WoBWorld

Vi har på kort tid gjort två bra affärer. Först fick vi tag i ett kylksåp för bara 100 spänn bara några hus längre ner i stugbyn. Det gamla hade gett upp fullständigt så det passade precis hur bra som helst. Sen fick vi tag på en Porta Potti för bara 200 skr. Om någon undrar vad det är så kan jag berätta att det är en liten toalett i miniformat som passar till stugan, båten eller husvagnen. De där lådorna brukar gå loss på en 1000 spänn så vi jublade i högan sky. Dasset fanns även det bara några hus ifrån vår stuga. Nu lurar jag på att ringa på en båt som annonseras ut på informationstavlan i stugbyn.  Vem vet. Kanske kan man bli stolt båtägare med för en billig penning. Det går ju bra nu ju.

Jag börjar allt mer förvandlas till ett så kallat "original". Ni vet typen, gubbe med skägg, tant med dockvagn, karl som samlar tomburkar eller kvinna som bär huckle och långkjol. Lite annorlunda liksom. Jag tror det har med mitt ensamliv i stugan att göra. Varannan vecka är ju Hulda Hustrun där och håller mig sällskap, men varannan vecka är det ju bara jag och katterna. Du hör själv. En orakad man i en stuga med bara kallvatten och en porta potti. Och två katter. Originalstoff så det heter duga.

Dygnet liksom bara går där nere i den lilla värld som är stugbyn. Man morsar på grannar, tar en promenad på grusgångarna, går ner till Viskan och glor lite på brobygget. Det där med bron är större än du kan ana. För oss där nere alltså. På kvällarna blir byggplatsen översvämmad av folk som i klungor diskuterar brons nytta eller onytta. Den stora faran är tydligen att ungdomarna som sitter på helgerna på badplatsen på andra sidan Viskan skall komma över till stugbyn och ställa till djäkelskap. Jag tror det är samma rädsla som när folk är rädda för Romer, utlänningar, salmonella, Bin Laden och sjukhussjukan. Alltså lite lagom irrationell och mycket vagt verklighetsförankrat.

Livets gång där nere tilltalar mig annars. Ingen stress, man lever i harmoni med naturen. Skiner solen är man ute, regnar det sitter jag inomhus och dricker kaffe, röker en pipa tobak och lyssnar på radio eller läser. på kvällarna tar jag en liten promenad, bligar på andras trädgårdar och får idéer till den egna trädgården. Lite som på 1800-talet liksom. Jag som är alldeles nypensionerad (jag fick beslutet i dag på posten) men har hela livet framför mig känner hur anledningen till min pension, det att jag är en utbränd, utslocknad, deprimerad, social fobiker och panikångestfigur, bara rinner av mig. Man lever i takt med sig själv liksom.

Men dessa veckor saknar jag min fru. Hon är inneboende hos sin stolta broder med familj eftersom det är lite knepigt att ha barnen i stugan, utan varmvatten och toaletten en bra bit ifrån. Det går väl bra på sommaren när man kan blaska av sig i Viskan och inte har några tider att passa. Men när det är dagistider som skall passas och kroppar som skall duschas så är det bäst att hålla sig till civilisationen. Alldeles strax skall det vara klart med stambyte och upprustningar av toaletter i vår lägenhet, så då kan vi ju flytta hem allihopa. Men än så har vi inget vatten i lägenheten och dusch och toalett i källarn så då får det bli såhär.

Men som sagt. Risken finns att jag förvandlats till original inan dess. Fan jag måste raka mig.

Vädret är knäppt. Ena stunden är det strålande solsken för att i nästa sekund byta om till regn, blytunga skyar och kalla vindar som letar sig in under kläderna hur många lager man än har. Jag har i alla fall hunnit med att klippa gräsmattan, utom den där jättetråkiga biten mellan en massa småbuskar och planteringar. Vidare har jag varit nere vid brobygget och glott på arbetarna som håller på att färdigställa det sista. De håller på att lägga jord på torven. Det vet jag för att jag hörde det när de pratade med varandra. De blängde lite irriterat på mig, för de undarde nog vad det var för beige typ som stod i ett hörn och bara bligade. Men det bekom mig inte det minsta utan jag fortsatte glo ohämmat. När jag tröttnat på att störa dem i arbetet gick jag tillbaka till stugan och lurade på att arbeta i trädgården lite. Men jag tog en kopp kaffe istället.

Igår var jag nere vid stranden och stal sten. Det ligger stora högar av sten vid stranden. Fast det är nog inte meningen att man skall ta av den för den är till för brobygget. Men på kvällarna när arbetarna gått hem för dagen fylls platsen av skumma individer med skottskärror, ivrigt plockandes gratis sten till rabattkanterna. Givetvis gick jag ner mig i nån otäck lera, så att min vänstra sko vid en snabb blick såg ut att vara täckt med avföring. Det var väl straffet för att jag stal kan jag tro. Men i vilket fall som helst så har jag en skottkärra full med sten bakom huset nu. Bara att lägga ut längs med planteringarna. Snyggt och billigt.

Det kliar. Jättemycket. På benen. Kli i mass. Känns som om knotten haft en svensexa på mina ben. De har sannerligen festat om. Jag kliar tillbaka. Igen och igen. Knottbetten blir röda och varma. Huden spricker. Det är rena blodbadet på min ben. Det rinner saker från mina knottbett. Och så kliar det. Jättemycket.

Det kliar hela tiden. Jättemyckethelatiden. Jag tröttnade på att klia mig för flera dagar sedan men betten är skoningslösa. Kli kli kli kli! Hur kommer det sig att jag aldrig ser några mygg eller knott? Dom biter ju mig så de måste ju komma minst sagt nära. Men jag har inte skådat en mygga i vitögat sedan förra sommaren. Ändå kan de bita mig.

Dumma knott. Eller om det är mygg. Dumma dom i vilket fall som helst.

Jag håller på att bli galen. Jag letar efter den lilla fästmojjen man skruvar fast på kameran och sedan använder för att fästa kameran i kamerastativet. Den är bara helt borta. Just nu har jag bara en dyr kamera och ett dyrt stativ, men jag kan inte sätta fast kameran på stativet. Kanske kunde det funka med silvertejp. men det blir inte så smidigt precis. Att leta efter något i vår uppochner vända lägenhet är som att leta efter en flatslus på en åker. Det ligger grejor precis överallt. I hallen står två handfat, två toastolar och två duschsett, alla i sina original kartonger. Det står högar med kakel och klinkers. Plus allt som vi var tvugna att plocka upp från källaren eftersom de såklart skulle in där med och rota bland rören. Plus allt som jag hade i min skrubb, den som nu skall återfå sin status som toalett. Allt huller om buller. Lägg sedan till en tjock lager betongdamm över det mesta så börjar ni nog förstå.

Snyft, jag som så gärna ville hitta fästmojjen.

Idag har jag varit nyttig. Jag har kört bort lite skräp till tippen, grävt färdigt ett litet land där vi skall planera lite smått och gott. Så passande att min Hulda Hustru hade köpt en bok till mig/oss: Allt om din trädgård. Den passar som handen i handske eftersom jag egentligen inte har ens en dimmig susning om hur man sköter en trädgård. Det har hänt att jag när jag rensat land sparat ogräset och kastat det som skulle spira. Sånt vill man ju inte ska hända allt för ofta. Men nu känner jag mig mer rustad.

Så jag har både grävt upp, gödslat och lagt på god matjord (det heter visst så, inte vet jag hur man kan tycka att jord är just god men...). Så nu fattas bara själva planterandet. Men just när jag börjat få upp farten så kom det ett ösregn så jag fick retirera till stugan där jag satt och njöt en pipa rök och en god kopp kaffe.  Sedan kom Min vackra Kvinna ner med svägerskan. De hade shoppat loss lite, så jag fick ett par nya byxor och en tröja. Jag fick även ett par flipflopp sandaler som jag är lite mer tveksam till. Men jag kanske vänjer mig?

Nu skall jag snart möta min yngste son vid bussen. Alltid roligt när barnen kommer på besök. Även den kortaste titt värmer.

Helt plötslig har hela världen blivit grön. På bara några dagar har de nakna trädgrenarna klätt upp sig i gnistrande grönt. De vackra körsbärsträden som finns lite överallt på vår stadsdel har visat upp sig i den allra mest rosa prakt som de kan erbjuda. Visserligen regnar det ute nu. Men det är ett relativt milt vårregn. Inte ett sånt där kallt, snett regn som slår upp kratrar i vintersörjan och kyler kroppen ända in i själen.

Om en dryg månad, midsommar. Livet är jhelt ok att leva. Helt ok..

Det där med att bygga broar verkar vara ett knepigt projekt. De håller på att bygga en bro över Viskan vid vår stuga. De har hållt på sedan i vintras med att röja mark, gjuta fundament (eller vad det nu kan heta) och pyssla med stolpar. Det ser ut om om inget har hänt på flera månader. Så helt plötsligt, idag, så hade de lagt på bron på sina infästningar. Två jätte kramar som snyggt och prydligt lade ner en hel jäkla bro. Inte vet jag vart själva bron kommmer ifrån, men nu ligger den helt klart på plats. Nu ser det ut som om det bara fattas en "ramp" eller vad man kan kalla det upp till själva born. Den ligger 3 meter över vatten nivån så just nu kan man inte bara knata upp på bron. Men snyggt blev det onekligen.

Jag har alltid varit fascinerad av byggen. Att se hur något byggs upp, hur det sakta växer fram ett hus, ett skjul, en trädgård eller vad man nu kan tyckas bygga upp. Jag är lika fjantig när det gäller gamla rester etfter hus. Som när man knatar i skogen och helt plötsligt upptäcker att man går i en gammal igenväxt trädgård eftersom det växer krusbärsbuskar mitt i skogen. När man tittar sig omkring så upptädcker man en gammal torpargrund under gräset. Då kan jag sitta och fundera på hur människor har levt där. kanske barn har fötts, gamla har dött, man har haft vårkaffe vid den nu överväxta syrenen.

Likadant har det varit att se processen med toaletterna hemma. Att se hur de har rivts ut totalt, hål har bilats upp i golv och tak, allt har bara varit betonggrus och damm. Nu har de kommit så långt att de strax skall börja kakla. Tänk vad vi männsikro kan.

Om vi bara hade ägnat oss åt att bygga upp istället för att bara riva ner.

Tänk på det du.

Skulle koka lite kaffe att avnjuta under hockeymatchen. I vanliga fall är ju det inget speciellt att skriva hem om. Men eftersom de håller på att byta avloppsstammar och vattenrör här så blir det lite besvärligare. För det första; inget vatten i lägenheten. Det får man gå ut i trappuppgången (sic) för att finna. På trappräcket sitter det en kran på en slang och där får man tappa upp så mycket vatten man nu behöver.

Nå, så längt allt väl. Sen fanns det ju lite gammalt kaffe kvar i kannan. I vanliga fall häller man ju snabbt ut det i avloppet. Men, nu finns ju inget avlopp inkopplat. Så man för knata ut på gården och slänga det gamla kaffet i en blomsterrabbatt. Sen fick jag stolpa ner till källaren för att skölja ur vettenkannan med varmvatten. För det finns i källaren. Tillsammans med toalett och dusch.

Sen kan man äntligen börja koka kaffe. Simsalabim. Inte!

Min hulda Hustru och jag har flera gånger varit rörande överens om viktiga saker utan att vi diskuterat det tidigare. Det värsta var när jag knatade in på Claes Olsson och skulle köpa batterier. När jag väl gick omkring där så stoppade jag på mig en frisörsax. För en sån tyckte jag att vi behövde. Precis när jag stod bland batterierna ringde Hulda Hustrun nere från bilen där hon väntade med barnen. Hon bad mig att köpa en, just det, en frisörsax, för det hade hon för sig att de hade på Claes Olsson. Vi hade inte överhuvudtaget pratat om att inhandla något som helst frisörverktyg. Hur det kom sig att vi tänkte precis samma tanke samtidigt? Ja inte vet jag. Men kärlek kan visa sig på många sätt.

Sovit i ungefär 13 timmar. Till och från framåt morgonen visserligen, men ändå. Somnade nån gång vid 22 tiden i går kväll och knatade ur sängen vid 11-12 tiden i dag. Jag hade legat hela morgonen och slöat/sovit i väntan på att Hulda Hustrun, som ju sover hos min sväger, skulle komma ner. Saken var bara den att när jag till slut tittade till min mobil så fanns det ett mess från 7 tiden i morse där Min Vackra Kvinna hade skrivit att hon inte kommer ner på morgonen eftersom hon inte ville väcka mig utan att hon väntade på att jag skulle ringa. Snacka om att vi kom i osynk. Ofta brukar vi samtidigt tänka precis samma tanke samtidigt, men nu var det helt åt pipan. Så jag slängde mig på telefonen snabbt som en kobra. Efter ett tag kom Den Vackra knatande längs med grusgången nere i sommarstaden. Som tur var hade jag lovat möta henne, så jag fick njuta av den trevliga synen av min Hulda Hustru komma gående mot mig med vinden i håret. Nått att tänka tillbaka på kalla vinternätter.

Det är tvättdag idag så vi åkte hemåt till lägenheten med all vår ihopsamlade tvätt. Jag hade ju lite i stugan, sedan fanns det en massa hos min svåger där ju Hulda Hustrun och barnen huserar. Så nu sitter jag i vår uppochnervända lägenhet, där hantverkare kilar omkring som möss i en labyrint. Så passande att det är kvartsfinal Sverige - USA i hockeyvm. Så medan kaffet puttrar i köket så slår jag mig ner i soffan och njuter av livet en stund.

Tagit en snabb sväng förbi det stökiga hemmet. Här är allt upp och ner. Det ligger tjocka dammtäcken över allt, plastskynken är upphängda i taket både här och där, väggar är uppbilade och täckpapp pryder vårt golv. Efter att ha varit här inne i några minuter känner man hur näsan börjar tjockna till.

Nä, här vill jag då rakt inte vara.

Ner till stugan igen. Så det så.

Idag har vi varit en sväng förbi Min Ömma Moder eftersom hon fyllde 65 i dag. Vi hade köpt en papperstugg till henne. Hon är så nojig med att låta personuppgifter komma med i soporna, så nu kan hon tugga sönder alla viktiga papper som skall slängas. Hon är nu lika hemlig som FBI.

Det bjöds på kaffe och mat. När vi gick därifrån var magen svullen som om man led av akut förstoppning. Men gott var det.

Grattis Morsan!

Vi måste har mest tur i världen ju st nu. Vårt kylskåp i stugan hade ju gett upp. Inte helt lätt att hitta ett nytt sådär bara. Men när jag gick förbi informationstavlan i sommarstugeföreningen såg jag en liten lapp. "Säljes, kylskåp: 100 kr.". Det var ren tur att jag såg lappen för jag skulle bara öppna porten åt min Hulda Hustru som glömt nycklarna. Sagt och gjort, vi slängde oss på erbjudandet så nu har vi ett väl fungerande kylskåp igen och det har bara kostat en 100:dring.

Livet bara ger o ger....

Vem fan behöver sommar när våren kan vara så här underbar?

Hua. En gammal idol, Det levande riffet, Keith Richards har krånglat till det igen. Inte första gången förvisso. Men det vore verkligen om en så gammal hjälte skulle falla så illa.

Men vad fan hade karln upp i en palm att göra. Vet han inte om att han är 62?

Hjälp. Jag har inga byxor. Mina fina sommarbyxor som vi köpte förra sommaren, de som man kan ta av benen på med blixtlås. De byxorna är sönder. De sa bara "ritch" så sprak de i grenen när jag skulle bära min ömma moders diskmaskin. Raskt åkte jag och Hulda Hustrun hem för att jag skulle byta byxor. Har jag sagt att jag gått up 20kg sista året? Det har jag. Så av alla mina fina shorts som hängde i garderoben passade.. just det.. inga. Alls.. Överhuvudtaget. Så, Min Vackra Kvinna drog rsakt fram symaskinen. Byxor lappades lite sådär på känn, nu är det dags att bege sig till Knalleland för att köpa byxor i formatet 12-manna tält.

*Snyft*

Kattern har ett härligt liv i stugan. Dagarna ägnas åt att sova i vår säng eller uppslängda på nån stol. Kvällar och nätter leks det lejon eller tiger i trädgården. Helt obegripliga rusningar, fram och tillbaka över gräsmattan. Eller att ligga på span i en buske för att försöka fånga nån stackars vilsekommen sparv. Honkatten har hittat en stege som hon kan använda för att komma upp på taket. Vad hon gör där uppe är för mig obegripligt. Kanske leker hon helikopter? Ligga och smaska gräs är en annan favoritsysselsättning. Livet ser rätt ok ut för katterna. Äta, leka, jaga, sova.

Nästan så att jag blir avundsjuk när jag kommer på att ena skillnaden mellan mig och katterna är att de har päls. Otroligt.

Sommar. ÄNTLIGEN sommar. Vi hoppade över hela våren och gick direkt på det viktiga! Livet i stugan är härligt. Man klipper lite gräs, dricker en kopp kaffe, läser lite bok, klipper lite mer. Man släpar sin trötta kropp ut till gräsmattan på morgonen, tar en morgonkopp och rasar ihop i solskenet medan koffeinet gör sitt jobb. Att vakna till i trädgården; MUMMA!

Helt plötsligt så mår man så mycket bättre. Livet blir lite enklare, världen går i blått och grönt, Viskan blänker, änder simmar, katter hoppar, flugor flyger och humlor brummar.

Leve Livet!

Och idag fick vi tag på ett begagnat kylskåp för 100 kronor bara några hus bort. Så snart kan Min Vackra Kvinna äntligen ha mjölk i kaffet igen. Allt flyter på så man blir alldeles yr i bollen.

Sommarrusig liksom.

HÄRLIGT!

Träffade en gammal arbetskamrat. Hon frågade vart jag tagit vägen och jag sade att jag är pensionär från och med Juni månad.

Så förvånar man sin omvärld.

...Jag var som sagt vuxen. Vid det laget hade jag tappat tron på kärleken. Eller intalade mig själv att jag hade gjort det i alla fall. För om inte kärleken finns, om inte kärleken är något annat än utdragen kåthet, kan man ju förtrösta sig med att det sårade hjärtats smärta inte heller finns. Jag hade gjort två tappra försök. Hela paketet. Ungar, bil, semestrar vid kusten eller på landet. Resor på våren till hagar där barnen fick springa fritt medan mor och far satt och drack ljummet kaffe ur termos och pratade om ingenting. Promenader i nysnö under stjärnklar himmel där det enda man kunde höra var de egna andetagen och ljudet från barnvagnens hjul som plöjde genom centimetertjockt snötäcke. Barn som aldrig ville sova. En kvinna som var värd all respekt i världen, som man ville respektera, som man måste respektera, eftersom hon fött fram ens barn, även om hon ständigt klagade på allt man gjorde. Även om man slutat tro på att hennes suckar i mörkret var äkta. För helvete, jag hade till och med köpt ett rött hus på landet, stor trädgård, dubbelgarage, två bilar och parabol som var ett helvete att ställa in så att man fick in några kanaler överhuvudtaget. Hon i köket, jag i garaget. Bitterhet. Missnöje. Osämja. Gräl om pengar, prat om pengar, kamp för att dra in pengar. Utgifter. Inkomster. Ny tv. Nytt kök. Ny bil. Nya vinterdäck. Klippa gräsmatta. Rensa blomster rabatter. Gräl, gräl och mer gräl om saker man inte ens visste att man kan gräla om. Som man inte borde gräla om. Men även ett gräl är kommunikation. Eller? Gräl som övergår till tystnad. Men även tystnad är kommunikation. Eller? Om båda parter är överens om att tystnaden är enda vettiga sättet att diskutera på. Eller?

 

 Allt detta hade jag gjort inte en, utan två, gånger. Lärdomen jag dragit av det hela var att det inte är någon idé att ens anstränga sig. För det slutar ändå med en ensam, spatiöst möblerad tvåa, underhåll, dåligt samvete och solitära nudelmiddagar.  Varför ge sig in i det kriget igen, när man kan sitta bredvid och bara titta på medan offer faller till höger och till vänster. Varför själv ge sig in i striden, utan hjälm, utan visir och utan skyddsväst. Så jag satt. I min spatiöst möblerade tvåa, betalandes underhåll, med mitt ständigt närvarande dåliga samvete och ändlösa solitära nudelmiddagar. Jag var övertygad om att jag ville detta. Jag ville verkligen bli en gubbe i skogen. Ensam, övergiven. Givetvis var det hela bara dåligt förklätt självförakt. Jag levde genom tvn. Andades genom Internet och kryddade det hela med att placera min själ i min bokylla. Där kunde den inte skada mig. Jag gick i terapi för att ”finna mig själv”. Det enda resultatet jag hade sett än så länge var ett stort hål i min plånbok. Det verkar så lätt, så bra, så vuxet, när man ser det på film. Att gå i terapi. Man skall visst växa som människa. Det enda som växte hos mig var skulderna och självföraktet. En resa till den stora staden en gång i veckan. Gröna väggar. Röd fotölj. En man framför mig som lyssnar uppmärksamt. En lukt av depression i väggarna. Jag kan tillbringa 60 tickande minuter (det står en klocka i borstat stål och med vita visare, på skrivbordet snett bakom mig, som håller tiden) med att prata om mig. Bara om mig. Ibland finner jag mig sitta och stirra på mannens fotriktiga skor och fundera på vart i helvete man köper så fula skor. Och varför man köper dem. För detta betalar jag 800 spänn plus resekostnader. Snacka om tomt liv. Känslomässig prostitution. Betala för att prata. Självföraktet växer. Givetvis var resorna en hemlighet. För fan, vem erkänner att man går till en prostituerad? Även om ludret är en man i fula skor och de egna handlingarna endast är att prata om sig själv. Själslig onani. När jag åker tillbaka till min tvåa är jag alltid märkligt upprymd. Jag har äntligen fattat mig själv. Svaret har kommit. Efter några timmar lägger sig ruset och en emotionell baksmälla dyker upp. Hjärnans utlösning kostar på. Svaret är tomhet...

Sov länge idag igen. Till halv 1 nån gång. Vaknade av att Hulda Hustrun ringde på mobilen. Hon undrarde om det var ok att hon och svägerskan kom ner en stund till stugan. De var självklart varmt välkomna då jag fått nog av ensamliv för länge sedan. Igår var det full rulle vid vattenverket och på Almenäs. Snorungar troligen, ni vet hur de ser ut. Finniga, smala långa saker som leker Big Brother eftersom de tror att det är så livet ser ut,  allt för fulla för att fatta att de gjorde bort sig när de skrek som vilsna getter i vårnatten.

Tänkte med skräck hur det blir när bron är klar. Så att Almenäs och vattenverket smälter ihop till ett. För er som inte vet, Almenäs och vattenverket ligger på var sin sida av Viskan. De är bägge populära som festplatser här i Borås. Vår stuga ligger bredvis Vattenverket. Och ja, jag har även jag vart ung och rumlat runt på dessa ställen i sommarnatten. Just därför undrar jag hur det bli med en bro över Viskan som förbiner dessa ställen.

Under resten av dagen har jag inte gjort något vettigt överhuvudtaget. Alls. Nu är det lite moln uppe så jag passade på att åka med Min Vackra Kvinna och svägerskan hem för en kort titt på världen innan jag ger mig ner till stugan igen.

Ah, det är gott att leva!!!!

...

Jag tittade upp på Matti där han satt på sin stol vid sin dator tvärsöver vårt gemensamma skrivbord

 

-          Fasen, kan du tänka dig något värre än att krocka med bilen när man petar näsan? Du vet, dö med pekfingret uppkört i hjärnan, bara det är ju en anledning att inte peta näsan på andra ställen än på toaletten.

 

-          Ja det skulle väl vara att få hjärtattack medan man onanerar. Ingen vacker syn att bli hittade i det läget när rigor mortis trätt in.

 

-          Jo, men att ha stånd är ju som att drabbas av döden en smula, även om det bara är en liten del av en som har hunnit stelna.

 

-          Liten, prata för dig själv.

 

Vi skrattade så vi kiknade. En bra sak med att ha en bästa vän är att man kan få vädra alla sina sjuka, konstiga tankar ibland. Att man kan få vara sig själv och inte nått annat.

 

-          Nä nu tycker jag att vi drar och äter sa jag medan skrattet sakta sjönk undan.

-          Jo det är sant, mat för en vit man.

-          Som?

-          Tja, cowboybönor och korv, så har vi något att göra i eftermiddag med, log Matti.

 

Vi gick in i hissen och åkte upp till personalrestaurangen. Ännu en arbetsdag, ännu en lunch, ännu en stund att glömma sig själv i depressionens tidevarv. Medan vi gick i den grönmålade korridoren frågade Matti så där i förbifarten,

 

-          Hur gick det förresten i går när du ringde henne?

-          Fan, måste du sabba min dag nu idag ingen, svarade jag med en låtsat nonchalant ton.

-          Nä, men ärligt, hur gick det.

 

Jag funderade i några sekunder på att svara ärligt, men jag kände att jag inte orkade med att fasaden sprack ens en sekund, att stanken från min ångest skulle sippra ut ens genom en hårfin spricka i min mask.

 

–        Vad sägs om att helt enkelt koncentrera oss på ett riktigt problem, som varför det skall vara så förbannat svårt att köra snabbare på motorcykel madness?

 

Som vanligt, av gammal vana duckade jag. Som att jag inte tog vår vänskap på allvar. För vem skall man öppna sig för om man inte ens själv vågar titta efter? Vi kom in matsalen. Nu började den rituella hälsningproceduren. Hannarna som är i  i topp först. Chefen, chefens lilla spingpojke. Sen honorna i topp. Löneassistenten, löneassistensen lilla springflicka. Efter det kanslipersonal. Sen en kort nick till kollegorna vid vårt bord. Man hämtar sin tallrik med lasagne, skojar lite med serveringspersonalen. Plockar till sig lite sallad, för skoj skull, bestick, glas. Går till sitt bord, sin plats. Samma prat som alltid. Lite ditten, ännu mer datten. Lite barn, lite förkylning. Den där rubriken som alla åkt förbi på förmiddagen. ”Vårdslöshet i samtal”, finns det?  Vi sitter där och delar på ett enda stort ”inget”.  Som om vi känner varandra. Fast det gör vi såklart inte. Vi delar yrke och arbetsplats. Resten är ett enda stort inget. Nån super, nån är homosexuell, någon är kär i någon annan vid bordet. Rent statistiskt måste det vara så. Jag vet att jag inte är homosexuell. Den frågan redde jag ut redan i 15 års åldern när jag försökte onanera till tankar på män. Det gick inte alls. Kan jag vare fyllot? Mycket troligt. Tänk om bara alla här, Matti inräknat, visste hur jag häller i mig. Eller är jag kär i någon. Nä, inte vad jag vet. Ingen här. Ingen nu. Fast jag duckar. Fan är Matti homosexuell? Är det ens möjligt. Inte för att jag har någon homofobi. Men, vi har ju delat bastu. Det vore, liksom elakt att vara homosexuell och samtidigt låtsas som inget. Sånt vill man ju veta. Eller?

 

Att gå förbi affären efter jobbet är enkelt. Jag behöver inte gå någon omväg alls utan ICA handeln ligger på vägen hem. Bara två öl. Eller fan, lite mjölk. Och ett sexpack. Och en till. Som lite färdkost. Oj, blev det så dyrt? Igen. Men jag skulle ju bara, ja vad skulle jag? Köpa en öl. Eller två. På vägen, bakom kullen uppe i dungen precis bakom affären tar jag den första ölen. Liksom som en belöning för att jag är så duktig eftersom jag går hem och inte tar bilen fram och tillbaka till jobbet. Eller för att jag jobbat bra i dag. Eller för att jag är lite törstig. Eller för att jag, tja, vad fan som helst egentligen. Den första drar jag i ett enda drag. Den andra öppnar jag i väntan på att den första skall göra sitt jobb. Fan det är ju bara folköl. En man förtjänar en folköl efter jobbet. Sen kommer den där goa, avlägsna känslan. Som om själen fylls med bommul. Alla hårda hörn förvandlas till mjuka, sköna hållplatser. Liksom inte mina platser. Jag är skön. Mjuk. Som en varm go gubbe. Allt det där avlägsna rinner av mig. Som om det inte finns där, innanför mig. Det är ju bara folköl. När andra ölen är färdig tar jag vägen förbi fritids. En läkerol i munnen, lagom pratig, lagom skön. Hämtar barnet. Min arvinge. Min fortsättning. Mitt liv efter döden. Vi går hemåt, nerför backen, förbi busshållplatsen. Vem fasen åker buss egentligen? Man måste ju vara helt desperat för att åka buss. Eller?  Vi skrattar oss hemåt, min son och jag. Min älskade son som jag aldrig skulle göra illa. Jag snubblar till. Gör cirkus av det. Sonen skrattar så han kiknar.

 

-          Du är rolig du pappa, säger han

 

Jo jag är väl det. Roligt. Tänk om jag fått ha en pappa som mig. Som snubblar och skrattar. Inte en far som bara snubblade. Som luktade tobak och brännvin och gamla kalsonger.  Som gjorde bort sig på bussen när jag åkte från skolan. Gapade berusat.

 

– Är inte det din farsa, frågade kompisarna?

 

– nej för helvete, så klart det inte är, svarade jag.

 

En far som jag, det är vad varje barn behöver. Snäll, mild, glad. Inte som de dagarna jag hämtat sonen utan att tagit vägen förbi ICA. Då när pengarna har varit slut. Eller jag helt enkelt bara gått förbi, för det kan vara så enkelt ibland. Dom dagarna går vi hemåt i tysthet. Pojken pratar då och då.

 

– är du trött pappa?

 

                      – Jo, jag är nog det.

 

Vi går fort, nästan springande. Som om det regnade. Eller en kall vind tjöt kring våra öron. Men vi går mestadels i tysthet. Som i skuld. Jag över att jag är, blivit,  min fader och sonen över att han är min son.  Väl hemma sätter sonen på datorn. Vare sig jag gått förbi ICA eller inte så sätter han på datorn. Har jag två öl innanför västen öppnar jag en ny, i köket. Sätter mig i soffan och sätter på tvn. Gick jag inte förbi ICA den dagen sätter jag bara på tvn. Två män, av olika kaliber men samma av samma gren, stirrar på varsin skärm. Som hypnotiserade av det som rör sig i synfältet. Nu är vi tysta. Tänker bra tankar, hela tankar. Som om vi nådde varandra. Men jag har satt mig själv under en huv av tankar. De kokar och tumlas i mitt huvud. För att döva tanken tar jag en öl till. Inne på toaletten. Man vill ju inte att pojken skall börja undra. Kanske börja skämmas. Som mitt liv, som blivit till en evig skam. Vi gör mat. Tillsammans. Jag fräser köttfärsen medan han skalar en lök. Vi gråter båda två. Man gör det av lök. Det är skönt att vi skall äta lök idag. Som att ha ett alibi. Även en man gråter av lök.

 

Blanda till saft. Ett glas jordgubbssaft till sonen. Den fjärde ölen till mig. Fan bara tre kvar. Klockan är bara 17.48. Vi äter. Tyst. Båda med en Kalle Anka pocket framför sig. Sonen tar flera gånger av saften. Jag fyller inte på mitt glas alls. In i diskmaskinen. Tallrik, glas, kastrull. Den heliga treenigheten. Låtom oss dyrka vår föda, liksom vårt folk gör varje dag. Låtom oss falla in i psalmen.

 

Lite tv, för pojken ett snabbt bad. In i pyjamas, ner i säng. Bara en kvar. En enda burk, längst in i skafferiet, bakom den allt för gamla potatisen. Sonen sover. Jag tar den sista ölen. Lägger mig. Fort så att ölen fortfaraden brusar i mitt bakhuvud. Somnar...

20 grader i skuggan, knoppande björkar, brummande humlor och skriande måsar. Snälla, varför sitter du här och läser? Ut med dig i friska luften.

Strålande sol, molnfri himmel. 19 grader i skuggan. Inte illa alls. I dag skall det klippas gräsmatta för första gången i år. I övrigt? Inga planer. Överhuvudtaget.

Gott så.

Oups. Helt plötsligt tornar mörka, mörka moln upp sig ovan trädsiluetterna. Min plan att befolka stugan verkar allt mer befängd och övermodig. Ingen toa, ingen värme, inget kylskåp att ha mat i. Det enda som skiler stugan från lumparlivet är att det är lättare att få tag på rinnande vatten. I övrigt är det ungeför så spartanskt man kan begära av vilken munk som helst. Fast el har vi ju. Och micro. Men ingen värme. Majnätterna är rätt kalla kan jag meddela. Jag vet. I natt sov man en halvtimma, vaknade till och huttrade i en kvart för att återigen somna och sova en halvtimma, för att vakna till... ja,ni fattar. Utsövd ligger på en annan ö.

Nä, detta kräver i fortsättningen sovsäck och bättre planering. Fast det är inte omöjligt. Enligt SMHI så slulle ju regnet hålla sig igårn vår vackra stad. Hoppas det gäller mig med :-)

Den stora planen om att flytta till stugan. Den var nog inte ens så bra ide alls. När vi väl kommit ner så upptäckte vi i tur och ordning att:

• Bara ena elementet fungerade så det var svinkallt under natten
• Toan var avstängd på grund av stopp
• Kylskåpet hade klappat ihop

Så det blev till att plocka ihop sakerna igen och försöka med plan b. Om man nu bara hade en sådan. Just nu sitter jag hemma i lägenheten mitt i borrbullret och folk som springer ut och in i lägenheten. Och värre blir det nog är jag rädd för när det börjar bilas i väggar och allt vad de nu kommer ta sig till. Hulda Hustrun skall bo hemma hos sin broder med de två yngsta barnen. Jag lurar på att sova i stugan med katterna och komma upp för att äta bara. Fast det känns ju lite ruttet att överge skeppet sådär. Samtidigt som det blir mindre trångt hon svågern. Tja, detta får det lura på. Hade det funnits vatten hade jag bryggt en kanna kaffe och tagit med mig en thermos ut i solen. Men eftersom vattnet är avstängt. Tja. Jag får lura utan kaffe.

Nä, nu vill jag åka. Lika bra att få det gjort. Men först lite samvaro med svågern och hans familj, lite mat, lite kolla det sista. Men sen åker vi. Så det så.

Så nu blir det inte lika mycket skrivet som jag brukar hinna med. Ingen dator i stugan. Men troligen kommer jag snika in ett inlägg då och då. Mellan varven liksom.

Men, till slutet av Maj bjuder jag er farväl. Vi ses igen i Juni.

Tänk det var bara några dagar sedan det snöade känns det som. Och nu kan man låta balkongdörren vara öppen för att vädra. Man kan strunta i tunga vinterjackan och man kan vakna när det är ljust och somna när solen nyss gått ner. Inte som i Februari när solen bara låtsat gå upp en stund.

Våren är oneklinge på väg. Helt klart. Ett o annat bakslag kan man väl leva med. Om en och en halv månaed är det midsommarafton. Sill och potatis. Bada i Viskan, sitta i solen, läsa lite på en filt på gräsmattan. Låta det varma gräset värma foten. Ojoj, det mesta är rätt bra och att det sedan bara kan bli bättre, det är bara en liten extra bonus.

Viva La Våren :-)

Vi får middagsgäster. Svågern med familj kommer över till vår tkaos för att äta lite, som tack för hjälpen. Fisk med äggås. Så gott så. Själv velar jag fram och tillbaka i lägenheten, letandes efter ett enda ställe jag kunder lägga mitt vackra huvud till ro. Bara för en liten stund. Fast kanske är bättre att ja gint elägger mig för då somnar jag nog. Djupt. Och det vet man ju hur jobbigt det är att vakna till sen. Nja, detta får jag fundera på

Nu kommer jag ihåg varför jag lovat mig själv att aldrig mer flytta. Inte en enda gång och inte en enda meter. Som det är nu flyttar vi ju inte. Inte på riktigt i alla fall. Men edtersom badrum, min lilla snick och källarförråden sakll utrymmas och vi samtidtigt flyttar ner till stugan så känns det nästan som att flytta. Det ligger saker överallt, katter springer förvirrat från rum till rum för att föröka orientera sig i att verktygslådan samsas med kartonger från källaren och min gamla urklippspärm om Elvis och Beatles i sängen. Den upplåsbara madrass som förut legat där (det är en lång histora med den inbegriper original madrassen som är till en vattensäng, en läcka och vatten över hela sovrummet. Nästa överallt i alla fall. Historien har även plats för att vattenmadrasser är jättedyra och att vi redan hade den uppblåsbara madrassen) ligger nu i tjejernas rum, på golvet. I hallen står allt det som skall ner till stugan, snart även madrassen. I vardagsrummet står det staplar med klinkers, en kattbur som strax skall användas för att få ner katterna med till stugan. Köket? Jo, där står all disk. Herrejje, vi lever i ett flyktingläger.

Men som sagt. Vi skall inte flytta, inte på riktigt. Men just nu är det en klen tröst. Mycket klen.

Pust!

Hela världen sjuder av verksamhets lusta. Utom jag. Hulda Hustrun kokar ägg i köket, barnen hoppar runt som små galna tomtar, Hulda Hustruns broder och hans styvdotter sitter i köket och drikcer kaffe. Eller, tja, barnet sitter rent tekniskt framför tv. Men kaffe dricks. Jag dricker kaffe jag med. Det skall ju flyttas prylar idag. Källarförråden skall tömmas. Kul. Sen ska vi ju packa ner allt som kan tänkas behövas i stugan. Allt från madrass till tv.

Pust, det luktar alldeles för mycket jobb för att jag skall trivas. Men kanske är jag i mer forma efter en kopp kaffe till. Eller två.