WoBWorld

Dirty dancing på tv o  jag på g... så snyggt, så vackert, så... annorlunda.

Ujuj. Vi har kört min ömma moder till affären. Eller affärerna. Det har tagit hela eftermiddagen. Från klockan 12 till nu, 17.30. Fatta. Till frukt o grönt på Hässleholmen för att köpa kryddor o annat konstigt, vidare till Netto för att köpa, vad det nu var hon köpte där, vidare till den lokala ICA handlaren i knalleland och därifrån vidare till Ellos.. eller "factory outlet "som det heter nu för tiden..

I 5 jävla timmar. Min mor är knäpp. Hon ser handlande som ett nöje. O vi fick bara hänga på. Men jag fick tag på piprensare så det var väl bra med det. Plus att ´på grukt o grönt hittade jag en vattenpipa. Har en god vän som har en vattenpipa. Känns.. som.. att vara maffioso, fast på låtsas. En sån måste jag ha. Men det får bli senare, för nui jagas vi av julklappsinköpen på Amex-kortet. Så man får vara glad om vi har råd med snus. För Hulda Hustrun har ju slutat röka. Så nu är jag ensam och får skämmas för mina meningslösa utgifter. Vidare har jag varit duktig och ringt till min läkare så att jag får ett sjukintyg eftersom mitt gamla går ut nu i månadsskiftetr. Sen har jag mailat min chef om detta. Så dutti så.

Förövrigt mår jag mycket bättre i dag.

Huvudvärk. Lika kul som en analfissur. Dunk, dunk, dunk. Ont av dunket. Som en analfissur.

Hua.

Kom på.

Om jag mår såhär kass när jag går på antidepressiva? Hur fan hade jag mått utan dem?

Som en tanke bara.

Fast den döende Cash säger att Gud aldrig är långt borta.

Han borde veta.

Men jag är rädd att dö.
 
Inte rädd för.

Men rädd.

Nä, livet leker inte. Jag sitter i mitt mörker, småtankad och ´lyssnar till den döende Johny Cashs ord.

Nä. Livet leker inte.

Alls!

Kommit på en ny sak att skämmas över. Så bra. För om jag stavar fel (när jag stavar fel) här så är det ok. Fingrar slinter, jag har inte gått någon maskinskrivningkurs sedan 9.an, för 15 år sedan. Detta är min sida. Här bestämmer jag. Men nu till det skämmiga.

Har läst några av de kommentarer jag gett, de inlägg jag skrivit, hos andra bloggare. Fan, jag har gjort så många stavfel, syftningfel, allmänna fel, som bara nån kan göra.

Förlåt för att jag kluddat helt besinningslöst och obildat på era sidor.

Sorry.

Om jag verkar nere? Om jag gör dig nedstämd?

Sluta läsa då ditt jävla äckel. Dra åt helvete. Jag behöver inte dig.

Brinn.

Musik som helar; läker, virvlande, vacker, skör, stark, allt du vill, musik. Utan det melodiösa ljudet vore jag förlorad. Att leta, och finna, sig själv. Att hitta ord, harmonier, ackord i takt med hjärtat. Man kan räkna upp alla dessa hjältar som svalkar ett febrigt sinne. Men allt handlar om musiken. Enkla fraser, tonsatta, inräknade, bortflygna, ord itakt (sic).

Att mit i svartaste natt finna någon, nån, som säger, sjunger, viskar orden man själv letar efter.

Sååååååå snyggt.

Tihi, de här orden har jag letat efter länge:

"

Well, I took me a woman late last night, I's three-fourths drunk, she looked uptight. She took off her wheel, took off her bell, Took off her wig, said, "How do I smell?" I hot-footed it . . . bare-naked . . . Out the window! Well, sometimes I might get drunk, Walk like a duck and stomp like a skunk. Don't hurt me none, don't hurt my pride 'Cause I got my little lady right by my side. (Right there Proud as can be) I's out there paintin' on the old woodshed When a can a black paint it fell on my head. I went down to scrub and rub But I had to sit in back of the tub. (Cost a quarter And I had to get out quick . . . Someone wanted to come in and take a sauna) Well, my telephone rang it would not stop, It's President Kennedy callin' me up. He said, "My friend, Bob, what do we need to make the country grow?" I said, "My friend, John, Brigitte Bardot, Anita Ekberg, Sophia Loren." (Put 'em all in the same room with Ernest Borgnine!) Well, I got a woman sleeps on a cot, She yells and hollers and squeals a lot. Licks my face and tickles my ear, Bends me over and buys me beer. (She's a honeymooner A June crooner A spoon feeder And a natural leader) Oh, there ain't no use in me workin' so heavy, I got a woman who works on the levee. Pumping that water up to her neck, Every week she sends me a monthly check. (She's a humdinger Folk singer Dead ringer For a thing-a-muh jigger) Late one day in the middle of the week, Eyes were closed I was half asleep. I chased me a woman up the hill, Right in the middle of an air raid drill. It was Little Bo Peep! (I jumped a fallout shelter I jumped a bean stalk I jumped a ferris wheel) Now, the man on the stand he wants my vote, He's a-runnin' for office on the ballot note. He's out there preachin' in front of the steeple, Tellin' me he loves all kinds-a people. (He's eatin' bagels He's eatin' pizza He's eatin' chitlins He's eatin' bullshit!) Oh, set me down on a television floor, I'll flip the channel to number four. Out of the shower comes a grown-up man With a bottle of hair oil in his hand. (It's that greasy kid stuff. What I want to know, Mr. Football Man, is What do you do about Willy Mays and Yul Brynner, Charles de Gaulle And Robert Louis Stevenson?) Well, the funniest woman I ever seen Was the great-granddaughter of Mr. Clean. She takes about fifteen baths a day, Wants me to grow a cigar on my face. (She's a little bit heavy!) Well, ask me why I'm drunk alla time, It levels my head and eases my mind. I just walk along and stroll and sing, I see better days and I do better things. (I catch dinosaurs I make love to Elizabeth Taylor . . . Catch hell from Richard Burton!)" B. Dylan. Men jag hänger på.

Vart tar man vägen när man känner sig sådär liten?  Som när man var barn. Som när människor bestämde saker om en utan att man fick vara med och bestämma. Saker som bara händer, det bara sker utan vett eller egen vilja. Vart tar man vägen när man kör i diket med livet? När allt är uppförsbacke och bakslag på bakslag. Liksom; ute. Hur rör man sig för att minska motståndet? Vänster ben först sedan knäna? Eller? Kan man backa i livet utan att förlora något? KAn man förvänta sig att allt skall flyta på, även när allt är upp och ner. Som att det flyter samma väg, men bakofram.

Undrar.

Ok, ok, ok, ok. Jag erkänner. Jag hade fel. Groteskt enormt, förbluffande och oåterkalleligt FEL.

Jag har i alla år känt ett svagt löje inför Bob Dylan. Denna väsande trubadur med evighetslånga, krångliga texter som inte betyder något alls. Denna man som gav de rika akademistuderande en anledning att låta håret växa så att pappa o mamma kunde bli lite lagom chockerade. Lite medelklass omstörtande liksom.

Min Hulda Hustru har däremot sagt ett antal gånger att jag nog skulle gilla Herr Dylan. Jag har vid dessa tillfällen ignorerat hennes åsikter. För jag VISSTE ju att Bob Dylab är skit. Jag som lyssnar påså mycket, olika sorters musik, visste givetvis detta.

MEn som av en händelse fick jag tillgång till Herr Dylansk samlade skivkatalog. Enligt ägaren skulle allt, eller nästan allt finnas med. Så jag började förstrött lyssna.

OK; OK; OK; JAG HADeE FEL! FEl fel fel fel fel fel fel och återigen fel.

Fasen mannen spelar ju bluse. Råp, naken, blues. Och han gör det så.... *äkl*a bra. Än har jag bara börjat upptäcka de tidigaste skivorna.  Men de är bra. Jättemycket bra. Han hör hemma jämte Sinatra, Cash, Elvis, John Lennon, Beatles (jo jag skiljer på lennon och Beatles) Rolling Stones,Kraftwerk, Acdc, Depeche Mode,  Bukka White, Memphis Slim, BB King, LeMarc, Stefan Sundström,Snoop Dog, Dean Martin, John Lee Hooker, Kent, Robbie Williams, Timbuktu, Metallica, Wreeswijk, Åkerström, Bellman Motzart, Brahms, Vivaldi och alla, alla, dessa fantastiska människor som slitit ihop underbar musik genom århundranden så att jag kan få må bra.

O jag är så glad som man är på julafton, för jag har 40 års musik från denna artist att lyssna mig i kapp på.

Tänka sig.

Nu får jag passa mig så att inte Hulda Hustrun har rätt om Lundell med. Hon påstår att jag skulle gilla hans musik, jag ryser bara jag hör namnet pådenna kopiator, tyckare och snuskgubbe. Men vem vet. Hon har haft rätt innan.

Peace!

Varit lite "off" liksom sista tiden. Ingen lust med något, ingen ork till nått.  LIksom bortkopplad från omvärlden. Och ständigt trött. I går bröt så en förkylning fram, jag somnade redan vid halv sex tiden på kvällen och sov gott till halv ett på eftermiddagen i dag. O nu mår ja bra igen. Som ett trolleri. Knepigt. MEn ingen är gladare är jag. För det där med att knata omkring i dimma är inte riktigt min grej. Så 80-tal liksom.

Vansinnigt sur i magen, trots Samarin och Zantac i parti och minut. Kan det ha något med att göra att jag inte sovit på en evighet, druckit ett antal koppar kaffe under gårdagen, nån öl i går kväll och inget alls sedan dess. Man undrar ju.

Programmen de visar på tv på natten är rent obehagligt konstiga. Förutom en ändlös rad av repriser och lika ändlös rad porr, visar man alla de där knepiga filmerna, de som man aldrig sett innan.

Undrar om programmen är sådär skönt riktade som de enligt ryktet är. Typ, riktade till oss som sitter uppe på nätterna. Vilken anledning man nu än har. För om de är riktade vill jag bara säga "jag blev inte träffad".

För filmerna är jättemysko. Eller så är det jag som är jättemysko, efter att ha suttit och stirrar in i antingen en dataskärm eller en tv ett antal timmar mitt i natten.

Men filmerna är hur som helst knepiga.

Kom på att en Gin o tonic skulle sitta bra nu. Helt utan någon speciell anledning kom jag på mig med att sitta och längta efter en GT. Sådär bara. Är jag alkoholist tro? Eller bara internationell. Kanske skulle jag söka för detta. Att mitt i svartaste natten sitta och tränkta efter sprit, det kan ju bara inte vara bra. kanske tog jag fel. Jag kanske längtade efter coca-cola eller fanta. Så blev det fel uppe i huvudet och jag sitter här och inbillar mig att jag är sugen på Gin. Kanske är det ett glas mjölk jag behöver. Eller kaffe. Lite tidigt för kaffe, eller sent om man vill se det så.

Tänka sig. GT. Klockan 4 på morgonen. Så knasigt.

Fast det vore himla gott.

Satt och slötittade på tv. Då fan jag ett ord som maninte ser så ofta nu för tiden. "Betänk". Alltså tänk på. Men betänk låter ju mycket snofsigare. Betänk detta.

Måste hitta en bra anledning till att skriva eller säga ordet.

Ont i halsen. Så passande. En liten halsfluss kanske, så här i mitten av Januari? By all means.

Frun håller på att sluta röka. Sådär bara, helt plötsligt fick hon tuppjuck och bestämde sig för att det var dags att skippa ciggen. Som vanligt när Hulda Hustrun gör något så går det bra. Hon håller ut med nikotinplåster, morötter och promenader.

Fasen. Nu får jag dåligt samvete ju. Jag som inte ens kan sluta släppa mig offentligt.

Är morötter bra mot sånt?

Så... då har ännu en dag gått till vila från larm och stoj. Ännu en dag när jag gjort precis inget alls. Skickat lite dum-mail till bekanta, rökt en cigarill, klappat katten, nyst, handlat, tittat ut genom fönstret. Det är sånt jag har pysslat med idag. Inget viktigt, inget stort. Inget att tala om. O ändå gick dagen precis som alla andra dagar brukar göra.

Knepigt.

På tal om bordsskick. I amerikat är det ohövligt  "to rape at the table". Om någon undrade.

Såg ett program på tv där en svensk familj fick bo hos en Mauriefamilj på Nya Zeeland. Kom på att jag är en exakt kopia på vilken ursprungsbefolkning som helst. Allergisk mot tider, förvärvsarbete och har inget emot att inget händer.

Fan jag är ju Maourier.

Tänka sig.

Just nu så lever jag och min ärade Hulda Hustru i vardagsrummet. Vi är innehavare av en vattensäng. Visst, det luktar 80-tal lång väg. Men man sover gott på böljan den blå. Och faktum kvarstår. Vår bädd består av 3000 liter vatten och lite vinyl mellan oss och vattnet.

Vi har katt. 2 stycken om man vill vara noga.

Katter har klor. Vassa klor.

Så, förra veckan märkte jag att allt luktade mögel i mitt hörne av sängen (vänster sida). Källan till denna lukt visade sig vara, efter att vi tömt madrass på alla dessa liter vatten, ett antal små, små hål i det aktuella hörnet. Undar madrassen fann vi en sörja av diverse skräp och introrkat gammalt vatten, katthår, egna hår och allmänt hår. Som sagt en sörja. Vi räknade till minst 7 hål i madrassen i det aktuella hörnet. Små, små hål. Som av..... kattklor. Sen hittade vi även andra små hål. Fast de fanns under madrassen och passade så fin in på några små stenar som, fråga mig inte hur, kommit till ro under vår, med 3000 liter vatten fyllda, madrass.

Det tar en stund att tömma en vattensäng. Sen slet vi ett bra tag med att desperat försöka täta denna madrass med hjälp av den lilla, lilla, tub med vinyllim som vi hade undanlagt. Det funkade.. inte så bra.

Så, vi fick ta mössan i vacker hand och beställa ett lagningskit på nätet. Vi passade på att beställa två, plus en pump att ha som hjälp när vi tömmer madrassen. Bäst att förekomma liksom.

Men.. tills det lilla paketet med lagningskitt kommit med posten sover vi på en luftmadrass i vardagsrummet. Visserligen en madrass de Lux. Men ändå en luftmadrass.

Fan vet om det inte vore bättre med en hästens.

Ännu ett "utslagningsprogram" på tv'n. Denna gången om designers. Så? Vad är nästa steg? Jag skulle tycka det vore intressant att se hur en tävling mellan begravningsfirmor skulle se ut. Jasså? Det är redan gjort, nästan. Ett program där man får följa en begravningsentrepenör. Ah. Men det var ingen tävling? Där ser man, lägg till tävlingsmomentet så har vi ett perfekt program. Kanske lite sexiga begravningsbabes? ( jo jag vet, det finns inga sådana. Än, säger jag då). Tänk själv. Snygga Rita med de stora hmhm tar emot de sörjande på sitt kontor. Lite medkänsla, lite tragedi. Sen får vi se liket. En såpa som har allt.

Bara att vänta. Den dyker säkert upp.

Min högt älskade yngste son bor en bit från mig. Han går i 3:dje klass på Fristadskolan. När han kommer till oss varannan vecka kör jag ut honom till skolan och hämtar även honom där. Det tar ungefär en kvart ut och en kvart hem igen. Nu är han ju stor nog att kunna ta bussen. Den går precis utanför vårt hus och går direkt till hans skola. Så, vi har övat lite smått och han har åkt från skolan, hem, några gånger. Allt har gått så bra så bra.

Men. Nu är jag ju en ovanligt disträ människa, så jag har liksom inte riktigt tänkt på vad det kostar att åka buss. Men nu vet jag. Det skulle kosta oss 40 kronor om dagen att låtar den lille mannen åka buss till och från skolan. Det är ju ingen idé att köpa månadskort då han bor mestadelen av tiden hos sin ömma moder; så det får bli att lösa biljett vid varje tillfälle.

40 spänn! Per dag!

Inte undra på att folk skippar bussen och hellre åker bil. Jo, jag vet, bil kostar oxå. Men då får jag lugn och ro, en varm kupé bara för oss, det går direkt från dörr till dörr och man behöver inte stå och huttra på en kall busshållplats.

40 spänn per dag, för att åka buss. När man är 9 år. 40 spänn. Skit i växthuseffekt, smutsiga floder och vissnande blad. Jag väljer bil vilken dag som helst.

Nä, nu ger jag snart upp. Suttit här framför datorn i flera minuter och stirrat ut genom fönstret i jakt på vårtecken. Ja menar, det är ju redan mitten av januari. Kan man inte kräva något vårlikt i luften då. Julen är över, nyåret har passerat, likt förbannat är det kallt och mörkt ute.

Fast jag har faktiskt lagt märket till att det är ljust lite längre på eftermiddagen. Så nu varar kvällen bara en evighet istället, som förut, två evigheter. Och nog ser jag små, men inte obetydlga, knoppar på björken. Nä, de va visst frostknölar.

Tja, jag får väl, som vanligt i livet, beväpna mig med lite tålamod och vänta ut vintern. För jag vet ju att våren finns där, på andra sidan av allt det kalla och mörka.

Såå... vänta, vänta, vänta. vänta...

Hupps. Helt plötsligt var det söndag igen. Precis som om den förevarande veckan inte fanns. Fort går det. Men inte mig emot, för vi går ju mot varmare, ljusare, lättare tider. Så, jag sörplar mitt kaffe och bara väntar. På våren.

Kommer den snart eller? Är vi framme snart?

Nu har jag äntligen kommit på vad som varit fel i mitt liv. O detta som jag har lurat på i så många år. Jag skulle såklart blivit född rik. Säkerligen skulle jag behvt vara svinrik tillråga på allt. Så att alla mina bra och goda sidor fått den näring och omtanke de så väl behöver. Det är väl inte konstigt att jag går här o känner mig lite orolig och hungrig efter något. Oftast löser jag det med mat, en taktik som fått mig att gå upp ca 30 kilo över min idealvikt. Ibland, då o då, tar jag till alkohol. Det funkar bättre än mat, men man blir ju så vansinnigt bakis nu när man kommit upp i vuxenålder. Så det är inte bra det heller.

Men pengar. Det är ju det jag saknat hela livet. Tänk vad snygg, solbränd, vältränad jag skulle varit. Och så hade jag kunnat få vara lat utan att skämmas för det.

Ko mu inte med några "pengar löser inget". Låt mig avgöra det. Ge mig alla era pengar så lovar jag att ordentligt gå igenom frasen för att se om den har täckning, eller om det är som jag tror, att det bara är skitsnack från de lyckliga som har dem.

Men vad vet jag. De enda pengarna jag ser rullar snabbt vidare mot nya och spännande mål.

Men jag borde vara rik. Snuskigt, äckligt, bedrövligt, fantastiskt, rik.

Sitter o lurar på om man kan få sig ett budgetrus om man äter tillräckligt många spritfyllda chokladbitar. Ni vet, sådana där med rom och cognac i. Man borde ju rent teoretiskt bli lite lurig om man bara äter tillräckligt många. Fast nu har jag mumsat i mig en halv påse och jag känner inte ett skvatt.

Bluff o båg, bara bluff o båg

Suttit o klurat ett tag och kommit fram till följande. Bloggar är bakofram. Alltså att slutet alltid är i början och att början finns längst bort.

Smart va?

Ok, jag erkänner. Jag är en sån som gråter när jag tittar på ledsamma filmer. Är det sen svartvitt, Amerikanskt och klassiskt gråter jag ännu mer. Det är ett karaktärsfel som jag ärvt av salig far. Jag träffade i tjänsten en av min faders kusiner. Jag hade aldrig sett männskan förr och jag hade då sanneligen aldrig sett henne i vitögat. Men hon började yla om att jag "var så lik min far" och att min fader hade varit en hedersknyffel.

Men denna fader hade förutom att vara "vacker" (sic) varit känslig då "han hade lätt att gråta). Förutom att detta ger mig en bild av min fader som yngsta pojken i en pojkskara på 5 dito och mycket bortskämd och klen, ger det även mig en nyckel till mitt eget (utseende? Nope. Mycket kan man kalla mig. Men vacker? hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

host, host. sorry)

Men som sagt. Jag har alltid varit lättrörd. Skvalar för minsta sak. Film framför allt. Jimmy Stewart i "ett underbart liv" knäcker mig fullständigt. Den klart bästa filmen någonsin.

Det var bara det jag ville säga.

Hm, kom på att den filmen har vi inte på DVD. Se, karaktärsfel igen.

Har kommit fram till att det verkar enklast om jag sätter på morgonkaffet och förbereder mig för en ny dag. Det där med att nana verkar inte funka alls idag/natt/morgon/kväll/ellervadfandetär. Lika bra att vara pigg rosig när Hulda HUstrun vaknar om någon timma, inte nyss nerbäddad och kraftigt sovande.

Ren överlevnadsinstinkt, jag lovar.

Det är ute. Lika bra att erkänna. Jag har officiellt vänt på dygnet. Så som man gjorde nrä man var 20 år och hade några dagar ledigt. Allt är bakofram. Här sitter jag, mitt i natten, och försöker bli lite trött. Inte mycket, det räcker med så lite. En liten gäspning, ett tungt ögonlock. Kanske en liten tanke på att gå o lägga sig, såhär i tidningsbudetets timme. Men inte.

Jag kan möjligen trycka fram en halvinspirerad gäspning om jag anstränger mig. Det är allt. O jag vet hur det kommer bli. Jag somnar nån gång vid 7 tiden på morgonen, min Hulda Hustru, som är allt för snäll, låter mig sova tills jag vaknar vid 14.00 tiden. Sen rullar det på med pigga och alerta ögon i morgon kväll.

Nä, detta frå jag bryta med ett st. sömntablett i morgon kväll. Det borde göra susen. För nu vore det snarare en katastrof att söka rädda vad som räddas kan av denna nattens sömn med farmaka. Då sov jag väl till 19 tiden i morgon. O det vore ju inte en förbättring av läget precis.

Så tokigt det kan bli.

Ok, jag erkänner; jag är inte smart. Men att två gånger på samma kväll knata in på toa och båda gånger få skrämselhicka för att den lilla katten ligger och sover i duschen? Borde jag inte, som den allra enklaste av denna jords varelser, lära mig av erfarenhet?

Tydligen inte.

Praktiskt inordnat livet är, nu när ödet kom på att gamle Carlzon nog passa bäst som varannanvecka fader. För då får jag det bästa av det mesta ju. Ena veckan kan jag vara djupt engagerad (oup, nu gjorde jag ner mig) fader för att nästa vecka vara lös o ledig. Så snyggt, så bra, så.. fint liksom. Så, denna veckan kan jag sitta uppe hela nätterna om jag vill, bara jag vaknar i rimlig tid i morgon och kan dricka morgonkaffe med Hulda Hustrun. Jag kan oxå gå o lägga mig klockan 15.00 och dra ner persiennerna och gå i djup dvala redan på förkvällen. Nästa vecka får jag ägna mig åt att leva på barnens kärlek och har kraft och orka att vara där hela tiden..

Inte illa ordnat. Inte illa alls.

(sånt här kvalificerat svammle kan jag ägna mig åt för att täppa till det där hålet i bröstet jag får när jag tänker på mina barn)

"You make me feel so young", Frank Sinatra. Bäst i natt.

Jösses, nyss kände jag mig sådär vuxen igen. Det var när jag knatade förbi det gemensamma toalettbordet som det slog mig. Jag har flera olika aftershaver att välja mellan. Rätt doft till rätt sak liksom. Och det måste ju vara bra vuxenpoäng på en sån sak. Eller. Att jag sedan har scalpmoisturaiser (eller vad det nu kan tänkas heta) och hårgele för tunt eller falnande hår (nope, inga kala fläckar än, men förvisso glesnande)gör ju det hela ännu bättre. Rena paradiset för vuxenpoäng-letare. Lägg sedan till en rakapparet med en stor klump till som man skall använda till att ladda och rengöra rakapparaten så är jag i hamn.

Jag börjar verkligen bli vuxen. Nu skall jag bara sluta tänka så infaltilt oxå. Men det borde gå av bara farten.

Jag har just varit med om en näradöden-upplevelse. Jag knatade in på toaletten för att leverera lite schysta rengljud, när jag såg något i ögonvrån som rörde sig. Eftersom jag är en lättskrämd männska, jag lovar, det finns inte många som är så rädda som jag är, hoppade jag inte bara högt, utan även ljudligt. När jag tittade närmare på den hotfulla varelsen upptäckte jag att det var den lilla katten, Chips, som lagt sig skönt tillrätta i duschen, av alla ställen. Hon blängde mycket effektfullt på mig en sekund eller två, innan hon återigen slöt ögonen och fortsatte med den oskyldige kattens sömn.

Själv är jag glad att jag redan dragit ner byxorna när jag såg henne. Så att jag inte vätte ner dem menar jag.

Hua.

Bara som lite kuriosa: vi har i vårt hem en sammanlagd mängd, när man räknat precis alla, 12st mobiltelefoner. Vi har även två fasta telefonnummer. Vi har alltså 14 olika telefoner och nummer i familjen. Vi är 8 allt som allt. Plus vanlig brevleverans plus våra e-post adresser, ca 7st. På 8 pers. Det betyder att var o en har 1,75 nummer att leva med, en brevadress per peron. Räknar vi då bort de två yngsta, 3 och 5 år blir det 2,3st telefonnummer och 1,3st brevadresser per person.

Om det är någon som påstår att vi är svåra att få tag på, då ljuger de.

Jösses.

Ibland tror jag banne mig att jag börjar bli dement. Jag har suttit här i vårat vardagsrum i någon timma nu och inte förrän nyss upptäckte jag att Hulda Hustrun har städat bort julen. Inget träd, inga tomtar, inget juligt alls, förutom ljusstakarna i fönstren. Så, det var det hon gjorde medan jag tjurade på mitt håll. Medan jag satt och diskuterade livet med katten använde Hulda Hustrun sin energi till att städa undan allt juligt.

Så bra, så slapp jag ju göra något åt det. Fast nog fasen undrar man hur mycket koll jag har på livet och hemmet när jag inte ens ser att julgranen är borta fast jag satt bara en halvmeter från där granen brukade stå så grön och vacker.

Tja, nu siktar vi mot det nya året, ingen tid att minnas julefriden. Räfst och rättarting har genomförts, jag och hulda Hustrun är de bästa av vänner och älskar varandra som alltid förr. O granen är borta.

Så bra.

Hm. Jag o Hulda Hustrun har grälat. Det händer inte så ofta (mest beroende på henne) men det händer då o då (mest beroende på mig). Jag bli lika förvirrad varje gång eftersom man när man grälar med frun skall kunna vända sig till sin bästa kompis för stöttning och allmänt pepp. Fast nu är ja Hulda Hustrun även det, min bästa vän alltså. Så då är det ju inte läge att sätta sig o gnälla inför henne. Så, jag talar med katterna, speciellt med Lancelot. Både för att han är man (har varit i alla fall) och för att han är för lat för att flytta sig när jag sätter mig ner med bekymrad min och börjar gnälla om hur orättvis och oförstående Hulda Hustrun är.  Lancelot å sin sida tittar på mig med en såndär cool-katt blick som bara ett kattdjur kan prestera. Som om han inte kunde skita tillräckligt i vad husse gnäller om så länge husse inte kan presentera lite färdigskalade räkor, lite kattmums eller åtminstonne lite schysta b-vitaminer.

Så, som alla förstår, jag får ge upp kampen och be Hulda Hustrun om ursäkt för mitt beteende och de måhända bryska ord som jag uttalkade i stridens hetta. Som tur är Hulda Hustrun fylld av vett och gott hjärta så hon förlåter mig (oftast). Vilken tur jag har.

Vad bråket handlade om? Nä, det säger jag inte. Det var så löjligt så. Va? Ok, en ledtråd: det handlade om folkvett. Så ni ser, redan i början förlorade jag viktiga poäng.

Tänk hur finurligt livet är ordnat. I går när jag trodde att kvällen aldrig skulle ta slut så somnade jag på soffan redan vid sjutiden. Så kvällen blev alltså inte så lång i alla fall. Så praktiskt. O jag var inte det minsta trött när jag vaknade vid åtta på morgonen. Egentligen skulle vi ju åka till Gbg på en fyradagarstripp under Gothia cup där äldsta dottern spelar innebandy men då Hulda Hustrun vaknade var hon helt jättemycketsjuk i hela halsen så vi fick kalla in reservstyrkorna i stället.

Men sov gott på natten, det gjoder jag.

Woff. Hela min tidsuppfattning är klart vriden. Tittade nyss på klockan och gissade att den väl var runt 21.00 någonstans. Så visade den bara på 17.15. Kvällarna är ju sanslöst långa såhär mitt i kallaste vintern. Trodde helt klar att dagen gick mot sin vila från larm och stök. Så är den bara i sin starka medelålder.

Tänk va.

Handlat åt min ömma moder. Det tar sin lilla stund. Först till systembolaget för att där införhandla nödvändig spiritusiosa, efter det är det dags att köpa allt annat, potatis, blomkål, ciggaretter, tv-tidning, kort sagt den moderne männsikan kan tänkás behöva. Fast vi fick med oss färdilagad mat hem. Så man skall väl inte klaga.

Tycker jag.

Tusan. En sådan här natt skulle man gjort något vettigt av. Skrivit en läsvärd bok, målat en vacker tavla, dansat nya och exotiska danser, klippt håret i en virvlande, kort och grön, frisyr. Tagit av sig kläderna och rullat runt i snön. Man borde liksom gjort något av all den tiden som finns i natten. Om man nu ändå ska sitta vaken menar jag.

Tja. Det kommer väl andra nätter. Nätter då jag skal dansa, ensam, naken och buga mig djupt för katterma i min ömklighet.

Men det får bli då det.

Det är precis stilla och tyst utanför mitt fönster. Precis så tyst och stilla som det bara kan vara strax innan livet kommer tillbaka till oss. Inga hjärtslag, ingen andning. Bara tystnad och enorm, ruvande, stillhet. Som om världen tar ett djupt andetag, sträcker på sig, helt tyst och innan andetaget lämnar lungorna, vaktar på sin egen heliga storhet.

Tja, nu tog jag väl i så jag nästan gjorde ner mig.

Men nog är det tyst ute. Och stilla.

Ok. Lägger märke till att de flesta av våra tavlor hänger snett. Kan för mitt liv inte förstå varför. För jag är säker på att när vi hängde upp dem, hängde vi dem rakt. Nu är de sneda. Inte mycket. Men lite, lite. Som om det vart en liten försiktig, försynt jordbävning precis rakt under vårt hus. Men jag har inte märkt av något skalv. Likt förbannat är tavlorna sneda.

Lurar på om någon har varit inne i lägenheten och skojat med oss. Pillat lite på varje tavla så att den blev lite, ytterst lite, sned. För det är så lite som behövs för att lämna rummets väggar i det skick de nu befinner sig i. Med en rad olika tavlor sneda.

Sånt kan driva mig till vansinne. I morgon är det jag som tar fram vattenpasset och går tavelsyn här i huset.

Jag är invandrare. I statistiken i vårat land är jag att räkna som invandrare. Trots att jag är född i Sverige. Trots att jag levt hela mitt liv i Sverige. Trots att min fader var född i Sverige och att han härstammade från en salig blanding av adel och bönder. Jag är invandrare för att min moder föddes i det stora, farliga "utlandet". Hon har visserligen levt hela sitt liv i Sverige. Men hon har trots detta ett "invandrar-personnummer". Så, om jag knycker en chokladkaka i affären runt hörnet och åker fast för detta räknas detta, ringa, brott in i statisktiken för brott begågna av invandrare. Om jag slår min fru, räknas detta in som att en invandrare begått det skändliga brottet. Om jag skulle bli skvatt galen och begå våldtäkt, skulle detta räknas till den invandrade statisktiken.

Fattar inte riktigt vad statistiken säger.

Faktiskt

Lade märke till att det sista inlägget för förra året på denna bloggen handlade om analblekning. Säger kanske något om om mina taffliga försök att göra mitt liv synligt för omvärlden.

Eller kanske inte.

Visst är det kul med kändisar. De verkar behövas i vårt samhälle. Synd bara att vi lever i ett litet land, så de kändisar vi har får liksom återanvändas om och om igen. `Som Persbrandt. Det allra roligaste är kändisar som säger sig inte villja vara det. Som Thåström och Jocke Berg. Lite skönt inåtvända och grubblande. Sysslar med svåra saker och befattar sig inte med det lättare gardet. Missförstå mig rätt, jag dyrkar Jocke Berg. Men nog är han truligt roande i sina försök att låtsas vara precis som alla andra. Glöm det fria artistlivet och glöm millionerna på banken.Men å andra sidan är han ett geni. Och genier får vara truliga. Fråga Bellman, Lennon, Sinatra eller Robbie Williams.

Thåström anser jag vara den mest överskattade vårt land vaskat fram sedan Barbapappa. Han bara väser ju. Som en liten miniLundell. Fast utan gubbfasonerna. Än.

Sen har vi ju alla de lätta, c-aktiga kändisarna med Rosing i täten. Men de är ju lite mänskligare, mer ömmhetstörstande liksom. Inte så pompösa, för de vet ju att de egentligen inte gör något av sina liv förutom att synas.

Men, om de icke fanns skulle ju jag inte ha haft något att säga under de 5 minuter det tog mig att skriva detta.

O det är ju alltid nått.

Jaha, nu skall de vara sådär viktiga igen, Stockholmarna. Visst, "vi är så mänga och häftiga att vi tilloch med behöver en trängselavgift". Som on det inte kunde vara trångt i Borås nån gång. Då o då tjocknar det till något alldeles vansinngit vill ja lova. Då är det jätte trångt. Faktiskt. Men vi skryter inte om det. Som Stockholmarna gör. O jag vet, för en av mina farbröder bor i Stockholm. Och han skryter. Det sade i alla fall min vördade fader på den tiden han levde.

Trängselskatt. Jojo, det smakar det. Jag vill bara berätta om att ibland, vid 16.00 tiden, är det otroligt trångt i Borås. Otrolig,t sanslöst, ofantligt, trångt. Men som sagt. Vi skryter inte. Vi kan trängas precis tyst, utan åthävor. Inte som Stockholmarna som måste öppna käften i varje situation. No man. Vi trängs utan att berätta om det.

Så. Som sagt. Löjligt med trängselavgift tycker jag. Lite barnsligt. Omoget.

Yepps. Tycker jag.

Min Hulda Hustru har lämnat fönstret inne på badrummet öppet. Säkert av medkänsla och omtanke om mig så att jag slipper gå in i ett badrum fullt av varm ånga efter min vackra frus duch. Men. Det var för flera timmar sedan. Det är kallt ute. Mycket kallt. Det är januari, alltså betyder kallt faktiskt kallt, inte kyligt eller friskt. Utan jättekallt.

Jag önskar att kvinnor kunde förstå sambandet mellan hur kallt det är på toaletten och hur mycket en man träffar rätt när han kissar. Om det är riktigt kallt, som på vår toalett, finns ju inget att sikta med. Själva munstycket har ju gått o gömt sig någonstans djupt inne där det är varmt och gosigt. Så, man kissar liksom lite på känn. Mycket lätt att en sådan sak blir lite, ska vi säga, fellevererad. Och även om man sätter sig ner så kan det gå fel. För då är siktet inställt på "rakt fram" alltså, inte nedåt, där vattnet porlar så vackert, utan, precis det, rakt fram.

Fan vore bättre att sitta kvar i tv-soffan. Då bleve man ju lite varm om gumpen, en stund i alla fall.

Ännu bättre vore golvvärme. Då skulle siktet kanske fungera till 100%. Kanske.

Rakat av mig hakskägget. Det ligger helt i linje med planerna och inriktningen för år 2006. Detta, alldeles nya, friska året skall andas "vuxen". Jag skall försöka bli vuxen, det är ju på tiden liksom. I år fyller jag 36. Alltså lika gammal som Marilyn Monroe var när hon dog om jag inte missminner mig. 36, det var Elvis precis innan han ballade ur och blev fet o tråkig. 36. Tänk va. Inte illa.

Men som sagt. Att vara vuxen kräver vissa grundförberedelser. Inte som nyårlöften. För dem tror jag inte ett skvatt på. Jag tror mer på att lova saker under hela året. Och svika dem med. Ett lovat löfte är som gjort för att brytas. Det riktigt står där och pekan finger åt en och signalerar "kom o ta mig om du kan". Så, jag lovar inget jag vill hålla.

Så, jag lovar inget. Men jag skall försöka bli vuxen. Skall börja klä mig vuxet. Och uppträda vuxet. Typ, lugnt och sansat. Inte vara så glättig i mina sociala kontakter. Mer åt det dova, murriga hållet. Sluta med att klippa mig själv utan gå till frisören och skaffa mig en vuxen frisyr. Sluta bära ringar förutom vigselringen. Kanske skaffa mustach, som förövrigt är jättevuxet. Inte alls som dess lillebror hakskägget. Ta ringen ur örat. Inga ringar på Carlzon 2006. Förutom då, som sagt, vigselringen. Jag skall äta vuxet, inte barnsligt och som om det inte fanns något samband mellan munnen och fettet kring buken. Utan kontrollerat.

Börja motionera. Men vuxet. Alltså inte röra mig för att jag vill eller behöver göra det, utan för en man in min ålder gör det. Ta bilen varje onsdag och lördag till motionsslingan dår jag skall pina mig runt på ren vilja. Inte för att jag vill utan just för att jag inte vill.

Allt detta lovar jag inte. Alls. Men det ligger i planen att uppfylla dessa målformuleringar.

Äh, jag skiter i det. Det får gå ett år till innan jag får 40-års kris.Eller två. Minst.

Idag; en riktig skräpdag. En sån där dag som det bara dräller av i livet, en sån dag som bara är slöseri med tid och ansträngning. Den liksom bara tuffar på och det enda som händer är att man liksom mår lite sådär kymigt, lite småkass liksom. Inte helt o hållet kass, inte ens det kan en sån här dag bjuda på. Utan bara lite smågrått.

Sådana dagar har en tendens at dyka upp i grupp, men jag hoppas ändå att morgondagen blir bättre. I vilket fall som helst så var ju vädret kanon idag och det skall visst bli likadant i morgon. Sol o kallt, snö i drivor och lyckliga,starka barn som åker pulka. Alltså, det sista är ju inte väder, men en följd av det.

Nä, nu lovar jag mig själv att i morgon skall jag ta en promenad ner till stugan för att kika till den såhär mitt i bistra vintern. Kanske skall jag hälsa på änderna i Viskan, dra djupa andetag av kall, frisk luft. Kika upp mot en blå himmel, kanske ta en liten försiktig promenad på isen på sjön.

Jo, i morgon blir en bra dag.

Ujuju. Det har varit nyår. Först nu vågar jag krypa ut ur grottan. Nyårsaftonen var sannerligen lyckad, med gott att äta och gott att dricka. Så, jag åt och drack. Sen åt jag lite till och när jag ändå gjorde det kunde jag ju dricka litet till oxå. Så det gjorde jag. Vid tolvslaget stod hela stora familjen ute och var beredda med raketer och bubbel. Första nyåret jag vakar in ute tror jag. Sen small det och dundrade ett tag. Sedan, när vi kom in skulle jag bara vila ögonen lite. Men det slutade med att jag vaknade dagen efter, med en hejdundrande huvudvärk och en kvardröjande krutdoft i näsan.

Men roligt var det.