, tja, jag bara hänger med. Inte mycket annat att göra.

Hulda Hustrun har redan flytt fältet. Alltid på språng, alltid på gång. Nu skulle hon cykla ner till Knalleland för att leta regnkläder till de små barnen. Själv så sitter jag här. Det är rätt skönt att vara ensam ibland. Förut, före jag träffade Kvinnan I Mitt Liv så hade jag ett outtömligt behov av ensamhet. Jag kunde lätt gå en vecka utan att träffa en endaste människa. På semestern brukade jag alltid viga en vecka åt mig själv och bara mig själv när jag kopplade ur telefonen och höll mig undan all mänsklighet. Men sen träffade jag Hulda Hustrun. Och helt plötsligt ville jag aldrig vara ensam. Var inte Hulda Hustrun, som då var Hulda Flickvännen, bredvid så kände jag mig så ensam som man bara kan. Men såhär, korta stunder kan vara skönt. En tom lägenhet förutom jag och katterna, lite musik, nått bra att läsa. Det behövs ibland för att rensa själen. Men hjälpe mig om det blri för länge. Hua!

Samma problem varje morgon. "Vad skall jag göra i dag då?" Jag vet, det är ett djäkla lyxproblem och jag borde tiga still. Men för sjutton. När man har en hel massa tid, tid att spendera som man själv önskar, så uppstår det ovilkorligen tidsvakuum då och då. Man har en massa tid utan innehåll liksom. Tid som bara försvinner upp i det blå. Så varje morgon så återkommer problemet. Hur ska jag fylla denna dagen med bästa möjliga innehåll? Hur vill jag känna mig när kvällen kommer och dagen är över? Skall jag bara lata mig idag, gå i morgonrock hela dagen och läsa böcker eller titta på filmer? Eller skall detta vara en energins dag? Ska jag sortera cd-skivorna i bokstavsordning, sätta in alla viktiga papper i pärmar, städa toaletten, fixa punkan på cykeln? Ska jag umgås med Min Vackra Kvinna så mycket jag bara kan eller är detta en dag då vi skall ge varandra så mycket frihet som möjligt? Det finns miljarder frågor kring en sån enkel fråga som "vad ska jag göra idag?"

Jojo, det är inte lätt att vara människa.

Våra krukväxter ligger risigt till här hemma. Vår lilla kattunge, Smulan behandlar dem som sin privata egendom och gör allt från att krafsa ur jorden ur krukorna till att klättra i växterna som om det vore det enda de stackars växterna är till för. I några krukor har vi lecakulor och det är just det som Smulan tar dem för. Leka-kulor. Jättekul att krafsa ut dem på golvet och sedan jaga kulorna över golvet i en rasande fart. De äldre katterna bara tittar på henne, ruskar på sina kloka huvuden och går iväg.

Jaha. Så börjar skolorna idag. När jag gick upp i morse så rusade äldsta dottern omkring som en orolig myra, fram och tillbaka i lägenheten. Hon börjar ju gymnasiet i dag. Jag kan tänka mig att min äldsta son var lika orolig hemma hos sin ömma moder. Ute var det lite höst i luften. Det låg en morgondimma över hela världen. Nu går det fort. Snart har dimman förvandlats till frost och folk står och skrapar rutorna på sina bilar. Sommaren är inte över riktigt än, men den är helt klart på fallrepet. Man kan bara hoppas på att det blir några soliga, varma dagar till. Än är ju inte hoppet ute.

Som vanligt har natten varit full av mardrömmar. jag kan inte förstå vad det är som ligger och gnager mig längst in i mitt undermedvetande, men något måste det vara eftersom jag drömmer så förbaskat oroligt. Jag är jagad, hotad eller så försöker jag göra något som bara inte går. Hitta en dörr, ringa ett samtal eller något liknande. Förbaskat jobbigt är det i alla fall för när jag vaknar så är jag så spänd att jag nästan får bända upp käkarna. Och när jag druckit mitt morgonkaffe snurrar jag upp mig ännu mer. Kanske borde övergå till thé, ialla efter den första koppen kaffe. Det är tröttande att stövla omkring och vara sådär spänd. Efter några vakna timmar är jag redan helt slut och måste lägga mig för annars så blri jag så uppsnurrad att jag inte vet varken ut eller in. Tja, det är väl så nu så. Det går väl över kan jag tro. Men det är förbaskat störigt. Om jag bara kunde komma på vad det är som oroar mig så.

Jaja, det ger sig. Nu ska jag värma lite vatten till en kopp thè.

"I huvet på Toyota". Vad menar dom? Och vem fan är Roger? Ännu en raklam jag inte förstår mig på.

Så, ännu en dag går mot sitt slut. En hel massa har man hunnit med att göra. Veterinärbesök, inköp av delar till bilen, kollat på Miss Marple (jag slog över när jag såg hur urusel fotbollsmatchen var). Ätit har man. Och träffat båda mina söner. Fått axelmassage av Hulda Hustrun. Tja, inte en så illa dag. Alls.

Säger ingetntin om träningslandskampen mellan Sverige och Tyskland. Inte ett ord säger jag. Inte ett endaste ord.

Funderar lite p åde där 4-5 löpsedlerna som finns. För det finns väl inte mer än så, förutom de som dyker upp när nått jättehemskt har hänt, typ att nån idrottare knarkat? Typ, "så vill svenska kvinnor ha sex". Bakifrån och jo mina herrar, storleken spelar roll. "Så skyddar du din husvagn", dyker upp endast på somrarna. Svar: installera gasvarnare och parkera alltid på en camping. "Så farlig är din medicin". Dyker upp regelbundet, oftast i Exressen. Då har man kommit på att alla mediciner har biverkningar och att en del är farliga i fel dos. Högst upp brukar de blodförtunnande läkemedlen vara. Men man glömmer att patienterna som tar dem oftast skulle dött utan dem. Sen är det alltid nån stackare som får hjärnblödning istället. "101 gratisprogram till din dator". Också populär när allt annat tryter. Då är det någon journalist som varit ute på www.dovnload.com och hittat lite skojsiga program.

Sen har vi ju väljarundersökningar som ploppar upp då och då. För att inte tala om "så mycket tjänar politikerna/företagsledarna/de rikaste i din kommun"

Men. ärligt talat, händer det inte mer i världen? Vad gör alla de andra människorna i vår värld. De som inte har sex i husvagnen. Är det allt de kan skrapa fram som kan anses vara av allmänintresse? Och varför gång på gång? Byter svenska kvinnor preferenser ofta? Man undrar ju.

Förövrigt gäller samma regel i ekonomin som när det gäller sex, sätt aldrig in nått utan att du vet att du får minst lika mycket tillbaka.

Har donat med de små barnens dator. Formatterat och installerat Windows  XP. Det är en gammal ångmaskin till dator så det blir lite seeeegt men det blir ialla fall lite lättare att administrera. Och barnen har väl inte bråttom nånstans vad jag vet. I datorn satt ett gammalt Righteous Orchid 3dfx kort, men det skrotade jag för jag kunde för mitt liv inte hitta drivrutiner någonstans på hela vida nätet. Det är som om kortet aldrig funnits. Så det gick bort.

Men i vilket fall som helst så har barnen en egen dator. Så nu har vi 4 datorer i hemmet. Snart dags att katterna får en också.

Vi har varit hos veterinären. Det var en synnerligen sympatisk man som konstaterade att Lancie hade öroninflammation och öronskabb. Det var helt sårigt i den stackars kattens öron. Så nu har vi medicin till alla tre katter. Skönt att hitta en veterinär som verkar bra. Jag fick lite längtansångest när vi var där för jag drömde om att bli veterinär när jag var liten. Det var när serien "i vår herres hage" gick i början på 1980-talet som den längtan tändes i mitt bröst. Det verkade så häftigt det där med att ena stunden operera en katt och nästa stå ute på en bonngård och förlösa en ko. Jag plågade vår stackars hund, Zita i många timmar med att låtsas behandla henne. Jag hade en riktig läkarrock som min ömma moder stulit på jobbet (det måste väl vara preskiberat nu va?), leksaksstetoskop och en liten bok där jag förde journal. Men det var då det. Och det var precis som han hade som jag hade tänkt mig det. En mottagning i hemmet, med allt som kan behövas för att "veterinära". Men det närmaste jag kommer att vara veterinär lär vara att jag har en kusin som är det.

Men det är gott att veta att stackars Lancie är på bätreingvägen, nu när han måste har lidit rätt ordentligt. Så det var helt klart värt de 300 kronorna plus det medicinen kostat.

Våra barn är nervösa. Skolan börjar i morgon. De, barnen alltså, de vi har hemma, snurrar omkring som oroliga getingar och söker ro i allt från smågodis till dataspelande. Jag kan förstå deras oro. Det där med att börja skolan igen efter ett långt sommarlov kan ju vara lite pirrigt. Och äldsta dottern skall ju böjra gymnasiet, tillika så min äldsta son. Själv så sitter man som lugnet självt i mitten av alltihopa och tackar sin lyckliga stjärna att man har lagt det där bakom sig. Skolvärlden var väl aldirg riktigt mitt element förrän jag började läsa på Högskolan. Men då hade man ju en helt annan motivation.

Nä, jag föredrar att lära mig på egen hand. Autodidakt heter det viss när man lärt sig själv. Det harjag lärt mig, själv.

Haft kontakt med bussåkande idag. Jag skulle möta upp min yngste son som kom med bussen från Fristad. Bussen skulle enligt tidtabellen komma klockan 13.00. När klockan visade på 13.12 började jag tor att något blivit fel så jag knatade in för att ringa till sonen för att ta reda på vart sonen tagit vägen. När vi fick tag på honom så sa han att jag komemr nu. Nåväl, Hulda Hustrun gick denna gången ut för att möta pojken och nu kom han mycket riktigt,eller snarare buss med son kom. Detta är andra gången jag varit med om att den bussen varit mer än 10 minuter försenad. Av två gånger jag väntat på den. 100% alltså. Och jag tror ju inte att just jag skulle ha sån otur. Vore det inte bättre att skriva en turlista som kan relateras till verkligheten. Jag la märke till att det kom två damer till busskuren. Men de kom inte dit förrän ungeför när jag gicl. Som om det brukar vara så.

Hade jag inte varit så trött idag skulel jag blvit rejält förbaskad. Nu blev jag bara, tröttare. Men det verkar vara en konstig idé att trycka upp tidtabeller och sen köra på helt andra tider?

Det här med knarkande idrottare? Vad har fått folk att tro att inte idrottare kan vara knarkare, homosexuella eller allmänt mänskliga? Drogfrågan är ju knappast en idrottsfråga. Det är en samällsfråga. Det är inte konstigare att en allmänt känd slarvpelle som Sjöberg eller en präktig hycklare som Nylander knarkar än att resten av nöjesSverige drar en lina eller två. Det är fel, det är fram för allt livsfarligt men det är mänskligt.

Men att folk blir så förbannat förvånade? Sluta döm och börja stöd. Det är bara dagar sedan Sjöberg och halva Sverige fördömde den stackars kulstötaren som lallade kring tankad i landsdagsdress. Hur många av oss som nu födömer Sjöberg håller själva på med nått som kan anses fel. Alkohol? Spöa frugan? Snatteri? Lite mariuana då och då? Skattesmitare? Försäkringsbedrögeri? Barnaga? feltrampen är många bland oss stackars svaga människor. Men det hjälper ingen om vi står med ett ständigt pekfinger i luften och själva svär oss fria.

Alla har sin drog. Nu gäller det att stödja dessa ynkliga peroner. fan, Sjöberg erkände ju och för det får han bara skäll. En märklig värld. Mycket märklig värld.

Tur man sparar på all möjlig skit. Vår "nya" begagnade dator som jag håller på att göra iordning till småbarnen hade en cd-läsare som gjort sitt. Då var det bara att knata upp på vinen och leta fram en gammal men fungerande läsare som låg undanlagd där uppe. Eller noga räknat var det Hulda Hustrun som sprang upp på vinden. Men principen är densamma.

Lär er läxan barn: aldirg slänga något. Låt dödsboet ta hand om skräpet när du själv väl är borta.

Vaknade spänd som en, ja jag vet inte vad. Drömde en mycket märklig dröm där det hela gick ut på att jag var jagad. Igen. Varenda evig natt den sista tiden har jag drömt obehagliga drömmar. Så jag fick börja dagen med att föröka spänna av lite. Man vill ju inte knalla omkring med axlarna i höjd med öronen. Det ser så ytterst märkligt ut. Idag står det lite småsaker på schemat. Det skall inhandlas ett stycke avgasrörsdel, det skall åkas till veterinären med katten. Som tur är så får vi låna svågerns bil en stund på eftermiddagen. annars vet jag inte hur vi skulle lösa just veterinärbesöket. Sen skall jag föröka hosta igång den gamla datorn vi fick av svärmor till yngsta barnen. Det är en gammal PII, 333mhz så banen kan spela lite enklare spel p åden. Men den är förtillfället full av virus så det blri till att fixa lite med den. Måste till att börja med leta upp en gammal Windows 98 skiva, eller Windows ME för jag tror inte åbäket orkar driva Windows Xp. Vette tusan om inte datorn drivs av en ångmotor.

Tja, bara att tagga upp sig och sörpla i sig morgonkaffet då. För här blir det åka av.

Ont i ryggen. Kan inte somna för det maler och maler i ryggen. Hulda Hustrun klagar över det samma. Kan det smitta tro? Föga troligt, men vi har nog båda två varit lite spända i dag. Nu skall jag leta upp lite Voltaren gel så skall det smörjas. För det håller ju inte att ligga och vrida sig i plågor och sömnbriskt när vi har lite lindring hemma.

Man börjar bli gammal, det gör man.

Uscha vad jg är trött på mig själv. Jag kan aldrig bestämmamig. När jag skall välja pizza är det ett beslut som kan ta uppemot 20 minuter, minuter där jag står och stirrar på menyn ovanför disken och bagarna står i väntan på att jag skall få tummen ur. Därför tar jag alltid samma pizza. Enklast så. Men det blir ju lite tråkigt. Köpa julklappar är en rysare som jag tidigare berättat om. Jag kan bara inte bestämmamig för något. Jag velar fram och tillbaka hela tiden. Skall jag bada eller lägga mig? Potatis eller pasta? Tv3 eller 4:an? Den röda tröjan eller den vita t-shirten? Jag kan räkna upp det i oändlighet. Och när jag väl bestämt mig så får jag ståndigt en gnagande aning långt inne i magen om att jag valde fel. Den andra pizzan jag funderade på kanske var godare?

Hopplöst! Men jag har bestämt mig. Jag skall bli kraftfull och bestämd. Snabba beslut en rak linje. Kom ihåg var ni läste det först ungdomar. När förvandlingen är klar väljer jag pizza på en halv sekund. Jag skall visa er minsan. Ska bara bestämma mgi för hur jag skall göra för att komma dit. Det finns ju olika metoder serru. Men bara det är klart så är jag på gång. Kanske.

Oj vad trött jag blev nu när spännigen släppte. Som när luften får ur en ballong. Vore gott att lägga isg att sova, men det är väl i tidigaste laget kanske.

Men det var tusan vad trött jag blev.

Detta har varit en dag i spänningens tecken. Det har varit full fart hela tiden liksom med andretränare, bilförsäljning, öronskabb och allt vad det vart. Jag har en liten, irriterande huvudvärk och sitter och lurar på hur bra idé det vore att ta ett varmt bad. Jag har nog kommit fram till att det vore en bra idé. Men jagär itne säker. Fast när kan man vara säker?

Nä, måste nog lura på detta.

Så praktiskt. Medan jag åkte ner till svärfar för att hämta vinterdäcken så bjöd Hulda Hustrun bilköparna på kaffe. Eftersom damen i sällskapet var djurkunnig kunde hon direkt ställa diagnos på vår stackars Lancelot. Skabb. Det hade tydligen alla tre katterna. Troligen har Lancie haft öronskabben i flera år, så det hade bildats förhårdnader och sår i öronen. Så fick vi det utrett. Fast vi skall ändå till veterinären i morgon för katterna behöver ju medicin för eländet. Men lite praktiskt var det allt, både sälja bilen och få reda på vad som fattades Lancie.

Flyt idag verkar det som.

Så var vår lilla Golf såld. Trots läckande värmepaket, spolarmotor som inte fungerar, ytrost och allt. Nu har vi ingen bil. Saaben står fortfarande hos svärfar som skall byta ut en del på avgasröret. Sen skall bilen besiktigas. Men det kan ju ta ett tag. Man tänker så lustigt. Jag tänkte att vi ju kunde åka ner till Micro i dag för att köpa avgasdetaljen. Hm. Med vilken bil?

Tar nog ett tag att vänja sig vid detta. Men vi är ju 4000 kronor rikare i alla fall. Inte illa det.

Ungar växer vansinnigt fort. jag stod just och rökade på balkongen när jag såg ett gäng småknattar springa omkring med pinnar och svärd på gården. De rotade i en av byggarnas container och jag tänkte nått om "djäkla ungar att vara klåfingriga". Då såg jag, efter ca 5 minuter att den ena av de små marodörena var mitt kusinbarn, 9 år. Jag har inte sett pojken på ett tag, men han hade växt. Jätte mycket. Jag kommer ihåg när den lilla knatten låg i vagn. Det var inte så länge sedan. Eller var det det? Nsart så kommer väl jag stå på balkongen igen och se en liten full knatte på 15, 16 år som smyger hem i natten efter en helkväll.

Tiden går, helt klart

Det är helt klart höst i luften. Det där regnet som alla ylade om har kommit och det har kommit för att stanna verkar det som. Luften känns kall och klar. Det ser inte ut som höst än, inga löv på fallrepet eller så. Men luften har det där lilla skarpa nånstans i sig som gör att man vet. Att snart är det dags att ta fram höstkläderna, byta ut shortsen mot något annat, ha med sig jackan och slänga in flip flopsen långt in i garderoben. Kanske så långt in att man aldirg finner dem, för vem vet vad som är populärt nästa år?

Skolorna börjar snart. I övermorgon. Min äldsta son och Hulda Hustruns äldsta dotter börjar på gymnasiet, min dotter börjar på högstadiet, min yngsta son mellanstadiet, Hustruns yngsta son börjar i "nollan" och yngsta dottern börjar på de stora barnens avdelning på dagis. Nya människor, nya miljöer för allihopa. En ny start i livet.

Tja. Vad skall jag starta med då?

Vilket fasligt liv det var om dessa före detta idrottare som knarkat. Som om världen går under kan man tro. Och för en del gör den väl det kanske. Men blir man förvånad? Nä, inte jag i alla fall. Idrottsmän rör sig ju i samma kretsar som restenav "di rike och berömda". Att tro att det förekommer knark i dessa kretsar är väl inte en allt för genialisk gissning. Och, jag vet, detta chockar en del, men idrottsmän är människor. Jo, det är sant. De är av kött och blod. Och speciellt de gamla avdammade stjärnorna, de som var stora för många år sedan saknar säkerligen kicken de fick ut av sin idrott. Så, pengar på fickan, dorger mitt framför nosen. Dags för lite roligt. Så drar man en lina eller två. Då och då. Bara på party liksom.

Idrottsmän borde väl kanske vara föredömen kan man tycka. Men varför tro att de är osårbara? De lever samma liv som vi andra. Och det måste vara ruggigt svårt att när man är 30 år redan ha nått sin högsta kapacitet. Att se framför sig hur varje dag bara kommer vara ett steg längre från de stora dagarna. Vet inte, men det verkar jobbigt på något sätt.

Det som retar mest är väl hyckleriet. Det är ju inte som i rockbranchen där man liksom förväntas knarka lite. Utan det pekas med hela handen på sina medmänniskor och man kräver asketiskt liv av alla, speciellt aktiva. Är det inte att att lura sig själva? Nä, jag vet inte. Men man är glad att man itne heter Sjöberg idag.

Vi sitter som på nålar här hemma. Snart kommer den möjliga köparen till vår lilla Golf. Både jag och Hulda Hustrun avskyr att göra sådana här affärer så vi är väl lite uppskruvade bägge två. Det vore gott om det vore över. Om nu köparen vestämmer sig för att ta bilen så står vi utan bil. Bara det är nog för att driva mig till randen av fnattskap. Ingen bil? Hur skall detta gå. Jag har leve utan bil tidigare. När jag var liten hade vår familj ingen bil. Min fader sålde vår bil när jag var 7-8 år sen hade vi ingen bil förrän jag köpte min egen första bil. Sen var jag utan bil ett kort tag när jag lyckats krocka bilen för en sådär 10 år sedan. Fast det var bara några få månader. Och så var jag utan bil i några år tills jag köpte Hulda Hustruns broders Jetta för 300 kr. Detta var före jag och Hulda Hustrun hade blivit mer än bara vänner så jag var så nöjd med affären. Sen när jag flyttade ihop med Hulda Hustrun så har jag ju haft tillgång till bil hela tiden. Vi har ju varsin. Men som sagt. Vår Saab står hos svärfar på reparation och Golfen kanske är på väg bort från vårt vackra hem. Ingen bil. Pust. Jag vet hur jobbigt allt blir i början. Sen vänjer man ju sig. När jag var utan bil i något år för några år sedan så saknade jag inte bil speciellt mycket. Man tog bussen om man skulle nånstans. Eller gick. Det enda krångliga var ju att storhandla. Det var inge kul. Men resten. Men som sagt. Det tar ju ett tag att vänja sig vid. Och vi vet ju inte hur länge vi i så fall blir utan bil.

Spännande liv vi lever va?

Jag funderar på en ny tatuering. Men det är inte lätt det där. Det skall ju trots allt sitta där, resten av livet. Det är ju ingen gnuggis direkt. Jag har redan en, kinesiska tecknet för "make", på vänster underarm. Om jag tatuerar mig igen måste ju den på något sätt harmoniera med den gamla tatueringen, även om det inte måste vara besläktat. Inte helt lätt det där. Men i vilket fall som helst så sätter ekonomin stopp för hela projektet som det är nu. Men man kan ju fundera. Så är det färdigtänkt den dagen man skrapat ihop de nödvändiga kontanta medlen.

Beslut, beslut, beslut.

Tänk ändå vad internet har förändrat livet på så kort tid. Man kan bara sätta på datorn så finn hela världen där. Man kan deklarera, kommunicera med vem eller vad man vill. Du finner den senaste musiken likså den allra äldsta bootleg. Du laddar ner program, spel, porr, vad du vill hur lätt som en slätt. Får du för dig att faktiskt betala för det du laddar ner är det enkelt och smidigt det med.

När jag var 15 gick en stor del av den lediga tiden åt till att hitta porr. Man smög i pappersinsamlingscontainrar för att försöka hitta ett hyggligt rent bmagasin med nakna damer. Nu kan man ju knappt komma undan porren på nätet. Man behöver ju knappast leta liksom. Man kan ställa och på bilen, teckan försäkringar, hitta bildelar, beställa från IKEA, Ellos, Netonnet, Martinshop eller vem fan som helst.

Säg sen int eatt det är smidigt?

Vi är så smidiga ibland. Vi säljer ju vår ena bil i dagarna. Före vår andra bil är lagad och besiktigad. Så vi kanske blir utan bil under en okänd tidsperiod. Och det är ju som det är med det. Men, vi skall till veterinären med Lancelot i morgon. Kattstackarn är ju hängig och verkar ha ha ont i öronen. Men till veterinären är det en bra bit. Och vi kanske int ehar bil. För det går inga bussar till den veterinär vi ringde. Kul. Bra tänkt. Men det löser sig väl. På något sätt. Saker har en tendens att göra det. Det är ju till att börja med inte säkert att vi får sålt bilen. Överhuvudtaget liksom. Så vi får se. Men det är konsitg att våran familj oftast gör först och tänker sen. Men det skapar ju en massa härliga utmaningar att lösa. Bara en sån sak.

"My name is Earl" på g igen. Good times, good times!

Vår tv står ofta på som bakgrundsbrus liksom. Den står där och tjattrar men det är ingen som tittar. Men det spelar ju ingen roll, vi är ju millionärer. Eller? Själv så brukar jag stänga av tvn när jag tittat färdigt. Oftast i alla fall kanske jag skall erkänna. Jag glömmer ungefär lika ofta som Patrik Sjöberg säger ja till narkotika. Alltså då och då eller hur man nu skall tolka hans uttalande. Men de andra medlemmarna i vår lilla klan brukar liksom bara gå iväg när det tittat färdigt. Så den står där och pumpar ut ljud och bild. Det är så jag upptäcker hur mcyket skit som sänds. "Days of our lifes". Hjälp! Oprah som delar ut hus till fattiga, Ricki Lake där man diskuterar varför folk är otrogna. (har ni märkt att alla är feta i de där programmen. Alla, Precis alla. Förutom programledarna sm sväller och krymoer helt okontrollerat). De eviga ordkryssspelen. Där man skall gissa på ett ord som börjar med k, består av två bokstäver och djuret låter muu. Och folk ringer in och misslyckas. Hur fan går det där till? Dokusåporna tar jag överhuvudtaget inte upp.

Nä, tacka vet jag Kommisarie Moorse, Morden i Midsummer, Karl för sin kilt och Quackpack. Det enda vettiga som visas på tv nu för tiden. Hrmph!

Här skall bytas rum. Det är äldsta sonen och hans ynre broder som skall byta rum med de två yngsta medlemmarna i vår familj. Då får de små strutarna ett större rum medan äldsta sonen får ett litet mindre rum men i gengäld så är det ju mindre att städa. Det enda som min son protesterar mot är den glada Nalle Puh bården som löper längs med väggen i de små barnens rum. Han är mycket tveksam till detta. Så vi får nog leta upp en bård med mer passande tilltal. Finns det bårder med Korn-motiv? Det vore väl det optimala för mannen. Sen skall det borras i väggar för att föra igenom kabeltvn. Det blir lite pyssel, hur man än vänder på det. Men som sagt. Vi börjar med att hämta det nya skrivbordet som de små barnen skall få till den nya begagnade datorn som de fått.

Huhujaja. Det är inte helt lätta att bedriva familj.

Jag slänger diplomatfimpar brukar min ömma moder påpeka. Med det menar hon att min fimpar som jag slänger är väldigt långa. Jag är kort och gott slösaktig. Det är en livsinställning som passar mig. jag känner mig oftast som Kalle Anka, jagad av fodringägare. Jag har blivit jätteduktig på att ducka det där. Jag menar, bara för att telefonen ringer måste man väl inte svara eller? När ciggen tar slut köper man ju nya liksom. Men det händer att jag återupplivar en snus. Det är då när snuset är slut och jag tackar min lyckliga stjänra över att jag sä så slarvig också så att jag brukar lägga förbrukade snusar på natudksbordet. Då kan man lägga in den där förtorkade snusen och köra vidare. Inte är det charmigt kanske, men det funkar. Allt som funkar är bra. Det har jag bestämt. För man vill ju har principer liksom. Det har jag. Tillexempel går jag aldrig upp på morgonen förrän jag vaknat av mig själv. Eller, nu ljuger jag, för jag tar lite hjälp av Hulda Hustrun. Menjag har lovat att jag skall undvika väckarklockor så långt det går. Jag blev allergis mot det när jag var arbetsför och hade en anställning. Jag fick nog av klockeländer för många år sedan. Jag tror skarpt på principen att man aldrig skall göra något före det brinner i knutarna. Den årliga deklarationen skall ovilkorligen lämnas in i sista, absolut sista, stund. Man köper inte mjölk före den andra är slut. Räkningar betalas den 5 i månaden. Just det sista har gjort att Hulda Hustrun tagit över vår ekonomi. Ett tag betalade jag nästan mer i förseningsavgifter än jag tjänade. Eller, det kändes så i alla fall.

Som sagt. En sak i taget. Nu skall jag vila lite lunch. Det drar jag däremot inte ut på. MAn måste ju ha undantag som bekräftar regeln.

Vilken dag det vart än så länge. Det hela började harmoniskt och stilla med att jag och Hulda Hustrun låg i sängen och läste lokalblaskan och gottade oss. Sen ringde Min Vackra Kvinnas äldsta dotter och upplyste oss om att hon och Elfsborgs andretränare var på väg hem till oss för att hämta en dvd-inspelning av en allsvensk match som vi gjort åt Elfsborg. Kaos utbröt. Huld Hustrun och undertecknad kastade oss ur sängen och satte igång att städa lägenheten, för så klart såg det ut som om alla helvetets hundar kamperat i vårt lilla krypin de senaste månaderna. Vi putsade och fejade med hjärtat i halsgropen. Det dammsögs, sopades, plockade och donades med både hjärta och energi. När vi närmade oss slutet av snabbstädningen dök ökdsta dottern upp, ensam och hämtade skivan. Tränaren satt kvar i bilen utanför och väntade. Tja, tänkte vi. Så bra, då fick vi städat i alla fall. Och upp ur sängen komm vi ju båda två i rimlig tid. Sen bara fortsatte det liksom av bara farten. Jag började städa vår ena balkong som sett ut som ett skräpupplag sedan förra hösten. Jag slängde och röjde så gott jag orkade. Hulda Hustrun i sin tur gick ut till Golfen och började städa upp i den eftersom vi väntar en spekulant senare i eftermiddag.

Där nånstans började både Min Älskade Livskamrat och jag tappa tråden. Vi yrade bägge två omkring som yra höns och duttade lite här och lite där. Mer och mer uppsnurrade blev vi. Vi upptäckte att registreringsbeviset till Golfen var puts väck. Äldsta dottern var ute på promenad med vår ena katt, Chips med sele och allt. Såklart krånglade sig Chips ur selen och drog. Efter att ha infångat katten kom Hulda Hustrun och dottern in tillsammans med katten. Nu var alla uppsnurrade. Jag, Min Fru, dottern, katten.

Och dagen hade bara börjat. Vi har en tvätttid som börjar klockan 14.00. Vi skulle hämta ett skrivbord som ve beställt. Skräp skulle slängas på återvinningsstationen. Bilköparen kommer. Ingen hade ätit. Det hela slutade i bittra ord och hårda tillmälen. Jag gick i ren protest ut på gården för att ta mig ett bloss. Efter ett tag kom Hulda Hustrun ut med registreringsbeviset i hand. Vi lugnade nu ner oss så att nu är allt som det ska igen. Vi struntar i att slänga skräp idag. Sånt kan man göra senare. En sak i taget är mitt devis.

Allt detta och klockan är inte mer än 12.00. Pust. Denna dagen kör på högtryck.

 Min dotter är härmed, sedan i förrgår. Jag hänger inte med. Fortfarande hänger jag inte med. Jag har trappat tråden. Min dotter? 13 år. Högstadiet. Hua. Hoppas allt går väl för tösen i livet. Hon är ju trots allt min lilla kicka.

Ett tecken på att Lancelot, vår ena katt är krasslig är att han lät lilla Smulan ligga jämte honom. Lancie knappt reagerade utan bara kikade mett ett öra och fortsatte sov. Han brukar annars mest hååa sig undan den lilla busiga kattbabyn. Men som sagt. Nu vet vi att han är snjuk. Det skall ringas till veterinär i morgon.

Nä nu får det vara nog för diag. Hulda Hustrun satten in en annons för vår Golf  tidigare i kväll. Det ringde två redan efter några minuter. Nyttan med internet överraskar mig dagligen. Så, i morgon kommer det en figur och skall titta på fordonet. har vi tur är vi av med bilen redan i morgon. Då har vihgelt plötsligt ingen bil alls eftersom Saaben är på reparation hos svärfar. han är bilmekaniker så han ficlar saker så billigt som bara den. Tur för oss eftersom de alltid är någe vajisng med våra bilar.

Men som sagt. Nu lägger jag av för idag. Go' natt!

Det blev ju några kort från resan igår till Malmö. Här är några väl valda.

Det här med digitalkameror är ju ändå något fantastiskt. Förr i tidfen, när man körde med dyr film, så tog man några rullar om året kanske om man var normalanvändare. Man tog på julafot, födelsedagar och givetvis en faslig massa kort om man hade en baby i hushållet. Men det var dyrt det där med korttagning. Jag kommer ihåg när jag pröjsade 1000 spänn för att framkalla 5 rullar. Då var det visserligen dubbla kopior, men det ingick i priset och så la de korten på en cd skiva med. Men 1000 spänn. För 5 rullar. För en tre elelr om det är fyra år sedan köpte jag min digitalkamera. Och helt plötsligt blev det gratis att ta kort. Det kostade inte en spänn. Sedan dess har jag tagit 1000-tals kort. Bra kort, dåliga kort, kort som suger ordentligt och en del enskatak som blivit riktigt bra. Men det är ju så lätt. Man kan prova sig fram. Expreimentera, ta kort som man aldirg skulle vågat sig på med en konventionell kamera. Plus att man ser resultatet direkt. I början hade jag ett minneskort på 16mb men har genom åren uppgraderat till ett på 1gb. Så nu kan jag ta kort med bästa kvalitet och jag kan ta 100tals kort innan minnet är slut. En helt osannolik situation för en 10 år sedan. För att inte tala om att man kan digitalt förböttra, förändra sina kort. ta bort misshagliga personer, göra sig vackrare och allmänt pilla med bilderna på ett sätt som inte var möjligt för en 10 år sedan utan att lägga ner en farlgi massa pengar på ett mörklabb.

Bara igår, när vi var i Malmö så tog vi 235 bilder. Underbara minnen att ha kvar när vinterkylan sänker sig. Nä, ibland är utveckling bara bra.

Jag borde skaffa mig en hobbie. Sådär som andra har. Snida träskålar, forska om Peter Jönnson från trakten av Mora, åka motorcykel eller kanske samla på ölettiketter. Jag gör ingenting om dagarna. Jag sitter vid datorn från jag går upp till sena kvällen. Och så läser jag. Det är vad jag gör. Enda som hänt är att min bak blivit både platt och bred och att jag skriver hyggligt snabbt på tangentbordet. I övrigt, intet. jag borde ta mig i kragen. Skaffa ett liv. Upptäcka nya länder, varför inte resa till Nepal och klättra i berg, eller vad man nu gör där. Eller läsa mig Ryska. Man borde fylla sin dag med nått. Som att lära barnen etik och moral. Men jag bara skäller vid enstaka gånger när de hänger i takkronorna. Nu har vi ju inga takkronor men vi har lampor i alla fall.

Kanske skulle jag utbilda mig. Bli licenciat i forneuropeiska gråstenar. Gå en vett och ettikett kurs. Börja träna. Nä, där gick jag för långt. Inte träna. Det får andra göra. Men nått borde jag ta mig till.

Kanske i morgon. Nu sitter jag rätt bra här. Hulda Hustrun står i köket och steker kött, katterna ligger och sover draperade på sofforna och jag lever i den bästa av världar. Varför ändra på det? Eller?

På tal om flugor. I vår trappuppgång har vi också problem med flugor. Avlånga som ser ut som myror med vingar. fan vet om det inte helt enkelt är flygmyror närjag tänker efter. Men helt plötsligt kan det var precis fullt p årutan till ytterdörren. Det har hänt två gånger vad jag vet. De krälar på väggarna, dörren, i taket som den värsta mardröm. Första gången jag såg dem tordde jag att någon slängt jord på fönsterrutan. Sen såg jag att det var äckliga, eller sytliga som vi säger här i Borås, flugor. vad är det med detta huset dom drar till sig en massa ohyra? Slarvar vi med hygienen allihopa i trappuppgången? Vi har ju visserligen pissgubben nånstans där uppe i trappan, men inte kan en enda gubbe dra till sig så många flugor. Och varför sitter de i så fall därnere p åproten och inte runt hans dörr? Frågor, frågor, frågor. Aldrig får man lugn och ro.

Vi har återigen fullt med bananflugor i köket. Det var ett tag sedan och vi har inte sett skymten av dem sedan de renoverade avloppet. Men nu flyger de glatt omkring igen. Fan ta dem. De är äckliga, ivägen och äckliga igen. Och många. Vart 17 kommer de ifrån? Man kan riva sig i skallen fördärvad men vi kan int ekomma på varför de hemsöker just oss. Är vi skitaktiga? Det vill man ju inte vara. Har hört att man skall ha en skål med ätticka elelr om det var vinäger framme. Kan det vara nått tro. Kanske borde prova istället för att sitta här och gissa. Ett prov kan man ju göra. Yepp. Ska bara se om vi har vinäger eller ätticka hemma först.

Det är val snart. Hua. Vad, vem, vilka ska man rösta på? För mig som liksom bytt socialgrupp sedan förra valet är det knepigare än annars. Vid förra valet var jag chef med hygglig inkomst. Nu är jag förtidspensionär med taskig inkomst. Hela min sociala samhörighet har vänts upp och ner. Jag är sosse i själ och hjärta. För att jag tror på idén, inte för vad de faktiskt gör. Jag tillhör de få som tycker Persson är en bra, tydligt och stringent ledare och det retar mig inte speciellt att han tjänar pengar på det. Samtidigt kan jag tycka att hela samhället gått åt helvete. Att det kanske är dags för något nytt. Nya krafter. rensa upp i toppen. Fast jag vore ju en idiot om jag som pensionär röstade på högerblocket, eller Aliansen som det heter så fint nu för tiden. Persson lovade bättre ekonomi åt just mig häromsistens. Det är ju inte så illa i så fall.

Sen har jag alltid varit lockad av den Liberala tanken. Men då får jag ju Moderaterna på köpet och det spelar ingen roll för mig hur mycket Reinfeldt charmar damer och herrar runt om i vårt vackra land. Grundtanken är densamma. En för en och alla för sig själva. Den starke vinner och den svage får väl leva på faderarvet. Har man inget får man väl skylla sig själv. Jag vet att jag generalliserar. Men det måste man ju nästan göra för att överhuvudtaget förstår sig på politik. Vänstern? Knappast. Då får Ohly nog först röja upp i sina minnen först så att han kan hålla ordning på om han har spelat fotboll med Nacka eller inte. De gröne, de med språkrör? Men, jag har fortfattande inte fattat vad de vill. Nej till allt?

Nä, det blir svårt dette. Det blir det. Men det är nog så det skall vara. Och tur är väl det. För om det inte vore svårt så vore det nog något fel nånstans.

Det där med ommixningar av låtar har jag lite svårt att förstå mig på. Det tenderar ju oftast att bli något helt annat, något helt utan kopplingen till originallåten. Då är det väl en ny låt eller? Lyssnar just till en rad olika mixningar av Robbie Williams "Rudebox". Men i nån av ommixningarna finns inte ett spår kvar av originallåten. Inte ens en smekning kan man finna någonstans. vad är meningen med det? Att sälja en låt med hjälp av en annan? Alltså, jag har inget emot ommixningen som fenomen. Det kan höja en låt när en annan producent får lägga fingranra på den, eller när originalproducenten får prova en annan idé. Men oftast blir det bara nått helt annat som säljs under samma namn som originalprodukten. För nån likhet borde man väl kunna kräva eller?

Som sagt, vi var ju in Malmö igår för att titta på fotboll. Det var lite kul eftersom vare sig jag eller Hulda Hustrun varit i Malmö tidigare. Så fick man se (lite) av staden också. Vi åkte från Borås Arena med tre bussar vid 9 på morgonen. Det var 179 gulsvarta glada människor som åkte med. Det var även första gången jag åkte dubbeldäckare, förutom den obligatoriska i London då givetvis. Man hade delat upp oss mellan bussarna så jag, Hulda Hustrun och min dotter med kamrat hamnade bland "pensionärerna", alltså dem över 25 år typ. Både dottern och jag hade våra helt nya Elfsborgshalsdukar stolt kring halsen. Dottern fick sin dagen innan på sin födelsedag. Det konsumerades en held del öl på vägen, men jag höll mig ju till Fanta. Vi stannade på vägen för att fylla på förråden och även för att göra oss av med lite av det som runnit i på vägen. Efter ca 4 timmar kom vi fram till Malmö. Jag kan säga att det är djäkligt häftigt när 179 Elfsborgssuportrar ramlar ut ur bussarna och börjar med ramsor på gatan. Det både syns och hörs. En krog var bokad och där fylldes det på med både mat och dryck. Grannarna som bodde runt på gatorna där måste trott att de hamnat i Borås för det skrålades ramsor i parti och minut. Jag förstår inte hur en del han sricka så mycket som de gjorde  när det sjöngs hela tiden.

Efter ett tag beslöt jag, Hulda Hustrun, min dotter med kamrat och Hustruns dotter att vi skulle gå i förväg till arenan. Äldsta dottern hade ju varit i Malmö så hon hade en dimmig aning om vart vi skulle ta vägen. Vi gick genom en vacker park med en stor sjö och hamnade på ett kaff´r där Hulda Hustrun passade på att dricka lite kaffe och jag tog en välförtjänt Loka. Vi passade även på att fråga en Malmöbo om vägen till arenan. Men det var inte så komplicerat. Det var bara att knata gatan rakt ner.

När vi kom till arenan släptes vi in på den speciella ingång som var reserverad för "gästande supportrar". För mig som aldrig varit med på en bortamatch var det lite annorlunda. Man var instängd på en speciell sektion. Det var som en liten Elfsborgsvärld därinne. Allt som de resterande supportrarna ramlade in så fylldes sektionen av ramsor, halsdukar, tröjor, banderoller, flaggor och allt som skall till. Jag måste erkänna att det är något helt speciellt att tillhöra en sån sammanhållning. fast jag inte kände så många, om ens någon höll jag på att säga, så vara alla börder och systrar.

Matchen i sig var en sorglig tillställning där Ekfsborg spelade riktigt uselt i första halvlek. Som tur var räddade Anders Svensson en poäng till laget genom att göra ett mål. Men Elfsborg kan så mycket mer. Men ok, nån skitmatch kan de väl få spela. Vi fick ju som sagt ett poäng i alla fall.

Hemfärden blev en glad tillställning. Vi fick ta vägen över den lokala polisstationen för att hämta en deltagare som blivt anhållen för fylleri. Jag kan ju bara konstatera att det fanns då betydligt fullare peroner på plats än denna arma man. På bussen hem underhöll bland annat Äldsta dotterns fader min dotter och hennes kamrat. Han var på ett särdeles gott humör och berättade för de unga töserna ungeför 100 gånger att "jag är inte farlig, jag är rätt snäll" De unga töserna fnittrade förskräckt när han tjattrade på. Det tog ju några timmar att åka hem, men vi tittade på förra Malmö matchen som spleade hemma på dvdn och hade det rätt bra. Förutom att min stackars rycgg höllpå att braka ihop sista vägen så var det helt ok bussliv man levde. Väl hemma så somnade jag som ett barn, direkt huvudet mötte kudden.

Ja, vad alllt skall man inte vara med om.

Somnade som en stock nu på eftermiddagen. Det var nog gårdagen som spökade eftersom jag somnade så hårt. Drömde en massa helt klart annorlunda saker, bland annat dog en tant som den kom tillbaka eftersom hon var klonad. Det var en jättebebis inblandad och jag hade fått fula bensår på ena benet. Helt klart hur märkligt som helt. På köpet fick jag en andra morgon så nu sitter jag och föröker hitta tillbaka till det vakna livet. Det är konsitg det där med drömmar. Lite av känslan från drömmen finns liksom kvar, fast jag vaknat. Så just så är min själv alldeles förtvivlad över benet fast det är alldels friskt och välmående. Konsigt.

Det sljder av barnaskrik här i huset. Det är inte från oss utan från någon av vära grannar. Barnet låter som om det är i koltåldern. Det är ett argt och ihållande skri och jag kommer ihåg varför jag aldirg mer skall skaffa ett nyt barn. Kan vara bra med en såndär minnesgrej ibland. För de ser ju så söta ut när de ligger still och tiger. Man glömmer lätt av ändlösa nätter, trötta dagar, min tur, din tur. Nä, små barn gör sig bäst på vykort.

Vädret, detta kära samtalsämne, har fått fnatt. Ena studne är det grått och kallt, sen på bara ett ögonblick spricker molnen upp och det blir kanonvarmt helt plötsligt. Hur man skall klä sig fär att gå ut är ett mysterium. Man har ingen vettig chans att klä sig rätt. Inte för någon längre period i alla fall.

Nästan, men bara nästan, som om man önskar sig att det kunde bli det ena eller det andra. Helst sol då. Men det klart. Om det bestämmer sig för grått så är det ju inge vidare heller. För det är ju skönt de korta strunder solen lyser. Om de än är korta.

Vi står inför att ringa veterinären. Vår katt Lancelott har någe vajs med öronen. Han viker dem bakåt och går och ruskar på skallen hela tiden. Sen är han lite slö och drar sig undan. Så längt är allt lätt. Men vilken veterinär skall man ta så? Det verkar som om det kryllar av veterinärer i vår lilla stad. Hela telefonboken är nerlusad med veterinärer. Men vilka är bra? Vilka är billiga. Vilka är billiga och bra? Och det är ju ingen idé att fråga sig omkring för alla tycker att just deras veterinär är en toppenfigur som är en riktig klippa på veterinärandet. Man vill ju inte liksom bara chansa. Tän om man kommer till Ruggiga Rune som har mottagningen i garaget och som har bensågen främst av sina verktyg. Eller till dementa Sara som visserligen var en ,ysande veterinär 1930 men som nu inte kan skilja en anka från en ko. Detta var inte helt lätt vill jag lova. Inte lätt alls. Och under tiden vi funderar ruskar Lancie allt mer på huvudet.

Pust. Ni vet om att det är lag på bälte i bilen va? Det göra jag i alla fall. Så varför jag inte alltid bär det? Slarv, lathet, dumhet. Nått sånt är det väl kan jag tro. I dag så kostade mdet mig 600 spänn då polisen vilkade in oss för att jag skulle få nöjet att blåsa i deras lilla apparat. Blåste gjorde jag, och det visade ju inget såklart. Men sen var det där med bältet. Det var en skarpsynt polis så han hade lagt märke till att jag int ehade bilbältet på mig. 600 spänn. Säger bara 600 helt onödig spänn.

Jäkla dag till att börja dåligt.

Jag balanserar på en fin tråd. Den mellan att dricka för lite kaffe och förmycket. För lite betyder att jag aldirg rikitgt vaknar till, för mycket betyder hjärtklappning och att jag få lägga mig på sänge och räkna ner från 100. Just nu sitter jag och lurar på en kopp till. Vet inte riktigt. Känner mig lite små slö så en kopp skulle sitta fint. Men det var ju det där med där hjärtklappningen. Hm. Detta kräver planering och eftertanke. Tänk vilka svåra beslut man skalt behöäva ta. Dagligen med.

Min rygg är inte gjord för att sitta i en buss 8 timmar. Den sista delen av förden hemmåt så satt jag som på nålar. När vi väl skymtade Kinnaskylten i mörkret så jublade jag invärtes. Man börjar bli gammal. Jojemen. Snart dags för rollator eller åtminstone en käpp. Kanske ska skaffa hatt och en plastkasse med okända och obehagliga saker. Sen ska jag åka buss hela dagen och skälla på alla under 60 som inte reser sig för mig. Och om de reser sig ska jag absolut inte tacka.

Vet inte. Men de där 8 timmarna i buss har gjort mig elak och hård. Det har härdat mitt sinne och min ande. Ungeför som fängelset gjorde med Mandela. Fast vänta nu, har var ju njuk i anden även efter alla år i den där hålan. Jo men som liknelse liksom. Jag är rena rama Clin Eastwood nu. Yes Sir.

Do You feel lucky, Punk?

Så skall vi till Malmö i morgon då för att titta på Malmö - Elfsborg i sitt returnöte. Och jag har redan hunnit snurra upp mig på ett alldeles utmärkt sätt. Jag som kan bli nervös bara av att gå till tappen och köpa cigaretter skall åka buss tillsammans med en massa okända männsikor hela vägen till Skåna. Jag som får torgskräck på balkongen skall stå på en helt okänd arena. Jag som blir nervös av tanken på att bli nervös blir nu nervös gånger tre. Jag är så till den milda grad nervös att hela kroppen skuttar och hoppar. Hjärtat skenar, magen mullrar, det bildas pinsamma gaser så jag får gå som om jag hade limmat fast skinkorna i varandra. Hur jag skall kunna somna är ett under. Men jag har ju hjälp av mina sömntabletter förstås. Kan man ta en burk i taget? Nä, det blir lite förmycket Coutrney Love över det. Det får bli avslappningövningar i sängen. Tänka på blått och sånt. Hade jag inte varit så förbaskat nervös kanske lite sex skulle kunna lösa upp de värsta knutorna. Men det är ytterst säkert att den lilla mannen inte alls vill vara med idag. Troligen har han hoppat upp nånstans i buken och gömmer sig där tillsammans med mina andra vitala organ. Och Hulda Hustrun ser trött ut så hon vill nog inte leka "hitta pinnen".

Hua. Detta kan bli precis hur som helst. Precis hur som helst.

Det är visst Lördag idag. Tänkte inte på det förrän nått av barnen nämnde Lördagsgodis. Tänk. Lördag. För 15 år sedan innebar det frihet, frihet att göra vad man ville, älska vem man ville, dricka vad och hur mycket man ville. Krogen. Stor stark. En GT. Snacka runt lite. Det var tider det. Nu sitter man och tittar på tv. "Karl för sin kilt" börjar 20.00. Möjligen äter man något speciellt gott. Man pratar lite med katterna. Ungarna käkar snask så att tungor och läppar blir blå, röda eller svarta beroende på vad de äter för tillfället. Hulda Hustrun sitter i soffan bredvid. Äldsta sonen sitter vid sin dator. Så annorlunda allt är. Och ärligt talat så skulle jag inte vilja byta ut det hela för allt guld i världen.

Jag har bestämt mig för att börja växa. Jag är int enöjd alls med min längd. 172 ynka cm över havet. Nä, det får vara slut med det där. Nu skall jag bli lång och ståtlig. Nånstans runt 190cm kan jag tänka mig. För det måste vara lättare att leva livet då. Ta det här med bio. Det är ett under om jag får se nått av filmen, för varenda gång jag väl satt mig på mitt säte, korkat upp Fantan och plockan fram popconen så sätter sig en 2 metare precis framför mig och jag får stirra in i en rygg resten av den kvällen. Utomhuskoncert? Stående? Glöm det. Jag önskar ibland att jag kunde ha nån med mig som orkade ha mig på axlarna. Så kunde jag sitta såräd som 4 åriga flickor brukar sitta. Med god sikt king i nejden.

Det kvarstår vissa små problem med det där med växandet. Typ att jag är 36 år och det var 20 år sedan jag slutade växa. Men för tusan det måste väl gå att lösa? Vi kan ju åka till månen ju. Eller så får jag vänja mig vid att se ut som musse pigg med tatueringar och skägg. Men det tar emot. Det gör det. Får lura på detta ett tag till.

Nu kör det ihop sig. Jag ska hinna bada, äta kräftor, titta på tv och allt detta innan jag ska sova. Hur ska det gå, hur ska det gå? Om jag äter kräftorna i badet? Drar in tv i badrummet? Jo, nu börjar det likna nått. En lösning börjar skymta. Eller. Äh, hur fan lyckas jag stressa upp mig för hur jag ska tillbringa kvällen. Det är dags att börja med opium tror ja. Tagga ner. Sakta in. Börja med yoga kanske, eller mental träning. Fast först måste jag ju lösa det härmed kvällen.

Det regnar ute. Tro mig. Jag har förstahandsinformation om detta. Jag har varit på apoteket för att köpa åksjuketabletter. När jag hade kommit ungeför hälften av vägen märkte jag att bilen höll på att koka. Kylaren läcker ju så man får hälla på vatten titt som tätt. Nu hade jag missat en av de där tätten så det väste så vackert och ånga steg fram från instrumentbrädan. Modig som jag är av födsel och hävd körde jag glatt vidare. Väl på apoteket inhandlande jag snabbt och elegant medicinen sen vände jag åter med mitt fordon. Det var nu det började regna. Ordentligt. Det hade visserligen skvalat lite redan innan men nu vräkte det ner. Det var nu som bilkörningen blev ett äventryr. För vindrutetorkarna gick på full fart, men eftersom det läkte in vattenånga i bilen från kylaren så blev rutorna snabbt igenimmade. Och det hjälpte ju inte att sätta på fläkten eftersom den, i brist på vatten i kylsystemet så kom det ju endast kall luft genom spjällen. Den sista delen av vägen var det en ren gissningslek vart på gatan jag körde eller om jag ens körde åt rätt håll. När jag väl kunde köra in på tappen för att fylla på mer vatten i kylaren hade jag snurrat upp mig till den milda grad att jag till och med var spänd i öronsibbarna.

Men, allt gick ju väl. Medicinen är hemma. Vatten har vi i kylaren och kräftorna är reda att ätas. Men nog lever jag ett fartfyllt liv. Säg inte annat.

Vi har en kartong upptidnade kräftor i kylksåpet. Bara till mig. Det skall bli så gott att sätta tänderna i de stora insekterna. Här skall det slafsas och sörplas hela kvällen lång. Vad resten av familjen skall äta? Skiter väl jag i, jag har kräftor. Och skulle någon av familjemedlemmarna ens komma närheten min kartong kommer skarpa och krafitga protester omedelbart inlämnas direkt till FN.

Anledningen till att det bara är jag som ska äta kräftor. För att jag är den enda som gillar det så klart. Förr om åren har Hulda Hustrun slafsa med mig men av okänd anlening står hon över. Jaja, det är inte mitt problem. Så många mer till mig.

Vad jag skall slafsa. Ujujuj!

Vår ena katt, Lancie, har gått och blivt krasslig. Det började med rinnande ögon och att han bara låg platt på sägen hela dagarna och nätterna. Nu är det någe vajsing med öronen hans. Han skakar och viftar på huvudet som om han hörde ett tal av G.W. Busch och inte kunde tro att det var sant att en president kan kläcka ur sig sådana grodor. Alltså blri det många huvudskakningar om dage. Han drar sig även undan och så är det ju det här med öronen. Han liksom lägger ner dem längs med huvudet, sådär som katter görnär dew är föbannade. Men han verkar då inte förargad ens där han ligger utslagen på vårt sideboard..

Nä,nog snart dag att ringa en veterinär om detta här. Kan ju vara allt från öroninflammation, skabb till Borrelia. Svår att få honom att säga själv hur hn mår liksom.

Först var hela huset full med fol när vi firade min dotters 13-år dag. Nu helt plötslig har alla gett sig iväg mot olika mål och kvar är ndast jag och tre katter. Jag har ett uppdrag som jag måste genomföra. Jag skall till apoteket för att köpa Postafen, åksjuketabletter, till i morgon. Det är den nublivna tonåringen som behvöer det. Vi skall ju åka buss till Malmö, och likadant därifrån så det kanske behövs. Men nog borde jag väl passa på att vila lite först. När det är såhör lockande tyst och stilla i huset. Inte ett ljud, förutom datorns fläktar. Latterna, de liger och myser i varsitt hörn så varför skall inte då husse passa på.

Det är gott att vila sig. Det är det.

Min högt ärade dotter fyller tonåring idag. Hon verkar nöjd med det hela. Jag är mer tveksam. Vart tog min lilla tjej vägen. Vart kom den unga kvinnan ifrån? När ändrade sig allt? Jag kommer ihåg när hon var nöjd med att sitta i soffan och titta på My little pony. Nu kan hon ägna timmar åt att prova olika sorters smink. Hon vill ha smycken i present och det hela har helt gått mig ur händerna. Det ger mig, mitt i all glädje över att se hur vacker och glad min lilla dotter är, lite ledsen. Ledsen för att jag inte passade på, då när hon var liten. För att jag alltid var så förbannat upptagen med annat. Jobba, vila mig, måla om rum, byta däck på bilen. Allt det där menlösa man så gärna fyller sin tid med. Men men, tiden går som den vill.

Nu gäller det att inte fylla nuet med en massa tomhet. Igen.

Det bråkas om bh här i hemmet. Ett för mig helt surrealistiskt bråk där Hulda Hustrun är ivirg förespråkare för att äldsta dotterns bh är för liten och dottern har intagit precis motsatt åsikt. De höjer rösterna, diskussionen böljar fram och tillbaka. Jag står efter förfrågan på Hulda Hustruns sida. Man är ju inte dum, jag vet ju vem det är som har pengar av de två. Dotterns pojkvän föröker förtvivlat svara rätt, men hur han än går så vet vi ju alla att han förlorar på det. Alltså försöker han komma undan genom att påpeka att han int har en aning om hur det skall  se ut. Där skulle ju jag kunna flika in att jag nog tror att just den unge herrn är en av dem som bäst kan bedöma läget, men jag håller tyst. Man vill ju inte försvaga patriakatet mer än vad det redan är.

Vad allt skall man inte vara med om i en familj?

Fått ett så obehagligt tics eller vad man skall kalla det. Jag får en liten uppstudsig minikramp i tungan. Det händer när jag gäspar eller när jag känner efter på övre tandraden med tungspetsen. Jag har en trasig fyllning där tror jag så jag "måste" känna efter med tungan titt som tätt. Då kommer den där lilla sammandragningen. Så djäkla störigt. Måste väl vara för att jag är så förbaskat spände hela jag. När jag vaknar på morgone får jag nästan bända upp käften och axlarna sitter 20 cm över skallen på mig. Drömmer mardrömmar vareviga natt. Och så har jag fått svårt att somna. Det var länge sedan jag hade det problemet, tror till och med att jag rätt nyligen skröt om att jag minsann alltis somnar när huvudet läggs på kudden. Men inte nu som det ser ut. Trots sömnpiller så ligger jag och vrider mig på sängen. Myrkrypningar i benen. En skalle som går på högvarv. Störigt! Det är precis osm om kroppen vet om något som jag själv inte fått reda på. Typ att det brinner i huset. För hela kroppen är i full alarmberedsskap men hjärnan har inte fattat vad det hela handlar om.

Så, jag spänner mig, sover dåligt och har tics. Vilken djäkla lördag det verkar bli. Men förkylningen verkar ha gett sig lite. Man får vara nöjd med det lilla.

Barn är aktiva. Visst. Men att de måste vara så förbaskat högljudda när de är det. Yngste sonen har varit uppe och snurrat hela natten känns det som. Han har tjattrat, pladdrat, hoppat, skuttat, skruvat på sig, stampat, sprungit och levt om på alla sätt som är möjligt. Hans ömma moder, tillika min Hulda Hustru, har oräkneliga gånger försökt få pojken att lägga sig en stund till. Han har bara sovit 7 timmar inatt och det vet vi av gammal erfarenhet att det är på tok för lite. Sådana dagar så brukar han balla ur på alla möjliga sätt när tröttheten börjar pocka på. Men det har varit hopplöst. Min dotter fyller 13 år i år så man kan ju få tycka att hon ska få sova ut ordentligtt, men det har nog varit hopplöst då de små barnen, trots skarpa tillsägeleser, har öppnat hennes dörr gång på gång. Sen shar det jagats katter. Tillslut fick Lancelot nog och fräste till ordentlgt. Honom lyssnar de på i alla fall.

Nä, hyperaktiv är ett ord som passar väl in på pojken. Det verkar som om han fått en släng med grav dövhet på köpet för han låtsas inte ens om när vi säger till honom. Nä, denna dagen började int eoptimalt precis.

Min dotter fyller 13 år i morgon. Så nu börjar det väl bli dags att låsa in henne. Eller om jag kanske kan hitta nått billigt kyskhetsbälte. Hon har redan fått bröst. Stora Bröst, på min lilla dotter. Jag kan inte förstå vart de kommer ifrån. Jag har aldrig haft bröst, förutom nu när jag är fet. Jag har bett henne klä sig passande. Alltså i Burka och heltäckande kläder. Av någon märklig anledning tror hon att jag skojar. Men det skall vi nog bli två om. Hon har fått fnatt på pojkar med. POJKAR! Min lilla snuttegurka. Men som sagt. Jag har mina sätt. Jag tror jag skall börja med en rikstäckande annons där jag i skarpa ordalag varnar alla pojkar för att på något sätt närma sig min dotter. När detta gått ut  fortsätter jag med nya annonser, tvreklam och övriga media där jag ytterligare förklarar följderna av att de på något sätt försöker närma sig, kommunicera eller i övrigt kontakta henne.

Jag tror att det kan ha en viss effekt. Sen skall jag sprida ut att hon har böldpest, malaria, lepra och illaluktande flytningar.

Jag är på rätt väg. Helt klart på rätt väg.

Det är kolsvart ute. Det märks att hösten har sänt sina förtrupper. Det var inte länge sedan det var ljust och varmt vid denna tiden. Nu blir de bara mer och mer svart. Men sånt är det. Sommaren är inte över, den bara darrar lite. Och i viket fall så är det inte mycket att göra åt det. Så, ingen ide att tjata mer om det.

Risgrynsgröt. Säger bara risgrynsgröt. Precis hur gott osm helst och funkar utmärkt såväl sommar som till julafton. Nuförtiden slippe man ju slafsa och koka själv, vilket är tur. Det tar ju en smärre evighet att koka ihop ens den minsta lilla portion. Nä, nu finns det ju färdiga "korvar" att köpa i närmsta affär. Bara ett göra ett litet hål med en kniv, klimpa ut på tallriken och in i micron nån minut. Sen kan man leka julafton året runt.

Nu är jag rustad till tänderna för att bemöta den eländiga förkylningen. Det var riskgrynsgröten som gjorde det. Det var pricken över i. Det var den sista puzzelbiten, det var, jaja, kanske inte skall mala om just det. Men nu fattas bara lite säng, lite bok och lite sömn. Sen så är jag allt redo att möta mörgondagen, förhoppningsvis harjag skrämt iväg förkylningen. Med lite tur så.

Sådärn. Nu har jag legat och skvalpat i badkaret i några timmar. Lika sjuk känner jag mig men anden är stärkt. Steget till sängen är inte på något sätt omöjligt. Fast lit emat i den lilla magen kanske vore på sin plats. Troligen komemr jag vakna ungeför hundra gånger i natt efterorsom jag druckit mängder med vatten. Hulda Hustrun hade köpt ett 6-pack med 2 liters porlande, läskande vattenflaskor. Så nu har jag så det räcker ett tag. Jag kan väl hålla med om att det egentligen är idiotiskt att köpa vatten på flaska när man har kvalitetsvatten i vattenkranen, men man får ju inte det där porlandet och int eheller de ack så viktiga salterna som man behöver om man dricker stora mängder vatten. Och så länge Hulda Hustrun kånkar hem det jättetunga packet med vatten, 12 rediga kilo, så har jag inget alls att klaga på.

Så, jag står rustad. Vatten, vitaminer, vila, varma bad. Jag borde kunna hålla denna förkylningen stången lagom till att jag orkar åka till Malmö på Söndag. Det är inte läge för hög feber nu. Men mat var det ju. En sak i taget.

Nähä. Inte alls bra idag. Somnade igen när jagksulle lägga mig på sänge en liten stund. Huvet dunkar och halsen ömmar. Lika bra att förberedea sig på ett stycke förkylning. Inge. Var ju inte så länge sedan jag låg avdäckad med 40 i feber. Jag har kanske blvit festlokal för virus?

Nä, nu ska jag glida ner i det där badet jag funderat på hela dagen. Bäst att få det gjort.

Snart finns det ingen som vet hur man ska äta. Förr var det lätt. Komsumera mindre kalorier än du gör åt, så går du ner i vikt. NU finns det tusen och några tusen till olika råd om vad som är rätt ätande.Stenåldersdiet, GI, viktväktarna, Atkins och allt vad de heter. Så står man som åsnan mellan hötapparna och har ingen aning vilket tapp som är det rätta. För de är ju så vansinnigt bra allihopa. Enligt sig själv och dess anhängare alltså. En del säg till och med ändra förbränningen i kroppen. Nån som hört det förut? Luktar äppelcidervinäger va? Nån som fortfararande tar en matsked för de äter? Nån?

 Förr var fett farligt. Nu pratar man int eså mycket om det där med fett. Man har kommit på att det till och med finns bra fett. Nu är det socker som är det nya giftet. Allt som innehhåller kolhydrater är farlig, giftigt och skall icke närmas utan huvudskydd. Om 5 år kan jag tänak mig att det finns vissa kolhydrater som är bra. Som med fettet. Kroppen går ju faktiskt på just kolhydrater till stor del. Och det finns otal varianter av dem. Så det forstätter väl kan jag tro.

Om tio år så kanske det är protein som är utnämnd som den stora boven. För det står ju liksom näst i kön. Nä, det verkade enklast förr. Ät mindre, rör dig mer så går man garanterat ner i vikt. I det läget kan man faktiskt inte misslyckas.

Håhåjaja. Vår värld är märklig. Hela tidningsvärlden skriver upprört om en kulstötare som tagit sig en fylla. Man pratar högt och vitt om att det minsan aldirg händer att idrottsmän dricker. Nu var det ju tydligen sju resor värre att karln hade landslagsdressen på sig. (Det pågår viss någon form av idrottstävling i Göteborg). Hade det varit ok om han int ehade de kläderna på sig? Hade det kanske till och med bättre att han vore naken?

Sen är man tydligt upprörd över att ett musikorkester har haf döda grisar på scenen medan de musicerade.Så, det är ok att äta grisar, men inte att visa upp det döda köttet? Tror folk att griskkött kommer från trädgårdsrabbaten eller plockas från träd?

Under tiden detta händer och skapar krigsrubriker så dödas varje dag människor i mellanöstern. Igår dog 35 personer, människor, sådana som dej och mej, i ett attentat i Irak. Israel forsätter att bomba civila mål. Det är krig, elände och ofantligt lidande. I afrika svälter männsikor fortfarande ihjäl. 25 år efter att Biaffraskämten dök upp.

Men, det är väl intressantare med en full idrottare eller grishuvuden. För det är väl tryggare att bli upprörd av skitsaker än av det som är upprörande på riktigt.

Ont i skallen, ont i kroppen. Fryser. Trött, trött, trött. Ont i halsen.Sovit en stund vid luchtid. Luktar förkylning lång väg. Det kan jag definitivt klara mig bra utan. För sjutton, vi skall ju till Malmö på Söndag för att titta på fotboll. Min ärade dotter och hennes kompis skall med de med, så nu måste jag vara i fin form. Jag har kort sagt inte den minsta tid över för en förkylning. Detta måste rättas till. Lurar på att lägga min stackars värkadne, överviktiga kropp i ett varmt bad. Det kanske gör susen. Om det funkade för de gamla Romarna borde det ju funka på en så enkel och okonstlad perons om lilla jag. Vitaminer tar jag redan varje morgon, så där har jag intemer att hitta. Kanske borde jag söka upp en gammal vis gumma som kunde tillreda nått undergörande extrakt? Söka läkare? Nä, det vore ju pinsamt om jag trots allt vore frisk.

Nä, jag får börja med det där badet. Det är både gratis och välgörande. Och så hinner jag ju läsa lite. Så praktiskt. Ska bara leta upp den där uppblåsbara kudden jag fick i julas. Man vill ju ligga bekvämt när man är krasslig.

Det är kaos på gården. De håller ju på att renovera toaletterna i alla hus på gården och nu har turen kommit till huset bredvid vårat. Väl så. Men det verkar som om de hr fått fnatt alla de där byggarna. För det står containrar, bilar, lastbilar överallt på vår gård. De har ju hunnit ungefär till hälften av husen nu så de har ju hållit på ett år eller vad det är. Men jag har aldrig sett en sån röra utanför fönstret tidigare. Är det något speciellt med det huset tro? Det stövlar omkring en massa byggare, fram och tillbaka. Som de inte hade det minsta att göra, bara promenera. Och mitt i allt så föröker vaktmästaren klippa gräset. Han åker runt containrarna med tungan i mungipan och föröker desperat klicpa det lilla gräs som skymtar mellan bilarna på gräsmattan.

Hm, jag har nog för lite att göra eftersom jag överhuvdtaget bryr mig.

Ännu en dag. Fredag. På den gamla goda tiden, när jag jobbade, så var Fredagen lätt att vakna till. Man var på ett såräd behgligt gott humör och när man väl vandrade iväg hem så kändes det som om man hade fått sommarlov helt plötsligt. Nu är fredagen bara en dag bland 6 andra dagar i veckan. Ändå så har dagen lite av sitt mystiska skimmer över sig kvar. Som om man liksom blir extraledig mitt i all ledighet. Jag vet fortfarande inte vad jag skall kalla mitt tillstånd. Pensionär låter ju för bedrövligt. Om man vore "riktig" pensionär vore det väl ok, men när man är såndär sjukpensionär som jag är så borde det finnas ett bättre or. Det finns det ju visserlinge, det heter ju inte tiktigt pensionär längre. Och det hela skall ju omprövas om två år. Men likt förbaskat så får jag åka på tåget med pensionärsrabatt. Så här på sommaren, de dagar när man känner sig ok så känns det nästan lite lyxigt. Jag vet att jag förtillfället inte skulle kunna sköta ett jobb. Det kan man inte när man får panikattacker titt som tätt. Jag vet, för jag försökte i 10 år. Men ändå. Man lever liksom på andra. Går här och skrotar. Går upp tidigast vid 9 på morgonen, förutom de morgnar man vaknar halv 6 med en strypande ångest. Men nu när mina mediciner verkar funka hyggligt så kvarstår faktum. Jag har en massa tid som vanliga, hederliga arbetare inte har. Jag kan lägga mig att vila mitt på blanka eftermiddagen. Jag äter när jag är hungirg och somnar när jag är trött. Om det är fint väder kan jag ta en promenad och om det regnar kan jag sitta inne och läsa en bok.

Nä, som sagt, jag har inte vant mig vid min nya tillvaro än. Men det kommer väl kan jag tro. Det svåraste är väl att ge varje dag en mening. Att ha något att gå upp ur sängen för. För det är lätt att man när man summerar dagen på kvällen upptäcker att man inte har gjort ett endaste jota att vara stolt över. Dagen har bara gått, utan att jag har gjort något av den. Vissa dager är värre än andra. De dagar jag känner mig krasslig är väl en sak. Inte helt lätt att få något gjort när ångesten jagar en. Men de dagar när jag känner mig i form, när anden har varit harmonisk och själen lugn. Att bara låta tiden gå då känns som slöseri med det ynkliga korta liv man fått till skänks.

Så, frågan kvarstår. Vad tusan skall jag göra idag. Får nog dricka en kopp kaffe till och lura ut detta.

Uj uj. Låg i badet och skvalpade för att föröka råda bot på min onda rygg. Det funkade sådär. Men trött det blev jag. Så att ögonen såg i kors. Hela kroppen skiker sova, så jag har ingen aning varför jag sitter här och skriver om att sova istället för att verkligen sova. Nä, nu får jag ta mig i kragen och föröka tolka de signaler hjärnan ger mig. Det lutar åt att jag ska gå o lägga mig. Å det snarazzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Yngste sonen har torligen precis lärt sig en läxa för livet. Vå rnya katt, Smulan har ju sedan ankomsten varit en favoritkompis till de små barnen. Jag vet inte hur många gånger vi äldre, alltså alla över 10 år, har sagt till barnen att sluta bära omkring kattstackaren och om de tvunget skall bära katten så skall de bära på rätt sätt, inte i svansen typ. Det har väl varit en kamp med lit evarierande resultat. Kattstackaren har fått finna sig att bli omkringkånkad som nån sorts liten handväska när barnen tror att ingen ser dem. Det är likadant med det där med att hålla fast kattskrutten. Vi säger sluta och barnen fortsätter i smyg.

Men nu så lyckades yngste sonen verkligen reta upp vår hankatt, den store och imponerande Lancelot. För den lilla killen tog sig för att mer eller mindre kasta Smulan rakt på Lancie. Den lilla katten pep förskräckt, först över luftfärden sedan över mottagandet. För Lancelot flög upp med ett lejons mod och styrka och väste, nä, skällde, ut den lilla skrutten. En katt flög åt ena hållet och den andra katten åt det andra hållet. Kvar blev en smått chockad son som stod som förstenad. Sedan sprang han utan att yttra ett ljud in i sitt rum och gömde sig under en filt. Jag misstänker att pojken blev riktigt oroad av reatkionen på sitt "spratt". Så, nu kan vi bara hoppas att det slutligen har gått in i skallen på den lilla marodören att katter inte är leksaker som man ken behandla som vore de leksaker. Man kan ju hoppas i alla fall.

Det regnar ute. Öser ner. Riktigt vräker ner. Och mitt i allt det där regnet kommer en snubbe gåendes. Som om inget händer. Som om det vore solsken och den bästa av världar. Och runt omkring denna figur så regnar det värre än nånsin. Konstigt. Lite märkligt liksom. Märker han inte att det regnar? Eller har han gett upp, liksom tänkt att "tja, det regnar ju inte mindre för att jag springer". Eller är han rädd för att se löjlig ut om han springer. Han kanske blev retad i skolan för sitt roliga sätt att springa? Inte vet jag. Men det ser allt lite ovettigt ut, det gör det.

Såg i tidningen att det cirkulerar en video på nätet där Britney Spears rapar. På grund av dessa rapar misstänker man nu att tösen var påverkad av narkotika när videon spelades in?

Vem tusan vågar rapa nu?

Jag kan inte fatta varför det skall asfalteras i små pluttar. Alltså, nu är det ju högtid för asfalterarna eller vad de nu kallas. Vart man än ska med bilen så nog kan man räkna med att i alla fall delar av gatan är avstängd med koner och att det kilar omkring gubbar i brandgula kläder, bara bringor och nån sorts räfsa i handen. Bilden kompleteras av en stor och tung vält som sakta rullar fram och tillbaka för att riktigt platta till marken. Men varför detta småduttande? Vore det inte enklare att helt enkelt asfaltera om en gata som börjat spricka upp i potthål och små miniraviner? För man vet ju att det snart kommer att behöva fyllas i andra, nya hål. Men istället så duttar man här och där så att vägen ser ut att ha fått någon mystisk form av fläcksjuka. Jag vill inte utnämna mig till någon asfaltsexpert, men för helvete. Dra hela gatan med en gång så slipper vi dessa eviga avspärrningar. Gör jobbet med en gång. Blabba svart stinkande asfalt på hela gatstumpen så är det färdigt sen. Jag är trött på att behöva åka i zickzack för att åka till affären. För det verkar ju vara ett evighetsjobb de är ute på , de där brandgula.Står de inte här så står de där. Det är säkerligen inte deras fel att det småpytsas utan deras chefers, chefernas chefer eller nån politiker. Men jag ger blanka fan i vem som bestämmer. Men gör jobbet färdigt. Nån djäkla gång.

Jag är sur. Sur som satan. Igår kväll ramlade det ner, helt oväntat, ett papper genom brevlådan. Det var National front eller vad fan de nu heter som skräpade ner i mitt hem med ett valblad. I bladet kunde man läsa en massa svammel om att bevara det svenska svenskt och allt vad fan det nu var. Det påstods bland annat att det vanligaste namnet i Sverige är Muhammed?  DYNGA! JAg kan gå med på att de får ställa upp i fria val, men de behöver väl inte gödsla min hallmatta. Jag slängde bladet fort som bara den men det retade mig hela kvällen att jag inte råkade öppna dörren när bladet lades i min brevlåda. För så skulle jag ju kunna se yrhjärnan som ställer upp på att skita ner brevlådorna på detta sättet. Man vill ju gärna se hur en männsiska utan något som helst förstånd ser ut.

USCH!

Om man bara inte var en sån djävla mes. Det skulle vara så praktiskt att vara ett arsle. Så mycket lättare allt skulle vara. Eller åtminstone lite modig nån djäkla gång. Istället har jag med åren utvecklat en feghet som få kan mäta sig med. För tusan jag är rädd för precis allt. Åska, döden, krig, fulla gubbar, knarkare, polisen, att gå över gatan isrusningstrafik, att gå över gatan överhuvudtaget, för att bli sjuk, för ormar, spindlar, höjder, för att åka "höjdskräcken" på Liseberg, för att ingen skall älska mig, för att åka hiss/buss/tåg/tunnelbana, för att halka på en isfläck. Allt, allt, allt är jag rädd för. Jag är till och med rädd för att vara rädd. Jag önskar att jag vore en såndär tuffing som Bruce Willis brukar spela på film. Som åkte ut i rymden med ett sardoniskt leende på läpparna. Eller som kan vara bakfull och ändå vinna över skurkarna. När jag är bakfull kan jag inte ens knyta mina egna skor, än mindre jaga skurkar.

Man skulle vara cowbojsare på prärien. Lucky Luke. Med den trogne hästen vid sin sida. Inte rädd för någon. Eller bergsbestigare. Klättra uppför höga berg samtidigt som man dricker kaffe och röker en Cubansk cigarr. Man skulle klä i skinnjacka. När jag har på mig skinnjacka ser jag ut som någon som klätt ut sig. Jag borde bära velourpyjamas dagarna i ända. kanske skulle jag öva lite på tuffa miner i spegeln. Föröka se tuff ut. kanske skulle jag då kunna lura i mig själv att jag faktiskt är en jättetuffing. Fast det funkar nog inte på mig. Jag skulle nog bara bli rädd för min egen spegelbild.

Nu vet jag vad det var som fattades tidigare i dag. Det var helt enkelt det att min kropp var inställd på "regndag", medan vädret utanför inte hade fattat att det skulle regna. Jag och naturen var i otakt. När det väl började regna och det regnade verkligen precis hur mycket som helst, så fann min stackars lilla barnakropp omedelbart ro och jag somnade som det oskyldiga barn jag är. Jag vet, man ska inte sova på dagen. Ialla fall om man inte är en gammal man med grått hår och pinkfläckar i kallingarna, men det är ju så gott, så skönt, så ljuvt att sova medan regnet smattrar mot fönsterrrutan. När jag väl vaknat igen hade regnet slutat. Visserligen är himlen fortfarande grå och tung men det är uppehåll i alla fall. Själv så är jag lite mer i balans med omvärlden så det var nog nyttigt för mig att nana lite. Nu lurar jag på om jag borde knata ut till Saaben och kika om det är en bränd säkring som orsakar att vår ena vindrutetorkare inte funkar. Tänk vilket fullt och spännande liv jag lever ändå.

Jag har ont i ryggen. Fel, jag har ont i hela vänster sida. Jag är spänd från höften och ända upp i skallen. Det brukar vara så. I varierande grad. Jag tänjer och donar för att få mucklerna att slappna av men det funkar inge vidare. Ilband blir jag så spänd så att hela vänstersidan liksom domnar. Första gångerna det hände blev jag vettskrämd. Trodde jag fick en stroke eller något liknande. Ibland får jag små obehaglig tics i ansiktet på vänster sida. Inget som syns men det känns. Nu har jag vant mig. Kan tänka mig att det beror på antingen felaktigt bett eller att jag är sned i höften. Jag var på massage en gång och då mumlade massören något om att jag var sned i ryggen och att det såg ut att var snett i höften med. Både min moder och min far har/hade olika långa ben och min far hade till och med en liten förhöjning på nån centimeter på sina skor. Inte vet jag om det har nått med saken att göra. Men det känns skönt att jag skall få komma till en sjukgymnast nu till hösten, så kanske det hela reder ut sig. Som det är nu så finns det bara en lösning på det hela och det är att jag går och lägger mig raklång på sängen, på magen så går de värsta spänninngarna över efter ett tag. När jag sedan går upp så börjar det om igen. På den tiden när jag jobbade brukade jag få lägga mig ner på golvet några gånger om dagen för att spänningarna skulle släppa lite. Kunde bli pinsamt när jag låg i omklädningsrummet eller i vilorummet, raklång på golvet eller på britsen och nån som jag inte kände hittade mig. "Bara vilar" liksom.

Men det klart, när man ändå ligger där på sängen kan man ju passa på att läsa lite. Och det är ju inte helt fel det heller.

Man kanske borde bli religiös. Det verkar vara så enkelt. Enkla svar och varje fråga har ett svar. Vilken religion man skall välja är ju en svår fråga förstås. De flesta religioner har ju sina nack och fördelar. Kanske ska nöja mig med vanlig hederlig protestantism? Det är ju tryggt. Och döpt är jag ju redan så där slipper man lite krångel. fast gudstjänsterna är ju så urbota tråkiga. Buddhism kanske vore något? Fast det verkar krångligt det där med att man inte får skada någon alls. Inte ens envisa getingar. Katolik? Tja, fast jag är inte så sugen på mer barn så det går väl bort. Nån snajsig sekt kansk?. Nä, det är nog att ta för stor risk. Helt plötsligt skall man ta kollektivt självmord och det är jag inte det minsta sugen på. Islam? Nä, de får så mycket skäll nu för tiden. Jude? Samma sak där. Hindu? Man fick ju många kollegor förstås. Finns ju några stycken liksom. Men nä, det där med heliga kor och vegetarianismen verkar kenpigt. Finns inte så mycket kvar då. Kanske borde man starta en ny, egen religion. En utan en massa bagage. Nä, det verkar jobbigt det där. Mycket att pyssla med sådär i början. Med att skriva böcker och så menar jag. Nä, jag får väl fortsätta vara hedning. Inga enkla svar men ett och annat får man ju. Och till skillnad mot många religioner så håller svaren för ett rent logiskt skärskådande.

Tja. vi får se vad det blir. En sak i sänder. Först ska jag dricka lite vatten. Bara en sån sak.

Jag känner mig inte kompatibel med denna dagen. Dagen och jag passar liksom inte ihop. Jag jagas av en gnagande känsla av att jag borde lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och bara vänta på morgondagen. Jag är röksugen, men när jag röker så smakar det bara aska. Jag är sugen på en kopp kaffe men när jag dricker av det svarta guldet så får jag bara hjärtklappning. Jag är hungrig men hittar inget gott i skåpen. Hittar ingen bra musik att lyssna på. Inget skoj på tv. Orkar inte läsa. Och snart kommer regnet. Kan int eriktigt komma på vad det är som inte stämmer, men det är något som skaver som en tagg i mitt inre. Luktar konstigt gör jag med. Borde ducha. Orkar bara inte. Inte nu, inte än. Hulda Hustrun är ute och cyklar med barnen så med henne kan jag inte räkna med. Inget att göra, ingen att tala med, inget att ta sig för. Fastän världen ligger vidöppen framför mig. Känns som om dagen redan borde vara över. Jag borde ligga i sängen och vänta på att somna. Inte sitta här på blanka förmiddagen och redan vara uttråkad av dagen som knappt börjat. Existenciell ångest. Kan det vara det jag lider av? Vet inte. Men det är inge vidare i alla fall.

Kanske behöver jag bara lägga mig ner en stund och tagga ner? Känner att jag håller på att snurra upp mig allt mer. En cigg till kanske. Nä, nog bäst att hålla sig från det lite. Eller, kanske ändå. Och en kopp kaffe till. Vore gott. Fast onödigt. Äh, fan jag vet inte. Jävla dag till att krångla.

Våra katter har fnatt på att lägga sig i vägen. Lancelot har pippi på tidningar. Vi tror att han fick ligga på tidningar eller i en papplåda när han var liten för så fort man föröker bläddra lite i en tidning kommer katteländet och lägger sig rakt över tidningen. Böcker går bra också. Sen ligger han där och föröker man dra fram tidningen från under honom så spärrar han ut klorna och tidnigen rivs i strimlor. Flyttar man på själva katten kommer han bara tillbaka och lägger sig till ro igen. Vårt lilla nytillskott, Smulan har fått för sig att skrivbordet är en utmärkt säng. Hon lägger sig framför tangentbordet, där jag har datormusen och somnar bums. Såklart kan jag då inte använda musen, för så fort jag rör den så dunsar den in i en sovande katt.


Vår tredje katt, Chips är ju helt klart min katt. Ibland tror jag att hon har en hund i stamtavlan. För hon följer mig genom lägenheten, sover oftast bredvid mig och just nu ligger hon på armstödet till fotöljen precis bakom mig. Men hon lägger sig sällan ivägen på samma sätt som sin akollegor. Möjligen att hon hoppar upp i mitt knä när jag sitter framför datorn, som om hon ville påpeka att det var ett tag sedan jag klappade henne. Men det klart, har man tre katter så måste de ju vara någonstans. Så varför inte i vägen?

Vi är två steg närmare att kunna puttra omkring i vår Saab igen. För det första har vi ju köpte det där "instrumentet" som det heter. Alltså själva panelen med varvräknare, hastighetsmätare och allt vad det är. Sen har Hulda Hustrun ställt på bilen idag. Så nu skall bara svärfar peta in instrumentet i bilen, kolla på avgasröret och se om det är något som går att svetsas (det läcker nånstans ifrån), men först skall jag se om den söndriga torkarmotorn endast lider av en bränd säkring, vore ju bra om det vore så enkelt. Sen är bilen redo för besiktning och går den igen om så kan vi börja använda bilen igen. Vore så skönt för Golfen sjunger på den sista versen. Tänk att en vuxen karl som jag kan längta efter att få köra en bil. Det är ju ingen Porche liksom. Men vår kära Saab har allt jag behöver. ACC, farthållare, en bra stereo, den är lättkörd, bekväm och till skillnad från Golfen varken läcker den kylarvätska eller ser ut som om den stått i ett kulregn. Sen har detn 4 dörrar vilket betyder att man inte ständigt behöver hoppa ut för att släppa in eller ut folk från baksätet.

Jaja, detta är ingen reklamfilm. Men go att köra, det är den.                                    

Det är gråväder ute. Blir säkert regn snart. Suttit på balkongen och rökat en morgoncigg men det var inte speciellt behagligt. Blåser lite kallt enna som. Termometern visar på 21 grader så det beror nog mest på att man har vant sig vid 30 gradig värme de senaste månaderna. Jag menar, 21 grader är ju inte speciellt kallt egentligen. Tja, då får jag väl hålla mig innomhus kan jag tro. Om jag nu är så känslig menar jag.

Nu kan jag känna mig sådär duktig som man bara kan göra när man utfört storverk. Jag har städat minsan. Putsat och donat, sorterat och dammsugit. Så därför har jag nu utfärdat förbud för resten av familjen att röra sig i de städade utrymmena. Speciellt gäller detta de två marodörerna. Det vill säga de små barnen. Det räcker att de tänker en endaste liten tanke på ett rum så blir det rummet omedelbart stökigt. Om de dessutom fysiskt vistas i lokalen så blir det sju resor värre. Så medan Hulda Hustrun utfodrar dem så sitter jag med skarp och bister min och följer minsta rörelse.

Såklart fungerar det inte. Medan det äts skall det hoppas upp och ner, springa och hämta vatten/ketchup/mjölk/andra bestick och en million andra saker. De snurar på kökslampan som hänger över dem. Hulda Hustrun ber dem sluta upp med det där. Bums. De slutar. En stund. Sen är det dags att pilla. Bara lite, bara så att lampan åker in i brorsans alt syrrans skalle. Sen skall det diskuteras varför inte den ena fick samma som den andra, trots att Hulda Hustrun redan före måltiden frågade vad var och en ville ha att äta. Nu är ju detta fel. Jättefel. Klart man skall ha samma som syskonet att äta. vid detta laget börjar Min Vackra Kvinna tappa lite av sitt gudomliga tålamod och hon höjer rösten: "Ät  nu, sluta tjafsa, ät". De milda små änlarna svarar med att föröka ta varandras bestick. Skrik uppstår. Ett barn gråter bittra tårar. Det andra barnet är mystiskt nog helt tyst. Efter att det gråtande barnet hulkat fäördigt framgår att det för tillfället tysta syskonet har tagit en ärta från tallriken. Detta dementeras ivrigt av förövaren. Det medlas och frid sänker sig en stund.

"Sluta pilla på LAMPAN". Det är barnens ömma moder som just fått lampan rakt i pannan och skriar upprört. Barnens ögon fylls med våta tårar och dottern vågar sig på att säga "bara om du slutar vara arg". Modern, tillika Min Vackra Älskarinna frustar vid detta laget. Barnen förstår signalen och äter upp, nästan i lugn och ro. Sen skall det borstas tänder. Givetvis skall barnen nu pyssla med tusen och en sak, förutom att borsta tänderna. Jag hör ett antal gånger hur Hulda Hustrun höjer sin vackra röst i vredesmod. Katter jagas, en tandborste är på drift (hur man nu bär sig åt för att tappa bort sin tandborste. Men allt går när man är 6-år). Hustrun ylar nu i kapp med barnen. "LÅT KATTEN VARA; LETA UPP DIN FÖRBA**ADE TANDBORSTE". Tandborsten hittas i barnets säng. Efter en liten lektion i att det är bäst att borsta tänderna i badrummet och inte ränna omkring med borsten stapplar Hulda Hustrun, barnen och en nyfiken katt in i barnens rum. Barnen lägger sig under skarpa protester och nu börjar den flera timmar långa leken "vem tröttnar först". Det inbegriper att både jag själv och Hulda Hustrun ett antal gånger går in i barnens rum och i allt skarpare ordalag äskar tystnad. För annars händer det grejor. Efter några timmar brukar barnen ge upp och somna. Men där är vi inte ens i närheten av än så länge.

Men nystädat, det är det.

Såg i lokalblaskan att en gammal skolkompis har gift sig. Ett tag snurrade det rykten om att han var död men det visade sig ju vara fel. Men han har levt hårt vad jag hört. Alkohol och allehanda droger. Jag vet att han en gång åkte på så mycket stryk att han fick hjärtstillestånd. Det var när han bodde i min moders trappuppgång. Det var blod i hela trappan. Jag träffade honom efter någon månad och det var då han berättade om hur det gått till. Sen träffade jag honom nått år senare. Han hade varit och köpt öl i affären och ville jag skulle komma upp till honom och dricka en pilsner eller två. Jag slingrade mig eftersom han såg ut att vara stenad, hög, påverkad så till den milda grad att pupillerna var som små knappnålshuvuden och han krafsade sig oupphörligt på halsen där man såg en rad med gamla rivmärken. Han luktade fimp och gammal urin. Vi lovade varandra att höras av snart. Det var väl en 5 år sedan vid detta laget. Nu har han alltså gift sig. Och bytt efternamn på köpet. Jag hoppas verkligen för hans skull att han lämnat det gamla destruktiva livet bakom sig tillsammans med efternamnet.

Fasen vilken tur man har när man tänker efter. Jösses.

Min Vackra Kvinna har somnat på soffan i vardagsrummet. Så opraktiskt. Jag som skulle till att börja städa och allt. *Suck*. Nu får jag ju vänta tills hon vaknar. Så synd så synd.

Ni förstår att jag är ironisk va? Det är inte modernt längre att vara just ironisk men ibland kan jag inte hålla mig. Jag är mycket medveten om at jag gott kan börja städa i ett annat rum. Tillexempel köket. Eller sovrummet. Men jag som är beroende av strikta vanor hade ju planerat att börja i just vardagsrummet så detta ställer till det. Såna problem har jag. Inte helt lätt det där. Eller, egnetligen är det ju busenkelt.

Jag är nog expert på att göra det enkla svårt och det svåra omöjligt. Men var och en skall ju vara bra på något så varför inte detta!

Jag börjar bli tunnhårig. Alltså, inga kala fläckar eller så. Men skalpen lyser igenom soliga dagar på ett närmast ystert sätt. Där jag bodde förut, när jag var ungkarl fanns det en spegel i hissen. Lampan satt i taket. Så när jag skådade på min vackra nuna i spegeln lyste det grisskär hud mellan hårstårna. Och jag som är så hårnojig. En av mina bästa vänner påpekade att det såg ut som om jag kammade över när jag hade min gamla hederliga frisyr som jag haft sedan 20-års åldern. Jag bytte frisyr på stört. Det gjorde det hela lite bättre, men borta var inte glansen för det. Nu har jag hittat ett schampo som gör susen. Jag har ingen aning om hur det fungerar men håret blir liksom lite tjockare och den där förargliga skalpglansen har nästa försvunnit.

Men det där med överkamning. Vad går det ut på då? Jag såg en herre igår på affären som hämtade hår ända nerifrån vänsterörat för att täcka den kala fläcken i pannan. Därbak på skalpen hade han en stor ring med endast blank hud men det verkade inte som om det var det som hände bak i huvudet som intresserade honom som mest. Men att det skulle se ut som om han hade ett huvud fullt med hår framifrån. Det var tydligen viktigt. Men det har han ju inte. Hur mycket han än kammar över och hur långt han än låter håret växa kring vänstra örat. Det ser inte klokt ut i alla fall. Vore det inte bättre att bara stubba eller raka av hela den kvarvarande kalufsen?

När jag gick på gymnasiet hade vår lärare i huvudämnet en överkamning av guds nåde. När han blev upphetsad, och det blev han ofta över kemi och fysik så viftade han så ivirgt med huvudet att den där överkamningen ramlade ner på ryggen på honom. Som ett slokande dasslock hängde den sedan där tills han återbördade lockarna till dess rättmätiga plats. Vi som satt i salen hade mycket, för att int esäga otroligt mycket, kul åt det där dasslocket.

Nä, blri det så att min kalufs ger upp så tar jag fram rakapparaten. Så det så.

Sitter och laddar upp. Jag har lovat mig själv och Hulda Hustrun att jag skall börja städa lägenheten senast 17.00. Nog bäst att jag gör så, sätter upp ett mål, för annars får jag inte ett smack utfört. jag blir sittande på min bekväma stol framför datorn och delar med mig av mitt totalt ointressanta liv och mina ännu mer ointressanta tankar och idéer. Ibland avviker jag från datorn på små utflykter, som att gå på toaletten elelr leka en stund med vår kattunge Smulan. Men mest sitter jag här och bara glor. Hulda Hustrun har väl uttryck att jag kanske skulle kunna vara lite mer sällskaplig. Så jag föröker väl. Ibland. En stund. Sen, helt plötsligt, hur det går till vet jag inte, så sitter jag framför burken igen. Det är som fördömt. När jag är nere i stugan så saknar jag inte datorn ett dugg. Det kan säkert gå veckor innan jag ens tänker på datorer. Men väl hemma i den bekväma lägenheten så finner jag mig snabbt sittandes på min allt mer växande bakdel och surfar mellan dagstidningar, kollar mail och trixar och donar med datorn.

Men som sagt. 17.00. Sen händer det saker. Senast.

Så, nu har jag varit duktig. Jag har varit ute i riktiga världen och sett mig omkring. Några av mina medikamenter hade nämligen tagit alldeles slut så jag var tuvngen att bege mig till närmaste apotek för att hämta ut lite mer av mina piller. Väl på apoteket gick allt bra. Jag hade inte glömt vare sig recept eller min lilla högkostnadsbricka. Döm då om min förvåning när männskan bakom disken plötsligt sa "om du dröjer lite så kommer hon där att hjälpa dig vidare". När hon sade detta pekade hon på en personal som satt och pratade i telefon. Sedan gick "min" receptarie. Hon knatade fram till en kund som precis kommit in i apoteket och bara skulle ha huvudvärkstabletter eller vad det nu var. Så där stod jag. Men mina mediciner fullt synliga bara en 40cm framför mig på disken. Tiden gick. Damen som utlovades hjälpa mig pladdrade vidare i telefonen och den andra kunden fick sina huvudvärkstabletter.

Tick tack. Tiden flöt fram såm en trög lervälling. Jag lurade på om jag skulle gå och sätta mig så länge. Men sen gick korken ur alltihop och då kom bägge två personal-damerna fram till lilla mig. Helt plötslig hade jag två peroner som hjälpte till att registrera köpet. Den ena läste med koncentrerad min på recept och medicinburkar för att kolla att allt var rätt. Den andra stod och hjälpte till med att påpeka att det var som det skulle. Jag å min sida hade tappat greppet totalt om händelserna och längtade bara ut. Efter vad som verkade vara en evighet inlindad i bomull fick jag betala och tog mina pryttlar och gick. Visserligen fanns det inte så mycket av mina mediciner som jag skulle ha, men jag fick ett löfte om att jag kom in i morgon skulle det vara påfyllt i lagret och jag skulle få resterande burkar.

Undrar hur många det bli som hjälper mig i morgon?

Det ligger hårsnoddar precis överallt. På varje öppen ytan frodas det minst en hårsnodd. Nu upptäckte jag ett styck blått dito precis framför mig på skrivbordet. Jag har ett mycket klart minne av att jag bara som igår samlade ihop ett antal, bland annat från detta skrivbordet, och bar in dem på toaletten. Nu är det tillbaka. Hur fan går det till? Kan de flyga? Har de små osynliga ben som bär dem runt i lägenheten? Visserligen innehar vi tre honor i familjen och då räknar jag inte de två katterna av honkön. Men kan det förklara den enorma förekomsten av hårsnoddar? Är det ens matematiskt möjligt att så många hårsnoddar ligger omkringslängda i lägenheten samtidigt som några av dem faktiskt kommer till sin naturliga användning som stöd åt diverse frisyrer av varierande slag? Jag har ingen förklaring. Min lott är blott att samla ihop dem, gång på gång och lägga in dem i badrumsskåpet.

Men lit etrött på dem, det är jag.

Det varnas för åska i dag. Det skall visst knalla och bomma ordentligt. Gott så. I alla fall så länge man sitter trygg och säker i lägenheten. Jag kommer ihåg nån gång när jag suttit i stugan mitt under värsta åskvädret. Då var jag inte fullt så tuff. Och stackars Hulda Hustrun blev ju sittande under paviljongen häromveckan. Det kan inte ha kännts något vidare när hon hörde och såg hur blixtarna slog ner strax bredvid henne.

Min kusin skall tillbringa natten i vindskydd uppe vid Fjällsjön Eftersom de håller på att renovera hennes toalett. Hon träffade Hulda Hustrun på torget och bjöd in oss till till lite grillning på kvällskanten. Omedveten som Hulda Hustrun var om det stundande ovädret så tackade hon ja till detta. Jojomen, låter bra, sa jag när Hulda Hustrun förmedlade informationen till mig. Sen lästa jag tidningarna. Nu är jag inte, bara lite utan mycket, betänksam. Hm, uppe på ett berg, bland en massa träd och precis bredvid en liten sjö. I åska. Verkar det smart tro? Är inte det som att be om problem? Jag är ingen expert på väderfenomen, det är jag inte. Men nog låter det lite riskfyllt det hela.

Nä, det lutar åt att vi avböjer det hela. Kanske borde man istället bjuda in min kusin hem till oss i stället. Släkten är visserligen stor men en decimering vore väl illa. På det sättet i alla fall. Det är ju en sak om någon gammal farfarsfar stupar i livets stora slag, men en ung och frisk moder till två söner vore vällan för tragisk. Kan jag tycka i all fall.

Hua, dåligt samvete tycks vara min arvedel. Det finns ständigt något att känna sig usel över. I dag är det min Ömma Moder som är på tapeten. Jag kom på att jag inte ringt eller hört av mig på ett väldigt bra tag nu. Hon bor bara några ynkliga hundra meter bort men det bli rliksom inte av att jag hör av mig. Dag läggs till dag och helt plötsligt har det gått några veckor. Sen är ju min mor världsmästare på att uppmuntra dåligt samvete hos sin ende son. På frågan hur det är så brukar hon sucka djupt och med melodromatisk röst säga att "det går så länge det går". Vad man förväntas svara på detta har jag inte räknat ut än. Jag bruker säga nått om att det "är väl så". Sen brukar hon alltid passa in någon kommentar om att "är väl inte så viktigt med en gammal mamma". Smaka på den du. Vid det laget brukar det dåliga samvetet stå på topp i mitt arma bröst och jag sitter och vrider mig på stolen av obehag. När samtalet är över brukar jag lägga på luren med en lättnadens suck. Hm, kan det ha något med att jag ringer så sällan tro? För att det är så obehgligt? Vem vet.

Sen finns det ju en rad med olika saker att ha dåligt samvete för. Att Hulda Hustrun hann före med att städa i kylskåpet fast det var jag som skulle göra det. Att man inte har något fadderbarn nere i djupaste Afrika. Att det var så länge sedan man hörde av sig till sina kompisar. Att man inte tillbringar tillräckligt med tid med barnen. Att man inte ringt det där viktiga telefonsamtalet. Att jag inte slutat röka/snusa/äta. Det är bara att välja och vraka. Jag är expert på det dåliga samvetet. Men men. Ett dåligt samvete i taget. Nu koncentrerar jag mig på den Ömma modern. Det räcker nog några timmar till kan jag tro.

Vi var på fotboll igår, min dotter och jag. En riktigt strålande match mellan Elfsborg - Malmö FF där Elfsborg efter en rad trixande och donande till slut vann matchen med 4 - 2. Men innan dess så bjöds det på rafflande och spännande fotboll. Jag hade med mig in alldeles nya Efsborgshalsduk och fick ju tillfälle att vifta med den i luften inte mindre än 4 gånger. Det var en sanslös stämning på läktaren och i slutet ställde sig ståplatsläktarna och applåderade fram Elfsborg till segern.

Min Hulda Hustru är ute på äventyr. Hon brukar vara det. När jag väl masat mig upp ur sängen och sitter och sörplar i mig morgonkaffet har hon redan hunnit med att ta en promenad, varit och handlat, kört äldsta dottern till jobbet, lagat mat, städat lägenheten, cykla med barnen, tittat på tv, läst en bok, bakat bröd, fortsatt med att baka bullar, eftersom hon ändå är igång. Jag kan bara pusta när jag ser henne. För tillfället är hon i Knalleland och letar regnkläder till barnen. Skolan börjar ju snart och det skall visst bli regn säger de kunniga. Själv har jag inte kommit så långt till lokalbladet än ens. Jag masar omkring i min katthåriga morgonrock och lurar på om jag behöver gå på toaletten eller inte. Jag är inte så snabb liksom. Det tar sin lilla tid inan jag är rustad för dagen. Hulda Hustrun däremot hoppar upp med en beslutsam min upp ur sängen och kör igång. Direkt. Jag kan inte fatta hur hon orkar med ens hälften av vad det hon gör. Själv så är jag nöjd om jag har en sak att göra per dag. Idag är det att gå på fotboll. Men jag har en gnagande misstanke om att jag borde göra någon form av nytta här i vårt gemensamma hem. Typ städa upp röran i vardagsrummet kanske? Eller dona lite i köket så att intrycket av katastrof försvinner och ersätts av en skön ordning. Kanske borde jag leta upp dammsugaren? Tömma kattlådan? Tja, det ger sig. Först var det ju det där med lokalblaskan.

En sak i sänder.

Att små barn orkar tjata så inihelvete. Jag har ett stycke 6-årig hane som pratar i mitt öra ouphörligt. Ett ständigt malande som likt droppen urholkar stenen. Han kvittrar på om allt från att han desperat vill ut och cykla, att det är tråkiga spel på datorn, han har upplyst mig precis hur många gånger som helst att han minsann inte får spela "pangpang" förrän han är 15. Han mal på om katter, vädret, sin ömma moder, datorer och sen har vi alla dessa frågot. När han bara tjattrar går det väl bra, för då kan man stänga av öronen, men frågor kräver svar. Jag har låtsats att jag inte hört. Men då bara upprepar han frågan, gång på gång tills jag varit tvungen att svara, av ren självbevarelsedrift. För om jag inte svarar upprepar han mitt namn, gång på gång till jag faller till föga. Sen var det ju det där med vad som är fantasi och verklighet. För en 6-åring flyter liksom gränserna ihop och allt som flyger igenom den lilla hjärnan blir till sanning. Allt från att katterna har haft nattliga turneringar där den ena katten flög in i väggen till att han har spelat farliga dataspel hos sin pappa och det gick bra. Han drömde ingenting på natten. Orden rinner likt en porlande bäck från han små 6-åriga läppar. Snart måste väl han ha behandlat varenda ämne som går att prata om. Fast då kan jag tänka mig att han helt enkelt börjar om. Jag har aldrig hört så många ord på en gång. De ramlar, skuttar, hoppar, slingra, rinner ut ur strupen på honom.

Hjälp!

Änu en dag med blå himmel. Denna sommaren har sannerligen skämt bort osss soldyrkare. I dag ska jag på fotbill i kväll. Med min dotter. Det ska bli så vansinnigt kul. Jag tror ärligt talat att jag aldirg gjort något tillsammans med bara min dotter. Hon fyller 13 om några dagar. Då förstår ni hur viktig och stor denna dagen är. Jag vet inte vad det beror på. Men det har liksom blivit att jag har gjort saker tillsammans med mina söner medan dotterns moder har tagit hand om flickebarnet. En stor skam är det men det skall det ändras på idag. Vi skall gå och titta på Elfsborg - Malmö FF. Dottern har utvecklat ett Elfsborgsintresse hon med, klart inspirerad av sin styvsyster och det faktum att det finns gott om snygga pojkar i laget. O vad jag tycker detta ska bli skoj. Så kan jag ju visa upp min nya Elfsborgshalsduk med. Denna dagen är mumma för en gammal man.

Sitter och går igenom lite av vad jag skrivit idag. Usch så pretantiös jag har blivit med åren. En sån Besservisser minsan. Finns ju inte en enda rad värd att läsa egenligen. Speciellt som det hela är en sammelsurium av gud, politik, katter, väder, städning, min lathet/min hypokondri/min musiksmak/andlighet och ett evigt klagande på getingar och en massa annat som absolut inte kan intressera nått. Fast, tja de som läser finner väl kanske något gudlkorn mellan raderna och de som inte läser. Tja. Gör inte det då.

Men jag borde inte slarva så mycket med stavningen, det borde jag inte.

vi har flyttat kattoaletten från den en atoalett till den andra. Vi slänge in lådan i det badrum där badkaret står  för vi tror att det blir mindre blött på golvet och då slipper vi de där blöta sandkakorna som bildas på golvet  i toaletten med duch. Allt väl så långt. Men vi har tyvärr inte riktigt med oss katterna i denna förändring. Eftersom det inte finns någon låda, dår lådan förr stod, väljer de att pinka och skita på golvet i det rummet. Inte så mysigt. Så nu gälller det att lära om dessa katter. Jag har visat lådan för Chips och Smulan. Lencelot har jag inte introducerat än. Chips började resperat krafsa siguppåt när jag höll henne för att hon skulle se att lådan stod därinne. Troligtvis trodde hon att hon skulle behöva duscha och det brukar hon inte tycka så väl om. Smulan slängde en snabb blick och skuttade vidare i livet. Lancie har jag som sagt inte visat än men jag får nog förevisa den nya kallklosetten även för honom. Skit skall vara där skit skall.

Jag är proffessionell hypokondriker. Det har jag varit ända sedan barnsben. När jag var liten kunde jag sitta i timmar och studera det stora läkarlexikonet vi hade i vår bokhylla. Jag läste om hjärtsjukdomar, diabetes, cancer, brustna bukhinnor och brutna ben när mina kamrater läste Buster eller Wahlgrens röda och gröna böcker. När jag blev lite äldre, säg en 10 år så hade jag gått igenom alla sjukdomarna i tur och ordning. Ett tag hade jag en fruktansvärd ledreumatism. Detta beroende på att jag lade märke till att mina fingrar inte var spikraka, utan lite krokiga. Och jag som hade fyllt hjärnan med fakta om reumatism från fråga doktorn på tv visste ju vad som väntade. Jag grät många och bittra tårar innan min ömma moder förklarade för mig att allas fingrar var lite, lite krokiga. Att fingrar inte är sådär spikraka som jag inbillade mig att friska fingrar skulle vara. Om jag slog upp ett sår så oroade jag mig i dagar för stelkramp. Vrickade jag foten skulle den bandageras. Utan vilkor, på med bandage bara. Minsta snuva blev till en lunginflammation.

Och så har det liksom fortsatt. En muskelvärk i nacken tolkar jag med fördel och mycket gärna som en plötslig stroke. Lite kurr i magen är tarmvred. När jag läste till sjuksköterska (ett så passande yrke va?) så drabbades jag av varenda sjukdom som vi överhuvudtaget hörde talas om. När vi läste om respirationen fick jag lungcancer, när jag gjorde praktik på psyk blev jag psykotisk (nä, inte på riktigt) och när när vi läste geriatrik drabbades jag av plötsliga åldersförändringar.

Jag knatar dagarna omkring och är lite sjuk här och där. Att jag sedan är sjuk på riktigt, med panikångest, agorafobi, social fobi och allt vad det är, det är ju bara en naturlig följd av min ängsliga personlighet. Min riktiga sjukdom gör ju att jag måste ta lite olika piller. Och det är inte lätt det inte. För givetvis får jag ju alla, precis varenda, biverkan på medicinen. I alla fall de som jag kunnat slå upp i FASS. Har ni sett biverkningslistan på antidepressiva mediciner? Det är som en roman för varje litet piller. På riktigt har jag knappt fått en enda biverkan på någon medicin överhuvudtaget. Men jag har inbillat ihop en hel del genom åren.

Jag har sagt det förut och jag säger det ingen. Det är inte lätt att vara mig.

JAg är en svartsjuk jävel. Vansinngit svartsjuk. Näst intill sjukligt svartsjuk. Tro inte att det är något jag njuter av. Det ställer till det gång på gång. Även fast jag är medveten om att det är så att jag allt som oftast drabbas av helt onödig svartsjuka och nästintill vanföreställningar så kör det på inne djupt inanför pannbenet. Jag kom att tänka på det när jag läste om Cornelis Wresvijks svartsjuka i nån blaska. HAn var visst ocså svartsjuk in absudrum. Nu är visserligen Cornelis en av mina stora idoler, men man behöver ju inte ta efter allt. Nu vet jag som sagt om attjag är svartsjuk, det gör det hela lite lättare att hantera. Det var värre när jag var yngre, en sisådär 15-20 år när jag inte fattat att det var svartsjuka det handlade om. Det fanns inte ens skuggan av en chans att jag och aktuell flickvän skulel kunna gå ut ihop, för det slutade alltid med att jag surade ihop för att hon stått för nära någon i baren/på dansgolvet/i kön till toaletten eller eller på McDonalds. Det var helt hopplöst. Sen blev jag bedragen en gång. Och det kan jag ju säga så mycket den händelsen  ju gjorde att det inte blev lättare att stå mot svartsjukedemonen. För när jag var svartjsuk var ju hjärnspökenena sanna. För mig var de sanna. Men allt som åren gått så har jag fått bättre koll på det. Men det betyder sannerligen inte att jag har full kontroll på det. Varje gång Hulda Hustrun åker iväg för att hämta sina barn hos deras ömma fader drabbas jag av pulshöjning och min stackars skalle fylls av bilder hur de tu plötsligt finner varandra igen och att deras hjärtan fylls av kärlek till varandra. Varje gång är det likadant. Och jag vet ju att jag kan lita på min Hulda Hustru. Ändå blir det så fånigt i skallen på mig.

Jag kan vandra längs med en gata och njuta av solskenet med Min Vackra Kvinna och helt plötsligt kan jag tycka att nån skum figur tittat för mycket på henne. Hela min kropp skriker "nita den jävlen", Men som sagt. Förnuftet säger mig att jag borde tagga ner lite. Lugna ner mig och reagera som folk. Nån tittar på min fru. Så bra, då är det inte bara jag som tycker hon är attraktiv. För om jag själv tittar på en annan kvinna och finner henne vacker så är det ju inte mer än så. Jaha, liksom. Hon var snygg den där. Sen är det bortas ur skallen.

Det är konstigt det där med svartsjuka. Det är som om man plötsligt fylls av djävulstankar och det är så svårt, så svår att inte reagera instinktivt. Man får hålla in verenda häst man har och ge allt i kampen om hjärnans reaktion. Det sägs väl bero på dåligt självförstroende, och det har jag gott om. Just nu lever jag i nått sorts vakuum efter att jag blev förtidspensionerad. Jag har liksom inget att hänga upp min peron på. Förut kunde jag alltid tänka att jag är ju ändå enhetschef/sjuksköterska eller vad det nu var jag var anställd som för tillfället. Nu är jag bara fet, har en begynnande tunnhåreighet och dålig hy. Och pensionär. Och sjuk i skallen. Hur hittar man nått självförtroende i allt det där?

Men, som sagt, så länge jag vet om att det bra är hjärnspöken så går det väl an. Då kan man ju hejda sig. Reagera som en civiliserad man och skrocka för sig själv att "det var då konstigt att den där svartsjukan dyker upp fortfarande och försöker lura mig". För nu blir jag ju inte lurad längre. Eller?

Sinnessjukt. Det är det. Det är helt djäkla sjukt att jag skall sitta här och slösa bort min tid när man borde vara nånstans viktigt och göra något bra. Åka till regnskogen och rädda okända arter. Åka till afrika och jobba på en sjukstation. Eller åtminstone få ändan ur vagnen och göra något. Överhuvudtaget. Istället sittaer jag här och skriver om att jag borde göra något annat än att sitta här och skriva. Jag kan för mitt liv inte slita mig. Jag sitter så gott på min stol. Utsikten genom fönstret erbjuder en spännande vy äver gården där folk kilar omkring som små figurer i en pjäs. Kaffet är bara några steg bort. Kattungen ligger framför tangentbordet och sover. Och jag får inget gjort. Bara en massa gnäll om att jag inte får något gjort. Eller ocså gaskar jag upp mig och gnäller över något annat. Vädret, världen, gud. Det finns alltid något att gnälla över. Och jag som nyss skrev att jag skulle städa lite. Men här sitter jag.

Nä, nu ska jag upp ur stolen, kosta vad det kosta vill. Ska bara kolla Aftonbladet och Expressen igen, för att se om de erbjuder något skönt skvaller om Britney Spears, Peter Stormare eller vem fan som helst.

Men sen så.

Jag fick en fin present idag. Hulda Hustrun hade införskaffat en Elfsborgshalsduk till mig. Så nu kan jag klä mig vädrigt på matcherna. Jag har pratat om att köpa en sån där halsvärmare länge nu. Men det har liksom inte blivit av bara. Kan vara min snålhet som satt krokben för det där. Jag är ju inne i en snål period för tillfället. Men det är Hulda Hustrun i ett nötskal. Hon brukar överraska mig med små poresenter ibland. Och då är det alltid saker jag verkligen vill ha. Själv håller jag mig till blommor. Att ge bort alltså. För jag är hopplös på det där. Det var ju jag som en jul gav min dåvarande flickvän en brandvarnare i julklapp. Jag tyckte det var jättesnällt och skulle visa på hur mycklet jag höll av henne. Det tyckte inte hon, även om hon höll masken vid tillfället. Som hon sade några år senare "så djävla charmlöst". Jo, så ni ser varför jag ytterst sällan försöker mig på konststycket med att ge bort presenter. Det blir sällan rätt. När det gäller julklappar vet jag ju personer som är färdiga med inköpen redan i september. Själv brukar jag börja med att köpa dem runt den 23/12. Tidigast.

Men som sagt, Hulda Hustrun är en mästare på det där med presenter. Det är därför jag brukar ha med mig henne när jag ska köpa presenter. Ja, inte när jag köper till henne då. Fast å andra sidan, i julas så köpte hon faktiskt själv ett halsband som hon ville ha, som en julklapp från mig. Men jag var ju i alla fall med när hon köpte det.

Nä, jag håller mig till blommor jag. Bäst så.

Nä, jag borde göra något vettigt av denna dagen. Den bara rinner på likt vatten i en fjällbäck. Jag har inte fått något vettigt gjort idag. Det måste väl finnan någon anledning till att jag fått denna dagen till låns. Kanske borde jag ta en promenad? För jobbigt. Skriva ett brev till någon jag inte hört av mit till på länge? Vet inte, torr inte det finns någon sån som vill ha ett brev av mig. Hulda Hustrun ringde och ville att jag skulle hämta henne på torget eftersom hon plockat ut ett stort paket. Men sen ringde hon lika fort och avblåste det hela eftersom hennes broder åkte förbi. Så jag blev sittande här. Jag känner att det finns något stort i mig idag. Jag borde vara iväg och utföra något stort och minnesvärt någonstans. Istället lägger jag mig och läser och somnar bums. Ska det vara såhär? Får man ens slänga bort en dag på detta viset? Det kanske är förbjudet? Snart kanske "tillvaropolisen" knackar på min dörr och arresterar mig för "passivt levande". Hua. Det vill jag ju inte.

Nä, dags att ta tag i den där kragen de talar om. Visserligen har jag en t-shirt på mig,men det finns ju en liten krage eller vad man skall kalla det på en sån med. Borde jag plocka iordning lite här hemma tro? Tja, kanske är det det denna dagen är till för. Fast, jag städade just senast igår. Men, å andra sidan har mycket hänt sedan dess. Bland annat två barn och tre katter. Jo, det får bli lite förstrött städande. Snart. Ska bara ta en kaffe till först. Och en ciggarett. Men sen så...

Skulle till att läsa lite i min bok. Somnade som en klubbad säl gjorde jag istället. Så nu har jag liksom en andra morgon. Lika slitit att vakna till som det var i morse är det. Borde veta bättre. Jag kan inte ligga nrä jag läser, jag somnar på stört. Det fanns en tid, före jag blev sjuk i hvuvudet och var tvungen att pensionera mig. Då sov jag max två till fyra timmar per natt. Jag var som ett vrak på jobbet, så trött så trött. Men när det var dags att lägga det vackra huvudet på kudden för att somna för natten var det hopplöst igen. JAg kunde för mitt liv inte somna före två, tre tiden på natten. Tidigast. Sen när helgen kom sov jag bort hela den för att komma ikapp med sömnen. För jag har aldrig haft speciellt svårt för att sova på morgonen, om man säger. Men nu har jag ju fått sömntabletter så nu somnar jag som ett barn så fort jag lägger huvudet på kudden. Överhuvudtaget har jag fått lättare att somna. Kanske det har med medicinen att göra, eller så har jag bara fått en vettig dygnsrytm på köpet. Vilket som så är det skönt att inte vara helt borta på dagarna. Fast jag sparkar visst omkring på nätterna. Hoppar och skuttar i sängen som en dopad propeller. Och jag drömmer ofta mardrömmar. Men jag sover i alla fall.

Men som sagt, när det gäller en säng, en bok och lite tid att slå ihjäl brukar det sluta på samma sätt. Att jag ovilkorligen somnar. Snabbt, säkert och med säkerhet. Därför brukar jag läsa sittande på dagen. Eller i badkaret. Eller i vilket fall på ett sådant sätt att jag inte kan somna. För när jag läser brukar fantasin kicka igån. Man börjar fundera på händelserna i boken. Och vips så har tankarna övergått i drömmar. Så, nu sitter jag här. Förvirrad, morgontrött och kaffesugen. Och jag har fortfarande inte kommit ur morgonrocken. Vi får väl hoppas på att vi inte får besök nu. Det vore en imagemässig katastrof.

Vår ena katt är krasslig. Det är Lancelot som ligger utslagen på vår säng och bara sover.  Han har nått gult klet som bara rinner i ögonen på honom och vi lurar på avd det kan vara. Han har ju haft en massa fästingar i sommar så man kan ju hoppas att det inte är något sånt som ställer till det. Det är inte helt lätt att ställa diagnos på en katt. Man kan ju liksom inte bara fråga hur den mår. Och att känna om katten har feber genom att känna på pannan ger ju inte speciellt mycket. Det enda man möjligen kan konstatera är att pannan är hårig.

Jag vet för en massa år sedan så jobbade jag med en dam som var katttokig. Hon pratade och babblade om de där katterna hela tiden och jag blev så less, så less på hennes tjat. Och om katterna nån gång blev sjuka så var det en ännu mer oändlig ordström som for ur min arbetskamrats mun. Det var katt hit och katt dit. Jag för min del kunde inte förstå ett skvatt. Det var ju liksom bara katter. Om en gick och dog så skaffade man väl bara en ny eller. Och detta trots att jag växt upp med både katter och hundar i hemmet.

Men nu fattar jag. För nu när jag är äldre så märker jag att man på något sätt utveckar en relation till sina husdjur. Hur knäppt det än låter. Jag har nog blivit en kattgubbe. För jag märker ju att jag börjat tjattra och tjattra om våra katter. Kanske slutar jag i en stuga i skogen med bara katter som sällskap. Nä, nu får jag nog ge mig till sovrummet och klappa stackars Lancie lite. Så kanske han mår bättre?

Igår var det varmt. Sådär jättevarmt som det varit mest hela sommaren. Idag vet ja inte riktigt. Det är en hel del moln på himlen och det är inte riktigt den där värmen i luften. Såklart får jag då ångest. Ångest över att jag slösade bort gårdagen med att göra en massa saker inomhus och för att jag inte passade på att vara utonhus när vädret inbjöd till det. Nu inbillar jag mig att det aldrig kommer bli varmt och skönt igen. Jag ser för mitt inre öga dag efter dag med regn och grå skyar. Som jag sagt förut; det är inte lätt att var mig. No man. Jag är begåvad med förmåga att få ångest av precis allt. En ständig oro som gnager i mitt inre. Allt från att morgontidningen är söndrig i ena hörnet till att jag missat ett tvprogram på kanal 1. Nu är det som sagt vädret. Det kunde lika gärna vara något annat lika banalt som startar upp mig. Jag vet om att jag borde ta det lite lugnare, inte vara så förbaskat spänd hela tiden. Men det går emot min natur. Jag är till för att nojja mig för småsaker. Det är liksom mitt lilla livsuppdrag kan jag tro. Nä nu får jag nog gå och lägga mig på sängen och andas i fyrkant lite innan jag snurrar upp mig alldeles ohjälpligt.

Som sagt, det är inte lätt att vara mig. Det är nog bara jag som klarar av det.

Jag är livsfarlig. Jag dödar dig på ett ögonblikd med mina bara händer. Och en tidning. Om du är geting alltså. Jag har redan tagit kål på två getingar idag. De klättrade på fönsterrutan, fast vid olika tillfällen. Nu finner de ro i den eviga vilan. Men det finns gott om arvtagare. Det är getingar överallt. De kryper, flyger, krälar. De surrar runt huvudet och hotar ständigt med den vassa gadden. Katterna har vett nog att lämna dem ifred. De överlämnar vänligen själva dödandet till husse. Mig alltså. Så jag knatar omkring här hemme med en tidning under armen, ständigt beredd. Jag kan inte fatta vart de kommer ifrån, de små kräken. Har de släktträff hemma hos oss? Jag gillar dem inte, det vet jag. Jag skulle kunna leva ett helt, långt liv utan att se en geting igen och jag skulle fortfarande vara så lycklig som så. Men som det är nu så slipper man dem inte. Jag kan tänka mig att det kommer att bildas en getingdriva härutanför balkongen när sommaren är slut. För det är ut genom balkongen jag slänger deras små livlösa kroppar efter att jag daskat till dem med en väl vald tidning. Jaja, de ger ju mig nått att syssla med.

Hur kommer det sig att staten Israel får göra precis som dom vill? De kan bomba civila, döda lemlästa, förstöra egendom, flytta folk, precis hur de vill. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det är ok när de gör så? För att judarna led alla helvetets kval under andra världskriget och för den del under en stor del av den mänskliga historien? Men vad har det med Staten Israel att göra? Om det är så, så är det ju katastrofalt. Var det det för det judiska foket slet och offrade sina liv för? Om det vore, till exempel Norge som gjorde så. Vore det ok? Eller Iran? Eller om Sverige skulle börja bomba civila mål i Danmark. Skulle vi komma undan med det? Om man möter terror med terror. Blir man inte en terrorist själv då?

Nä, nån jävla ordning får det väl ändå vara. Eller!

Jag skall starta en träningsblogg. Där kommer jag skriva om hur jag motionerar. Som idag till exempel. Då har jag redan gått omkring lite i lägenheten. Bara en sån sak. Sen har jag rökt tre ciggaretter. Och det tar på krafterna vill jag mena. På stereon låter jag DMX spela och musicera. Och när han ylar så höjer det min puls automatiskt. Senare tänker jag gå ner till bilen. Det inbegriper även lite trappklättring. Inte så illa. Jag misstänker att när jag ramlar i sänge i kväll kommer jag att ha gått flera hundra meter, knytit mina skor och kanske även råkat ha hoppa på stället när jag blir jagad av nån elak geting. Det där med motion är ju viktigt. Att hålla sig i form. Att inte slappa till sig.

Det är sånt jag ska skriva om i min träningsblogg. Jojomensan.

Tidningen "Café" hade Björn Borg på omslaget på det senaste numret. Smart. Tidnigen i sig är ju en av de främsta magasinen för den unge mannen. Intressanta och mycket läsvärda artiklar om intressanta personer, mode och allt som kan göra en tidning intressant att läsa för en man i den yngre medelåldern. Sen var edet ju det där med damerna. Det brukar alltid finnas några glättiga bilder på paranta damer i tidningen. Inte mig emot. Jag har aldirg vad jag kan minnas haft något emot vackra kvinnor. Men det gör saken lite mer komplicerad. För det krävs att man har en frisinnad kvinna vid sin sida om man skall få köpa tidningen. Många kvinnor börjar direkt yla om patriakatet och förnedrande kvinnosyn så fort de ser ett uppslag med ett fruntimmer på väg till badet. Sen spelar det liksom ingen roll hur bra artiklarna är inne i tidningen. Och för att köpa magasinet krävs ett lejons mod. För man ska ju stå där i kön med tidningen på rullbandet så att alla kan se vilken snuskis man är. Men med Björn Borg på omslaget faller hela problematiken. För inte kan väl Borg anses som feminin? Eller?

Det var en dam som undrade vad Wob står för eller betyder. Hon trodde det hade med Britney Spears att göra. World of Britney Spears heter visst nån websida. Nope säger jag då. Det var John Lennon som kallade sig Dr. Winston O´Boogie vid nått tillfälle. Fast kopplingen till Britney var ju inte helt fel den heller. Så den kopplingen kan vi ju lägga till mitt nick. Den som vill.

Så var det dags igen då. En ny dag. Jag har redan hunnit dricka lite morgonkaffe och röka några cigaretter. Nu sitter jag och föröker samla energi till att läsa lokalblaskan. Det där med ritualer är av yttersta vikt för mig. Dra det två snäpp till så vore jag nog inlåst kan jag tro. Nu för tiden, när jag är långtidssjukskriven, ja rent av pensionär, så har jag ju förmånen att ha tid med mina morgonritualer. Kaffe, cigarett, snus, tidning, toalett och allt vad det där. Förut, när jag var en nyttig samhällsmedborgare var det bara på helgerna jag hade tid med det där. På arbetsdagarna sov jag så länge jag bara kunde, slängde på mig kläderna, borstade tänderna och hastade iväg till jobbet. Men väl där så hade jag mina små vanor även där. Det var ungeför samma innehåll på dem, fast jag var på arbetsplatsen då.

Överhuvudtaget så är jag väldigt bunden till vanor och att allt är som det brukar. Jag är allergisk mot förändringar i omvärlden och jag ser helst att allt är som det alltid varit. Det tar alltid ett tag innan jag vänjer mig vid något nytt. Missförstå mig inte nu. Jag är inte någon konservativ varelse, för samtidigt så tycker jag om fart och fläkt och utmaningar. Det är väl den där dualiteten som gör att jag är sjuk kan jag tro. För hur jag än går så blir det liksom fel. Det är inte lätt att vara jag. Vissa saker är värre än andra. Ta det här med att barnen växer upp. Jag har lite svårt att hantera det där. För när jag ser på min äldsta son, 16 år, så längtar jag så det värker i hjärtat efter den där lilla killen som följde efter mig och försökte göra precis som jag. Jag kommer ihåg en gång när vi stod utanför trappporten och väntade på hans moder. Jag stod med händerna i fickorna och lutade mig mot väggen. Då fick ja se den lilla plutten, kanske 4-5 år som noga studerade mig, arrangerade händerna i sina små fickor och förökte luta sig mot väggen precis som farsan. Nu för tiden verkar han vara nöjd bara han slipper se mig överhuvudtaget. Det är inte läge för att vi ska ta en promenad i skogen liksom. Min yngsta son är väl fortfarande kvar i "pappabeundran". Enligt honom kan jag inte göra något fel, även när jag gör fel. Men han är 10 år så det går väl över snart är jag rädd för. När det gäller min vackra dotter vet jag inte. Hon och jag har nog aldrig riktigt förstått varandra på samma sätt. Men hon sa häromdagen att hon älskar mig, så jag nöjer mig så gärna med det.

Men snart är de vuxna allihopa. Det går så djäkla fort. Dag läggs till dag och helt plötlsigt har man bara minnena kvar och en önskan att man hade tillbringat mer tid tillsammans. Men den dagen är då det. Man får ta en dag itaget. Och helt enkelt acceptera att omvärlden förändras. Hela tiden. Vår blir till höst och snuddar knappt vid sommaren däremellan. Men innan det gått så längt ska ja ta en kopp kaffe till. Bäst så, jag är ju så van vid det menar jag.

Nu vet jag vad som fattas i livet. Bakgrundsmusik. Tänk vad praktiskt det skulle vara att leve med bakgrundsmusik. Gråtande violiner när man är ledsen. En rivig blues när man knatar in på krogen. Spännande, pulserande musik när man ska vara med om något farligt. Då visste man ju redan om att det skulle vara farligt så då kunde man börja förbereda sig liksom. Kanske vore det på sin plats att man själv även kunde brista ut i oanonserad sång. Som på Elvisfilmerna liksom. Man kunde stövla fram till en vacker flicka och dra av en vibrerade sång om evig kärlek och lågan i bröstet som hon väcker. Visst vore det praktskt. Lite lätt Vivaldi när man är ute och kör på landsbygden en klar, frisk höstdag i Oktober. Eller kanske lite Metallica när man försöker få barnen att sluta klättra på bokhyllan eller slänga sig i taklamporna.

JAg står för idén. Någon annan får allt ta ansvaret för den tekniska lösningen. JAg kan ju inte göra allt eller!

På tv visas det ett program om barnhem. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det fanns barnhem på 1970 talet. Det trodde jag var något som avskaffades på 1940-talet. Jag mår lite illa, djupt där inne imagen, när jag ser på programmet. Man intervjuvar olika män som växt uppe reller tillbringat en tid på barnhem. Många av dessa peroner är söndriga och trasiga efter sina erfarenheter. Visserligen kan det ju finnas andra anledningar med att de mår dåligt i dag. Men att bli bunden och ligga på en brits i en hel dag för att man inte följt reglerna. Man vittnar om misshandel, tvång, trakasserier. Och jag mår dåligt. Hur är det möäjligt att vår värld kan vara så grym? Hur ser det ut idag? Jag vet att övergrepp finns i äldreomsorgen. Jag har själv sett det. Efter 13 år i vården har jag sett diverse övergrepp. Övergrepp som accepteras av peronalen för att det "alltid varit så". Vilka mer obehagligheter kommer att krypa fram? När vi ser på vår nutid i backspegeln, kommer man att behöva må dåligt igen? Kommer man behöva skämmas? Jag känner peronligen en man, en alkoholiserad, osocial, ensamvarg, som växte upp på barnhem och hos fosterföräldrar. Barnhemmet låg här i Borås, på stadsdelen Sjöbo, här där jag själv bor. Huset är rivit nu och på dess plats finns ett gruppboende för omsorgen. Kan en förklaring till mannens osäkerhet, ångest och oro finnas där, på platsen där barnhemmet låg?

Usch, vår värld är ju inte alltid så vacker.

Jag vill köpa moppe. En liten EU-moppe i scooterstil. Då skulle jag kunna puttra omkring, fri och ledig i vår vackra värld. Vi har två bilar. Båda är, mer eller mindre, trasiga. Nu har jag kommit på att vi säljer den ena bilen för de 3,50kr som den är värd och köper en billig moppe. Genialt! Vi skulle kunna säga upp den ena parkeringsplatsen och tänk vad billigt det är att köra en sån där mackapär. Sen var det ju det där med att halva året här i vårt vackra land är ju framkomligheten starkt kringskuren av snö, regn, mörker och annat elände som vintern för med sig. Men det är då det. Nu är det fortfarande sommar och en moppe skulle sitta som handen i handske. Jag riktigt känner vinden i mitt ansikte när jag tar en sväng på landsbygden. Doften av åkrar, skog och jord. Titta där, en häst på grönbete. Och där skuttar en flock lamm omkring. Och allt detta medan stråkar spelar i bakgrunden.

Men, ett steg i taget. Nu har jag ju lyckats övertyga mig själv (det gick rätt lätt faktiskt) så nu gäller det bara att få med mig Hulda Hustrun på idén. Och sen är det lite krafs jag måste lura ut också. Tillexempel vart moppen ska stå under vintern. Och hur vi ska göra när vi ska någonstans tillsammans.

Men annars så är jag helt rätt ute. Helt rätt.

Man får inte ha något ifred längre. Vi är en stor familj. Det är många inblandade när vi är samlade allihopa. 8 personer allt som allt. Och 3 katter. Så när man lägger in en pizzabit i kylskåpet efterom man har tänkt att spara undan den till morgondagen kan man definitivt inte lita på att den är där när morgondagen väl kommer. Om man ställer in mjölken i samma kyl så vet man aldirg hur många minuter den får stå kvar. Om man automatiskt räknar med att det skall finnas mjölk till morgonkaffet så är man illa ute. Just för tillfället letar jag efter mitt lilla gelefylda handledsstöd för datamusen. Det låg på skrivbordet, strax bakom musen när jag sist tittade efter för nån timma sedan. Nu är den putts väck och i dess plats ligger det ett stycke docka. En naken docka, relativt smutsig till på köpet. Men mitt lilla handledsstöd då? Tja, vem vet vart det tagit vägen? Inte jag i alla fall.

Om man städar lägenheten, dammsuger, dammar, plockar upp, ja ni vet hur det går till, så kan man räkna med att alla spår efter städningen är borta efter bara nån halvtimma. Då ser det ut som om det inte vore städat på åratal. Det ligger väskor på bordet, skor över hela hallen och ibland i andra rum med, kattsand på golvet i vardagsrummet, söliga kaffemuggar på borden och fjärrkontrollen till tvn i vardagsrummet ligger av någon dunkel anledning på toaletten. Vi lever i ständigt kaos. Man är tvungen att stänga av lite av världen för att orka leva på det här sättet. Man liksom silar verkligheten innan man tar åt sig vad som händer och hur det ser ut i omvärlden.

För tillfället står det en påskhöna i vardagsrumsfönstret. Det är Augusti och vi firar fortfarande påsk. Det säger liksom lite om det hela. Jag har även sett en liten, ca 5 cm hög, jultomte på den ena toaletten. Hur det hamnat där? Fråga inte mig, jag har ingen aning. CD och DVD-skivor ligger både här och där, givetvis utanför sina fodral. Och ligger de händelsevis i fodral så ligger de i fel fodral. Katthår ska vi bara inte tala om. Det ligger små fina svarta bollar överallt blandat med mängder med långa, vita och röda lösa hårstrån. Men jag trivs. Det gör ja.

Om man nu inte har något att säga, måste man låta ändå? Det verkar vara så nu för tiden. Alla kacklar i mun på varandra, men de flesta säger inte ett vettigt ord. Det blir liksom bara ljud. Och om nu någon, mot förmodan skulle ha någon bra, viktigt eller vettigt att säga så är det ju ingen som lyssnar ändå. Att prata högt är bra. Att prata utan att veta något om ämnet är ännu bättre. Alexander Bard kallar sig själv filosof. Bara för att han tycker mycket. Men, en äkta filosof har väl något att berätta, någon tyngd, en tanke med sina ord? Linda Rosing och George Bush delar karriär. Och ingen av dem verkar ha den minsta koll på omvärlden. Så, fältet är fritt. Du kan bli vad du vill. Är det inte dagens budskap? Men är det så? Är det så enkelt som att du bara genom att vilja bli något kan bli det? Att allt som krävs är diciplin och tålamod? Att alla kan bli programledare på Rapport? Eller är det så enkelt som att vi alla har olika förutsättningar och vilkor? En del kan bli statschefer och en del får nöja sig att med att toppa karriären med att stämpla. Tja, nog finns sanningen någonstans emellan.

Men jag tycker nog att det skall finnas en tanke bakom de flesta orden man kastar ur sig. Speciellt när man just kastar ut sig.

Jag vill inte kalla mig religiös. Av den enkla anledningen att jag inte bekänner mig till någon av de etablerade religionerna. Jag har en viss dragning till katolisicmen, jag gillar det där med att man kan bikta sina synder och bli ren igen. Fast å andra sidan har jag aldrig förstått mig på det där med att man inte får använda preventlivmedel eller att de proffesionella utövarna, präset eller vad det kan heta, måste har så lustiga kläder. Sen är det ju det där med att man är tvungen att blunda för varenda naturvetenskaplig upptäckt. För det står ju annat i den heliga boken. Det blir hemskt svårt att verkligen tro på att jorden skapades på 6 dagar.

 Det bara vimlar ju av  en massa olika religioner, men det de flesta har gemensamt brukar ju tyvärr vara intoleransen. Typ, du tänker inte som jag alltså är det fel på dig. Och eftersom det är fel på dig får jag döda dig om jag vill. I min guds, vem det nu är som är aktuell, namn. När det gäller politik brukar jag säga att jag är en socialistisk liberal. Alltså, jag tror på den inneboende kraften i oss männsikor, och jag tycker att den skall få blomstra fritt. Men jag är även av den åsikten att vi måste hjälpa varandra. Alla är inte lika starka. Alla har sina egna sidor.Oftast tycks det som om de religiösa också, av ren automatik, hamnar på högersidan av den politiska värdeskalan. Hur nu det går till? Vad har Jesus med Bush att göra liksom? Borde inte det vara tvärtom? Att de som förespråkar kärlek till den nästa också propagerar och tror på att vi bör hjälpas åt, vi stackars människodjur? Så, vart hamnar då jag? Som inte kan passa in mig i varken nån religion eller ett enkelt partiprogram?

Jag kan ske kan kalla mig andlig? Det låter ju bra. För jag kan inte för mitt liv komma på någon annan anledning till allt det vackra omkring oss än att det någonstans finns en kraft som aktivt skapat allt. Även om jag tror på The big bang så nog tusan tror jag att det var någon som tryckte på avtryckaren liksom. Och att jag får sådana vackra gåvor som mina barn, min fru, alla dessa vackra dagar, att jag får känna regnet mot mitt ansikte och solen mot min kropp. Att jag är välsingnad med en relativt god hälsa och att jag alltid på något sätt hittat ny styrka även när det varit svåra motgångar, nog måste det finnas någon bakom det? Hur det hänger ihop med all världens krig, sjukdomar och elände kan jag inte förklara. Jag kan bara vara tacksam för det jag får.

Det flyger en massa krafs i luften. Nej, jag tänker inte på getingar, humlor, flugor eller gråsparvar. Utan en massa små, tunna pryttlar som kommer från träden.Från björkarna tror jag, men vad vet jag? De ser ut som små insekter och bara det är ju nog för att jag sak rygga bakåt. Vi har fönstret i badrummet på glänt, med den följden att hela badkaret är översållat av de där små skruttarna. Om man inte visste bättre kunde man tro att ingen i familjen har badat eller duschat på flera år. Jag är av princip mot småskräp i luften. Luft skall vara klar, frisk och lungvänlig. Inte full med små skruttar. Naturen har ingen aning hur man vet hut. Den bara släpper ifrån sig massa saker, allt från gul pollen till likflugor. Nä, det är tur att man har en näsa full med hår som kan fånga upp den där skiten. Annars skulle man väl dö kvävningsdöden flera gånger om dagen.

Ok, jag har fyre eller om det är fem atispyware installerade på datorn. Jag kör dem om och om igen i tur och ordning. Och varje gång hittar de lite olika krafs var och en. Jag rensar och nästa gång jag kör programmen så är det tillbaka. Krafset, skräpet, skiten. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag skall bli av med eländet. För det verkar som om de där små filenrna har ett eget liv. De skuttar omkring inne i datorn som små kaniner på ett fält. Reproducerar sig själva, lämnar avkommor både här och där. Små elaka temp-filer som ställer till det för mig, fyller min skärm med en massa erbjudanden om gratis och kravfri sex, hårtransplantationer, billig Viagra och större penis. Jag sliter mitt hår (kanske skulle behöva en sån där hårtransplantation snart) och rensar, rensar och återigen rensar. Poff säger det så finns de där igen, skitfilerna. Ska det vara såhär? Som att ha en ständig försäljare med en foten innanför dörren i hemmet som tjattrar och snattrar.. Hade det inte varit så meningslöst skulle jag blivit förbaskad. Nu blir man liksom bara uppgiven. Men ger mig, det gör jag inte.

Än i alla fall.

JAg önskar att jag kunde förstå mig på Carola. Men jag fattar inget alls av henne. Hon ger mig intrycket av att vara tom liksom. Som om det inte finns någon riktig människa bekom den där glitterfasaden. Jag vet, hon är enligt en del tyckare det största och det mest Svenska vårt land har. Men jag fattar bara inte. Överhuvudtaget. Kan man vara så där nyfrälst hela tiden? Och varför måste hon mala om det? Och varför måste hon skrika hela tiden? Och varifårn kommer all den där intoleransen? Borde hon inte älska alla människor om hon nu är sådär förbaskat religiös? Om hon nu tror på kärleksbudskapet menar jag. vem är hon på riktigt? När hon inte är en massa fasad bara.

Nä, jag fattar inte. Alls.

Nu är det dags för invasion. Hulda Hustrun är ute i Fristad för att hämta sina två yngsta ätteglägg. Ett stycke 6-årig hane och en hona på fyllda 4. Båda två sprudlar av livslust och mannakraft. Under två veckor har de, men undantag för några små pauser, vistats hos sin ömma fader. Men nu är det dags. Jag laddar upp för att, övar på att säga "sluta med det där", "inte hoppa i siffan", pilla inte på datorn" och allt annat som kommer att rinna likt vatten från mina läppar den kommande veckan. Hulda Hustrun har övat stränga miner hela morgonen och katterna har letat upp lämpliga gömställen. Kort sagt, vi är rustade för invasion.

Kom an bara.

Getingar överallt.  De klättrar på benen, flyger runt skallen, sitter lömskt på plaststolarna på balkongen. De är precis överallt. Igår när vi var och såg på brännvin och fågehloklar i Falkenberg satt man understundom som på nålar eftersom det flög omkring en två tre getingar och omöljiggjorde att man kunde slappna av och titta på föreställningen. Jag sa till Hulda Hustrun i Juni nån gång att "det är väldigt konstigt, jag har inte sett en geting sedan jag tog bort de två getingboen i förrådet". Ok, nu vet jag vad de gjorde. De laddade upp. Kanske var de på något internationellt getingläger och lärde sig trick för att vara så mycket ivägen som möjligt. För nu är de, just det, överallt. Bara att gå ut på balkongen och ta sig en välförtjänt ciggarett kräver ett mod i bröstet som annars bara krävs av de män som ger sig rätt ut i en krigshärd. Man stänger till varenda fönster i hela lägenheten , ändå letar de sig in. För att i fred få dricka en läsk får man låsa in sig i garderoben och täta dörrspringorna med fetvadd. Jag, som till själ och hjärta är en fegis smyger kring i min egen ägandes lägenhet som en tjuv som natten, rädd för att reta upp nån liten gulsvart insekt. Sen har vi de där flugorna som ser ut som minigetingar. De flyger även de omkring och gör hela världsbilden ännu svårare att läsa korrekt.

Nä, mer makt åt Anticimec, det är mitt recept.

Vi har varit i Falkenberg. Jojomen. Finst skall det vara. Vi har varit på Vallarna och tittat på Bärnnvin och fågelholkar. Helt klart bättre än förra årets pjäs. Jag skrattade understundom så att saliven flög i vida bågar kirng mitt glada ansikte. Min, och många andras, favorit Dag Otto var ju med så bara det var ju värt att betala pengar för.

Men nu, i hemmetst trygga vrå, efter en pizza så tänker jag gå och lägga mig i sängen och läsa lite bok till sömnen pockar på.

To de?