WoBWorld

JAg är attans förargad. Sur som satan. Kanonförbannad rent av. Vi har haft inbrott i vår ena bil. Senst det hända hände de slagit sönder en förnsterruta och tagit vår bilstereo. Det var väl ett år sen kan jag tro. Nu var det dags igen. Denna gången blev vi av med vårt slutsteg, högtalarna där bak plus subwoofern. Ett samanlagt värde av en sisådär 6000 spänn i nyköpspris. Vad glad man blir. Man vill riktigt hjula omkring på gräsmattorna och jubla. Sen vill man knäcka näsbenet på den/dem djälva idioterna som snott våra saker. Till att börja med. Våra saker, som vi köpt för egna pengar. Och det var ju ett tag sen, så har Hulda Hustrun sparat kvittona? Såklart inte. Pust. Jag har god lust att köra en Bronson för detta. Ge mig ut på gatorna och leta upp den jäveln och låta han/hon/dem stå till svars. På riktigt. Men det gör sig ju inte. Jag vet. Saaben har ingen rört, men den har å andra sidan larm så det kanske förhoppningsvis avskräcker.

Jävla idioter!

Jag har precis kört mina äldsta barn till deras ömma moder. Nu känns det sådär tomt och eländigt som det brukar kännas efter att mina barn har varit hemma hos oss ett tag. Min äldsta son kommer ju dyka upp redan nästa vecka, men min dotter kommer inte för att sova här förrän om två veckor och då bara för en ynka helg. Nu har ju båda två varit här i två veckor så när de nu inte är kvar så blir det så tomt så tomt som det bara kan bli. Det där kommer jag nog aldrig vänja mig vid. Det brukar ta en kväll eller några dagar att komma i balans igen. Min yngsta son är ju bara här för kortare gästspel eftersom... tja det är en lång historia och sorglig därtill så den tar vi en annan gång.

Så nu är det bara jag, Hulda Hustrun och hennes äldsta dotter i vårt hem. Plus lilla Smulan, vår nya katt då. Och i morgon skall vi hämta hem de andra två katterna så att de får bekanta sig med sin nya klanmedlem. Borde bli en hel del fräsande i några dagar innan de har vänjt sig vid varandra.

Man får nöja sig med det lilla.

Du konstiga värld. Det ringde i telefonen tidigare idag. I och för sig inte så spektakulärt. Men efter att Hulda Hustruns äldsta dotter svarat framkom det underliga. Det var från Elfsborgs kansli. De vill att vi skall spela in en match som går på tv i kväll. De har de gjort en gång tidigare. Vi har ju vad som kallas "säsongskortet" vilket medför att vi kan se på precis varje match som spelas i allsvenskan. Dottern arbetar lite extra på Elfsborgs kansli förutom engagemanget i Guliganerna, så ryktet om vårt tv-utbud måste på något sätt ha spridits på det sättet. Så nu behöver alltså Elfsborg vår hjälp för att spela in en match som sedan tränare och spelare kan detaljstudera. Hela telefonsamtalet skedde på order av Magnus Haglund, tränaren.

Ha, vem kunde någonsin tro att lilla jag skulle vara en del i Elfsborgs framgångsvåg. Man kan bara skaka på huvudet.

Det regnar ute. Direkt blir jag "bluesig". Jag avksyr regn, speciellt såhär när sommaren ounvikligt går mot final. Det känns som en massa slöseri med tid. Regnar gör det ju hela hösten sen, så då kan man ju tycka att det skall låta bli under de futtiga veckor när solen faktiskt har en chans att värma frusna själar. Jag är väl medveten om att ma egentligen inte borde klaga denna sommaren. Det har varit sol, sol och återigen sol dag ut och dag in. Men det räcker inte. Snart är det Oktober och löven faller som om de hade bråttom att förvandlas till mull på marken. Nu vill jag har en återgång till forna tiders värmebölja. Jag vill ligga i trädgården nere i stugan och läsa en god bok medan kaffet står och puttrar i keffebryggaren. JAg vill knata omkring under ljumna sommarkvällar och slötitta på världen omkring mig. Jag vill vakna och yrvaken sätta mig för dagens första ciggarett i en plaststol i trädgården. Jag vill läsa tidningen under skuggan från äppleträdet. Jag vill göra allt det där man kan göra när det är sol och inte regnar. Jag kräver detta. Bums. Regna kan det göra i november.

Vi har en ny favorit i hemmet. Smulan, vår nya lilla kattunge. Som av en heändelse hade alla öppnat sina dörrar i natt. I förhoppning att den lilla varelsen skulle knata in och hoppa upp i sängen? Mycket troligt. I natt var det familjens unga damer som vann toppvinsten då Smulan tillbbringade natten i deras rum. Ungarna hade tycligtn varit uppe till 2 tiden i natt och lekat med katten. Hulda Hustrun har nu på förmiddagen varit nere i stugan och hållt våra två vuxna katter lite sällskap. Vi väntar ett litet tag med att ta hem dem så att lilla Smulan får bekanta sig med lägenheten. Vi tror att Smulan bara kan vara en 8-9 veckor, inte de 10-12 som den förra ägaren uppgav. Hon är ju så ynkligt liten. Det var flera kullar inblandade så det kan väl ha blivit nått knas. Vi får hoppas att katten inte far illa av det, för det är ju inte bra att ta en katt från sin mor före 10-12 veckors ålder. Men det blir som det blir.

Just nu är Smulan fullt upptagen med att studsa omkring som en liten guttaperkaboll på golvet. Min kära dotter hade visat upp kattstackarn för sig själv i en spegel. Då hade den lilla filuren börjat fräsa och spotta som den allra tuffaste stadskatt. Tänk att en sån lite varlese kan vara så skojsig.

JAg har ont i magen. Vad fan går det ut på? Skall det vara såhär? Det räcker att jag dricker en 10-12 koppar kaffe och röker nått dussin cigg så börjar magen krångla. Lite fjolligt känns det som. En riktig man ska inte ha ont i magen. Jo, jag är ironisk. Men faktum kvarstår att min mage är skönt sur och värkande. Jag ser helt klart sambandet mellan mina sorgliga matvanor, mitt rökande, snusande och kaffedrickande. Tur jag inte dricker öl längre, då hade det väl varit 7 resom värre. Nu känns det bara som om jag har en liten eld nånstans i buken. Vi skall förbi apoteket idag eftersom jag behöver hämta ut lite medikamenter och min Hulda Hustru behöver köpa allergimedicin så så ska jag passa på att införskaffa lite magmedicin med. För såhär kan jag inte ha det. Magen brummar och kör och elden brinner så man nästan kan höra hur det sprakar.

Får ta en kopp kaffe så kanske det lugnar ner sig. Ha!

Vår ny afamiljemedlem har kommit. En liten kavat varelse som vi efter viss diskussion döpt till Smulan. Hon har redan nosat sig runt i lägenheten, lekt lite med ett snöre och hittat sin favorit, ialla fall såhär långt, min ärade äldsta son. Sedan rasade hon ihop och sov i nån timma. Nu har våra äldsta döttrar kommit hem efter att har varit i göteborg och sett Elfsborg krossa GAIS, så nu är det full fart igen. Den lilla dammtussen har kilat in i köket för att äta lite medan resten av den hemmavarande familjen gör sitt bästa för att den lilla katten skall uppmärksamma dem. Full fart således.

 

Vår ena dator har fått fnatt. det är ju inte så ovanligt att sådana maskiner får det, men denna gången är det åt det positiva hållet. Jag har ett bra tag brottats med dåligt med hårddiskplats. Jag har rensat enligt alla konstens regler men det har trots det varit hopplöst fullt eller snart fullt på alla de tre hårddiskar som burken gömmer på. Men idag, helt plötsligt blev 50% av den ena disken tom. Fri att bruka efter eget huvud och smak. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som hänt. Jag kunde visserligen inte heller för mitt liv förstå vad det var som tog upp en sådan stor plats innan heller. Det var bara fullt en dag, men jag kunde inte lista ut vad det var som tog sån plats. Och nu är det gott om plats. Knepigt. Jag har en svag misstanke om att det har med virus att göra eftersom virusprogrammet hittade ett sådant efter förra uppdateringen så kanske det var så enkelt. Men nu slipper jag i alla fall jaga plats på hårddisken för semesterkorten, viktiga dokument och alla dessa filer man har som kräver plats, plats och åter plats.

I vilket fall som helst så är det säkert fullt snart igen. Det tenderar att bli fullt rätt snabbt. Jag kommer ihåg när hela operativsystemet kom plats på en diskett. Och när jag köpte en dator med hela, ofattbara 250Mb så tänkte jag i mitt stilla sinne att nu behöver jag nog aldrig köpa större hårddisk i hela mitt liv. Tji fick man.

Minst sagt.

Avundsjuka är intee någe bra. Jag har drabbats av sådan. Det är min Hulda Hustrus nya mobil jag är avundsjuk på. Jag vill också ha en ny fin mobil. Jag inser ju snabbt att det inte är något fel på min mobil. Den sköter sitt jobb alldeles utmärkt, designen kan jag inte klaga på och batteriet håller fortfarande laddningen precis som det skall. Kort och gott finns det inget att klaga på. Ändå, trots allt det, är jag sugen på en ny mobil. Så meningslöst, så onödigt det vore att införskaffa en sprillans ny, dyr, mobil bara för att jag bara vill liksom. Så jag biter ihop. Det finns så många andra saker vi behöver lägga pengar på. Och jag vet ju av erfarenhet att jag om blott några dagar kommer ha kommit över lockelsen och vid det laget vara sugen på något helt annat, troligen lika onödigt.

Men just nu är jag så sugen så sugen så.

Vi sk askaffa katt. Jag vet, vi har redan två. Men precis i dag fick vi ett oupphörligt behov av att skaffa en till. Det var när vi hörde talas om en liten kull där de små rackarna sökte nytt hem som vi, jag och Hulda Hustrun snabbt bestämde att vi skulle skaffa en katt till. Det passar ju bra nu när våra andra två katter är i stugan, så där kan ju den nya familjemedlemmen i lugn och ro bekanta sig med vår them och människorna som bor här. Det blir en liten grå hona, men namn har vi inte riktigt bestämt än. Vi får vänta och se hur och vem katten är.

Skojsigt, skojsigt, skojsigt.

Jag har ett problem. Eller, noga räknat har jag många problem, men nu pratar vi om ett av dem. Beroende. Jag blir beroende av allt. Nikotin, koffein, alkohol, nyheter, böcker, mat, socker, rutiner, allt, allt, allt. Så fort jag tar i nått blir jag beroende. Beroendet kan gå över lika fort som det dök upp, men likt förbaskat så blir jag beroende lätt som en välstekt plätt. Ett tag hade jag dille på cornflakes med mycket socker på. Jag kunde glufsa i mig en två, tre tallrikar före det var dags att gå och nana. Ett tag var jag tvungen att ha minst en PET-flaska med Fanta stående i köket, annars gick jag åt av längtan efter den söta drycken. Ciggaretter har jag sysslat med till och från hela mitt vuxna liv. Jag sover med snus i munnen. Kort sagt är jag beroende av att vara beroende. Det är helt uppåt väggarna och jag arbetar hela tiden med att vaka på någon form av beroende. Mina morgnar är fyllda av en rad göromål och ritualer som måste utföras för att dagen skall kunna anses påbörjad. Kaffe, cigarett, lokalbladet, en snabb titt på Aftonbladet och Expressen på nätet, kolla mailen. Om jag inte får göra nått av de sakerna så blir hela dagen förryckt och jag surar i flera timmar. Det konstiga är att i stugan så är det bara kaffe och nikotin som gäller. Där nere har vi ju ingen dator så resten får vara och därnere går det så bra så att bara skippa de där sakerna. Konstigt.

Jag har väl accepterat mina drifter till viss mån. I det innefattas att jag hela tiden måste vara vaksam på mina behov. När nått går knas och jag har skaffat mig ett nytt missbruk är det redan för sent, då är det nästan bara att vaka ut det tills det tar slut. Vissa saker måste jag ju arbeta med aktivt. Jag menar, det där med rökning och alkohol till exempel, det är ju inget man kan syssla med ostraffat. Det brukar ju ta en ände med förskräckelse om man inte är vaksam på det hela. Sockerbehovet har jag precis blivit av med, mer eller mindre. Så nu väntar jag på vad nästa missbruk blir. Att titta på ekar, läsa Prous eller onanera. Vi får se vad det måhända blir.

Ojojoj vad kallt det är ute. Bara 23 grader. Känns som rena vintern nu när man vant sig vid de där 30 graderna som har varit legio de senaste månaderna. I tidnignen kan man läsa att nu blir det minsann andra bullar, här skall det regnas dag ut och dag in. fast jag tar det där med en nypa salt. Det har utlovats regn i allt för många veckor för att jag skall ta dessa löften på fullaste allvar. Men jag måste erkänna att det inte riktigt är regniga dagar jag suktar efter. Sommaren är så förbaskat kort här i vårt vackra land att jag tycker att det gott kan vara sol under de tre månader när det kan förväntas vara varmt och soligt. Regn, kallt och mörker får vi väl nog av de övriga 9 månaderna? Men det blir som det blir. Inte mycket att göra åt det hela. Men som sagt, jag önskar mig allt några dagar till på gräsmattan i stugan med en god bok och en flaska mineralvatten bredvid mig. Det blir inte riktigt samma sak i strilande regn. Visserligen, det kan vara mysigt med smattrande regn mot fönsterrutorna, men mysighetsfaktorn slås lätt ut av den instängda känsla man får av ett störtregn. Man blir ju liksom förvisad till att vistas inomhus och endast inomhus.

Nä, mer sol tack.

Ty fusan. JAg har drömt mardrömmar i natt. Det hr jag gjort några nätter i rad nu. Det är liksom samma dröm, de hänger ihop som en tv-serie eller en film. Det hela går ut på att jag är jagad, skall få stryk och hela anrättningen kryddas av en rad sådana där otäcka händelser när det man skall göra bara inte går. När man skall ringa så flyttar sig siffrorna på telefonen, om man åker hiss så kommer man till fel våning ständigt osv. När jag vaknar så sitter axlarna strax under öronen och jag är helt slut av att blivit jagad hela natten. Man påstår ju att man behandlar aktuella händelser och känslor när man drömmer, men jag skulle då definitivt klara mig utan den behandlingen. Det tar alltid några timmar att komma i form efter att jag vaknat. Huvudet dunkar efter att jag legat och spännt mig hela natten och jag brottas med en såndär obehaglig känsla av att vara jagad, som en skugga av drömmarna har stannat kvar i känslolivet. Nä, detta hade jag lätt klarat mig utan. Men man får väl vara glad över att det bara är drömmar. Annars skulle jag ju ligga riktigt risigt till.

"Har du hört den förut" på tv. varför skrattar alla? Dom är ju aldrig ens i närheten att vara roliga, de där som berättar gamla trötta historier. Varför visas programmet, år ut och år in? Kan inte någon vänlig själ förklara tjusningen för mig. Själv byter jag kanal nästan lika snabbt som när "Rederiet" återigen visas i repris. Du konstiga värld!

Musik. Säger bara musik. Jag vet ingen kraft förutom kärleken som är så stark och kan förändra så mycket. Om man känner sig "down and out" så kan det räcka med att lyssna på musik för att helt och hållet vända på humöret och man kan gå från botten på toppen på bara nån minut. Jag vet inte hur många gånger Sinatra, Presley, Williams, Cash, Kent, Rage of the machine, Strauss elelr nån av de millioner glada musikanter som finns i vår värld, har räddat min dag, kväll eller natt. Musiken har under vissa perioder styrt hur jag utryckt mig, klätt mig, tänkt, sett ut. Utan musik skulle jag nog inte kunna komma många meter på livets väg. Det är helt klart konstigt hur mycket en rytm, en melodislinga, en textrad kan styra in mina tankar, känslor och min ande på andra, bättre,vägar. Nog är det knepigt?

Jag gillar katter. Vi har två stycken, en hane med det stolta namnet Sir Lancelot och en hona som heter Chips. Lancie är en av de mest keliga katter jag sett. Han är svart som sot förutom lite vitt på tassarna, stor och stark som en gladiator och har en yvig lång svans. Han glider mellan oss människor i familjen och gnider sig mot benen. Oftast ligger han på rygg och sover den oskyldiges sömn. När han är vaken följer han oss som en liten hund. Han är lat som få och hans jäktinstinkt är nästan helt och hållet totalt outvecklad. Om man föröker leka med en snörstump eller liknande tittar han intresserat på den en stund, sedan sluter han ögonen och fortsätter sova. Chips däremot är den mest nyfikna katt som sett dagens ljus. Hennes huvud går från sida till sida i en ständig jakt på äventyr. Det där snöret som Lancie så totalt ignorerar verkar fylla Chips med en lejons mod och en ekorres energi. Hon kan minsann jaga snöre hela dagen om hon bara fick.



Som det är nu på sommaren så är bägge katterna på ferie nere i stugan. När vi kommer ner jagar Lancie över gräsmattan för att hälsa oss. Han springer som en liten hund i ilfart från buskarna där han tillbringar tiden gömd för nyfikna ögon. Chips däremot kan släntra in genom grinden, cool som ett isberg, efter nån timma, som om inget har hänt. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar katter. Troligen är det något med att de är så självständiga. För om man tänker efter. Vi lämnar katterna i stugan och åker hem över natten. När vi kommer tillbaka på förmiddagen dagen efter så är de kvar där nere. Fast de är fria och har alla möjligheter att sticka iväg vart de vill. Då kan man känna att man är en ack så god husse. För katter är ju inte som hundar. En hund kan du dressera att göra allt från att hämta pinnar på kommando till att ligga kvar på plats när man själv knatar iväg. En katt kan du knappt få intresserad av sitt eget namn. De är fria och självsäkra varelser. Chips är helt klart min katt. Hon är inte det minsta indresserad av att bli klappad av kreti och pleti utan smiter iväg som en liten oljad blixt när barnen föröker kela med henne. Däremto ligger hon tätt bredvid mig på nätterna. Om hon känner sig bortglömd så petar hon lite löst med tassen på min arm, som en påminnelse om att hon minsann behöver en klapp eller två. Ibland så tar hon till och med tag i armen med sina framtassar så att jag inte skall sluta klappa. Lancie däremot är mest förtjust i Hulda Hustrun, även om han inte har en lika exklusiv smak gällande vem som klappar honom. Han är nöjd bara nån, vem som helst i familjen, kelar en stund med honom.

Tja, med tanke på att jag själv trivs bäst med att ligga på soffan och halvsova så kanske det är så enkelt som att jag var katt i mitt förra liv. Vem vet.

Ok. Det har åskat. Så inihelve*e. Man hörde hur blixten frasade till samtidigt som det smällde värre än den allra värsta filmeffekten. Min stackars Hulda Hustru hade gett sig ut på en promenad men blev sittande under partytältet i stugan eftersom hon inte hade med sig nycklarna till stugan. Jag är inte det minsta avundsjuk. Till slut vågade jag mig ut och kunde hämta henne med bilen. Hua vilket åskväder. Men nu är luften klar och sval så det var ju inte helt fel.

Jag kan tänka mig att åskan har ställt till en hel i "skog och mark" som det heter. I lokalblaskan kan man läsa att vädret i Borås mitt på dagen skulle vara "klart till halvklart med goda solchanser". Bara en sån sak. Nä, det luktar eftermiddag i soffan med en god bok. Till kvällen kanske det bli rminigolf med familjen. Under förutsättning att det inte regnar så klart.

Nuförtiden blir jag så lätt nervös. Precis av ingenting. Det räcker med att jag skall utföra den allra simplaste syssla. Jag bara väntar på den dagen när jag blir nervös inför att gå ut med soporna. I kväll skall vi på teater och jag är ett nervvrak. Kommer bilen hålla hela vägen dit? Tänk om jag får spatt och spader mitt under föreställningen? Tänk om den där familjebiljetten vi köpt inte gäller för två barn utan bara för två vuxna och ett barn? Det stod ju faktiskt inget på hemsidan om hur många som räknas till en familj. Jag har en liten obehaglig hjärtklappning och munnen är torr som fnöske. Man kunde tro att jag skulle ut i krig eller något annat dramatiskt. Men jag skall bara på teater.

Att resa är ännu värre. Jag nojjar upp mig flera veckor i förväg och när det är dags för avresa är jag en skakande och frustande skugga av mitt forna så rustika jag. Besiktiga bilen? Prata inte ens om det. Det är en nervpärs som helt och hållet knäcker min allt mer försvagande person. Jag förstår inte var vart det kommer från. Jag har inget minne av att jag var nervös som liten pojke eller tonåring. När dök den här neurotiska männskan upp? Varifrån kom han och varför? Varför reagerar min stackars svaga hjärna på all form av avvikelse från vardagens lunk med att spotta fram stresshormon? Hur kommer det sig att en del människor behöver klättra i berg, rädda drunknande, gå ut i krig eller bli poliser för att må bra medan en del stackare, som jag, inte ens klarar att åka till knalleland utan att må knepigt?

Eftersom vi som sagt skall gå på teater idag så har jag drömt mardrömmar hela natten. Jo, jag lovar. En radda med drömmar som alla var fulla av otrevligheter. Jag vaknade spänd som en välsträngad tennisracket och redan efter två - tre minuter hade jag identifierad varför jag var så förbaskat orolig. Det var ju det där med teatern. Resten av familjen, de som skall följa med alltså, är lite glada och ser fram mot spektaklet. Jag sitter och försöker samla tillräckligt med saliv för att kunna svälja. Det är tur man inte är skådespelare själv. Då skulle jag nog dött en gång per kväll kan jag tro. Det enda som jag kan se fram emot är när allt är över. Då brukar jag bli så behagligt sömning och avslappnad efter anspänningen att jag skulle kunna sova medan jag sköts upp i en raket rakt upp mot kalla rymden.

Nä, nu får jag gå och dricka lite vatten och ägna en stund åt avslappningsövningar.

En million skulle sitta bra. Två skulle passa alldeles utmärkt och tre skulle vara ack så praktisk. Jag pratar om pengar givetvis. Klingande mynt och rasslande sedlar. Det är konstigt att man aldrig kan få nog av de där betalningsmedlen. Man tycks leva i ett ständigt vakuum där kontanterna endast visar sig i form av negativa siffror, så kallad "skuld". Varje gång man betalt av en skuld så seglar en ny fram. Det kan handla om studieskuld, skuld på den nya tvn för att inte tala om den ständigt närvarande skulden på bil. Jag vet, man borde vara mer sparsam. Man borde inte köpa för pengar man inte har. Men för tusan, då skulle man ju inte ens ha en liten transistorradio hemma ju. För vem orkar vänta tills man har sparat ihop pengar nog för att köpa vad det nu är man vill köpa? Själv så har jag alltid levt efter devisen att om man har 5 kronor skall man omedelbart göra av med 7. Visserligen jagas jag ständigt av diverse fodringsägare, jag känner mig ofta som Kalle Anka, men det har funkat så här långt. Tvn står tryggt på sin plats i vardagsrummet och bilen står vackert parkerad på gården.

Pengar i sig är ju inget att sukta efter. Men sakerna man får för dem. Allt från köttbullar till silvervaser eller märkesskor. Jag vill ha mycket. Mycket vill ha mer. Ett i sig tomt liv kanske, men vad fan, hur skall man annars leva sitt liv mitt i vårt konsumtionssamhälle? Man vill ju inte sticka ut och vara annorlunda. Nä, ger du mig mer vill jag ha allt. Har jag allt vill jag ha ännu mer. Och visst är det godare med fläskfilé än med rovor?

Jaha där fick man. Regnet kom. Mycket regn blev det en stund. Fast det gav sig rätt snabbt. Vi låg i gräset i trädgården i stugan när droppar började falla. Först blev vi förbluffade. För regnet föll mitt i solskenet. När vi blickade uppåt mot himlen fann vi inte ett regnmoln så längt ögat såg. Likt förbaskat regnade det. Jag har aldrig varit med om någon liknande. Som om vädret fått fnatt och inte hade en aning om hur det skulle uppträda. Efter ett tag slutade det regna. Måste vara ett av Guds små hyss. Men lite senare rullade tunga, blygrå, regnmoln fram över himlavalvet och åskan mullrade hotfullt nånstans åt söder. Vi tog våra filtar och våra böcker och kastade oss in i stugans skydd. Mycket riktigt började det regna kraftigt alltmedan åskan slogs och bråkade nära oss. Men det var ingen fara med oss precis. Vi låg på sängen och läste våra böcker och mös rätt bra i ovädret. Efter ca en timma sken solen igen som om inget hänt. Det enda man märkte var att temperaturen hade fallit några grader och att luften var klar och krispig att andas.

Tyvärr så var himlen återigen grå när jag vaknade i morse, vi får hoppas att det har gett sig lite när vi skall på utomhus teater i kväll. Kan bli lite småtråkigt att sitta i strilande regn och föröka koncentrera sig på intrigen i ett teaterspektakel. Men SMHI har lovat uppehåll i kväll så man får väl tro på dem. Det står tydligen regn på menyerna för de närmsta dagarna med. Tja, vad ska man göra åt det? Naturen sköter det där helt utan att ta råd från oss ynkliga små människor så det är bara att finna sig. Man kan ju läsa i soffan också. Det blir som det blir.

Ok, jag ger upp. På denna sommaren finns inget jag kan klaga på. En värmebölja som bara fortsätter. Dag efter dag. Iband blir det ilite avbrott i forma av svalkande regn men de flesta dagarna är fyllda av sol, bad och grillkvällar. Jag kan inte påminna mig om att jag varit med en liknande sommar. Det har jag säkert men i vilket fall som helst så kommer jag inte ihåg det och det är ju det som räknas. De enda som kan klaga är bönderna, men de klagar ju i viket fall som helst, och folk med egen brunn. Grundvattnet sinar, skogen är knastertorr och köpmännen i staden letar febrilt efter sina kunder. Och mitt i allt så sitter jag på en stol under parasollen i stugan och läser en god bok. Jag har till och med tagit av mig tröjan några gånger. Och då är det varmt. Meteriilogerna har lovat sämre väder (läs:regn) sedan i maj med det blir liksom inget av det. Solen steker på, timma ut och timma in.



Vi har fördelen av att ha en sval lägenhet. Det har ju inte alla. En del blir sittande i sina rum och svettas desperat för att föröka hålla sig svala. Vi däremot har en maffig 5:a där man alltid kan finna ett svalt rum. Det är endast på nätterna som det kör i hop sig lite. Vi har inte sovit i stugan på några veckor nu eftersom den lilla kuben värms upp till säkert 800 grader under dagen och nätterna bli ohyggliga prövningar där man ligger som i en egen liten pöl av svett och roterar som en propeller i desperata fösrök att finna en stunds sömn. Nä, då är det bättre hemma. Öppnar man bara balkongerna, några fönster och inte tänker dystra tankar somnar man som det lilla oskyldiga barn man inte är.

Nä, som sagt. Jag har inget att klaga på. Och bara det är ju ovanligt.

Flugor måste väl ändå vara exeptionellt korkade varelser? JAg låg på sängen i stugan häromdagen och tittade upp i taket. Där flög en 5-6 flugor omkring. Runt, runt, runt gjorde de lovar kring varandra, som i en invecklad dans. De fick inget gjort förutom att flyga runt i sina invecklade cirklar. På fönstret klättrade de riktigt dumma flugorna. Visserligen stod dörren på vid gavel men det verkade inte de stackars flugorna fatta. De klättrade, flög in i, boxades, med fönstret. Gång på gång förökte de flyga rakt igenom rutan. Och bara nån meter därifrån drog en mild bris in genom den öppna dörren. Borde de inte fatta att vägen ut fanns bara nån ynka meter från dem? Jag vill ju inte döma någon av Guds vackra varelser, men nog verkar det urbota korkat?

Igår, medan jag låg på en filt i trädgården studerade jag en annan liten flygande figur. Det var en humla som kravlade omkring på gräsmattan. Jag vet inte riktigt vad det var för fel på den. Kanske hade den överansträngt vingarna, kanske ville den bara ta en promenad. Men när jag låg där platt på gräset kunde jag inte hjälpa att jag stilla undrade varför flygfäet inte flög. Det såg mycket ansträngande ut att traska omkring på en gräsmatta om man är humla. Upp för grästrå, ner på andra sidan, upp på ett nytt. Själv så brukar jag undvika att klättra upp för träden när jag går i skogen utan jag gör mitt bästa för att hålla mig mellan dem, på platta marken. Men inte min nyfunne vän humlan inte. Upp på ena sidan, väl uppe på strået så hängde den och balanserade förtvivlat för att hålla sin lilla humlekropp uppe på det allt mer svajande grässtråt. Sen började nerklättringen på andra sidan. Gång på gång. Men framåt gick det, det kan jag inte förneka. På en kvart nått sånär så tog sig den lilla filuren sig fram en 2 meter eller nått. Det hela verkade gå på ren vilja. Kanske handlade allt om motion. Kanske humlans fru hade fällt någon elak kommentar om hans allt mer tilltagande rondör? Eller så skulle han ställa upp i nått för oss okänt humlemaraton. Inte vet jag.

Men i viket fall så är jag glad att jag inte är varken fluga eller humla. Man vill ju inte ställa till besvär menar jag.

Det är varmt idag. Jättevarmt. 32 grader i skuggan. Det är varmt det. Vi har tillbringat den mesta tiden på stranden och i trädgården i stugan. Jag som en strandad val på ett täcke på gräset med katten bredvid mig och en god bok att läsa. Precis sådär som man drömmer om att sommaren skall vara när man sitter och huttrar i november. I skuggan fann jag en mild bris och där låg jag så bra man bara kan. Väl hemma så åt vi chokladpudding i sådana mängder att jag nu brottas med ett lätt illamående. Vi passade också på att beställa biljetterna till Torpaspelen som jag, Hulda Hustrun, min yngsta son och min dotter skall gå på på fredag. Nu väntar snart Miss Marple på tv, en äkta, Engelsk deckare.

Fan trot om inte detta är en av de där perfekta dagarna som bara inträffar då och då.

Våra bilar är sönder. Båda två. Vår lilla Golf läcker kylarvatten rakt in i kupén. Det hela beror enligt folk som kan sin sak på att något som heter "elementet" är trasigt. Alltså den där prylen som gör att det blir varmt och gott inne i bilen. Det skvalar och skvätter och vi får hälla på nytt vatten i kylaren titt som tätt. Vi har provat med att hälla i en svindryr sörja för att täta det hela, men skvättandet avtog inte ens. Vår Saab trilskas ännu mer. Det hela visar sig som att intrumentpanelen blinkar. Som en djäkla julgran. På, av, på, av. Hastighetsmätaren hoppar så vackert medan alla de olika lamporna tänds och slocknar i ljuv otakt. Det hela beror, återigen enligt personer som bör veta, på att det som heter "instrumentet" är sönder. Så vi har ett element och ett instrument som är sönder. Det hela gör att vi har två bilar men inte vågar åka längre bort än Knalleland med någon. Saaben är till och med avställd eftersom vi snabbt räknade ut att den aldrig skulle ta sig igenom besiktningen. Så biluslingen bara står där på parkeringen och kostar pengar i försäkring. Den lilla skruttiga Golfen puttrar vi visserligen omkring med men det finns ju ingen som vågar sig ut på längre sträckor. Inte så kul att bli stående på nån obskyr landsväg med den sista kylarvätskan porlande kring fötterna. Men den bilen är ialla fall igång.

Nog dags att köpa cykel. Visserlige, jag har en i källaren. Men den är sönder.

Vi var på fotboll igår. Elfsborg - Hammarby. 3 - 0 blev resultatet och det hela var mycket njutbart. Men nu till saken. Där fanns det så kallade ungdomar precis överallt. Nog så. Men bland dessa våra unga krafter fann den noggranne observatören ett fenomen, som jag visserligen även förut sett men det blev så uppenbart igår. För alla dessa unga män, på tröskeln till livets hårda match, bar sina byxor på halv stång. Vart man än tittade såg man kalsoner som kröp upp ur byxbaken på folk. En del stackare var tvugna att halta fram på livets stig för att hålla uppe byxorna. Vad är det för fel på dem? Varför vill de se ut som byfånar? Om någon hade visat sig med byxorna på halv stång på det sättet när jag var 20 år (för sisådär 16 år sedan) hade den stackaren blivit inte bara utskrattad, men också troligen straffad med att vara tvungen att hålla sig till livets bakgator i flera månader. Kan det vara bekvämt? Av den ansträngda, lite skuttiga, gången troligen inte. Ibland såg man någon som drog upp byxorna från knänivå. Troligen ligger väl gränsen för vad som kan anses passande där någonstans. Ser de int att det ser urfånigt ut? Att det sedan ställs höga krav på kalsongerna är ju ett annat problem. Men det kan ju inte anses som speciellt vackert med ett par spräckliga, veckade kalsonger över ett par slappa skinkor. Men ser dessa unga män detta? Troligen inte. Vad tycker deras flickvänner? Blir det inte irriterande att ständigt behöva vänta på att pojkvännen skall komma ikapp efter att han blivit stående och dragit upp sina byxor? Gång på gång. Tilråga på allt såg vi enstackare som hade ett skärp på sina byxor. Det borde ju borga för en god byxföring, men icke sa nicke. Byxorna hängde likt förbannat på halv stång medan skärpet satt utanför kalsongerna i midjehöjd. Säga vad man vill, men jag har aldrig vad jag minns behövt ett skärp till mina kallingar. Och jag hoppas att jag slipper det med. Jag menar inte att vi alla skall hissa upp byxorna till strax under armhålorna, som på 1930 talet. Men nån jävla ordning får det väl ändå vara?

Nä, jag fattar bara inte. Alls.

Det där med lightciggaretter kan jag inte förstå mig på. Ja menar, om man nu är så djäkla korkad att man röker, tror man då att det blir mindre farligt att röka bara för att en del av röken filtreras genom ett kolfilter, eller hur det nu fungerar. Ja menar, vi snackar om rök. Rakt ner i lungorna. Och dessutom är man ju tvungen att röka dubbelt så mycket eftersom man likt förbannat vill ha i sig det där dyrbara nikotinet som giftpinnen gömmer i sitt innersta. Så man drar så hårt man kan, ju mer "light" ciggaretten är ju mer drar man. För om man har en gammal hederlig ciggarett, utan filter eller annat krafs så behöver man ju inte dra så förbaskat. Med vissa starka cigaretter räcker det ju nästan med att man har dem i fickan för att få i sig nikotinet.  Men de där lightciggen säljer ju som smör. För folk tror på allvar att de är hälsosamma när de går och puffar på sina taggar bara för att det är ju bara light. Som om rök skulle kunna vara hälsosamt. Den enda ciggaretten som är hälsosam är ju den du inte tänt än. Och om någon undrar; jo jag röker själv.

Sen har ju hela light begreppet blivit en ofantligt stor grej. Folk köper allt bara det står "light" på produkten. Vi häller i oss cola i mängder, för den är ju sockerfri. Jo, det är sant. Men istället har man i nån kemisk förening som vi inte vet ett skit om än eftersom den bara har funnits på marknaden i några år. Vi vet att för mycket av det där ersättningsmedlet ger diarré men vi har ingen aning om vad som händer i det långa loppet. Ja menar, ett tag tyckte man ju att DDT var den perfekta uppfinningen. Är det inte då bättre att dricka mindre cola? Eller har jag missat nått nu igen? Samma sak med snus. fattar inte riktigt. Sen när blev mindre mer? Och margarinet blir bara fettfattigare ju mer dagarna går. Snart brer vi mackor med -25% fett. Det smakar bara plast om det hela, men det är ju light.

Nä, jag måste ha missat nått.

Vart går man nuförtiden för att få en slät kopp kaffe? Ni vet, en helt vanlig kopp med svart kaffe. Utan mjölk, kanel eller annan skit som de har i kaffet nu för tiden. Kaffedrickandet har blivt en vetenskap. Förr i tiden tog man sitt kaffe direkt från en kaffekanna på disken på fiket. Det hette fik på den tiden. Det där kaffet man fick ur den där kannan kunde vara rätt starkt eftersom kaffet kunde ha stått på sin lilla värmeplatta i timmar. Men man visste vad man fick. Skulle man nödvändigtvis krångla till det med mjölk i kaffet fick man ta en liten trekantig papperstetra ur en korg bredivd kaffet, jämte sockret. Detta var på den tiden folk hade socker i kaffet. Det vet vi ju nu att socker är farligare än kokain, men det visste vi inte då. Ska man ha en kopp kaffe nu för tiden så måste man för det första komma på vilken av alla de millioner olika sorters kaffe man vill ha. Det her ju inte kaffe med mjölk längre, utan caffe latte, moccachino, café de creme eller nått annat helt hopplöst. Sen måster man lista ut hur det där skall uttalas. För man vill ju inte visa sig vara okunnig. Och fråga efter en kopp svart kaffe vågar man ju då rakt inte, då kan ju personalen tycka att man verkar som sprungen direkt ur 1800-talet.  Och egentligen är alla dessa olika namn bara kaffe med olika mängder mjölk. Och det där med kanel i kaffet? Vem fan kom på det? Kanel har man till risgrynsgröt. Resten av tiden skall kanelen stå bortglömd bland andra obskyra kryddor. Kanel i kaffet? Vilken djäkla idé.

Tillråga på allt så kostar kaffet en mindre förmögenhet. Typ 40 spänn för en kopp kaffe. Fast det såklart ju inte heter kaffe då förståss. Jag vet inte ens om svart kaffe finns längre. JAg vet att hemma, i mitt eget kök, kan jag brygga svart kaffe. Det är inte svårt alls. Man bara häller vatten i den lilla behållarne, fyller melittafiltret med kaffe, trycker på en knapp och vips så är kaffet klart på några minuter. Men ute på kaffeerna är det inte lika lätt. Har ni sett kaffeautomaterna nu för tiden. Som sagt var det förr en liten dubbelbryggare som stod p ådisken. Nu för tiden är det monstruösa maskiner som tar upp en halv lägenhet. Det är små rör, en mängd olika luckor och otroliga mängder med knappar på dem. För att koka kaffe. Jag tror att de där maskinerna kan göra allt från att skala bananer till att springa små ärenden. Men att koka en svart kopp kaffe. Det verkar de inte reda ut.

Man kan läsa om poker på sportsidorna nu för tiden. Poker. Är det en sport? Sen när i helvete blev poker en sport? Vem har bestämt det? När får vi läsa om SM i dammning? Eller Världsmästerskapen i fia med knuff? Hur tänker sportredaktörerna när de lägger in pokerresultat bland boxningsnotiser, fotbollsresultat och reportage om Tre kronor? Borde inte rimligen poker hamna bland, tja, vad tusan som helst men inte bland sporten.

Till råga på allt så spelar alla poker nu för tiden. Och med alla menar jag alla. Linda Rosing för helvete. Vem gav henne en karriär som pokerspelare, eller vad tusan hon nu gör? Man kan köpa pokerset med ett litet bord och allt på Netto. Folk bjuder in varandra för att sitta i källaren i undertröja och spela poker. Som de stora grabbarna. Fast de som tjänar pengar på att spela poker sitter förstås sällan i undertröja. På tv visar man poker på kvällarna och nätterna. Man får titta på när kändisar spelar poker. Ben Affleck lär vara en fena på det där. Men ärligt talat. Hur kul är poker på tv? Då är det till och med bättre att kolla på golf på tv. Och det är så tråkigt det kan bli. Men poker är värre. Mycket värre.

Jag har nästan aldirg spelat poker. Min ömma moder förbjöd kortspelande i mitt barndomshem efttersom hennes fader i sin tur hade blivit galen när min ömma moders bror, min morbror alltså, hade spelat kort med kompisarna nån gång. Det var väl nått religiöst kan jag tro. Men det där gick i arv till mig så att jag i min tur helt enkelt inte förstår mig på spel och dobbel. Jag köper aldrig lotter, har inte spelat på Lotto en endaste gång i mitt liv, endast spelat på spelmaskinerna på Danmarksbåten nån enstaka gång och bara spelat på tipset två gånger i mitt liv. Inte för att jag tycker illa om spel, men jag bara förstår mig inte på det. Jag menar, man vet ju att man nästan alltid kastar iväg sina pengar rakt ner i sjön. Det är ju större chans att man hinner fylla 40 före man får sin första hemmoroid än att man vinner på spel. På tv kan man ju följa de färgade bollarnas tur i sin lilla roterande glasbubbla och då fattar man ju hur liten risk det är att man vinner ens en endaste ynka lilla krona på det där. Jag vet, för att vinna måste man spela. Men ärligt talat, hur många känner du som vunnit mycket pengar på spel? Såklart finns det nu nån som räcker upp handen och påpekar att grannen vann 2 mille förra hösten. Men alla vi andra som inte känner nån som vunnit är nog trots allt i majoritet..

Och poker på tv? Nä jag förstår fortfarande inte mig på det.

Vi var på auktion i går. eller snarare så tittade vi bara in lite snabbt för att se vad som erbjöds, själva auktionen strundatde vi i eftersom vi snabbt fann att det inte riktigt var vår prisklass. Men vi hann i alla fall ta en liten sväng kring exlusiva soffor och en stackars trumpet mitt bland mattor och matrumsbord. Själva auktionen hölls i parkhallen här i Borås. Detta gjorde att jag snabbt drog in andan när vi ramlade in i lokalen. För det var där, för 20 år sedan man gick på ungdomsdisko. Jag vet inte hur många gånger jag gått omkring lite lagom slirig i den lokalen, letat efter en hjärtanskär och druckit insmugglad Brännvin Special. Den långa trappan där jag ramlade ner en gång finns kvar. Dansgolvet såg mycket mindre ut än jag mindes det, men vad gör inte det 20 år senare? Det var en konstig känsla att återvända till denna lokal där så mycket av min ungdom utspelades. Slagsmålen, dansandet, drickandet, alla ciggaretter som jag rökt där. Ibland, då och då, fann man en vacker flicka att dansa med, men mest så var det kompisgänget som stod i en stor, glad, hög och hoppade upp och ner. Märkligt vad tiden går. Nu för tiden kan jag bara hoppas att min son inte gör hälften av de misstag jag gjorde och att min dotter inte gör hälften av de misstag jag fick flickorna att göra.

Tden går och går.

Kom på att det snart är augusti. En månad kvar på sommaren. Snart har 2/3 av sommaren gått. Försvunnit. Poff, väck. Vart tar den vägen, all den där tiden man har? Nyss var det mars och våren var på gång, nu är det alldeles strax september. Och jag som avskyr september. Och oktober, november, ja hela vägen till mars igen. Kallt, mörkt, ruggigt. Jo, jag vet, man skall inte ta ut något i förskott, man skall leva i nuet. Och det är väl vad jag gör mesta delen av tiden. Men ibland, som nu, glimmar det till och jag får höstångest mitt i ljusaste sommaren. Nä, lika bra att släppa det där. Än så länge så är det varma vindar som gäller och regnet gör endast korta gästframträdanden. Strandens sand är soluppvärmd och gräsmattan bjuder in till en liten lässtund bland humlor och skuttande katter.

Bäst att inte tänka längre fram än så.

Nu har det blivit alldeles tokigt med min dygnsrytm. Idag vaknade jag klockan 04.00, pigg som en liten mört och kaffesugen. Utanför vårt fönster kvittrar morgonfåglarna glatt och tidningsbudet ränner omkring i trappan som en galen råtta. Men efter att rökat en ciggarett och druckit en kopp värmekaffe så skall jag nog försöka fortsätta sova lite. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara?

Mitt minne är inte vad det borde vara. Det är inte ens så bra som det borde vara för en ordinär 93-åring. Fan, det finns 100-åringar med bättre minne än jag. Jag glömmer allt. Hela tiden. Det vore ju inte så farligt med det om jag bara slapp att leva med konsekvenserna av det hela. Men det gör jag ju inte. Nu senast glömde jag bort tiden för ett läkarbesök. Det normala i ett sånt fall borde ju vara att då snabbt ringa och ta reda på när det nu var man skulle infinna sig. Men det glömde jag att göra. Så nu får jag betala för ett läkarbesök som jag inte gjort. Smart. Jag glömmer vart jag lagt mina glasögon dagligen. Jag har två par, bara så att jag ialla fall har ett par på mig. Fast då glömmer jag bort vart jag lagt båda paren. Jag tycker att jag ständigt tycks leta efter något. Glasögonen som sagt, fjärrkontroller, tröjor, snuset, mina skor, strumpor, min klocka, dagen tidning, gårdagens tidning, min kaffekopp, kameran, minneskortet till kameran, min mobil. Allt, allt. Allt bara försvinner. Oftast yrar jag kring i lägenheten och letar planlöst efter vad det nu kan vara som jag tappat bort. Efter ett tag brukar Min Hulda Hustru lägga sig i leken och givetvis hitta prylen efter bara någon sekund. Oftast ligger grejen då på nån helt hopplöst ställe. Fjärrkontrollen till tvn kan hittas på toaletten, mobilen i kylskåpet, strumprona i kastrullskåpet. Jag lever i ett ständigt vakuum där saker och ting bara försvinner helt spårlöst. För att inte tala om det där med tider. Min Vackra Kvinna har lärt sig att det inte är någon idé att bestämma att något skall utföras en viss tid. För jag glömmer. Snabbt.

Fasen, jag undarar vad det är som jag glömt idag. Äh, det ger sig.

Jag är rädd att jag har vänt på dygnet lite medan jag var sjuk. Eller lite och lite, rätt mycket faktiskt. Idag gick jag upp vid 16 tiden. Dramck mitt morgon kaffe vid halv 5 på eftermiddagen. Det känns ju; sådär. Det bli rliksom som om hela dagen bara försvinner liksom. Man äter lite, går på dass, läser dagens tidning, så vips så är det dags att sova igen. Sen ligger man och roterar som en propeller i sängen och föröker somna innan man slutligen faller i drömlös dvala frammåt 05.30 tiden. Helt uppåt väggarna. Så, nu gäller det att vända tillbaka det där. Som tur är så är det rätt ruggigt väder ute med stengrå skyar och "endast" en 20-25 grader så det käönns inte fullt så hopplöst att ha  sovit bort hela dagen. Men i morgon skall det visst vara fint väder igen så där ska jag försöka knata upp på morgonen.

För nån djäkla ordning skall det väl vara?

Min äldsta son är 16 år i år. Det betyder att han är mitt upp i de ljuva tonåren. Det enda som syns av honom är ett stort hår. Vi vet att håret bor i min sons rum, alltså drar vi slutsatsen att det under allt de där håret finns en människa och vi har även bestämt att det troligen är äldsta sonen. Varje sommar sedan han varit 11 år så har han haft som sommarsyssla att klippa gräsmattan i stugan en gång i veckan. Detta jobb har han misskött efter bästa förmåga allt sedan dess. Tanken är ju att han skall klippa gräset före det blir så långt att små lejon kan gömma sig i det, men av någon, för mig, outgrundlig anledning lyckas han alltid dra ut på det hela så att han till slut blir tvungen att hugga sig fram med lie för att överhuvudtaget komma framåt med gräsklipparen.

Igår skjutsade Hulda Hustrun till och med ner den lilla mannen till stugan så att han skulle kunna klippa gräset. Då har det gått två veckr sedan han klippte det senast. Visserligen har han förra veckan påbörjat klippandet och tagit en bit, men den lilla biten har ju hunnit växa igen sedan dess. Sonen kom hempustandes efter några timmar och jag tänkte att det ju gick relativt smärtfritt denna gången. Döm då om min förvåning när jag kom ner till stugan idag och upptäckte att inte ett endaste lilla ynka grässtrå var klippt. Gräset vajade vackert i vinden, humlorna flög från klöverblom till klöverblom, katterna smög i den täta vegetationen och allt var så fridfullt och orört. Fram för allt orört.

Frustande av ilska åkte jag hemmåt för att läsa lusen av den lilla lögnaren. När jag konfronterade honom lade han ögonbrynen i förvånade bågar över ögonen och sade: ja just det ja, det var ju inte klart". Det var inte klart? Fan, det var ju inte ens påbörjat! Men jag måste ge mannen lite heder för jag tror att han skämdes. I alla fall lite. Tänk, jag har inget som helst minne av att jag skulle vågat missköta en syssla på samma sätt när jag var 16. Jag har bara minnen av en lång radda med perfekt utförda arbetsuppgifter.

Eller hur var det nu igen...

Man får lätt dåligt samvete när man sitter inomhus när solen skiner utanför de nerdragna persiennerna. Man borde ju vara ute. Ägna sig åt kraftfulla bollsporter, simma, hoppa och skutta i solen. Istället sitter jag inomhus och dricker kaffe. Den enda solen jag ser är den som lyser på balkongen när jag är ute för att röka. Nu vet jag ju att sol är farligt nu för tiden. Man ska smörja in sig i diverse krämer, bära fånig hatt och hålla sig till skuggan. Men likt förbannat skall man inte sitta inomhus och kura som vore det november. Det är inte korrekt beteende på sommaren. Det är inte försvarbart. Ändå är det precis vad jag gör. Bara för att jag kan liksom. Men jag kommer nog ångra mig när vintervindarna viner kring knuten och snön faller som stora, vita, dasslock från den decembersvarta himmlen.

Men det är då det.

Jag blir nästan aldirg pinkenödig nu för tiden. Det måste vara värmen. Man börjar ju undra när man kommer på att man inte varit på dass på typ 3 dagar. Svettas man verkligen ut allt i värmen? Och är inte det i så fall rätt äckligt? Ja menar, man borde ju byta kläder 18 gånger om dagen om man tänker på det som skulle pinkats ut springer fram som pölar på huden.

Värmen har inte bara gott med sig.

Jag har börjat röka igen. Bara för att verkligen bevisa att jag är så urbota dum som jag ser ut att vara. Snuset har jag kvar. Så när jag lägger ut en snus tar jag en cigg och när den är utbrunnen så lägger jag in en snus, så börjar det om igen. Om någon frågar hur mycket jag röker så böir det ju inte så mycket. Om man liksom bara glömmer bort at jag snusar mellan blossen. Man vill ju vara mondän, så egentligne är det ju skitkorkat att börja röka igen. För det är inte cool längre att röka. Inte som det var när jag började röka för sisådär en 20 år sedan. Då var det jätte cool. Fast man sa ju inte cool då förståss. Det var inte coolt på den tiden att säga "cool". Däremot var det bra att röka. Jag och min akompisar brukade dela på ett 10 pack röda Prince i källaren. Vi rökte tills det tjöt i öronen och väggarna dansade mazurka framför ögonen. Sen gick vi ut i solskenet med nikotonfärgade fingertoppar och gled längs gatorna som de kalla katter vi var.

Men det var då det. Sedan dess har jag läst till sjuksköterksa, gjort en ettårs praktik på lungavdelningen. Då slutade jag röka. Det var jättelätt att sluta med det när man gick bland alla hostande stackare som var inkopplade till tunga syrgastuber. Men det var 10 år sedan så nu har jag hunnit glömma de där tuberna och har börjat röka igen.

Fan vad jag bara måste bevisa att jag är korkad. Gång på gång.

Funderar på att rycka upp mig. Här går jag och lägger dag efter dag utan att göra ett endaste lilla jota. Visst, jag utför de mest basala saker. Som att andas själv. Äta. Gå på toaletten. Men resten av tiden försvinner i ett enda stort "intet" Inget får jag gjort. Jag planerar en hel massa, jo då det gör jag. Jag har pratat om att byta tändstift på bilen i några dagar nu. Jag har talat om för familjen att jag minsann tänker tvätta bilen. Detta har jag sagt sedan i Mars. Jag när vilda planer på att sortera cd-skivorna. Vissa dagar vaknar jag i den fasta förvissningen om att detta skall bli den dagen då jag spikar upp den där tavlan som står på golvet i ett hörn. Av detta blir det endast ett stort "NOT" av det hela.

Man borde rycka upp sig. Raka sig, borsta håret. Göra något. Bara nått, vad som helst. Men tillslut brukar det hela sluta med att jag ligger i sängen på kvällen och väntar på John Blund, utan att fått nått gjort förutom att jag druckit en radda koppar kaffe och rökt oräkneliga antal ciggaretter.

Man borde. Äh, jag tar det i morgon.

Jag har gått ner några kilo. 7 närmare bestämt. Detta har försatt mig i en liten knipa eftersom mina "smalkläder" fortfarande är allt för små medan mina "fetkläder" blivit lite för stora. Och det är ju ingen idé att köpa kläder som passar just nu eftersom tanken ju är att gå ner mera. Så jag får knata omkring i kläder som antingen fladdrar kring vaderna som bortsprungna tält eller som smiter åt kring min valkiga buk som ett färgat skinn. Inte helt lätt.

Ständigt dessa livsproblem att brottas med.

Sådär ja. Då var man frisk igen då. Upp och iväg bara. Full fart. Fast jag har sovit otroligt mycket de sista dygnen. Men det kanske var vad som behövdes. I torsdags var vi på Alidebergsbadet med barnen. Där låg jag och skvalpade en stund bland barn, föräldrar, kolapapper och bananskal. Det var minst sagt fullsatt eftersom det var en varm och solig dag. Efter det äventryret så begav vi oss till stan för att avnjuta ännu en torsdagskväll, denna gång var det Linda Bengtzing som stod för underhållningen.  Så efter allt detta sov jag som en stock ända till 17.00 igår eftermiddag. Till min förvåning så sov jag gott även senare på kvällen ändå till nyss. Så sömnproblem har jag inte ialla fall.

Nu är det kaffe och cigg som gäller. För nu vill jag vara med i livet jag med.

JAg har vandrat i dödsskuggans dal. Eller, nu tog jag allt i, men jag har varit rejält krasslig. I nån dag så låg tempen på 39,8 grader som högst. Feberfrossa, svettningar, en vidrig huvudvärk och en likaledes vidrig yrsel. Jag har legat platt på sängen och bara varit uppe för att pinka och röka då och då. Idag är första dagen jag känner mig hyggligt ok. Det värker fortfarande i ögonen när jag tittar åt sidorna, uppåt eller neråt, men vad tusan. Är det inte värre än så så. Där ser man. Det börjar bli en liten fin tradition att jag skall vara sjuk under sommaren. De senaste åren har jag varje sommar åkt på nån form av ordentlig infektion. Ett år hade jag en hosta som var så hård att jag, bokstavligen, blödde ur ögonen (sic), samtidigt som halsen var så igensvullen att jag fick spotta ut min saliv. Året efter var det en lunginflammation som fällde mig.

Det är väl typiskt att jag skall vara tvärtom till och med när det gäller sjukdom. De flesta blir ju rejält sjuka på vintern, om de nu blir sjuka alls. Men inte jag inte. Nä, mitt i den blomstrande sommar, med blå himmel och gröna gräsmattor skall jag gå och bli kanonsjuk. Inget kul alls.

Medan jag låg i stugan och hostade passade Hulda Hustrun på att åka till göteborg med barnen. Det var ju tänkt att jag skulle med men som sagt. Jag var ju sjuk. Där fick man för att man ville roa sig lite. Men som sagt. Nu är jag på g igen. Min Vackra Kvinna har återigen tagit med sig barnen, denna gång till Falkenberg, för att besöka sin fader i hans lilla, lilla, stuga på Skrea. Jag körde ner Hustru och barn till tåget för en stund sedan och nu sitter jag och funderar på vad man skall göra nu när man är gräsänkling och allt. Jaja, det ger sig nog. De kommer ju hem igen i morgon gudskelov. Jag är inte så bra på det där med att vara ifrån min Kära Kvinna. Får väl låta tiden gå bara. Nu när man är nästan frisk borde det ju gå rätt smärtfritt.

Vissa dagar kan man klara sig utan. Det finns även vissa veckor, månader och år man skulle kunna leva förutan. Det händer, titt som tätt, att man (jag) får skörda konsekvenserna av det man ställt till med. Idag är en sån dag. Denna dagen skulle jag vara mycket nöjd med att slänga på närmaste medmänniska.

Det här med att vara ett arsel har sina sidor. Man kan tycka att det är både fel och oriktigt att vara usel. För det vill man ju inte vara. Men så helt plötsligt så faller penningen ner och man (jag) finner sig vara usel, debil och beklämmande. en sur typ. En fel typ. En såndär. En rackarns skitstövel. Man (jag) finner att den inre kärnan, ryggraden inte räcker till. Att man inte orkar, vill, uthärda stormar. Man (jag) tar till hjälpmedel. Blir sexmissbrukare, jobbmissbrukare, tja, varför inte alkoholmissbrukare? Det hjälper att missbruka. Man finner lindring. Man finner kontemplation i mitten av det mest intensiva, i det mest förbrännande.

I den glödheta mitten sitter man säkert. Man ser klart. Livet spelar roll. Att vara oberörd är... tja, rörande.

Förlåt.

Min penis har krympt. Jag har visserligen aldirg varit en av "the big boys" men med de 14.5 cm eller vad det nu är som anses som vara medel i vårt vackra land så har jag känt en viss säkerhet när jag inträdit i de publika duschar man ibland som sammhällsmedborgare är tvungen att vistas i, som tex på badhuset. Jag vert, det finns en del elefantavkommor som dinglar fram på vägen mot bastun men dessa har oftast bara fått mig att dra handduken lite tätare kring höfterna. Men nu har nått hänt.

Det är ju kännt att man krymper med stigande ålder. Men att min lilla pinne skulle bli mindre var jag inte beredd på. Jag tror det har nått med min medicinering att göra. Typ som att doping krymper testiklarna. Vissa dagar när jag sätter mig på toaletten har jag bara ett tomt skinnskal att skryta med. Vart tog resten vägen? Ska jag leva såhär? Ska min fru leva såhär? Lite blev minst. Ju mer jag önskar fyllighet och volym ju sämre blir min räckvidd. Borde jag operera mig? Kan man ens leva såhär. Tänk om den krymper mer. Tänk om jag blir sittande med endast ett tommt, dinglande minne av fornstora dar.

Hua, hämta en doktor. Jag är sjuk.

Alla motionerar. Alla går ner i vikt. utom jag. Runtomkring mig faller personer bort, endast kvärlämnande halva sig själva och ett nyfunnet självförtroende. Det köps nya kläder (jodå, jag ser er, Chrille; Jonas E och allt vad ni heter). det springs, cyklas, äts enligt GI-metoder, stenåldersdiet eller helt enkelt mycket mindre. Alla skriar om sin nya ork. Nu minsann klarar de allt. De kan jonglera samtidigt som huset brinner, barnen börjar knarka och de själva blir utan jobb.De har blivit elitmännskor på gemmeldagar. Kalla det en förtidig 40-års kris, livskris eller vilkendjäklakrissomhelst. Men nått är på gång. Det verkar bara som om jag är den enda som inte fattat.

Jag röker, snusar, dricker och äter som om den sista stora dagen är i morgon. Och om jag fortsätter såhär så är den väl det snart. Visserligen har jag gått ner 5-6 kilo det sista. Fast fan tro om det inte bara är förlust av vätska i värmen. Skjortan spänner över magen, byxorna över baken. Jag har odlat ett smärt litet hakskägg för att kamoflera den allt mer växande dubbel, eller trippel hakan. På den gamla tiden, när min far var ung, kallades det pondus. Nu heter det fetma. Fast å andra sidan var min far aldirg fet han heller.

Men jag är er på spåret. Jag fattar. Ni kommer inte undan. Döden lurar på oss alla. Fet som mager, liten som stor. Spring ni. Själv sätter jag mig ner med en fläsksnitzel, en stor stark och drar några bloss på min Camel. Förresten är det fotboll på tv så då kan man ju inte springa omkring.

Grannarna hade fest i fredags. Trevligt för dem tänkte jag för mig själv där jag satt på trappen och njöt av en Camel. De satte upp ett partytält, ställde ut två grillar, plockade fram och tillbaka med plaststolar. Det verkade vara rätt många gäster som väntades. Som sagt, trevligt för dem. Lite senare på eftermiddagen så var det full fart i sommrastan. Männskor sprang fram och tillbaka på grusgångarna, det var ett fasligt hejande hit och dit och jag tänkte för mig själv att det verkar som om flera av grannarna skall tillbringa kvällen i ett festligt sammanhang. Det var så att jag satt och lurade på om det var nått speciellt att fira denna vanliga enkla fredag.

Ännu senare började sammanhanget gåt upp för mig. Både jag, Hulda Hustrun och min äldsta son satt och filosoferade på våra vita plaststolar i trädgårdens lummighet när allt började klarna. Det var grannfest. För i våra närmaste grannars trädgård fann vi att det var folk från alla stugorna kring oss. Hela kvarteret var där. Utom vi.

Där minglade de kring med sina plastglas med vin, öl eller mineralvatten. Grillarna var på uppvärmning, det flyttades återigen stolar fram och tillbaka, vi hörde spridda skratt som vittnade om att vinet började göra sitt jobb. Så där satt vi. De enda i hela jäkla kvarteret som inte var bjudna på denna sommarstadsbaluns. Visst, av de 120 stugorna var ju de flesta inte bjudna. Men alla stugor i vårt kvarter förutom vi och de där paret som aldrig syns till var där. Kul. Jättekul. Vi kände oss både dumma och utanför så tillslut så kröp vi in i stugan med förnedringens röda färg kring våra solbrända kinder.

vad det beror på vet vi inte. kanske att vi är typ 200 år yngre än de flesta andra som har stugan kanske är en förklaring. Eller så tror alla att vi är massmördare. Nästa helg tänker jag ha grannfest. Själv. Ingen får komma. Då får de se minsann! Idag, söndag så ha ralla krypit fam ur sina skal och luften ljöd av den utlslitna frasen: "tack för senaste". Detsamma säger vi!

Min fru försökte ta livet av mig igår. Det hela är mycket allvarligt. Jag tror hon är efter mina pengar. Det hela började när jag satt i trädgården, rökte en pipa god tobak och njöt av en folköl. Det var lördag, stillheten var total och jag väntade på att fotbollen skulle börja på tv. Som jag satt där så sprang båda våra katter förbi mig och in i grannens trädgård. Hopp, skutt och över staketet in på gräsmattan. Där satt de och såg lagom mördarkattiga ut. Sedan smög de i bästa deckarstil in i grannens täta, gröna häck. Helt plötsligt hördes ett desperat kattskri och vår lilla hona, Chips flög som en champagnekork över gräsmattan och in under grannstugan. Upphovet till denna plötsliga kattpanik visade sig vara en grå ståtlig katthane som lojt strök kring busken. Innifrån busken hördes desperata katthot från vår hane, Sir Lancelot. Visserligen förpliktigar namnet men det skiter Lancie fullkommligt. Han är jättefeg och skäms inte ett skvatt över det. Den grå katten satt en stund framför busken sen knatade han sakta iväg.

Ivrig som jag var att rapportera det instäffade till Hulda Hustrun så sprang jag, eller nu tar jag i, jag gick nog snarare, in i stugan och med andan i halsen började jag: "du skulle..." längre hann jag inte innan ett skri passerade mina läppar och mina lemmar frös till is. För istället för min Vackra Kvinna fann jag en spöklik varelse som hånflinade åt mig med vassa, skarpa tänder. Sakta närmade sig den hemska figuren mot mig med utsträckta händer. Jag stod skräckslagen, förintad. Nu skulle jag dö. Det var en mördare i stugan. Troligen hade denna onda människa redan mördat min Sköna Dam. Kanske var hon redan nergrävd under trägolvet. Jag hade ju trots allt suttit i trädgården ett bra tag. Det sista jag hörde innan mörkret kom var "var inte rädd?"

När jag vaknade upp såg jag Hulda Hustrun framför mig. Hon torkade bort vit färg ur ansiktet. Varför hade hon målat sig vit? Förklaringen visade sig vara att hon smetat på en ansiktsmask medan jag satt i solen och slösade bort min tid och mitt liv. Denna kvinnan är jämt aktiv. När hon skrattat färdigt, vilket tog lång tid, förklarade hon händelsernas lopp för mig.

Jag tror fortfarande att det var ett överlagt mordförsök.

Idag har jag gjort något otroligt infantilt. Jag har beställt en löpsedel från GT med texten "jag var där" och en bild på herr Williams. 20 spän. Jag vet, det är något för tonåringar, men va fan. En liten ram, lite glas så ser det så vuxet ut som man kan begära. Eller?

Har jag sagt att vi var och tittade på Robbie Williams på Ullevi? :-)

Men vi passade också på att bese lite av Göteborg. Vi stannade några dagar och strövade omkring lite i stan. Vi hann med att besöka Universeun, Älfsborgs fästning (vilket var en höjdare för en historie nerd som jag) sen avslutade vi det hela med att åka lite attraktioner på Liseberg. Däremellan hann vi med en och annan öl på uteserveringarna,åka lite spårvagn (vilket är klart överskattat kan jag tycka), käka gott och allmänt njuta av livet. Vi åkte tåg både dit och hem. På vägen ner var det trångt, men å andra sidan verkade det ju som om hela världen skulle till Ullevi den kvällen. Hem vet jag inte så noga för då nanade jag den oskyldiges sömn hela vägen :-)

Vi har redan planerat nästa tripp till Göteborg. Det blir nästa veckohelg, fast då har vi med oss två barn, 4 & 6 år gamla. Blir nog toppen det med.

Hemma och mellandlandar. Annars är det stugan och stranden som gäller.

I Söndags blev jag djupt religiös, jag genomgick en väckelse som närmast kan liknas med den som en religion kan ge. Robbie Williams på Ullev. Det var så bra så att man kastades mellan att vara lycklig, lycklig, lycklig, på gränsen till tokig, ibland var det nära att man nästan började gråta. Så bra var det. Så ofantligt, fantastiskt otroligt bra var det. Den i särklass största musikupplevelse jag någonsin varit med om.  fan nästintill den största upplevelsen överhuvudtaget förutom födseln av mina tre barn och mitt bröllop.

Att en människa kan ha sån utstrålning, en sån karisma att 60 000 personer ramlar ihop till en enda gröt av lyckliga armar som vajade i vinden, händer som klappade, strupar som sjöng.

Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det, orden räcker inte till. Men vi kan ju säga såhär att finns den nån jag tycker kan vara värd en mille eller två på banken så är det Robbie Williams. För mannen är 100% talang. Kvinnorna vill vara med honom och männen vill vara honom. Så otroligt. Så otroligt otroligt!

Vilken dag. Vilken värme. Vilken otrolig värme. I dag har jag faktiskt spenderat den mesta sidan i skuggan där jag suttit och flämtat efter luft. Fast hellre för varmt än för kallt. Mer sol, ös på bara, bränn upp gräsmattorna, torrlägg grundvatten och bäckar. Kör på bara. Man kan ju alltid köpa en fläkt till.

Kvällen har tillbringats framför tvn där Portugal spöade England i fotboll efter en fantasktisks spännande match. Synd på Svennis. Nu väntar Brasilien mot Frankrike. Det gottiga bara fortsätter. Och i morgon skall vi ta tåget till Göteborg där en härlig tredagars minisemester väntar och där vi inviger kalaset på Ullevi tillsammans med 60000 peroner till som skall titta på Robbie Williams.

Det är gott att leva.