WoBWorld

0 - 0 blev det. Så om Elfsborg vinner på söndag har de tagit guld. Om jag var nervös idag, så är det väl inget mot vad jag kommer vara på söndag. Biljetten till matchen har jag redan. Så det blir till att peta i isg allt som heter lugnande piller så att jag kan vara där på Borås arena på söndag. För det tänker jag int emissa vad som än händer.

Sa jag att jag är nervös inför fotbollsmatchen i kväll? Snälla, snälla GAIS. Vinn.

Nu sitter nerverna utanpå. GAIS - AIK. Tänk om det vore så fantastiskt att GAIS vinner över AIK så har Elfsborg fortfarande chans på guld. Hejja hejja GAIS!

Så var dagens första panikattack avklarad. Jag skulle föröka äta lite frukost men jag var så spänd att jag inte kunde svälja maten. givetvis trappades det hela upp så tillslut fann jag mig själv liggande i sängen och gjorde föga lyckade försök att slappna av. Det hela varade väl i en halvtimma ungefär. Sedan kunde jag gå upp med bultande huvud och slänga i mig lite cornflakes medan jag var åtminstone lite avslappad.

Jag hoppas att jag får komma till sjukgymnastien snart. Det har ju gott och väl gått tre månader sedan remissen kom in. Min handledare skulle försöka snabba upp ärendet. Det vore skönt att kanske lära mig att slappna av. Jag har lyssnat till avslappningövningarna jag har i datorn. "Lägg dig eller sätt dig så bekvämt som möligt..." Den delen klarar jag. Men resten. Jag får bara obehagliga känslor när jag ligger där och andas lugnt och går igenom alla muskler som skall slappnas av. Kanske kan jag även få nån lindring till min whipplash när jag ändå är där. För det är ju lite där problemet finns. Att jag blir så spänd i axlar, nacke, käkar, tunga så att ibland domnar vänster sida av ansiktet bort, som om det somnar liksom. Jag få ticks i ansiktet, käkarna låser sig. Jag kan inte äta, maten bara rullar runt i min mun men jag kan inte äta. Absolut inte bland folk. Då blir det sju resor värre. Den enda gång jag kan äta normalt är på kvällen efter att jag tagit min somntabletter. Då blir jag lite avslappas så då passar jag på att äta. Äta helt fel visserligen, men jag äter i alla fall.

Det riktigt eländiga med detta är ju att jag skulle behöva äta regelbundet för att kunna må bättre men jag kan inte äta när jag är spänd. Lite moment 22 där.

Jaja. Då får vi se vad dagen har mer att bjuda på.

Börjde fundera när jag var på balkongen för att röka. Ska mitt liv vara såhär? Vad är meningen med mitt liv? Att ligga i sängen och hyperventliera timma ut och timma in. Att ställa mig bredvid familjen, att liksom inte vara med i matchen. Jag har inget att erbjuda, inget att ge. Dystra tankar på en söndag, jag vet. Men ändå. Jag glider sakta ifrån alla jag älskar. Egentligen skulle jag lika bra kunna bo nere i stugan. Gång på gång på en dag får jag avbryta det jag håller på med för att smita in i sovrummet, lägga mig på sängen och brottas med ångesten som tagit över en sån stor del av mitt liv.

Mitt arbete har ångesten tagit ifrån mig. Min vardag är full av ensamhet och dunkla tankar. Ändå lever jag mitt i livet. Jag har min underbara fru som än så länge står ut med mig. Barnen som bara kan försöka förstå vad deras far håller på med. Det spelar föga roll om solen skiner eller regnet piskar asfalten utanför mitt fönster. Jag har fastnat, min själ har krympt gång på gång tills den nu bara består av en blek skugga. Få saker engagerar mig. Få ting är mig kära. Få solstrålar når mig. Jag vill, jag vill, jag vill leva. Att inte vara rädd för allt och alla. Att kunna lyssna till min kropp och där endast höra frid. Jag har sällan en vilopuls under  90.  Hela  kroppen  signalerar att jag har fullt upp med något svårt, något farligt. Ändå sitter jag bara på en stol och kikar ut genom fönstret.

Rädd för att dö, livrädd för att leva. Som sagt, dystra tankar på en söndag. Men så ser mitt liv ut då och då, när jag vågar tänka tankar överhuvudtaget. Jag vet ju, vis av tidigare höstar att när mörkret kommer och sveper in oss i sin kyla, att jag blir sämre när vi når oktober. Kanske skulle jag må ännu sämre om jag inte hade min medicin? Vintern närmar sig och jag borde kanske gå i ide nångång i september. Sova bort vinterkylan och inte vakna förrän i april. Men det kan jag ju inte. Så jag får hänga med på vinterresan, tillsammans med er andra. Längta till våren, till sommaren nrä allt bli lite lättare. När man kan sitta vid Viskan och titta på ankor som simmar och båtar som puttrar omkring. Känna doften av vatten, sol och nyslaget gräs. Läsa tidningen under ett parasoll. Dricka kaffe i trädgården eller gömma sig från sommarregnet.

Jag får hålla i mig. För det är ju bara ett halvår som skiljer min själ från lättheten av att leva. Bara ett halvår.

Det är vinter ute. Eller, det är det ju inte, men det har snöat i natt. Lite, lite. Nästan som frost om man inte tittar närmare på det. Kallt är det med. Fast det brukar det ju vara när det snöat. Vad klockan är har jag bara en svag aning om eftersom vi inte ställt om våra klockor. Vissa, som datorn ställer ju om sig själva så jag får väl lita på att burken har koll på det där. Fast jag är osäker ändå.

Söndag är det med. Jag är helt yr i bollen och har då rakt inte vaknat än. Allt är lite suddigt liksom. Fast det är skönt för då är ångesten fortfarande långt bort. De sista dagarna har jag haft en svår, obehglig ångest. Igen. Jag som tyckte det fungerade så bra med mina nya mediciner känner mig lite smäknäckt av det. Ska det aldrig bli bra? Igår fick jag panikattack på panikattack, de avlöste varandra som om det gick på ett schema. Och återigen är livet sådär smått igen. Jag vandrar mellan datorn och sängen, föröker slå bort ångesten, slå bort de tankar som gör att allt knyter sig. Men det är som förgjort. Allt bara kaosar i skallen. Jag lever mitt liv parallellt med Hulda Hustrun, som om vi vore åtskilda med en mur. Jag på min sida föröker hålla ihop, försöker finna ro i vardagen. Hulda Hustrun på sin sida letar efter en fungerande värld, en där inte min ångest gång på gång sätter livet inom parantes, ett där vi lever tillsammans och inte åtskiljda från varandra.

Jaja, i vilket fall som  helst så är det söndag. Vilodag. Fast det är osäkert om jag kan vila mer än jag redan gör. Tycker jag springer omkring och vilar hela tiden. Avslappningsövningar, sömn, vila. Hyperstressad fast inget finns som kan stressa mig. Men jag skall väl göra ett försök att komma igenom denna dagen med. För ge upp kan man ju inte. För hur skulle det se ut?

Jag är helt klart databeroende. Det första jag gör när jag vaknar är att kolla Aftonbladet, Expressen, GP och DN på nätet. Sen följer mailen, lite koll på bloggarna, lite skrivande på min egen blogg och så kollar jag mailen igen. Mailen kollar jag sedan typ tusen gånger på en dag. Likadant med tidningarna. Jag har försökt att hålla mig från datorn i alla fall en stund men det går inget vidare. Jag kan ju missa något viktigt. Eller jag så missar jag något helt oviktigt. Det primära är att jag riskerar att missa nått. Vad som helst.

Mellan varven lyssnar jag på musiken som jag har på hårddiisken eller så spelar jag lite spel. I vilket fall som helst så sitter jag på min allt bredare bak framför datorn en stor del av dagen. Jag förflyttar mig då och då i lägenheten för att äta eller göra mig av med det jag ätit. Men det är bara små korta avstickare i den verkliga världen.

Det är som förnicklat att hålla sig ifrån den där skärmen. Jag borde nog ta tag i det där. Fylla min tid med annat. Få något gjort. Men även fast jag vet om det där så sitter jag likt förbannat framför burken med hela min uppmärksamhet totalt upptagen av den värld som finns där.

Fan, jag borde skaffa mig en hobbie. Eller ett liv. Eller nått.

Lördag. Helg. Tja, inte spelar det sån stor roll i mitt liv, ledig varje dag som jag är. Ute är det vått och grått. I en salig blandning. Sov länge idag. Knatade inte upp förrän nån gång vid halv 11. Sovit ok. Tror jag. Det är konstigt men jag kan bara inte somna i Hulda Hustruns och min säng. Stapplade omkring helt groggy av sömntabletterna och fann till slut lite ro i en av barnens lediga säng. Det funkar ju denna veckan, men nästa vecka när barnen är här så är ju alla sängar upptagna. Jaj, det är då det. Än så länge så har vi ju 6 stycken sängar lediga.

Hulda Hustrun hade redan hunnit sticka till badhuset för att simma så jag är alldeles ensammen hemma. Det är bara katterna som rör sig, i övrigt är det tomt och stilla. Sitter och lurar på hur jag ska få fason på denna dagen. Borde jag kanske göra något? Som att tömma kattlådorna eller städa upp i köket? Eller ska jag bara låta denna dagen gå och sälla sig till de övriga dagarna som jag levt. Ännu en tom dag? Njae, det låter lite som slöseri med livstid. Komer jag ångra att jag satt så många timmar på arslet och stirrade in i en skärm när jag blir gammal? Troligen.

Robbie Williams skiva går runt, runt i högtalarna. Jag formligen älskar den nya skivan. Helt i min smak. Sen får recensenterna säga vad de vill. Bra musik kan vara det som skiljer en kass dag från en bra. Det gäller att välja rätt bakgrundsmusik till sitt liv. Viktigt med rätt soundtrack liksom.

Nä, en kopp thé och sen kanske jag får upp takten lite. Just nu lufsar tiden omkring helt utan styrsel. Och så vill jag ju inte ha det. Eller?

Lyssnar på Robbie Williams nya skiva, Rudebox. Om och om igen. Det är en skiva som växer med tiden. Som inbiten hardcore fan kan jag inte säga att jag är objektiv, men i mina öron är det en kanonskiva. Om man väntat sig att karln skulle gå i sina egna fotspår så blir man grymt besviken. För detta är nått nytt, nått annat än det man väntar sig. Det känns skönt att Herr Williams vågar gå sin egen väg. För då kan man ju förvänta sig precis vad som helst i framtiden. Robbie lär överraska även i framtiden.

Förövrigt så tycker jag, efter att jag lyssnat på skivan en 4-5 gånger, att den nya skivan är briljant. Men som sagt, jag är väl kanske inte helt objektiv.

Det pratas om storm. Tidningarna är fulla av stormande rubriker och man kan tro att hela landet är på väg att blåsa hela vägen till Polen. Men här, i Borås, blåser det knappt ens. Har jag missat nått? Rapporteringen stämmer liksom inte överens med verkligheten. Tja, jag får väl tro att det jag ser stämmer överens med verkligheten.

Men konstigt är det.

Så vann Elfsborg ännu en gång. Så vi leder tabellen fortfarande. Men nästa match kan bli en rysare, Helsingborg borta. Och AIK spelar mot GAIS så de borde ju plocka en trepinnars i den matchen.

Hua vad spännande. Det är knappt jag vågar tänka tanken. Men hoppas kan man ju alltid.

Uscha vad jag är nervös. Elfsborg - GAIS börjar strax. Nu gäller det att hänga kvar i toppen. Riktigt nervös är jag. Hulda Hustrun är nere på Arenan och tittar på matchen live. Själv känner jag mig för skör för att åka ner så jag får nöja mig med tv-tittande.

Sååå nervös!

Min ärade äldsta son har lite svårt för det där med att gå till skolan. Som tur är så har man nu från skolan reagerat på detta och sagt till på skarpen. I går ringde hans ömma moder och berättade att grabben inte varit i skolan på hela dagen. Jag vet intehur många gånger som jag och hans moder pratat med honom om det här med skolan. Det har varit en jäkla följetong ända sedan mellanstadiet. Men idag fick jag tag på grabben på telefon och han berättade om gårdagens diskussion med skolan där hans mentor och rektorn var med. Jag kan bara hoppas att han har fattat allvaret. Han lät lite skakad när han berättade om samtalet.

Man kan inte göra så mycket än att föra en ständig dialog och hoppas, hoppas, hoppas att allt går bra.

Kan inte få denna låten ur huvudet. Låten kletar sig fast i skallen på mig och jag kan inte föra något åt det. Helt klart bäst än så länge idag.

Fy bubblan vad gårdagens match mellan Hammarby - Elfsborg var otrevlig att titta på. Det hela slutade, tyvärr rättvist, med att Hammarby vann med 1-0. Det var riktigt sorgesamt att se på Elfsborg som inte alls var i form. Men, ingen idé att gräva ner sig i det där. Nu blir slutstriden rafflande.

Åhej vad tiden rusar fram. Hulda Hustrun är på badhuset och simmar. Själv sitter jag här och lurar på vad jag ska göra med min tid idag. Problemet är ju att tiden som sagt bara rusar iväg. Jag har en svag misstanke om att jag borde snabba på beslutsprocessen för om jag inte snart har planerat färdigt så har redan dagen hunnit gå mot sitt slut. Jag är ju inte så snabb av mig. Jag funderar på om jag ska gå ner till källaren med de verktyg som legat i vår hall i en evighet. Kanske skulle jag passa på att städa undan på min sida sängen med. Undrar om jag hinner med att göra bägge sakerna i dag? För det är lätt så att en timma eller 5 springer iväg och lämnar mig pustande och stånkande i bakvattnet.

Jag måste i vilket fall som helst ta mig till apoteket för att hämta lite piller. Givetvis har jag inte gjort det i tid så jag fick klara mig utan ett av pillren i går kväll. Fast då slapp jag förstås myrkrypningarna i benen så jag somnade relativt fort. Alltid nått. Såklart har mitt högkostnadskort gått ut, så nu blir det några gånger där jag får betala en liten förmögenhet för att hålla medicinskåpet fullt. Piller och pulver är dyra.

Ute är det regnigt och småkallt. Det är inte det minsta lockande att bege sig ut i världen. Allt är liksom vått och kallt. Kanske borde jag ge mig ut just därför. Så att man sedan kan ligga på soffan och lukta illa med gott samvete. Jaja, det där ger sig.

Ok. Har tyra Banks blivt heltokig? Jag kan inte påstå att det berör mig speciellt mycket men nog är det roande att se damen rulla runt på golvet och skrika som en gris på väg till slakt.

I dag är en sån där dag när jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till livet. Spänd och eländig redan när jag knatade upp ur sängen. Och så regnar det ute. Och inget kul på tv. Hulda Hustrun har åkt till badhuset för att simma lite. Jag valde att stanna hemma denna gången eftersom jag inte riktigt har koll på hur jag mår. Ångesten lurar strax under ytan och jag bara orkar inte konfrontera den idag.

Fast det kunde ju vara värre. Man kunde vara brevbärare till exempel. När jag tittar ut genom de regnvåta fönstren ser jag vår stackars brevbärare åka omkring på sin moped. Port efter port. Dörr efter dörr. I spöregnet. Det ser för ledsamt ut. Nä, då har jag det bättre framför datorn med en kopp rykande thé. Lite mysigt med regnet är det. Om man sitter inomhus och tittar ut det vill säga. Ett stilla smatter på fönstret, Sinatra i högtalarna och en katt som slingrar sig runt mina fötter. Kanske är det en rätt ok dag i alla fall. I vilket fall som helst så får jag försöka göra mitt bästa för att den skall vara bra.

Jag förstår mig inte på barn. Ändå är jag allt som oftast omgiven av 6 stycken. Men hur funkar de egentligen? Varför rumpar dom upp klockan halv 6 på helgdagsmorgonen när de kan sova hur länge som helst? När de är små alltså. När de blir äldre så sover de precis hur mycket som helst. Hulda Hustruns små änglar, 4 och 6 år har levt om i lägenheten sedan 6 tiden. De har hoppat och skuttat, klättrat på soffan, satt på tvn på vad som mycket väl kan vara högsta volym. Full fart från allra först början.

De äldre däremot, 13, 16 och 16 år sover som stockar. Att få upp min äldsta son till skolan i tid brukar vara ett helt omöjligt uppdrag. Men även han knatade upp ur sägen tidigt, tidigt när han var liten. Det är något som händer där, mellan 6 års ålder och 16. Och jag fattar ingenting. Själv så fastnade jag nog i 16 års ålderna någonstans. För jag kan mycket väl tänka mig ett dygn till sängs. Det är så gott så gott att sova. Förut, när jag fortfarande var en produktiv person med fast arbete så sov jag kanske 3.4 timmar per dygn och när sedan helgen kom så krachade jag totalt och sov bort det mesta av helgen. Jag hade så förbaskat svårt att somna på den tiden att jag nästan blev halvgalen.

Nu, när jag är helgalen så sover jag bättre. Men så har jag 3 sorters sömnmedicin som jag tar. Och inte mig emot. Jag har nog rätt många sovtimmar innestående på mitt sovkonto. Min äldsta som är lite som jag. Han har svårt för att komma i säng på kvällarna. Många timmar framför datorn blir det.

På tal om sömn. Jag tror jag ska lägga mig på sängen och läsa lite. Kanske frå jag sällskap av en katt eller tre. Katter som ligger och spinner så gott och är sådär söta som bara katter kan vara. Då är det rätt lätt att somna till lite. Men det är ok idag. För det är söndag, då ska man vila. Det har gud sagt och inte skall jag snattra emot en sådan makt.

"Tungsveda

(Glossit)

Författare: För den medicinska översättningen av 2006 års version av Praktisk Medicin (PM) ansvarar dr Olle Lyngstam, Göteborg.

Orsak(-er)

Är ett symtom som ses i samband med många sjukdomar: 

Vitamin B 12- eller folatbrist. Blodbrist. Svampinfektion (Candida) t ex i samband med antibiotikabehandling, strålbehandling, cytostatikabehandling, kortisonbehandling. Muntorrhet vid Sjögrens syndrom. Diabetes. Tandprotes. Rökare. Vita fläckar i munslemhinnan (Oral lichen). Defekt i immunsystemet (t.ex. HIV ). Vanligt hos nyfödda spädbarn som smittats från mamman. Allmänt nedgångna, multisjuka patienter med ofta svåra sjukdomar t.ex. leukemi, maligna lymfom m.fl. tillstånd. 

Symtom

Tungan ofta blank och glatt, öm och brännande. Vita beläggningar kan ses på tunga och munslemhinna. Beläggningarna går ej att skrapa bort. En variant av sjukdomen har rodnad slemhinna. 

Utredning

Homocystein (alt S-B12/folat). Blodvärde (Hb). Blodsocker.  

Vid behov görs utredning av annan bakomliggande sjukdom. Då är det lämpligt att bl a kontrollera sänka (SR), vita blodkroppar (LPK), olika typer av vita blodkroppar (Diff) m . 

Behandling

Symtomen kan minska genom att patienten använder sugtablett innehållande Amfotericin B, ett antiinfektivt och antiseptisktmedel, eller kapsel/mixtur flukonazol. 

Protesbärare skall rengöra protesen i vischyvatten. Om detta ej räcker, användes särskild vätska efter direktiv från tandläkare.  

Spädbarn: penslas på tunga och munslemhinna med soda/vichyvatten på bomullstuss efter måltider. Pensla även napparna! Vid behov kan man även pensla med nystatin mixtur. 

Vuxna: Skölj munnen efteranvändning av kortisonsprayer. Är orsaken blodbrist eller vitaminbrist behandlas dessa sjukdomar"


Kul att leta anledningar till min brännande , vackert röda tunga. Det kan ju vara fasen allt tydligen

Så var dagen hux flux redan över. Hur det gick till har jag ingen aning om. Det har varit en dag med stora svängningar. Min yngsta son hämtade jag vid 11 tiden i Fristad etersom han fyller 10 år idag. Det är så skönt när helafamiljen är samlad. Det åts tårta och läsk och var allmänt trevligt. Alex, grabben alltså, var så glad som man bara kan vara när man fyller två siffrigt. Av oss fick han en stor Elfsborgsflagga, en Guligan tröja och en Elfsborgshalsduk. Halsduken hade åldsta dotterns pojkvän designat och det finns bara 100 stycken överhuvudtaget så den var ju lite speciell.

Som sagt, det var så skönt när alla var samlade. Det känns så... mysigt liksom. Så klart skulle jag råka ut för min värsta panikattack på flera veckor, ja nästan flera månader. Det blev väl för bra och känslorna trasslade ihop sig i skallen på mig. Min käre son får ju mämnligen inte sova här hos oss eftersom hans ömma moder har fått för sig att han mår dåligt av det eftersom jag är krasslig och så. Själv tror jag snarare att han mår sämra av att bara träffa mig och de andra i femiljen lite då och då. Han klagar över att han har fått svårt att sova, så gudskelov att inte hans mor kan skylla det på mig i alla fall. Fast känner jag henne rätt så slutar det väl ändå att det är mitt fel. Pojken är lite orolig och ångslig av sig ibland så jag tror att hon tror han kommer bli som jag. Och det vill väl ingen att han ska bli. Det räcker med en neurotiker i familjen. Mem det är jobbigt att sakna sitt barn. Visserligen kommer han ju hit då och då men jag saknar att han inte kan sova här.

Allt detta rullade runt i bollen på mig så jag tillslut inte visste vad som var ångest eller glädje. Jag var tvungen att låsa in min i sobrummet för att varva ner. Det var ju inte så bra när väl grabben har kommit och det är hans födelse dag och allt. När väl den värsta ångesten klingat av så var ju tanken att jag skulle studsa upp igen, men tyvärr somnade jag. Och när jag vaknade hade Alex redan gått. Han skulle till sin mormor och morfar för de skulle till Fristad så då passade det ju bra att han fick skjuts.

Jag ringde honom lite senare för att förklara varför jag gått och lagt mig mitt under kalaset och tårtätandet och han sa i alla fall att han förstod. Så gott som nu en 10 åring kan det.

Tja som sagt, jag slog ihjäl några timmar i sängen. Resten av Hulda Hustruns barnaskara var med Min Vackra Kvinnas far på födelsekalas. Så jag och äldsta sonen hade det så lugnt så.

Och nu så sover de små, Hulda Hustrun tittar på tv i sovrummet och min dotter är vantad hem snart. Äldsta sone tittar på tv. Katterns sover. Tja, det var nog en rätt korrekt berättelse för Huru Familjen Carlzon tillbringar tiden.

Polisen ringde i går på förmiddagen. Jubel och klang i vårt hem. För de hade funnit vår moped och ville nu att vi skulle åka ner och identifiera moppen. Efter att ha dansat glädjedanser i hemmet så att dammtussarna yrde åkte vi ner till polishuset. Väl där kunde vi snabbt konstatera att det visst var vår moped som stod i polisens garage. Av någon märklig anledning hade tjyvarna sågat av backspeglarna och givetvis hade de brytit upp tändningslåset men nog var det vår moped allt. De där skurkarna verkar inte vara de allra smartaste i klassen för en av dem hade det avklippta låset i fickan. Givetvis påstod de att de hittat mopeeden, men det där med att låset hamnat i fiickan bli nog svårt att förklara.

De blev tagna på bar gärning när de höll på med att lasta in mopeden i en skåpbil bara några gator bort. Det var boende på den gatan som tyckte att de såg skumma ut, skurkarna, så det hade ringt till polisen som som sagt dök upp mitt i lastningsproceduren.

Vi har haft sån tur att man knappt kan tro det. Att de boende ringde till polisen precis när mopeden skulle lämna stadsdelen och att polisen hann fram i tid. Den som blev gladast var nog min äldsta son som var den som använde mopeden mest. Nu kan han köra till skolan igen. Tja, som sagt, man kan behöva lite tur då och då.

Hua vad mörkt det är ute. Jag vaknade vid 7 tiden av ingen anledning alls. De små barnen hade då varit uppe ett tag. När man ramlar ut i vardagsrummet så är de små pysslingarna fullt upptagna med att titta på tv och rita. Det är märkligt det där, men barn verkar tro att deras omvärld är totaldövt. För när de pratar med varandra sker det på högsta volym. Som om de stor på varsin sida av ett stort fält och förökte prata med varandra. När de inte skriker åt varandra så hoppar de omkring som om de brann på fötterna deras. Att dom bara orkar.

Själv hoppar jag inte alls. Det är knappt jag orkar lyfta på öbonlocken tillräckligt för att skönja ljuset från skärmen. Jag har en svag misstanke om att detta tillstånd kräver med än en kaffekopp. Troligen handlar det om en kanna eller två för att jag skall vakna till riktigt. Jag uppvisar tydliga tecken på trötthet. Men är man uppe så är det ju ingen idé att lägga sig med en gång. Bara att köra på liksom.

Idag skall vi till Min Vackra Kvinnas far på födelsedagskalas. Jag har lovat att följa med så vi får väl se hur det går. Jag kan ju bara hoppas att jag inte får fnatt mitt i allt. Med lite tur och hårt arbete så kanske jag klarar av det hela med glans. Jag siktar på det ialla fall. Vid 11-tiden ska jag hämta min yngsta som som fyller 10 år i dag. Så det bli dubbla födelsedagskalas. Knepigt att tänka sig att det redan var 10 år sedan den lilla filuren dök upp i mitt liv. Jag var på praktik i Ulricehamn när gossens moder ringde och berättade att det var dags att åka till förlossningen. Jag körde som en dåre hela vägen hem förutom en snabb cigg vid vägkanten. Jag var tvungen att lugna ner mig lite så att jag inte gick och körde ihjäl mig Jag var nog ingen bra bilist den dagen.

Tja, nu är det nog en kopp kaffe till som gäller. När man ändå är uppe och snurrar kan man lika bra sikta på att vara vaken också.

Uscha vad jag känner mig som en usling. En som inte klarar av att ta med min kvinna på en underhållningkväll. Fan, jag är glad om jag lyckas göra något överhuvud taget. Visserligen mår jag jättemycket bättre sedan läkaren höjde min Effexor till 300mg/dygn och dessutom satte in Zyprexa. Det har gjort susen kan jag säga. Men jag möter ångest flera gånger om dagen fortfarande. Men det hoppas jag blir bättre med tiden.

Jag har ju ett och annat piller:

• Effexor         300mg * 1
• Theralene  40mg      *3
• Imovane     7,5mg     1-2 Till natten
• Propavan    25mg        2 till natten
• Zyprexa                          1 Till natten
• Ranitidin vid behov

Så det blir lite piller att ta. 32 stycken allt som allt. Men som jag sagt tidigare så mår jag betydligt bättre nu än jag gjort på många, många år. Visserligen så blev jag vettskrämd när jag läste på om det. Det är ett läkemedel som fungera mot schizofreni och mot manodrepresivitet. Är jag schizo nu med, tänkte jag. Eller är jag manoddebressiv? Det skrattade Hulda Hustrun både glatt och länge åt. Hon påstod ett hon då rakt inte sett det allra minsta tecken på några maniska perioder hos mig. Mer omanisk än mig blir man nog inte. Läkemedlet skulle även ta bort humörsvängningar. Sen pratade min Hulda Hustru, som har jobbat/jobbar på psyk att man kan visst lida av en manoderpresig sjukdom utan att vara manisk.Och det kan ju bli bra. Så nu när jag märker att medicine gör nytta kan jag väl bara fundera över hur det hänger ihop. Måste komma ihåg att fråga doktorn när jag får träffa denna i början på nästa år. I vilket fall som helst så får vi se om det funkar i det långa loppet.

Hmmm. Det gick inget vidare det där med utekväll. Jag fegade ur så Hulda Hustrun ringde en kompis som skulle följa med henne på cabaren. Jag är så besviken på mig själv. Så nu sitter jag hemma och saknar min Vackra Kvinna så det nästan värker i hjärteroten. Det kan inte vara lätt att vara gift med en sån som mig. Livet blir så begränsat när jag mår dåligt. Det liksom smittar av sig på alla andra i familjen.

Men jag vågade helt enkelt inte riskera att jag skulle få panikfnatt där. Då är det bättre att Hulda Hustrun kan koppla av, äta lite och ha det trevligt med någon som inte sitter och kallsvettas och ränner till dass för att hyperventliera hela tiden. Jag kan bara hoppas att jag kan småsmyga mig ut, lite i taget tills jag vet att jag klarar en sån enkel sak som att vistas bland främmande människor.

Nä, detta var inte kul alls.

Så har uppvarvandet börjat. Försöker slappna av men det går sådär. Oroligt för att det ska bli för mycket i kväll. Att ångesten ska hoppa upp lika överraskande som en kanin ur en trollkarls hatt och förstöra hela kvällen för både mig och min Hulda Hustru. Önskar att man hade haft någon livlina. Typ kunna teletrasportera mig hem till lägenheten om det blir för jobbigt. Bara en liten stund. Men sådana livlinor tillhandahåller inte livet. Man kunde ju önskat sig att man hade några piller att ta till. Men några vidbehovs mediciner har jag inte. Bara de gamla hederliga som förresten är många nog som de är.

Äh, jag får väl blunda och låtsas att jag är hemma framför tvn. Det kanske funkar. Ungefär som en del flygrädda gör när de leker att de sitter på ett tåg istället för en milllion meter upp i luften. Tror det börjar bli dags för det där varma badet. Så kanske jag kan slappna av lite. Det blir såhär de dagar jag skall ta mig ut i verkligheten. Hela dagen går åt till att förbereda mig. Man kan tro att jag ska klättra upp på ett berg eller åka raket ut till rymden. Men jag ska bara på cabaret. Och i vilket fall som helst så går det ju över. Som sagt, jag måste erbjuda min Vackra Kvinna ett liv utanför hemmet med. Tja. Vi får se vart det landar.

Det är ju liksom bara att hänga med.

Bäst idag. I alla fall just nu. Det svänger som gubben sa.

Oj då. I dag var det mycket som skall göras. I alla fall med mina mått mätt. Jag har tid hos min handledare på eftermiddagen. Och i kväll skall jag och Hulda Hustrun på schlagercabaret på Grand. Min Vackra Kvinnas mormor hade vunnit det i en tävling. Jag är helt klart nervös. Hur ska det gå? Jag som knappast klarat av att gå utanför dörren en lång period skall nu pröva om medicinen har gjort sådan nytta att jag kan ta ett kliv rakt ut i världen. Jag känner mig onekligen stabilare än jag gjort på länge men därifrån till att ge sig ut i kvällslivet är steget stort. Man kan bara hoppas att det funkar. Mest för Hulda Hustruns skull. Kan ju vara trevligt för henne om vi lever nått som liknar ett normalt liv. Jag har alldeles för mig att det var något anat idag med, men jag kan int ekomma ihåg vad det var. Men det löser sig säkert. 

Ute är det oktober rakt igenom. Grått, kallt och vått. Såg på tv att den första snön redan kommit/skulle komma i norra sverige. Måste erkänna att jag längtar lite efter ett rejält snöfall. Det är så mycket vackrare än de fadda färger naturen erbjuder nu. Lite jobbigare att ta sig fram blir det ju  men eftersom vi bor i lägenhet så slipper vi ju det mesta skottandet. Jag kan berätta att det är rikitgt trivsamt att sinna inne och titta ut på vaktmästarna när det sliter med snöslungor och deras lilla minitraktor. Har man bara en kopp varmt thé eller kaffe så kan man sitta i flera timmar och se dem kämpa på.

Det retar mig att min nya mobil inte funkar än. Jag var tvungen att byta abonemang eftersom mitt gamla kort inte hade 3G. Det nya kortet har redan kommit men det skulle ta upp till 5 arbetsdagar innan det aktiverades. På telefonen står det bara "inaktivt". Vad det nu är som kan ta sådan tid. Ja menar när man köper ett nytt abonemang så brukar ju telefonen funka direkt. Knepigt. Men det ger sig nog.

Nä, nu ska jag nog, kanske, ta mig ett varmt bad för att spänna av lite. Det är typiskt mig att bli ängslig för minsta sak. Men en liten cabaret ska inte skrämma mig ur mitt skinn. Det gäller bara att lägga upp dagen på rätt sätt. En rätt blandning av förväntan och avkoppling. Så vem vet. Kanske jag reder ut kvällen. I alla fall så siktar jag på att stanna kvar i situationen även om jag mår dåligt. Men, som sagt, vi får se hur det går.

Sovit bort hela eftermidagen. Inte så bra :-( Nu blir det nog lite knepigt att somna i kväll. Fast det var skönt att sova, det var det. Fast är det händer att man sover bort en ansenlig tid av dagen brukar i alla fall jag få lite panik. Ska man sova bort livet liksom.

I morgon är en såndår fullfart dag som jag genomgår några gånger per år. Hulda Hustun ska gå på cabaret på kvällen. Blir nog trevligt at komma ut i verkligheten ett tag.Sen kan jag ju bara hoppas att den nedåtgående spiral som påbörjat i mitt inre håller ångesten. Det funkar ju mycket bättre nu änför några veckor sedan. Jag är inte frisk men inte heller mogen för att bli inlåst på psyket.Så vi får de hur det funkar när jag nu väl skall utanför lägenheten.

Före utgången skall jag till psyk så att de får se att jag mår bättre. För bättre mår jag. Jätemycket bättre.Sen kan man ju alltid drömma om att sjukdomen i sig skulle kunna gå att få väck ur min kropp

Tj, nä nu är det läggdags. Igen

Att det ska vara så hopplöst att somna när jag ligger i min och Hulda Hustruns säng. I natt stal jag yngsta dotterns säng eftersom hon hade kommit in och lagt sig jämte sin ömma moder. Jag hade då vridit och vänt på mig i flera timmar men när jag kom till den andra sängen somnade jag på stöärt. Knepigt värre.

Men nu är man uppe och någorlunda vaken. Ute är det grått, grått och grått. Och kallt. Och så har jag ont i halsen. Därför så är jag på ett.. begränsat humör. Det är begränsat till tjurig. Mer blir det inte. Så jag sitter här, trött, sjuk och tjurig. Bättre starat på dagen kan man ju får. Men å andra sidan kan det ju bara bli bättre i ett sånt läge.

Med lagom dos kaffe kommer jag snart igång. Tror jag.

Tvn är livsfarlig. Man sätter sig framför appareten och tänker att man ska titta bara några minuter. 4 timmar senare sitter man kvar och bläddrar mellan kanaler.  Helt hopplöst. Datorn är likadan, om inte värre. En snabbtitt kan ta 6 timmar eller mer. Tanken ikväll vara att jag bara skulle se på nyheterna. Sen fastnade jag. Och när jag väl lycktas slita mig efter att titta på briljanta serien House så flyttade jag på arslet till datorn istället.

Nä, nu måste jag komma håärifrån on till sängs. Nu... Bara kolla in 4ans nyheter först. Men sen så.

Det verkar hetl omöjligt att komma ur morgonrocken och in i lite riktiga kläder. Jag sitter framför datorn, går ut på balkongen och rökar elelr bara knatar omkring lite allmänt i lägenheten. Hela tiden i min morgonrock. Lite som Hugh Heffner fast utan pengarna eller brudarna. Eller som Falköga i M*A*S*H. Fast det blir liksom inte lika häftigt när jag glider omkring i min rock. Mest bara märkligt. Och så luktar den gammal rök och nått annat som jag inte riktigt kan identifiera.

Nä, detta måste få ett slut. Jag skall hädanefter hoppa i kläderna direkt på morgonen eller efter duchen. Inget mer slackande, inget mer slöande. Ingen mer morgonrock.

I alla fall inte hela tiden.

Nu får det väl ända ta slut nån gång. Har verkligen borgare så förbaskat svårt att följa landets lagar? Att folk fifflar och donar med svarta löner är ju ingen nyhet. Men man får väl ändå kräva att de vid maktens grytor har lite högre moral än så. Det börjar bli riktigt komiskt det hela. Om det inte vore så sorgligt.

För våra förtroendevalda kan man väl ändå kräva att de är för ett parlamentariskt arbete kring lagar och regler. Nu har de ju fått möjligheten att ändra på de saker de tycker är fel och det är väl kul för dem. De har fått 4 år på sig så de borde hinna med både det ena eller det andra.Men att de leker och kringår våra gemensamma regler är väl ändå oacceptabel? Och då spelar det mindre roll att "alla andra gör så där".

Sen tror jag inte att lusten att betala skatt kommer minska i takt med skatten. För finns det något att tjäna, även om det är en mindre summa, så tar många den chansen. För det är väl ingen som på riktigt tror att man nu kommer anställa målaren eller barnvakten i högre grad bara för att skatten sänks. Nä, de som fuskat tidigare kommer så klart fortsätta med det. Summan av det hela är bara att det flyter in mindre summor från vita tjänster och som vanligt inte ett öre för det svarta.

Allra mest komiskt blir det när själva finansministern inte ens tycker att det är mycket att tala om att han betalat svart för tjänster. Ett skönt föredöme för oss alla. Det är i sådana lägen man funderar på att skriva sig hos modern och håva in bostadsbidragspengarna och underhållen.

En fuskare kan bara inspirera andra till att fuska. Så snälla, ge oss ministrar som inte fifflar, männsiskor som väljer att påverka inifrån systemet. Inte skita fullständigt vad som bestämts.

Jag tycker inte heller om att betala skatt. Särskilt ointresserad var jag när jag jobbade som chef och fick en lite högre lön. Nog svor jag åt skattesystemet som stal mina hårt införskaffade slantar. Men jag betalade snällt. För om jag skulle vilja ändra på det så skulle jag väl engagerad mig på något sätt. Inte bryta mot lagar.

Så tröttsamt att var förkyld. varje gång jag ska svälja så känns det som om jag äter rakblad. Huvudet dunkar lite käckt rytmiskt, dansar som om det vore ute på en egen tripp på krogen. Fast blir det int evärre än så här så går det ju att stå ut. Försöker ladda batterierna till datamusen men det är lögn i helvete att få in kontakten till laddaren i eluttaget. Vi har en såndär klump med flera uttag. Jättepraktiskt om man bara fick in några kontakter i den. Klumpen är petskyddad så till den milda grad att man inte får in en kontakt innan man har slitit med eländet ett bra tag, svurit minst 5 gånger och svettats floder. Så helt plötsligt då glider kontakten in, som om den inte haft den allra minsta svårt att sätta sig till ro. Petskydd i all ära men man skall väl i alla fall kunna sätta i en kontakt?

På torsdag skall jag och Hulda Hustrun på schlagercabaret. Det var Min Vackra Kvinnas mormor som vunnit biljetter. Det gäller att passa på att göra något kul ihop, jag och Hulda Hustrun, nu när jag mår rätt ok.Man vet aldirg när jag kan ramla ner igen, men just nu känner jag mig rätt stabil. Ångesten hålls i någorlunda schack av medicinen. Så då passar det ju bra med en liten festkväll.  Men det är på torsdag det. Först så gäller det ju att jag har kuretat förkylningen tills dess. Eller i alla fall inte är allt för sjuk.

Skåden en ond hals. Min hals. När jag vaknade så fann jag att det gjorde ont när jag svalde. En snabb titt i halsen med ficklampa och spatel visade att jag inte inbillar mig. Hel halsen är röd och vacker och dessutom svullen. Så nu har den där förkylningen som legat och puttrat så länge äntligen brutit ut. Det är då fasen också. När förkylningar sätter sig på min hals brukar jag bli rejält sjuk. Kul. Där får jag äta upp att jag önskade mig själv en liten förkylning för att jag skulle på lite sympati av min omvärld.

Min hals är min ackilleshäl liksom. Ond hals brukar följas åt med hög feber, ont i skallen och allmänt elände. Fast just nu mår jag rätt ok. Förutom att det känns som om jag käkar taggtråd i halsen då.

Ute är det kallt och grått. Så passande. Barnen har fått stanna hemma från dagis och skola idag eftersom även de har blivit sjuka. Yngsta dottern skall upp till öron eftersom hon verkar ha öoninflammation. Hon har visserligen rör i öronen men vi misstänker att ett av dem har ramlat ur. Så temat för idag är "sjukdom".

Nä nu ska jag försöka mjuka upp min stackars hals med lite kaffe. Man gör så gott man kan.

Ok, på tal om absolut inget. Jag tittade på "pimp my ride" på MTV. Det är ett program där man pimpar till gamla biler till riktiga lyxåk. Det hela var någon sorts internationell variant så de som donade med fordonet hade inte engelska som modersmål. Det gick lite knackit med snacket och blev väl si och så med uttalet. Men vem har inte de problemet när man ska spika englesk.

En utav hantverkarna hade till jobb att förbereda bilen för omlackning och det var nu det skojig var. För han pratade om hur viktigt det är att göra ett bra grundjobb. Sen sa han: "nothing beats a good handjobb" .

Eh, det skulle väl vara ett blowjobb i så fall.

Sånt tycker jag är kul.

Bäst idag än så länge. Jag förstår inte ett skvatt av texten men det svänger grymt. En liksom ettrig rytm som äter sig in. Kanon.

Jag tänkte jag skulle bli lite modern. Hulda Hustrun har köpt grönt thé, som skall vara så nyttigt. Jag som dricker oceaner av thé tänkte att man får ju inte fega ur så jag bryggde en kanna med det där thét. Jag lade redan från börja märke till att påsens innehåll sluktade lite skumt. Det var uppblandat med citrus och det tog sannerligen överhand. Sen fanns det nån biton som jag inte kunder placera. Smart som jag är så drog jag slutsatsen att den där bitonen var själva thét. När kannan puttrat fördigt hällde jag upp en kopp.

Hua vad läskigt det smakade. Som... ja ja vet inte. Som grönt thé misstänker jag. Vet inte riktigt om jag orkar lägga ner tid på att föröka lära mig att tycka om det hela. Jag har druckit svart thé i alla år så jag är liksom inkörd på det. Det här blir ingen lätt match. Men nu har jag en nästan full kanna med thé att göra vad jag vill med. Dricka upp det är väl förstahndsvalet kan jag tro.

Det finns så mycket märkliga saker nu. Man ska inte äta pasta om den inte är av fullkornstyp. Allra helst skall man visst äta nått som heter dinkelpasta. Vad är det för fel på våra hederliga makaroner? Om man av någon anledning skulle känna för en smörgås ska man äta knäckebröd. Men den dagen knäckebröd kan ersätta en skiva god limpa eller en spröd fralla lovar jag att äta upp min hatt. Kort sagt så har mat blivit livsfarlig. I alla fall god mat.

På tv ser man hur en galen tant slänger Skara Berts telefon i toaletten samtidigt som vi får veta att Berts bajs sjunker som en sten i toaletten. Bajs skall tydligen flyta. Tänk, jag som skött mina toalettbesök helt utan att lägga märke till hur min avföring sköter sig i vatten.

Kaffe får man absolut inte dricka. Samma gäller alkohol. Snart blir det bara vatten kvar att dricka. Den skall visst vara varmt när man dricker det. För att rensa ut massa slaggprodukter och öka förbränningen, vilket jag är kraftigt skeptisk till. Nån ordning får det väl ändå vara på tokigheterna. Vore det så bra med varmt vatten så borde ju varje kaffedrickare vara smala och vackra. Visserligen fulla med farligt koffein, men smala i alla fall.

Nä, jag får väl ge det där gröna thét en chans. Annars har jag ju det gamla hederliga svarta att ta till.

Lite segt att vakna idag. Det susar i skallen och helst skulle jag väl lägga mig och sova igen. Har inga speciella saker på dagens schema. Morgonkaffet fick avnjutas utan njölk eftersom nån unge har varit uppe och druckit den sista slatten. Toppen för min mage som skriker magkattarr lång väg. Tror det beror p åatt jag snusat vanligt snus nån dag. Tanken är ju att jag skall sluta med rökandet men då snusar jag mer. Så hur man än gör så är summan av lasterna konstant.

Ute är det grått och kallt. Så jag sitter så bra här inne framför datorn. Jag kan bara konstatera efter att slängt ett getöga på dagens nätupplagor av de stora tidningarna att man kan vara glad som int eär Reinfeldt. Han har nog för tillfället fullt upp med att lösa alla de problem som dykt upp. Så egentligen ska jag ju absolut inte klaga.

Men det retar mig att vi inte hade mjölk hemma. Trots det så ska jag nu ta en kopp svart, rykande kaffe. Bråkar magen med mig kan jag bråka tillbaka.

Så det blev en sovdag av denna söndagen. Lite harjag väl donat och pysslat med, men inget som skulle platsa i Guinnes boken i all fal. Min yngsta som var uppe på en svänk. Han fy´ller ju 10-år om en vecka. Men det enda han kunde kläcka ur sig var att han vill få en tv på tummet. Men det känns lite konstigt att köpa något som han sen ska ha hemma hos sin ömma moder. Här har han ju tv på rummet. Känns lite som om det problemet får moderm att lösa..

I övrigt har inte så mycket hänt. Medierna verkar har full uppmed våra ohederliga ministrar. Tja det där löser sig nog allt. Så att man kunna titta på ochsäga "vad var det jag sa" Problemet ligger nog i att förändra ett parti. Så även om Reinfeldt har helt ärliga planer så känns det som att det känns lite som att man börjar känna av borgarna igen, Skatt är till för att inte betala. Tycker man inte om programen på tv så betalar man ingen tv avgift. Dunkla pengavägar och hus ägda av nån annan.

Nä, skit idet. Det är ju en ny dag imorgon då får vi se hur det fortsätta rulla på.

Burr vad kallt det var ute. Morgonciggen var snabbt avklarad kan jag säga. Det fanns liksom ingen anledning till att vara kvar på balkongen i kylan. Sovit hyggligt har jag nog gjort. Tror jag. Men det är inte alltid jag som märker när jag sover dåligt. Oftast är det Hulda Hustrun som berättar att jag legat och sparkat och vevat på nätterna men själv har jag inget minne av att jag skulle har rört ens en den allra minsta fena på nätterna. Snarkar som ett sågverk gör jag med. Så till den milda grad att äldsta dottern med pojkvän har vaknat av mina nattliga koncerter. Så det är inte att undra på att jag är trött när jag vaknar.

Söndag. Då är det dags för regimskifte i familjen. För idag kommer barnen till oss. Fullt hus. Så det gäller att samla "lugnpoäng" innan dess. För sedan är det full rulle i en vecka. Nå, så då ärdet väl bara att varva upp maskineriet. Eller så väljer jag att knata tillbaka till den varma sängen och sova någon timma till. Svåra beslut att ta. Full fart eller apati. Men en man måste göra det en man måste göra.

Men först en kopp kaffe till. Så får jag lura på mitt svåra val så länge.

Jag får sluta upp med att lägga mig på sängen under dagen. Det räcker att jag blundar med ena ögat så sover jag så vackert sen. Medicinen gör mig trött, men så djäkla trött att man somnar vareviga eftermiddag kan jag väl inte bli. Det är jag och 90 åringarna som nanar eftermiddag. Inte konstigt att jag tycker dagarna går fort när jag sover bort 25% av dem.

Nä, i morgon skall jag vara produktiv hela långa dagen. Eller kanske en liten snabb tupplur bara. På en tre timmar kanske? Räcker det tro? Jo, det borde det göra. För det är ju så gott att sova på eftermiddagen. Men som sagt. I morgon, då minsan.

Ojoj vad jag har varit duktigt i dag. Jag och Hulda Hustrun åkte till badhuset direkt på morgonen. Så nu har jag simmat några längder, suttit i bubbelpoolen och bastat. Inte nog med att jag känner mig ren, jag känner mig duktigt med. Och det onda i rygg och axlar har gett sig lite. Det var nog första gången på länge som de hade någon blodgenomströmning.

Lurar fortfarande på det där med att köpa moped eller mobil. En mobil blir ju liksom bara till mig så det känns lit eonödigt. Speciellt som jag fatksit redan har en som fungerar alldeles utmärkt. Men jag är på "villha" humör. Ochjag har fortfarande en massa semesterdagar jag kan ta ut som lön. Jag var en svägn på EKO för att kolla om de hade kvar de mopeder de sålde för ett tag sedan men det var alldeles tomt på mopeder där.

Nä, det är nog bäst att strunta i det där och ta ut pengarna till jul i stället. Vi har ju det rätt knapert liksom så det verkar ju nästan inte klokt att fundera på att köpa något överhuvudtaget. Om man tänker lite. Fast jag gillar inte att tänka när det gäller pengar. Tja, det blir väl som det blir. Nu ska jag njuta av en kopp thé och ta det lugnt. Med gott samvete för en gångs skull

Oj vad ruggigt det var ute. Tog en sväng på balkongen och rökte en cigg men det blev till att snabbröka för det var kallt ute. Men vart är alla människor? Man har vant sig vid att det är tusen ungar på gården och en och annan vuxen med, men nu var det bara lite ströbarn på patrull. Ska inte ungar vara ute och leka även när det är kallt? På med mössorna bara och ut och bygg kojor eller vad det nu är barn gör. På min tid minsann fick vi vara ute hela dagarna. Det var på den tiden som man fick sitta i en park när man var i skolan. Hundraarton mil var det till skolan och man var tvungen att gå dit på händerna. Det var tider det minsann.

Nu är barnen bortklemade med leksaker och tv-spel. Sånt bygger inga rustika spänstiga kroppar. Se bara på mig och min ömkliga kropp. Resultatet av många års neglekt. Det räcker att jag skall lyfta på hakan för att jag skall pusta av ansträngningen. Stackars barn som kommer växa upp till en sådan som mig.

oupps. Jag som bara skulle lägga mig och vila ögonen en stund. Somnade som om jag fått något riktigt hårt i skallen. Så sprang en och en halv timma bara sin väg. Nu får jag liksom börja om från början igen, med att vakna upp alltså. Som om det inte räcker med en morogn per dag. Tidningarna är fulla av artiklar om svart hemhjälp, fusk med tv-avgiften och allt vad det är. Att de bara orkar. Jag brydde mig i några minuter, men det känns så... överarbetat liksom. Att människor på högerkanten har en lite nonchalant, för att inte säga nedlåtande, hållning till skatter och avgifter är väl knappast någon nyhet.

Näsan kliar förresten fortfarande om nån undrar. Men det blir liksom inget mer av det. jag har inte bestämt mig än för om det är bra eller dåligt. Halsen harklar den med. Men inte mer än så. Det är nästan irriterade när förkylningen liksom bara hänger i luften och inte slår till. Man hukar sig och bara väntar på febern och skrällhostan men det blir bara lite kli av det.

Nä, det får nog bli lite badkarsliggande. Vi sköt upp badhusbesöket till i morgon så nån bastu blir det int eidag. Så lite varmt vatten på den onda ryggen kan ju inte vara så fel. Sen ska vi kanske till stugan för att röja upp inför vintern. Jobbigt sånt. Kanske borde man hyra en svart hemhjälp till det där. Sjuk och krasslig som man är. Nån glad polska som nöjer sig med 50 spänn i timman och plockar reda på ens tomma ölburkar, kalsonger och dessutom har en glad polsk make som kan röja i trädgården. Låter inte helt fel. Fast jag har aldrig fattat var man får tag på sådana människor. Det är ju inte så att man går till arbetsförmedlingen och anmäler att man har ett jobb ledigt. Kanske finns det någon speciell förbedling som jag har missat. Eller så kanske sådant löser sig på rotarymöten?

Nä, här kan jag int esitta och hänga. Badkaret var det.

Nått knepigt med vädret är det. verkar som om sommaren fått spatt och spader och vägrar ge upp. Solen skiner som om den hade betalt för det och ute ser man folk som knatar omkring i bara t-shirt. I oktober. Tja, inte mig emot. Bara att tacka och ta emot. Idag vaknade jag återigen lite tidigt. Men efter lite kaffe och nån cigg så piggnade jag till. Har suttit och bläddrat på nättidningarna, lyssnat på Sinatra och myst lite allmänt sådär. Hulda Hustrun sover den oskyldiges sömn. Tanken var ju att vi skulle till badhuset i dag på förmiddagen, innan jag hunnit snurra upp mig så mycket att det bara blir ett enda lidande att vistas bland alla dessa okända människor.

Sitter och funderar på att ta ut några av mina sparade semseterdagar i pengar. Jag har en 30 sparade eller nått sånt. Pengarna skulle gå till en ny moped nu när den förra blev stulen. Men samtidigt funderar jag på en ny mobiltelefon. Eller kanske ska jag bara strunta i det hela. Alla pengar vi får in behövs egentligen för att betala skulder och räkningar och annat sånt tråkigt. Det där med att vara sjuk ger inget direkt klirr i kassan.

Nä, får nog lura på allt det där. Kasnke skulle jag helt enkelt krypa ner i sängen bredvid Min Vackra Kvinna. Nu när man kan liksom. Konstigt nog brukar jag bli trött efter några koppar kaffe när jag vaknat sdär tidigt. Som om jag vaknar av kaffeabstinens och sedan när jag fyllt på med koffein kan jag gå och lägga mig igen.

Inte helt vanligt, men jag är inte helle rså vanligt så det passar väl rätt bra kan jag tro.

Att det ska vara så förnicklat svårt att somna. Jag har visserligen alltid haft svårt för att somna men vän av ordning kan ju tycka att jag borde har det lättare med det där sen jag började med sömnmedicin. Och det också gjort. Men sedan jag fick min nya medicin hr jag plågats av kraftiga myrkrypningar i benen. Och medicinen jag fick mot det funkar nog inge vidare. Inte på mig i alla fall och inte i den dosen.

Så nu sitter jag uppe fast jag är så trött att jag nästan ramkar ur stolen. Och givetvis smet Lancelot, vå ena katt, ut på balkongen och upp på förnsterblecket jämnte balkongen så nu kan jag inte bara knata iväg och lägga mig, jag måste vänta in katteländet.

*SUCK* vad trött jag blir. Eller är till och med. Ska nog ta ett bloss och sedan gjöra ett nytt försök att gå och lägga mig. Det är ju natten nu ju.

Så nu har man varit duktig och varit på badhuset. Tyvärr fick jag tuppjuck redan i bastun så det blev inte så mycket av det. Lite bastu, en stund i bubblepoolen sen upp och ut. Panikångesten lurade mig igen. Men nu har vi sagt att vå åker dit på förmiddagen i morgon stället. Jag brukar vara lite stabilare på morgonkvisten. För simma ska jag göra. Och jag vet ju att det ofta bli lättare när man upprepar det svåra några gånger. Men jag är lit ebesviken att jag inte klarade av det hela bättre, nu när medicineringen har gjort så gott när jag håller mig hemma. Men ut i världen är lite svårare.

Jaja, det är bara att mala på liksom så kanske det släpper på riktigt. Mankan ju alltid hoppas.

Jag måste vara det mest otränade som går i ett par tofflor. Min fysik är då verkligen inget som bör visas upp. Jag rosslar och stönar bara jag går upp för de få trappstegen till vår dörr. Snart är det dags att jag köper skor utan snörning för att knyta skorna är inget som går lätt. Jag böjer mig framåt men redan när jag böjer nacken stockas blodet i skallen på mig så att jag blir mörklila i ansiktet. Mina stackars händer viftar i luften någonstans i knähöjd och jag pustar och stånkar som om jag bar hundra kilo i var hand. Än så länge kommer jag tillslut ner till skohöjd med händerna, men det är precis det.

Trots detta, eller snarare just därför, lurar jag på att börja träna något. Vet inte vad än bara. Springa är ju så megatråkigt. Och så får man ont i knäna med. Promenad kanske? Tja, men snart är det vinter och jag känner på mig att jag kommer att balla ur vid första bästa snöflinga. Cykla kanske. Vi har en såndär cykelmaskin stående i sovrummet men den har vi mest som klädhängare. Simma vore nog nått. Men då måste man ju visa upp sin stinna buk på badhuset och det är frågan om jag vill det. Tanken är ju att jag och Hulda Hustrun skall dit idag för lite rekreation. Kanske borde jag passa på att simma lite. Längs med kortsidan liksom.

Det kostar på att vara fet. Det är inget jobb för den late kan jag meddela. Prova själv att knata omkring med en 30 kilos packning vart du än ska gå. Jag vill nästan gå så långt som att vi feta sliter mer än de som tränar hårt. Eller, nja, kanske inte. Äh, glöm det. Bara jag som föröker lura mig själv. Nä, jag får nog lura på detta lite till.

Vet int eriktigt vad jag gör uppe så här dags. Vaknade av en mardröm och är väl inte helt klar i skallen än. Kanske borde man gå och lägga sig nån timma till. När man nu kan menar jag. Ute är det mörkt fortfarande. Och kallt. Nä, detta var inge vidare. Eller så är det perfekt. Man kanske skulle passa på att njuta av världen, nu när det är så lugnt liksom. När jag kikar ut genom fönstert ser det ut som om hela världen ligger och sover fortfarande. Det är bara gatlamporna som lyser med svagt sken och ett och annat fönster som är upplyst. I övrigt är det precis tyst och stilla.

Tänka sig, detta hade jag väl aldirg trott på när jag jobbade. Att jag skulle knata ur sängen vid denna tiden. Men uppe är jag. Tror jag ska ta en kopp kaffe till så kansek allt klarnar. Min Vackra Kvinna och jag pratade i går kväll om att gå till badhuset idag.  Ingen dålig idé. Fast jag fasar lite för att knata omkring i badbyxor offentligt. Är itne så vansinnigt sugen på att visa upp min kropp med dess 30 kilos övervikt. Lite stolthet har man ju. Kanske ska jag ta med ett lakan och svepa in mig i. Kan ju kanske framhålla religiösa skäl. Nja, kanske inte min bästa idé i dag än. Som sagt, det funkar lite segt i skallen än så länge. Krävs nog mer koffein kan jag tro.

Eller så knatar jag tillbaka till sängen och sover någon timma till. Se där, en mycket bättre idé.

Varför är en del ciggarettet så förbaskat svåra att fimpa. De bara ryker på oavsett vad man gör. Nu pratar jag om halvrökta cigg. Sådana som man sparar till senare.Vanligtvis så fimpar man pinnen och lägger på något smart ställe. Men så dyker de där svårsläckta upp. Man fimpar och fimpar, men de glöder för fullt hur man än gör. Häromdagen hade jag lagt en cigg på ciggpaketet och gått och lagt mig för att sova. När jag vaknade på morgonen fann jag en askpelare och ett filter på paketet. Ciggeländet hade inte varit släckt när jag gick därifrån utan legat och pyrt. Man kan ju hoppa ur byxorna för mindre.

Nyssens var det en såndär cigg som vara vägrade slockna. Jag drog spetsen fram och tillbaka på fimpburken men det rök hela tiden fårn något ställer på ciggen. Livsfarligt. Till slut gav jag upp och slängde rökverket i burken. Då slocknade eländet. Men det var bra mycket kvar på ciggaretten. Slöseri med pengar. Eller snarare ännu mer slöseri med pengar. Det är ju inte så ekonomiskt att röka precis.

Nä, det är dags att gå över till snus igen. Lite billigare och så slipper man åtminstonne lungcancerisken.

Det kliar i min näsa. Precis hela tiden. Jag gnuggar och gnugar men det enda som händer är att det kliar ännu mer. Ska jag behöva ha det så här? Finns det ingen rättvisa i världen? Kliande näsor är inget att leka med. jag är rädd att om jag gnuggar mer ramlar hela snoken ner på tangentbordet ochjag får klara mig utan näsa hädanefter. Och det vill jag ju inte.

Det kliar i halsen med. Fast den kan jag ju inte gnugga. Det blir till att harkla sig. Mycket harkel blir det. Kli, kli, kli. Lurar på om det inte är förkylning på gång. Inte vidare sugen på en sån. Kan jag gott klara mig utan.

Resten av tiden, när jag inte kliar mig eller harklar mig, spelar jag Age of empires III. Slöseri med tiden kanske vän av ordning tycker. Men något ska man ju göra. Fast jag får stryk hela tiden. Undrar om det inte är fel på datorn. Jag brukade ju vara en klippa på Age. Byggde farmer och hus med rasande fart. Nu hinner jag inte ens skapa en fiskmås innan fienden är på mig och djäklas. Den här dagen suger. Ont i skallen har jag med. *SUCK*. Och så mitt i allt kommer jag på att moppen är stulen. Som om det int eräckte med kli, harkel och virtuellt stryk. Nä, det får bli en kopp thé till och sedan ska jag sänka min lilla barnakropp i ett varmt bad.

Fasen vad det retar mig att mopeden blev stulen. Bara så ni vet. Hoppas att de bryter benen av sig de som stal den.

Det är precis tyst här hemma. Det enda som hörs är datorns surr och barnskrik från gården. I övrigt är det lugnt och stilla. Alla barnen försvann hem till sina alternativa hem i går. Hem till pappor och mammor. Så nu är det bara Min Vackra Kvinna och jag plus katterna hemma. Hulda Hustrun sover så jag är den enda människan som är vaken här. Det är skillnad mot de dagar när vi har barnen här då de brukar skutta omkring och föra liv vid denna tiden.

Ute är det dimmigt värre. Kallt är det med. Så det återstår att se vad det blir för väder idag. För tillfället gör jag ingenting. Bara sitter här och bläddrar mellan tidningarnas nätupplagor och försöker vakna till. Inga planer, inga åtaganden. Gott så. Får se vart denna dagen för mig. Lika spännande varje dag. Man har inte den blekaste aning om hur man kommer att få summera dagen framåt kvällen. Visst kan man ha en svag aning men oftast så vet man inget alls. I vilket fall som helst så får jag börja med lite kaffe och en cigarett till. Man måste ju tänka på att äta en bra frukost så jag räknar kallt med minst två koppar till och tre cigg innan jag kan börja dagen officiellt.

Det är jul snart. Jo, jag lovar. Ena dagen är det oktober och 2,5 månader till jul och sen helt plötsligt är det den 22 december och man har inte köpt en enda julklapp. För de som tycker jag är väl tidigt ute med att yra om julafton och julklappar, kom ihåg vad jag sa när ni panikrusar genom varuhusen på jakt efter pryttlar att ge bort. Tiden liksom bara rusar iväg. Den är närmare till jul än det är till förra midsommar. Och det var ju bara nyssens man satt i trädgården och drack öl och käkade sill och potatis. Herregud, det var väl bara nån vecka sedan eller? 4 månader går fort, fort.

Men först ska man genom det mörka men vackra oktober och det ännu mer mörka och inte alls vackra november.  Så, jag håller med er, så djäkla bråttom är det inte. Inte än. Men snart. Ack så snart.

Matchen Sverige - Spanien igår var otrolig. Det var som ett nytt lag spelade. Vi gjorde allt rätt. Som ett skolexempel på hur fotboll ska spelas. Och "våran" Anders Svensson visade med önskvärd tydlighet varför han ska spela från start. Det var enna som vackert att se. Kan det vara så enkelt som att nu när några av de stora stjärnorna är borta ur leken, jag tänker då på Henke och Zlatan, så lyfter sig de övriga spelarna i håret och börjar prestera. För det var väl knappas någon som saknade Zlatan i går?

Om Sverige spelar så här så kan det ju gå hur långt som helst. Man kan bara hoppas på att det håller hela vägen. Eller i alla fall långt nog.

Det verkar bli en bra dag än så länge. Jag är lite småspänd men det kan jag klara av. Oron har inte visat sig än i alla fall så jag hoppas påen bra dag. Igår var det lite si och så med ångesten. Tror att det där med mopenden gjorde sitt till. Det behövs intre så mycket för att jag ska snurra upp mig. I förggår hade jag en liten, mini panikattack, men den gick liksom bara över av sig själv efter ca 2 minuter så det var väl rätt ok. Medicinen verkar göra sitt jobb och jag hänger liksom bara med. Har ju inte så mycket val.

Ute lyser solen men det är rätt kallt. Själv lurar jag på att krype ner i sängen med en god bok och slå ihjäl några timmar. Eller kanske kolla på nån film. Eller bada kanske. Ja, friheten kan vara överväldigande ibland. Man lurar på att göra än det ena än det andra och så blir det inget av något. Får fundera på det där.

Nån har snott vår moped. Trots att den var låst med en kätting och ett rejält hänglås. Det verkar som om de har gjort det på morgonkvisten för Hulda Hustrun har för sig att hon såg den på morgonen. Sen var den bara borta. Man blir så förbannad att orden inte räcker till. Vi lär ju inte ha råd att köpa nån ny moped. Nu får min äldsta son gå till skolan igen. Och jag som tänkt plocka isär motorn nu i vinter för att renovera den. Att folk inte kan låta saker vara. Och att folk vågar. Den stod ju faktiskt precis utanför på gården. Nästan nedandför våra fönster åt det hållet.

Full fart från första början. Det blir så när man har en fyraåing och en sexåring i hushållet. Barn har av någon anledning fått för sig att man ska gå upp mitt i natten och börja leva om. Sätta på tvn på högsta volym, hoppa, skutta och bete sig allmänt störigt. Så att sova i detta oljud är bara att glömma. Men lika bra det kanske. Nu är jag uppe i alla fall. Igår städade vi lägenheten. Jag och min äldsta son fick vadragsrummet på vår lott och vi hann nästan klart. Det ska bara våttorkas på golvet och lite sådana småsaker. Och så ligger det en samling verktyg i hallen som skall ner till källare. Lite lagom små pyssel på en söndag. Men först då är det nikotin och koffein som gäller. Jag har redan hunnit peta i mig lite men det krävs högre dosis för att vakna till ordentligt.

Ungarna skall till badhuset med Hulda Hustrun och deras fader. Så då blir det lugnt här hemma. Inte helt fel får jag väl erkänna. Då kan jag passa på att spela lite Quake 4. Man får inte glömma barnet i sig. Själv mår jag sisådär. Sovit dåligt, men så har det varit fullmåne med. Vet inte vad jag ska tro om det där. Men faktum kvarstår att jag brukar sova sämra vid fullmåne, vare sig jag är medveten om att det är fullmåne eller ej. Igår var jag lite nojigare än jag varit de sista dagarna, men det får man väl ta. Man kan inte vara på topp jämt.

Tja, dagen väntar. Bara att köra igång då.

Den där förkylninge jag har jäckar mig. Den bara ligger och bullbar liksom. Den vägrar bryta ut. Vet inte vad som är värst. Kanske borde jag vara tacksam. Men nog bli man lite låg när man har en infektion i kroppen. Inte helt lätt att vara på topp precis. Idag fick jag ett nyttläkemedel att hämta på apoteket. Det var en medicin mot de mykrypningarna jag får av en annan medicin. Nu är läkemeldesskåpet sprängfyllt. Varje dag tar jag 7 olika medikamenter. 33 piller om dagen, men då räknar jag med mina vitamintabletter. Inte så illa. Nästan så att man blir mätt på bara pillren. Så egentligen borde jag vara friskare än de flesta. Men nu har det alltså börjat med att jag får piller som skall vara mot andra pillers biverkningar. Vad kommer härnäst?

Oj vad arga folk blev. För att jag skrev att Carl Bildt är moderat eller vad det nu var som retade upp dem. Lite sans och vett är inget man kan begära när det gäller politik tydligen. Själv blev jag utnämnd till idiot eftersom.. tja jag vet inte egentligen.  Tänka sig att folk kan vara så arga. Att dom bara orkar. Sen kan man ju ha ett och annat att säga om sossarna. Jag var väl inte heller helt nöjd med resultaten de visade upp. Men därifrån till att kalla folk idioter är steget långt.  Sen var det nån som pratade om utbildade ministrar. Finns det ministerutbildning? Visste inte jag.

Jaja, i vilket fall som helst så är det som det är med politiken. Alliansen regerar och vi kan väl bara hoppas allihopa att det går bra. Lite knepigt blir det väl att lära sig alla nya namn, så man vet vilka man ska skälla på menar jag. Fast det är väl lättast att fortsätta som vi alltid gjort. Skälla på statsministern. En sådan får nog stå ut med att få skäll för det mesta verkar det som. Om man bygger hus är man en skurk, för att inte tala om alla stackare som inte har flickvänner. Det borde Reinfeldt gjöra något åt. För så kan vi väl inte ha det. Det må vara långsökt att finna ett samband med regeringen och flickvänner, men vissa individer drar gärna märkliga slutsatser i sina liv. Allt går inte att skylla på regeringen vet ni.

Men som sagt. Det är som det är. Lycka till Fredrik.

Katterna smög runt fötterna på mig hela förmiddagen. Jag kunde inte förstå vad det som fattades dem. Jag klappade dem i tur och ordning, rensade kattlådorna och pratade vilsamt med dem. Inget fungerade. De samlades i en liten miniklunga och blängde allt mer på mig. Det var Min Vackra Kvinna som påpekade att de knappt hade någon mat i skålen. När maten hälldes upp så var alla tre snabbt framme och slukade i sig. Där ser man hur mycket koll jag har. Vet inte om de har förlåtit mig än. Jag menar, om jag är hungrig spelar det ju ingen roll om toaletten är ren eller om någon klappar mig på huvudet. Jag är hungrig ändå.

Allt ska man ha koll på. Jag som knappt klarar att fixa käk till mig själv. Det fodras en kvinna till att förstå katter. Helt klart.

Jag har fått träningsvärk i vänster sida. Men bara i vänster sida. Och jag har inget som helst minne av att jag utfört något som helst kroppsarbete med vare sig vänster eller höger sida. Eftersom jag är kraftigt allergisk mot att ta i så skulle jag definitivt komma ihåg om jag gjort det. Vänster lår värker och ömmar å det grövsta. Var kommer det ifrån? Har jag varit uppe på natten och tränat? Bara vänster sida? Låter inte troligt. Alls. Men faktum kvarstår. Jag har ont.

Min Hulda Hustru påstår att det är träningsvärk efter att jag släppt ut flatulens. Fisigt på svenska. Hon påstår att jag ligger och släpper väder på nätterna. Smattrande, knallande brakare som får putsen att ramla från taket och Min Vackra Kvinna att vakna. Jag kan inte tänka mig att jag kan ägna mig åt sådana vulgära sysslor ens i sömnen. Men Hulda Hustrun är påstridig.

Mycket som är märkligt idag. Nattlig meteorism, träningsvärk utan att träna. Vad kommer härnäst? Märklig dag. Mycket märklig.

Det spöregnar ute. Kallt regn. Oktoberregn. Hulda Hustrun och småbarnen försvann ut i det där blöta på väg till dagis och skola. Själv drar jag mig för att ens gå ut på balkongen för ett bloss. Man sitter så gott härinne i värmen när man kan lyssna till regnet mot rutorna och känna sig alldeles varm och go. Lite tidningsläsning. Lite kaffe. Lugn och ro. Idag skall äldsta dottern och hennes pojkvän på begravning. Pojkvännens morfar skall begravas. Hua. Hoppas att jag själv slipper sånt på länge, länge. Sorg är inte trevligt. Det är rent av obehgligt. Jag har gått på några begravningar genom åren. Morfar, mormor, min far, en morbror. Sånt klarar jag mig utan. Man får vara lycklig som har sina nära och kära kring sig.

Idag rä det ju fredag. Igen. Förutom att tömma kattlådorna har jag inget speciellt på mitt schema. Gott så. Senare idag kommer min ärade dotter för att vara hos oss i helgen. Det är så gott när hemmet är fullt av våra barn. Hmm, det verkar som om jag fått en släng av "mysfarbror" i dag. Fattas bara en länstol, en pipa och ett glas med god cognac så skulle jag passa in i vilken mysklubb som helst. Inte helt ofel känsla.

Tja, då är det väl bara att köra igång då. Har en dag att fördriva.

Tusan. Jag som skulle gå och lägga mig för att sova den oskyldiges sömn får stanna uppe en stund till. Jag var ute på balkongen för att ta ett snabbt bloss. Det är kallt kan jag berätta. Precis när jag skulle in smet Lancelot, vår hankatt, ut och hoppade elegant upp på fönsterbläcket precis balkongen. Där brukar våra stora katter ligga och spana titt som tätt. Men nu ville jag ju stänga balkongdörren och krypa till kojs. Nu får jag vackert sitta uppe och vänta på att höge herrn krafsar på dörren för att bli insläppt. Visserligen kunde jag ju föröka locka in honom med ljuva ord, men det brukar aldirg funka på honom. Han bara tittar på en som om man är dum i huvudet och ligga kvar. Lancie kommer när Lancie vill.

Så nu sitter jag här och är jätte trött och väntar på ett kattkräk som luftar sig lite. Hur kul är det? Man kanske borde passa på att få något gjort. Sortera filer eller nått, men jag bara orkar inte. Min stackars lilla barnakropp vill nana och jag får liksom bara hänga med. Ute är det kolsvart och fullmåne. Eller nästan fullmåne. Det är visst på lördag som månen är helt och hållet full. Men den är rätt stilig redan nu.

Så, nu bestämde sig katten för att knata in och då kan jag stövla iväg till sovrummet för lite skönhetssömn. Gud skall veta att jag behöver det. Man vinner inga skönhetspriser precis.

Jaha. Så har man varit på psykbesöket då. Det låter det. Jag satt i väntrummet och funderade på hur det egentligen låter. "Jag går på psyk". Låter som om man är farlig liksom. Som om man skulle studsa omkring och hota folk med kniv på löpande band. Men när man sitter där bland de andra som av någon anledning också sitter där så slås man av hur vanlig alla ser ut. Till och med jag som själv lider av psykisk ohälsa, som det heter nu för tiden, har förutfattade meningar om hur en psyksjuk ser ut, beter sig och lever. Men de jag har sett verkar rätt normala. Förutom då att några sitter och pratar med sig själv. Men vem har inte gjort det nån gång. En tjej som satt där såg utormodentligt bra ut. En toppenpingla. Inte vet jag vad hon lider av. Men jag kan lova att vad det än är så skulle hon skrämma vilken kille som helst på flykt om hon berättade att hon behandlas på psyk. Det låter så dunderfarligt. Och ändå är vi så vanliga. Och mestadels ofarliga. Precis som alla "normala".

Jag är ju ett svårt fall. Det säger de i alla fall. I vanlig fall brukar panikångest vara relativt lättbehandlat. Men inte jag inte. Jag är som vanligt ett undantag. Sjuksköterskan berättade att hon funderade på behandlingshem förra gången jag var upp. Då var hela mitt jag uppfyllt av en gastkramande ångest. Nu, bara några veckro senare så är jag toppenpigg. Väl så. Men jag känner mig ju helt normal. För jag är ju normal. I mitt liv är det normalt att vara ångestladdad. Men trots det så känns det lite skämmigt att berätta för folk att man varit inlagd på psyk, eller att man går på behandling på psyk. Och jag räknar mig ändå till de "upplysta", alltså att jag inte har så många förutfattade meningar. Man är ju sjuksköterska för tusan. Fil. kand. i vårdvetenskap.

Nä, det är laddat det där. Och ändå så är vi så många som mår dåligt och som behöver hjälp. Jag vägrar skämmas för vem jag är. Sånt får andra sköta.

Så har även jag blivit småförkyld. Jag beklagade mig ju häromdagen över att alla andra fick hosta omkring och tyckas synd om medan jag kantar omkring alldeles kanonfrisk. Så fick jag äta upp det med. Äldsta dottern var hos läkaren häromdagen och blev insatt på antibiotika eftersom hon hade nån bassilusk i halsen. Igår var jag uppe på apoteket för att hämta lite medikamenter och plockade samtidigt ut hennes piller. Som jag satt där och väntade på min tur så kände jag hur det kittlade i halsen. Och idag har jag en alldeles egen hosta, kill och kli i halsen, huvudvärk och lite allmän sjukdomskänsla. Så går det när man beklagar sig över sin hälsa.

Fast kanske har jag tur och slipper de allra värsta symptomen. Kanske blir det bara en liten miniförkylning? I vilket fall som helst så spelar det föga roll eftersom jag mår så bra i övrigt. En förkylning fäller inte en 36-åring i första slaget. Så kom an bara, hosta, snuva och heshet. Immunförsvaret står och väntar på er och ska plocka er en efter annan. Fast kanske kan jag plocka några "tycksynd-poäng" under tiden. Fast med tanke på att de andra i familjen är krassliga de med så tvivlar jag.

Sitter och väntar på att tiden skall gå. Klockan 14.00 ska jag vara på psyk för ett besök hos min kontaktperson. I vanliga fall när jag väntar på något sånt så är jag hysteriskt uppskruvad och nervös. Nu är jag lugn som en filbunke och låter liksom bara tiden gå. Det är nog ett udner som skett trots allt. Jag har i flera dagar varit så onervös att jag nästan blir nervös. Så här bra har jag inte mått på år. Det är så att jag bara väntar på bakslaget. Men det kommer inte. Än i alla fall.

Så, det glädjer mig att kunna rapprortera till min kontaktperson att jag mår bra. Kanon. Toppen. Vanligtvis brukar jag sitta och hyperventliera och beklaga mig å det grövsta när jag är på sådana där besök. Nu lurar jag på att slå en vacker stepp när jag kommer upp. Hmm, det kanske int är så smart att steppa på psyk. Då lägger de väl in mig för evigt. Det verkar ju inte klokt att steppa menar jag. Nä, jag nöjer mig nog med att le glatt.

Fasen, jag till och med känner för att göra saker. Vad som helst. Jag är liksom på väg ut ur dvalan jag befunnit mig i flera år när jag inte vågat göra något eftersom det kan varva upp mig. Jag har alltså lagt mig platt och bara väntat på att klockan skall bli lagon för att sova för natten.

Vet inte om detta är sant. Känner mig.... glad liksom. Trodde jag totalt glömt av hur det känns. Jaja, ingen idé att ta ut något i förskott. Jag har blivit bättre tidigare för att senare ramla ner i mörkret igen. Men så här lung har jag inte varit på, ja hur länge sen som helst.

Ute lyser solen mellan varven men mest regnar det. Inte så konstigt, det är höst. Då ska det regna. Det är visst rätt kallt har jag mäskt när jag varit ute på balkongen för att röka, inte ens katterna skuttar ut. De sätter sig i dörröppningen, nosar lite sen går de tillbaka till värmen i lägenheten. Själv värmer jag själen med thé och glada tankar.

Min äldsta son skolkar. Han går första året på gymnasiet och kom in med ren tur kan man säga. Han sov sig igenom hela högstadiet och nu verkar det som om han kommit in i gamla vanor igen. De veckorna han skall vara hos oss tillbringar han dagarna hos sin moder och tvärtom vilket gör det lite småknepigt att hålla koll på honom. Han försöker nog, men han försover sig gång på gång. Idag såg Hulda Hustrun att mopeden stod parkerad utanför pojkens ömma moders hus när hon skulle hämta barnen på dagis. När jag ringde honom svarade han inte. Så jag messade honom och efter en stund ringde jag igen och det var då han förklarade att han försovit sig. Och jag har ingen aning om hur jag skall göra. Man är helt lost när man har barn. Från dag ett så skall man bestämma, vägleda, hjälpa, stödja en människa genom livet och ingen manual finns det. Man får gå på känn hela tiden och gång på gång kör man i diket.

Så nu gäller det att styra upp grabben innan han blir utsparkad från linjen. Skälla funkar inte, då slutar han sig som en mussla. Föreläsa? Nope, provat det helt utan resultat. Föra en dialog? Jo, det är ju en idé. Om han bara ville medverka. På min tid, för 20 år sedan spelade det ju ingen roll om man fortsatte på gymnasiet eller inte om man bara ville ha ett jobb. Det var bara att söka jobb och börja jobba. Nu för tiden är ju kraven löjliga på en del arbeten. Utan gymnasiekompetensen är man ju chanslös.

Tja, jag för gåra som jag gjort de senaste 16 åren. Prova mig fram. Kanske slår en tanke rot i tonårskallen. Vem vet. Man måste ju prova i alla fall. Igen.

Gårdagen var underlig. Märklig på ett fantastiskt sätt. Jag kände inte den allra minsta ångest. Ingen överhuvudtaget. Det var som om någon plockat bort den där lilla surrande motorn från mitt inre. Inte ens när jag riktigt kände efter fanns det någon ångest där. Inte på hela dagen. Är det medicinerna som funkar? Det var nog den första dagen på åratal som jag var lugn, samlad och mådde bra en hel dag. Ja, jag kommer inte ens ihåg hur det kan vara, när man inte är ständigt upptagen med att brottas med ångesten.

Idag har det börjat bra i alla fall. Lite mer spänd än i går, men inte på något sätt farligt eller störande. Har en dundrande huvudvärk men vem bryr sig om petitesser. Är jag äntligen på rätt väg? Efter alla dessa år med ångest, oro och elände. Visserligen tog läkaren i så han nästan spräckte sig själv när han komponerade min senaste medicinering, men kanske var det det som behövdes. Just nu känner jag mig redo för allt. Men jag vågar inte tro att det håller. Ja menar efter 16 år med en sjukdom så tar man inte ut några vinster i förhand. Men som sagt. Det är som om en bit har försvunnit från min själ, en rutten och eländig bit. Hoppas, hoppas, hoppas.

Så var det helt plötsligt dags att börja om igen då. Tisdag. Ute är det blåsigt och mulet så där finns inget att hämta. Jag har småpysslat sedan kan hoppade upp ur sänge med ett leende. Eller snarare vältarade jag väl mig ur bingen med rätt grining ansiktutryck men ändå. Sedan jag formaterade datorn så har adressboken försvunnit. Jag trodde den var med i backupen jag gjorde men ack så fel ha hade. Men kontakterna i Outlook är kvar så nu försöker jag desperat exportera allt till adressboken. Det går inte något vidare.

Det enda som står på schemat idag är att jag och Hulda Hustrun skall till terapin. Sen är det bara att hitta på alldeles själv vad som skall göras. Tror jag ska leta upp den där gamla videokameran som jag började fundera på igår kväll. Eller så ska jag inte göra det. Det blir som det blir.

Mina nerver är sannerligen inte vad de skall vara. Jag pallar inte ens att titta på fotbollen på tv. Jag får gå och röka, titta på nätet, knata omkring och allmänt vara oroligt. Inte för att jag inte följer matchen, men jag fixar inte att sitta stilla i soffan medan jag gör det.

Det är en djäkla pina att följa händelseförloppet på tv. Elfsborg har haft en och annan bra målchans som de tyvärr inte satt. Och det är väl ok. Men det värsta är att Öster skapat några riktigt vassa målchanser och dessutom pressar på rätt bra. Halvtid och inga mål än så länge. Allt medan jag har hjärtklappning, kallsvettas och är så nervös som man bara kan vara. Det är nog tur att jag inte är nere på arenan i dag. Hade nog bara slutat med att jag fått gå hem eller stått på toaletten och hyperventlierat. Hemma kan jag ju alltid gå och lägga mig om det blir för oroligt.

Det börjar mörkna ute. redan. En del yrar om myspys och levande ljus men jag föredrar solen vilken dag som helst. Fast eftersom det är som det är så har jag inget emot myspys och ljus. Man tar vad man haver och sånt är så gott som annat när det nu ändå är så förbaskat mörkt. Barnen, de små alltså, ligger i sina sängar, Hulda Hustrun är på match, äldsta dottern likaså. Min äldsta son sitter väl i mörkret i sitt rum och gör vad han nu kan tänkas göra. Katterna sover. Och så har vi mig då. Jag sitter här och väntar på att tv-sändningen av matchen skall börja.

Funderar lite på vart den gamla videokameran kan tänkas vara. Och alla banden. Kanske skulle göra något nyttigt för en gångs skull och föra över de där gamla analoga banden till datorn. Kan man ju passa på att redigera filmerna också. Jag gjorde ett tafatt försök precis när den nya datorn kom, men eftersom jag inte listade ut vart sladdarna skulle in så struntade jag i det. Vår nyaste dator har mängder med kontakter, men vilka som går ut eller vilka som går in är höljt i dunkel. Nu tror jag att jag har fattat poängen så nu skulle jag vilja försöka igen. Men det var ju det där med vart sakerna finns.

Tja, det är sånt jag funderar över när jag inte har annat för mig.

Match i kväll då. Elfsborg -  Öster. Vi har en biljett som Hulda Hustrun tänker utnyttja. Själv är jag för nervig för att våga mig på att föröka åka ner till arenan. Tänka sig att det bara är 3 månader sedan jag stod på Ullevi tillsammans med 60 000 andra männsiskor och titade på Robbie Williams. Det skulle aldrig gå nu. Sedan dess har jag blivit alldeles för nervig och nojjig för att ens ta mig utanför dörren vissa dager. Men, jag väntar på att medicinerna skall hjälpa mig så skall det nog ordna sig. Jag gör mitt jobb och medicinerna sitt.

I vilket fall som helst har vi ju reda två biljetter till säsongsavslutningen i november så fra till dess måste jag vara bli bättre. Men idag får jag nöja mig med tvsoffan. Rätt skönt det med. Fast live är ju alltid bättre.

Matchen? Tja, 2-1 till Elfsborg kan jag tänka mig. Det borde ju gå deras väg. Men det blåser ju alltid på toppen, där där Elfsborg än så ligger i tabellen.

Jag misstänker på goda grunder att våra kattunge, Smulan har DAMP eller något liknande. Hon är helt hysteriks den mesta av sin vakna tid. Far som en dammråtta fram och tillbaka på golvet, hoppar och studsar fram och tillbaka medan hon slåss med inbillade fiender. Hon anfaller de stora katterna utan ens ett uns av fruktan. Detta trots att de ilband får nog av henne och lappar till henne med sina stora tassar så att det riktigt dundrar. Den enda effekten på kateländet är att hon lägger sig ner och väser. Men bara en sliten stund. Sen är hon uppe och skuttar igen.

Vi männsikor går inte hellre säkra. Helt plötsligt som man vaggar fram över golvet så far en liten grå histora fram från sitt gömställe och anfaller fötterna på ett mycket kännbart sätt. Den stackars katten har ett antal gånger fått en fot eller två på svans eller dylikt men hon verkar inte förstå sambandet med sin egen placering och möjliga oavsiktiliga sparkar. Hon river i blommkrukorna, river ner lampor, skuttar och hoppar i sofforna, river i allt hon hittar, klättrar i gardinerna. Den sista grejen hon gjorde var att pinka direkt ner i golvbrunnen i duschen. Förvissa lite praktiskt med en katt som gör så, om man bara kunde få henne att  spola av efteråt, men det är väl för mycket att begära.

Kost sagt är katten lite till besvär. Hon är så söt, så söt när hon är lugn. Men när man vaknar med ett skri eftersom hon har anfallit ens fötter bäst som man sov så blir man lite... irriterad kan man väl säga. Man får bara hoppas att hon lugnar ner sig lite med ålderns rätt. För ärligt talat så är ju barnen inte så glada på henne när hon anfaller deras fötter och ben när de trampar fram här i lägenheten. Jag har för mig att jag läst i en kattbok om vad man ska göra just när katten anfaller fötter. Ska nog leta fram den boken och kolla vad man kan göra.

Hej vad det gick undan. Tillslut somnade jag och sov väl rätt ok. Så ok att jag inte vanknade förrän vid 12 tiden. Hulda Hustrun lät mig sova och det kan jag ju inte klaga på. Men det var värst vad mycket av dagen som redan gått sin väg. Så nu sitter jag på blanka eftermiddagen och föröker hitta tillbaka till mitt vakna jag. Till och med katterna tittar lite anklagande på mig och ser ut att tycka att jag slösar med viktig tid. Eller så är det jag som bara inbillar mig. Men jag är ju duktig på att just inbilla mig så vad som är sant har jag ingen aning om. Som vanligt.

Ute skiner solen samtidigt som det regnar. Skumt. Tänker strax, precis nu faktiskt uppsöka balkongen för ett bloss. Då får jag ju reda på mer om vädret. Så bra. Nikotin var det.

Som vanligt. Jag är hypertrött av sömtabletterna men så kan jag bar inte somna. Myrkrypningarna i benen tar knäcken på den allra minsta lilla sömn som jag föröker nå. Och idag kan jag inte byta säng eftersom äldsta dottern har återtagit sin egendom. Så, nu har jag rökt lite och sen får det väl bli att jag uppsöker sängen igen för nya försök. Det brukar ju ordna sig på ett eller annat sätt.

Go natt

Jag vägrar. Vad som helst vägrar jag. Jag tänker uppgradera vägrandet till en konst. Att vägra ska bli ett mott o för alla de tusen och tusen åter som bara för sina liv inte kan säga nej. För det kan inte jag. Jag lovar och lovar. Hela dagarna går jag omkring och bara lovar vitt och brett. Man kan inte ens finna mig en enda gång på ett dygn utan att jag lovat bort mig på något. Lägga tak, passa barn, blanda drinkar, agera lockbete för natoinspirerade feminister, bära basker i Belgien, steppa naken inför PROs damkrets, hoppa hage med politiker eller äta orm. Allt , allt , allt lovar jag. Sen kan jag inte hålla ett endaste av mina löften. För de är ju så många liksom. Om jag börjar rota i ena änden av alla löften så faller den andra änden tveklöst och utan att ens låtsas något annat i spillror. Och mitt i allt detta står jag och har dunderångest eftersom jag bara gör alla besvikna eller gör saker jag inte själv vill.

Jag vet inte hur många gånger jag lovat saker allt medan jag tänkt "Neeeeeeej, jag vill inte". Ändå är det som om munnen lever ett eget liv. "Jojemen, det går så bra så", hör jag min mun säga. Som om det inte spelar någon roll att hela själen bara inte vill vara med. För jag kan bara inte säga nej. Det är som om min kropp inte är till stånd att samla de muskler som behövs tillsammans med lungornas utblåsning av luft för att säga ett klart och tydligt nej. Möjligen att jag kan vrida mig som masken på en krok då och då, skrapa med foten i gruset och pressa fram ett dunkelt "njjaaa". Men inte något nej inte. Sen kan jag berätta att de allra flesta tycks tolka "njjaaa" som ett högt och värlformulerat "ja".

Men nu ska jag vägra. Tvärt av. rakt av bara. Som inget annat vore aktuellt. Jag tänker till och med vägra även fast jag vill göra det jag vägrar. Jag kommer att bli stencool. Eller helfet som ungdomarna säger. Fetvägra, tänker jag göra. Inga mer mesig "javisst". Bara jättehäftiga NEJ!

Jajamen. Så ska det bli. Tror jag.

Alla är förkylda. Alla utom jag. Det är inte rättvist. Jag vill också vara sjuk. Få ligga i sängen och hosta lite sprött och försiktigt. Dricka varmt thé med honung och vara aktsam om bröstet så att jag inte får lunginflammation. Men jag är alldeles frisk. Som en nötkärna och de sägs ju vara synnerligen friska. Inte ens den allra minsta snuva har drabbat mig, allt medan resten av familjen går onkring med skrällhosta, rinnande näsor och dunkande huvudvärkar. Det ligger snorpapper överallt i lägenheten och allt som hörs är mumlande röster som ber om nåd från denna eländiga sjukdom.

Fast inte jag. Jag ber inte om någon nåd minsann. Tänk att det ska vara så förnicklat svårt att bli lite förkyld. Fasen, jag lyckas inte ens bli snuvig ens om jag stoppar näsan i en lök. Men på sommaren. När alla andra är friska och nytra, då. Då blir jag sjuk minsann. hejdundrande, sensationellt, sprakande sjuk. Febertoppar, torrhosta och muskelvärk. Alltihopa blandat med känsla och eftertanke. Jag får ligga i min sjukbädd och med bedjande ögon titta ut på den prukande sommaren och lyssna till barns lek. Då passar det minsann.

Jaja, jag skall väl inte klaga. Men det hade varit lite trevligt att vara i fas med omvärlden liksom. Typ få höstförkylningen på just hösten och inte i Juli. Men det är väl inget att hoppas på. Jag kommer säkerligen att genomlida både höst och vinter alldeles frisk och kry medan jag kan se fram emot en riktigt ordentlig infektion framåt midsommar.

Saker och ting är liksom bara som de är.

När jag satt på balkongen gick en pappa med sin lilla son förbi. Helt plötsligt, helt från ovan drabbades jag av ett anfall av kraftig nostalgi. Jag kom ihåg hur jag om min äldsta son, som nu är 16 år, gick ut på små promenader. Det var på den tiden den lilla mannen var liten, nästan pytteliten och jag inte hunnit med att göra alla de fel som jag sedan gjorde. Det brukade roa mig att se hur han härmade allra minsta gest jag gjorde, varje rörelse studerade han vaksamt och sedan försökte han imitera. Vi brukade gå till skogen, eller ner till stugan. Jag har lite av det på videofil, men det mesta finns bara kvar upp i skallen på mig. Han själv har troligen glömt av alltsammans. Det nästan värker i hjärtat på mig när jag tänker på att den tiden är borta. Försvunnen. Nu rör han sig som han själv vill. Han är lång, finnig och långhårig och jag har svårt att veta hur jag ska nå honom.

Det var så länge sedan, ändå var det bara nyss. Han hade kepsen på sniskan och gillade att titta på Skurt på tv. Hans jeans var små, små och han han hade ständigt en pinne i ena handen och nån leksak i den andra. Och jag kan bara sakna den tiden. Någon väg tillbaka finns inte. Och alla fel jag gjort ligger mellan oss som en stor, tjock sten som ingen av oss kan rubba.

Det gäller att passa på att njuta av livet medan det pågår. För i efterhand finns bara längtan och en tanke om att man skulle gjort annorlunda.

HJälp. Huvudvärk. Har drömt mardrömmar som vanligt i natt med. Denna gången var jag i ett fängelse med en massa elaka vakter som slog på en bara man andades. Otäckt värre. I går kunde jag som vanligt int esomna, men det blev bättre när jag bytte säng. Vi sover ju i en gammal bäddsoffa som vi fått till skänks sedan vår vattensäng gått hädan. Det knakar och brakar i den där bäddsoffan bara man rör sig det allra minsta. Hård och obekväm är den med. Så jag knatade iväg till äldsta dotterns säng. Innehavaaren är ju i Norrköping tillsammans med sin pojkvän så det passade bra. Väl installerad i sängen somnade jag på stört men som sagt så sov jag som vanligt oroligt.

Nu har jag alltså en dunrande huvudvärk och axlarna sitter uppe strax under öronen. Undrar vad en drömexpert skulle kunna säga om min adrömmar. Det handlar oftast om att jag är maktlös, får stryk, försöker göra något som är helt hopplöst. Varje morgon tar det nån timma att skaka av sig de där drömmarna. Men men. Nu är jag ju vaken så nu är det bara att köra på. Söndag har det blivit då. Hulda Hustrun är på badhuset tillsammans med de små barnen och deras fader eftersom yngsta sonen går på simskola på söndagar. Snart blri vi invaderade av barn i alla åldrar. Trevligt.

Ute lyser en blek sol och det är hyggligt varmt, i alla fall om man tänker på att det är den förste oktober. Så, banan är sopad och det är bara att köra igång. Låtom dagen komma till mig och jag skall söka fylla den med mening.