WoBWorld

Jaha. De sista skälvande timmarna av 2008. Det är väl nu man ska summeras året som gått, väga fördelar mot nackdelar och se på sina misstag och förhoppningsvis göra nått åt dem. Tja, jag är på bättre humör idag än jag var i går i alla fall. Så bra. Det är väl därför jag har min lilla blogg. För att reda ut mina tankar och få någon sorts ordning på allt det kaos jag har innanför pannbenet.

Tja. Jag tar det lugnt idag. Det känns bäst så. Hemma med en vettskrämd katt som ligger under byrån i hallen eftersom det sprakar och smäller ute. Tyvärr så är detta väl bara början på hennes elände så jag gör mitt bästa för att fjäska med den lilla pälsbollen.

Ja, hur är det nu med 2008 då? Jo. Om jag försöker se på det hela lite objektivt så finner jag att det inte har varit ett helt fel år. Alls faktiskt. Jag har fått en egen lägenhet, dragit ner på drickandet, mår helt ok och har tagit mig framåt en hel del. Jag har haft möjligeten att leva livet i min helt egna lilla takt. Medicineringen verkar funka, jag har fått bättre kontakt med mina barn. Så det finns egentligen inte så mycket att klaga på. Kärleken har fått stå tillbaka. Men vad tusan. Man kan inte få allt. Ett steg i taget liksom.

Så. Det är en tämligen nöjd WoB som sitter i sitt vardagsrum och väntar på tolvslaget. En massa mat har jag i kylskåpet och cigg har jag så det räcker och blir över. En liten cigarr blir det nog när året glider in i 2009. Så. Jag kan inte säga så mycket mer än

Tja. Jag fick väl inte de största fiskarna i nätet genom mitt lilla experiment. Men en. Lasse liten. Fast all heder åt honom som i alla fall tog sig tid att skriva.

Vad det gick ut på? Tja, jag tänkte, under mina stora tystnad, att jag ska vara så otrevlig som jag bara kan. Nä, grejen om Israel hade inte med saken att göra. För det tycker jag. Men resten. Vrånga, fula, skeva ord. Kalla läsaren nått.. tja.. dumt.

Tanken var att bli av med alla jävla sensationslystna nobodies som läser. Dom som stannar vid en trafikolycka och glor. Dom som läser och vill att jag ska.. tja vad sa du Lasse? Kula för pannan. Eller om det var tinningen. Men Lasse hade i alla fall kulor nog att säga vad han tyckte. Ni andra då? För jag vet att ni finns där. Ni som läser och gottar er. Ni vågar inte ens komma fram och säga vad ni tänker. Fan vet om ni ens vågar tänka vad ni tänker. Jag har gjort allt jag kunde för att locka fram er. Men ni är som gråsuggor. Ju mer man lyser på er ju mer springer ni.

Nå. Så här ser mitt liv ut. Sova, kaffe, röka, snusa, öl, piller. Jo jag vet. Du kan skriva under på allt utom pillren. Såklart du kan. men piller. Oh nej. Inte du. Nä du behöver inga piller. Förutom alvedon. Men det är ju liksom inget piller. Det är ju liksom.. tjha alvedon. Lite som grönkål. Bara bra för levern.

Nä. Kom inte och säg att du föraktar mig för att du jobbar och håller mig vid liv. Jag satt bredvid din mormor medan du åkte skidor i fjällen. Hon dog. Hon väntade på dig. Har du besökt din mamma, din pappa, din morbor, moster, morfar bla bla bla. Har du hållit deras händer när livsångesten har varit jobbig för dem? Har du sett dem dö?

Om inte. Tja, då faller du bort. Du är inget värt hur mycket du än skriker och gapar om att sådana som jag tjaffs tjaffs tjaffs.

Har du varit sjuk? Nä, inte förkylning. Ingen jävla influensa. Sjuk? På riktigt. Inte. Nähä, du faller bort. Så. Har du läst Strindberg? Inte. Bort.

Ni vet, ni som är kvar är få. Så. Skäll på mig. Hacka på mig. Men till slut. Jag skiter i er. För att använda ett anglosaxiskt uttryck. Fuck off.

... vilken jävla matta, frågade jag? Vilken fär...g

Aha. Har inte du gått än? Vad fan är det för fel på dig. Har du inget liv? Ok. Så. Jag vet. Jag har allt det där du vill ha. Jag är snygg. Har god ekonomi. Vältränad. Bra kontakt med mina barn. Eget hus. Körkort. Men för helvete. Det ger inte dig någon rätt att snoka i min dator. Jag ser dig. För helvete. Kamma dig åtminstone innan du sätter dig och glor in i mitt liv. Förresten, duscha gärna med. Du luktar.

Jo. Jag sitter här och funderar på vilken musik jag ska avlsuta året med. Samma som jag spelat hela året eller nått nytt? Funderar på judarnas klagosång. Ni vet, den som Palestinierna sjunger nu i gaza. Jävla töntar. Bara för att ett eller annat barn dött. Det är ju krig eller?

Så, Israel kan göra vad de vill. För hela Europa och USA bär på skulden av det som hände 1933-1945. Fruktansvärt. För det var det. Så klart. Men ska de få göra vad de vill? Terrorister säger de. Men.. vänta nu. Gränsen blev väl klar typ 1947 eller vad det var. Det tog Israel en sekund innan de trängde över gränsen. Så. Vem var terrorist? Nu har vi en massa Israeliter som slänger alla bomber de kan på barn, kvinnor och sjukhus och alla skakar på huvudet och säger "ack ack ack". "Så får ni väl inte göra" Ocxh Israel svarar, "kom ihåg koncentrationslägren". Jo, nu väntar vi bara på ett eget land för Jehovas vittnen, Romer, vanförda. Men det verkar liksom som om det inte vill lossna. Men det är väl bara att ta ett stycke land och ge dem. Det funkade ju förra gången menar jag.

kom ihåg koncentrationslägren

Tja, kom ihåg dem själva. Tycker jag.

Jaja, nog om den skiten. Så. Världen tumlar runt. Ingen köper bil längre. Alla är jättebekymdade. Allra mest de i Göteborg, Trollhättan och Detroit. Dumma dumma regeringar som inte räddar oss. Nä, men dumma, dumma regeringar som inte räddar jobben. Fitt'an vad hon nu heter den där jäkla ekorren vi har till arbetmarknadsminister tjattrar men ingen hör vad hon säger.

Höjd pensionsålder till.. tja var det 71 eller 72. Jajamen. Se på Wallenberg. Han klagar inte och det gjorde inte heller företrädarna. Jobba är ju kul. Jobba är nödvändigt. ARBETSLINJEN. Alla ska ha rätt till deltid från 61. Lysande. Skapa en massa, massa, massa, massa, massa, deltider som unga kan plocka ihop på olika vik för att försörja sig på. Fan vet om vi inte har plats med en eller annar invandrare på en 14% med. Se det som en erfarenhet. Du jobbar på 4 olika ställen, din pappa dör vid sin svarv och alla är nöjda. För vi får ju JOBBA!!!!

Låt oss lösa det enkelt och lätt. Jobbar du får du en matkupong. Jobbar du inte får du ingen. Är du gammal skjuter vi dig.

Ska det vara så svårt att komma fram till?

Revolitution på Cuba. 50 år sedan. Ok. Vi fattar budskapet. Kommunism funkar inte. Vi vet vid det här laget. Alla utom Ohly.

Nä vänner. Fuck off. Jag är trött. Jag måste runka lite innan bussen kommer.

Puss.

.... och då sa jag bara åt den jäveln att ta foten av min sko innan jag blev förb....

Jaha. Ni är här igen. Ahhh. Ok...

Så. Det har varit jul. Liksom. Såååå. Ni vet. Skinka. Sill. Kalle Anka. Folktomma gator. Mamma, barn, klappar. En stol som går sönder. Nähä, nä, det var bara hos oss.

Sen tar man en vacker promenad till en gammal vän, dricker whiskey och ramlar så att det tjuter i hakan på vägen hem. Så man vaknar på juldans morgon med blod liksom överallt. Händer, hals, bröst. Men det var en trevlig jul. Men det där med isiga trottoarer och sneekers är inte så bra ihop.

Nycklar borta. Sova. Titta på tv. Nycklar tillbaka. Tv. Sova. Hem. Katt sur. Katt glad. Katt mätt. Själv trött. Sova.

Veckan går. Tja. Nu är vi här.

Jo. Jag har tagit en bloggpaus. Jag har skrivt vartenda dag i 3 år mer eller mindre förutom några dagar. Så, jag ville fira jul i fred, tänka tankar som jag inte med en gång lade ut för att att skärsåda. Det finns mycket att berätta om julhelgen och dess kommande dagar och kanske kommer jag berätta det en dag. Men inte nu.

Så?. Vad gör jag nu? Sitter och väntar på att bussen till stan ska gå så att jag kan åka in till Metropolen och hjälpa min åldrade moder med lite inköp. Under tiden? Tja du. Liksom bara. Du vet.

Ja det var så dags. Det har just gått upp för mig att det är jualfton i övermorgon och jag har inte köpt en enda minsta lilla julklapp än. Så när jag som bäst låg i sängen och mornade mig och hade det precis hur gott som helst så slog det ner som en blixt i mig och satte igång vartenda stressystem som finns i den mänskliga kroppen. Hur i hela fridens namn ska jag hinna hitta nått vettigt? Hur ska jag ha råd? Kan man inte skjuta på julen några dagar tro?

Uscha vad stressad jag är. Men jag misstänker att jag inte är ensam i världen om det. Man kan riktigt höra hur folket i landet småsvär för sig själva medan de letar julskinka och julklappspapper. Så, det är väl bara att ta ett djupt andetag och börja nysta i allt det som ska göras. Först och främst måste jag göra mig iordning för att kunna sätta mig på bussen in till stan. Sen blir det väl att vandra gata upp och gata ner i jakt på saker som signalerar kärlek och som kan slås in i papper med en stjärna på.

I morgon måste jag också in till stan för då ska jag på terapi. Det känns väl inte riktigt som om jag har tid att sitta och nattra om mig själ såhär strax före jul, men det kanske känns bättre efteråt. Förhoppningsvis så kan jag vid det läget lägga julklappsbekymmren bakom mig och se fram mot en rofylld jul. Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

Nå, det är väl bara att sätta igång och dra i alla tåtar som behövs dras i.

Nämen? Tänk, jag har alltid varit nöjd med bara en näsa. Det räcker så gott så för mina enkla behov. En näsa, två näsborrar. Mer behöver jag liksom inte.

Döm då om min förvåning när jag fått en extra näsa på kinden. Ja, antingen är det en näsa, eller så är det någon form av böldpest. Någon vanlig liten folklig finne är det då rakt inte. En knallröd, 3x2 cm pulserande sak, stenhård och mycket, mycket ömmande. Sådär bara. Fan vet om det ska räknas som en julklapp eller hur jag ska ställa mig till den där saken. Jag upptäckte den i morse när jag min vana trogen borrade ner huvudet så djupt ner i kudden jag bara kunde när kroppen började signalera att det var dags att vakna. En lättare smärta fick min ena vackert skulpterade hand att söka närkontakt med vänster kind och där fann jag min nya kompis.

Fasen, det där kan aldrig gå väl. En jäkla bula mitt i plytet. Såhär inför julen och allt. Nä, det här hade jag klarat mig utan. Nu fattas bara att eländet mognar till och blir så där vackert lila som en böld kan bli. Fan, jag är inte 16 längre. På den tiden kunde jag få de mest fantastiksa skapelser i ansiktet. Små mikrosamhällen som säkert försörjde en million innevånare eller mer. Jag var stamkund på Hudkliniken där läkarna exprerimenterade på mig med diverse salvor, piller, sprutor, solsheman och allt vad det var. Men sen fick jag ett dunderpiller och vips så var allt borta på två veckor.

Pillret var så starkt att jag fick lämna leverprover varanna vecka och det hela var visst en del i en studie. Efteråt har jag läst att det där pillret framkallat både depressioner, ångest och självmord så jag funderar ibland på mina egna problem och det där pillret. Men, i vilket fall som helst så som sagt, bölderna försvann och jag har inte sett röker av nått liknande tills idag då.

Man kan bara hoppas att den där lilla varelsen försvinner fort. För någon extra näsa behöver jag som sagt inte.

Jag försöker locka fram en smula julkänsla. Det går sådär är jag rädd för. Allt som oftast återvänder jag till sängen, Chips, katten, kommer som skjuten ur en kanon och lägger sig bredvid och så ligger vi där och lyssnar till julmusik och har det väl rätt så bra. men julkänslan? Nä, inte mycket.

Ute spöregnar det. Grått och eländigt. Jag har gått hela förmiddagen och funderat på att åka in till stan men fasen, jag orkar inte. Gå där och trängas med hela världen i den kväljande lukten av glögg och brända mandlar medan regnet faller mellan halsen och kragen och sakta rinner nerför ryggen. Målar jag upp en dyster bild? Jo, jag gör väl det. Jag försöker lista ut vad mina barn skulle uppskatta i julklapp men fasen, vad jag än kommer på så stöter jag på samma vägg, ekonomin. Jaja, det där löser sig väl kan jag tro. Det brukar göra det. Till slut.

Nä, jag tror jag ska bege mig ut i världen och åka til affären, köpa lite ditten och datten som jag inte har hemma. Kaffe till exempel. Det kan nog vara en stor förklaring till min pågående dysterhet, bristen på koffein. Jag gjorde ett expreiment och bryggde lite kaffe på den gamla sumpen som låg i perkulatorn men det var då inget som gjorde en gammal man glad. Bluääck. Så det får bli steg ett. Inköp av kaffe. Sen kanske resten lossnar.

Skam den som ger sig. Jag SKA uppnå julnirvana.

Det är fan i mig helt otroligt att det kan bli så in i bomben smutsigt och stökigt och vidrigt och eländigt och bedrövligt i en liten lägenhet bara man tittar bort i några veckor. Men, nu börjar det likna nått i alla fall. Nu återstår bara att damma i vardagsrummet, dammsuga detsamma och sängkammaren sen kan jag gå på med moppen. Det hela har varit mycket intressant. Jag har fått en rad förklaringar på några mycket märkliga dofter som hängt i luften i de olika rummen. Det är märkligt vad som kan börja växa i en påse potatis om den ligger på fel ställe. Synd man inte fiskar för jag hade nog haft nytta av de där maggotsen.

Nu ska jag nog ta en paus i det hela och ta mig till affären och fylla på ciggförrådet lite. Sen får jag väl göra det allra sista i städningen sen får jag se om jag troppar av till stora staden eller sätter mig på aslet och bara vilar. Jo jag vet, ni behöver inte säga det. Såklart att jag kommer att sätta mig på arslet. Men ibland så slår även jag mig själv med häpnad. Speciellt i tider när det bara är några dagar kvar till julafton och jag inte har köpt ens den allra minsta julklapp än. Det börjar liksom brådska.

Håhåjaja. Aldrig får man vila.

Det var som tusan. Nu har det banne mig blivit fredag igen. Men? Det var ju nyssens måndag. Nä, jag hänger defenitivt inte med i svängarna. idag ska jag fortsätta städa. Full av verksamhetlslusta är jag. Eller, nja, kanske inte, men det finns nått i mig som i alla fall önskar att det vore så. En så bra början som någon annan.

Sen funderar jag ju på att ta mig till stan med. Eller om jag tar de i morgon. Det beror lite på hur mycket jag maskar när jag städar. Men i vilket fall så ramlar ju min lilla skärv från försäkringskassan över mig idag så det finns ju alla förutsättningar till att jag ska kunna köpa något som jag sedan kan klä i dyrt julklappspapper och skänka till en av mina avkommor på julafton. Kanske skulle man köpa lite mat med när man ändå är igång? Nja, vi får se hur långt pengarna räcker.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här och svamla. Lite kaffe och sedan på´t igen. Cherry up and all that.

Nu börjar verkligheten komma i kapp mig. Eller snarare veligheten. För jag har ju planerat att städa idag. Vilket sannerligen behövs. Men orka. Jag har ju så mycket annat att göra. Röka, snurra runt på nätet, svara på mail, läsa, titta på tv, kamma mig, klappa katte, planera julklappsinköp, dricka vatten, steka upp den där laxbien jag tog ur frysen i går, tänka vackra tankar, vattna blommorna.. eh, ja just det ja, jag har ju inga blommor, men tanken var ju god. Kort och gott har jag ingen som helst lust att städa. Alls.

Men, det räcker att jag tittar mig omkring lite förstrött för att förstå att det inte går att smita längre. Vid sängen ligger två eller tre veckors lokalblaskor och skräpar i en hög, gamla portionssnusar ligger i en prydlig hög på golvet, hela lägeheten är insvept i en tunn tunn dimma av damm och katthår. I köket, den riktiga katastrofzonen står disken hög och stinkande i diskhon, hela köksbordet är fullt av oöppnade brev från diverse firmor som kräver mig på pengar jag inte ha blandat med en massa reklamblad som jag aldrig kommer att läsa. På toaletten ligger en hög med skäggklipp efter att jag ansat hakan, kattsand på golvet och toalettstolen ropar på hjälp.

Så, det är väl egentligen bara en sak att göra. Börja plocka, damma, dammsuga, våttorka golven och försöka få någon sorts ordning här i mitt lilla hem. För tänk, ve och fasa, att det skulle bli nått fel på vattenledningarna eller nått sånt som gjorde att man var tvungen att släppa in vaktmästaren här i röran. Stackaren skulle få en chock över att det kan finnas såna här råtthål i bostadsbeståndet. Det vill jag ju inte. Nä. Så lite fart och fläkt får det allt bli. I alla fall så att det räcker till att städa undan den allra värsta skiten.

Men först får jag nog piggna till lite mer. Jo, det får jag nog. Sen är det viktigt att jag fyller kroppen med tillräckligt mycket nikotin och koffein så att jag inte tröttnar mitt i allt det roliga. För att inte tala om att jag måste kolla vad som är på tv i kväll. Och så måste ja... hmmm, ok, jag fattar. Inga undanflykter nu. Men, jag som är så vansinningt bra på just undanflykter. För sjutton, jag har övat träget och ihärdigt på det i 38 år och lyckats finslipa tekniken tills den nu är nästan felfri. Men, ibland får man väl trotsa sin inneboende natur och göra tvärt om vad kroppen vill.

Pust att det ska vara så jobbigt att vara vuxen. Jag har fortfarande inte vant mig.

Sådär ja. Då var dagens göromål över. Jag har i tur och ordning tittat på Állå àllå, Jordan och Numbers. Sen tog jag en extrarunda med Advokaterna när jag ändå var igång. Så nu väntar jag bara på att dagens lokalsblaska ramlar ner i hallen så att jag kan lägga mig och läsa den. Jaha, precis som jag skrev det så kom den. Ser man på.

Magen har lagt av totalt. Jag är sur som ätticka eftersom jag druckit glögg. Nä, inte vinglögg, bara saftglögg, men alla kryddor får surhetsgraderna i magen att slå i taket ändå. Kan bero på att jag inte åt vare sig i gå eller idag. Men det är helt ok. Jag tickar ner kilo för kilo och det kan sällan vara fel när man har 30 kilo att ticka av. Snart är det jul och då blir det en hel del frossande än då.

Men, nu kära vänner, bjuder jag eder godnatt, eller god morgon vilket ni nu föredrar och kommer att smita under täcket och lägga lilla skallen till vila på kudden och njuta den oskyldiges sömn. Gott så.

Ghaaa, jag är såååå smart. Så jag har vissa förutstsänningar klara för mig. Jag ska på terapi klockan 13.00 vilket betyder att jag får ta bussen 12.23. Klockan är 05.00 på morgonen. Borde jag inte då lägga mig för att sova? Inte jag inte. Nä, jag sitter uppe till klockan blir 8. Sen har jag tre och en halv timma i runda slängar att sova på.

Så, resultatet blir givetvis att jag är så trött att det vindlar i skallen på mig när jag knatar över Borås stora torg på väg till terapin. Fan att jag aldrig lär mig. Men, det hela gick så bra som det bara kunde. Bussterapin är nu avslutad eftersom jag kan åka buss utan problem nu. Det var minst sagt jobbigt, slitigt och framför allt satans läskigt att komma hit men nu har ajg löst det problemet. Det som är så bra är att jag för första gången fått riktiga verktyg för hur jag ska handskas med mina fobier. Innan har man alltid sagt åt mig att det räcker med att göra det man är rädd för så går det med tiden över. Men det stämmer inte alls. Det enda som då händer är att man misslyckas gång på gång och fobierna blir allt med förstärkta. Nä, man får tänka på ett speciellt sätt som jag nu fått förklarat för mig och även kunnat ta mig till. Så nu är det bara att beta av alla de låsningar jag har som begränsar mitt liv.

Terapeuten är ju en synnerligen trevlig karl så vi satt och pratade lite om ditten och datten, bland annat kom vi in på mitt skrivande. Då fick jag prova på det som kallas för flytande skrift. Ett mycket intressant experiment som gick ut på att jag fivk välja ett tema. Skriva en första mening kring detta tema. Sen var tanken att jag skulle skriva i 20 minuter oavbrutet. Om jag fastnade på vägen och inte hade något att skriva skulle jag trots det fortsätta skriva, så om jag inte hittade orden så skulle jag skriva just det "nu hittar jag inte orden, fasen jag vet inte vad jag ska skriva det känns konsitgt det här". Till exempel. Sen när det lossnat skulle jag återvända till ämnet. Så jag knatade ner en liten skrift om julen och fasen om den inte blev riktigt hygglig. Jag fastnade faktiskt inte någonstans, men det beror nog lite på att jag ofta skriver på just det sättet. Plitar ner precis vad som ramlar ur huvudet. Tanken med det hela var att man ska lära sig att skriva utan att tänka så mycket, liksom koppla bort vänster hjärnhalva. Mycket intressant.

Nå, en tog vi farväl i bästa anda och jag troppade ut på gatan och kände mig märkligt fri. Detta var den första terapin som faktiskt har lett till ett färdigt resultat. Något att ta på. Fasen, jag har gått i olika terapier sedan 2003 och det känns som om det aldrig tar slut. Så nu känns det förbaskat bra att kunna lägga en del av allt det där bakom sigoch sikta framåt.

Sen var det en liten promenad runt i staden eftersom jag fick vänta på bussen i en timma. Så jag hann se ut lite julklappar som jag ska köpa till helgen när pengarna kommit, ta en trevlig promenad i stadsparken och bara liksom vara en stund. Nu när jag ka åka buss så har jag ju helt plötsligt fått ett nytt liv. Jag kan bara gå nerför trapporna och 25 meter till gatan där busshållplatsen finns och ta bussen in till stan, vänner, mor, barn, affärer. Underbart.

Men det hela tog visst lite på mig så att det i kombination med sömnbristen fick mig att slockna några timmar på kvällen. Men nu sitter jag här och har det hur bra som helst. I morgon ska jag julstäda och pyssla här hemma. Sen till helgen är det ju som sagt julklappsinköp som ska göras.

Livet är inte så pjåkigt. Inte alls.

ok. Jag erkänner. Jag har till slut hamnat i 2000-talet. Så skit ner dig. Well, jag pratar med okänt folk över nätet. Kul sak. Jag har redan fått två frierier. Jag lovar. Det ena kom från en ung dam, en mycker vacker kvinna från... jo jag har berättat det innan, så var det ja. Sen var det en annan kvinna som borde veta bättre. Fria till en alkis. Så orutinerat.

Nja, i vilket fall som helst så har jag nu i några dagar pratat med en dam från.. Herzenanått... ni vet.. dom som slogs hela 90-talet. Men hon är så förbannat vacker tösen. Så klart har jag en 5 år gammal bild som hon går efter och hon tror att jag ser ut så. Hahah. Stackarn. Hon har det allra mesta gyllene hår jag någonsin sett, klarblåa ögon, röda vackra läppar och kritvita tänder. Ojojoj, ni skule se denna dam. Så vad pratar vi om?

Jultomten. Mmm. Vet. Jag är inte riktigt i framkant känner jag. Speciellt inte när tösen berattar att hon varit i Caribien de sista 2 nyåren. Tja, jag åkte till Danmark för 10 år sedan. Bara en sån sak.

Nä, jag tror jag lägger ner det hela. Antingen kommer damerna från Fillipinerna och vill gifta sig eller så är de vackra och vill prata om tomten.

Man börjar ju undra om det på riktigt är någon nytta med det här nätet som alla pratar om. Internet. Phu!!!

Hahha, min son skickade denna til mig och jag tittade en gång, tittade två gånger, tittade tre gånger, sen var jag tvungen att sluta titta för jag hade så ont i magen av allt skratt. Jo, har du någonsin haft panikångest och hamnat i en lång kö så har ju definitivt fantiserat om att göra precis så här. ja herregud. fan vet om jag inte gör det nästa gång jag hamnar i en såndär helveteskö istället för att svälja ner all ångest.

Jag vet. Ni tror mig inte. Men jag har fått lite gjort idag. Jajamen. Yes shure. Visst satte jag mig på bussen, som om jag inte gjort annat. Ramlade av på torget i Borås och fångades snart upp av mina boendestöd som skjutsade mig mycket värdigt till den där lokalen där de sitter på förmiddagen och underhåller ett antal männiksor som hamnat en smula snett. Så vi satt väl där i 2 timmar och jag babblade på som om jag inte fått prata på en vecka. Hm, jo, nä, det klart. Det har jag ju inte. Men för att återgå till kärnan i det hela så lät jag tungan vandra mellan gom och tänder så att jag nästan blev anfådd. Berättade allt från hur jag såg på mitt jobb till vart jag vaknat upp på fyllan och inte vetat hur jag hamnat där.

Sen hade de godheten och körde ner mig till stan. Jojomen. Vad tror ni lilla WoB gjorde då? Sprang och gömde sig i stadsparken till bussen kom? Åh nej. Jag vandrade käckt från affär till affär bland halva jävla västsverige som också fått för sig att de ville gå i stan. Detta gjorde jag helt utan att få tuppjuck. Nä, jag gick där, snokade runt i bokaffären och såg minst 30 böcker jag ville ha, snavade in på Åhlens och såg minst 30 filmer jag ville ha, troppade ut på gatan och såg minst 30 kvinnor... hm.. Nja. I vilket fall som helst så gick tiden och vips var det dags att åka hem igen.

Så det gjorde jag. Inte mer med det. Sen dess har jag suttit och pratat med folk i telefonen, på nätet och flörtat med ett antal fagra damer på nätsidor. I morgon ska jag in till stan igen. Herregud. jag har gjort mer idag än jag gjort på tre veckor. Dessutom fick jag en trevlig inbjudan till att fira en smula julafton hos Polare M och hennes nya karl. Så jag knatar väl dit en stund när tant mamma har somnat. Tja, livet är helt ok. Totalt ok mina vänner.

Ja herregud. Igår slog jag alla rekord i slöhet som någonsin tagits. Kort och gott låg jag i sängen hela dagen och kvällen och tittade ikapp på allt jag spelat in på datorn från tv. Tillslut hade jag så ont i ryggen av att ligga där platt på mage att jag var tvungnen att ta en värktablett. Det säger det mesta om hur slött det var. Men jag fick rensat bort en massa program och filmer så det var det väl värt. Hela dagen var lite sådär nyårsdag. Jag tittade på film, gick på dass och tittade på mer film och gjorde inget annat. Helt utan anledning liksom, jag var inte sjuk eller nått sånt utan bara tog det lugnt.

Men i dag är det andra saker som gäller. Bland annat ska jag in till stan för att titta på en verksamhet som sociala blocket har där jag kanske kan tänkas medverka när jag väl känner mig frisk nog för det. Bara så att man har lite att göra någon gång i veckan. Sen måste jag städa. Det är inte tu tal om det. Nu har det blivit sådär obehagligt lortigt här att jag absolut inte mår bra av det. Så jag får gräva mig ner bland den gamla disken som står i diskhon, städa toaletten, dammsuga och göra allt det där man gör för att det ska vara trivsamt hemma.

Sen i morgon ska jag in till stan igen för att ägna mig åt lite terapi. En del har fullt upp minsan. Snart får jag köpa en handdator för att hålla ordning på alla mina åtaganden. Jag menar, jag har nästan två grejor i veckan nu att hålla ordning på och det vet ingen hur det kan gå. Det finns risk att jag glömmer bort något viktigt, ja, som att gå ut med soporna till exempel. Det vore ju inte bra. Då skulle det bli högar med sopor fyllda med kattpink, gamla mjölkkartonger, kaffesump, äggskal, halvätna potatisar och allköns bråte man petar ner i den vita och den svarta påsen. Det skulle börja lukta och grannarna skulle klaga och jag skulle bli vräkt. Och det vill jag ju inte. Så en handdator vore på sin plats helt klart.

Sen skulle jag behöva köra in Gula faran till stan för att ställa den på lite vinterförvarning i tant mammas förråd. Jag skulle behöva skruva och pilla lite på den med för det är mer än en skruv lös på den mopeden. Fast det slutar väl som det brukar när jag ska laga bilar, mopeder och maskiner. Jag börjar så glatt med att skruva loss vartenda synlig skruv och mutter. Spiller olja på byxorna, bensin på skjortan, råkar dra sönder en gummislang som jag inte har en aning om varför den satt där den satt från början. Sen tappar jag intresset i några veckor tills behovet av fordonet gör sig påmint och då försöker jag skruva fast allt igen och brukar faktiskt lyckas mycket väl. Förutom att jag alltid får en 5-6 skruvar och brickor över som liksom inte passar in någonstans men som bevisligen satt där från början. Fasen jag har kört fordon som genom åren har blivit av med säkert 50 skruvar. Men de går ändå så där ser man vilket slöseri med skruvar fordonsindustrin håller på med. Inte konstigt att det går knackigt för dem. De skulle låta mig montera bilarna istället så skulle de se att produktionskostanden sjönk som en sten.

Sen när jag kört i några veckor så kommer jag på att jag aldirg återfyllde den där oljan som rann ut. Så där ser man. Det går att köra utan olja med. Kylarvätska? Onödigt. Bromsvätska? Låter viktigt kan man tycka med även det har jag kört mer eller mindre utan. Man fick trycka väldigt bestämt och en massa gånger så stannade bilen till slut.

Men, lusten att sätta mig på Gula faran i detta vädret är starkt begränsad måste jag erkänna. Fast det blir väl inte bättre om det börjar snöa förstås. Nä, det där får jag fundera på.

Men nu ska jag dricka en kopp kaffe till, hoppa med små glada skutt in i duschen och sedan så blir det bussåkande av.

jajamen.

Jaha, det var is där..

Måndag. Året går allt fortare mot sitt slut. Ute regnar det och är grått grått återigen. All den vita vackra snön har försvunnit och ersätts av det där gråa man bara kan finna i december.

Jag har sovit som ett litet barn i natt. Visserligen har jag fuskat lite genom att ta min sömntalbett, men det var det värt eftersm jag vaknade vid 9 efter 9 timmars oavbruten och skön sömn. Jag har hunnit med att läsa lokalblaskan och dricka lite kaffe. Så mycket mer har det inte blivit än så länge, men det ger sig väl som vanligt.

Så, klipp klipp, jag bedömer dagen som invigd.

Banne mig har jag inte lite ont i skallen. Så skönt. Jag som trodde att jag inte skulle ha något att gnälla på under hela dagen. Nu kan jag mala om och om och om igen om att jag har gått och blivit med huvudvärk.

Förövrigt har jag fått ett mycket vackert brev på en av alla de där roliga datingsidorna jag är inne på. Nä, jag skulle aldrig få för mig att betala för slika nöjen, men det är kul att titta igenom folket och roas av alla de roliga poser som folk har på sina bilder. Nu var det en mycket vacker svart kvinna från... hm.. Afrika någonstans, som helt opåkallat skickade ett meddelande till mig om att hon såg bra ut, tyckte om att laga mat och ville ha det rent och snyggt omkring sig. Hon gillade att äta med vänner och bekanta eller på  restaurang och nu ville hon att jag skulle kontakta henne så att vi vidare kunde diskutera hur vi skulle kunna bli ett kärleksfullt och uthålligt par.

Va?

Tar det skojiga i livet aldrig slut? Är det verkligen en sån här fest hela tiden? Så som det ser ut just nu så kan jag strax kalla mig make och lära mig uppskatta Afrikans matkultur och dessutom ha någon som värmer mig om nätterna. Eller? Eh?

Som sagt, det är mycket roande att titta på alla badräksbilder på damer som mycket medvetet putar med läpparna. Men därifrån till att... nä... Aldrig.

Underbara söndagsmorgon. Jag har legat och vänt och vridit på mig i ett antal timmar i fruktlösa försök att finna något bra sätt att ligga på så att man kan somna. Men det har varit hopplöst. Katten har snarkat, det har varit för varmt, det har varit för kallt. Sängen har varit för hård och sängen har varit för mjuk. Kuddarna har vägrat att lägga sig på ett bekvämt sätt och täcket har varit för tungt.

Så, vad gör då den rådige mannen av idag i det läget? Tja, han knatar upp såklart när morgontimman slår. Jag har hunnit med att lusläsa dagens lokalblaska, mer eller mindre memorerat vilka som gift sig, fötts, dött och blivit förkylda. På tal om förkylning så har jag läst en artikel om hur man undviker att bli just det, förkyld alltså. Det intresserade givetvis mig som blir förkyld bara grannen nyser. Vad kom jag fram till då? Jo, handhygien är viktig. Hm, tvättar jag inte händerna ordentligt? Jag tycker att jag som ordentlig sjuksköterska blaskar mina händer titt som tätt men det räcker tydligen inte. Om man trots allt blir förkyld ska man ta det lugnt och dricka mycket vätska. Jo, men det fixar jag. Det låter som nått jag borde klara ut med ena handen bakbunden. Så jag får väl tvätta händerna än mer och hoppas att årets förkylningar är avklarade.

Så vad ska man hitta på nu då? Förutom att dricka kaffe, röka cigaretter och allt det där som jag fyller min vardag med. Äh, jag tror jag ska försöka sova lite igen. Det är ju söndag. Då får man sova länge.

Så bra så bra.

DARN. Ledan hemsöker mig. Funderar allvarligt på att gå och lägga mig. Så tråkigt har jag det. Börjar ruttna på det här med att sitta här kväll ut och kväll in. Kanske skulle man börja en kurs i knyppling eller nått sånt så att man hade nått vettigt att göra?

Nä, jag får uppsöka televisionens tempel och finna mig något att dyrka där. Men det värsta är att jag inte riktitg vet vad jag skulle vilja göra annars. Krogtarmen har totalt tystnat. Jag har noll och ingen lust att bege mig ut i nattlivet för att umgås med 200 andra till musik som spelas så högt att man inte ens kan tänka. Så det går bort. Totalt. Så vad gör då en senkommen ungkarl på en lördag egentligen? Förutom snurrar runt på Youtube och bland kvällstidningarnas internetsidor. Fasen om jag det visste. Jag känner mig som en kastrerad hankatt som liksom tappat driften att jaga, leka eller ens röra på sig mer än nödvändigt för att gå ut i köket för att äta.

Jaja, jag kan sitta och fundera på det där tills jag blir alldeles slut i pallet. Just nu lär jag inte lösa problemet ändå. Det får som sagt bli tv.

Ja jösses. Nu har jag skrattat färdigt för i kväll i alla fall. Hundar och katter. Så sant så sant.

För er stackare som hörde Johan Palms version på Idol häromveckan och trodde att det skulle låta så. Så här ska det låta. Så det så.

Jäklar vad varmt det blir när man varit ute i snön och gått fram och tillbaka till affären. När man sedan kommer in så upplöses hela ens varelse i en liten salt vattenpöl. Jag svettas från ställen jag inte ens visste att jag har. Helst skulle jag öppna balkongdörren, men då bleve man väl tio gånger sjukare än man någonsin varit. Så det får vara.

Jo, jag tog en liten promenad längs med Varbergsvägen bort till affären där jag handlade snus och cigg och en julmust. Halt var det, och kallt var det. Och långt var det. Och trött blev jag. För att sedan då gå från kall till übervarm. Så nu har mitt temperatursystem fått sig lite kondition.

Så nu ska jag packa upp mina ynka varor och lägga mig på sängen och tycka sådär synd om mig själv som bara jag kan. Jag ser för tillfället inte den allra minsta anledning att sedan gå upp ur sängen mer idag, men det ändrar sig säkert när jag legat och tjurat färdigt. Det känns som om det är jättesent, men klockeländet är ju bara 18 så det är långt kvar av kvällen. Det känns lite som om den här dagen aldrig tar slut. Den bara maler på helt utan mening eller mål. Timma läggs till timma utan att det händer speciellt mer än att jag blir pinknödig mellan varven.

Well som de säger i Danmark, jag får väl se vad som händer. Bara jag slutat svettas ner både kläder och golv så ordnar det hela sig säkert på allra bästa sätt.

På tal om nått helt annat. Här följer en liten snutt där min äldsta son spelar gitarr. Som sig bör är jag mäkta stolt :-)

Nä nu vill jag också har en inbjudan till Spotify så att mitt sargademusiksamvete kan få lite tröst i att det äntligen finns ett vettigt sätt att distrubiera och betala för musik. Jag måste erkänna att jag dag för dag känner mig allt mer som en hycklande skurk när jag ilsket pläderar för upphovsrätt medan jag glatt laddar ner så mcket jag bara kan.

Det är precis nått sånt här jag har efterlyst. Förhoppningsvis blir alla glada och nöjda och världen kan fortsätta snurra sin sakta mak utan att vi behöver gräla om en sån enkel sak som att man ska ha betalt för sitt arbete och koncentrera oss på de verkliga problemen som dagens teknik ställer till med. Den ökande avlyssningen och allt vad det för med sig i form av rättsröta och en stor fara för att uppgifterna kan missbrukas. Det är ju ett fasen så mycket större problem än den naiva tanken på att konsten ska vara fri.

Tusan. Jag börjar piggna till så till dem milda grad att jag vill göra något roligt. Men jag har ingen aning om vad det skulle kunna tänkas vara. Gå på fest? Titta på en film? Lyssna till musik? Dricka mig berusad och tanklös? Jag vet inte så noga. Det får allt vara nått som är lugnt och städat, för några exesser orkar jag inte med än.

Kanske en promenad till affären och köpa nått att tröstäta. Nått gott. Vad nu det skulle vara för något. Nä, det vet i tusan vad jag ska ta mig till med min lilla barnakropp. Det är obehagligt när man liksom fastnat i trötthet men samtidigt känner sig stressad inombord. Jag saknar min elgitarr som min äldsta son har lånat på obestämd framtid. Nu skulle det passa med lite råa, ruffiga riff.

Nä, det får allt ske nått kul nu. Eller så får jag se till att hitta på något roligt. För inte kan en vuxen karl sitta på arslet och bara vänta på att klockan blir såpass att man kan sova igen. Nä, lite fart och fläkt.

Jag tror jag ska börja med en spännande kopp kaffe.

Jojomensan. Det går helt klart åt rätt håll. Så bra, det har ju bara tagit en vecka. Den där övergripande, översköljande känslan av att livet sakta sipprar ifrån en, fast på en micronivå då förstås, viker allt som tiden går bort och har faktiskt ersatts av en slöhet och allmän trötthet. Men någon feber kan jag inte påstå att jag har.

Efter att ha gnagt lite i hörnena på den där Lasagnen så gav jag upp de försöker att fylla på med näring. Jag får väl småsnatta lite då och då under dagen och kvällen. Så jag fortsätter väl min karriär i sängen där jag spinner fantastiska planer för framtiden, saker som att byta sängkläder, vilket sannerligen behövs. Sen ska jag ta reda på vad tvn kan erbjuda i kväll. Det ska visst vara nån sån där gala på 4an men det ska jag nog undvika. De brukar vara förfärligt trista de där tillställningarna. Så jag får väl hitta nått annat att göra eller titta på. Det ska nog lösa sig det hela kan jag tro.

Nu har jag tagit i så att jag spricker. Jag har värmt en megaform med lasagne och funderar nu på hur i sjutton gubbar jag ska kunna sleva i mig allt det där. Visst ser det gott ut, men min stackars magsäck har väl krympt till en ärtas storlek eftersom jag inte har käkat nått speciellt att lägga märke till under de senaste dagarna så det blir nog till att knö ner det hela. Men det ska väl gå på nått sätt.

Så, nu ska det smaskas ner en smula mat och sedan så... sängen.

Det börjar rätta till sig tror jag. Ena näsborren har fått fri tillgång till luft och hostan har lagt sig till ett stilla skrållande. Men ajg fryser så i i bomben, men det kanske helt enkelt beror på att det är kallt. Ute är världen vackert vit och julkänslan är total.

Nu ska jag nog dricka lite kaffe, läsa lokalblaskan och sen ska jag försöka åtminstine dammsuga här hemma. Men efter det så är det sängläge igen tänkte jag. Ska kolla lite på film och sörpla julmst.

Mer blir det nog inte igår.

El Divo? Vad tusan. Ena stunden finns de inte, sen helt plötsligt finns de överallt. Som vanligt är jag helt lost. Så det är 4 karlar som hojtar gamla dängor på nått språk som jag inte vet vilket det är och de är dessutom fulla av hörbarlig ångest och elände i allt de sjunger.

Man börjar ju undra en smula.

Ja du. Nu så finner jag en smula lättnad i världen. Fredag hela veckan på tv. Och jag hör mig själv skratta. Så då måste det väl vara bra eller?

Fan om man kunde få skratta så där gott lite när man vill. Kan man få hem herrarna bakom Fredag hela veckan så att de kunde underhålla mig mest hela tiden?

Nä, nu ger jag snart upp. Eller, det gör jag så klart inte. Men jag lägger ner tanken på att någonsin mer bli frisk. Fan, jag har varit krasslig i en vecka. Först var det en enda stor trötthet som fick mig att sova bort timmar, dagar. Sen så blev det detta. Ett enda stort snorighet. Huvudvärk som blixtrar bakom ögonen och ett lättare illamående som ligger och puttrar i bakgrunden.

Har jag gnällt tillräckligt idag? Jo, säkerligen för måånga timmar sedan. Men jag måste för tusan få gnälla lite ut i världen när den enda jag kan gny för här hemma är katten. Så, ni vet hur det går till. Läs eller klicka ner.

Jo, jag har ju varit i affären minsann. När min kropp väl var synkad med min själ så traskade jag iväg ut i kylan och tro det eller ej men det gick ju riktigt bra. Jag bestämde mig redan från början om att sätta skallen i nån sort automatic mode och satte liksom bara en fot framför en annan tills jag kom fram till den lokala handlaren där jag plockade på mig diverse varor och sedan knatade hem igen. Jo, det gick bra. Jajamen.

Men sen när jag kom hem. Håhåjaja. Jag darrade, skalv och sen så avslutade jag det hela med att kräkas både redigt och ordentligt i min vita vackra toalett. Visst är det en vacker syn som framkallas inför din syn? Efter denna lilla final så skuttade jag ut till sängen där jag lade mig, svetten rann och jag såg min bleka död framför mina vackert melerade ögon. Det tog ett tag innan jag fattade att min fleecetröja var genomblöt, min t-shirt var lika plaksblöt dem med. Så, jag trasade av mig det hela och började såklart frysa så det nästan var ynkligt.

Nä, det där gör jag inte om kan jag berätta. Nästa gång så tar jag banne mig taxi.

Hm. Tittar lite på Idol. Eller, tja jag snorkollar. Har något verkligen trott att någon annan än den där kevin kommer vinna? Sedan, tja sedan jag började titta i alla fall. Han är ju... hm... en liten Idol. Blir han nått annat? tja du, fan tro det om han inte blir det. Till skillnad till de andra som vunnit den där tävlingen. Vem vann 2005? Kommer du ihåg det? Ja det gör inte jag i alla fall. Men den där lilla rackaren? Jo, han lär tralla sig igenom livet.

jag funderar lite. Har jag nämnt att jag är lite krasslig? Nä, jag tänkte väl det. Jag är ju en stolt man och vill sällan klaga. Men jag har råkat bli lite sjuk. Det hela är väl troligen dödligt kan jag tro. Någon sorts mutation av Ebola och HIV. Det hela är mycket sorgligt men jag vill ju inte betynga mina få, kvarvarande läsare, med mina egna privata bekymmer. Jag lider, men jag lider i tysthet.

Sa jag att jag är sjuk?

Jag gör mitt bästa för att hitta en liten kraft i mig själv så att jag kan knata till affären. Det funkar inte så bra just nu. Alls. Mellan varven så kan jag se mig själv glatt trallande på vägen till affären i snöslasket men sen tittar jag upp och finner taket till mitt sovrum återigen och kommer på att jag bara drömt en glad dröm. Nä, det blir nog en tråkigt vandring, lite som Raskens sista. Ni som inte sett Raskens kan glömma bort tanken på att jag ska berätta vad det handlar om. Ni andra förstår vad jag menar. Det är säkerligen så att jag kommer hem med förfrysna tår och en än värre skrällhosta än jag hade från början. Kanske kan jag hosta mig fram? Låter miljövänligt och det är ju bra nu för tiden.

Tja, jag får väl försöka hitta den där kraften i mig, låta snoret rinna ner i skägget och kanske köpa mig själv en belöning när jag väl kommer fram till affären. Inte för att jag vill ha nått men kanske en god varm soppa skulle göra susen. En såndär köttsoppa som man bara värmer. Jo, det får jag ha som mål. Cigg och köttsoppa.

Tänk vad lite jag kräver av världen ändå.

Nja. Ok. Till att börja med så är ju damen vansinnigt snygg. Men det är liksom inte därför det hela hamnar här. Nä, det är bra. Bara sådär bra som en del musik är. Bara... bra.

Ok så jag har snurrat in på Tom Petty. Jag erkänner. Men det är liksom så bra från första skivan till det allra sista. En odyssé kring hur amerikans rock har utvecklats. Ren, rå, basic, rock utan fjollerier. Bara textraden " Oh my my, oh hell yes Honey put on that party dress Buy me a drink, sing me a song,Take me as I come cause I cant stay long" är ju värd allt guld i världen. Jag blir liksom så glad över att det finns sån musik i världen.

Jag har nog vant mig tror jag. Vid att vara sjuk. Är det inte i huvudet så är det i kroppen. Jag vandrar mellan förkylning till förkylning och tycks hosta mig igenom livet. Sen har jag några bra veckor när allt funkar som det ska. Sen, tja, så ramlar det ihop igen. Kan det bero på taskig diet, dåligt med motion och en satans massa cigg tro? Nja, man börjar ju fundera.

Förr i tiden, då när jag var en arbetande liten själ som pliktskyldigt gick till min arbetsplats var dag för att åtminstone kunna dricka gratis kaffe, så trodde jag att dessa återkommande infektioner berodde på stress. För jag var ju för sjutton nästan aldrig sjuk före jag fyllde 30. Men sedan dess har det varit minst en förkylning var annan månad och en stor dunderinfektion varje halvår. Men jag kan ju knappast klaga på stress nu för tiden, hur mycket jag än vill det. Det stressigaste jag har att tänka på är att ta mig till terapin varannan vecka. Så vad tusan är det då? Nä, jag klagar inte och gnäller just nu. Jag undrar faktiskt på riktigt. Vad är det som gör att mitt immunförsvar har klappat ihop så totalt? Det hela blir till en akademisk fråga i min skalle. För jag är ju annars kärnfrisk rent fysiskt. Ingen lätt hälta eller begynnande reumatism. Oh nej. Jag är som ett levande exempel på att övervikt, rökning och överdrivet alkoholintag inte är så farligt som folk påstår. Mina levervärden är helt ok trots ett antal försök att bevisa annat och jag har inte det allra minsta problem med podager.

Så vad tusan är det som krånglar? Om jag det visste. För just nu idag, precis nu, så kan jag bittert konstatera att jag troligen fått lunginflammation igen. Jag känner igen symptomen och det lutar väl åt att lilla WoB får knata till vårdcentralen på måndag för att hämta ut en gnutta antibiotika. Igen. Nä, det hela är ett mysterium. Jag har röntgat lungorna oftare än en del byter kalsonger och de finner inte nått annat än den gamla vanliga lnginflammationen. Inga konstiga mörka områden som kunde förklaras av rökningen och att jag hade ett halvår kvar att leva. Lite antibiotika och jag är uppe igen som en glad sprattelgubbe.

Nä, jag är väl ett medicinskt under kan jag tro.

När jag lyssnade på Tom Petty så fann jag denna låten. Fast jag kom snart på att Johnny Cash gjort den lite bättre. Så, bara för att säga en sak så kommer den nu.

Nä nä. Får jag någon som helst fart på mig? Nä. Jag sitter i min morgonrock och stinker av svett, nikotin och en smula gammal rutten lök. Väl så, det får jag göra. Jag är sjuk. Har jag sagt det innan? Men jag måste ju ta mig till affären. Ju.

När jag knatade ut till hallen fann jag dagens brevskörd på golvet. Det var det gamla vanliga, reklam, räkningar för saker jag inte kan påminna mig om att jag någonsin använt och dessutom ett spännade A4 stort brev från Svenska sjuksköterskeföreningen. Jaha, tänkte jag. Jag som gick ur den föreningen för 3 år sedan eftersom jag inte ansåg mig ha råd med den lyxen. Trevligt att de kommer ihåg en gammal medlem såhär inför julen. Så, jag öppnar brevet och läser: Du som nyeximinerad sjuksköterksa bla bla bla. Ny? Jag? Jo, för 9 år sedan var jag ny. Men nu?

Så nån på den där föreningen har fått för sig att jag är ny som sjuksköterska. Jaha. Vadan detta tro? Kanske har jag bara drömt de sista 9 åren? Jag är ju rätt snurrig och oorginaserad av mig så det är inte helt otroligt. Alls.

Men ändå. Nä, det här får jag lura på. När jag blivit frisk.

Mmm. Om man bara kunde få en smula ro i kroppen. Men jag har väl sovit mer än nog de sista... eh... veckorna? Månaderna? Åren? Så nu när jag verkligen skulle behöva en gnutta sömn så inte fasen kan lugnet infinna sig. Nä, jag ligger i min humbla bädd och kastar mig fram och tillbaka som en liten guttaperkaboll och funderar ut en massa konstigheter. Huvudet håller på att sprängas, det liksom har börjat gnissla långt innanför öronen. Så jo, lite sömn vore på sin plats. Men jag studsar omkring och retar mig på hur lortigt det är i lägenheten, på att jag är hungrig och att jag vet att jag måste gå till affären i snöglopet för att köpa de ack så eftertraktade cigaretterna.

Att ta Gula faran är inte på tal. Inte för att jag inte tror att jag skulle kunna köra till affären i snöyran, men för att låset säkerligen är igenfrostat och dessutom så är jag skönt yr i mössan så det kunde väl sluta hur som helst. Så det blir till att traska. I flera mil känns det som. Men det kanske är lika bra att ta tag i det där med en gång så att det är gjort. Sen ska jag ta med mig datorn in i sovrummet och titta på tv som jag spelade in i går. Sen får jag väl bära tillbaka datorn till vardagsrummet igen för att titta på Idol.

Fan vad patetiskt.

För att fortsätta på en inslagen väg kan jag vidare berätta att jag blir mätt när jag harklar mig. SÅ sjuk är jag. Katten springer ifrån mig för att hon är rädd att bränna sig och jag kan lätt steka det där berömda ägget på pannan. SÅ sjuk är jag. Har jag sagt att jag är sjuk?

Jätte jätte sjuk. Jag tror att jag får stanna hemma från skolan hela veckan.

Så här är det. Jag behöver en massage, en liten rackars wiskey, ett varmt bad och en rejäl avsugning av en 44 årig kvinna som heter Berit, jobbar som busschaufför och dricker lite för mycket medan hon längtar tillbaka till sin svunna ungdom. Det plus Alvedon.

Men, det blir intet av varken det ena eller det andra, så jag får nöja mig med att slörpa julmust, röka Camel trots att det är slemmigare i bröstet än på en övergivet fiskebåt och hoppas att jag blir nått som ens liknar frisk igen. Nångång.

Jag lurar på att ta mig i kragen och städa lite här hemma. Kanske kan jag vädra ut nån elak bacill när jag ändå håller på. Men mest så vill jag bara bli frisk igen. Eller full. Någotdera. Helst både ock.

Låter jag gnällig? Jo, men... det är ju synd om mig ju. Jättesynd. Förfärligt synd om mig. Ingen människa ska behöva vara så här embarmligt sjuk. Finanskris, barnasvält, krig och elände, allt detta bleknar i skuggan av min oerhörda sjukhet. Slemmet i mina luftvägar är mer sjukt än vad någon nu levande människa i konungariket Sverige kan föreställa sig. Sen har vi resten av mig som är ännu sjukare. Till och med fötterna är sjuka. Jag tror mig höra hur vänster stortå hostar om jag lyssnar riktigt noga. Då ska vi inte prata om håret. Ojojoj, vad det är sjukt. Det riktigt kvider av feberyra och värk i musklerna. Jag kommer säkert att bli gråhårig över dan på grund av allt detta.

Nä, nu måste jag hosta lite. Snyta mig. Svabba golvet efter att jag snytit mig. Jo, vi pratar om sådana mängder så ni tror inte det är sant. Femkilosladdningar i varje näsborre. Så nu hinner jag inte sitta och tycka såhär vansinningt synd om mig själv. Jag har en förkylning att ta hand om.

Ah, gammal hederlig rock. Utan tjafs och prål. Riff, komp och en snyg melodi över det. Behövs det mer?

Nä nu ger jag upp. För stunden i alla fall. Jag somnade så gott och kände mig helt ok och vaknade efter någon timma och då hade helvetet ramlar ner över mig. Huvudvärk, snorighet till förbannelse och feber, återigen denna förbaskade feber. Som om kroppen bara lurat mig under morgontimmarna och nu lagt sig i bakhåll för att skjuta sina allra vassaste pilar rakt i bröstet på mig. På tal om bröstet på mig så piper det, väser och låter som en gammal blåsbälg när jag andas. Fasen, kunde jag bara samordna alla dessa ljud så kunde jag nog spela en ack så vacker julmelodi.

Nä, jag ramlar tvärt ner i sängen igen. Fast den luktar mycket märkligt och jag defenitivt borde byta sängkläder. Men det där får anstå ty nöden kräver vila och återigen vila.

Jäkla... skit.

Jo vars. Jag är precis lika sur idag som jag var i förrgår. Märker jag.

Pust!

Jag blir förbannad på riktigt. Jajamen. De visar utlänningar på tv. Folk som inte har någon moral, strategi, koll på saker på det sättet som vi SVENSKAR har. Ni vet. Dom där. Så klart att de dör av hunger och skott. De är ju sådana. Lata och arga. Inte som vi SVENSKAR som kan uppträda. Vi som vet hur man gör.

Jag har ju sett dem. På stadsdelen Norrby här i Borås där husen kryllar av paraboler. De vill ju inte bli som oss. Men det är ju klart. Så klart. De vill inte jobba, de vill inte sluta slå sina kvinnor. För de gör de ju alla, det vet vi ju. Men det för inte vi SVENSKAR. Vi är snälla mot våra kvinnor. Det är därför de mår bra. Det är därför de har lika vilkor som vi SVENSKA män.

För visst har de. Så klart.

Nä, nu flöt jag ut i tankar igen. Men någon irrhjärna som heter Tobias klagade på att jag förlöjligade SD här i Borås. Argumenten var att SD minsann inte är ett rasistiskt parti. Nä, jo, det är ju sant. Det är det inte. Det är ett främlingsfientligt parti där man skyller allt och lite till på invandringen. Sen så var det att SD hade mer invandrare som medlemmar än MP. Jaha. Jo, jag har själv hört finnar här i Borås, finnar som själva blev kallade finnjävlar och där man "skojade" om att alla finnar har kniv på det glada 60-talet. Har de blivit SVENSKAR sedan dess? Nä, inte så. De bryter så man blir tokig och svär på finska men de gillar inte Iranier. Just nu är allt Arabernas fel. Om tio år? Tja, fan vet.

Men, vad ville jag med detta då? Jo, att SD tar sitt ansvar och erkänner vart de kommer ifrån och var deras värdegrund vilar på. Tja, det var väl inte så mycker mer.

Nä, jag tycker inte alls om Per Gessle. Alls. Överhuvudtaget. Men... så hörde jag denna låten och kunde inte annat än att må braaaaa. Bli glad, vilja dansa, vilja hoppa omkring. Så vansinnigt bra. Så otroligt nytt, så jävla... ja... jag vet inte....

Bra?

Jag har kommit på att jag står vid sidan av samhället. Jag kan bara åse hur saker och ting faller isär och behöver inte bry mig. Låter det märkligt? Jo, men, jag är en av de svaga, fula, skeva och fela som inte ses som någon som behöver ett liv. Fan, jag har liksom inget liv. Förlora pengar i krisen? Nääää du. Jag har liksom inga stålar att förlora. Inte ens en liten krona faktiskt. Inget sparande, mitt pensionssparande som jag haft sedan 1988 är borta, bara borta eftersom jag inte kunde sköta inbetalningarna. Kul. Man kunde ju tro att man skulle få tillbaka sina pengar men inte då. Trehundrafyrtiotusen spänn som borta. Jaja.

Men som sagt. Jag kan liksom titta på det hela från avstånd. Än så länge är det bara varsel. Inte många har egentligen förlorat sina jobb. Än. Det kommer som en glad början på 2009. Men jag sitter säkert i båten minsan. För min lilla båt kan minsann inte kantra.

Så bra!

Som sagt. Världen ändrar sig. Mest hela tiden. Replublikanerna i USA vägrar ge en spänn till GM. Nja, är jag fövånad? Nä, inte speciellt. Republikaner är ju kända för att se ytterst pragmatiskt på sammhälleliga problem. Man ser liksom bara att ett företag går i konkurs, man ser inte alla de människor, faktiskt över hela jorden, som blir utan jobb. De får väl skylla sig själva liksom. Fan, du får väl använda ditt sociala nätverk för att få ett nytt jobb. Det funkar ju för ungarna när de blev av med jobben som VD. Det finns nu en idiologi bakom det hela. Jo jag vet, jag genaralliserar. Men vart är hjärtat? Vad är lite medmänslighet värt? Jo, de där topparna på GM har fuckat up företaget. Men det kommer ju knappast att sluta säljas bilar. Bara folk får bankån igen. Kan man stödja Wallstreet så? Eller?

Alltså. Det måste, det bara måste, ha varit lättare att leva förr i tiden. Ja, alltså för 120 år sedan eller nått sånt. När man vaknade på morgonkvisten, gick ut på farstun och drog tre djupa andetag och kände hur kaffelusten vaknade. Inte som nu när man går upp, slår på tvn och ÖVERSKÖLJS med nyheter. Allt från enkla saker som att det blir snö till att Maud Olofsson har ändrat ståndpunkt totalt från går när hon sa att staten inte ska röra i privata bolags affärer. Vad ska man tro på? När en ledande, arg, politiker kan säga en sak och göra en annan.

Jo, jag tycker att staten ska röra i privata bolags affärer om det spelar en sån förbannad stor roll som det gör nu. Men jag tycker att en politiker ska hålla någon form av... linje. Säger man under två veckor att man inte ska, så varför gör man sedan? Helt plötsligt.

Sen finns det ju annat elände. Grekland. De bråkar. Så in i helvete. Jättemycket. Nån är arg för nått. En pojke har dött och det är en tragedi, men varför slår de sönder allt de finner? Nä, jag fattar inte. Men så är jag svensk också. Där vi söker konsensus i alla lägen, från fikabordet till den internationella politiken. Fan, måste alla vara så förbannat arga hela tiden?

Det ska falla snö över mitt lilla hem i världen. Så trevligt. Jo, jag vet, jag behöver ju inte ge mig ut i världen för att handla, hämta barn på dagis eller ens gå ut med soporna. Men ändå. Jag tycker liksom att det ska vara snö på vintern. Tjocka mössor, varma vantar och vitt, vitt och återigen vitt. Det är ju för fasen det enda man kan se fram emot i allra mörkaste november.

Så jag ska sitta och titta ut och vänta på de allra första tjocka, våta, snöflarnen. Helst stora, som enorma dasslock som faller ner över landskapet. Men, återigen, jag vill för all del inte ge mig ut i eländet.

Ärligt talat. Har vi fattat vilka tider vi lever i? Jag är säker på att jag inte gjort det. När man läser och lyssnar till nyheterna så finner man att världen faktiskt är i finansiell brand. Säkra saker, som fordonsindustrin, vacklar, faller medan vi förbereder oss för julen. Aktiemarknaden är mer eller mindre bankrutt och flämtar i eldens sken och jag vet banne mig inte hur jag ska ställa mig till det hela. Jag har, minst sagt, varit äcklad av de senaste årens helt ohöljda dyrkan av mammon. Inte för att jag inte tycker om pengar, för jag älskar pengar. I min ficka. Men hur i hela fridens namn kan man betala ut miljoner till företagsledare när företagen har gått knackigt? Jag fattar inte. Dessutom så har jag med yttersta motvilja sett på hur synen på våra medmänniskor ruttnat och blivit så förbannat urholkad att man inte ens har förstått att människan inte är en maskin och att folk, levande kött och blod, med familjer och vänner och liv blir sjuka. Så sjuka att de inte hinner med i dagens samhälle.

Allt det där verkar vara i förfall. Men det är då sanneligen inte värt det. Alls.

En sak jag kom på i natt var att jag började fundera på när de slutade sända den där rävdansen på isen kring nyår. Jo jag vet, det är inte många som kommer ihåg det. Det var på den tiden när vi hade två kanaler och tv-traditionen var så mycker större än nu. Men de brukade visa, i svartvitt, en liten filmsnutt där man såg en eller om det var flera rävar som skuttade omkring på is. Ni vet, räven raskar över isen? Men den liksom bara försvann.

Sånt funderar jag på.

Jag kom just på att jag inte ätit nått av värde på en vecka. jag har gnagt lite på frusna tackoskal och slevat i mig två burkar vita bönor. Så bra. Kanske har medicinändringen gjort susen. Jag hade ju en tablett som hade som vanligaste bieffekt att man går upp i vikt. Så när min nya läkare satte in Lyrican så satte hon ut den där tabletten och sedan dess har jag liksom tappat aptiten totalt. Jag vet, det låter inte som nått bra, men ärligt talat, jag behöver gå ner de där 30 kilona jag gick upp när jag fick den där föbaskade tabletten.

Så, jag är inte det allra minsta hungrig, men jag fattar ju att jag måste äta nått så jag tror jag ska göra mig lite mat nu när jag har eftersom jag handlade i.. tja... du... när var det nu jag var i stan och viggade pengar av tant mamma? Hm, fasen, jag har ingen koll på läget alls. Men i onsdags var det väl kan ja tro. Vilka konstiga problem man kan ha.

Skumt.

Utanför mitt fönster så trillar ett pärlband med bilar som är på väg in till stan för att där avsläppa sina förare och passagerare på alla de arbetsplatser som finns där. Själv så sitter jag och försöker finna något sätt att fylla min dag på. Så orättvist. De där i bilarna vill så gärna byta med mig och jag vill så gärna byta med dem.

Märkligt.

Usch vad trött jag blir på mig själv. Jag är så förbaskat sur och eländig att till och med katten försöker undvika mig. Det är inte kul att vara såhär. Alls. Jag är sjuk, fattig och sur och uttråkad. Precis en sån människa jag inte vill vara. Jag liksom bara letar efter saker att reta upp mig på.

Nä, nu får jag dricka lite kaffe och bli som folk.

Ojojoj vad jag har nanat. Nästan i ett dygn. Nä, inte hela tiden, jag har legat och svettats och fryst mellan varven med. Men nu tror jag att det hela börjat rätta till sig igen. Nu känner jag mig bara hederligt förkyld och det är ju helt ok. Helgen ska gå åt till att reparera kroppen med intag av proteiner och kolydrater och en massa julmust. I dag ska jag nog fortsätta min karriär i sängen och ligga nerbäddad och läsa nått uppbyggligt. Men sen blir det ju kväll och minsan är det inte Idolfinal idag. Det måste man ju titta på. Det är likadant varje år, jag tänker att den där skiten ska jag inte titta på men sen så tar nyfikenheten över och jag småkikar på ett program och sen är jag fast. Det är helt emot min egen vilja, men jag bara måste se hur det går. Ungefär som när man inte kan hålla sig ifrån att sakta in när man kör förbi en olycksplats på motorvägen.

Jag trodde först att jag är på bättre humör nu när infektionen släppt lite, men sen höll jag på att bli galen på ljuden från Chips, katten, när hon låg i min säng och tvättade sig. Då förstod jag snabbt att jag inte alls är på bättre humör. Alls. Så det är lika bra att inte beblanda sig med folk idag. Då vet ingen vad som händer. Nä, som sagt, en stilla morgon med Steffo på tv, läsa lokalblaskan och sedan vila lite innan jag tar tag i nått. Vad det nu blir.

ok. Den går runt och runt i mina feberdrömmar. Köp köp köp köp köp.

Nä, nu räcker. Orkar inte ens tänka tanken på att vara sur mer. Har ringt in ett återbud till min terapi. Har is i mitt blod. Eller nått. Nu ska jag hälla i mig värktabletter och försöka sova bort skiten. Tills dess så ska jag somna in gott till Petters sista skiva. (nä jag har inte betalt en spänn för den men jag uppskattar den, så jävla fel är jag).

Ok. fortsatt surehet. Nån smart karl eller kvinna som verkar inom tvindustrin i vårt vackra land har räknat ut att Mat-tina var ju en succe så vi fortsätter på den vägen. Vi skramlar ihop vartenda människa som någonsin jobbat i kök och sätter dem framför en kamera. Kul att se vettsrkrämda meskockar som kokar ihop rotmos medan de med stora, jätterrädda ögon försöker berätta att de tycker att det är jättekul och gott att göra mat.

Kvalitet nån?

Förövrigt när jag ändå är sur. Jag sneglade förbi nån tidning och såg att Gynning får ta över om nån som jag inte ens kommer ihåg namnet på blir pappa. Snälla, inte mer Gynning. Snälla snälla snälla. Jag vet att jag är inskränkt och bakåtsträvande. Det är inte hennes stela leende, hennes skånska jag retar mig på. Men när jag ligger i min säng och lyssnar till tv (jo jag vet, radio är dött) så kan jag inte hejda mig när jag hör hennes skrikande röst. jag skiter i att hon skriker på skånska så relaxa du malmöit. Men hon gapar. Hela tiden. Vartenda ord skriks fram.

Hon var lika kul som Rosin när hon knullade i tv. Vem har gett henne ett jobb framför en mikrofon?

Sur.

Hm. Som sagt. funderar över saker att reta upp mig på. Just nu undrar jag varför Borås SD-representant är brunhårig? Borde han inte vara blond? Nånstans bak i listan av bönder, hantverkare och enklare folk som sällan har läst en bok finns det helt klart en blatte. Någon som spätt ut det vikinska blodet en smula. Eller?

Ok. Låt mig sticka ut halan igen i ett ämne som inte någon bryr sig om. Men nu har jag suttit och lyssnat till tv4s morgonprogram hela morgonen i min feberyra. Det har pratats om Nobelfesten. Låt mig vara vass. Tror någon, på allvar, att Alfred Nobel donerade sitt livsarv till en festifikation där allt handlar om efterrätter och klänningar? Handlar inte priset om att prisa nobla forskare som faktiskt har gjort en skillnad kring hur vi ser på världen, hur vi lever våra liv, vår hälsa och hur vi konsumerar kultur och hur vi bekämpar sjukdomar?

Som det är nu så handlar allt om att drottningen har lyckats trä på sig trosorna på rätt håll och att vår finansminister som har störtat landet i kris kan knyta en färdigknuten fluga. Usch och fy.

Jag är vansinnigt stolt. Över min dotter. Hon har brytit med sin allra som bästaste kompis sedan många år eftersom hennes före detta kompis dricker och röker. Ja det där med rökandet kan jag väl se som en smärre sak. Man att damen har styrka att inte umgås med en polare som hamnat snett säger allt om den damen som jag kallar min dotter. Hon har sett, skådat, reflekterat genom att titta på sin sorgliga fader och tagit ett beslut. Jag är sååååå stolt. Även min äldsta son har tagit samma beslut och jag vet inte, ärligt talat, hur jag ska hålla gråten tillbaka, när jag förstår hur smarta barn jag har.

Min äldsta son har provat på det där med fylla, som alla andra. Så klart. Men han har tagit beslutet att hålla sig ifrån skiten så långt han kan. Det samma gäller min dotter.

Jösses, vilken tur jag har.

ok, jag erkänner. Jag är sur som ättika och letar bara efter anledningar till att hetsa upp mig. Jag knatade ut till köket och letade upp en termometer och tog tempen, bara för att jag ville ha en siffra på hur sjuk jag var. 40 jäkla grader. Samma 40 grader som ständigt tycks jaga mig när jag får den allra minsta lilla luftvägsinfektion. Andra får 37,8 grader men jag ska få 40. Jag orkar inte ens tänka på eländet utan bara lägger mig till ro med en tanke på att livet kan ta slut om min kroppstempreratur ökar med 1 ynka grad. Så kroppen värker, huvudet dunkar och jag känner mig skönt flygig och märklig. Jag vill gärna veta varför jag ska bli så ynka sjuk varje gång jag ger mig ut i världen. Det räcker tydligen att jag ställer mig på en buss och råkar andas in en gnutta virus.

Så, jag är sur som satan. Vill bara bråka, skulle helst vilja ställa mig på balkongen och skrika fula ord men jag har ett rykte som trevlig och stillsamt att tänka på.

Sur.

Bostadsmarknaden faller. Jaha. Tja, jag äger inte en endaste lilla bostad i världen. Men ärligt talat, är det konstigt? Jag har liksom inte fattat vad som hände under en 5-7 år där. Jag köpte min lilla bostadsrätt 2000 för 3 papp eftersom ingen jäkel ville ha den. 4 år senare sålde jag den för 55000 och det enda jag hade gjort var att måla om lite här och där och betalat min avgift troget varje månad.

Hjälp. Såg jag på samma lägenhet för någon månad sedan så gick de för 150000. Vad hände? Jag kan för mitt liv inte förstå mig på ekonomin i världen. Samma sak, fast så mycket mer pengar. Så att priserna faller är väl inte så konstigt eftersom de faller från en punkt när det bara var luft och intet.

En mycket märklig värld.

Hjälp vilka dårar som befolkar vår värld. Vi åkte buss igår, min mor och jag. Det var minst sagt fullt på bussen hem till min mor efter att vi varit i stan. Busseländet går ju förbi Knalleland och hela världen skulle visst åka och handla julklappar verkade det som. Finanskris? Jag vet inte.

Men, kort och gott så blev vi stående där, mitt i bussen bland alla andra och det hela gick väl rätt så bra. Tills det började skrikas. Ett stycke tonårsdam satt och skrek till sin kompis som satt typ 5 rader bort. Alltså, de hade en konversation tvärs över hela busshelvetet där de satt och skrek åt varandra saker som "MINNEN; KOMMER DU IHÅG NÄR VI VAR VID ALBANOLIDEN FÖRRA GÅNGEN" och "TURE VILL ATT DU BERÄTTAR HUR NI BLEV IHOP". Som två jäkla idioter.

Nå, jag lyssnade, tuggade i mig. Försökte att inte bry mig. Men jag är tyvärr en man med mycket lite tålamod. Så till slut så hörde jag mig själv halvryta åt den närmsta lilla damen "För helvete, kan ni hålla käft, sätta er bredvid varandra, smsa eller helt enkelt bara vänta med att prata SKIT". Tystnaden blev total.

Alltså, jag har ingen emot att folk pratar på bussen. Tvärtom, jag tycker det är trevligt med ett stilla sorl i en fullsatt buss. Men när skitungar, folk som inte har koll på skilnaden på vardagsrummet och en buss och som dessutom måste skrika så högt den kan måste jag bara... hm... reagera.....

Jävla pack.

Jaha, ser man på, det har snöat ute. Året rullar på vare sig man vill eller inte. Jag vill inte. På tv kan man bara höra eländes elände och en gnutta bedrövelse mitt i alltihopa. Men det är liksom snurriga budskap som ges. Man pratar om varsel in till förbannelse, världens ekonomi är totalt på dekis men samtidigt så skriker tidningen att en medelinkomstagara kommer att få x antal kronor mer i kassan nästa år. Jo, det är väl bra, men hur många medelinkomsttagare kommer det att finnas kvar?

Jag kan inte annat än att se att vi lever i en brytningstid där 20 års slöseri och pengamakt fort tumlar nerför en brant och vi kanske finner andra värden. Jag hoppas sannerligen det. Att vi kanske inser att arbetslöshet och sjukdom inte beror på lathet och att vi inte alla har samma förutsättningar att hanka oss fram fast den rådande bilden har varit sån. Att Stureplansidealet blir precis så fult och stinkande som det hela tiden varit och att vi kanske börjar bry oss om varandra.

Men jag tvekar. På tv hör vi hur man ska använda sitt sociala kontaktnät för att skaffa nytt jobb, man ska vara flexibel och använda sin och sälja sin kompetens. Jo vars. Så klart att fabriksarbetarna på Volvo och Saab lätt kan flytta till Skåne eller Norrland eller Lappland eller Södermanland och så klart att de mellan vägg och skål känner en rackare som kan erbjuda ett flott jobb. Jajamen. Så klart att arbetslöshet bara handlar om lathet och föga drift.

Förreste, har ni hört att A-kassan för de största förbunden höjs. Klockren timing.

Hahah, jag såg just en snutt från Nobelfesten. Ja, den som kunde förstå ståhejet. Årets tvhändelse säger de att det är. men ärligt talat, känner du någon, säg en enda människa, som följer den evighetslånga tv-sändnigen nu för tiden? Jo, det var väl trevligt 1978 att se knugen sitta och käka mat med en massa pingviner, då när vi hade två kanaler och Claes Elfsberg fortfarande gick i journalistiska blöjor. Men nu? När galor översvämmar våra tv-apparater och vi kan se kungen göra bort sig med sedvanlig grace på Youtube.

Som vanligt så satt en sval dam och petade i maten medan en entusiastisk kines eller japan eller vad det nu var satt och tjattrade om nått som hon absolut inte brydde sig om eller ens skulle kunna drömma om att förstå medan grönsallaten sprutade kring mungiporna på honom.

Nä, det där förstår jag mig inte på. Antingen har jag som vanligt ingen koll alls eller så måste det vara den största tv-myten i modern historia, en god tanke från nån chef som tycker att vi ska sända ett kalas live i 5 timmar men som ingen tittar på. fast det klart, alla pratar om det hela. Märkligt.

Jo men, här ordnade man det för sig minsan. Och vad fick jag för det? En dunderförkylning minsan. Fyyy fan vad sjuk jag är. Det hela påminner om digerdöden, pesten, nån helt för människan okänd mycket svår infektion och det hela blandas ut med en smula vanlig hederlig flunsa. Jag kan inte tänka mig att någon på jorden nu levande varelse varit så sjuk som jag är nu. Jag vaknade vid 4-tiden av att en mycket märklig känsla infann sig i kroppen på mig. Jag var säker på att jag låg på ett berg, högt upp, naken under ett tunt snötäcke samtidigt som en bergsget låg över mitt huvud och tryckte ner det i den kalla bergsgrunden. Jo, det tog ett tag kan jag lova innan jag hade identifierat känslan. En stund av skräck grep mig innan jag fann att, tja, jag är förkyld. Igen. Helt jävla otroligt. jag är banne mig sjuk oftare än andra byter skjorta. Mitt immunförsvar måste ha tagit permanent semester och ligger väl på någon varm strand och hånflinar åt att jag ligger och studsar i sängen av frossa.

Allt som började så bra. Jag som snurrade in till stan med bussen efter alla dessa turer, tog tant mamma under armen och åkte nertill banken och hämtade ut dessa åtråvärda papperslappar, gick och köpte mat och allt vad det var. Sen satt jag under kvällen och snattrade med min äldsta son på msn och världen var precis som jag ville ha den. Så, vad gör man då? Man går och lägger sig så klart. Nja, sen vaknade jag och vi är tillbaka på början av detta inlägg. Sjuk. Jättesjuk. Dundersjuk.

Så, jag ska skaka mig ut i köket, sätta på en kanna kaffe och försöka hänga med lite på nyheterna sen blir den march pannkaka in till sängen igen, beväpnad med värktabletter och en önskan om att få sova så länge som det bara är möjligt.

Har jag sagt att det är förfärligt synd om mig? Om jag glömt att säga det så kan jag säga att, det är förfärligt synd om mig.

Håhåjaja. jag har börjat tigga. Det har jag inte gjort innan. Undrar vart botten finns. Jag har haft min lilla stolthet, jag har en gång tagit emot socialbidrag, då när det hakade upp sig med utbetalningarna från AFA, men jag betalade tillbaka vartenda spänn fast jag tydligen inte behövt det. jag har lånat eoner av min mor och skämms som en hund för det. jag har lånat pengar av M tillexempel där jag fortfarande är skyldig nått tror jag. Men jag har inte tagit emot "donationer" förutom från S i London som skickade 500 spänn en gång när det knep och det kommer jag banne mig aldrig att glömma. Brevet sitter kvar på kylskåpsdörren och jag hoppas att jag kan finna samma godhet i mig den dagen jag börjar få en fungerande ekonomi igen. Förresten, jag ska svara på mailet, jag är inte så snabb bara :-)

Men, nu ska jag iväg på en tiggarresa utom dess like.

Önska mig lite, en gnutta lycka till :-)

Jajamen. Nu har WoB ordnat det för sig. 30 kronor tillhanda av ett stycke snäll granne som jag knappt sett innan men jag svalde min stolthet och vandrade från dörr till dörr med glatt humör. Jag behövde inte ens sjunga för att få långa de där pengarna. Troligen blev männskan livrädd för en skäggig karl med håret på ända som med dyster min bad om en liten slant till bussen så att han kunde "hämta sitt bankkort som han glömt hos sin moder så att han kunde ta ut pengar". Jojomen, jag ljög så det stod härliga till. Kan nog lätt bli en vana det där kan jag tro. Fast det ska vi väl avhålla oss från hädanefter.

Men det var med lätt hjärta jag kunde ringa tant mamma och berätta att jag visst skulle dyka upp. Henne skrämde jag ju livet ur när jag berättade att resan var inställd eftersom det fattades kapital för att åka buss. Stackarns blev alldeles upprörd och ville jag skulle ta taxi så att hon kunde betala när jag kom fram. Givetvis avböjde jag det hela eftersom en slik resa hade gått på en 4-500 spänn och det är det sannerligen inte värt.

Så, nu väntar jag på att tiden skall falla på det sätt att jag kan resa mig ur stolen och bege mig nedför trapporna och ut till busshållplatsen igen. Jag sa ju att det skulle ordna sig.

En del, kanske många, undrar varför jag förnedrar mig på detta sättet. Alltså, sprider min olycka och miserabla tillvaro på nätet på detta sätt. Ja, fan den som visste. Jag skriver för att reda ut saker i min egen hjärna, för att kunna ha som dagbok och titta tillbaka på  och för att det är lustfullt att skriva. Det tar liksom udden av det onda, ungefär som när man har en gräslig huvudvärk och det ger en konstigt lindring att trycka på de punkter på skallen som gör allra ondast.

Men varför jag skriver på nätet och inte bara för mig själv? Fan, jag vet inte. Kanske för att jag är uppmörksamhetssökande? Kanske för att jag söker en dialog med andra männiksor som antingen kan oja sig över situationen tillsammans med mig eller ryta till och skruva tillbaka min världssyn till något som är konkret. Jag vet inte så noga om jag ska vara ärlig. Men jag ha alltid haft ett driv att vara uppmärksammad och dramatisk. Som liten ljög jag något alldeles förfärligt. Nu för tiden behöver jag inte göra det eftersom mitt liv är fullt av små dramatiska ting och skeenden. Förutom när jag skriver på mina romaner och noveller förståss. Men det går ju liksom ut på att ljuga och vrida på verkligheten, så där får jag väl uttryck för den delen av mig.

Förddelen med nätet som forum är att man är blixtaktuell. Om man lyckas fånga en läsare, för att ge en annan bild, en alternativ bild, av livet så är man lyckligt lottad. Men man vet även att det är lätt för läsaren att välja bort en i allt det brus som boggsfären är. Blondinbella är den hetaste bloggaren i landet och jag vet inte vad jag ska tycka om det. jag läser mycket hellre bloggar som liksom betyder nått, om de så beskriver en annan männiksas vardag eller om de innehåller åsikter och synpunkter. om nån har handlat en väska på en flott affär spelar liksom ingen roll för mig. Men då är det lätt för mig att bara trycka bort det hela.

Det är det som är så underbart med nätet. Mångfalden, bruset av röster. Välj och vraka. Gotta ner dig, bli förbannad, bli glad, bli lycklig.

Så jag misstänker att jag har min plats här i världen, med min lilla oansenliga rätt så malande och trista blogg. Jag tror mig säga nått till en skara få återkommande läsare. Sen om de håller med mig eller inte spelar egentligen ingen roll.

Tror jag.

Nähä. Nä det gick ju inte. Det blev ingen resa till stora staden eftersom jag inte hade pengar på busskortet. Så jag blir väl sittande här ute i min lilla lya och får fundera ut en annan lösning på mitt predikament. Det sista som lämnar är hoppet säger de ju :-)

Jag har ju i alla fall så jag klarar mig idag med ett paket cigg och mjölk och dessutom ett gäng frysna tacoskal som man kan knapra på i stillhet. Det skadar väl knappast att jag går ner nått kilo och dessutom så blir det ju helt klart lättare att sluta röka när man inte har några rökdon att blossa på. Fast jag lurar på att kila över till en granne och låna 30 spänn till bussen. Det är ju det där med medicinerna ju. 

Äh, fasen vad saker och ting ska knasa till sig. Men jag vet inte, det känns lite som att universum liksom pröver mig för att se hur mycket jag reder ut så jag tänker då banne mig inte ge upp. No way. Jag får slänga all fånig stolthet överbord och se vart det för mig. Troligen kommer jag småle åt detta när jag blir en gammal man och vara stolt över att jag redde ut det hela på något sätt som jag än så länge inte riktigt kan se eller finna. Hela mitt inre skriker just nu att jag ska gå och lägga mig i sängen och försöka sova bort tiden till nästa vecka när jag får ersättning från försäkringskassan igen, men jag tror att de där locktonerna är skapade just för att jag ska göra bort mig och sluta tänka kreativt. Så jag ska ta en kopp kaffe (som jag gudskelov har gott om, annars vet jag inte hur det hade gått) och fundera ut en präktig lösning på det hela. Som mål har jag att jag på julsafton ska sätta mig ner hemma hos tant mamma på kvällen och gotta mig åt att jag minsan är en överlevare och inte ger upp när det blåser lite.

Vansklig tillvaro det här man lever. men Chips, katten, är på min sida. Hon tittar på mig och jag finner den allra största tröst i att hon kommer sova bredvis min kudde i natt oavestt hur jag gör. Som sagt, svårigheter är till för att överkommas.

Nä, jag försökte, men jag kan inte hålla tyst. Jag är så förbannat snurrig och trött av debatten kring IPRED, FRA och upphovsrätt och partier hit och dit. Helt enkelt eftersom man blandar ihop, geggar tillsammans allt till en enda röra och kryddar det hela med mängder av märkliga påståenden och uppfattningar. Låt oss ställa det utom all tvekan att jag är kraftigt emot IPRED och FRA helt enkelt eftersom de är kränkningar av mitt eget lilla privata liv och öppnar upp för ett samhälle likt USA där man kan stämma var och en för vad som helst utan att behöva bevisa ett enda skvatt eller fänglsa och straffa medborgarna utan att de har rätt att eller möjlighet att skydda sig själva. Jag är dessutom för fildelning som distrubitionsform och skyltfönster för nya uppkommande artister och kreatörer. Det är fantasktiskt att kunna välja och vraka bland alla denna kultur och teknik som erbjuds i världen från min egen lilla stol i hemmet. Jag har tagit del av fildelningen i 12-13 år vid det här laget och det är absolut inte tanken bakom möjligheterna som stör mig.

Men man rör ihop det. Det anförs argument som får mig att skygga som att de artister som inte gillar fildelning får väl göra något annat eller att Da Vinci minsan verkade före upphovsrätten fanns, som om han inte såg till att ta betalt för sina verk. Dessutom har man helt snurrat in på musikindustrin och tycker att artisterna får väl turnera mera och möta sin publik. Jo, men det gäller nu inte bara musiker. Hur ska en filmmakare turnera? En författare? Man pratar om merchendice. Jo, jag är ju jättesugen på en t-shirt med Örebros popband Wilda på magen. Man pratar om att det minsan förr i tiden fanns musiker som spelade i byarna. Jo, det finns nu mer, de kallas uteliggare eller Polacker.

Sen har vi de som sitter i källaren hemma och producerar musik och som sedan lägger ut den på nätet och tycker att det är alldeles utmärkt. Jo, det tycker jag med, det är trevligt med My Space, men du kan ju knappast försörja dig på det hela. Landet är fullt av mer eller misslyckade musiker, filmskapare, författare (hur många har inte knåpat ihop en roman som ligger i byrålådan?. De arbetar som musiklärare, lärare på högstadier, bilmontörer och håller på med sin hobby på ledig tid. När de var 23 så håll de på med den mycket. När de är 33 och har två barn och en fru eller make så får de vara nöjda om de kan pyssla med sitt under sportnytt. Men de tillför mycket föga till det kulturella utbudet. Det är inte dem vi pratar om.

Jag framhärdar att man ser ner på och ringaktar kultur genom att påstå att man inte ska betala för kultur helt enkelt för att man inte behöver. Nån jävla moral får det väl ändå finnas?

Det måste finnas ett pris på kultur, helt enkelt för att pengar är det enda sättet vi kan mäta en prestation i vårt samhälle, hur mycket vi än vill idylissera den tekniska utvecklingen. Om vi tar ämnet musik till exempel så pratar man mycket om att skivbolagen inte längre behövs och där håller jag helt med. Men man glömmer att det handlar om mer än distrubition. Nån sade att eftersom det nu är gratis att distrubiera musiken så ska den vara gratis. Jo men, det handlar ju faktiskt om lite mer än bara att ta musiken från plats a till plats b. Den ska framställas, framvärkas, inspelningen ska bekostas. Tiden som artisten lägger ner ska väl ändå betalas på något sätt. Man skapar ju inte 8 dpåt på 5 minuter, inte om det ska vara bra i alla fall.

Nä, skilj på saker och ting. Framförallt öppna ögonen och förstå att utan att vi betalar artisterna något, om så bara en mycket ringa peng, så upprätthåller vi och späder på det kulturella utbudet. Annars så får vi se ett mycket få antal kulturarbetare som skapar den allra lättilgängligaste kulturen, den som varje 14 åring vill ha. Johan Palm gånger tusen.

Låter det kul?

Fan vad jag drar mig för att ringa det där samtalet. Det känns, tja, kymigt kanske vi kan säga. När man är snart 40 år så borde man inte tigga pengar av sin ömma moder. Men hade det inte varit för medicinen och kattsand så hade jag nog klarat mig en vecka tror jag. Eller, det hade jag ju inte, men det hade varit värt ett försök i alla fall. Men som det är nu så är det stenkört. Eländes elände, fan vad jag gnäller ser jag. Men jag vill ha stålar, pengar, dollar och pund och gärna en eller två euro. Men, det är som det är med den saken och jag får väl ompröva det där banklånet jag betalar 3000 i månaden på. Så här i efterhand skulle jag så klart varit smartare vid skillsmässan och sett över mitt hus lite bättre, men det är försent att tänka på det. Förövrigt skulle jag väl varit smartare ekonomiskt överhuvudtaget genom åren. Så jag får skylla mig själv och inse att de stora peningflödena går lilla WoB totalt förbi.

Det viktiga nu är att sköta hyran så att jag kan överta lägenheten i mars. Det är liksom prio ett. För annars är det kört på riktigt. Uteliggare har jag föga lust att vara. Jag trivs så bra här i mitt lilla slott och får jag bara lite snurr på bussåkandet så är ju känslan av isolering löst med. Sen får jag väl ta det dag för dag och se fram mot att kunna börja jobba igen när den dagen kommer. Då vips så åker min inkomst upp sidådär en 6-7000 i månaden efter skatt så då kan jag väl kanske slappna av på ett annat sätt. Men tills dess så får jag väl vara nöjd med att leva och ha den fysiska hälsan.

Tja, jag ska väl inte sitta här och sprida sur smak utan ta och fatta telefonen och ringa tant mamma och låta riktigt ynklig. Gudskelov har jag ju den möjligheten. Det finns så förbannat många andra som lever betydligt armare liv än det jag gör. Vi lever i ett land där det faktiskt finns uteliggare och alla av dem är inte missbrukare eller skurkar. Det finns de som kämpar mot tillvaron varje dag och som ständigt hoppas på att det ska lösa sig och jag måste säga att jag inte vet hur jag skulle palla ett sånt liv. Så jag har det förbannat bra trots allt. Har tak över huvudet, nån form av stolthet och resurser i form av en bra utbildning som alltid kommer att efterfrågas. Får jag bara lite koll på de dystra och negativa tankarna som tagit mitt liv till fånga så ska det hela nog ordna sig kan jag tro.

För helvete, det är ju snart jul. Bara en sån sak :-)

Så har man varit ute i världen. Jag tog Gula faran till affären och inhandlade mjölk och cigg för mina sista lusidorer. Det var... kallt. Så in i h-vete. Att ta sig fram på moped en av de första riktigt kalla decdemberdagarna såhär två veckor före jul kräver sin man. Framförallt kräver det handskar, vantar eller tidningpappar eller vad fasen som helst kring händerna. Det är inte speciellt långt till den lokala handlaren men när jag kom fram så hade jag riktigt svårt att låsa mopedeländet eftersom fingrarna levde sitt eget liv, eller snarare knappt levde alls.

Men jag fick gjort det jag skulle så nu sitter jag och laddar upp inför att ringa tant mamma och be riktigt snällt om ett litet tillskott i den WoBska kassakistan som för tillfället endast uppvisar en präktig botten. Tänk att det ska vara så svårt att få slantarna att räcka. Det syns mig som om jag får lite mindre på kontot för varje månadsutbetalning. Vi kan väl lätt säga att min privata ekonomi befinner sig i recess. Ett populärt ord i dessa tider.

När jag kritiskt synar skicket min lilla lya befinner sig i finner jag snart att den intet på något sätt kan uppnå de krav man kan ställa på en lägenhet inför julen. När det borde lukta grönsåpa och vim så sprider sig istället en misstänkt odör av svettig strumpa med en bakomliggande kullör av kattpink och unket damm. När bordsytor och speglar borde glänsa och gnistra kan man istället finna ett finstämt lager av dunkelt grått damm och när golven borde vara sprakande rena kan man finna att dammtussarna tagit över i hörnen och hotar katten med död och pina om hon närmar sig. Så det där får jag nog ta tag i före Lucasmorgonen skänker en allra första julefrid över landet.

Men först ska jag väl göra som jag brukar när jag står inför något som ens liknar en fysisk ansträngning eller förflyttning. Dra ut på det så länge jag bara kan genom att dricka kopp efter kopp av kaffe och avverka cigarett efter cigarett tills det ryker ur öronen på mig. Man vill ju inte förhasta sig nu när man ändå ska ta tag i saker. Det gäller att prioitera och framför allt reflektera över det som komma skall.

Så jag gör väl det då.

Tja, det börjar ljusna ute. Inte så illa. Kaffe har jag med i magen så dagen går säkert att hämta upp och göra nått av det hela. Jag måste säga att det inte känns helt jäkla omöjligt att dyka upp över ytan och kanske få något gjort. Men innan jag tar tag i nått ska jag följa min vanliga morgonrutin, dricka mer kaffe, läsa lokalblaskan, se om jag hittar nått i kyslkåpet eller frysen att äta. Fast det sista tvivlar jag faktiskt på så det får jag nog ta mig till affären för att lösa, tillsammans med ett paket cigaretter och lite mjölk. Men man ska ju ha nått vettigt att göra i väntan på att man får den där puffen i ryggen som gör att man tar tag i sitt liv igen.

Chips, katten, verkar inte bry sig det allra minsta om att det de facto är endast två veckor till julafton. Jag är faktiskt inte speciellt säker på om hon ens vet vad jul är. I hennes värld så är det en vanlig dag i en vanlig vecka där det gäller att smälla i sig så mycket mat som möjligt och spara så mycket energi som man bara kan. Hon gled förbi för en stund sedan, på väg från köket in till sovrummet. Nu misstänker jag att hon lagt sig tillrätta där inne bland kuddar och lakan och väntar på att bli hungrig igen.

Själv är jag lite mer påverkar av den kommande högtiden måste jag erkänna. Jag känner att jag nog måste ta mig till Knalleland för att börja reka julklappar. Kanske vill barnen ha var sin tändstickslåda? Både praktiskt och roligt. Tja, det där får lösa sig på något sätt. Som allt annat.

Nä nu får det banne mig vara nog. Jag har helt klart ramlat ner i något jag inte reder ut. Så det är dags att styra upp saker och ting. Fasen, jag somnade någonstas på eftermiddagen och har sovit sedan dess tills jag av hunger och törst kände mig nödsakad att tralla ur sängen. Idag ska jag, säger ska, komma både ut och även städat hemma för det börjar surna ihop i hörnen så att mitt ordningssinne gråter vid blotta ansynen av det hela.

En sak jag måste göra något åt är att komma in till stan för att låna pengar till mina medicinier för nu snurrar det rejält i skallen eftersom jag inte tagt dem. Jag har heller ingen lust att ramla ner i någon vidare depression för att jag inte tar mina mediciner. Det tar emot att låna pengar så här före jul men det måste göras.

Jag kan ju knappast klaga på att jag inte är utsövd. Jag har liksom inte gjort annat än att sova sedan i lördags kväll. Ont i hela kroppen har jag med av allt madrassliggande. Så det finns inga utvägar, saker måste få lite fart.

Det allra värsta är att jag mest känner för att lägga mig igen. Men det är inte trötthet som driver mig utan bara ren och skär leda. Jag vill liksom inget, ser inte fram mot nått, finner ingen glädje i tillvaron. Dagar rullar på, sommar har på något sätt blivit vinter och snart är det jul. Jag kommer ingenstans i världen och jag kan lätt räkna dagarna när jag har umgåtts med någon levande varelse sedan i mars. Fan, det stinker. Visserligen är jag en ensamvarg, men man måste ha lite input med, det funkar inte att bara tillbringa all vaken tid med sig själv och en katt. Det vore oerhört gott att kunna jobba så att man kom hem på eftermiddagen och bara ville vara lite ensam för en stund eftersom man är så trött på att iterragera med andra människor. Men de dagarna kommer väl kan jag tro.

Nä, nu ska jag dricka lite kaffe, röka den allra sista fimpen och göra mig i ordning för dagen. För idag måste jag som sagt bryta mönstret.

Fasen, här har man laddat upp sedan 3 i natt för att åka på terapi och sedan så ringer de och ställer in det hela för att min terapeu gått och blivit förkyld stackaren. Så jag fick en hel förmiddag till skänks. Tja, jag får väl hitta på nått roligt eller nått sänt. Jag ska nog börja med en kopp kaffe tror jag.

Igår var det rejäl offensiv från Piratpartiet som kallade dagen för Piratdagen, eller vad det var. Tanken var att så många som möjligt skulle gå med i partiet. Det var så lätt så, bara att klicka i lite knappar på nätet och vips var du medlem.

Hmmm, säger jag. Ok att man kämpar mot IPRED och FRA. Men det där dilletanta upprepandet om att vi lever i andra tider och att upprätthovsrätten har spelat ut sin roll kan jag inte förlika mig med. De säger bara nej utan att presentera några lösningar förutom att all fildelning skall vara laglig. Man finner ingen tanke på hur konstnärer ska kunna inte bara försörja sig utan även ha råd att procucera nytt. Allt ska vara gratis, helt enkelt eftersom det går.

Sen vet jag inte vad de tycker i en rad andra frågor. Hur vill de lösa finanskrisen, vad har de för tankar om välfärden, kriminalvården, sjukvården, skolan, vägnätet, skatteuttag, företagande, trygghetssystemen i landet, våra relationer med omvärlden med mera med mera. Har någon läst deras partiprogram? Vem har de tänkt ska producera och framställa musik, film, spel, operativsystem, applikationer om ingen får betalt för det. Jodå, det finns gott om 16 åringar som vill göra allt det där. Men vad händer när de flyttar hemifrån? Ska betala hyran, kanske en bil eller i alla fall ett busskort, en ny dator och en ny gitarrr och vem ska betala hyran av replokalen och studion? Det går inte att bara säga nej utan att komma med en alternativ lösning.

Ett enfrågeparti är vad de är. Inget annat. De kan tyvärr inte tillföra något i den allmänna debatten utom ett antal nej, nej och åter nej. Alla som inte tycker som dem är bakåtsträvare och/eller förstår sig inte på de nya tiderna. Så vad vill alla de som gick med i partiet? Förutom att de är trötta på gammelpartierna och inte är beredda att pröjsa för den kultur de konsumerar. Inte fan vet jag.

Det riktigt roliga är att de på sin hemsida vill att man ska donera pengar till partiet. Nä du, den går inte. Ni får väl också jobba gratis. För ni gör det väl för den goda saken eller?

Nä, nått bättre måste väl komma fram eller? För detta är ju bara snömos.

Varslen duggar tätt som det heter. Jag är mest nyfiken på hur Alliansen ska kunna framhärda i arbetslinjen när det inte finns några arbeten. Fast det klart, det var ju aldrig så att det inte fanns jobb, folk var lata bara, så var det ja. Glömde det.

Ojojojoj. Grisar som får vara för länge på slakterierna på grund av dålig planering kan börja bråka med varandra och ibland skada varandra så att de måste... lyssnar nu... avlivas. Ajajajaj. Men? Var det inte det som de var där för? Har jag missat nått?

De åker till slakteriet för att slaktas och sedan ska man bli upprörd för att de behöver slaktas??????

Visst är det hemskt att de ska behöva lida innan de slaktas och det borde väl ett modernt samhälle kunna lösa tycker man. Men att förfasa sig över att de avlivas???

Jösses för den moderne människans dubbelmoral!!!!

Ojojo, det har definitivt sina fördelar att vakna liiiite senare på morgonen. För vad i hela fridens namn ska man göra klockan 5 på morgonen liksom? Chips, katten, vet precis vad hon ska göra. Hon flyger omring som en tätting i lägenheten och leker med en svart leksaksmus. Fram och tillbaka, hoppar och skuttar och lever jävul så att böckerna i bokhyllan darrar. Själv ligger jag lite lägre och slötittar på tv och väntar på att klockan blir 6 så att man kan sätta igång dagen.

Jag måste på något märkligt sätt ha haft halvkoll på vad som händer i världen de senaste dagarna trots att jag legat i någon sorts halvslummer den mesta tiden, för jag finner inget inressant i tidningarna som jag inte redan visste. Fasen vet hur det där gått till. Men kanske rasslar det till i nyhetsvärlden framåt morgontimmarna.

Ja,a. Det är väl bara att försöka vara lite tålamodig (och det som jag är så bra på) och invänta den riktiga morgonens ankomst.

Underbart. Nu vet jag inte alls hur jag har det med dygnet. Det är liksom inte upp ocn ner utan ut och in på något sätt. Jag tillbringade hela dagen igår i sängen där jag gled från sömn till vakenhet och tillbaka till sömn igen. Där låg jag oc drömde knasiga drömmar, lyssnade på musik och lät tiden bara gå. Men vid för en timma sedan, vid 3 så hade jag helt enkelt sovit färdigt och lite till. Fasen, jag har ju sovit sedan i lördags kväll mer eller mindre. Inte visste jag att man kunde sova så förbaskat mycket. Troigen måste jag väl ha någon infektion i kroppen eftersom jag dränerats på krafter på det sättet.

Men nu känner jag mig pigg piggelin. Klockan 10.30 ska jag vara i stan för min terapi så då har jag i alla fall lite på schemat. Inte så illa. Jag hoppas bara att jag inte hinner ramla ner i trötthetshålet igen fram tills dess.

Så, jag sitter och dricker kaffe och läser lokalblaskan och väntar på att klockan blir så mycket att man kan smita in i duschen. Världen utanför mitt fönster är svart och tyst. Inte ett liv kan skönjas. Så det är lite mysigt mitt i förvillelsen.

Tja, det är väl bara att vänta på att klockan tickar på då.

Nä fy fasen. Det är sannerligen ingen bra början på veckan. Jag mår skumt och illa. Har inga pengar och inget hopp. Förstår inte hur jag ska kunna köpa några som helst julklappar till ungarna. Det är liksom inte lätt att förklara för sina barn att man inte ens har pengar till mat eller medicin. Känner mig helt klart fångad i en redig fälla. Så här illa har det aldrig varit innan. Enda lösningen som jag ser det är att sluta betala mitt banklån. Då skulle min ekonomi helt plötsligt komma i ett helt nytt ljus. Men det är ett stort steg. Att låta alla skulder löpa amok totalt. Fan vet.

Jaja, jag löser väl det där på något sätt kan jag tro. Det brukar jag göra till sist. Så här i efterhand var datorköpet en ren idiotaffär, men kunde veta då att fogden skulle få tuppjuck och öka indrivningen med 1300 i månaden? Även fast jag inte tjänar en spänn mer. Märkligt.

Men åter till vardagen. Idag är en sån där dag när jag mest känner mig för att lägga mig raklång i sängen och bara sova bort tiden. En grå, trist, tråkig dag där min inspiration ligger på noll och intet. Men just därför är det viktigt att jag försöker hitta på något, för att inte falla ännu djupare i hålet. Så jag funderar på vad jag ska fylla min dag med. Jag skulle behöva städa, men det är nog omöjligt så länge den här yrseln håller i sig. Jag kan knappt röra mig utan att det svänger till i hela skallen och det känns som om världen gör en loop. Kanske skulle man sätta sig på bussen in till stan, både för att hålla bussåkandet aktuellt och för att hälsa på tant mamma. Jag vet inte. Fan vad jag är dekis. Verkligen dags att rycka upp sig.

Så jag gör väl det då.

Helvete. Jag har slaggat bort 15 timmar. Borta bara. Problemet började när jag sakta men säkert blev allt yrare och yrare allt som dagen rullade på. Eftersom jag inte har tagit min antidepp i några dagar eftersom jag inte har pengar för att lösa ut den på Apoteket så visste jag ju att det berodde på utsättningssymptomen som kommer som ett brev på posten om man slutar tvärt med den medicien. Det gick väl ok i nån timma, men när det snurrade allt mer och liksom blixtrade till i skallen så fot jag tittade åt ett annat håll så gav jag upp, tog en sömntablett och lade mig för att sova ett tag.

Vips så vaknade jag och klockan var 3 på natten, musiken spelade högt och jag fattade precis ingenting. Men jag gick upp, rökte en cigarett, stängde av musiken och lade mig igen. Sen vaknade jag vid 8 nu på morgonen. Mer yr än någonsin. Men nu kom jag på att jag hade kvar några av min före detta frus tabletter av samma sort fast i en lägre styrka. Så jag snaskade i mig 8 stycken och nu hoppas jag att det blir bättre med yrseln. Det går fasen inte att göra nått alls när jag är sådär obehagligt yr. Så jag får väl sätta mig på bussen idag och åka in till stan för att låna pengar av tant mamma så att jag kan hämta ut mina mediciner. Surt men nödvändigt.

Förövrigt så känner jag mig lite låg, men det beror nog på frånvaron av de där tabletterna med. Så jag hoppas att även det blir bättre. Eftersom jag sov så förbannat länge så drömde jag också hur knepigt som helst. Ytterst obehagligt så det hänger liksom med nu när jag är vaken.

För att summera det hela så är det en sur start på veckan, men då kan det bara bli bättre ju. Så jag hoppas att det snart lossnar :-)

Fy fan vad jag är kass på att ha tråkigt. Jag reder helt enkelt inte ut det. Jag yrar omring här hemma i jakt på nått roligt att göra som ett nervöst spöke som tappat sina rasselkedjor. Fasen också att man sov så gott i natt, annars hade jag kanske varit lite trött och kunnat sova en timma eller två, men inte ens det går. Jag lägger mig på sängen och försöker finna den allra minsta trötthet i min lilla barnakropp men det enda som händer är att jag blir vansinnigt medveten om hur otroligt pigg jag är.

Kanske skulle man ta och ta en promenad? Fast det är ju så totalt mot min sanna natur att det tar emot att ens tänka tanken. Klockan 15 börjar det visst nån julmarknad på torget här i Viskafors. Kanske skulle man knata dit och hoppas att man kunde smyga till sig en gratis kopp kaffe. Tja, jag får se. Men vad fan ska jag göra fram tills dess då?

Nä, jag får börja lära mig det där med att ha tråkigt. Bli bättre på det helt enkelt. Inte för att jag tänker springa omkring och ha tråkigt hela tiden, men livet innehåller ju helt klart tråkiga partier och en ljummen, grå söndag i december är helt klart en kandidat för det hela. I vanliga fall så skulle jag väl flippa ur totalt och ränna iväg och köpa en sexpack och sätta mig på röven och sörpla i mig ölen medan jag rökte tusen cigg under fläkten i köket. Men, det är inte ett alternativ, så jag får försöka hitta nya sätt att roa mig på.

Kanske skulle man börja knyppla eller sticka eller nått sånt? Eller börja porrsurfa seriöst? Äh, fan jag ger upp. Jag snor runt ett varv till i lägeheten och kanske hittar jag nått roligt som kan förströ mig en stund.

Ännu en nykter helg har passerat. Jag somnade före midnatt igår och vaknade pigg och nyter vid 7 i morse, redo att ta tag i världen. Det flyter på bra med den där avhållsamheten. Jag har enna som vant mig vid att inte vakna pissblöt av svett, skakande och törstig på en öl på söndagsmorgonen. Intressant.

Men det är inbyggt ett visst mått av tråkigthet i det hela. Jag måster erkänna att tv-tbudet på en lördagskväll är lite mer lockande om man petat i sig nån folköl innan man sätter sig ner. Men det finns ju annat att göra än att glo på tv. Kan jag tro. Men något jag märkt är att söndagsmorgonen är mördande tråkig när man vaknar utvilad redan vid 7 på morgonkvisten. Man kan ju inte göra nått, det finns inget på tv utom barnprogram (även om jag fastnade framför Jonsson och Pipen i morse. Strålande tv). Man vågar inte spela musik, inte så det hörs i alla fall av rädsla för att störa sovande grannar. Lokalblaskan har man snart ögnat igenom. Kaffe och cigg räcker för att hålla mig sysselsatt en stund men det går ju över det med.

Jaja, som sagt, bättre det än den gamla vanliga trallen med sprängande huvud och skakande händer.

Det är märkligt vad man kan missa intressanta saker. I lokalblaskan kunde jag läsa att en bil igår åkt av vägen precis utanför mitt fönster och landat på järnvägen. Av det såg jag intet. Vad tusan höll jag på med då tro?

Tja, då har man bara resten av dagen att reda ut då. Jag får väl försöka hålla mig sysselsatt med nått skojsigt. Fan vet vad. En dag som denna hade man lika gärna kunnat jobba. Jag hade sällan något emot att jobba helger på den gamla hederliga tiden när jag jobbade. Oftast var det lite lugnare tempo då, i alla fall när den värsta morgonruschen var avklarad och framför allt fick man vara ledig på måndagen eller tisdagen när alla andra släpade sig till jobbet. Plus att man tjänade några kronor extra. Det enda jag inte gillade var att jobba på julafton, men vem tusan vill det?

Jaja, det är inte aktuellet som det är nu i alla fall. Så jag får väl leta upp någon film att titta på. Eller nått.

Nä minsan. Det blev då ingen tur till stan idag heller. Jag råkade slänga ett getöga i plånboken och fann snart att jag inte skulle ha pengar till att åka till stan på tisdag och torsdag när jag har min terapi. Så, jag blev hemma och ägnade dagen åt att städa upp lite nödtorftigt här hemma, läsa lite och pyssla omkring lite sådär halvslött. Det enda vettiga jag egentligen gjort är att jag var i affären och handlade mjölk till kaffet.

Chips, katten, som av någon outgrundlig anledning har varit tvärsur på mig har börjat mjukna i kanterna igen. Hon som brukar komma som skjuten ur en kanon när jag går in i sängkammaren och lägger mig i sängen har i några dagar vägrat att ens sätta sin fot i rummet. Jag har ropat och lockat och då har hon satt sig i dörröppningen och slötittat, slickat sig lite förstrött och sedan troppat av ut i vardagsrummet igen. Men tydligen har som sagt det där sura gått över eller vad det nu kan vara som hänt. Jag har en svag misstanke om att jag vevat till henne på natten eller nått. Men när jag lade mig för att vila lite idag så kom hon springande igen i sådan fart att hon nästan rusade rakt in i sängen innan hon fått stopp på hela sin pälsboll till kropp. Så nu är allt som det ska igen.

Ikväll ska jag titta på Stjärnor på is minsann. Så kul ska jag ha det. Men det är helt ok. Det blir nog med tillfällen till att både festa och umgås med folk under jul och nyårshelgerna. Så jag sörplar julmust och har det rätt så bra.

Lördag minsan. Inte illa pinkat. Jag somnade redan vid 23.30 igår och vaknade följdaktligen redan 5 i morse. Så jag har redan hunnit peta i mig lite kaffe och några cigg. Nu ska jag i lugn och ro läsa lokalblaskan, sen är det dags att ta tag i lite städning, en tripp in till stan eftersom det inte blev av igår och lite annat smått och gott som jag ska göra.

Fasen vad gott att äntligen fått ordning på dygnet igen. Det sliter på kroppen det där med att vända upp och ner på klockan. Men nu känner jag mig pigg och redo att få lite gjort.

Gott så.

Hua vilken puls jag fick. Ett stycke byrådirektör från socialstyrelsen ringde angående min legitimation som sjuksköterska. Hon var rasande trevlig men jag blev ju så orolig så att jag trodde jag skulle hoppa ur skinnet. Eftersom jag vet med mig om att jag inte riktigt skött mina åtaganden när det gäller det där så har jag ju gått och nojat mig för det där eftersom min treåriga prövotid går ut nu i december. Det har ju blivit lite hipp som happ med provtagningarna eftersom jag har haft min bussskräck att fajtas med och jag har inte haft så tät kontakt med socialstyrelsen som de vill ha.

Men till min stora glädje så tyckte den trevliga damen att vi skulle förlänga min prövotid och att jag skulle skriva ett brev där jag förklarade varför det har varit lite si och så med kontakten och hur jag ser på framtiden. Sagt och gjort, jag knattrade ner ett mail direkt och nu har jag skickat iväg det hela. Gudskelov tyckte inte byrådirektören att det fanns någon anledning till desliegitimering men att ärendet behövde följas under ytterligare en period eftersom jag inte blivit helt frisk än.

Ja jösses. Hua säger jag bara. Jag blev så svettig att nu ska jag ta en kopp kaffe och sedan hoppa in i dushen. Sen ska jag nog sätta mig på bussen till stan för att hälsa på min ömma moder och hjälpa henne med lite ärenden.

Ja herre je!

Så vart det fredag i konungariket Sverige. Folket smider planer för helgen och jag har sovit gott i några timmar. Dagen ligger alldeles blank och skimrande framför mig, fast det är mörkt och regnigt ute. En och annan tanke om att ta mig in till stan har bubblat förbi uppe i skallen på mig men jag vet inte riktigt. Det får bli ett beslut om det där lite senare känner jag.

Under tiden så sörplar jag kaffe, klappar på katten och följer nyheterna på tv. Den Svenska kronan faller och faller och det är dystra tider. Men jag är lika glad för det. Det känns lite som att det där inte berör mig, jag lever i min lilla bubbla, utan jobb och med kass ekonomi som inte är speciellt kopplad till den aktuella krisen. Fast det är klart att man blir lite bekymrad.

Tja, som sagt, kaffe, tv, lokalblaska. Duscha och kamma till sig.

Suck vad trött jag blir på mig själv. Eller, nja, skulle blivit om jag orkat. Jag som skulle utföra stordåd idag. Vad blev det av det då? Platt intet. Ty dagen ha ägnats åt att läsa djupt nerbäddad under täcken och bland kuddar, jag har slumrat lite till och från och det enda av värde jag gjort idag är att handla mjölk och kaffe. Jaja, ingen idé att gnälla över det inte. Istället får jag väl ta nya tag i morgon kan jag tro. Eller på lördag. Eller i mars. Någongång lär väl även jag få lite fart.

Nu återstår egentligen inte så mycket av dagen förutom att titta på lite tv och sedan försöka somna i tid så att jag inte sitter uppe hela natten igen.

Borde kunna funka.

Man tror banne mig inte att det är sant. Regeringen ska driva igenom IPRED idag och man tar sig för pannan. Man har alltså lagt pannan i djupa veck under 10 års tid och kommit fram till nått så vansinningt som detta? Jösses. Jag läste någonstans att Pirate Bay redan funderar på tekniska lösningar för att anonymisera sina användare. Det borde inte vara ett oöverkomligt problem precis. Gudskelov. För fast som den trogna läsaren vet så förfäktar jag skarp upphovsrätten, men IPRED är så förbannat dumt, omodernt och obehagligt att man fan i mig tror att världen blivit galen. Det är ett bevis på att makthavarna inte förstått sig på Internet alls. Man använder gamla metoder där man tror att man kan hota männiksor till att betala för konsten. Men det funkar ju inte så.

IPRED kommer alls inte att kriminalisera en hel generation som gaphalsarna i Piratpartiet hojtar om. Det vet de med. Den kommer inte att göra nått. För den tekniska utvecklingen har redan sprungit ifrån lagen. Man jagar IP-adresser? Tja, göm IP-adresserna då. Svårare än så är det inte. Voila, vi är tillbaka på ruta ett redan innan lagen trätt i kraft.

Däremot tror jag att man har ett gigantiskt pedagogskt problem framför sig som någon borde ta tag i utan att använda hot eller snurrigheter. Konst måste kosta eftersom den inte är gratis att framställa. Som det är nu så tror ju barn, ungdomar och en hel del förvirrade vuxna männiksor att eftersom det är gratis att ladda ner, bara är en rad med ettor och nollor och inte tar någon fysisk plats förutom på hårddisken, så har det inte heller kostat något att framställa den. Man pissar på artister, filmskapare, spelutvecklare genom att anse att deras mödosamma arbeten är värda noll och intet. De ska snarare vara glada för att någon vill använda deras verk överhuvudtaget. Tig du lilla musikmakare, var glad för att du nu når ut till milliontals lyssnare genom att bara trycka på en knapp.

En i mina öron otroligt konstigt inställning. Jag vet ingen annan yrkesgrupp som förväntas arbeta gratis. Men ve den artist som vågar yttra att det hela är snurrigt för då är den girig och utvecklingsrädd och bakåtsträvande och rent ut sagt elak.

Konsten har aldrig stått så låg i värde. Ju mer vi tjänar, ju bättre dricksvatten vi har och ju bätte utbildade vi blir ju mindre anser vi att konst ska kosta.

Så jäkla märkligt.

Ah så gott. Äntligen kunde jag somna vid halv 3 i natt och sova några timmar innan jag gick upp vid 6. En liten men naggande god förskjutning av dygnet mot normalare tider. Fasen, magen har blivit nått såpass sur av de senaste dagarnas nattmanglingar och dagssovande. Men det är inget som inte ett litet magpiller inte kan ordna.

Så, nu kanske jag kan hålla mig vaken större delen av dagen och somna än tidigare i kväll.Så kanske man får en chans till lite, om inte solsken men, ljus på kroppen under dagen. Innan jag förvandlas till en vampyr och smälter i solen. Tja, nu ska jag dricka mitt morgonkaffe, läsa lokalblaskan och titta på morgontv.

Inte så illa det inte.

Jaha. Jag sköter minsan min dygnsrytm på alla de sätt och vis. Fast... tvärtom då liksom. Någon tvätt blev det inte i dag inte. Nä, jag slocknade som ett ljus och sov så gott så gott hela dagen. Tja, ingen skada skedd. Det där brukar reda sig med tiden har jag märkt. Denna veckan har jag ju inga möten eller sånt planerat så då kan jag ju disponera mitt dygn precis hur jag vill. Nästa vecka ska jag på terapi två gånger så då blir det väl mer aktuellt att vara vaken när alla andra är upprätta.

Idag återstår inte så mycket mer än att bliga på tv och tömma kattlådan. Kanske skulle man röra ihop nått att äta med. Sen är det natten och de vanliga aktiviteterna tar vid. Alltså att fortsätta glo på tv, snurra runt på nätet, läsa lokalblskan när den ramlar ner och vips så är det morgon igen och dags att koka kaffe och fundera på att lägga sig och vila en stund.

Helt ok för tillfället.

Jajamen. Nu är det dags att landets medborgare rullar ur sängen om detta inte redan skett, för en ny vacker dag står framför oss, julklappar att köpa, jobb att sköta,mattor att dammsuga, barn som ska kläs på, kaffe som ska drickas och hakor som ska rakas. Bland allt annat som vi ägnar dagarna åt så hör i december.

Själv har jag suttit och ugglat hela natten, läst lokalblaskan och nu surrar kaffet i köket och är snart redo att drickas. På nyheterna kan man höra hur världens ekonomi gått åt helvete och hur den går lite mer åt helvete för varje dag. Nu är det SAAB som står i skottgluggen när GM inte tycker det är roligt att vara ägare till företaget och vill sälja det. Regeringen med Maudan i första ledet vägrar fortfarande att ens tänka sig en liten hjälpande hand utan tycker att marknaden ska sköta det där på egen hand. Jag vet faktiskt inte vem som har rätt i det där. Nationalekonomi är knappast min starka sida, nä inte ens vanlig ekonomi är nått jag behärskar. Men jag tycker det är konstigt att man hjälper banker och finansinstitut men inte bilföretag. Är inte bankerna en del av marknaden i allra högsta grad?

Tja, inte vet jag. Men märkligt är det. Lite obahagligt kan det hela bli med en massa arbetslösa före detta bilbyggare som gått ur a-kassan. Snacka om att det blir fattiga dagar i det läget.

Själv så kan jag väl säga att min ekonomi har slagit i backen totalt. Efter att hyra och banklån är betalda har jag 1500 kronor över till allt annat man skulle vilja köpa. Som mat och sånt gott. Men jag löser väl det på något sätt kan jag tro. Man vänjer sig väl kan jag tro.

Nog om ekonomi. Idag ska jag nog ränna ner i källaren och se om jag inte kan få en tvättid idag eftersom jag bestämde mig för att skjuta upp på det hela igår på grund av bristande vilja och motivation. Men idag känner jag mig om inte motiverad så lite piggare. Men jag ska väl kanske hålla tyst och inte lova nått. Vips så ligger jag och sover och vaknar inte förrän klockanär 23 igen. Ett inte helt omöjligt scenario.

Nä, nu är kaffet alldeles färdigt så nu ska jag sätta mig på min trogna stol under fläkten och dricka dagens första kopp med den gyllensvarta drycken och avnjuta ett stycket rökverk. Värre kan man ha det minsan.

Ja då var det dags för nattskiftet. Jag har ägnat kvällen åt att sova den utmattades sömn. Det hela blev tämligen obehaglig måste jag säga eftersom jag låg halvvaken i någon timma, somnade och vanknade upp vartannat och kunde däremellean inte skilja på verkligehet och dröm. Dessutom så kom jag av någon anledning ihåg en massa gamla drömmar vilket rörde till det hela ytterligare. Ibland så trodde jag att jag var i det lilla träslottet men att jag drömde att jag var i mitt pojkrum. Men sen kom jag ju på att jag drömde så då trodde jag att jag var i pojkrummet och drömde att jag var i stugan. Hur snurrit som helst. Speciellt som jag drömde om min stora barns mamma och att vi var ihop igen. Eller snarare fortfarande. Fast jag hade haft ihop det med före detta frun vid sidan om.

Jag försökte vakna till då och då men det var liksom som om kroppen var förstenad och jag kunde inte kämpa upp mig till verkligheten igen. Jag har inte den allra minsta aning om vad de där drömmarna stod för. Men jag vet att jag var ledsen och grät när min yngsta grabbs mamma var arg på mig och dessutom inte ville förklara varit hon varit när hon varit ute en kväll och inte kom hem förrän vid 10. Vips så var jag i stugan igen, men nu kom jag ihåg att den ju är såld så jag måste alltså gjort inbrott. Men det var inte så svårt. Jag vet inte hur många gånger jag krypit in i köksfönstret genom åren på grund av att jag inte haft med min nyckeln ner. Men de nya ägarna hade ändrat allt där inne och det blev jag ledsen för med. Det var en faslig masa ledsnad som kom upp. Kan tro att det ligger djupt i mig och bubblar utan att jag kan få ut den.

Det mest förvånande var väl att jag var ledsen över att jag och yngsta sonen gått isär. Det där borde jag liksom fått ur kroppen för 10 år sedan. Men kanske mitt dåliga samvete över hur jag behandlade henne gör sig gällande igen. Jag vet inte så noga. Sen var det en stund när jag mötte före detta frun med sin nya karl och jag blev helt übersur och mådde riktigt kass. Det där trodde jag också att jag kommit över för länge sedan. Men ser man på.

Min enda ledtråd som jag kan tänka mig till alla dessa obehagliga drömmar är att jag saknar en partner och en egen familj såhär i juletider. Eller så är det helt enket bara slumpmässiga drömmar som puttrar. Fan vet.

Jaja, jag tog mig med en enorm ansträngning upp till medvetandets yta och rullade ur sängen vid midnatt, redo att titta på "Jordan rättsläkare" och "numbers". Sen dess har jag smaskat i mig en macka, man äter aldrig så gott som vid halv 3 på natten och nu väntar jag på lokalsblaksan som brukar ramla in vid denna tiden. Det blir väl en sedvanlig nattmangling kan jag tro.

Så man har att göra minsan :-)

Äsch. Det blev ju inte så mycket gjort. Alls. Dagen liksom bara rullade på tills det helt plötsligt blev kväll igen. Inte vet jag vart alla timmar tog vägen men borta är de i alla fall. En sväng förbi affären blev det i alla fall, för att fylla på nikotin och julmustförråden. Men det var nog banne mig det enda vettiga jag gjort idag.

Jaja, i morgon så ska jag i alla fall tvätta det som jag inte hann med i fredags. En faslig massa lakan och handdukar ska tumla runt tillsammans i outsäglig glädje i maskinen, allt medan mitt samvete blir renare för varje minut. Nått annat vet jag inte med mig att jag planerat än så länge, men alltid hittar jag på nått kan jag tro.

Så, nu återstår bara kvällen och det sedvanliga kvällsarbetet med att titta på tv och röka för många cigaretter. Helt klart en mellandag i livets stora äventyr. Inte helt fel. Inte alls.

GOOOOOD MORGON kära vänner!!! Nu är det morgon och jag har varit vaken hela natten, men är på ett strålande humör minsan. Det är så trevligt att sitta och lyssna på nyheterna på tv och trivas i ljusstakens milda, gula sken som minner om jular som flytt och ger förväntningar inför den jul som kommer.

Kaffet sprider sin ljuva arom i lägenheten och jag sitter och snattrar lite med äldsta sonen på msn. Inte illa alls som sagt. Lokalblaskan har jag redan plöjt igenom sedan den ramlade ner på hallgolvet vid 3-tiden. Så, jag förbereder mig för ännu en underbar dag. Idag börjar ju julkalendern på tv och eftersom det är Anders och Måns som står bakom den så ser jag faktiskt fram mot den. Jag är väl kanske barnslig men så är det i vilket fall som helst.

Så, nu ska jag slörpa i mig en kopp kaffe till och vänta på att klockan blir 7 så att jag kan ringaoch beställa den där fördtjänsten som jag lovat fixa åt mor min. På nätet stod det att man kan ringa från 05.30 men det gick inte alls. Jag kom fram till taxi men karl som satt i växeln visste inget om färdtjänst och bad mig ringa igen efter 7. Knepigt att det ska funka så dåligt med en så viktig service. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till färdtjänst i mitt yrkesliv men det är sällan det funkar som det ska. Illa illa. Men det är väl bara att vänta på att klockan slår 7 och göra ett nytt försök.

Nä. Kaffe var det ju.

Jösses vilken skillnad det gör när jag laddar ner med den snabbare hastigheten. Jag har haft några album som jag laddat ner i en vecka eller nått och det skulle ta ytterligare tre-fyra dagar. Nu gick det på en 20 minuter. Fasen, jag hoppas Tele2 tar sitt förnuft till fånga och slutar upp med den där dumma idén att strypa nätet om man laddar ner mer än 5Gb inom en månad.

Som den trogne läsaren vet så förfäktar jag ju idén om upphosrättlagen. Trots det så laddar jag ner skivor, film och program sedan minst 13 år. Hur hänger det ihop? Nja, det gör det väl inte riktigt. Jag säger en sak och gör en annan helt klart. Jag är ju inte dummare än att jag tar för mig av det som är gratis på nätet. Fast en del skivor och filmer köper jag fortfarande, antingen i cd och dvd-format eller som download. Men då handlar det oftast om skivor jag skulle köpt om inte nätet fanns. Plus att jag köper en del skivor av artister som jag vill stödja, som Stefan Sundström och Timbuktu.

Men, resten laddar jag glatt ner. Själv hoppas jag på någon form av teknisk lösning direkt inbakat i avgiften till bredbandet så att man kan ladda ner utan att behöva känna sig som en skurk.

Jag stödjer som sagt upphovsrättslagen. Men det känns som om hela debatten har låst sig. Nu pratar man bara om IPRED och det är helt rätt. Idén bör sannerligen diskuteras nämligen. Som jag ser det så är den inte bara integritetskränkande utan även dum då de tekniska möjligheterna för att komma undan den redan finns. Tiden har redan sprungit ifrån IPRED. Det som återstår är att man kommer "sätta dit" de stackare som inte förstår sig på nätet tillräckligt för att ladda ner program som gömmer IP-adressen. Men de både kombatanterna i diskussionen har helt låst sig till IPRED, som om det inte fanns några andra alternativ.

Motståndet måste ökas, fortsätta. Jag ser inga som helt fördelar med att multinationelle storbolag ska få möjlighet att ta del av privata uppgifter utan att behöva gå till polisen för att upprätta en brottsmistanke i specifika fall utan kan lägga sig i en bekväm och scanna nätet efter Ip-adresser som kan knytas till att någon person laddar upp upphovsrättsligt digitalt material. En sådan lag öppnar ju för ett förfärligt samhälle där vi säkerligen kommer att kunna se att en massa andra aktörer på marknaden vill ha likadana möjligheter och ett sådant samhälle vill då jag inte leva i.

Men nej sidan borde börja tänka på hur de ska erbjuda ett vettigtalternativ, inte bara säga nej till allt hela tiden och påstå att gratis musik är en rättighet. För det är det ju knappast. jag upprepar mina argument en gång till. Vem ska produera musik och film i framtiden när man inte får nått tillbaka? Jag tror att nejsägarna måste börja sätta sig in i vad det egenligen kostar att producera en skiva eller en film. Det är ju inte gratis bara för att det ser pyttigt ut på datan. Man kan välja att se den som en fil bland alla andra filen, men det ligger ju en massa arbete bakom den där filen. En kreativ process, hyra av studio, utrustning, tid som läggs ner av ett antal människor som givetvs ska ha lön. Det är vad som gömmer sig bakom din spellista i winamp.

Men just nu måste vi alla övertyga ja sidan att de har fel. Som det är nu så har alla låst sig vid den förhatliga IPRED-lagen och kan inte se längre än till nässpetsen. Man agerar som om det inte finn något vettigt alternativ. Men det klart att det måste finnas ett bättre sätt att lösa situationen.

Jag förstår att det sticker i ögonen när artiseter som Per Gessle eller författare som Jag Guillo går ut och försvarar IPRED. Speciellt en överlägsen och nedlåtande person som Jan försvarar någon som han inte förstår sig på. I alla fall verkar det som att han bara pratar dumheter och plattetyder när han yttrar sig. Visst tycker man instinktivt att de där har ju redan pengar så det räcker.

Men sen kommer vi till de yngre artisterna. jag läste att Darin tycket att nedladdning var en helt ok syselsättning. Han är ju i den generationen som växt upp med fenomenet. Han menar att man får finna andra sätt att tjäna pengar på. Framträdanden och reklam och sponsring tillexempel. Och det funkar ju kanon när man är ung. Det ger en kille som Darin lagom med pengar för att kunna fortsätta musicera. Men vad händer när han får en familj? Ska ha fortsätta att turnera i köpcentrum och kickoffs största delen av året för att sätta mat på bordet till sina barn?

Lädernunnan har ställt sig bakom nedladdningen med. Strong gjort av en gammal hederlig grupp måste jag säga. Fast, när man tänker närmare på det, vem köpte senast en lädernunnan-skiva? Så vad förlorar de på det hela?

Problemet kommer ju när man pratar om de små artisterna, ofta alternativa artister som står för något nytt och annorlnda. De som ligger precis på gränsen för att få spela in en ny skiva på sitt skivbolag men som inte får fortsätta eftersom det inte säljs några skivor utan alla laddar ner den senaste skivan.

Nä, det är ett stort problem det där och jag tror att många av de artister som ställer sig bakom den illegala nedladdningen, artister som oftast är totalt okända för den stora publiken som som bara vill visa upp sina färdigheter kommer att ändra sig när de blir lite äldre och får en amorteringsplan på huset, ett banklån till bilen och behöver köpa ny overall till treåringen kanske blir lite mer intresserade av en hygglig biinkomst från skivföräljning.

Nä, bort med IPRED och fram med nya ideér, smidiga sätt att ge artisten en lön för mödan.

Under tiden, fram tills någon kläckt denna bra idé så fortsätter jag ladda ner.

Jovars, visst blev det en vilodag. Lite mer vilodag än jag hade tänkt faktiskt. Jag slockande vid 17-tiden och vaknade inte förrän vid midnatt så nu blir det väl en vaken natt igen kan jag tro. Men det är helt ok. Jag har inget speciellt på schemat i morgon ändå förutom att jag ska ringa färdtjänst så tidigt som möjligt för att beställa en tid åt min mor som ska till tandläkaren.

Lite julstädning tänkte jag ta tag i med. Jag har haft det som tradition att storstäda inför varje jul i några år nu. Riktigt se till att lägenheten glänser i största möjliga mån. Men det tar ju några dagar det där. Några julgardiner eller nått sånt har jag inte, men å andra sidan har jag inga gardiner överuvudtaget (sic). Min son blev alldelse om sig och kring sig när han på ett kort jag skickade till honom kunde konstatera att hans ömma fader inte hade några tygsjok i fönstren.

Det hela började med att jag inte hade några gardinstänger när jag flyttade in in mars. Eller snarare, stäger hade jag men inga upphängningsanordningar. Inga som jag kunde finna bland alla kartongen som före detta frun hade packat i alla fall. Sen har jag liksom vant mig vid gardinlösa fönster. Det blir ljust och trevligt utan en massa tyg som skymmer solen. Men det där är väl en smaksak kan jag tro. En dag så kommer jag säkert att ta tag i det hela kan jag tro och slänga upp nån liten längdstackare eller två.

Men, först ska jag ta mig igenom den här natten vi har framför oss. Jag blev så glad när jag upptäckte at Tele2 har tagit bort trafikbegränsningen på mitt mobila bredband. Nu kan jag äntligen surfa i vettig hastighet igen och slipper sitta i timmar på att ladda en enda enkel sida. Dessutom slapp jag ringa dem denna gången så att de skulle återställa systemet som jag fått göra tå gånger i rad. Det räckte att dra ut modemet och starta om programmet för att det skulle funkad denna gången. Så bra. Nu har jag nollställt dataräknaren igen. Förra gången satte de på spärren när min räknare visade 3,2 Gb och gör de lika dant denna gången kommer jag banne mig ringa och fråga dem vad de håller på med. Enligt kontraktet så ska de inte strypa hastigheten förrän man kommit upp till 5Gb nedladdat. Ett vansinning dumt system som tillexempel 3 inte använder sig av.

Tja, först på schemat står en dokumentär om Wermascht på tv4, sen fårjag se vad jag pysslar med under natten. Kan bli precis vad som helst kan jag tro.