Så har min nemesis återkommit. Tandvärken. Den dyker upp lite då och då och jag borde givetvis gå till tandläkaren. Såklart. Men inte lilla Jonas inte. Nä, jag proppar i mig värktabletter och väntar tills det hela ger sig. För det brukar det göra till slut.

Igår somnade jag nån gång på eftermiddagen efter att jag lagt mig för att vila kroppen lite eftersom jag kände att jag varvade upp allt för mycket. Givetvis sov jag bort hela eftermiddagen och kvällen och vaknade pigg som en tupp vid 3 tiden. Så nu funderar jag på om det är någon idé att försöka fortsätta sova eller om jag helt enkelt skall klippa bandet på den här dagen och inviga den med pompa och med lika mycket ståt genom att ta en kopp varm, nykokt kaffe.
 
Tänk vilka problem man har.

Jag kom även på att jag inte åt igår så min svullna buk kräver någon form av näring. Jag vet, som av en händelse, att det ligger ett gäng kanelbullar i köket och skriker mitt namn. Eller om man skulle göra sig en smörgås med salami, ost, gurka och något annat gott på.

En del av mig skriker pasta men där går gränsen. Inte kan jag ställa mig och göra en portion pasta mitt i natten. Eller... hm... det kanske jag kan. Jag menar, jag har ju trots allt inte ätit nått på många timmar. Det där får jag lura på. Vore gott med lite pasta med mycket margarin på och en och annan ostskiva på.

Jag har ju det där lilla problemet att jag oftast är som hungrigast på natten. Man sover så gott med magen full liksom. Det är som om maten lindar in sömnen i bomull och man snarkar så gott så gott så.

Nä, detta kräver eftertanke och kontemplation en stund. Före jag tar några stora beslut så ska jag pinka tror jag. Det är även det nått som jag visst sköter bäst på natten börjar det kännas som. Det är väl ålderna kan jag tro. Jag har inga som helst minnen av att jag tidigare i livet vaknade på natten för att jag var pinknödig men nu för tiden vaknar jag var och var annan dag (eller natt blir det ju) av att jag behöver gå upp för att avyttra mig överflödig vätska. Kanske nått fel på min prostata. Kanske åldras min prostata fortare än resten av mig. Kanske har jag en 80 årings prostata? Ungefär som levern liksom.

Nä. Jag tror jag ska börja med den där koppen med kaffe. Och kanske en smörgås. Eller två.

Vet inte. Men det känns som om något har lossnat i mitt liv. Ett behov av en annan människa där jag till slut inte visste om det var den egentliga personen jag sökte eller bara någon överhuvdtaget.

Men nu ska jag äntligen finna ro och kunna sluta ett kapitel i mitt liv.

Ok. Jag får ta tillbaka lite. För till slut fick jag tag på före detta frun genom sms efter att jag gått genom hennes dotter. Svaret på min fråga (när kan jag hämta mina saker) var, "det löser sig".

*pust*. Visst gör det. Jajamen. Att planera en flytt kan man ju göra med ena handen bakbunden. Jag blir så trött.

Trött, trött, trött.

Fasen vad trött jag blir. Jag sitter och försöker planera flytten och då måste jag ju veta när jag kan hämta mina saker som före detta frun har i sina förråd. Men männskan gömmer sig som en barnunge, svarar inte på mobilen eller hemtelefonen. Men nu har jag lämnat ett gäng mobilsvar till hennes telefoner och även skickat ett mail.

Sen är den epoken över och det är nog bäst så ju mer jag tänker på det. Trött på att sukta efter en som bara suktar efter sig själv.

Nu gäller det att försöka få ihop folk till att hjälpa till att flytta. Det hela får inbegripa mutor och lock och pock. För hur jäkla roligt är det att hjälpa någon att flytta? Inte alls.

Men som sagt. Först och främst så måste jag veta när jag kan hämta en hel del av mina saker. Det mesta står ju gudskelov i mitt eget förråd som jag hyr men det är en hel del som före detta frun magasinerat. Bland annat köksbord, en säng och lite annat smått och gott.

Så jag får hoppas att före detta frun leker vuxen i några minuter i alla fall och ger mig nått datum att hämta sakerna på. Man kan ju alltid hoppas att hon beter sig som den snart 35 åriga kvinna hon är istället för den 23 åriga hon leker.

Solen skiner. Jag hade nästan glömt bort hur den ser ut överhuvudtaget. Antingen har det varit grått, grått, grått eller så har jag sovit. Men nu är både jag och solen uppe och jag tror vi skiner lika mycket båda två.

Jag känner mig behagligt upprymd när jag tänker på att jag ska flytta om bara några dagar. Det enda som sår ett tvivlets frö i huvudet på mig är att lägenheten enligt de uppgifter jag fick igår ligger på tredje våning. Tja, när vi var och tittade på kåken så fann då jag bara två våningar. Så det kanske är en vindsvåning utan balkong. Inte för att det är en katastrof, men jag ser verkligen fram mot att sitta på balkongen och dricka mitt morgonkaffe i juli så det vore trevlig att ha just en balkong då. Vad ska man med utsikt över Viskan till om man inte har vare sig fönster eller balkong?

Tja, skit samma. Jag ska flytta. Det blir nog så att det stora flyttlasset går helgen 8-9/3 men jag funderar faktiskt på att ta med mig en madrass att sova på, min lilla dator och sen behöver jag inte så mycket mer i 5 dagar. Eller, tja vi får se hur det blir med allt det där.

Idag ska jag betala mina räkningar. Ska bli intressant att se hur mycket jag får över. Har en obehaglig känsla av att det blir några riktigt fattiga månader här frammåt. Jaja, jag får väl ligga lågt och vänta på att våren tar ordentlig fart. Snart, fortare än man kan tro, så knoppas björkarna igen och vårens alla dofter når oss.

Så gottigt....

God morgon världen. Efter en god natts sömn så sitter jag nu och dricker mitt morgonkaffe och har det hur bra som helst. Jag glömde ju att berätta en sak igår. Jag får ta med mig mina katter, känns helt underbart. Så nu kan det bara bli bra med den här flytten. Enda kravet var att jag skaffar någon som kan ta hand om katterna om jag skulle bli sjuk eller nått sånt.

Så idag tänker jag bara njuta av tillvaron. En annan bra sak är att jag betalar hyran i efterhand så jag har råd att ansöka om körkortet med denna månaden. Allt faller vackert på plats mest hela tiden.

Ah vad livet är underbart.

Herregud. Det är knappt jag tror det är sant själv. Jag har skrivit kontrakt på en egen lägenhet. På måndag skall lilla Jonas få mycklarna till den nya lägenheten på 54 kvm.

Jag är glad om en liten lärka över det hela.

Ett eget krypin. Bara en sån sak :-)

Idag var det då dags. Här ska det skrivas kontrakt minsann. Jag är lite lagom upprymd efter en god natts sömn. JAg drömde att jag var i Stockholm och gick hopplöst vilsen. Det konstiga var att Stockholm såg ut som en blandning av Borås, Trollhättan och Stockholm, om ni nu kan tänka er en sådan märklig korsning. Det var utterst irriterade att leta och leta efter rätt väg hela natten. På drömmars sätt så lades det till en mängd med märkliga saker, som ett cigarettpaket med tusen cigaretter i, att jag åkte omkring på en kickboard och lite annat smått och gott med absurda händelser.

Just nu sitter jag och dricker kaffe och lurar på om jag ska duscha före eller efter jag läst lokalblaskan. Tänk vilka lyxproblem man har.

Tja, det hela spelar ju egentligen ingen som helst roll. För om tre timmar har jag skrivit kontrakt på en egen lägenhet så alla småbekymmer kommer lite i skymundan i dag :-)

Tjoho!!!

Jag vet, jag är tjatig. Men "stoppa mig Juni (lilla ego) (låten i förra inlägget) har betytt så mycket för mig i mitt liv de senaste 9 åren. Så lyssna, snälla och kommentera sedan vad ni tycker om den. Glöm att det låter gnälligt (Polare R´s största klagomål på Kent, att Berg låter för gnällig), glöm att det låter deprimerande. Men lyssna till hur musiken hela tiden byggs upp, hur texten hela tiden stiger och stiger. Lyssna med slutna ögon. Lyssna inte bara en gång utan två.

Skriv sedan till mig vad du tycker. Antingen som ett inlägg eller på min mailadress [email protected]

För denna låten är lite en ryggrad i mitt liv ska du veta. En låt jag lutar mig mot när allt bara faller omkull kring mig.

"Någon hade sagt att jag var feg, lilla ego fy skäms, att jag alltid stått därbakom och hållt med, sanningen känns..."

Om du är det allra minsta intresserad av vad jag är och varifrån jag kommer. Jag ber dig. Lyssna till detta. Det tar bara 7 minuter av ditt liv men det skulle betyda väldigt mycket för mig om du satte dig tillrätta, slöt ögonen och bara lyssnade. För denna låten är nog en av de 4 bästa jag vet i hela världen och den återkommer jag till gång på gång. Valet är ditt men jag tror att min blogg blir lättare för dig att förstå om du lyssnar på denna låten, tar in texten. Den är helt enkelt superb.

"...kan man gråta som en karl..."

Jag kommer ihåg när jag var livrädd för tabletter. Jag tog möjligen en Alvedon om jag hade vansinnigt ont i skallen. Knappt. Nu tar jag 31 piller om dagen. De ska vara bra mot depression, maniskhet, alkoholism, lugnande, hjälpa mig att sova. Plus det så slinker det ner en och annan vitamintablett med.

Tänk vad man kan ändra sig.

Är jag verkligen så mycket mindre värd än dig? Du som sköter ditt jobb, håller dig till en flaska rött vin till fredagskvällen och som går en lång söndagspromenad. För om du förlänger din tanke, om du vågar. Om jag är så mycket mindre värd vad säger du då när högern eller vänstern får makten. Ska vi nåla fast en stjärna på mitt bröst? Ska jag steriliseras? Borde jag brinna i en varm ugn långt innan min egentliga, av Gud bestämda, dödsdag?

DU som sitter där du sitter, på arslet och funderar på vem jag är och varför jag inte skärper mig. Vad är ditt problem? Kränglande barn eller tonåringar. Övervikt? Undervikt? Vart går gränsen för att du ska förstå mig och mina problem och låta mig vara?

Nu vet jag ju att de som läser detta är folk som presenterat sig eller som jag känner sedan länge så det är lite som att hälla solrosfrön på hälleberget. Egentligen skulle jag vilja presentera denna texten för "allmänheten" men det går bara inte, för mina barn eller deras vänner ska inte behöva läsa den.

Men kanske kan den säga dig nått.

Jag hoppas det.

Jag är farligt nära cancerdiagnosen. Jag röker, dricker, äter, sover, är vaken, helt utom kontroll. Jag har tappat greppet på alla rutiner, alla socialstyrelsens propåer och råd. Jag äter så mycket animaliskt fett jag kan, vräker i mig snabba kolhydrater och röker 80 cigg om dagen som jag varvar med snus.

Jag borde rent statistiskt vara dör vid detta laget. Men jag har nyss rakat mig och ska ner til Knalleland för att köpa curry. Bara en sån sak.

"I min lilla lilla värld av rosor".

En av mina läsare (en skara som av en för mig totalt oförklarig anledning bara växer för varje dag) tyckte att det finns roligare saker att lyssna till än Kent. Men då har man liksom missat hela poängen. För det är genom att lyssna till Kent som jag finner hopp och tröst. För jag är inte ensam om att tycka att livet är en svår väg att vandra.

Jag lyssnar, sjunker ner i känslan av total hopplöshet och sedan reser jag mig upp, vederkvickad av att varit nere i botten och kommit upp igen. För ska vi vara ärliga, Jocke Berg är vid detta laget mångmillionär, men han har kommit dit genom att var totalt kompromisslös. Så om han kan så varför skulle inte jag kunna vara det.

Att lyssna till en beskrivning av det jobbiga i livet kan vara fan så mycket bättre än att fastna i de egna tankarna om hur synd man tycker om sig själv. För när man hör hur någon har tagit sig tid till att sätta ord och toner till att beskriva det egna lidandet så fattar man att sånt kan livet se ut. Ochb då finner jag hopp. Konstigt kanske du tycker.

Men prova en gång. Jag lovar. Det ger styrka. Kraft. Mannamod. Mat för en vit man :-)

Jag drömmer ofta om att vara någon annan än den jag är. Klok, smart, verbal, ett geni. En modern Oscar Wilde. Skriva" 3 män i en båt". En Woodhouse för vår tid, vacker som Lord Byron.

Men jag är så otillräcklig. Så svag. Så liten. Så rädd. Så dum, dum, dum. Jag letar ord för att sätta dem på pränt men finner bara mental avföring. Inga tankar att ta sig till. Inga tankar att komma ihåg.

Grå, grå, grå. Inget att spara på, ingen att komma ihåg. Ingen Ceasar. Keine Kaiser. Du läser mina ord och spottar ut dem lika fort som du smakat på dem.

Låt mig smaka lite salt. Lite krydda. Lite ord som betyder något.

Istället. Tystnad.

Jag behöver dig!

Har du någonsin träffats av längtan efter något annat än det som är? En stark önskan av att det som har varit ska få vara det men att du funderar på vart du kommer ifrån och vart du är på väg? Har du letat efter en himmelsk drog? Den där perfekta känslan som tar dig bort från det som är du och till något som du vill vara. Iså fall.... Välkommen i klubben.

Så trevligt. I morgon skall jag vända kosan till Viskafors för att skriva kontrakt på lägenheten. Herregud, man kan knappt tro att det är sant.

Fram tills dess så ska jag spela på min nya gitarr. Visst märks det att det är en billig gitarr, inte tu tal om annat. Men den funkar så bra så för husbehov.

Fast jag lurar lite på att försöka slappna av lite för ångsten börjar komma tillbaka igen. Men det gick bra att gå till affären i alla fall. Men då hade jag pumpat systemet fullt med lugnande som jag nu känner går ur kroppen.

Tja vi får se vart dagen tar vägen. Men i morgon blir jag egnahemsägare :-)

Buhuhu. Elfsborgs Mathias Svenssons Karriär kan vara över på grund av krånglande knän. Det sista vi behöver inför årets Allsvenska. Illa. Mycket illa. Men om det nu skulle vara så så känns det underbart att Matte kom tillbaka till Elfsborg i slutet på sin karriär och fick vara med att ta ett SM-guld.

Uscha. Jag har svårt att få bort bilderna de visat på tv hur de behandlar slina lamm i Australien där de klipper bort vävnad utan bedövning.

Hur fan tänker de?

En sak jag och en god vän som även han lider av samma problem som jag gör, både med panikångest, social fobi och en fallenhet för att dricka allt för mycket alkohol ofta diskuterar är hur hopplöst det är att försöka förklara sina problem för de som inte själva har problemen. Man känner sig helt maktlös eftersom man så ofta ser tvivlet i ansikten på folk som egenligen tycker att man ska skärpa sig, ta sig i kragen, tänka positivt.

Man försöker förklara hur ångesten tar över hela tillvaron, att det inte finns något man kan göra när kroppen sprutar ut adrenalin mitt i vardagen. Det värsta är att man till slut känner sig både kränkt och ledsen när man blir betvivilad gång på gång. Det känns som att man inte blir tagen på allvar utan att folk bara tycker att man är lat och självisk som inte försöker leva som alla andra, med jobb och fasta rutiner.

Men man lever sitt liv dag från dag. Ibland timma från timma, i vissa fall från minut till minut. Det är ju inte det att man inte vill ha ett liv med arbetskamrater, en vettig dygnsrytm, en känsla av att spela roll. Man lever vid sidan av livet mest hela tiden och att då höra att man inte försöker är som att få en örfil.

"Man ska sluta tycka synd om sig själv".  "Sluta plocka i sig en massa tabletter". "Ta sig i kragen". "Sluta upprepa samma mönster".

Men varför kan inte folk förstå att vi alla är utrustade med olika styrka. En del klarar av hård press, kanske till och med söker sig till den. Hoppas fallskärm. Klättrar i berg. En del av oss klarar inte ens att gå till affären utan att helt och hållet bryta ihop i kön på ICA.

Tro mig. Jag skulle vara sååå glad om jag fick styrka nog att utöva mitt yrke som jag läste i tre år på högskola på för att få. Jag skulle vara sååå glad om jag kunde röra mig i samhället precis som alla andra som helt naturligt går till affären, åker buss, går på bio eller teater, tar en promenad i skogen eller går en kvällskurs i knyppling.

Men jag kan inte något av ovanstående. Inte helt självklart. Ibland är det inga som helst problem att åka buss. Jag går på, betalar, sätter mig på min plats och tar mig från plats a till plats b utan att det är några kontigheter med det. Men ibland när jag sätter mig i bussen så startar en reaktion i min kropp som skriker att jag är utsatt för en livsfara och bara måste ta mig ut därifrån kosta vad det kosta vill.

På vägen ner till centrum härifrån min stadsdel finns det en järvägsövergång. Den totala mardrömmen är när bommarna fälls och bussen blir stående i väntan på att tåget skall masa sig förbi. Varje gång jag åker buss och närmar mig det där stället så börar pulsen banka i skallen på mig, händerna blir svettiga, muskler spänns. Det har hänt, en gång att jag desperat bett chauffören öppna dörrarna så att jag kan komma ut ur bussen. Karln trodde nog jag var galen men han öppnade dörrarna i vilket fall som helst och jag sprang ur bussen, nerför en backe och satte mig vid Viskan för att andas och bara lugna ner mig.

Det är just på grund av detta jag dricker för mycket. För det enda som funkar mot den sortens ångest är just alkohol. Tyvärr. Jag önskar det fanns en annan lösning. Jag lovar. Men det tar ungeför 10 minuter om man har en flyflängande ångestattack för att lugna ner sig om man dricker en eller två burkar folköl. Sen är man lugn som en filbunke igen.

Sen blir det hela ju inte bättre i längden av alkohol. Såklart. Sen blir det 7 resor värre om man har otur.

Men, som sagt. Att inte bli tagen på allvar är det mest kränkande av allt. Ingen tvivlar på att någon som brytit benet har ont. Ingen säger åt en sådan person att "ta sig i kragen och strunta i smärtan". Men till mig kan man kläcka ur sig precis vad som helst. För det sitter ju bara i huvudet.

Man är inte ens livvärdig en del andra psykiatriska diagnoser. Ingen säger åt en schizofren att skärpa sig. Men oss med neuroser kan man slänga ur sig vad som helst till. Depressioner, panikångest och en del andra diagnoser ses som patientens egna fel. Jag hoppas att attityderna kommer ändra sig, bli lite ner empatiska. Men vi lever i ett kallt samhälle för tillfället.

Missförstå mig nu inte. Jag vet att det finns en rad olika saker jag kan göra själv. Givetvis. Jag kan lära mig olika metoder för att stå ut. Jag kan ta min medicin. Men förstå mig rätt nu när jag säger att jag faktistk är sjuk. JAg har varit frisk en gång i tiden. Fram till 1991 var jag precis som du. Livsglad, frammåt, positiv. Stark. Men sen hände något i min skalle och jag kan inte göra annat än att stå ut. Jag kommer troligen aldig att bli "frisk", det bästa jag kan se fram emot är att lära mig att leva med min sjukdom.

I höstas var jag mer eller mindre besvärsfri. Troligen för att jag fick en ny medicin då. Jag började träna, jag levde ett normal liv i någon månad där. Gick på restaurang och åt. Fatta, jag åt på restaurang. Jag som i vanliga fall inte ens kan äta med min familj eftersom jag inte kan svälja när jag äter bland folk.

Men sen hände återigen något runt november och jag återgick till att få ångestattacker igen. Sedan dess har det bara blivit värre och värre. Nu vaknar jag med ångest och jag lovar, ingen är med ledsen över det än jag. Jag vill även jag ha ett "normalt" liv. Jag vill kunna gå in på ett fik och ta en kaffe. Äta på restaurang. Åka buss. Vakna utan att ångesten skriker i mig.

Men snälla. Snälla, snälla, snälla. tro mig när jag säger att jag själv gör allt jag själv kan för att leva ett normalt liv. För när du ber mig skärpa mig slår du mig med knuten näve rakt på tänderna.

Fy fan vad uselt jag mår. Det är ytterst ovanligt att jag mår såhär redan på morgonen. Balanserar på gränsen till ett panikafall precis hela tiden. Kroppen är i högsta alarmberedskap och hjärtat bankar på, händerna är svettiga och jag mår riktigt, riktigt kass. Det var länge sedan jag vaknade upp på detta sättet. Jag brukar oftast få några timmar ro innan det sätter igång. Men icke idag inte.

Jaja. Jag kan bara göra mitt allra bästa själv för att hålla det hela i schack. Andas lugnt, försöka slappna av alla muskler och stålsätta mig. Kanske är det bara tillfälligt. Jag hoppas verkligen det. Orkar inte med ett panikanfall idag igen känner jag.

Just nu känns det som att jag bara har två lägen. Antingen sover jag eller så har jag grov ångest. Inget mellanlänge. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske är det förväntan inför flytten. Jag vet ju om att jag har svårt att sortera bland mina känslor och att det ibland blir feltolkningar, att jag tolkar glädje, sorg eller förväntan som ångest istället för vad det är.

Men lite ledsen blir jag det måste jag erkänna. Det känns som om jag är jagad av en mara som aldrig tar slut. Det vore skönt att känna sig lite lugn en dag eller två. Eller i alla fall slippa den allra värsta ångesten.

Jaha. Ännu ett sovmaraton är avslutat. Först kunde jag inte sova alls så jag var vaken i ett dygn ungefär, sen när jag.  väl somnade så sov jag i en 18 timmar. Illa det hela. Speciellt som jag vaknade och hade ångest från sekund ett. Nu har jag slängt i mig lite lugnande så kanske det värsta ger sig. Jag hoppas det i alla fall.

Idag skall jag köpa mig en gitarr tänkte jag. Om det finns kvar. Netto säljer stårlsträngade akustiska gitarrer för 400 spänn och jag har länge velat ha mig en sådan. Men där uppe vet man ju aldig hur länge varorna finns kvar så de kanske är slut. Menn jag har saknat att spela lite då och då. Min äldsta son har ju min elgitarr och mina två nylonsträngade gitarrer så det vore på sin plats med en äkta westerngitarr.

Men fram till Netton öppnar så ska jag försöka slappna av och dricka en kopp kaffe och titta på 4ans morgonprogram. Jag har blivit beroende av deras "mysighet".

Den här dagen kan gå precis hur som helst märker jag så vi får se vart den tar vägen

Bara en undring. Vad har folk emot Ben Affleck? Ok, han är inte världens bästa skådespelare kanske. Men det är ju absolut inte Tom Cruise heller men han hyllas vad han än gör den lilla lorten (han är 2 cm kortare än mig därför kan jag kalla honom det *asg*).

Som sagt. Bara en fundering.

Herreje. Jag måste vara gravt dysfunktionell. Jag har i tur och ordning tittat på "hajen 4" med... eh, du vet, eeeh, hon du vet, och eeeh, han du vet vem jag menar. Eller troligen inte. Trodde inte en film kunde vara sämre. Sen tittade jag på "Striptease" med Demi Moore. Herregud vilken smörja. Men eftersom Demi Moore är en av de allra vackraste kvinnorna i världen, eller var i alla fall innan hon opererade sönder sig, så var jag tvungen att titta bara en liten stund till. Fast jag ogillade att kvinnan var full av muskler. Kvinnor ska inte ha en massa muskler. De ska vara mjuka och goa.

Men nu vet jag i alla fall att jag är totalt tokig eftersom jag tittat på dessa totalhaverier till filmer istället för att sova. Rökt en faslig massa cigaretter har jag hunnit med under tiden med. Men jag har ändå tagit det lugnt med rökandet idag. Bara två paket. Inte så illa va? :-)

Nu sitter jag med en kopp kaffe och funderar på om man skulle sortera lite bland alla de där filerna på datorn. Eller om man ska strunta i det och läsa lite istället. Eller titta på tv. Eller vänta på att lokalblaskan ramlar ner i bredvlådan. Eller bara sitta på Eniro och titta på sattelitbilden över huset jag ska flytta in i om bara en vecka.

Tja. Det löser sig.

Ibland måste man göra reklam för sig själv och det tänker jag göra nu. Är det någon som är intresserad av att läsa mina dikter så släng iväg ett mail till jonas.carlzon@comhem så skickar jag min samlade produktion som en pdf-fil. Vem vet, du kanske gillar det du läser. I vilket fall som helt så vore det kul med lite seriös och ärlig kritik till det jag plitat ihop.

Våren är här sägs det. Tja, då skulle det inte vara fel med lite sol med. Men det är gott att den usla vintern är över. Nu har vi haft en bedrövlig sommar, en kass höst och en värdelös vinter så nu är det dags för en strålande vår tycker jag.

Just nu har jag fastnat framför repriser av "let´s dance" fast jag inte har den allra ringaste aning om varför jag tittar på eländet. Folk som sprattlar hit och dit i full fart. Men det duger som sysselsättning det gör det.

Jag umgås med lite planer på att ta mig ut i allt det grå för att köpa cigaretter och mjölk. Men det gäller att jag orkar lyfta på arslet. Ett litet men naggande gott problem.

Nä, jag lägger mig på soffan istället en stund till.

Ojsan va jag jag sovit gott. I nästan ett dygn har jag nanat gott och bara varit uppe en gång och gjort mig med lite vätska. Sen har jag sovit gott och sluppit mardrömmar för en gång skull.

Nu sitter jag och tittar på morgontv och har det rätt så bra. Dricker kaffe och myser. Idag planerar jag att försöka vila upp mig så mycket som möjligt. Visst låter det lite märkligt att en person som inte gör ett skvatt i vanliga fall planerar att göra så lite som möjligt men nu står jag inför flytten och allt vad det innebär så jag tänker som så att det är lika bra att låta det vara söndag idag.

Så, en kopp kaffe till, lite tv, bläddra i lokalblaskan och bara slappna av.

Gott så.

Dom som vill oss väl säger att jag dricker för mycket. Tydligen röker jag åt helvete för mycket med. Men vad tusan, 2 sexpack o ch 80 cigg om dagen? Har det någonsin tagit livet av någon? Nope. Det är livet som tar död på oss kan jag berätta. Från den dag du föds genom din moders trånga kön tills den dag dina pupiller stelnar är du dödsdömd.

Jag har sett dem, alla dessa gamla människor, dö. Jag lovar att jag sett mer folk dö på riktigt än du gjort på film. Men det enda det säger mig är att livet är för kort, alldeles åt helvete för kort för att slösa bort på att vara duktigt.

Tycker du annorlunda? Tja, du lär dö du med vare sig du vill eller inte.

Det där med att sova tycks vara något lilla Jonas gör bäst under dagen när alla andra pysslar och står i. För först nu börjar jag bli lite pömmig. Funderar skarpt på att knata till Netto för att köpa några staketpiss så att man somnar gott. En liten men naggande god fylla så här på morgonkvisten. Jag har ju bara druckit typ 18000 liter öl än så länge så en eller 14 liter till borde kunna rinna ner.

Det vore ju livsfarligt att vakna upp klockan 20 i kväll och inte ha något att dricka. LIVSFARLIGT säger jag. Till och med Fingal Ohlsson håller med mig. Dom borde vara vana nu på Netto att jag dyker upp på de allra märkligaste tider och köper så många öl jag orkar bära :-)

Funderar på att antigen hålla mig vaken hela dagen eller ta mina sömntabletter och sova hela dagen. En smaksak det hela.

Vi får se vad det blir av det hela.

Ligger i soffan och försöker sova. Lyssnar till Povel Ramel för att det är så ljuvligt avkopplande och uppiggande. Det roliga i hela historien är att han gamle vapendragare (under många år) Martin Ljung en gång för många år sedan ville bjuda min mor på lokal. Det som nu för tiden kallas en "date". Jag vet, nu protesterar mina vänner och de som känner mig. "Nu fabulerar han igen, hittar på": Men det är dagsens sanning. Jag svär på min moders arma skalle att hon berättat det för mig.

Med tanke på att Herr Ljung är ca 30 år äldre än min ömma moder så kan man tro att karln ramlade förbi lilla Borås och trodde han skulle dra omkull stadens alla jäntor genom att vara känd från radio. Men inte tant mamma inte.

Bara så ni vet.

NEJ Roger, jag ljuger inte ;-)

Det är något konstigt med ord. Ibland ramlar de ur mig, lägger sig prydligt i rad och bildar vackra meningar som blir till dikter, ibland får jag dra mig ur dem bara för att säga "hej". I går natt hade jag en sån där stund när 3-4 dikter bara skramlade loss från skallen på mig och ut genom händerna, ner på tangentbordet och in i datorn. Idag när jag tänkte upprepa bragden blev det bara skit av allt.

Märkligt.

Det börjar ljusna ute och jag är full igen. Ett grått, svagt gryningsljus som endast kan skönjas om man anstänger sig nog för att leta efter det. Men jag vet inte. Kanske ska jag inte se det ljusa i allt det som är svart. Men det spelar ingen roll vad jag ser eller vill se. Vi har vårt eget Blue Hawaii, helt utan hajar. Som de blå öar Povel berättade om.

Inte så illa det inte.

Fy fasen vilken otäck mardröm jag nyss hade. Jag var i en ubåt som sprang läck och det gällde att ta sig ur båten så fort som möjligt men när jag skulle klättra upp för en stege så kunde jag inte röra benen. Men sen fick jag hjälp underifrån av killen bakom mig att klättra men när vi öppnade luckan som skulle ta oss ut så var vi fortfarande under vattenytan så vi sjönk som en sten. Jag vaknade just som vi sjönk, sjönk, sjönk ner mot allt det svarta under oss.

Det är andra gången på bara ett kort tag sedan jag drömmer just den drömmen. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att jag känner det som om jag sjunker utan kontroll vad jag än gör.

Nu vet jag knappt om jag vågar sova igen. Men jag vågar inte heller vara vaken.

Ett pikant dilemma.

Mår inget vidare när jag tänker på min egen svaghet. Att alltid balla ur när det väl gäller. Gång på gång upprepar sig detta i mitt liv. Så fort det liknar allvar av så ballar jag up på ett eller annat sätt. Oftast försover jag mig. Som om kroppen skriker ett enda "NEJ" inför det jag ska göra och bara släcker ner. Jag fattar inte detta. Nu sitter jag ju i en mycket värre situation än jag gjorde från början. Visst hade det varit jobbigt och nervös att träffa min syster men det hade ju gått med lite Theralen i kroppen. Nu måste jag ringa och be om ursäkt och en ny chans.

Konstigt att jag är så självdestruktiv. Att jag handlar så totalt mot vanligt hederligt förnuft.

Märkligt.

Hua. Hur länge kan man vänta innan man ringer tro? Det får ju inte bli för sent heller. Mår så... tråkigt, av detta. Så jäkla dumt allt blev. Jag visste, jag VISSTE, att två saker på en och samma dag blev för mycket. Fan ock som de säger i våra trakter.

John Lennon, Keith Richards, Eric Clapton and Mitch Mitchel Kan det egentligen bli bättre. Dr Winston O`Boogie i full fart med sin egen "Yer Blues". Plus att lite såhär känns det just nu. Det går ju över det vet jag men det känns gott att höra toner, noter, riff, sång, musik, som korrelerar med det man känner djupt i själen. Jag har valt denna versionen av videon eftersom den börjar med den där helt totalsnurriga intevjuen av Mick Jagger i början. Först två giganter i samspråk om absolut ingenting sen 4 giganter som spelar en formidabel låt. "I am of the Universe and You know what it´s wort".

För er som är yngre så har ni ingen chans att känna igen någon av de inblandade. Möjligen Lennon eftersom han ser ut precis som folk föreställer sig att han såg ut. Men Keith som nu är ett slitet vrak ser ung och fräch ut, Clapton som nu för tiden är en trött blusesgubbe ser precis så surrealistiks ut som han gjorde då på den tiden när folk sprutade "Clapton is God" på väggarna i London. Mitchel har ni aldrig hört talas om men han spelade med en annan som ni inte hört talas om, Jimi Hendrix. Killen som intervjuar Lennon i början är som jag redan berättat Mick Jagger. Ni vet gubbtjyven som springer efter småflickor nu för tiden. På den tiden sprang de efter honom.

Tiden går men detta är fortfarande en hålven rakt in i mitt hjärta.

Uscha vad allt gått fel idag. Det som började så bra det hela. Jag vaknade i god tid för att vara redo när öppna teamet ringde och berättade att de stod utanför dörren. Så jag hade redan satt i mig allt av lugnande jag har så färden ut till Viskafors var behaglig och avslappnad. Vi hittade adressen dit jag skall flytta och knatade runt kåken lite för att se hur det ser ut därute.

Det är en blå träkåk, tvåvåningshus med två trappuppgångar. Stora balkonger på baksidan med en vidunderlig utsikt över Viskan, bara det känns värt det att flytta så långt. Jag får ha kvar min älskade Viskan. När vi väl knatat färdigt åkte vi hem igen och allt var så bra som det bara kan,

Tills jag vaknade helt yr i bollen av alla lugnande och klockan redan var 19.15 och jag skulle hört av mig till min syster under eftermiddagen. Så nu sitter jag för att ladda upp för att ringa och be så mycket om ursäkt för att jag ballade ur. Hur förklarar man det då? "Jag var så stenad att jag somnade"? Låter inte så bra. Inte alls.

Men en tur till Netto har jag hunnit med under tiden jag laddat upp. Givetvis fick jag en flyflängande panikattack där i kön. Självfallet skulle kassösrkan springa iväg när det blev min tur så där stod jag och svettades strömmar medan hjärtat ringde i bröstet på mig. När jag väl, efter många om och men fick betala så sprang jag hela vägen hem med ångesten skrikande i öronen på mig. Det var som att springa i en svart tunnel med en massa otäcka varelser hela vägen. Uscha!

Men nu sitter jag väl installerad på soffan och laddar som sagt upp för att ringa min syster. JAg är inte avundsjuk på mig själv precis.

Det är länge sedan nu, då jag var inne i dig. I din värme. Med dina vackra ben lindande runt mina höfter, dina naglar mot min rygg. Din tunga i min mun, dina perfekta tänder mot mina sneda och vinda. Din doft i mina lungor. Ditt hår under, mellan, kring, mina fingrar. Dina varma gröna beslöjade ögon rakt nedanför mig. Eller då du red mig en natt för många, många, många timmar sedan. Allt jag behövde inom allt jag nådde.

Det är länge sedan nu. Men minnet lever ljuvt inom mig. Ringer ditt nummer men lägger på. Vågar inte mera. Vågar inte svara inför ditt nej. Går förbi dina släckta fönster och drömmer om dagar då nyckeln till din dörr låg bland de andra silvernycklarna i min knippa.

Nu är jag bara en ond dröm för dig. En bland andra fula, skeva tankar. För mig är du fortfarande bland det vackraste jag sett.

Bara så du vet.

Jag har ont i lungorna av alla cigaretter, ont i hjärtat av all sorg och ont i själen av all rädsla. Muskler som spänns, tankar som fastan. En förtorkad tunga i munnen som rycker och sträcker sig för att finna ro någonstans. Från mina händer rinner droppar av svett ner på mitt tangentbord. Min tröja är våt av svett. Nerför mina kinder rinner salta droppar, från hårfästet, från mina ögon. Blandar sig, faller ner på mattan. Konstiga, förvridna tankar tar över mina drömmar, dräper dem med sin självklarhet. Livet går ut på att döden dö. Livet är ett helvete sen så skall vi dö, en sång i mitt hvuvud.

Är detta allt? En enda kort sekund av evigt lidande bland tidens alla myrriader av sekunder. Vad finns det sen? En minuts lycka? Jag hoppas på den där minuten för varje sekund jag lider. Att allt ska vara värt det. Att barns pussar och lövskogs sus skall uppväga allt det svarta fula i världen.

Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

En solkung är jag. En dimma under en vinge, däri finner du mig och allt det jag kallar mitt. Jag viker av från rutt på rutt tills jag ständigt flyger i en evig cirkel. En spiral ner mot det allra varmaste av Tellus inre. Mina tankar bränner hål i min skalle, sveder bort mitt hår. Lämnar en grinande dödskalle åt dig att älska. Jag har inget att erbjuda dig förutom ständig sorg och sveda. Likt en gam hackar jag in mig från ditt nästintill levande kött, din själ slukar jag rakt av, utan gehör för de toner din strupe sjunger.

Jag äter upp allt som är du, allt som är ditt, alla som älskar dig och alla du älskar. Jag är ondska rakt från mitt svarta hjärta och ut till min knutna näve som slår i väggen. Min röst överrsöstar dina tankar och ditt hjärtas slag. Bruset, det gråa bruset bland dina tankar tar över, sveper dig bort från mig. Jag kan fånga din ande, kväva den sakta tills de blåa läpparna är redo för min kalla kyss. En tunga i din mun, på dina bröst och i ditt kön.

Jag är döden.

Jag sitter och röker cigarett på cigarett och svettas inför morgondagen. I datorn rullar Beatles "Abbey Road" runt runt och jag önskar jag vore någon annan. Någon med andra, mindre hopplösa mål. Någon med mer mod, större styrka. Men, jag är den jag är och jag måste lära mig att leva med det. På något sätt. Jag får lära mig vid att leva med en kropp som helt plötsligt kan slå om från djupaste sömn till skärande, skriande panik. På bara 5 sekunder. Helt utan att något har hänt. Som att leva i en ständig baksmälla. Come together männiksor.

Jag känner mig vingklippt.  Som att ha en förmåga som någon tagit ifrån en. Fänglsad i min kropp, i min värld. Visst finns det saker jag kan göra själv för att det ska bli lättare att leva. Men du vet, när hjärtat börjar slå i 159 slag per minut och svetten bryter fram, när jag inte, hur mycket jag än vill, kan svälja ner den allra minsta saliv, då räcker det inte att tänka positivt. När dödskräcken och livsledan tar över hela mitt liv, allt det jag kallar "jag" finns det inga genvägar.

Visst kan jag leva mig igenom det hela. Inte tu tal om det hela. Men att fungera som vanligt är som att begör att någon med bägge bena brutna skall ställa sig upp och gå. Visst går det, men är det rimligt?

Jag är fången i en mardröm som aldirg tar slut. Jag lovar, jag har under snart 20 år gjort allt för att ta mig ur den. Jag har gått till jobbet, jag har läst 120 poäng på högskolan. Jag har tröstat mina barn när de fått falsk krupp eller örininflammation. Jag har kramat mina älskande och jag har älskat och älskat och älskat andra tills jag själv gått under på kuppen.

Men ändå sitter jag här som ett mentalt vrak och kan inte tänka en klar tanke. Jag bara knattrar ner det som rumlar runt i min skalle.

Så jag röker mina cigg och hoppas på att nån som vill prata går ut på msn. Bara för att fördriva en stund. Så jag slipper känna mig så förbannat, enbarmligt, ensam.

Vilken tur att jag masade mig ut till apoteket tidigare idag. Känner att jag kommer behöva mina lugnande i morgon. För först och främst ska jag ju ta mig ut till Viskafors för att titta vart jag skall bo och sedan var det ju det där mötet med min syster. Dum, dum idé att träffas på ett fik. Borde tagit en pup eller nått istället så man kunde ta en öl medan man pratade. För jag blir alldeles svettig i händerna bara jag tänker på det.

Om jag tänkt på att det är urbota dumt av mig att överhuvudtaget ens fundera på att dricka alkohol? Jo vars. MEn det känns lite som ett korrekt avsteg från 12-stegsprogrammet i detta läget. Men kafé får det bli. Får pumpa i mig allt vad lugnande jag har och så får vi se om jag svimmar eller inte :-)

Men det viktigaste inför morgondagen är att jag sover bra i natt. Annars blir det kanonjobbigt det hela. Hua. Så jag får peta i mig alla sorters sömntabletter jag har och öppna fönstret så att det blir svalt här inne och göra det mesta jag kan för att somna gott om nån timma.

Hua vad nervös jag är inför morgondagen. Jag som knappt pallar av en grej om dagen ska göra två känslostormande saker på en och samma dag. Rätt korkad planering egentligen.Speciellt nu när jag mår som jag gör bara av att ligga på soffan och borra ner aniktet i kudden för att hålla ordning på andningen så att jag inte börja hyperventliera.

Jaja. När väl kvällen kommer så kommer jag väl att vara oerhört nöjd med de steg jag tagit under dagen, hur än mötet med min syster går. Kanske ligger lägenheten i en riviningskåk och min syster visar sig vara en räpa men då vet jag i alla fall.

Helt klart en spännande dag jag har framför mig.

Ok. Det där med att hålla sig vaken gick ju inte något vidare. Alls. Kroppen tjöt av ångest så jag var tvungen att lägga mig för att lunga ner systemet lite och visst somnade jag som om vore jag en klubbad säl. Men nu känns det mycket bättre i alla fall. Men jag hoppas att jag kan sova i natt för i morgon klockan 11 kommer mobila teamet och hämtar mig så vi kan åka till Viskafors och titta på vart jag ska bo. Jag vet inte om vi kommer att titta på själva lägenheten men vi ska i alla fall kolla vart det hela ligger. Det ser jag så vansinnigt fram mot. Men det gäller att jag sovit i natt så att jag har goda förutsättningar för att ta mig ut i världen.

Det som är bra med mobila teamet är att de kommer att dra ut mig vare sig jag vill eller inte. Precis vad jag behöver i såna här tider när jag tenderar till att bara ligga på soffan och isolerar mig från allt och alla. Den där berömda sparken i baken liksom.

Så, nu tänker jag njuta av en kopp kaffe till sen ska jag bädda ner mig ordentligt och titta en stund på tv och sen hoppas jag att jag somnar gott.

Sådär ja. Då har jag fått ordningen på alla papper som bara låg i en hög. Nu är de snyggt inlagda i en dokumentmapp. Gott att ha ordning på det där. Sen är det väl dags att betala lite räkningar med. Det krånglade ihop sig lite eftersom jag hade en automatöverföring till morsan för halva hyran, parkeringsplatsen, mitt förråd och halva maten. Men det skulle jag ju inte betala för allt det där nu när jag flyttar. SÅ jag får försöka övertyga morsan att betala tillbaka det mesta förutom parkeringen och förrådet. Inte helt klart att hon kommer fatta sig på det där på grund av sin sjukdom.

Hua det verkar bli lite tomt i penga korgarna framåt. Hyran blir lite mer att betala eftersom jag nu ska betala en hyra ensam, men sen är det ju bra för nu kan jag själv styra mer vilken mat jag köper. Sen väljer jag att skicka in pengarna till Länsstyrelsen, de där 1700 så att jag får tillbaka mitt körkort. Sen får jag ta och ställa på bilen när jag har råd lite längre framåt våren. Det finns ju som sagt buss om jag skulle vilja in till La Stada och andas lite avgaser.

Så nu känner jag mig rätt så nyttig och nöjd med mig själv.

Åh, min lust att flytta bara växer. Jag älskar min mamma över allt annat, tro inget annat. Men vi är alldeles för lika för att vara inträngda i en liten tvåa. Det blir ständiga konfrontationer hela jäkla tiden. Alltid är det nått som inte passar. Likadant är det givetvis från min sida. Jag är van vid att vara vuxen och ta mina egna beslut kring när jag äter, sover, går ut, diskar, städar, matar katterna och allt det där smått och gott som man fyller sina dagar med. Inte på order. I vilket fall som helst så är jag van vid att man diskuterar det hela, inte bara att det kommer en massa order, "ät nu", "diska nu", "gå och lägg dig och sov nu", ät inte mitt i natten". Nag nag nag.

Blir bättre att bara kika in nån gång i veckan så får hon sköta sig själv så gott hon kan. Trivs vi nog bäst med kan jag tro.

Nu har jag konfronterat modern med att jag kände mig bortgjord, förringad och blev ledsen av att hon klankar ner på mig inför främmande männiksor i hemtjänsten. Svaret jag fick var ett hånfull skratt bara.

Jag tänkte att det är lika bra att backa om detta, nu har jag sagt vad jag tycker. Det får räcka med det. Att försöka prata känslor med morsan bara går inte. Hon är helt hopplös på det. Sådana håller man för sig själv. Jag orkar inte bråka och inom 2 veckor så flyttar jag ju så.

Hemtjänsten var här och hämtade morsans tvätt. Det känns ruttet eftersom jag bor här och givetvis borde tvätta åt morsan. Men nu har hon fått för sig att jag inte vill göra det så nu har hon beställt den tjänsten från kommunen. Så jäklka onödigt eftersom jag sitter här än så länge.

Givetvis hittade hon inte myckln till tvättstugan och när jag plockade upp den ur fickan fick jag bara en utskällning om hur slarvig jag är med allt inför hemtjänstpersonalen. Men jag har ju den nyckel eftersom det går till ytterdörren och jag lämnade ifrån mig nyckel till morsan efter vårt bråk när jag flyttade ner till stugan i några veckor. Den går som sagt till ytterdörren sen får jag ringa på för att komma in. Hade jag vetat att det skulle tvättas idag hade jag givetvs hängt upp nyckel i nyckelskåpet före de kom.

Jag blir förbannad och besviken på min mor som kallar mig slarvig inför främmande männiksor. Jag är så trött på att hon bara klankar ner på allt, allt jag gör. Det har alltid varit så. Kom man hem med en 4 i betyg så sade hon bara att "varför kan inte du få 5or som alla andra kan"? Efter att jag läst till mitt drömyrke i 3 år och slitit som ett djur för att bli sjuksköterska sa hon att "du skulle ha blivit apotekare istället": Mina egna val duger aldrig.

Men denna gången tänker jag inte låta den här oförättet ligga och bubbla utan konfrontera henne med det direkt. SÅ vi slipper storbråk om några veckor istället.

Så får vi se vad det blir av. Men det vore roligt om tant mamma någon gång tänkte sig för innan hon pratar.

Ok. När jag tittar mig omkring så upptäcker jag att jag dragit ner persiennerna och dragit för gardinerna framför fönster och balkongdörr. Det känns liksom tryggast så. När jag är så här upprörd och hela kroppen går på högvarav kan jag få för mig att det känns som om jag ska dras till fönster eller balkong och ramla ut. Det är värre om det är högt upp, här ligger ju lägenheten ju nästan i markplan.

Jag vet att det är snurrigt och inser ju själv att det bara är ett hjärnspöke men det är ändå förbaskat irriterande. Känns precis som svindel fast jag sitter på en soffa i ett vardagsrum. Nästan lite psykosaktigt även om det inte är någon riktigt psykos eftersom jag är medveten om att känslan är fel.

Jaja, det händer ju bara när jag är riktigt uppsnurrad. Eller om jag är bakis. Idag är det ju ett enda elände med en kropp som snurrar på helt utan att jag kan göra nått åt det. Börjar känna av lite ångest med. Det börjar blir svårt att svälja, en klump i halsen. Det lilla vita bruset i skallen och den lilla murrande motorn startar sakat upp så jag ska nog lägga mig ner en stund tror jag för att lugna ner mig så gott det går. Kanske skulle man ta lite mer mediciner med.

Tja. Det löser sig väl kan jag tro.

Så härligt galet snurrig jag känner mig. Redan svettig på ryggen så det rinner och hjärtat slår trumvirlvlar i bröstet på mig. Lusten att hålla mig vaken idag är klart förminskad, skulle helst bara lägga mig och sova och släcka ner systemet i några timmar. Men nu tog jag mig lite lugnande så får vi se om det lägger sig om en halvtimma eller en timma. Det är just de lugnande som håller på att ta slut så jag bara måste upp till torget för att hämta ut mer på apoteket. Det kan jag inte strunta i för då har jag inget som kan få ner mig förutom alkohol och det ska jag försöka undvka.

Men det är förbannat tråkigt när kroppen bara löper amok såhär på detta sättet. Finns liksom inget jag kan göra själv för att det skall sluta. Jag har provat att yoga, meditera, gått igenom mängder med avslappningsband och olika övningar med det är hopplöst.

Det behöver inte alltid betyda att jag får ångest av det hela, även om det oftast brukar sluta med ångest. Men man funkar inte i vardagen när man känner sig som om man just sprungit 18 varv runt huset i en bävernylonskiddräkt. Svettas, hjärtat pickar och slår, darrar, hyperventlierar. Nu sitter jag bara och hoppas att det inte blir sån eländig ångest av det för då lär det stå en panikattack  och vänta.

Tja, vi får se vad det blir av det hela på.

Nähä. Det blev ingen sömn i natt. Inte helt oväntat. Men jag har slumrat till det lite mellan varven. Nu gäller det att jag håller mig vaken idag med. I alla fall största delen av dagen hade jag tänkt mig. Så att jag kommer i rytm igen.

På tv pratas det om att äta insekter. Så... ovanligt. Låter inte som något som direkt får det att rinna längs med snåltänderna precis. Tydligen skall Steffo äta en liten bagge eller nått. Att karln ens kan fundera över det.

Gott nog verkar det som om jag kommer att få lite hjälp från olika håll med flytten. Det gäller bara att jag samordnar allt så att så många som möjligt är lediga, att det finns släp eller lasbil ledig och att jag fått nycklarna. 1/3 är ju på en lördag så jag vet inte om jag får nycklarna den dagen, på fredagen redan eller om jag får vänta tills måndagen.  MEn gott att slippa fundera på hur det hela ska gå till i alla fall.

Nä, nu ska jag titta lite på tv igen och sen ska jag städa upp lite runt omkring mig. Apoteket kommer få ett litet besök av mig idag med för att jag behöver hämta ut lite läkemedel som börjar ta slut.

Så det är bara att sätta igång.

Ojojoj. Hjärtat rusar i kroppen på mig. Händerna och fötterna är våta av svett. Jag darrar och är spänd. Sova? Glöm det. Mår riktigt ruggigt. Undrar om det är den vanliga ångsten eller efterverkningarna från mitt lilla äventyr. Skulle kunna betala 50 spänn för en halv folköl. Nått som tar ner nivån lite. Men nått sånt har jag inte att ta till så jag får klara mig utan. Bäst så i vilket fall som helst, det vet jag ju för alkohol späder bara på ångest i det långa loppet.

Men det vore gott att komma ner lite i varv. Tröjan år precis blöt på baksidan. Jag har redan bytt tröja två gånger i kväll. Men jag ska lägga mig ner nu och försöka sova lite, i nån timma i alla fall. Kanske vaknar jag lite piggare. Jag hoppas det i alla fall.

Det känns botten att må såhär. Jag känner mig lite fången i mig själv. Vore gott att ta ett litet kliv ut från sig själv liksom så att man kunde titta på sig självt objektivt och kanske kunna fånga problemet. Som är nu så är jag fullt upptagen med att tycka synd om mig själv allt medan min fysiska kropp fått tuppjuck och blåser på som om världens alla faror hotar mig trots att jag bara sitter på sofffan i vardagrsummet och skriver på datorn.

Nä, sömn var det. Bara nån timma, för att boota om systemet så att säga.

HAllloj världen. Själv så har jag sovit bort precis hela dagen och planerar att sova bort nattens mörker nu med. Känns enna som bäst så. Har ingen lust till något överhuvudtaget. Vill bara sova och sova och drömma. Hade en helt uppfuckad dröm om min skoltid igen. Alla de välkända fiurerna var där plus några som jag aldirg sett i hela mitt liv. Det var det gamla vanliga historian där jag blev jagad och slagen, uppressad mot väggar och almännt bokjottad. MEn det var en helt ok dröm för det var inte ens sån där dröm där jag bara passivt tog emot skiten utan gav tillbaka. Precis som det var på riktigt.

Men lite som att titta på en film var det. En massa sakern hände, inte bara otrevliga saker så det gick utmärkt att drömma den där drömmen.

Under tiden jag sovit har min moster hunnit åka hem till Trollhättan och livet har väl gått sin gilla gång för männiksorna kan jag tro.

Nu ska jag titta lite på tv och göra igenting innan jag somnar igen. I morgon käns det som om det är dags att ta tag i lite saker och ting. Betala räkningar och liknande. Planera lite inför flytten, jag bör väl kolla runt vilka som kan hjälpa till med kånkandet. Lägga upp det hela så att rätt saker kommer dit i rätt tid. Det är ju ändå tre olika förråd på två olika adresser om skall ut till Viskafors. Lite att pyssla med är det hela.

MEn... fram tills dess så... Sova sova sova.

De pratar om vårtecken på tv. Så underbart att det överhuvudtaget har kommit så långt till att det börjar diskuteras. VÅR för h-vete!!!

Äntligen kanske man kan börja andas igen.

Så störigt där är när jag inte får någon ordning på hur jag mår. Ambivalent kan man väl kalla tillståndet. Ena stunden så är jag superglad över att äntligen få en egen lägenhet, andra så sitter jag med en puls på 130 och rasande ångest i kroppen. Jag borde inte ha ångest nu när allt börjar falla på plats men det spelar ingen roll vad jag borde eller inte borde.

Jag svettas som en gris i solen  och hjärtat pumpar på som om infarkten står bakom dörren och strax ska ringa på klockan. Kaos i skallen mest hela tiden. Glad, ledsen, upprymd, modlös allt på en och samma gång. Ytterst störigt.

Men nu ska jag lägga mig och läsa morgontidningen som nyss landade på hallgolvet. Sitter och lyssnar till Baron Ramel. Jag hade ju pippi på Povel i somras så man kan tycka att jag borde tröttnat men musiken gör mig glad och lite lugnare i själen. Trivialiteter, roliga texter blandat med vackra melodier och texter. Om jag fattat allt rätt så hade ju även den gode Povel pyskiska problem, men det kan var ett rykte med för den delen. Men om det är sant så känns det så rätt att han valde att skriva så mycket glad musik som kan skänka så mycket glädje. Att göra det medvetna valet att man ska syssla med det som livar upp istället för att gräva ner sig i sitt eget elände.

Att göra det bästa av det liv man lever. Att uppskatta det lilla, de små sakerna. Om jag bara kunde lära mig det.

Fasen. Jag somnade så gott i soffan men vaknade och var tvungne att gå upp och pinka och nu kan jag bara inte sova. Vilken tragedi. Eller nu tog jag väl i, men det vore trevligt med lite mer sömn känner jag. Behöver sova, helt klart.

Men det verkar vara hopplöst. Hungrig har jag gått och blivit med. Jag sitter och fundera på att länsa skafferi och kylskåp på nått gott men samtidigt borde man ju inte sätta sig att äta mitt i natten. Men men, det får bli som det vill med det där.

Om 2 timmar startar morgontv så då kan jag tänka mig en kopp kaffe och lite tvgluttande. Fram tills dess får jag väl läsa eller nått. Något ska man ju göra liksom.

Livet är underbart vissa stunder. Elfsborg vann med 4-1 mot häcken tidigare idag. Jag hade alldeles glömt av att det var match idag. Men Sjöhage gjorde minst 2 av målen om jag fattat allt rätt. Det var min dottern som påpekade detta för mig.

Jösses vad jag ser fram mot starten på Allsvenskan.

På tv tittar jag nu på Champions Leauge, Liverpool-Inter. Mina två favoritlag så jag har vansinnigt svårt att bestämma mig för vilka jag håller på. Men som det ser ut nu så vinner Liverpool lätt eller spelar i alla fall fall lika en utvisning på Inter. Zlatan sliter och sliter men har ingen som helst chans på topp ensam.

Tack gode gud för uppfinningen fotboll.

Ok så sitter man och inbillar sig att man kan skriva hyffsat intressant så tittar man på Babel på tv och hör Kristina Lugn lägga ut texten och fattar att man är en nolla. Ett enda stort misslyckande. Fan, får panik när jag tänker på hur långt bakom man kan vara. När man mäter sig med ett geni i språket så känner man sig förbannat liten.

Min lilla Chips är helt enkelt för god mot mig nu när jag är lite dassig. Hon hoppar upp i soffan bredvid mig och slocknar på sekunden. Sover så gott så.

Själv sitter jag och filofiserar kring livet och hur det ser ut just nu. Jag är på väg mot ett eget hem men det finns många puzzelbitar som fattas fortfarande. Jag måste reparera kontakten med mina barn, med Pernilla och med mina vänner. Jag har levt som i en bubbla i några månader nu. Som om jag inte fanns, på riktigt. Bara ett spöke på drift i livets stormar. Så vill jag inte ha det även om det varit självvalt. Det är dags jag vänder ansiktet mot världen igen.

Ah. Så gott att sitta i soffan och bara finnas till, lyssna till Povel Ramel och låta goda känslor passera inuti skallen. Jag har genomgått ett reningsbad känns det som på något sätt. Jag kan ju inte förklara eftersom jag lovat att hålla tyst men det känns gott att veta att man inte är ensam om sina problem och jag har sett stort personligt mod i vitögat och känt igen mig i det.

Världen är full av elände och misserabelt lidande men varför i hela fridens namn ska jag sitta och fundera på det mest hela tiden? Det finns så mycket vackert att koncenterar sig på liksom. Det är bättre att skratta ut sorgen man bär i bröstet än att gråta bort den.

Nu retar det mig bara att jag fått brev från länsstyrelsen om att de vill ha 1700 för att pröva mitt körkort. Fan, det kunde man väl blivit informerad om på ansökan som jag skickade in för nån vecka sedan. Fan jag som har en hyra att betala denna månad för första gången behöver vartenda cent jag äger. Det skall hyras släp och köpas mat och allt vad det är. Inte den allra bästa början på det nya livet. Men det är bara att betala.

Sen måste jag på något sätt bli vän med före detta frun igen. Men jag har inte den allra minsta aning om hur. Mina ord var kärva och fula och skeva. Inget man bara slätar ut. Inte denna gången. Jag gick över gränsen och blev genuint elak. Fan vet hur jag ska reda ut det.

Men, jag får fundera över dessa farthinder i mitt liv och lyssna till Ramel medan jag tar en cigg. Det kunde vara värre kan jag tro...

Ojojoj vilka äventyr lilla Jonas har varit ute på. Kan inte berätta ett skvatt av det hela men det har varit intiensivt kan man säga. Men nu är jag hemma igen i mitt trygga vardagsrum, bakis så det skvätter om det hela men det får jag skylla mig själv för.

Men jag har haft det hemskt trevligt i alla fall även om det varit mycket. Nu ska jag ägna några dagar till att plocka ihop mig igen. Mötet i morgon har blivit inställt på grund av sjukdom, ena terapitanten har gått och blivit snuvig eller nått. Så jag är lös och ledig tills den 22 när jag ska träffa min syster. Det ser jag fram emot även om jag är nervös för det hela.

Nä, nu ska jag lägga mig och läsa lokalblaskan för att hinna i kapp lite kring vad som hänt i världen. Världen har väl inte stått stilla kan jag tro. Sen blir det nog till att sova så mycket jag bara orkar :-)

Så då man sovit bort ett antal timmar igen. Borta för evigt, förlorade. Jag vet inte vad som är bäst som det är nu. Men det känns liksom som om jag bara vill att tiden ska gå tills jag får nycklarna till lägenheten i handen. Allt annat känns bara som tid som måste gå.

Men jag måste bege mig ut en kort sväng för att köpa cigg, så långt vet jag. Kanske bra att få lite frisk luft även om jag inte tänker ta mig längre än till kiosken denna gången. Som tur är så har jag lite kontanter på mig. Fast när jag tänker närmare på det så tror jag de tar kort med nu för tiden.

Jaja, i vilket fall som helst så...

Tiden går i alla fall.

Till min stora förvåning så vann rätt låtar i melodifestivalen. Så annorlunda. Och så skönt att Carola fick stå men kanske inte rumpan bar men med en förvåning över hela ansiktet som var värt att titta på.

Resten av kvällen har jag tillbringat framför ytterligare tv-program, bland annat Lynley. Nu är jag strax lagom trött på den här dagen så nu tor jag att jag ska göra ett försök att somna lite. Kanske blir det inte en lika intensiv sömtur i morgon. Fast det får vi se vad det blir av det hela. Tänker ta det lugnt.

Det är ju helg ju,

Jaha, så var man tvungen att vakna helt enkelt eftersom det inte gick att sova mer hur jag än försökte. Har ingen som helt lust att vara vaken. Finns inget som lockar mig med det. Inte titta på tv, inte läsa, inte kolla på film eller pillra med datorn.

Visst låter det för tokigt det hela. Men jag känner mig inte alls i form överhuvudtaget. Djupt deppig och missmodig. Men jag får väl hitta på något för att få tiden att gå kan jag tro. Jag vet bara inte vad det skulle vara. Det är visst melodifestival i kväll. Den kanske man kunde slänga ett halvt öga på.

Tja, vi får se vad jag gör. Nått måste man ju likt förbannat hålla på med liksom. Jag är mest irriterad på mig själv för att jag tog livet av den lilla relation jag hade med före detta frun. Det var onödigt. Men gjort är gjort kan jag tro.

Det tog inte många minuter innan den lilla motorn började murra i mig, den som betyder ångest. Men jag orkar inte riktigt bry mig om den just nu. Den får väl murra och snurra då. Så länge det inte blir värre så är det ok liksom.

Jag funderar på att ta en kopp kaffe men då kanske murrande blir värre så jag kanske borde glömma den tanken. Men det vore gott men den lite kopp i alla fall. Jag får fundera på det där misstänker jag :-)

Nä. JAg får göra det bästa av den vakna tiden och vänta på att jag blir tillräckligt trött igen så att jag kan lägga mig igen.

Nu har jag ätit sill och potatis. Jag vet, det är en helt uppfuckad tid att käka en måltid på men vad fan. Allt annat i mitt liv är upp och ner så varför inte mattiderna liksom?

Jag blev skönt trött av att äta. Planerar att röka en cigarett och sedan sova så länge jag absolut kan. Med lite tur så har lördagen redan gjort det mesta av resan på egen hand när jag vaknar. Nu vill jag bara att tiden går tills jag får nycklarna till min egen lägenhet. Fram tills dess så ska jag göra allt för att sova bort så mycket tid jag bara kan.

Jag är så in i döden trött. En trötthet som har sitt bo i mitt hjärta och innifrån min skalle. Två lägen. Sover eller hysterisk. Det är så det är. Inga mellanlägen alls.

Så, jag ska dra den där ciggen och sedan lägga mig mellan lakan och täcke och sova, sova, sova.

Om det  är något jag ångrar i livet är det att jag inte funnits där för mina barn. När mina två äldsta var små arbetade jag jämt, dag, kväll eller natt, helg som vardag. Jag jobbade jämt. Hade min första ledighet längre än tre sammanhängande dagar år 2000. Innan dess hade jag jobbat eller läst utan tanke på vad jag missade.

Med min lilla son var det lite annorlunda. Jag var hemma med honom medan jag läste eftersom hans mor börjat jobba nästan direkt efter födseln, så det var han och jag som skrotade omkring hemma. Men jag var ju alltid upptagen.

Sen lekte jag chef i några år och var man ju aldrig ledig. Det är först sedan 2004 jag haft en massa tid över, men den har jag ju ägnat åt huvudakligen mig själv.

De där åren får jag aldrig tillbaka. Inte mina barn heller. Jag och min äldsta son kommer i värsta fall alltid att vara främlingar för varandra. Min dotter har jag fått en vettig kontakt med men det beror mer på henne än på mig. Min yngsta som är min lilla kille vad som än händer. Han har alltid varit mer pappas pojke än mammas även om han givetvis älskar sin mamma. Han avgudar sin storebror och vill bli som honom.

Nä. De där åren får jag aldrig tillbaka. De är så här i efterhand bortslösade. Pengarna är ändå borta. Men jag lärde mig en massa förstås. Jag blev duktigt i vården. Jävligt duktig om jag får säga det själv. När jag sedan byggde på mina kunskaper med teorietiska resonemang genom att läsa till sjuksköterksa så blev jag en förbannat duktig syrra. Men vilken nytta har jag av det nu?

Nä, jag borde sagt nej oftare. Varit med mina barn, sett dem växa upp annat än genom videokamerans sökare.

Sånt kan man få ångra resten av livet....

En kort kjol fångar mitt intresse. En blå himmel, en skinande sol.  Fågelkvitter på morgonen en varm junidag. En kort textrad i en sång. En bok, bokstäver fångade mellan två styva pärmar. En katts spinnande. En fisk som slår i Viskan en vacker julikväll. Doften av nyklippt gräs. Doften av kaffe och trycksvärta en kall vintermorgon.

Allt det där får mig att slappna av i små mikrosekunder. Små stunder av liv i en tillvaro fylld av spända, ömmande muskler och en hjärna som snurrar på i högsta nivå.

Tänk vad livet kan vara vackert. Mitt i allt det svarta.

Jag har sovit en stund och planerar sova flera timmar till. Men jag vaknade av någon märklig anledning så jag får väl lyda kroppen som säger att jag ska vakna till, ta en cigg och en pilsner till innan jag sover vidare. Det är ju fredag liksom.

JAg föll. Jag tog till alkohålen fast det är det sämsta man kan göra. Mot bättre vetande liksom. Men en smula ro. Från det brännheta som skållar min hjärna. En rast från det som plågar mig innerst inne.

Jag vet aldrig hur nästa bersning kommer påverka mig. Arg, glad, lugn, sömnig? Allt kan hända.

Det finns ingen nu levande varelse jag har så många bra minnen av som av Pernilla och det lev vi levde ett tag innan allt brakade ihop. Tillsammans på Kents tältturné i Göteborg. Resor i det Svenska landskapet helt utan mål eller annan mening än att låta tiden gå. Ett tält uppstält i Stockholm. Robbie Williams på Ullevi. Kvällar framför tvn. När hon masserade mig framför tv varje onsdag när Topmodel var. När vi älskade och hon var den allra bästa älskarinna jag någonsin haft eller kan hoppas få igen.

Våra diskussioner som aldrig tog slut, ett ständigt fortlöpande samtal om allt och inget. Tryggheten i att veta att jag låg brediv min allra bästa vän varje natt. Tryggheten i att veta att hon gjorde allt hon kunde för att fördriva min livsleda och min ångest. Att känna den enorma empatin hon utstrålade.

Men allt det där är borta nu. Hon är ute efter nya mål och det borde jag vara med. Men jag kommer liksom inte loss. JAg har försökt att förolämpa henne å det grövsta med det enda som hände är att jag själv känner mig som ett jävlla arsle efteråt. Ändå var det inte länge sedan vi var i Göteborg tillsammans och alt var som det skall/brukade vara.

Hon fattas mig. Det har lämnat ett stort, stort, stort hål i mitt liv. En reva i tidens väv.

På tal om min faschination av låten "Våga vara rädd" så för jag väl förklara att det är så mycket av mitt liv som går ut på just det. Att vara beredd att våga vara rädd. För jag är rädd så ofta, oftast helt utan yttre anledning. Men jag tror att jag växer för varje panikattack. Att jag lär mig lite mer om mig själv.

För när hela kroppen löper amok. När svetten rinner nerför ryggen, ansiktet domnar bort som om man fått en tandläkarbedövning rakt i plytet, nrä musklerna spänner sig och rycker. Då gäller det att våga möta det där. Den oerhörda dödsskräcken. Vissheten om att "denna gången kommer jag dö/bli galen.

För varje gång man "vågar vara rädd" så växer man lite. Blir lite ödmjukare, lite rundare i konturerna.

Under 18 år nu har jag levt med min ångest. Mer eller mindre varje dag har färgats av rädslan för att bli rädd igen. Om ångesten bara vore begränsad till attackerna vore det, inte ok, men bättre. Men varje vaken stund går ut på att undvika ännu en ångestattack, tills man är så utmattad att man inte pallar att stå emot längre. Då kommer den. Rädlsan för att vara rädd. Sen, som på beställning knyter sig magen, hjärtat börjar slå fortare och fortare. Svetten bryter fram i händerna. Rinner längs med ansiktet. Ner för ryggen. Tröjan blir blöt och allt går fortare och fortare. Som en virvelvind som varvar upp. Yrseln kommer, allt snurrar. Tunga, läppar, ansikte domnar. Det rycker i fingrarna. Man är övertygad om att det inte finns någon hjälp som någon levande varelse kan ge.

Så går mina dagar, mina veckor, månader och år. Samlas på hög, lägger sig vackert tillrätta. Jag kan se på dem så häår i efterhand och undra vad, vart, jag vore nu om det inte vore för det där. Jag är smart, har lätt för att lära och lära ut, ser hyggligt bra ut. Är social ut i fingespetsarna, får männiksor att trivas runt omkring mig. JAg kan få ett helt rum att skratta och må bra även när det är ett hårt jobb som väntar alla i det där rummet. Jag har lätt för att prata med kvinnor och även att erövra dem.

Allt det där har jag på mitt pluskonto. Det enda som drar ner mig är att jag till skillnad från många andra har en ångestneuros. vad det beror på vet ingen. Barndom, nä, den var inte helt lätt men heller inte kass, som så många andras barndom, Ärftlighet? Troligen, det finns många i min släkt som har problem med "nerverna" på ett eller annat sätt.

Men nyckleln till det hela är att "våga vara rädd". Men hur ska jag våga vara det? Jag vet inte än. Jag väntar på svaret. Kanske kommer det genom terapi? Kanske kommer det nån ny fantastisk medicin som ger mig lite större lindring. Jag trodde Pernilla var det som var svaret på det hela. Hon gav mig en trygghet som ingen tidigare eller efter henne har gett mig. Jag kunde lita på att hon gjorde allt hon kunde för att lindra min ångest och bara känslar av det var fantastisk. Men det klart att hon inte orkade med en jättebebis.

Så nu sitter jag här, ensam i mörkret och småpratar med dig. Om allt och inget kring det mest centrala i mitt liv. Rädslan för rädsla.

Äh. Jag tar en pilsner till tror jag. Enklast så.

Fan vad jag är ostabil. Jag känner mig som en vandrande krutdurk. Redo att explodera när som helst. På något sätt. Det är för mycket av allt just nu. För mycket lycka (lägenheten) för mycket osäkerhet (katterna, ekonomin), för mycket olycka (Pernilla). För lite sömn, för mycket sömn. För många piller, för lite piller. För mycket mörker.

Jag har för tillfället ingen som helst bas i mitt liv. Men jag vet ju att det kommer bli bättre. Om bara 2 veckor har jag en egen längehenhet dit jag kan bjuda in mina barn precis när de vill. En dörr att stänga och en egen bäddsoffa att sova i. Det ska bli så satans gott så jag vågar inte riktigt tro att det är sant. Det känns liksom som om nått kommer hänga upp sig på vägen, som om det bara är ett hopp helt utan förankring i verkligenheten.

Jag har redan en bild av hur lägenheten ska se ut. Det ska bli intressant att se om den stämmer det allra minsta. Men det spelar i sista änden ingen roll hur det sen ut. Inte egentligen. Den får vara hur sliten den vill, den är min i alla fall. Där ska jag möta våren 2008 och skapa mig ett eget liv igen. Helt löjligt stor känsla.

Så totalt onödigt att göra mig (ännu mera) ovän med före detta frun....

Så totalt onödigt. Men jag ville få någon form av reaktion, vilken som helst. Men det var som sagt som att prata med en vägg. Så nu sitter jag väl mer i den skiten än någonsin. Men vad fan. Saker är som saker är så det är inte mycket idé att gräva ner sig i det där allt för mycket för då blir jag småtokig(are).

Hej och hå vad jag tappat greppet på dygnet. Sover lite när det passar liksom. Så när jag vaknade nyss hade jag inte den allra minsta koll på vilken dag det var. Trodde det fortfarande var torsdag men det var ju fel. Jag är väl fortfarande i nån sortst kris eller nått efter alla hjärtans dag och mina elaka mess till före detta frun. Förstår inte vart det kommer ifrån, vare sig den fortsatta besattheten efter henne eller det elaka.

Det är ju så meningslöst det hela. Det vore bättre att sikta framåt igen. Det är dags nu att släppa taget om det som varit och skapa nya mål. Snart, om bara två veckor så får jag nycklarna till min alldeles egna lägnehet. Jag borde koncenterar mig på den positiva känslan jag får i magen av det.

Men det är svårt att bryta ett så starkt band som vi trots allt hade. Men hon har uppenbarligen gjort det så varför kan då inte jag?

Jaja, saker är som saker är så det är ingen idé att sitta och fundera över det hela. Nu ska jag ta en kopp kafffe och slappna av lite. Låta livet skölja över mig. Låta tiden fånga mig och längta till Viskafors...

Nu har tabletten kickat in så jag är lugn som en filbunke. Ska ta lite mer lugnande och mina sömntabletter plus alla andra piller jag måste skicka i mig för att fungera som folk. Sova tror jag är nyckeln

Tack för den fina texten Britt. Har missat Wimmebäck totalt men nu fattar jag att det är dags att ladda ner lite :-)

Sömn, jag behövde sömn. Hade varit uppe ett och ett halvt dygn igen och stekt hjärnan. Besviken på livet, trött och rädd. Men lite sömn gjorde susen. Nu ska jag fortsätta sova tills all ledsenhet är borta.

Just som jag skrev detta fick jag en hejdundrande panikattack. Det var väl det att jag satte ord på det som bubblar i mig som gjorde det. Men jag lyckades kravla mig upp ur soffan och slänga i mig ett piller. Men det som gjorde mig lugn var inte pillret. För det tar ju minst 20 minuter innan det funkar och under tiden får man vrida sig i ångest.

Nä det var lilla Chips som hoppade upp bredvid kudden och pockade på uppmräksamhet genom att lägga en tass på min kind. Allt som jag gav efter för hennes påstötanden och klappade henne blev jag lugnare och lugnare. Sen började hon,  jag vet det låter äckligt men, "tvätta" mitt hakskägg och jag smälte bort allt längre in i lugnet.

Fan, jag bara måste få med mig katterna. Jag har ändå skött dem sedan 03 utan att de mått dåligt. Men det ser ju bra ut. Jag ska ringa mina kontaktpersoner på soc i morgon och se om inte de kan hjälpa mig lite extra med det där så allt är klart redan när jag flyttar.

Vem fan behöver piller när man har två päslbollar liksom? De ger mig så mycket gott de där två rackarna.

Sen är det gott att alla hjärtans dag är över. Ingen höjdardag för lilla Jonas 2008. Givetvis skickade jag en massa elaka mess till före detta frun eftersom hon "övergett" mig totalt vid detta laget. SÅ jävla dumt. Bättre att lilla Jonas biter i det sura äpplet som en man. Tar saker för vad de är. Men inte jag inte. Alltid dramatsisk. Så nu hatar hon väl mig på riktigt. SÅ dumt.

Men, gjort är gjort och jag älskar henne fortfarande så mycket men jag vet inte längre hur jag ska nå fram till henne. JAg vill ju att hon ska ha det bra men det är som om jag inte finns längre. Jag når bara inte fram. Så jag skickade en massa elakt skit bara för att få en reaktion. Men det fick jag inte heller. Nada. Inget. Fan jag har förlorat min allra bästa vän på riktigt....

Ja. jag vet. Jag är förbannat fel just idag. Men just idag. precis idag, så skulle jag vilja kicka in tänderna på henne. PÅ hon som låtsas att allt är dom det alltid varit. Lyssna till kent, "Columbus" från skivan "Tillbaka  till samtiden". Tänker inte lägga ut nån text. Just på grund av att du ska ladda ner skivan, köpa den, skaffa den. Lyssna till låten. Sen fattar du. Vill bara att folk erkänner att saker är som de är. Annars är de fi**or. Typ.

14/2., ALLA hjärtans fuck off dag. Jag har inget mer att säga annat än... fuck off. Jag har ingen som ens bryr sig det allrsta minsta om mig så vem ska jag bry mig om. Så självisk är jag. "jag ska göra nånting, jag ska slå er med häpnad, gå över ens gräns, jag ska bryta mig ut, jag älskar dig så som att vara beväpnad, och under belägring kan jag skjuta mig ut".

Låt det gå många år, snälla tills det blir aktuellt... men det vill jag ska stå på min gravsten.

Ok. Jag har inte sovit igen, Onsdag blev torsdag utan att jag märkte. Jag och Polare M åkte och köpte folköl på den enda öppna affären mitt i natten och nu ligger hon i min soffa och snarkar och jag har försökt få lite sömn på golvet men det funkar inte. Så jag sitter och lyssnar till Kent och kommer på saker jag borde kommit på själv. Dricker öl och väntar  på att slockna av mig själv. Med det blir väl inte så.

Så, jag gör som jag brukar, häller i mig ett gäng tabletter, tar en folköl och lägger mig på golvet och försöker somna. Lyssnar till Herr bergs texter och önksar jag kom på dem själv.

fan vad förbannad jag blir. Jag vill vara en stor författare, komma på lysande strofer, briljanta meninger, totala sanningar. Och då har redan Jocke berg. Stefan Sundström och Wreesvikj kommit på dem. Före mig.

Hahahaha, när ska jag bli nöjd tro? Den här dagen har som sagt bjudit på så många känslostormar att jag har en hejdundrande huvudvärk. Jag sitter och drar av någon för mig helt oförsåelig anledning upp min högra axel och resultatet är den där skallebonken. Så istället för att sitta och vara nöjd med dagens resultat så sitter jag och är missnöjd med en smula huvudvärk. Tänk att man ska vara skapt sån :-)

Om någon undrar varför ni skickar mail på [email protected] och jag svarar från en hotmailadress så är det som så att jag har behållt min gamla comhemadress från min före detta frus konto med hennes goda vilja, men jag kan bara ta emot mail därifrån men inte skicka eftersom jag inte ligger deras server. Jag vet, det är så dumt så. Men vill ni mig något, frågor eller åsikter så når ni mig på båda adresserna.

Ojojoj. Känslostormarna blev för mycket för lilla Jonas. Så jag gjorde som jag brukar när allt blir för mycket. Jag somnade. Vaknade alldeles nyss och hade ingen som helt aning om det var morgon eller kväll.

Men jag har en huvudvärk som kommer från nacken så jag vet att jag lever i alla fall. Jag har en öm punkt i nacken som jag masserar och när jag gör det så exploderar skallen av värk. Men samtidigt är det gott. Ungeför som när jag vältrar mig i självömkan :-)

Men idag har det varit mycket. Jag slängde iväg ett mess till mina två äldsta barn om det hela, att jag fått en lägenhet och att jag pratat med deras faster. Från min äldsta son har jag inte hört flaska ifrån men det hade jag inte väntat mig heller. Men min stackars dotter blev alldeles chockad över att hon hade en faster. Det hade hon aldrig hört talas om.

Så knepigt. Tösen är 15 år och hade ingen aning om att farsgubben hade en halsvsyster. Så hon blev lite småförvirrad. Så jag var tvungen att ringa upp henne för att reda ut det hela. Men med lite tur så kanske hon får träffa sin faster en dag. Det vore toppen.

Nä, nu ska jag dricka en kopp kaffe och ta en huvudvärkstablett. Jäkla huvudvärk :-)

Detta kan mycket väl vara en av de där stora dagarna man har allt för få av i livet. Jag har fått en lägenhet. jag har pratat med min syster. Jag har fått reda på att jag kanske kan ta med mina katter till lägenheten. Kan det bli bättre än så här? Jag tvivlar djupt.

Jag är på väg mot ett bättre liv. En egen tillvaro där jag själv bestämmer.

I´m on a roll här känner jag. Efter att fått en massa matnyttig information av Lena så har jag funnit min syster. Efter många om och men så samlade jag tillräckligt mycker mod för att ringa henne. Jag var beredd på ett "dra åt helvete" men hon var hur trevlig som helst. Så vi ska träffas för en fika nästa vecka. Så underbart.

Sessutom hjälpe Lena mig att finna en hel del andra släktingar som jag bara inte kunde finnal Fråga mig fan inte hur hon gjorde men det var som hon trollade fram dem ur vänster skjortärm. Bland annat fick jag veta att alla Bröderna Carlsson nu är döda. Kvar finns bara jag, min syster och en kusin i Sthlm. Resterna av de 4 bröderna som gjorde villastaden osäker på 30-talet är borta. Borta, begravda. Den enda som finns kvar från den generationen är min fars förra fru som lever än så länge.

Men jag ser så mycket fram mot att träffa min syster. Funkar allt väl så kanske mina barn kan få en helt nyuppfunnen faster. Bara en sån sak. Och jag finner någon som jag delar kött och blod med på på min faders sida.

Livet är rätt underbart ibland.

Jag har fortfarande inte smält det. Jag ska få en egen lägenhet. Någonstans att bo. På riktigt, omgiven av mina egna saker. En dörr att stänga. Känna mig vuxen igen. Det ska bli så underbart och det är bara 2 veckor tills jag får nyckeln.

Det var mobila teamet som var hemma och gav mig det positiva beskedet. Jag jublar inombords.

Vi hade även en trevlig diskussion där jag fick förklara lite vem jag är och vart jag kommer från. Vad jag gått igenom och vad jag pysslat med i mitt liv. Sedan diskuterade vi kring vad de kan göra för mig. Huvuduppgiften blir väl såhär i början att få ut mig i världen minst en gång i veckan i alla fall.

Som de berättade för mig finns det inget utrymme för mig att boka av eller smita undan och det är nog precis vad jag behöver.

De kunde även lugna mig lite när det gäller katterna. Kanske finns det en öppning för att jag får ta med dem eftersom jag har haft dem så länge och skött om dem på ett bra sätt hela tiden. Vilken lättnad det vore. Mina små kompisar ju.

En tvåa var mer än jag kunde hoppas på. Då kan kanske barnen sova över utan att vi behöver trängas med varandra. JAg har ju bäddsoffan och dessutom en våningssäng som kan stå i sovrummet. Det roligaste vore ju om min son ville bo varannand vecka igen men det får vi väl se vad han tycker om att sitta i Viskafors var annan vecka.

Men det ska bli så underbart så det är nog ingen som rikitgt fattar vad som rör sig i min skalle just nu...

Yipeee. ÄNTLIGEN har jag fått en lägenhet, en tvåa i Viskafors. Perfekt. Inflyttning 1/3, det är ju fan nästan alldeles strax ju. Ska bli så underbart!!!!!!!!

Oj så gott jag somnade igår, till min egen stora förvåning med tanke på att jag slaggat hela dagen. Sen vaknade jag i morser av att min kontaktman på psyk ringde. Vi pratade lite allmänt och jag bad även om de där recepten.

Det roliga var att jag redan hade vissa av de taletter jag trodde var slut. Jag hade bara glömt bort att jag lagt dem i ett skåp så jag tog tabletterna direkt när jag hittade dem igår. Men mina lugnande är snart slut så dem behöver jag.

Idag så kommer boendestödet hem. Jag hoppas att vi först och främst skall lära känna varandra idag för jag känner direkt inte för att ranta ut i världen idag. Är spänd och obehaglig till mods, troligen mest för att jag missade de där pillren i några dagar, dem som jag sedan fann i det där skåpet.

Som det ser ut nu ska jag slussas över till beroendeenheten på grund av mina problem att hålla mig från alkoholen. Det ska bli skönt att vå relevant hjälp med det hela för jag känner att jag tappat greppet om det där lite för tillfället. Har blivit allt för många fyllor och flytande frykostar de sista veckorna. Det hela började med att jag blev ovän med före detta frun före jul och inte rikigt pallade av läget. Inget försvar, bara en konstateraden.

Just nu har vi knappt någon som helst kontakt. Men det är kanske inte så konsigt för vi har varit skilda i ett år nu. Eller snarare var det ett år sedan ansökan lämnades in. Jag saknar henne. Mycket.

Men, det gäller att bygga upp ett nytt liv, ett fullt och rikt liv. Det får bli temat för i år. Sen ska jag sätta mig ner och börja skriva den där boken jag alltid pratat om. Det är dags nu.

Vädret är precis lika tråkigt som det varit de sista månaderna så någon sol kan man inte trösta sig med.

Jaja, vi får se hur dagen blir. Nu har jag i alla fall ringt till försökringskassan och informerat dem om att min sjukintyg kan komma lite senare än det var tänkt eftersom jag just nu står mellan två vådrgidvare men det hade de inget emot. Gott att prata med nån sammarbetsvillig på en såndä myndighet. Alla är inte lika lättpratade.

Nu ska jag nog äta lite frukost så att jag slipper några blodsockerdipp. Man får göra sitt bästa för att må bra.

Ok, nu är det officiellt. Jag har fuckat up hela dygnet, vänt på hela steken så att säga. I morse somnade jag vid 10 och vaknade nyss. Jag har en vag aning om att jag inte lär somna speciellt tidigt i dag heller :-)

Men i morgon får jag ta tag i saker vare sig jag vill eller inte för då kommer mobila teamet hem till mig och då finns det inget utrymme för att ställa in eller balla ur. En klar fördel. Då får jag ta och duscha, raka mig och byta kläder för just nu luktar jag mysko och ser ut som en yrvaken björn eller nått ännu värre.

Sen måste jag kontakta min kontaktperson för att få recept på nåra av mina mediciner och jag har redan varit utan en sorts tabletter i några dagar nu och det börjar kännas i form av ännu mer ökad ångest. Det räckte liksom från början om man säger.

Så, för att summera det hela så kan jag inte fortsätta så här, med att sitta uppe nätterna igenom och glo på dåliga tvserier och sova bort dagarna.

Men det var inte helt oväntat det hela för det är så min sömncykel brukar vara. Först inte kunna sova alls, sen sova jämt, den sova bort dagarna för att sedan återgår till att inte kunna sova alls igen. Så har det varit i snart 20 år. Det stora problemet var ju när jag jobbade och inte kunde sova på nätterna. Då var jag ett jäkla vrak på dagen. Sen var jag ett vrak på dagen för att jag inte kunde sova alls. Sen var jag ett ännu värre vrak på dagarna för att jag inte fick sova på dagen.

Kort och gott var jag ett vrak mest hela tiden. Det var först när helgen kom som jag kunde nana och då sova jag från fredag kväll till måndag morgon de helgerna jag inte hade barnen.

Men men. Jag har vant mig med åren. Nu är det så mycket bättre eftersom jag har sömnmedicin. Utan den skulle jag bli galen, nu får jag i alla fall för det mesta min dygnsvila.

Förövrigt mår jag väl sidådär. Väntar på våren liksom. Håller mig nykter även om det är frestande att ta en pilsner när man inte kan sova eller när ångesten river i mig men jag måste hålla mig från den där skiten så länge jag kan nu. Jag började helt klart tappa greppet om det hela om jag nu inte redan gjorde det.

Men jag säger som Ozzy sa, "det är tråååååkigt att vara nykter".

Jag funderar lite på att installera Dreamwever på datorn igen för att fixa med min hemsida. Den är helt klart föråldrad vid detta laget. Bland annat står fortfarande Pernilla som min fru och det var ju ett tag sedan nu hon var det. Plus att jag får nått vettigt att pilla med. Vore kul att göra en lite mer avancerar sida igen. Nu är den så enkel dem bara kan vara eftersom jag var uttröttade på tungladdade sidor med en massa krafs och onödig grafik när jag gjorde om den förra gången. Men nu när jag tittar på den så är den bra tråkigt. Behöver helt klart piffas upp lite.

Jaja, får se om jag orkar ta tag i det hela. Var sak har sin plats i tidens virvlande bäck. Först ska jag äta lite "frukost" i vilket fall som helt. Bara en sån sak.

Ok, jag ger mig. Det kanske inte var det smartaste draget att sova bort hela dagen. Det har enna som blivit lite småsvårt att komma till ro nu när jag sovit en 14 timmar redan eller nått sånt.

Men, jag sitter och har det rätt bra trots allt. Har en massa magazin som jag inte gått igenom utan de har bara blivit liggande, bland annat 4 nr av "Café" och två av "Populär historia". Så jag har att pyssla med.

Det enda som retar mig är att jag har så förbannat ont i kroppen och är spänd som en liten fiolsträng. Det är verkligen dags att leta sig ner till gymmet igen. Så man får nån form av cirkulation i kroppen.

I morgon måste jag ringa min kontaktperson på psyk, hon har sökt mig sedan i torsdags men jag har hela tiden missat hennes samtal och när jag ringer har hon gått för dagen. Jag behöver bland annat nya recept på lite olika saker som har tagit slut. Sen ska vi väl diskutera kring dfen 20/2 kan jag tro.

Jag hoppas även får höra från soc angående den där lägenheten. Vore underbart att kunna börja planera flytten. Även fast det blir ute i tassemarkerna. En egen liten lya skulle sitta som en smäck vid det här laget.

Jaja, jag lär inte somna genom att sitta här och pladdra. Dags att intaga vertikalläge igen. Man får ju göra ett gott försök i alla fall :-)

Oj vad mycket sömn det blev idag. Hela dagen har ägnats att att djupt nerbäddad ligga och sova så gott så gott. Det kostar på att roa sig och dessutom sen sitta uppe hela natten.

Fast det är ingen fara på taket inte. Jg kommer nog somna lika gott igen när jag väl lägger mig idag igen. För jag är så trött så trött så.

Så jag bjuder er godnatt.

Ok. Klockan är halv jävla 5 och jag sitter och letar desperat efter min systers telfonnummer på nätet. Jag har bara vissa problem med det hela. Som att jag inte har en aning om vart hon bor till exempel. Eller vad hon heter, knappt. Har installerat alla mina släktforskningsprogram på datorn. Vet precis vad min farfars far heter, vart han bodde och arbetade men har inte en susnig om vart min syster finns. Men jag har fått pippi på att jag ska söka upp henne för att lösa lite av gåtorna vart jag kommer från. Varför hade hon och min far så katastrofdålig kontakt de sista åren? Vem var han när han var yngre? Fan jag skulle kunna stå bakom hemme i ICA kön och inte ha en aning om att hon stod där? varfrö kom hon inte på farsans begravning? Lever hennes mamma?

Jag har ingen aning. Jag träffade henne genom jobbet en gång för sidådär 10 år sedan. Vi utväxlade några trevliga påskkort. Resten är en dimma. Men det är ändå min syster. Mitt kött och blod.

Som ensambarn är man just det. Ensam. Det finns igen att sörja ihop med. Ingen att skratta med. Man är embarmligt ensam. Visst, det gör en stark. Jag vet att jag framställs som en svag individ här i min blogg, en som inte pallar. Men hade jag inte varit så stark som jag trots allt är skulle jag gett upp redan 1991. Men jag vet vem jag är, vad jag är och vad jag pallar. En ensam uppväxt har format mig till att bli en självständig individ.

Men just därför vill jag träffa min syster. För hon växte även hon upp ensam. Hon var 10 eller nått sånt när min fader lämnade sin fru för min mor. Eller om han blev utsparkad, inte fan vet jag. Men jag vill gärna få reda på hur det var.  Men hur upplevde hon det. Jag vet att hon var barnvakt åt mig några gånger när jag var liten. Kramades vi eller tyckte hon bara att jag var en vidrig unge. Hur doftar hon? Är hon lycklig? Har hon barn?

Fan jag kanske är morbror utan att veta om det.

Fan jag vill också ha ett syskon. Det hade varit skönt att ha någon att dela sorgen med då för 10 år sedan när min far dog efter att plågats på det allra vidrigaste av cancer i nästan 5 år. Men det fanns ingen då förutom min mamma som i sig var slut efter att ha vårdats sin make dag ut och dag in samtidigt som hon själv plågades av cancer och ryggbesvär och trots det gick till jobbet.

Där fanns bara jag, som morgonen efter att min far dog gick till skolan för att lära mig mer om männiksans alla sjukdomar. Gudskelov så skickade mina underbara kursare hem mig med en gång när jag berättade hur det var. Men ändå. Jag kommer från ett släkte på båda sidor som inte ger upp bara för att det tar emot lite.

Men det vore så gott att träffa min syster för att ställa de där frågorna. Ta en kaffe ihop. Bara känna att man delar en stam på trädet man växer från.

Visst vore det underbart.

På tal om inget. "Dont belive the truth"

¨Med risk för att verka tjatig, men denna låten säger mig så mycket. Säger allt jag själv vill säga. Om jag bara fann orden men det har redan Oasis gjort för mig. Återkommer ofta till den, jag vet. men vad fan. Nått måste man ju tro på. Stå ut med reklamen i början. Sätt dig sedan ner och lyssna till texten. För det är PRECIS det jag vill berätta för dig.

Fan jag kan inte, vill inte sova. Det här har varit en bra dag för mig. Tro det eller ej. Hade bara ångest den lilla stunden jag var i affären men då visste jag ju att jag skulle få lindrign snart eftersom det var öl jag köpte. Vet inte varför jag sluppit undan de värsta attackerna i dag. Kan bero på att jag druckit men det kan inte vara hela svaret. Nope. Come on now baby blue. Iband får man bara såna dagar till skänks. Dagar när allt liksom bara flyter. Det är de dagarna man lever för.

Inte för att jag önskar vara tankad resten av mitt förhoppningsvisa långa liv, men nog underlättar det.

 

Deppar. Jo vänner. Gör det. Det är den dystra sanningen. Men Oasis räddar mig från att falla för djupt idag.

Hur i hela värden fungerar vi människor. Hur och varför blir vi rasister. Det finns finnar som avskyr araber. Men vänta lite. De är finnar. Finland var i 1000 år ett lydrike till Sverige. Finnar var "nästan svenska, men inte riktigt". Trasch liksom. Vad fan är de nu då? De lever i en skyddad verkstad, i alla fall här i Borås där det finns folk som är födda här men som bryter åt helvete på finska eller knappt fattar det svenska språket överhuvudtaget. Men de gillar inte ?utlänningar?

 

 

Det värsta är att det finns blattar som avskyr andra blattar. Hur dumma kan de bli utan att nån sätter ner foten. Eller alla dessa som utnyttjar att de är blattar? "Jag inte förstå svenska" i tvättstugan. Nähä. Du har nog med vett att sätta upp en tvättid men du fattar inte att jag har bokat MINA maskiner?

 

 

Men jag kommer aldrig att glömma hur min mormor berättade att det inte fick ta vatten ur den gemensamma brunnen på gården i Viskafors utan var tvungna att hämta vatten hos en barmhärtig granne eftersom de andra på gården satte ett hänglås på brunnen. För de var ju "finnjävlar". Sorry arslen om nån lever fortfarande, de var Ingermanländare.

 

 

Jag har fuskat lite i släktforskning och funnit att på min faders sida stammar jag från bönder, fabriksarbetare och indelta soldater sedan många hundra år. På min moders sida stammar jag från... tja, fan vet. Vi kommer från Ingermanland. En gammal Svensk koloni dit de värsta brottslingarna skickades. Min morfar var lång och blåögd, en äkta arier. Min mormor var liten och hade de allra vackraste guldbruna ögon man kan finna. Så jag misstänker att min morfar stammade från en tjuv och min mormor från en gammal rysk släkt. Armas, min mormors kusin om jag fattat allt rätt, är snedögd som en mongol så nog fan finns det tartarblod i mig. Han är dessutom berömd poet i Ryssland så jag kan se att min drift att skriva finns i mig från födseln.

Alla vi Hiiris är förresten drivna av att skapa, kusin E spelar löjligt bra gitarr, kusin A spelar för husbehov, kusin J skapar i lera och med stenar, kusin J är välkänd skulptör, kusin E sjunger vackert så det förslår. Likadant med hennes två systrar. Moster R är textilkonstnär och målar. Resten, tja ska jag vara ärlig så tror jag resten lider av att inte göra, att inte skapa det som lever i dem. Själv skriver jag taskig poesi och bloggar.

Vi är alla drivna av att skapa, kreera. Göra nått av livet. Den driften tro jag kommer från det Ryska.

Min mormor och morfar är mina hjältar i livet. När det är svårt att leva så tänker jag på vad de försakat för att jag ska få leva. De genomgick som min mormor sa, tre världskrig. Min morfar blev inkastad i en cell under ryska revolutionen med en revolver. Han tänkte ?vad ska jag med den till?? tanken var givetvis att han skulle skjuta sig själv så att nån slapp att ta ansvar för ännu en ung bondes liv. Men han kom ut fast hans bröder försvann en efter en i revolutionens skugga. En gick på ett tåg sedan dess har ingen sett honom eller hört vad som hände honom.

Men min morfar överlevde, träffade min mormor, de startade en familj där två barn dog i späd ålder. De levde lyckliga i några år innan helvetet började igen. Finska vinterkriget sedan andra världskriget. Det var viktigt för min mormor att skilja dem där åt, därav de ?tre världskrigen?. De blev satta i fångläger. Men en dag fick de nog, valde att rymma. Min morfar sa ?öppna porten, vi går nu? och den snopna vakten kunde inte annat. Så autoritär kunde min morfar vara. Så de gick, trots att de hade 4 barn med sig, ut genom porten medan vakterna tog sitt förnuft till fånga och började skjuta efter dem.

De vandrade över isen från finland till Sverige, blev utslängda, vandrade tillbaka med ett nyfött barn på en pulka (min mor). Min morfar jobbade sedan för Tyskarna med att bygga ubåtar. Hans nazitendenser hängde med till att han dog. Visst är det tragiskt. Men han hade blivit jagad av kommunisterna sedan han var 16 år så hans val var lätt. Men nog var det pinsamt när han som 90-åring gjorde Heil Hitler. Men samtidigt kan jag förstå honom. Han bytte en tyrann mot en annan. Stalin var ju ingen klippa att luta sig emot han heller.

 

Min goda vän Maria P, som ofta till min glädje skriver inlägg på min blogg, har liksom jag rötter i Ingermanland. Vi har båda fått höra hur våra föräldrar fått växa upp i det här vackra landet och slåss mot fördomar och rena dumheter. Min mor blev satt i Svensk skola och fick stryk av sin lärare för att hon inte kunde svenska. Det har gett henne en aversion mot lärdom. Hon rankar hårt kroppsarbete högre, vilket har skapat många kontroverser mellan oss då jag velat ha mer av livet än ett evigt kneg. Hon vill inte gärna att man ska ?tro man är något? och jag för min del tror det hela stammar från att hennes lärare ?trodde hon var nått?.

 

Min far var uppväxt i en borgarsläkt. En far med eget företag, en farbror med eget företag. I en välbärgad borgarfamilj. Största åkeriet i staden. Yngst. Lillpojken. Bortklemad, alltid en storebror som tog hand om alla andra om det krånglade. Mina farbröder var alla lyckade men en jobbade ihjäl sig, en dog i sviterna av sin alkoholims, min far på sätt och vis med. En farbror tror jag lever men jag vet inte riktigt.

Min far började som springpojke, fortsatte som privatchaufför och trädgårdsmästare och sedan säljare med Europa som område. Sedan slutade han som revisor innan nerverna satte stopp för det hela. Samma nerver som jag ärvt. De nerverna plus det Ryska tungsinnet. Grattis Jonas :-) Dessutom utvecklade han en alkoholism under åren på 50 och 60-talen när han åkte runt och sålde och ?representerade?. Han var född 22 om någon undrar, så han var 48 när jag kom till världen. Jag har en syster född 55 som jag inte har den allra minsta kontakt med. Själv är jag född 70. Jag har även ärvt alkoholismen fast jag inte representerat en enda dag i mitt liv. Så lätt kan det gå.

 

Jag och min kusin E hade en riktigt intressant och givande diskussion kring detta i morse. Han har verkligen koll på släkten och jag hoppas att vi kan samla alla Hiiris (betyder mus på finska) till ett riktigt stort jäkla baluns till våren. 16 kusiner är vi och alla har ynglat av sig.

 

Men tittar man noga på det så är det ju ett jäkla under att vi finns till alls. Allt beror på två människors livsvilja, beslutsamhet och kärlek. Det finns ett kort på mina morföräldrar i stugan, ett kort taget där nere där se står och tittar på varandra, min morfar i den helt dunderfåniga hatten som mormor köpt i Las Palmas. Men de är som nykära efter nästan 70 år ihop. Jag hoppas jag finner sån kärlek nån dag.

 

Men för att återgå till det påbörjade temat. Vad vill rasister egentligen? Vill de ha inavel? Att syster skaffar barn med sin broder för att hålla blodet rent? Det måste ju vara rasistens högsta dröm. Alla har tre ögon och spelar banjo?

 

Hur jävla dumma får folk egentligen bli?

För att återgå till ett tidigare tema. Kollade just på "Brottskod: försvunnen" på ettan. Vilken milsvidd skillnad från embarmliga Wallander.

Så fick jag det sagt. :-)

Nu go vänner släcker jag ner. Ska försöka sova lite, fast lusten att sova är lika med noll. Men jag vet att jag borde så varför inte ge det hela ett försök liksom. Helst skulle jag sitta uppe hela natten och vänta på morgontidnigens duns på golvet, men jag vet hur dåligt jag mår av att sova för lite så jag ska ge det ett försök.

Har en öl kvar att dricka, en cigg kvar att röka, sen får det vara nog för idag. Tänk att det bara var några timmar sedan jag och min kusin somnade i soffan framför en Fellinifilm. Märkligt.

Det är sådana här dagar, när man inte kan koppla det som hänt tidigare på dagen med just den dagen som gör livet värt att leva. Helt klart eftersom man lever ett helt liv på bara en ynka dag.

I morgon måste jag ringa till min kontaktperson på psyk för nya recept, hade visst inte alla som jag trodde jag hade. De hade gått ut. Så i kväll fick jag klara mig utan en av de där starka medikamenterna som håller mig på rätt kurs. Men vad fan, en dag hit eller dit.

Men nu.... god natt go vänner.

Fick ett tokryck nyss och ringde en gammal kollega tillika vän som jag inte pratat med på ett hjalvår med eller nått sånt. Hon hade bett om lösen och jag gav den men sen for fan i mig och jag ringde upp männskan. Såhär mitt i natten. Gudlekov så jobbade damen natt så det var inte så tokigt tänkt i alla fall.

Men det var gott att prata med henne igen. En del männskor saknar man liksom. Så Polare M, tack för pratstunden.

Ok. Här på blogg.se kan jag lätt följa besökssiffrorna jag jag är lite chockad. Minst sagt. Med tanke på att det är en "låst" blogg så verkar det som 100% av de som har lösen följer mina äventyr. Jag blev chockad över intresset av att få ett lösen men jag är ändå mer förundrad över lusten att läsa. TACK alla ni som följer mitt liv. Jag är både generad och lite faschinerad över att någon överhuvudtaget kan finna intresse i en liten tjock mans kamp för att finna ett hyggligt liv.

Gode gud vad jag längtar till att Allsvenskan ska starta. 7/4 är första hemma matchen för Elfsborg på Borås arena. Jag längtar, längtar, längtar. Sitter och tittar på fotbollskväll på tv4 och kan inte få annat än rysningar när jag tänker på det som komma skall. Att få stå i klacken och sjunga öronen av sig för att bära laget till vinst. Eller att få vara sorgsen med 1000 andra när laget (förhoppningsvis inte) förlorar. Att ingå i den gemenskapen. Det är sånt som kallas livskvalitet.

Jag har min tröja, min halsduk redo och jag ska betala inträdet i Guliganerna och IF Elfsborg när pensionen kommer. Allt för att få 90 minuter i veckan fyllda av lycka. Att stå på Borås arena med 14000 andra är så jävla bra att man inte ens kan förklara känslan.

Som sagt, tittar och försöker fårstå varför någon annan överhuvudtaget tittar på Wallanderfilmen på tv. Men Johanna Källström är död. Ett offer för sig själv. Filmen liksom flyter bort när jag tänker på det. För jag kan förstå, bättre än jag själv vill, varför hon gjorde som hon gjorde. Kan förstå hennes val.

Det som gäller för mig är att inte ramla ner i samma svarta hål. Igen. För det är så nära, så djupt inom mig. En känsla av att allt ändå redan är över och att resten av livet kommer bli en enda lång Golgatavandring.

Jag önskar jag vore religiös. Hade någon sorts förankring i tanken på livet. Men jag har inget sådan. Jag är agnostiker vilket kort sagt betyder att jag inte vet vad jag skall tro på. Det är nog det svåraste man kan vara. Är man totalt utan tro så ser man livet som en parentes, har man tro så ser man det som början. Jag vet inte hur jag ska tro. Jag är livrädd för att dö, gudskelov, det är nog det som räddat mig kvar i detta allt så undebara liv som vi har. För nog är det en fantastisk gåva vi fått. Att leva, känna solen, älska, berusa oss, äta gott, vara nära dem vi tycker om och älskar. Skratta, gråta. Allt det där är något gudomligt. Men jag är inte säker på vart det kommer från.

Fan, jag har av någon för mig helt underlig anledning ont i mina hälar. Om jag bara kunde fatta vad jag gjort? Det känns som om jag stått  på hälarna en hel natt eller två dagar eller nått. Hur går sånt till? Varför i hela fridens namn får man ont i hälarna liksom?

Mycket har jag haft ont i, eller snarare har jag haft ont överallt. Men i hälarna?

Sånt väcker ju frågor inom en. Har jag stått hela natten medan jag sov tro? Jag vet inte, fan jag sov ju. Men jag vaknade i ju i soffan så jag utgår från att jag sov där ialla fall den största delen av natten. Men problemet pockar på uppmärksamhet för jag har faktiskt vansinnigt ont i hälarna.

Bara att sitta här framför datorn med fötterna i golvet gör ont. Jag är tvungen att lyfta hälarna från golvet men då blir jag bara trött i fötterna av att hålla uppe hälarna. Helt klart ett problem.

Ont i hälarna? När hörde man talas om det senast?

Fan, jag försöker, jag försöker verkligen att titta på Wallanderfilmen på tv men jag blir bara helt förstörd av det dåliga skådespeleriet, den overkliga historian och att de kallar folk utvecklingsstörda.

Jag pallar bara inte med svenska deckare. De är så många mil från Engelska eller Amerikanska förlagor.  De Engelska är liksom mysiga oftast och de Amerikanska är verkliga. Vem i hela fridens namn kan tro på intrigen i fuckin´ Wallander? Och måste skådespelarna vara så förbannat usla? Ola Rapace har fan inte gjort något vettigt sedan den fullständigt LYSANDE "Tusenbröder". Vi snackar "allt om min buske" liksom.

Wallander my ass

Usha. Magen börjar säga ifrån. Den har fått nog av ölpimplande, cigarettrökande och snusandet. Bristen och överfödet av sömn och det skämmiga av att vara en sån som mig. Två steg från uteliggare.

Jag pratade just med Polare R som just sagt upp sig från jobbet som sjuksköterska på min gamla arbetsplats och ska börja som elekriker vid sjukhusets stora nybygge. Jag kommer, den dagen när den väl kommer, sakna honom på jobbet. Men jag beundrar hans mod att ta ett nytt steg i livet, att bryta upp från något han är missnöjd med.

Själv saknar jag det modet. Jag sitter gärna fast i en situation jag inte trivs med bara av ren bekvämlighet. Man vet vad man har liksom.

Men nu har jag ju chansen. Jag har kommit från ett jobb där jag tror att jag gett det jag kan ge. Jag är tom. Som det är nu så har jag inte mer att ge, jag har fullt upp med att sköta mig själv och inte ens det går så bra. Hur skulle jag kunna hjälpa andra då?

Så, nu kanske jag ska ta chansen, att när jag väl blir bättre, göra något helt annat. Jag har gjort en massa innan jag ramlade in i vården, mestadels på olika fabriker. Lastat däck på Viskafors gummifabrik,. jobbat i labbet på en annan gummifabrik. Lastat slitbanor på samma fabrik. Klistrat etticketter under smörburkar (jag vet, det låter helt sjukt men det var mitt jobb), vaktat plaströrsmaskiner. Jobbat på labb på samma rörfabrik. Sålt bilar. (jag var fruktansvärd, jag kan ju inte sälja ens den allra minsta smörkula).

Så det kanske är dags för nått nytt. Fan vet. Men jag får först hela mig själv, friskna till. För inte fan tänker jag vara pensionär resten av livet. Och det handlar inte om pengar som Alliansregeringen tycks tro. För man anpassar sig. Men jag vill inte leva resten av livet i en säng helt enkelt. Det där berömda "utanförskapet" betyder nått helt annat för mig än för andra.

Det betyder inte att jag känner mig mig mindre värd än dig även om man vill få mig att framstå så, utan jag vill ha ett rikt liv, vänner, ingå i en social gemenskap. Jag är förbannat trött på mitt eget sällskap.

Jösses. Läste igenom mitt senaste inlägg och det var väldans vad jag knattrade på då. Nytt bloggrekord i längd. Men det känns så befriande att kunna skriva helt utan att vara rädd för att mina barn läser det jag skriver. De kommer helt inte in på bloggen, sen har jag ju Expressen-bloggen att skriva småkrafs på. Lite enklare liv på den bloggen helt enkelt.

Just nu sitter jag med magen full av ris och köttbullar, tant mamma är en klippa på att göra mat och det glädjer mig att hon har tagit upp sin stora hobbien igen efter sin stroke. Det var för sorgligt att se hur hon blev passiviserad av den där knäppen men nu så börjar hon komma i form igen :-)

Själv så mår jag sisådär. Kan inte påstå att jag är i form precis. Det som är skönt är att jag inte har något som helst på schemat i nästa vecka. Inte ett skvatt. Allt är inställt i väntan på det där mötet den 20:de när min kontaktman på psyk, min teurapeut, min alkoholhandläggare, förhoppningsvis min sjukgymnast och även folk från soc kommer medverka. Nya tag och nya vindar förhoppningsvis.

Det har tagit 4 år, egentligen en ren katastrof att man kan lämna en människa i kris så ensam så länge, men nu tas det ett helhetstag på mig och jag är djupt tacksam för att jag lever i ett samhälle där hjälp finns, även om man får vänta på den. Men lite har jag att skylla mig själv. Jag har upprätthållt en fasad av att allt funkar. Och det har det gjort mellan varven. Men nu är jag nog på botten misstänker jag. Eller snarare hoppas jag på det.

Jag längtar efter min egen lägenhet. Att ha en dörr att stänga. Att omge sig med sina egna saker. Att få ett hem som jag kan kalla mitt eget. Jag har nu bott hos tant mamma eller i stugan i ett år. Det är alldels för länge.

När jag tänker på alla de som står helt utan plats att bo på blir man nästan tokig. Sånt borde inte få förekomma i ett modernt samhälle. Jag har ju ändå¨morsans vardagsrum att bo i, även om det driver oss båda till vansinne.

Men jag har min älskade, älskade dator, mitt fönster ut i världen, värme och en säng att sova i.Än så länge har jag min ena katt hos mig. Min lilla Chips. Lancelot befinner sig hos moster i Trollhättan. Jag vet inte riktigt hur det ska gå med honom. För mig känns det dunderkass att avliva en helt frisk, ung, kelig katt men jag vet inte riktigt hur det hela ska lösa sig.

Chips ska överleva vad som än händer. I värsta fall så bor jag fan hellre i skogen med henne under en gran än avlivar henne. Hon har torkat mina tårar, delat mina skratt, sovit bredvid min kudde allt för länge för att jag ska svika henne. Jag har ju fått ett erbjudande att låta henne bo i Herrljunga i ett år men det gäller att jag får tummen ur och ringer.

Tja. Jag får lösa livet lite allt eftersom verkar det som :-)

Sådär ja. Ångesten började krypa på mig igen, givetvis eftersom jag drack igår. Då kommer ångesten som ett brev på posten. Så jag gjorde det enda okloka och begav mig till affären på torget för att införskaffa lite mer folköl. Nu är det tredje dagen jag lindrar ångesten med alkohol. Inte bra. Alls.

Det enda som händer är att jag mår toppen och kanon i några timmar för att senare sjunka djupare ner i ångestträsket. På sista tiden har jag ju som vi nu alla vet drabbats av akut depression i samband med drickandet. Så jag borde givetvis härda ut.

Men som det ser ut just nu så har jag bara inte kraften att ta tag i mig själv och lyfta mig från alla dumheter som samlas som slagg i hjärnan och läcker ut så fort det får tillfälle. Så, jag öppnar en folköl och lyfter mig själv från tristessen ett tag.

Det är inte det att jag har något sug efter alkohol. Jag tillhör inte de alkisar som knatar omkring och känner för att bli full liksom. Jo, det klart, är det fest så nog fan vill man bli tankad. Men för det mesta så skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan alkohol i mitt liv.

Men det är när ångesten sätter sina klor i mig som jag tar till alkohol, helt enkelt för att det fungerar så¨föbannat bra. Man drar 2 folköl på raken, sen fyller man på med en i timman ungeför. Det vore ju inget problem om dygnet hade mindra antal timmar. Men efter 12 vakna timmar har man fått i sig 14 folkisar. Aldrig full, bara småtankad. Lite lummig sådär.

Genom det beteendet i ca 8 år har jag utvecklat en alkoholism som ställer till det för mig, min familj och dem jag älskar och avgudar. Mina barn skäms för mig och är arga på mig för att jag är som jag är.

Sen har jag även utvecklat en tolerans. När jag lades in för avgiftning 2004 så hade jag 3,8 i promille men mina vänner som körde upp mig till psykakuten kunde inte se på mig att jag var full. När jag åkte fast för rattfyllan på min moped hade jag 1,3 i promille och kände mig inte det allra minsta påverkad. Bara lugn. Polisen såg heller inga tecken på berusning hos mig eller hade något att invända mot min körning och de är väl experter på att känna igen en tankad männikska.

Men den där toleransen sätter käppar i hjulen för mig när jag dricke vid "festliga sammanhang" eftersom jag måste dricka så mycket för att bli full och inte har den allra minsta aning om varet gränsen går just den kvällen. Ibland kan jag dricka 14 starköl, en lite vin och x antal groggar och inget händer. Ibland räcker det med några glas vin för att jag ska tappa alla gränser. Vilket givetvis gör att man gör bort sig.

Man är ju trots allt ett fyllo liksom.

Men, den största delen av mitt liv lever jag nyktert. Jag är nog mest en periodare. Eller har blivit det sedan jag fick upp ögonen för min egen alkoholism. Innan dess drack jag varenda dag i 4 år. Alltid nått, iall fall en två tre öl, inköpta på vägen hem från jobbet. Helgerna var ett enda frosseri i alkohol. Från fredag kväll till söndag eftermiddag.

Jag har svårt att stoppa när jag sätter igång. Det blir gärna dagar, veckor i taget.  Tills magen säger stopp, eller ångesten är så stark att jag bara måste sova. Eller tills jag helt enkelt har fått nog av alkoholens bojor. Sen är jag nykter några månader. Tills jag får en ny ågestattack och återigen tar till det enda verksamma som jag vet.

För man kan kalla alkohol mycket, men det är den bästa ångestdämparen som finns. Det kan var och en som är en orolig själ vittna om. Men den har även den paradoxala effekten att den ökar ångesten när spriten går ur kroppen. Då har man (jag) bara två val. Antingen fylla på med mer eller sova, sova, sova.

Så. Jag är en av de där som finns i alla skolklasser som blev alkis. Det hade jag inte riktigt räknat med. Min före detta svärfar (lilla grabbens morfar) som är läkare så tecknen redan 1999. Det klart, de fanns ju där. Att jag drack öl hela helgen, inte mycket men det var heller inte långt att sträcka sig för jag hade den nära mig hela tiden. Att jag åkte omkring med gömda öl i bilen, jag hade en i handskfacket en gång och den ramlade ur när vi skulle leta fter nått, kommer inte ihåg vad det var.

Så, ska man se nyktert på det hela så har jag vandrat vägen mot alkoholism ända sedan jag tog min första fylla på en flotte på Viskan tillsammans med mina vänner 83 eller 84 eller nått sånt. Jag har oftast varit fullast på festen om man säger.

Det som retar mig mest med det hela är att jag är fullt medveten om mitt missbruk men inte pallar att fixa det på egen hand. JAg vill helst klara upp mina egna problem på egen hand. Men jag har fått accpetera att jag inte klarar denna kampen på egen hand.

Jag kan inte lova att jag ska hålla mig nykter resten av livet. Fan, jag kan inte ens lova att morgondagen blir nykter. Men jag tänker inte sluta kämpa för att besegra den demon som tagit över en sån stor del av mitt liv och som tagit så mycket ifrån mig, saker, personer jag älskar.

Jag vill så gärna att mina barn ska vara, kunna känna sig, stolta över mig. Men som det ser ut nu är de inte det och jag vet om det. För precis som jag skämdes för min far när han var full så vet jag att mina barn skäms för mig när de träffar mig i affären där jag köper tre sexpack folköl.

Problemet är ju just att den enda lindring jag kan få från min ångest är genom alkohol. Det funkar suveränt. Tyvärr.  Under de perioder jag mår bra, är fri från ångest, som i höstas, är det inte det allra minsta svårt att hålla sig från alkohol. Skulle jag då dricka på en fest så blir det civilicerat och ingen utdragen process utan det håller sig till just den kvällen.

Men när ångesten river och sliter i mig, när jag får ångesattacker fast jag bara ligger i soffan, så är det allt för lätt att ta sig en öl och sedan känna hur spänningar och ångest lämnar kroppen. Det är som att bära en tyngd på axlarna och känna hur den lyfts ifrån en.

En gång i tiden, innan 1991 när jag fick min första ångestattack var jag en levnadsglad, nyfiken, oftast glad ung man. Sen kom den första attacken och sedan dess har det inte gått en enda dag utan att den hemsökt mig på ett eller annat sätt. Inte en dag, inte ens en timma förutom när jag sover. Men då drömmer jag mardrömmar istället. Pernilla, (här behöver jag inte kalla henne före detta frun) klagade alltid på att jag fäktade och sparkade så i sömnen. Så klart jag gör. Jag är jagad, hemsökt även i drömmarnas värld. Jag är aldrig utsövd utan vaknar oftast helt slut.

Men, livet ger männiksor sina törnar och denna lott att bära är min. Jag är Bror Jonas Harald Carlzon, jag har panikångest och troligen en mild form av manodepression, jag är alkoholist och jag lovar att jag lider.

För er som känner mig personligen, för det är några vet jag som läser detta och vet vem jag är, som jag bland annat jobbat med, känner en annan Jonas. En glad skit nästan totalt utan hämningar. Jag vet att jag kan vara satans så rolig och folk trivs med att vara i närheten av mig. Så jag är inte så enkel som det kanske framgår av den här bloggen.

För er som bara känner mig genom bloggen så kan jag tro att jag framstår som en dysterkvist som mesta delen av livet sitter och tycker synd om mig själv. Jag lovar, jag har mer bottnar än så. Det blev jag påmind om när en gammal arbetskamrat bad om lösen till bloggen på mail. Men jag är som alla är. Det finns olika bottnar, flera lager. Jag älskar att skratta och älskar ännu mer att få andra att skratta. Då känner jag att jag lever. Då kan jag glömma bort ångesten för en liten stund.

Men jag tappade allt det där det sista jag jobbade. Jag tillbringade allt större delen av arbetsdagen inlåst på toaletten där jag hyperventilerade i påsar och mådde skit. Det som fick mig att förstå att jag inte kunde jobba mer var när jag, som suttit vid säkert 100 dödsbäddar, som tvättat så många döda kroppar (lite svårt det där, skriver man kropp, lik eller vad?) kunde inte stanna kvar tillräckligt länge i ett rum för att märka en död kvinna. Jag kunde bara inte stanna kvar, ångesten blev för stark. Jag tappade empatin och kände snarare sympati. Det proffesionella vek undan och kvar fanns bara min egen dödsångest.

Då kan man inte jobba som sjuksköterska. Även fast jag tänker på mig själv som en satans bra sådan. Påläst, ett genuint intresse för människor och empatisk. Vansinnigt duktigt på att ta prover, innan jag sakta gled ner i min tro på även det och bara inte kunde sticka bra. Jag älskade verkligen mitt jobb. Men när man inte kan hjälpa sig själv hur ska man då kunna vara ett stöd för andra. Jag älskade att arbeta med gamla, helt enkelt för att de alltid, var och en, gav mig nått varje dag. Tankar och idéer, nya sätt att se på saker. Perspektiv.

Så. Jag är Bror Jonas Harald Carlzon, snart 38 år och jag hoppas att jag är på väg mit nått bra.

För vad annat kan jag tro?

Jag sitter här och blir förbannad på livet. En helig ilska som uppfyller mig. Vad i hela fridens namn har jag gjort för att jag ska behöva må så här? Vad är det för mening med ett liv där man för ett ständigt krig med sin egen hjärna?

Fan, jag är i grunden en positiv person (jaja, skratta inte nu hahah) tro det eller ej. Jag ser hygglig ut förutom all övervikt, jag är hyffsat smart och jag är rolig. Men sen ska livet jävlas med mig genom att ge mig och min kropp signaler som bara inte borde finnas där.

Visst fan kan man bli galen för mindre. Ett litet, pyttelitet, område i hjärnan ger mig signaler om att jag är i dödlig fara fast det inte finns något att vara rädd för. Fan, en del lever sina liv på att bli höga på den där känslan. De hoppar ur flygplan, klättrar i berg och gör allt för att skrämma sig själva vettskrämda. Själv räcker det att jag ligger på soffan för att jag ska bli vettskrämd. Är det rättvist?

Fast livet är ju inte rättvist förståss. Det finns så många som har det sämre än jag. Fattiga, svältande, handikappade. Men jag är mig själv närmast och just nu är jag sur som satan på livet för att det gett mig gåvan att vara skitskraj helt utan anledning.

Jag är minst sagt lite förbluffad och lite smickrad över att så många har visat intresse för att läsa den här bloggen. Jag vet inte vad jag ska säga förutom tack så väldigt mycket för att ni intresserar er för en självupptagen liten besserwisser som tänker skevt och vint.

Tack!!!

Nu gäller det att hänga i känner jag. Ta mig samman tills det där mötet den 20/2 där halva vårdsverige ska ta tag i mig. Har en svag aning om att jag behöver lite nya tag. Kanske mer mediciner, eller andra. Nya infallsvinklar. Jag har inte varken tid, lust eller ork för såna där dippar som igår igen.

Inte för att jag skulle få för mig att verkligen göra något åt alla dessa destruktiva tankar som rullar runt i skallen på mig, men ändå. Blotta tanken på att de ibland tycks uppfylla mig gör mig lite skakis. Det är inte alls trevligt att veta att man kan bli så försenad i tanken att man överhuvdtaget funderar på att ta sitt liv. Nu har det hänt 2 gånger på bara ett kort tag.

Jag kan för mitt liv inte först vart de där tankarna kommer ifrån. För trots att jag har mina små problem här på jorden så älskar jag livet. Men det handlar väl mest om att leka med tanken liksom. Kanske ett rop på hjälp? Troligen. Men jag är samtidigt medveten om att det är mitt ego som pratar. Som vill ha uppmärksamhet. Ett enda stort experiment med syfte att ta reda på hur älskad jag är. Eller inte.

Det är lite skrämmande att jag kan resonera så själviskt. Med tanke på att jag har tre barn att finnas till för. Om jag bara kunde förstå vad tankarna kommer ifrån? De har bara börjat ploppa upp från ingenstans. Jag hade liknande tankar i början på 90-talet, innan jag fick min diagnos och trodde att jag höll på att bli galen. Då gjorde jag ett halvhjärtat försök genom att sätta mig i bilen i garaget och starta motorn. Men jag kom rätt snabbt på att det inte var en väg för mig att gå.

Det är likadant nu med. Men som sagt, det räcker gott med att jag leker med tanken för att skrämma mig. Jag som är så rädd för att dö och allt. Men det är ju tur det, för jag ser egentligen inte döden som en utväg. Men jag skulle gärna sova länge, länge. Men det förutsätter att jag vaknar igen liksom.

Ojojoj vad trött man blir av att falla samman, packa ihop sitt liv igen och sedan ha en helkväll i Flymader. Jag måste erkänna att mina minnen från den där helvkällen är lite sporadiska och splittrade på grund av intag av vitt vin och lite annat kraft som rann genom min strupe.

Hungrig som en varg är jag med fast jag åt en dunderfrukost bestående av Ingermanländska "kattöron", något som bara kan beskrivas som en först kokt sedan stekt pirog. Kusin Esko hade varit uppe hela morgonen och fixat iordning dessa och jag åt så magen stod åt alla fyra väderstreck. Jag måste lära mig att gör dem själv.

Förutom det så mår jag som om jag gått genom ett reningsbad. Det finns inget som lyfter dödens slöjor som lite trevligt sällskap och en smula vin. Det enda som retar mig är att jag lyckades göra bort mig och bli lite väl vinpåverkad. Igen. Så jag kan bara rikta ett stort förlåt till Gunilla och skämmas som sig bör.

Nu sitter jag och dricker bubbelvatten från sodamastern, det är nog inte helt fel att få i sig en liter eller två kan jag tro, Min stackars kropp är knappast i högform precis.

Men för att återknyta till tidigare resonemang så kan jag bara säga att livet åter skiner glatt och vackert. Trots lite motgångar här och där.

Nope. Fortfarande kvar. Drog till kusin Esko med fru igår istället för att sitta och tycka sådär synd om mig själv. Det blev en festlig kväll fast det klart att det blev väl mycket alkohol kan man tycka såhär i efterhand. Gjorde visst bort mig lite, det var nått med att jag slängt mig över datorn. Själv har jag inget minne av det men det stämmer å det allra säkraste och det var ju helt klart dumt.

Jag trivs alldeles förbannat ute hos dem. Där kan man vara sig själv för ett tag, slipper låtsas vara något man inte är.

Men, nu är jag hemma igen. Lite lagom bakis och dålig men vad fan, det var det värt. Bättre det än död liksom.

Men jag får se upp verkar det som. För de där tankarna på att avsluta det hela ploppar upp allt eftersom. Jag förstår inte vart de kommer ifrån för jag älskar ju livet. Men det kanske är just det. För när dipparna kommer så är tanken på att leva mitt liv som jag gör och fortfarande älska livet nästan för mycket. Det finns så mycket jag kan, borde, göra, men så lite jag kan. Min sjukdom håller mig gisslan liksom.

Men, i vilket fall som helst så blir det då inga själmord i denna familjen om jag får bestämma. Jag har annat att göra liksom.

Jo jag kommer att göra det. Banda allt jag kan. Men inte än. Jag har saker kvar att göra. Lite tjatter kvar med Polare C, några videos kvar att itta på. Så det blri inte än. Oc h fan ta den som rycker i mig förrän klockan 12 i morgon. Jg gillar att sova djupt länge :-) Äh, Var inte så orolig. Jag kommer inte dö. Jag är odödbar. Och skulle jag mot all förmodan inte vara det så vad fan. Då syns vi på andra sidan gränsen. Lovar att ta emot dig med ett flin, en kram sen går vi och tar en GT i den gudomliga baren.

Här kan inga barn se vad som händer... funderar på att låtat allt ta slut. Bara rinna ut i sanden, försvinna mellan tidvågorna. Låta Kent mala på med sina gitarrlingor och låta livet ta slut lika vackert som det började.

Ja, jag är en en gång i full fart med att planera att ta mig liv. Troligen kommer det inte alls hända.  1 för att jag jag är för feg, 2 för att jag är för fåfäng. Jag vill helst bli ett vackert lik och det är svårt att bli, speciellt som jag inte bantat ner mig än.  Men ska jag då förbanne mig dö vill jag göra det till kent i ett tomt, vitt rum med någon jag älskat som håller min hand (hahah, låt dem gärna slåss om vem som älskat mig mest).

Låt mig vakna i morgon. Men skulle det inte bli så så vad fan. Jag själv är så evinnerligt trött på det hela.

Men  var inte orolig. JAg gör bara som jag brukar. Jag blandar mina tabletter med alkohol och varje morgon man vaknar är en ny chans :-)

Govänner. Ni känner mig. Ni har varit modiga nog att ta er bakom min blogg. Inga barn i sikte som kan ta illa upp. Lurar på att ta upp det evig igen. Vet inte. Lyssnar till kent och lurar på att..... äh vad fan.

Ännu en dag när jag vaknade och mådde toppen och kanon. Visserligen satte den lilla ångestmotorn igång relativt snabbt men det var bara ett svagt bakgrundssurr. Det passade bra för jag var tvungen att ta mig till apoteket för att hämta ut min sömnedicin bland annat.

Jag passade även på att köpa två pilsner på bolaget inför meodifestivalen och sen knatade jag över gatan till ICA Kvantum och köpte en limpa cigg och mjölk.

Så, nu är nästan alla ekonomiska resurser borta. Jag har väl någon vilsen hundralapp kvar och det är 10 dagar kvar tills jag får pengar igen.

Tanken var att jag skulle gått på fotboll idag, Elfsborg spelar träningsmatsch, men även de 50 kronorna hade blivit lite för mycket för plånboken kom jag på när jag summerat det hela.

Så, jag får sätta mig med en god bok i stället eller nått och låta eftermiddagen flyta på i stilla mak.

Ingen dålig lördag det inte :-)

Vilken faslig tur att man inte är känd. Tänker fram för allt just nu på Britney Spears. Alla kan väl vara överrens om att hon verkar minst sagt ostabil för tillfället. Vad det beror på och varför är väl ingen idé att sitta här och spekulera kring.

Men själv har jag ju alldeles egen, ytterst personlig insikt i kring hur det känns att bryta ihop. Som vi alla vet. Men blotta tanken på att då bli förföljd av fotografer som domumenterade allt, precis allt, man gör, att se sitt namn på löpseldlar dag ut och dag in med mer eller mindre sanna händelser. Hua och fy.

Nä, då har jag det mycket bättre som okänd förmåga. Pengar är sannerligen inte allt.

Jösses. Just som jag satt här och filosoferade så överfölls jag av en oerhörd lust att lägga mig i ett varmt bad och ligga där och flyta i badkaret. Men här finns inget badkar, vilket i sig gör det hela till blott en tanke.

Kan man har sån tur att den där lägenheten som jag (kanske) får har badkar tro? Det vore gott. Ett varmt bad löser upp de flesta spänningar man kan knata omkring och ha.

Men nu är det som det är med den saken, hör finns det inte nått badkar så kanske man skulle ta en lång och varm dusch för jag känner hur spänningarna byggs upp i mig allt eftersom. Jag har inga bra erfarenheter av att må som jag gör just nu, det brukar ofta sluta med en total panikattack om jag inte lyckas bryta utvecklingen på något sätt.

Fast det är ju just det som är problemet. Just det att man har en förväntning på vad som kommer hända gör ju det hela till en självuppfyllande profetia. Jag förväntar mig att få en ångestattack och då får jag givetvis en sådan.

Nä som sagt. Det gäller att bryta den där spiralen på något sätt. Jag tror jag ska lusläsa lokalblaskan så kanske jag glömmer bort att jag borde må dåligt :-)

Jaha. Så jag somnade vid 03.30 nånting och vaknad vid 14.30 nått så nog har jag fått min dygnsvila. Jag vet inte riktigt än hur jag mår. Det visar sig väl under dagen kan jag tro. Men lite tur så slipper jag de värsta svallvågorna i alla fall.

Eftersom det är fredag igen så funderar jag på att bli rikitgt vild och galen och köpa mig en påse chips till kvällen. Lite dipp vid sidan av så är kvällen gyllene liksom. Fast då måste jag ta mig ut ur lägenheten och där tar det emot lite måste jag erkänna. Jag känner mig definitivt inte stabil nog för att ställa mig i kön på Netto. Fast jag måste ha cigg i vilket fall som helst så jag får väl lösa det där kan jag tro.

Så klart jag inte klarade mig idag heller utan ångesten utvecklade sig från ett svagt vitt brus någonstans inne i huvudet till att växa och växa tills jag stod 3 cm från en fulländad åntestattack. Så jag tog en luring, fel gjort jag vet, men jag orkade helt enkelt inte med en attack idag igen. Det blev en 2,8% folköl och mina lugnande.

Givetvis ett kass recpt för en med missbruk men som sagt. Jag pallade inte med att ligga och vrida min i ångest i en timma eller två i soffan. Inte idag igen.

Så nu känner jag mig lite lugnare igen. Det optimala hade väl varit en stadig 6a GT och sedan gå och lägga sig. Nu snackar vi om det optimala för att få bort ångesten, inte det bästa att göra. Men, jag har varken Gin eller Tonic hemma så det blev en staketpilsner och lite liggande i soffan.

Nu är jag redo för resten av kvällen. Man kunde ju önska att någon läkare kunde skriva ut nått mer effektivt lugnande än de milt lugnande som jag har nu. Men som alkoholist kan jag inte räkna att det finns en läkare i hela världen som skulle vara så dum att den tog risken att slänga in mig i ett annat missbruk.

Jag fick Sobril utskrivet en gång för några år sedan och de var rena guldet för mig den veckan den lilla asken räckte. Men det var bara som ett provisorium i väntan på att jag skulle få träffa en annan läkare.

Det var inte det att man knaprade pillren hela tiden utan det var bara känslan av att veta att man hade något i fickan att ta till om det skulle börja brumma i kroppen av ångest igen. Bara den känslan gjorde att man kunde strunta i ångesten, lägga den åt sidan så länge.

Men som sagt. Det är inget jag kan drömma om att få utskrivet.

Så, jag pillar i mig mina milt lugnande som man inte kan bli beroende av (Theralen för den insatte). Till natten har jag ju mina sömntabletter gudskelov. Utan dem skulle jag bli tokig för de får mig att sova nån timma per natt i alla fall även under de perioder när jag har svårt att sova.

Men herregud. Hur länge har Adam Alsing varit programledare för Jeopordy? Vart tog Magnus Härenstam vägen? Finns det då inget heligt i vår värld längre?

Nån yrhjärna ringde tidigare idag och ville köpa min bil. Sådär bara. Tydligen hade personen lagt märke till att bilen stått där den står i snart ett år, dessutom att den har punktering på ena framhjulet.

Men givetvis så säljer jag inte min kära Saab 900se inte. Men personen påpekade att den står och möglar i klädseln och det kan han ju ha rätt i. Jag kommer ihåg hur före detta fruns bil stod avställd en vinter och hela klädseln möglade i fukten så hon hade fullt upp en hel dag med att tvätta rent det hela. Så jag kanske borde starta upp bilen nån dag och värma upp inuti kupén så att det torkade upp lite.

Men tänk ändå att min bil är så jäkla snygg att folk tar reda på vem som äger den och ringer och ber om att få köpa den.

Inte illa.

Fan jag har fortfarande inte vant mig vid värmen här i lägenheten efter min stugtillvaro. Jag sitter i t-shirt och kallingar (jag vet, en otäck syn) och fläktar mig i värmen.

Det är en rad andra saker jag inte vant mig vid. Kommer på mig själv med att fundera på om det finns tillräckligt mcket vatten kvar för att koka en kopp kaffe. Toabesöken ska vi inte gå in på mer än att jag kan berätta att det är ofantligt mycket lättare att ha en porslinstron än inget alls.

Det är förbaskat konstigt att man ställer om så fort som bara en och en halv vecka. Så det kommer väl ta några dagar innan jag tar allt det där rinnande vattnet och värmen för givet igen.

Joakim Sjöhage kommer "hem" till Elfsborg igen. Så gott, för det ser lite tunt ut på forwardposterna med Keene och M. Svensson skadade och Berglund, tja. Han har väl kanske inte riktigt visat sin klass än om man ska utrycka det lite milt. Nu ser det  hela med en gång betydligt bättre ut inför årets Allsvenska.

Dessutom blev min dotter helt galen av lycka över att den unge mannen Sjöhage återkommer. Kanske inte rikigt av samma anledning som jag blev glad men i alla fall...

Det här med att ha två bloggar blev lite krångligare än jag hade tänkt mig. Vad hör hemma vart liksom? Än så länge har jag valt att välja ut lämpliga delar av den text jag skriver här och kopiera den till Expressenbloggen. Men kanske får jag finna en annan lösning, måste bara lura på det hela. Jag vill ju inte göra det knepigt för läsaren att följa vad som händer i mitt ack så ospännande liv.

Men tanken är i alla fall att jag på Expressen ska avhandla enkla saker, lite opersonliga betraktelser. En "light variant" av min tillvaro. Sånt som inte kan uppröra någon i min närhet eller så.

Här däremot ska jag vara lika skoningslöst ärlig som jag brukar. För här har jag ju lite koll på vilka som läser, att mina barn till exempel slipper läsa om deras fars stadiga förfall. Det är väl mest för mina barns skull jag valde att "låsa" bloggen. Lite mindre läsare blir det ju givetvis men samtidigt så har jag mer koll på vilka som får ta del av mina erfarenheter och upplevelser.

Jag vill även passa på att tacka för det till min stora förvåning stora intresse för att fortsätta följa mitt liv. En del har verkligen lagt ner tid på att skriva brev och förklarat vem de själva är och jag är djupt tacksam för att ni visar intresse för en liten tjock mans liv. Tack!

Jaha, så var man mätt då. Tant mamma hade redan hunnit göra mat så det enda jag behövde göra för att bli mätt var att ta för mig och sluka lagom mängd föda. Så nu är det bara resten av kvällen som skall fördrivas på lämpligt sätt. Fan vet vad jag ska göra.

Den lilla motorn har startat i mig och murrar lite försiktigt i bröstet. Jag hoppas bara att det inte blir värre än det redan är. Jag tänker mig att jag ska lägga mig ner på soffan och titta på tv och göra så lite som möjligt för att inte i onödan väcka odjuret.

Väl så.

Nä. Det där med att göra ingenting börjar redan blir väl tråkigt. Förresten finner jag mig själv görandes saker mellan varven utan att tänka på det. Kikar runt på nätet. Läser min mail. Donar och fixar och helt plötsligt är man full av verksamhetslusta.

Nå, det kanske var att ta i lite. Verksamhetslusta alltså. Men nått vill jag nog ha att göra. Funderar på att laga till lite mat eller nått sånt. Stoppa buken full med fett och socker och sedan ligga och pösa på soffan resten av dagen med ett lätt illamående.

Förövrigt mår jag hyggligt. Den där lilla ångestmotorn som brukar snurra runt är än så länge tyst och stilla och ingen är tacksammare än jag. Så länge den håller sig borta så är allt ok liksom. Problemet är ju att man trots att den är tyst ändå går omkring med en evig rädsla för att den ska starta igen. Så helt fri från den blir man aldirg. Den har på något sätt kidnappat en och har en i ett fast grepp.

Men än så länge så kan jag som sagt bara konstatera att den håller sig på avstånd och att jag är tacksam för det.

Det går tydligen ett rykte här på stadsdelen att jag skulle ha hängt mig. Så befängt. Som om jag skulle hänga mig! Fy så folkligt och vulgärt. Man blir ju verkligen inte ett vackert lik efter en sån handlig.

Nu har jag inga som helst planer att låta min bana sluta på ett så snöpligt sätt. Planerar att dö i armarna på en vacker brunett när jag är i 90-års åldern eller gärna äldre än så.

Jo, jag vet, det var bara nyssens jag umgicks med tankar på att hugga ner livets träd men det var nog mest ett rop på hjälp det hela. Jag hade nog mest blivit förbannad om jag vaknat upp och funnit mig själv avliden. Då hade verkligen den dagen varit förstörd.

Nu blev det ju inte så, gudskelov, För jag älskar verkligen livet, trots att det är en lite knaggligt väg jag vandrar. Men det finns så mycket gott att uppleva, så många intressanta människor att möta. Så många solstrålar att fånga.

Så. Inte fan har jag hängt mig inte.

Jaha, så var vi innne i fas tre av min sömnrytm, den där jag börjar vända på dygnet. Inte helt oväntat det hela. Det brukar vara så. Först kan jag inte sova alls på nån vecka, sen sover jag dygnet runt i några dagar och sedan vänder jag på dygnet för att senare börja om med att inte kunna sova alls.

Där ser man. Men jaja, jag får lägga mig i vettig tid i kväll, vara en snäll pojke och ta mina sömntabletter (det gjorde jag inte igår) och sedan försöka sova. Ett gott försök är det värt ialla fall.

Så, nu sitter jag med mitt "morgonkaffe" och försöker få nån ordning på vad som är upp och vad som är ner i världen. Inte helt lätt kan jag berätta. Idag har jag storslagna planer ska ni veta. Jag tänker nämligen göra precis ingenting. Inte ett skvatt. Nada. Jag menar, nån måste ju sköta den delen med här i världen och varför då inte en så lat person som jag som näst intill är född till att göra så lite som möjligt?

Vissa saker får jag väl sköta, som att andas och lite sånt. Men resten av tiden skall jag spendera görandes absolut ingenting. Låter det tråkigt? Jo, jag vet. Men en man måste göra vad en man måste. Jag är tuff så jag tror jag ska stå emot impulserna att helt plötsligt sätta igång att städa eller nått sånt.

Ett experiment väl värd att lägga ner sin själ i.

Dags att summera dagen. En helt ok dag ta mig fan, trots möte med soc och allt.

Det hela avslutades framför tvn där jag följde Svenska landlaget i fotboll spela 0-0 mot Turkiet. En rätt tråkigt match utan glöd men lite att pyssla med i alla fall.

Ni sitter jag med dagens sista kaffe och fundera på att bädda ner mig i all den goda värmen. Sov ju inte så många timmar förra natten så jag är rätt så trött. Kommer nog slockna som ett litet ljus är jag rädd för.

Nu är det två veckor fram tills det där dundemötet där halva världen plus jag ska vara med och allt bara för att jag mår kass. Så märkligt. Ok det har tagit mig 4 år att ta mig hit men ändå. Eller snarare har det väl tagit 18 från min första panikattack tills idag. Men i vilket fall så kan jag inte gnälla om att jag inte har stöttning från samhället.

Nä, godnatt go vänner. Nu ska lilla Jonas sova så djupt som man bara kan på sömntabletter och trötthet.

Förövrigt kan jag berätta att kaffe med kolsyra inte är nån hit. Alls. Hur vet jag nu detta då, frågar sig den förvirrande läsaren? Jo, igår morse när jag fortfarande var kvar i stugan så hade jag bara en flaska vatten kvar, dessutom kolsyrat vatten. Men, som alla vid det här laget vet, så får inget stå mellan mig och mitt morgonkaffe.

Så jag hällde i det bubblande vattnet i kaffekokaren i den trygga förvissningen att bubblorna skulle försvinna vilket de också gjorde.

Men sen var ju kaffet så förgjordat varmt så jag tänkte att "jag håller lite vatten i det så att det svalnar lite". Jag hade bråttom att få i mig kaffe serru.

Resultatet blev kaffe med bubblor. Nått av det värsta jag smakat på. Enda fördelen var väl att koffeinet kickade in rätt snabbt.

Men jag kan redan nu råda den afförsman som tror sig kommit på nått där i det där med att kolsyra kaffet att lägga ner idén.

Hua.

Fasen i min lilla sillåda vad trött jag blev efter mötet. Det tog nog mer på mig än jag trodde att sitta där och se fånig ut. Men då är det ju en faslig tur att jag inte har något inplanerat under 2 veckor utan har ställt in alla åtaganden fram tills det stora mötet 20/2.

Jag ska passa på att försöka stressa ner lite, kanske försöka åka och träna lite. Kanske kan det vara så att jag pallar det? Fan vet.

Sådär ja. Då har två¨trevliga männiksor från soc varit här hemma och jag ska få två kontaktpersoner från mobila teamet som skall sparka mig i baken lite när jag förfaller till att inte göra något överhuvudtaget.

Så, även om detta kändes lite obehagligt så gick det helt ok. Jag bjöd även in soc till mötet den 20/2 då psyk ska ta ett rejält grepp på min situation.

Så nu kan jag inte klaga på att jag inte har hjälp i alla fall.

Igår somnade jag till slut efter att ha tagit den där extra sömntabletten men jag var rejält trött när jag vaknade.

Idag tänker jag först och främst till affären för att köpa cigg och mjölk till kaffet. Sen får vi se vad det blir av det hela...

Åhhh, kom på att jag har sjukgymnastik i morgon. Självfallet tänker jag inte gå på den. Har fullt upp i skallen med socbesöket. Blotta tanken på att sätta sig på bussen och åka till sjukgymnasten är helt sjuk som jag ser det. Nä det får vara. Så jag tar telefonen och ställer in mötet redan nu. Synd för sjukgymnastiken ger mig en massa. Effekten av den avslappningen sitter ofta i flera dagar. Men en sak i taget. Liksom.

Terapin ger mig hur mycket som helst den med men med den är det lite knepigare. Den väcker en massa jobbiga saker i mig som tar ett tag att smälta. Man känner sig nästan lite hög när man går därifrån eftersom man kommit på en massa smarta saker men sen så smälter det hela ner till glödgande magma i hjärnan och bränner hål i alla skyddsvallar.

Men jag kan inte får bättre personer som hjälper mig. Alla, sjukgymnast (som förövrigt får agera terapeut med), terapeut, kontaktperson på psyk, läkare, alkoholhandläggare, soc.sekreterare, alla är toppen. Verkligen. Det är inte hos dem felet ligger utan hos mig. Fast, det är därför de är personal och jag patient förstås.
 
Så, jag har alla förutsättningar att bli om inte frisk så i alla fall stark nog att stå emot mina besvär. Gäller bara att jag gör mitt jobb med.

Jag har svårt att sova. Tor det eller ej men det beror på värmen. Är inte van vid sån värme. Att sova utan dubbla täcken och utan kläder är helt nytt för mig känns det som. Så jag tog mina insomningstabletter ännu en gång och hoppas att dubbla dosen gör gott. 

Jag vet att det låter tokigt med jag sitter just nu med en kopp kaffe och väntar på att Imavanen ska kicka in. Låter helt uppåt väggarna med koffein när man inte kan sova men det brukar funka för mig.

Självfallet är jag livrädd för mötet i morgon. Tre personer från soc kommer på hembesök liksom. Vem i hela fridens namn trodde jag skulle hamna i en sån situation? Jag som hade allt klappat och klart när jag var 30. En strålande blixtkarriär, vacker kvinna, hus på landet. Nu sitter man i skiten och har inte den allra minsta aning om hur man ska ta sig ur utan att göra som man brukar göra. Plocka ihop sin skit och börja klättra igen.

Fast jag börjar bli lite lack på att klättra hela jävla tiden. Vore gott med en raksträcka nån gång igen. Fast jag kanske redan har haft mina raksträckor och bekväma nedförsbackar när man bara behöver rulla med? Fan vet.

Men det är i alla fall för varmt för att sova. Så jag dricker mitt kaffe och tar det lugnt. Sömnen kommer, det kan jag vara säker på. Troligen efter socbesöket. Då ska jag sova och sova och sova. Kolla på tv, läsa, titta på film.

Nästa vecka däremot.... äh, vem försöker jag lura?

Önskar man hade ett gäng starköl här nu så man kunde slita tanken från bojorna som tynger dem...

Jag kom på att jag är livets Ringo Starr. Alla tycker jag är rolig (jaja inte alla kanske men de flesta IRL) en väldig massa tror jag leder bandet men jag får bara sjunga de låtar som är så dåliga att ingen annan vill sjunga dem.

När Beatles blev presenterade för Drottningen av England så frågade hon Ringo, som blev medlem av bandet allra sist, varför han startade bandet. John Lennon, en känd lustigkurre tyckte att Ringo var den roligaste han någonsin träffat och jag menar, Lennon träffade en och annan.

Men Ringo var bara trummis och inget annat. Han sjöng på några riktigt kassa Beatleslåtar (förutom Octupuss garden som är hur bra som helst).  Han sade i en intervju nånstans i slutet på 80-talet att han inte hade en aning om vad han gjort mellan 1964 och 1978 eftersom han varit full hela tiden. Hmmmm... känner jag igen nått där? :-)

Fast å andra sidan, Ringo lever, har hälsan i behåll och slipper få sitt liv släpat i smutsen som Sir McCarteny. Så vem vann? Egentligen?

Neeeej. Jag vet inte hur jag svara på kommentarer annat än att skriva ett nytt inlägg.... Det är då själva fan att ingen blogg kan vara fullständig. Men jag lyckas nog reda ut det hela kan jag tro. Tills dess så kan jag svara Miss Bordeline här att jo jag har bloggat i två år och nån månad och bara missat tre eller om det kan vara fyra dagar. Hela mitt liv finns på webben. Men det är en satans skillnad på inläggen märker jag.

När jag började var jag en jättebebis som hade en mamma (före detta frun) som tog hand om mig. Nu tar jag hand om mig själv och det vet vi ju alla hur det funkar :-)

Men jag lär för varje dag. Och återigen Missen, du var självklar att få ett lösen :-)

Kan inte hjälpa det men det känns lite som att komma hem till blogg.se Äntligen kan man få kommentarerna redovisade för sig så man slipper leta efter dem, äntligen kan man lägga in HTML-kod som man vill.

Visserligen, det var Expressen som kontaktade mig för att blogga hos dem men jag är osäker om min bloggstil funkar där. Den är ohämmad, otämjd och vild. Rak lina från skallen. På Borås sidan så står nån som kallar sig "Lic" över mig i lilla puffen fast hon aldirg skriver nått.

Är osäker på om jag överhuvudtaget ska fortsätta på expressen. Fast det klart, en massa plattetyder kan man ju skriva. Roliga figurer man ser på bussen och så vidare. Men jag vill ju att folk ska läsa det jag skriver, det är därför jag bloggar och inte skriver worddokument för mig själv.

Äh, fan det löser sig kan jag tro. Får väl finna former för mina båda bloggar kan jag tro. Kan vara intressant att lura på vart saker och ting hör hemma. Man lär så länge man lever liksom.

Klockan är sent och jag borde sova. Men jag har lite till att göra. Lite småpyssel som jag äntligen kan få gjort nu när det är varmt och gott och skönt och jag har ätit två gånger och druckit kaffe och en satans massa vatten bara för att jag kan.

I morgon kommer tre personer från soc "hem" hit för att ta tag i mitt liv. Den 20/2 är det stormöte med min psykkontakt, terapeut och alkohlhandläggare. Jag lovar att jag inte ser fram mot något av mötena. För man är aldrig så ensam som när man sitter mitt emot en massa männiksor som har en farlig massa makt över ens liv.

Men, ännu en prövning att ta sig igenom. Det har blivit väl många de sista 4 åren men vad fan, en till eller två, vad spelar det för roll? Jag vet vem jag är och vad jag pallar och i sista änden så pallar jag fan så mycket mer än vad jag tror själv tror ens vore möjligt.

Jag månde ha psykiska problem, vara alkis och jag månde vara svag många gånger. Men när det stormar så nog fan står jag kvar när allt blåst över. Gång på gång på gång.

Så jag sitter här med varma fötter för första gången på en evighet ochhar det bra och vägrar lägga mig. Tänker sitta och pillra med datorn och dona med mitt liv tills jag fått allt som jag vill ha det tills i morgon.

Jag må vara enbarmligt ensam, oändligt sorgsen men jag är fan, fan, fan inte svag!!!!

Vad är det som får mig att tro att jag är annorlunda från dig? Inget. Precis inget alls. Förutom att jag skriver om det. Men jag är säker på att du kan känna igen mycket av ditt eget liv i det jag skriver. Kanske bara en del, kanske allt, kanske, för en del inte alls. Men i så fall lovar jag att du har någon nära dig som går igenom samma maror som jag gör.

Kanske tar de sig annorlunda uttryck, kanske har de annan karaktär. Men botten är botten vare sig du ramlar från höger eller vänster kant. Det enda man kan göra är att borsta av sig den värsta skiten man fått på sig, och börja klättra upp. Ramlar du ner igen? Tja, börja om. Man kan inte annat för så är livet gjort. Så är det skapat. Vi är alla utrustade med en livslust som allt som oftast tar över allt annat.

Ibland sviktar den, det har den gjort för mig, som den trogne läsaren vet. För inte alls länge sedan. Men det var väl mest ett rop på hjälp och ingen hjälp fanns att få lärde jag mig genom den läxan. Det finns bara en person som förstår just det av mina problem och det är Chrille. Han vet vad det handlar om. Hur liten man ibland blir när ångest och oro och livsleda tar tag i en.

Sorry mina andra nära och kära. De flesta sket i vad som hände och det ska jag komma ihåg. Kan inte vara annat än att vara bitter. För nu vet jag att om jag ramlar genom isen spelar det igen roll om jag ropar på hjälp, det enda jag får höra är att jag ska ta mig i kragen och lyfta mig ur vraken om jag överhuvudtaget hör något alls.

Resten spelade döva. Kul. tack. Ingen idé att be er om hjälp alltså.

Jag kan förstå de som inte förstår utan säger åt mig att ta tag i saker och ting men jag kan inte förstå de som inte låtsas om att de förstår. Folk jag litat på. Grymt mina vänner. Grymt.

Vilken skillnad på hur tiden går här i vardagsrummet och nere i det lilla träslottet. Här, med all värme och allt det goda har tiden ikväll bara sprungit iväg. Nere i stugan sniglade sig kvällarna fram. Här har jag fulltsändigt glömt att titta på klockan. Alls.

Knepigt.

Hihihi, det är rätt kul. Jag har en ännu hemligare blogg som ingen utom jag får läsa. Jag har nämligen räknat ut att där kan jag skriva alla mina inntersta mörkaste (jajamen, det kan bli svartare än ni bara kan föreställa er) tankar för bara mig själv. Om jag skulle kola, inte för att jag har den allra minsta lust till det alls, men om det skulle ske, så får ingen läsa det. Där finns det nog med elände för en människa att läsa. Säkrare än att skriva dagbok eller skriva på datorn. För skriva måste jag annars går jag under.

Men den där bloggen har funnits där hela tiden. Där samlas allt skrot som ramlar upp i hjärnan när man inte sovit mer än 28 timmar på två veckor. Alla märkliga syner man får se då. Alla konstiga tanker och idéer som ramlar upp i sinnet.

Här kommer då en mitt emellan variant. Ni som läser detta är en noga utvald skara. Er litar jag på och skulle nån jävlas med mig eller min familj mer vet jag vart jag ska leta.

Det var aldrig min mening att mina kära och nära skulle lida men jag tänker väl sällan så långt fast jag tänker längre än ni ens vågar tänka på att göra. Men gränsen går vid mina barn. De är inte behövda att lida av att deras far mår kass. Det är inte deras fel.

Jag är som jag är. Full av fel och brister men med ett hjärta som är större än de flestas. Jag är så ego man kan vara men samtidigt så jävla full av empati. Det var det som gjorde att jag alltid nådde fram till de svåra patienterna, de som ingen annan orkade med. Jag har bara misslyckats med att nå en patient i hela mina nästan 17 år inom vården. Men då blev det visserligen totalfiasko. Patienten avskydde mig, anhöriga avskydde mig. Men en gång av alla dessa hundra under åren...

Jag har varit med så många gånger när ett liv har slocknat, torkat spya, skit, piss och samveten. Nu är jag själv lite på fallrepet men vad fan. Har jag stått upp i alla dessa situatiner så nog fan borde jag kunna stå upp i mitt eget liv.

Jag är uppväxt inom vården. Följde med min mamma på jobbet redan som en liten parvel. En chef jag hade kallade mig en "naturlig talang" för patientarbete. Och jag vet att jag är förbannat duktig på två saker. Att nå folk, männiksor genom blotta min närvaro och genom att skriva. För nog har jag nått dig?

Ok. Det var länge sedan jag skrev på denna bloggen. Men det visade sig att folk, nån, ville mig, mina barns mor och mina barn illa på grund av det jag skrev. Måhända har jag varit för ärlig, det kan jag ta på mig. Men jag ville bara sluta ljuga för alla om hur jag mår. Ibland mår jag toppen och ibland mår jag botten. Precis som du gör kan jag tro. Fast mina känslokast är lite yvigare.

Men jag välkomnar dig till den här bloggen eftersom jag släppt in dig och det skulle jag inte göra om jag inte litade på dig.