WoBWorld

Idag har jag på mig en vit morgonrock som en gammal flickvän lämnat kvar efter sig. Till det bär jag bara ben och en kopp kaffe.

Jag glömde totalt av att det är istid ute så jag öppnade balkongdörre för att vädra lite men det visade sig vara ett beslut jag genast och utan åthävor ändrade på. Pang igen med dörren och ner med låset. Hade jag haft silvertjp hemma hade jag förseglat hela dörren. -7 grader celcius ute och lusten att vädra är som väck. Där ser man.

Som jag nämnde igår i ett inlägg så var ju min kyl och frys sorgligt tomma. En burk med senap och frusna tapasbröd kommer man inte långt med. Av olika anledningar som vi inte ska gå in på här så blev jag en smula bekymrad eftersom jag kraftigt tvivlade på min egna förmåga att knata bort till affären och sedan tillbaka fullastad med varor. Det var en smula nedstämt i det WoBska hemmet en stund där. Jag suckade och stönade och knorrade och vojade och vickade med huvudet i händerna sådär som gamla ryska tanter gör när någon har dött.


Vem kom inte då som en riddare på en vit springare om inte mina stora barns moder med vidhängande karlvän och dessa tu handlade åt mig när de var och handlade själva och tog sig sedan omaket att åka ut till mig i Viskafors med det inhandlade. Vad säger man i sådana lägen? Tack räcker ju för tusan inte. Men vad glad jag blev.

Sen poppade jag mina sömntabletter, lade mig på sängen och inväntade den ljuva vilan. Men det dök liksom inte upp. Jag vände och vred på mig. Provade med fötterna utanför täcket. Innanför täcket. Vände på kuddar. Vände på täcke. Provade med en kudde mer och senare en kudde mindre. Samma eländiga resultat. Pigg som en iller. En jättepigg iller.

Så. Till slut gav jag upp kampen och nu sitter jag här och har just kickat igång dagens första maskin disk. (Ska man eller ska man inte skriva isär där tro? Blir fel hur jag än gör). Jag skall nämligen få besök idag serru. Jajamen. Det kunde ingen tro va? Någon kommer att ta sig hela vägen ut till Viskafors bara för att hälsa på just mig. Då gäller det att det ser hyggligt ut här. Nu är jag, av den där anledningen som vi inte ska prata vidare om, förhindrad att utföra några storverk på städfronten. Men jag kan ju ialla fall dutta lite här och lite där.

Så. Som planen ser ut nu så ska jag in till stan med bussen för att bara kolla läget lite. Det borde jag reda ut. Jag måste köpa glödlampor och det ska jag väl orka bära. Något annat kan jag inte tänka mig.

Så. Dags att starta dagen. Klipp klipp.

Så var det då snart dags att lansera WoB version 2.0. Nu testas den senaste betaversionen och än så länge ser det bra ut. Han går, han står, han kan äta på egen hand och borstar tänderna två gånger om dagen. Vi arbetar just nu hårt med att försöka lansera WoB 2.0 lagom till måndagen.

Vad pratar jag om, undrar den konfunderande läsaren? Nä ser ni. Det är min lilla hemlighet ser ni. Men vissa justeringar har gjorts på mig och jag tror att prestandan kan höjas med minst 50%.

Life is peachy

AHHH. Inget är som hemma. Fast jag städade visst inte så noga som jag hade för mig innan jag åkte. Men det ska väl gå att reda ut kan jag tro. Typiskt nog är kylskåpet alldeles tomt så det där får justeras. Men i övrigt är jag bara glad att var HEMMA!!!!

Jag sitter och väntar på något. Det finns inget så irriterande att vänta. Man kan hoppa ur skinnet för mindre. Och när man sett fått beskedet man väntat på så blir det genast andra problem som ställer till det. Fasens elände :-)

Nu vet jag ju att jag är ovanlig å skallens vägnar. Jag fungera mycket mycket sällan som någon annan. Gudskelov brukar jag tänka när jag tittar mig omkring i den här världen men ibland ställer det till det.

Jag har nämligen en liten men irriterande paranoja. Ni vet, en känsla eller tanke eller övertygelse om att man är förföljd av någon som vill göra en illa. Jomen. Det har jag lyckats peta in bland panikattacker, depressioner och ett visst, litet tvångsbeteende.

När jag köpte min nya notebook så levererades den med en inbygd kamera. Jag hade ju såklart webkamera redan före inköpet av den nya burken, men den kameran var extern och lös dessutom om den var på och man kunde även vrida den så att den tittade rakt upp i taket. Väl så.

Men så var det ju den här nya kameran. En liten plutt längst ovanför skärmen. När den används så lyser det inte någonstans alls. Så. Den kan göra lite vad den vill faktiskt.  Det är det som skrämmer mig. "Meh! Varför det", undrar den förvånade läsaren?

Jo, jag kan få för mig att den där kameran visar mig på nätet utan att jag vet om det. Det är ju fullt tekniskt möjligt. Rentav lätt. Så tänk om folk sitter och skrattar öronbibbarna av sig när jag sitter i morgonrocken och petar näsan, lägger min lilla vän under naveln tillrätta eller råkar nysa så att snoret skvätter?

Ja inte vet jag. Jäkla sätt att inte sätta in en liten rackarns lampa i den där notebooken. Det behöver inte alls vara en bafig en. Bara en lite käck sak som lös grönt eller annan valfri färg (förutom svart, det skulle ju inte funka så bra, det fattar ju till och med jag).

Vad allt ska man inte råka ut för.

Ibland har man alldeles för mycket tid över. Alltså, jag har ju alltid en massa tid över, men nu har jag vansinnigt mycket tid över. Den rinner över alla breddar och hotar dränka mig. Så jag tänker så hårt jag kan på viktiga saker.

Som vin. Alltså. En flaska vin som man öppnas skall dekanteras. Det betyder helt enkelt att man håller över det i karaff eller i alla fall låter flaskan stå nån timma utan kork. (Nä, jag vet, inte mousserande viner). Allt detta för att locka fram aromen och smaken av den ädla drycken.

Slutsats: luft är bra för vin.

Men: Sparar man vinet aldrig så kort tid så blir det surt och beskt och eländet. Samma sak händer om vinet råka få en smula luft på sig medan det ligger i någon hylla och drar.

Slutsats: luft är inte bra för vin.

MEN!!!!!!! Kan dom inte bestämma sig? Är det bra med luft eller är det inte bra med luft?

Sånt ligger jag och funderar på.

Två saker att säga. Bara två.

Jag måste bara säga en sak innan jag glömmer bort den. Jag säger precis vad jag säger och tycker och tänker här på MIN blogg. Men jag begär inte att du håller med mig. Tyck vad du vill. Ärligt talat så skiter jag totalt och fullständigt vad du tycker. Tycker du inte om invandrare, homosexuella, kvinnor, tycker du om kärnkraft och tycker att Alliansen är det bästa som hände dig sedan din först utslösning? Ok för dig. Men jag är inte rädd för någon. Överhuvudtaget. Alls. Jag lovar att jag fått stryk av större personer än dig, det hela började redan innan jag kommer ihåg det med min käre far som var en bra man när han inte var galen. Men honom ställde jag till så att han inte kom ut ur sitt rum på två veckor när den tiden var. Så kom.

Jonas Carlzon. Viskafors. Du finner mitt mobilnummer på Hitta.se eller Eniro och min adress. Jag lovar att jag öppnar dörren om du ringer först. Vill du prata gör vi det. Vill du slåss så... synd för dig liksom. Jag är trött på idiotiska anomyma kommentarer på bloggen. Jag finns här. Vart finns du? Låt oss prata eller slåss. Vem fan bryr sig? Jag kan prata omkull dig på tre sekunder och slå sönder sig på fyra.

Jag respekterar alla er som inte tycker som jag. Visst. Ni är IDIOTER, inskränkta och troligen smygbögar. För det brukar vara män som slänger ur sig skit har jag märkt. Annars vore väl världen full med arméer av kvinnor??? Men, jag respekterar din tanke om att du tror att du har en tanke.

Glöm inte namnet, adressen eller hur du hittar mig.

Ja jag vet att ni är förbannat trötta på Morrissey nu. Kanske var du det redan förut, kanske har du blivit det genom mig. Kanske skiter du totalt att klicka igång videon och det är väl troligast kan jag tro. Men jag är så kär i karln. Alltså, inte i mannen utan i människan. Elvis, Lennon och Sinatra plus en del andra har redan berättat för mig hur livet är. De har format mig. Men så upptäcker man att "hey, jag är inte färdig, det finns med att lära mig". Så det har jag upptäckt. Precis som när jag upptäckte Dylan för nått år sedan, eller när Sundström berättade för livet om mig, eller när Cornelis lärde mig att bli en tänkande människa.

Så. Morrissey gör allt det där för mig just nu och jag kan inte hålla mig från att predika. Det är liksom det jag gör i livet. Berättar för andra hur de ska leva sina liv :-)

En smula sent vid det här laget. Jag vet att min blogg har blivit en enda stor reklampelare för Youtube och Morrissey, Elvis och Cash. Men jag vågar inte lägga ut nått från Yuuporn :)

Precis så. Fast jag har ryskt blod och svenskt hjärta.

Vad kan man mer begöra av livet? Om Missen vill veta så kontakta mig på msn så ska jag berätta om mitt lilla "äventyr på onsdag" :-) Ni andra får undra :-)

Jag har funderat en smula. Jag satt på bussen och vad annat kan man göra liksom? Runka? Det finns de som har provat och det har ju sällan fallit väl ut så jag är måhända en smula enkelspårig men jag tänker.

Jag är verkligen ingen bra Svensk. Jag förstår mig inte på Nationaldagen eftersom vi faktist har en riktigt som heter Midsommar. Flaggan? Snygg. Trevlig. Men det allra värsta och löjligaste jag visste när jag gjorde lumpen var att hela jävla regementet var tvungna att ställa sig i givakt när flaggans hissades och när den halades. Jag var stolt över att tjäna mitt land som signalist (mest eftersom det tyder på en viss intelligens att vara bataljonssignalist) men jag hade ingen som helst lust att döda nån. Men att stå där på den där ödsliga planen och leka millitär bara för att en tygstump åkte ner. Nä. Inget för mig.

Jag ser ingen som helst mening med ett Konungahus i 2000-talet. Nä, jag förstod det inte på 1900-talet heller. En familj som ÄRVER sina privilegier. I ett civiliserat land??? Hallå. Vad hände? "Men, det har ju alltid varit så, det är tradition, det är det som limmar ihop landet". Jaha. Åh fan. Det är DET som gör det. Det har alltid varit så. Ja men för fan, varför får jag inte slå mina barn, kvinnor och supa på jobbet. Så har det också varit. Varför bor vi inte i grottor? Eller i alla fall i små jävla stugor av trä med en takhöjd på 75cm och äter barkbröd? Och, Bernadotte. Låter JÄTTESVENSKT. Lika Svenskt som Ahmed eller Manzoorie.

Nä, jag fattar inte vad det är som gör att folk röstar på Alliansen. Alls. Men ve den som inte gör det. Jävla kommunist. "ja men jag är ju bara sosse". Fan heller. Du är en bakåtåtsträvare. Mindre skatt, mer yrkesmillitärer, mindre invandrare. Fruktansvärt mycket invandrare. Otroligt mycket mindre homosexuella. Helst inga alls.

VAD är det som är så svårt med att acceptera homosexuella? Jaha. Så två skägg pussas. Men för helvete. En bög skulle aldrig ha skägg. De är för smarta för det. Min kära mor och jag hade en diskussion om det där och hon kunde inte bestämma sig för vad som var mest äckligt. Två karlar eller två kvinnor som ligger med varandra. Ja jag vet ju vad jag tycker men det är en annan sak. Jag råkar vara vansinnigt hetersosexuell. Jag röstar alltid på två kvinnor så länge jag får vara med.  Men inte fan rår jag på det. VAD spelar det för roll hur folk ligger med varandra? Vill folk knulla getter? Men låt dem göra det då, så länge geten är med på det hela. Homosexualitet handlar inte om att knulla. Det handlar om kärlek. Sen vill man så klart knulla den man älskar. Eller finner sig attraherad av. Så klart. Men jösses. VAD är så farligt? Tror du att de ska hoppa på dig och ligga med dig på bussen? Sorry, de flesta våldtäktsmän är vita män som knullar kvinnor totalt mot deras vilja.

Mindre aborter. Helt inga alls. Aborter dödar liv. Yeps. En slemklump på 5 cm är ett liv och det är flugan du så lätt dödar för att den surrar kring grillköttet på en junikväll med. Men för helvete. Låt kvinnan som gör den där aborten ta det beslutet själv. Det är hon som ska leva med tanken resten av livet och jag kan ge mig fan på. FAN på att hon gör det med.

Mer regler. Ett parti som Folkpartiet har mage att kalla sig Liberaler och sen vill de kontrollera vartenda sekund av ditt liv. Hey, har de inte missat att Googla på Liberal??? Wikipedia för fan.

Centern. Prata inte om centern. Finns det nått som de orkar tro på mer än tre minuter? Nya Moderaterna? Nya? Vad fan är nytt förutom att Bohman hade hår och bar kniv? KD. Låt mig inte ens börja tänka på KD. Låt mig inte tänka en sekund på KD. Snälla.

Så de där 4 partierna sitter och bestämmer hur du ska leva ditt liv och sen har de mage att klaga på att sossarna styrde landet med regler. FLUMSKOLA. Ja den där jävla millitärjönsen måste ju trots allt ha gått i den själv eller? Men han saknade väl agan. En smula pisk på fingrarna från en fröken i nylonstrumpor och knälång kjol är väl precis vad den lilla, lilla, lilla mannen drömmer om. Men. Det är vad Svenska folket vill. Mer av allt så länge det inte drabbar deras egna ADHD son. Fan. AGA för helvete. AGA, mer kunskap åt folket, så länge vi inte låter barnen tänka en enda tanke själva.

Sen har vi SD. Står för Sverige Demokraterna. Demokrater? Men??? DE VILL JU AVSKAFFA DEMOKRATIN? Vad är det som jag missar? "Låt Sverigen vara Svenskt". Men hur i hela jävla fridens namn ska ett land kunna bli nått annat än det är? Ett land är inte färgen på de som bor i det. Det är ett streck på en karta, en teckning. En idé. Inget annat. Om så hela landet vore kolsvarta eller bruna eller gula eller blåa så vore Sverige Sverige. Det vi kallar vårt land nu är INTE samma sak som bonden Magnus kallade sitt land 1348. Det utvecklas. Det kallas mänsklighet. Att inte skita i sitt eget kök. Att blanda gener. Idéer. Tankar.

Men det riktigt roliga i det hela är att alla är livrädda för invandrare. Ja alltså, inte vita invandrare. Bara folk med annan färg. En Norrman som flyttar till Stockholm var ju nästan redan Svensk innan han kom. En Dansk? Tja, de är annorlunda, lite som skåningar. Men de är ju så glada så det spelar ingen roll. En Finne? Hej. jag bor i Borås. Hela staden är full av finnar och ska vi snacka om misslyckad integration så kan vi prata finnar hela dagen. De har bott här i 48 år och kan bara sägas hej och tack på Svenska. Och då bryter de då jävligt att ingen fattar vad de sa ändå. Men de är helt accepterade. Ännu roligare. De tycker inte om invandrare. Vad ska man säga????

Men ve den jäveln som är arab, eller jude, eller japan, eller korean, eller afrikan eller överhuvudtaget nått som inte är blåögt och blont eller hetersexuellt. . Det spelar liksom ingen roll om han eller hon lär sig perfekt Svenska, lär sig att titta på melodifestivalen och dricker taskig grogg på fredagen. HAN ELLER HON ÄR INTE SVENSK. Kan inte bli det, deras barn kan inte bli det och deras barn i sin tur kan inte bli det heller.

"Men de begår ju så mycket brott". Ok. Låt oss titta på det en smula. Palme sköts. Kurd-spåret var spännande. men så visar det sig att det var en nersupen knarkare som heter Petterson som gjorde det. Clark Olofsson. Vit. Svensk. Tonni Alldén. Vit. Svensk. Lasermannen. Vit. Svensk. Anders Lindbäck, Vit. Svensk. Helge Fossmo. Vit. Svensk OCH kristen. Anders Eklund, vit, Svensk. Tony Olssson. Vit. Svensk. Ulf Olsson. Svensk. Vit. Jacob Johan Anckarström, Vit, Svensk. Vet du inte vem Ancarstöm var.? Nädu. Sorry för dig. Läs en bok då. Daniel Hansson. Vit. Jättesvensk. Leif axmyr. Vit. Svensk. Hampus Hellekant. Vit. Svensk. Jöns Göransson Ramberg. Vit. Svensk. Rune 57 som spöade upp frugan i lördags så att hon hamnade på akuten. Vit. Svensk. Carl XII. Vit. Svensk och den största massmördaren i landets historia dessutom helt utan anledning. Hotet fanns liksom inte. Vit och.. eh... Tysk. Fast Tyskland är ju helt ok. Tyskland är ok. Jag menar, vem känner inte en trevlig Tysk?

Listan kan göra enorm. Det är ju för fan inte de bruna, gula, svarta, gröna, blåa vi ska vara rädda för. Det är de VITA; SVENSKA MÄNNEN. Det är de som är farliga för dig och för mig. Men det spelar ingen roll. För ingen tror mig ändå. Alla tänker att bara jobbfrågan är löst och SD får lite mer röster så blir allt bra. Mindre invandrare, mindre homosexuella och fram för allt. Mindre. MYCKET mindre folk som faktist tänker en smula längre än den egna kuken, den egna ögonfärgen och den egna plånboken.

Liksom bara. ÅHHHHHHH

Gode gud för den goda sömnen. Till slut, efter många och men, så lyckades jag somna vid 5 tiden i morse och fick sova ända till 11. Allt, precis allt, blir så mycket lättare när man fått sova lite. Jag ska snart in till stan för att hämta de där sömntabletterna som jag inte haft på några veckor nu. Jag måste få någon som helst ordning på sömnen. Man blir ju tokig om man inte kan sova.

Igår var ett riktigt bottennapp i livet. Total katastrof från början till slut. Det fanns ingen hejd på hur dåligt jag mådde. Men idag är det mycket bättre. Det tackar man för. Inte för att jag känner doften av rosor precis men jag är inte totalt lynnig och vettsrkämd och ledsen i alla fall.

Det är konstigt att man kan bli så totalt ojämn i humöret. Upp och ner precis hela tiden. Ena stunden skrattade jag så att jag kiknade för att nästa minut grina som en treåring som slagit upp ett sår på knät. Märkligt som sagt.

Som sagt. In till stan och Apoteket och sedan hem för att försöka sova lite till. Kanske kan man skrapa ihop en hel natt. I morgon ska jag vara i stan på ett möte klockan 09.00 så det vore ju passande med en smula ro under natten.

Jag har funderat en smula på vad det är som gör att jag är så arg och bitter på allt nu för tiden. Religion, politik, maktstrukturer, kapitalism och allt vad det är. Men jag tror det beror på att jag är i den positionen i livet där jag faktiskt kan sätta mig in i saker, tänka över hur saker och ting fungerar och varför jag själv, som lever mitt i allt det där fungerar som jag gör. De flesta ha ju inte tid till sådana tankar. De har fullt upp med familj, avbetalningar på bilen, att orka gå till jobbet dag ut och dag in. Det räcker liksom att smsa in 50 spänn till TV4as barn gala på lördagen medan rödvinet sätter sig i skallen och bröstet.

Själv kan jag gå och fundera på allt det där och bli totalt galen. I ett försök att inte brista i respekt för någon så måste jag ändå säga att folk är idioter. Och det verkar som att ju större idioter de är ju mer makt har de. Varför är det så? Borde det inte vara totalt tvärtom? Att vi har kloka män och kvinnor som drar i trådarna så att vårt gemensamma samhälle fungerar? Men det verkar som om kloka människor har annat att göra. De skriver böcker eller målat tavlor eller jobbar på kullagerfabriker.

Ja jag vet inte. Det är det allra värsta. Kanske är det så att det är jag som är den största idioten som inte förstår.

Kan inte sova. Blir galen. Totalt jävla galen. Spritt språngande galen.

Så underbart att det finns tänkande människor i världen som sagt. Detta tittade jag på, begrundade och tittade igen och jag förstår inte varför vi lever i ett land där KD sitter i regeringställning eller där vi döper våra barn i kyrkan och fram för allt fattar jag INTE varför homosexuella vill få gifta sig i en kyrka som så rättroget säger att de är pest. Om nu religion ska få finnas i ett samhälle, och det vore nog svårt att finna ett samhälle utan folk som tror på nått som de inte vet vad det är, så för helvete. Hitta på en religion som faktiskt är baserad på kärlek och inte hat.

Till ingen. Men kanske så blir även en sån som jag lycklig igen. ????

Återigen till den där vackra kloka kvinnan som lämnade mig. Just för att honär vacker och klok.

Kära vänner. Om två dagar kommer jag att vara tyst ett tag. Har lite att pyssla med. Är det någon som undrar så kan jag berätta det efteråt. Tror jag.

Men bara för att jag är tyst en stund så är jag inte... eller, så är jag inte försvunnen. Som sagt, har bara lite att göra. Men det är om två dagar det. Men tänkte jag skulle berätta det redan nu medan jag kommer ihåg det :-) Hey, har ni sett att jag börjat använda smileys i mina inlägg? Totalt tokbra uppfinning. Man kan vara precis hur otrevlig som helst opch komma undan med en smiley i slutet. FUCK YOU JÄVLA ÄGG :-) Ser ni. Det funkar :-)

Funkade en stund att skratta. Så skönt att skratta och tänka. Så skönt att få vara en smula människa igen. Men så kom allt tillbaka och ja, jag erkänner, jag saknar min före detta fru så att jag håller på att dö. Men, saker är som de är och gudskelov så är hon lycklig nu för tiden om jag fattat allt rätt. Men sedan allt det där jag fick blev fel så har allt blivit snett. Jag orkar inte ens tänka tanken på att låtsas att jag inte bryr mig längre. Mitt liv är vansinningt tom utan henne och jag tror fan inte att det går en natt utan att jag drömmer om henne. Ja, alltså de nätter jag har tillräckligt medvetande för att drömma.

Ja herre je hennes nya karl är en mycket, mycket lycklig man.

Jag vet faktiskt inte vilka ord jag skulle kunna använda för att säga hur jag mår. På engelska har de ju det där välanvända ordet FUCK. Kanske så. Svenskan räcker definitivt inte. Jag mår så jävla totalt satans helvetes dåligt att jag inte vet vad jag ska göra. Försöker att rycka upp mig hela tiden med musik och kloka ord men inget funkar mer än 5 minuter sen är helvetet där igen. Jag vill slita ut vartenda ven ur min kropp, krossa mina knäskålar och dunka huvudet i väggen, bara jag slipper må så här.

Jässes, jag har inbillat mig att jag varit deprimerad tidigare i livet men det har varit en barnlek jämfört med den här känslan av total uselhet och den förlamande ensamheten som sliter varje nerv till trasor och intet. Kattstackaren tittar på mig, försöker hoppa upp i famnen på mig men jag föser bort henne. Jag orkar inte med någon som tycker om mig när jag så fullständigt hatar mig själv. Jag vill låsa in mig i ett litet rum samtidgt som jag så gärna vill att någon vacker kvinna ska komma hem, ringa på dörren och berätta att det går över och att jag är värd nått.

Men det är väl som min stackars mor säger. "Om du bara inte vore en sån slarver". Men jag är ju det. Det är ju liksom det jag har byggt hela mitt liv på. Att alltid ta lätt på allt. Att alltid skratta även när jag gråter inombords. Att alltid vara tillags. Alla droger som finns i världen har jag provat. Piller, alkohol, kvinnor, kvinnor och återigen kvinnor. Letat efter någon som vill vara med mig och ingen annan i hela världen men alltid gjort dem besvikna när de en dag vaknar upp med ett svin.

Ja det var satan vad jag mår en smula dåligt. Men. Jag lär väl somna idag med. Sova. Vakna i morgon och så är det en ny dag att kämpa med.

Men just nu? Nä. Jag tror jag skiter i allt. Ska lyssna på Elvis och gråta, gråta och gråta tills jag får svamp på kinderna.

Jag går sönder. Förstörs. Dör. Orkar inte mer. Inte just nu. Vill bara att någon håller om mig och torkar mina tårar och säger att allt kommer bli bra igen.

Säger precis samma sak som jag gjort på Facebook när jag lade ut den här videon. jag vet. Jag har lagt ut den förut, men kan folk titta på melodifestivalen en gång i veckan så borde de ta sig lite tid att lyssna till någon som faktiskt har en tanke i skallen och dessutom är löjligt rolig. Plus att det är ett allvarligt budskap förpackat i ett geni. Kan du inte engelska så är det dags att du lär dig nu, lyssnar och tänker en smula. Jag lovar, det gör inte så ont som du tror :-)

Nä kära vänner, ovänner och ni stackare som råkade ramla in på bloggen av rent misstag. Jag vet fan inte hur jag ska reda ut det hela. Livet. Det börjar bli sådär obehagligt för stort igen. Så att varje minut blir en kamp för att se nästa minut. Jag vet inte alls hur jag ska reda ut allt. Huvuddet exploderar av stjärnfall varje gång jag försöker tänka en vettig tanke. Jag har ont precis jävla överallt. Att andas gör ont. Att inte andas misstänker jag gör en smula ondare så jag försöker väl dra mina 60 andetag i minuten.

Jag fullkomligt hatar mig själv. Skäms över allt jag är och varit och kommer bli. Det finns ingen som helst stolthet i min kropp längre. Jag vill bara köpa tillräckligt mycket sprit för att somna och sedan inte vakna förrän det är vår ute. Eller inte vakna alls. Fast det måste man ju. Herregud. Någon jävel måste det ju finnas som är elak som en grävling och gråter mest hela sin vakna tid. Så jag fortsätter väl att vakna kan jag tro. Klockan 4 på morgonen med bultande hjärta och ångest och depression och ett sug efter cigg, kaffe och en liten, liten liter eller två vodka.

Så. Jag letar de små guldkornen i livet. Mina barn så klart, men det är väl liksom självklart. Men att gråta som ett barn och gå ut i köket för att röka och mötas av en liten katt som hoppar upp i famnen. Att se att det finns folk på min gamla arbetsplats som lyckas. Att känna stolthet över att jag trots alla mina brister och eländen faktistk är en satans bra sjuksköterska. Att höra att folk uppskattar min humor. (Ja jag vet, det låter totalt omöjligt men jag kan faktiskt vara en smula småskoj om jag vill). Att vakna upp och känna doften av nyklippt gräs genom sommaröppna fönster. Det finns där. Så klart. Allt det där.

Men just nu har jag vansinnigt svårt att finna det i hjärtat. Så jag gråter väl lite mer, försöker göra upp med mitt liv och klockan 20.00 ska jag titta på Mia och Klara på tv och förstå att det finns människor som faktistk tänker i det här landet. Fast fan tro det ibland.

Yes I´m lonley, wanna die

Hey. Låten jag skulle vilja sjunka till min förra fru. Kom jag på. Men hon vet inte ens om att jag finns längre så jag nöjer mig med att låta ett geni spela en genialisk låt istället.

Det här är verkligen ingen bra dag. Alls. Bakfull så det sjunger i öronen på mig och skallen är full av vitt brus. Och så denna gråten. Hela jävla tiden så ramlar det ner salt helvetesvatten ner för kinderna. Jag försöker verkligen att sluta vara en sån jävla pussy men det bara funkar inte. Helvete vad jag tycker synd om mig själv. Helt gigantiska proportioner. Två steg från att bli religiös liksom.

Fast helst skulle jag vilja slå någon på käften. Alltså, inte så där smått utan så att skallen sprack på den jäveln. Vem det skulle vara har jag ingen aning om men bara nån. Funderar på att gå ut på en promenad och hoppas på att nån sate tittar på mig.

Så klart så gör jag inget sådant. Troligen skulle det bara sluta med att jag själv fick en satans massa stryk och det är ju inte lika upplivande.

Men, det här livet jag levt senaste halvåret måste få ett slut. Botten är inte så jävla kul som den verkar när man börja klättra ner. Dags att städa upp i livet. Helvete, dags att städa upp i lägenheten till att börja med. Dags att sluta sova i kläderna och det vore trevligt med en morgon när jag faktiskt fattar varför jag vaknar. Måste bli ett slut på 48-timmars dygn och sen sova så att jag inte vet vilken veckodag det är. Måste bli ett slut på allt som förtär mig, som slukar mig, som förstör mig.

Hur jag ska göra? Har fan i mig ingen som helst jävla aning. Det är därför jag gråter. Jag vill ut, ut ur det här fängelset jag har skapat i mig själv. Det rena helvetet jag lever i. Jag vill ut. Ut. Ut. Jag har gjort allt, sett allt, varit överallt. Men jag vill åka till Memphis och Graceland och se Elvis grav, jag vill se Lenons grav, Cashs grav, Sinatras grav. Herregud. Världen är full av gravar men dem vill jag se. Så fan att jag tänker ge upp. Helvete heller. Men som sagt. Hur ska det gå till?

Jag har sårat, förstört, begravt och ställt till det precis överallt. Jag känner mig oerhört lite behövd. Jag har kommit på att man behöver det. Bli behövd. Men det finns inte en sate som behöver mig. Absolut inte jag själv. Vad fan ska jag med mig till liksom. Fast det klart. Katten skulle nog sakna mig.

Och så gråter vi lite till. Jävla fitta till karl. Men jag gör som jag brukar göra när det gör ont. Dricker en smula alkohol, letar Picassomålningar på nätet, läser om kloka män som sagt kloka saker, tittar på vackra kvinnor och drömmer om att en dag bli hel nog att kunna erbjuda en sådan nått, lyssnar till musik, musik, musik, musik. Läsa vill jag men jag fixar inte det nu för tiden. För mycket skräp i skallen.

Dagar går, jag kämpar på och en dag så ska jag se tillbaka på allt detta och tänka "vad i hela jävla fridens namn höll du på med"? I alla fall om jag får bestämma en smula.

Helvete. Sverige är totalt efterblivet. Kulturella analfabeter. Alla tittar på Melodifestivalen och jag försökte jag med. Men fan jag bara orkar inte. Vilken total jävla skit. Herregud, mitt älskade moderland. Läs en bok. Krama nån. Bli full. Skit ner toaletten. Allt måste vara bättre än den där totala jävla smörjan som folket har tagit till sitt hjärta för att ABBA vann 197nått.

Jösses.

Up and about. Har, tro det eller ej börjat med städningen av det jag kallar mitt hem. Det rasslar i dammsugaren så att man tror att den ska spricka den stackaren. Men nu är jag klar med toaletten, har småbörjat i köket och dammsugit hallen. Det är myckekt kvar så klart, men det går väl undan för undan liksom.

Mina boendestöd skulle vara här vid 13.00 men de har inte dykt upp än. Men de dyker väl upp kan jag tro. Så jag sitter här och har det rätt så bra måste jag erkänna. Helt klart en bra dag idag än så länge. Kan ju beror lite på att jag fått ordning på mina mediciner igen. har glömt dem så många gånger de sista veckorna att det måste spela roll. Men nu har jag fått i mig dem som jag ska i några dagar. Plus att jag sovit ordentligt hela dagen i går och faktiskt i natt med. Var ju bara uppe en snabb sväng för att pinka och kolla nätet, men sen somnade jag som en sten igen.

Senare ska jag in till stan och handla åt tant mamma och även åt mig själv. Gott att ha fått pengar igen. Pensionen ramlade ner igår på kontot så jag är nöjd som ett litet barn. Det enda är att jag har halkat efter med både hyra och Internet/mobil-räkningen. Fick just ett sms från Tele2 som hotade stänga av abbonemanget om jag inte betalade å det snaraste. Tappade visst greppet på betalningarna en smula när jag var sjuk. Men allt det där ska jag fixa idag tänkte jag. Vore inte kul att bli utan mobil eftersom jag inte har någon annan telefon och en tillvaro utan internet vågar jag inte ens tänka på. För att inte tala om att bli vräkt.

Nä. Nu ska jag nog ringa mina boendestöd och fråga vart de tagit vägen, dricka en kopp kaffe och sedan så sätter jag mig väl och väntar troget på en stol.

Det var då själva attsingen att jag ska lyckas fucka upp dygnet gång på gång. Somnade vid 8 i morse och vaknade helt förvirrad vid 22 på kvällen. Så trött på det där nu. Men likt förbannat sitter jag uppe mitt i natten igen, pigg som en räka och sliter på tangenterna. Men i morgon måste jag in till stan. För att lämna det där pappret till min chef, för att handla och för att hämta mina sömntabletter på apoteket så att jag får lite ordning på det hela.

Dessutom kommer mina boendestöd till mig i morgon så nu måste jag städa upp lite här hemma. Jag har dragit på det där allt för länge. Skulle vara skönt att kunna sätta sig på fredag kväll och känna att det är rent hemma.

Nä. Nu väntar jag bara på att lokalsblaskan kommer så att jag kan läsa den och sedan ska jag försöka sova lite.

Man måste ju försöka i alla fall.

Yeah. that´s my man.

Så förbannat bra att jag blir... arg liksom. fast glad. Fast frustrerad.

Hm. Kanske måste tillägga att min förra lilla lista var en smula ironisk. Så klart jag inte dricker vodka till frukost. Den sparar jag till lunch. Porr på tv är kvinnofönedrande. Om det inte handlar om lesbisk porr förstås. Det är ju en helt annan sak som alla vet. Och givetvis är inte min favoritplats bolaget. Nä, det är hemma, efter att jag varit på bolaget.

Nå. Har lilla WoB gjort någon som helst nytta idag? Inte då. Jag har suttit framför datorn och skrivit otrevligheter till folk på Facebook och gjort mig allmänt omöjlig. Druckit en massa kaffe. Rökt en hel del cigaretter. Funderat på att duscha. Laddat mobilen. Tittat skeptiskt på dammsugaren som jag så ambitiöst tog fram häromdagen. Funderat på om man ska äta nått. Tyckt lite klädsamt synd om mig själv. Tittat på diskmaskinen och tänkt kloka tankar om att tömma den och lägga in den smutsiga disken som står i diskhon. Funderat på att väga mig men kom till min stora lycka på att vågen är sönder. *pust* Letat efter mitt munspel men kommit på att det har jag gett till min ena son. Läst lokalblaskan för tredje gången idag. Nope. Det står precis samma sak som de två första gångerna.

Av alla planer på att städa och vara aktiv har det blivit ett enda stort platt fall. Nu är ju dagen inte över än som tur är. Men ändå. Det är helt klart imponerande att en man i sina bästa år lyckas med konsstycket att göra så förbannat lite på en hel eftermiddag. Inte för att det är nån ko på nån is men ändå. Man kunde ju tycka att jag åtminstone skulle ha orkat klappa katten men inte ens det har jag mäktat med. Fast jag tror inte hon bryr sig så mycket. Hon har tagit sin tillflykt till toppen på bokhyllan och ligger där och snusar.

Nä. Den där, vid det här berömda, städningen tar jag nog i morgon tror jag. Idag ska jag koncentrera mig på att ta mig till apoteket och hämta ut mina sömntabletter så att det blir nån ordning på nätterna. Visst är det trivsamt att vara alldeles ensamt vaken på natten här ute i Viskafors. Men jag är en smula trött på att gå som en zombie på dagarna. Jag lyckades som sagt bara skrapa ihop en 5 timmars sömn i natt och inte har det blivit så mycket mer de senaste dagarna heller så det är dags för en god natts sömn och en morgon när jag faktiskt inte hatar livet.

Något annat jag MÅSTE ta tag i är tvätten. Jag har faktiskt inte så mycket emot att tvätta. Det kan vara nog så trivsamt att bära upp en korg med rena textilier och känna hur vansinigt renlig och hygiensk man är. Men nu har den där korgen svämmat över alla breddar och har börjat breda ut sig på alla lediga ytor i sovrummet. Det känns så hopplöst att ens börja beta av allt det där som gömmer sig i djupet av korgen. Katten tar långa omvägar förbi den där blå plastkorgen och jag förstår henne, med tanke på katters utvecklade luktsinne. Jag ryggar även jag en smula när dofterna av veckogamla strumpor och annat når min vackert mejslade näsa. Att vara förkyld är inte alltid helt fel.

Nä. Jag tror banne mig att jag har samlat tillräckligt mycket kraft nog att ta min gamla kropp in i duschen så att jag kan göra mig av med de flesta dofter som jag utsöndrar. Man gör så gott man kan liksom.

Sådär ja. Det var inte så svårt att ordna det hela. Räckte att jag plockade fram en av mina absoluta favoritmelodier så blev jag glad och stark igen.

Lite såhär känns det idag. Vet inte. Får ingen ordning på humöret alls.

Saab verkar tämligen kört. Jag har inte alls bestämt mig för vad jag tycker om det hela. Å ena sidan så kan jag ju inse att det verkar lite korkat att försöka sälja bilar som inte säljer något vidare. Fast det gör ju inga bilar nu för tiden. Å andra sidan så förstår jag inte riktigt varför man inte skulle kunna gå in med en liten peng för att försöka rädda alla de där jobben. Kan vi lägga en massa pengar på att rädda banker och finansinstitut som inte heller lyckas "sälja sin idé" så varför inte en bilindustri? Men så länge Maud håller i det hela så kan man ju bara glömma att nått sådant skulle ske.

Det där är en fråga som jag inte får någon rätsida på hur jag än funderar. Precis när jag fått för mig att jag vet vad jag tycker så kommer jag på att så tycker jag ju inte alls. Ytterst irriterande.

Men i botten på det hela finns väl vår nuvarande regerings bakomliggande filosofi att marknaden ska man inte pilla i. Den får sköta sig själv. Ja, så länge det inte gäller finansmarknaden då förstås. Men det är ju en helt annan sak. Så klart. Den är ju viktig. Så bankerna har fuckat upp sin verksamhet, tja då får vi väl ta av de där skattepengarna som vi alla betalar till och skicka in en mille eller tolv. Men när det gäller allt annat så säger vår statsminister att "man ska vara väldigt försiktig med skattepengarna". Jojo.

Dom är för söta de där Alliansmänniskorna.

Det var då själva fan också. Ännu en dag med alldeles för lite sömn och den där obehagliga känslan av en dov depression i kroppen. Nu vet jag ju att det kommer att gå över om någon timma så det är liksom ingen större fara med det hela. Men det retar mig. Jag skulle helst bara... ja jag vet inte. Jag känner mig lite som att det vore läge att bara dra från allt, sticka till nått varmt land, ligga på en strand och fundera över livet medan man sakta men säkert skaffar sig hudcancer och skrumplever.

Men det är väl bara att stå ur i kylan och snön och hoppas på att solen snart gör sitt jobb. Den där globala uppvärminingen skulle sitta kalas nu. Troligen beror en del av den där obehagliga känslan jag har i mitt bröst på en kombination av missnöje med att jag inte tycks lyckas att utföra ens de allra enklaste handlingar, som att städa här hemma, sluta röka, börja motionera och allt det där andra som jag lovat mig själv att sköta. Så svaret på det hela är väl att börja göra allt det där jag inte gör. Svårare än så är det ju faktiskt inte.

Man tittar på korten av sig själv, de som är hyggligt nya och ser en uppsvullen sate som ser ut att dingla framför hjärtinfarkten som en köttbit framför en hungrig hund. Det där får jag sannerligen göra något åt. Bland allt annat jag får ta tag i. Det är ju faktiskt inte så konstigt att man inte mår optimalt när man dras med en övervikt på 30 kilo eller nått sånt. Har man dessutom en så dålig kontition att man svettas bara av att pinka så är det dags för lite promenader.

Det enda jag har att skylla på är egentligen att jag inte hittat nått trevligt ställe att promenara på här ute i Viskafors. På Sjöbo, där jag bodde innan, fanns det precis hur många trevliga promenadvägar som helst. Här kan man liksom bara gå längs med vägen och det tar bort lite av trevnaden med långtradare som blåser förbi så att håret under armarna fladdrar.

Dålig bortförklaring? Jo jag vet. Jag har hamnat i nått sorts vakum som jag inte riktigt lyckas ta mig ur verkar det som. Umgås med ingen, gör inget, utför inget. Inte undra fan på att man har lite svårt att finna en anledning till att gå upp på morgonen. Jösses. Det värsta är ju att jag vet allt det där. Mycket väl till och med.

Nä. Precis som igår så får jag sätta igång och börja göra nått av dagen så kommer jag må bättre. Det vet jag ju. Så. Vad sitter jag här och svamlar för? Upp och iväg vettja :-)

Hay. Jag har äntligen fattat. Jag läser om de där "konstklantarna" som bara vill väcka tankar och skapa debatt. Så klart. Nu fattar jag att Nazisterna bara ville det samma. Hitler, den gamle spjuvern var ju konstintresserad. Han ville bara skapa debatt. Mana till eftertanke. Han menade ju inget illa. Så klart.

Det är ju det konsten är till för. Att uppröra och skapa debatt. Snacka om att de lyckades. Smälla en ruta på en spårvagn och skrämma slag på de som satt i vagnen är ju ingenting mot det.

Gudskelov att jag äntligen fattade. Jag som trodde nazzar var lite elaka. Nu vet jag bättre.

Nån konstfjant som blir upprörd av det jag skriver? Men snälla. Det är ju bara konst ju.

Det är nu nästan exakt 10 år som jag har glidit neråt. Eller 11 eller vad det kan vara. Jag gick från att vara ett arsle i allmänhet till att bli ett svin i synnerhet. Visserligen vet jag nu att lite av allt det där berodde på den sortens antidepressiva som jag då åt men det spelar liksom ingen roll. jag stod på toppen av livet. Nästan färdigutbildad sjuksköterksa, tre underbara barn, en oerhört vacker och snäll kvinna och jag betedde mig som nått som jag inte kan stå för.

Så klart lämnade hon mig. Självfallet. Gudskelov för henne. Hon förtjänade så mycket bättre. Själv tappade jag all som helst respekt för mig själv och tappade sakta men oerhört säkert greppet om livet. Ångesten växte, depressionen växte. Jag jobbade, drack och isolerade mig så gott jag kunde. Helt enkelt för att jag inte stod ut med mig själv.

Sedan dess har mycket hänt. Jag har väl glidit så långt ner man kan komma utan att räknas som totalt utslagen. Jag lever mitt liv med katten, läser, lyssnar till musik och slåss varje dag, varje sekund med lusten att bara dricka tills jag slocknar. Men sakta så har jag börjat bygga upp en självkänsla igen. Jag börjar känna mig själv igen. Jag har börjat förstå att jag har vissa talanger, saker att vara stolt över. Det är inte på något sätt så att jag är speciellt förtjust i mig själv. Inte än. Jag vill så gärna vara nått annat än det jag är. Men jag har börjat förstå vad jag är, vem jag är och vad jag kan.

Jag har slutat jamsa med allt och alla för att sedan explodera helt utan anledning. Inte alltid. Inte än. Men jag är på väg. Jag, WoB, Bror Jonas Harald Carlzon har förstått att jag är värd nått. Mer än jag själv bjudit mig på de sista 10 åren.

Jag har så många att be om ursäkt. Så många att säga förlåt till. Mina barn. Min mor. Mina vänner. Mina före detta livskamrater. Mig själv. Kalla det 40-års kris eller vad fan du vill. Men en kris är kanske inte så jäkla illa. Kanske är det precis det som driver människan frammåt. Som gör oss en smula bättre idag än igår och ännu bättre i morgon? Jag hoppas det i alla fall.

Jag har ändå haft en så ofattbar tur i livet. Jag har underbara barn. Självständiga, kloka, begåvade. Jag har inte många vänner, men de jag har är löjligt bra människor som oftast är ärliga mot mig och säger precis som det är när jag trampar över gränserna. Vilket jag tycks göra precis hela tiden. Min mor ställer upp på mig trots att jag sviker henne gång på gång. Jag har en viss begåvning. Till och med vissa begåvningar. Jag kan njuta av det goda i livet. Jag är hyggligt intelligent och förutom en tråkig övervikt så ser jag hygglig ut. Jag har slösat och levt om och ändå har jag tak över huvudet och förbannat bra stöd från samhället. Jag har hjärtat kvar.

Fan vet hur det gått till. Men jag är egentligen en förbannat lycklig olycklig människa. Det kunde gått så mycket snedare. Så mycket vindare. Så mycket mer åt helvete. Jag är en slarver, suput och horkarl. Men jag är jag och jag börjar få frid i den tanken och kan även se att de fel och brister jag dras med kan jag faktiskt göra nått åt. Jag har mer makt över mig själv än jag tror. Den eviga jakten på status, pengar och kvinnor har jag lagt bakom mig.

Det enda jag behöver i livet är mitt skrivande, mitt läsande, musiken, att få ha goda konversationer med mina barn och tak över huvudet. Mer behöver jag inte. Kan jag sedan få mer är det bara en bonus. Jag är så skuldsatt att jag aldirg mer kommer få pengar över att köpa ens ett kylskåp, men så vad då?

Låter jag förvirrad? Jo jag vet. Men jag befinner mig i en brytningstid. Helt klart. Terapin jag gått i de senaste 6 åren har börjat nå mig. Jag har kämpat emot så länge. Intellektualiserat det hela. Men nu börjar jag känna den. Tankarna börjar gro i mig. Jag vill leva värdigt. Och tro mig, man kan leva värdigt även som en slarver, suput och horkarl. Så länge man slutar såra de som finns nära en.

Jag vet inte om jag någonsin kan sluta dricka. Troligen inte. Men jag kan och ska sluta dricka okontrollerat. Jag lever och har levt efter mina drifter och de är så många. Så många så många. Fast jag tror att man inte ska kämpa emot sina drifter. De finns där av en anledning. Men däremot behöver man inte låta dem kontrollera och förstöra livet för en själv eller för dem man älskar eller som älskar en.

Det är dags att jag börjar älska mig själv igen. För ärligt talat. Jag är rätt så trevlig, när jag inte är ett svin. Och jag är förbannat trött på att vara ett svin.

Ärligt talat. Jag börjar bli helt ok med att vara med mig själv.

Sådär ja. Nu börjar det kännas helt ok igen. Kom på att jag har ju glömt mina antidepressiva piller hela helgen så det kanske inte var så konsitg med en smula blues så här på tisdagen. Men efter lite kaffe, lite piller och lite småpyssel så mår jag helt ok igen. Nån större städning blev det inte i dag heller. Men ärligt talat så jag bara orkar inte ta tag i eländet. Men på fredan kommer mina boendestöd på besök så tills dess får jag väl ha rättat till det hela. Men det är ju några dagar dit så.

Som sagt. Livet är helt ok igen. Gott så.

Vilket elände. Först vaknade jag åt helvete för sent. Jag som skulle träffa min chef idag klockan 11 men inte vaknade jag klockan 9 som jag skulle ha gjort inte. Nope. Sov så det bara skvätte om det fram till 13.30. Sen är det tydligen ingen bra dag idag. Känner mig deprimerad och har en hel del ångest. Det var ett bra tag sedan nu som jag hade en sån dag helt utan uppenbar anledning. Men det är väl bara att liksom försöka hålla näsan över vattenytan och hålla sig sysselsatt så går det väl över som vanligt.

Gud ska veta att det finns saker att göra här. Jag har hållt lägenheten i ett skick som håller sig strax över knarkarkvartsstandard de sista veckorna men nu är det dags att få lite ordning på det hela. Jag har inte gjort så mycket än men redan så står det små vackra påsar med skräp i hela hallen och dammsugaren har jag släpat fram så att jag inte tappar motivationen. Fan vet om det funkar.

Men först ska jag nog sätta på lite kaffe och ta en kopp så att jag orkar göra nått annat än att bara sitta och tänka på allt jag borde göra.

En tripp till apoteket borde jag hinna med idag med. Helst skulle jag vilja lägga mig djupt under täcket, dra ner persiennerna och bara sova. Men som sagt, jag har en skarp aning om att den där obehagliga känslan av depression skulle få både näring och humör av det hela så...

Jag är vansinnigt vänster. Jättevänster. Men jag lyssnar på pajasen Alexander Bard som förklarar Liberaterna och jag vet inte. Men karln har faktiskt en tanke. Jag var Folkpartiet när det var socialliberalt och jag hade en hög inkomst. Nu är jag tillbaka på vänsterkanten. Så klart.

Men han har en tanke. Klart beundransvärt. Inte många politiker som har det nu för tiden.

Det där med att åka buss. Inte helt enkelt. Jag gjorde så i lördags. Först hem till trygga Sjöbo i Borås och min tant mamma. Sen ner till stadens centrum där jag hann hetsa upp mig över allt möjligt. Lite ditten och datten liksom. Jag är totalt kass på att befinna mig bland folk. Jag blir galen precis hela tiden. Det räcker att någon stackare hostar på bussen så känner jag hur mitt pekfinger styvnar i rockfickan och jag är beredd på att blåskälla på stackaren. Jag gör mig bäst på toaletten, ensam med en Kalle Anka-pocket där jag kan sitta och krysta och känna mig bäst.

Men, i vilket fall som helst. Så man står där på busstorget i Borås och fryser och retar sig på tonåringar som överhuvudtaget lever och väntar på busshelvetet hem. Bussen kommer. Man går på. Till min stora förvåning så skriker en galen kvinna med vidhängande barn "WOB". Nå. Jag är frusen, sur och förbannat trött på att betala en massa pengar för att få sitta på en buss med en massa folk jag absolut inte gillar. Låt vara att jag blev en smula perplex. Man blir ju liksom glad när vackra kvinnor skriker ens alias. Ja, man blir till och med en smula tuppig.

Men sen upptäcker jag att damen i fråga är www.jennyfalukorv.blogg.se. Denna multitalangfulla människa vars blogg jag läser precis hela tiden och jag blev totalt fånig. Man rodnar, man stammar, man dummar sig. Man mår totalt skittaskigt eftersom man nu inser att ens internetfigur är på gång att ramna totalt. Man (jag) ser framför sig hur denna vältaliga människa kommer att sprida ordet om att man (jag) är en total bluff som bara är plump, ful och dessutom luktar väldigt illla.


Så jag hör mig själv säga en massa ord. Alltså, inte lagom många ord utan en farlig massa ord. Så många ord som jag inte ens visste jag kunde. Men vad gör man inte för att upprätthålla en image? Fanskapet till kvinna visade sig vara precis så trevlig som jag har haft misstankar om. Hom sjunger, hon skriver så jäkla bra att Woodehouse vrider sig i sin grav och dessutom målar den jäkla damen med. Fan. Hur toppar man det liksom? Så där satt jag och försökte desperat visa att jag är en tänkande människa. Så klart gick det inte. Jag behöver minst 3 timmar på mig för att tänka en enda liten tanke överhuvudtaget och för det mesta så är den tanken totalt fel.


Men, damen troppade av och där satt jag och skämdes med en massa tankar om vilken usel människa jag är. Vad gör lilla WoB då? Så klart. Jag terroriserade den stackars oerhört vackra unga damen bredvid mig. "Vad är det för bok du läser". "Jaha". Du verkar vara råbarkis". Sen kom jag hem och ramlade upp för trapporna till mitt hem, klappade katten och somnade. Typ.

Åka buss är JÄTTEFARLIGT:

Aj då. Nu har det skapats konst igen. Nån byfåne med allt för stora CSN-lån för sitt eget bästa och allt för lite talang har "grafittimålat" på en tunnelbanevagn och kallar det hela konst. Jaherreje. Nått har gått såååååå fel när man kan göra precis vad man vill och sedan kalla det konst. Vad är det för fel på att lära sig ett hantverk och sedan lägga in sin egna fantasi? Bajs i en potta. Konst. Sperma på en handduk. Konst. Spela psykotiskt och ta plats i den övertyngda svenska psykvården. Konst.

Nästa steg? Döda en gås? Slå ett barn? Knulla en katt? Spöa upp en 90-åring? Ta död på en kvinna? Våldta? Konst, konst, konst. Allt är konst enligt de överlägsna människor som inte orkar, inte kan, inte vågar,ta tag i livet och faktiskt spela någon roll.

Jävla.... nötter eller nått. Fast det räcker inte. Hey, kom hem till mig du käre konstnär så kan jag skära dig med en kniv och filma det hela. Konst.

Fasen, elände och bedrövelse. Jag är så förbenat trött att ögonen går i kors på mig. Det spelar liksom ingen som helst roll hur mycket jag sover. Precis lika trött ändå. Helt löjligt trött. Min kära livskamrat, kvinnan i mitt liv, katten Chips, tittar bekymrat på mig och jag riktigt ser hur det rullar runt en massa kattord i skallen på henne. "Den där karln är inte frisk". Fast på kattska då.


Det riktigt roliga i det hela är att hur trött jag än är så kan jag inte sova på ett vettigt sätt. Troligen är jag ett perfekt ämne för läkemedelsindustrin om de vill hitta på nått som både är uppiggande och sövande samtidigt. En sorts amfetaminsömntablett eller nått sånt. Borde väl inte vara så svårt att slänga ihop kan man tycka, nu när vi både kan åka till månen och rösta på Alliansen. Båda två företeelser som var helt omöjliga att tänka sig för 50 år sedan.

Tja. Som jag så vackert brukar skriva allt för mycket. Jag sätter mig väl och tittar på tv och framförallt nyheterna. Anders Björk har visat styrka genom att kliva av sin roll som ordförande i Försvarets Underrättelsenämnd i protest mot FRA-lagen. Gillar inte karln men nått gott finns det tydligen i den där besserwissen.

Det är visst rättegång mot Piratebay. Den trogne läsaren vet vad jag tycker om fildelning men ärligt talat. Hur i hela fridens namn ska man stoppa förreteelsen när till och med en sån som jag som håller hårt på upphovsrätten fildelar mitt stora arsle av mig?

Tänk vad det händer saker i världen.

Det var då själva den vad trött jag är. Jag lade mig för att vila och somnade på stört och när man vaknar har det redan börjat mörkna ute och dagen är liksom över. Illa illa. Men det är inte mycket att göra åt det hela. Nu är det duschen som gäller och sedan ska jag troppa av till affären och handla lite och sedan så blir det väl tv innan man somnar igen.

Kul.

Ah. Den är så rolig. Sen sätter sig låten som ett jäkla klister i skallen med.

Vips så var det fredag igen. Inte för att det borde spela någon roll för en slacker som mig men det är nått med fredagar som sätter fart på blodomloppet och gör att det mesta känns lite lättare. Jag somnade tidigt igår och har sovit som en liten kulting hela natten och nu känner jag mig hyggligt på g. Av förkylningen återstår endast en smula ont i halsen och en lättare nästäppa i ena borren. Ingen fara alltså.

Tja. Det är väl bara att börja leva dagen så så att säga.

Det är banne mig heeeeeeeeeeeeeelt otroligt. Jag börjar känna mig, håll i er nu, förkyld. Ont i huvudet, täppt i näsan, ont i halsen när jag sväljer. Vad är detta? Hur är det ens möjligt? För sjutton. För tusan. För helvete. För.... kuken också. Jag har ju inte slutat hosta sedan lunginflammationen och så kommer detta. Man tar sig för den obehagligt varma pannan och funderar på att flytta till en stuga i skogen där jag inte kan nås av några som helst virus eller bakterier.

Så någon städning blir det inte idag heller. Visst skulle jag kunna städa, det är inte det. Men jag blir så förbannat sur att jag bara inte vill. Jag ger blanka den om det är dammigt i hörnen. Det får yra damm precis hur mycket det vill för min del. Skiter totalt i det.

Jag kan för mitt ynka liv inte förstå vad som har hänt med mitt immunförsvar. Alltså. Jag lever väl kanske inte helt nyttigt, men såhär jäkla illa ska det inte vara för det. Förkylning som avlöser förkylning som avlöser ännu en förkylning. Det är lika bra att jag trär över en kondom över näsan så kan den rinna bäst fan den vill. Jag är trött på att snyta mig. Jag behöver inte ens raka mig på överläppen längre, det slits bort av allt papper som jag gnider mig kring snoken med titt som tätt.

Men. Det kanske bara är en såndär endagarsförkylning som man råkar ut för då och då. Jag kan inte på något sätt säga att jag känner mig jättesjuk. Mest irriterande småkrasslig. Hoppas att det stannar därvid. Det värsta vore om det där onda i halsen blev värre. För när jag får ont i halsen så kommer en halsfluss som på beställning och då blir jag sådär jäkla dundersjuk. För några år sedan var jag så svullen i halsen att jag knappt kunde få ner vatten teskedsvis. När jag sökte läkare så fann de att det var viröst det hela och att antibiotika alltså inte skulle göra ett skvatt för det hela. Rådet jag fick av läkaren var att om jag skulle få svårt att andas skulle jag ta mig till sjukhuset så att de fick göra en trakeometi. Alltså ta upp ett hål i halsen så att jag kunde andas. Det gjorde ju inte alls att man blev orolig. Skit kul att försöka somna de närmaste nätterna efter den upplysningen.

Men, nu ska vi inte måla upp fan på väggen. Som sagt. Det går säkert över. Jag ska gurgla mig med saltavatten, ett gammalt hederligt knep för att ta död på lite bakterier så får vi se vart det leder.

Men jag blir så jäkla trött. Så trött så trött.

Idag är det sannerligen dag att ta tag i den där städningen som jag yrat om i... länge, länge. Alltså inget småplockande här och där utan ett seriöst företag som inbegriper saker som damma dörrkarmar, dammsuga under mattan och annat som gör att man känner sig sådär vansinnigt duktig efteråt.

Häromdagen klappade jag katten i en kvart innan jag kom på att det inte alls var katten utan en väldig dammråtta som hade smygit sig fram bredvid sängen. Så kan man ju inte ha det. Så nu ska det bli lite ordning i mitt stökiga liv. Jajamensan. Full fart och allt det där.

Igår var jag ju på terapi för att jag ska bli av med den där lilla egenheten att dricka alkohol tills pengarna tar slut och levern packar sin resväska och ställer sig i hallen och skriker okvädningord åt mig. Det kändes riktigt bra måste jag säga. Jag kom hem med en hel A4-sida med anteckningar och en uppgift att skriva dagbok. Det ska väl inte vara så svårt. Jag gör ju för tusan inte så mycket annat. Det känns lite som om hela tanken på att inte missbruka alkoholen har satt sig i mig, det tog ett bra tag men nu börjar jag inte bara förstå utan även känna det. Sen är det som det är och jag får ta ett steg i taget. En 35 årig vana bryter man inte så lätt. Men det ska väl gå det med kan jag tro. Jag har ju redan skurit ner på det hela på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

Så. Jag har lite pyssel att göra idag. Det är väl bra det kan jag tro.

Jag blir allt tokigare på att åka buss för varje gång. Visst är det trivsamt att sitta och vina fram genom landskapet medan snön faller mot rutorna och man har det varmt och gott. Men ärligt talat. Folk beter sig som fånar på bussen. Igår när jag åkte till stan för lite terapi så ramlar det på tre ungar i 16-års åldern. De sitter och pratar högt och vitt om hur oändligt fräcka de var och det var väl ok det med. Men så börjar den ena snorungen spotta på golvet. Han gör det en gång. Han gör det två gånger. Han gör det en tredje gång.

Nå. Jag är en man med mycket lite tålamod. Så jag ryter, nä, inte säger till, ryter :"vad fan gör du? Är du rädd för att svälja tungan om du sväljer saliven som vi andra gör"? Dåren stammar nått tillbaka och ser uppenbart besvärad ur. Helt ok för mig. Budskapet gick fram liksom.

Men så börjar hans kompis käfta emot. "Han spotta väl inte på dig eller". Herreje. Som sagt. Jag har dåligt tålamod i vanliga fall. När sen ett litet glin sitter och tjafsar emot när man sagt åt hans kompis att bete sig civiliserat då jäklar i min lilla låda. Jag berättar mycket målande att jag inte orkar med att han öppnar munnen en gång till, att om han gör det kommer jag personligen kasta honom ur bussen och därmed hoppas jag att konversationen är över. Nähå då. Det ska snackas emot igen.

Tja. Jag lyckades övertyga den unge mannen om att han djävlades med totalt fel person på totalt fel tid och det hela slutade med att glinet hoppade fram några platser. När de tre barnen hoppade av bussen så skulle givetvis den unge mannen hävda sig. Han väntade mycket noga tills bussen börjat åka, vände sig sedan om och lade en loska på fönstret där jag satt.

Tja. Ser jag ungen så vet jag inte riktigt vad jag gör. Troligen precis ingenting eftersom de trots allt är barn. Men vad är det som gör att folk tycker sig ha rätt att spotta på golvet i en buss? Eller tränga sig fram som om det gällde livet? Eller sitta och skrika åt varandra fast de sitter bredvid varandra med högst 5 cm mellanrum?

Jag fattar fan inte.

På tal om något helt annat. Har ni tänkt på hur mycket Foppa går upp i sin karriär? Inte en flickvän, inte en partner på alla dessa år. Han är lika dedikerad sin karriär som säg George Michael eller han den där svenska musikalstjärnan som ylar om att guldet blir till sand var innan de fann trygghet i sina kärlekar. Han liksom bara åker skridskor år ut och år in utan att bry sig det allra minsa om kvinnor.

Det kallar jag en man det. En äkta hockeman.

Det är som det är. Det som för tio år sedan var dåliga skämt och muttranden i mungipan börjar bli en flodvåg av röster som helt öppet säger att de är trötta på invandrare. De är trötta på våldet. De är trötta på att vara rädda. De är trötta på Rosengård, på Norrby, på Hässleholmen här i Borås. De är trötta och därför tycker de att det är helt ok att tappa alla gränser, all empati, all sorts av människokärlek. De utrycker helt öppet att de vill att alla invandrare ska försvinna. De säger på allvar att brott inte fanns innan "de där" kom hit.

Jag blir så jävla kukens satans helvetes arg. Fan. Har folk totalt tappat alla gränser? Vad är det för fel på ett folk långt upp i nord som tror att alla deras egna problem beror på någon annan? Varför är det ok att kalla en medmänniska för blatte? För apa? Alla är livrädda för "de där". Oavsett om de någonsin sett "en såndär" annat än i kassan på Netto.

Själviskheten breder ut sig. Den håller på att dränka oss. Men ok. Så allt beror på invandrare. Allt beror på "låtsassjuka" som fuskar med sjuksrivningar. Allt beror på någon annan. Inte dig. Så klart. Allt, säger allt, var bättre på 40-talet. Skolaga. Respekt. Ordning. Poliser med sabel. Höga stövlar. Raggare, våldtäkter, brott, knivslagsmål. Inbrott. Misshandel. Det fanns inte då. Framför allt inga invandrare förutom några zigenare som stal allt du kunde ha. Men dom körde man ju bort, från stad till stad så det spelade ju mindre roll.

Sparka vilt omkring dig. Sparka så hårt, så skoningslöst du bara kan. Nedåt. Aldrig uppåt. Så fan heller. Så klart inte. Leve Konungahuset, regeringen och polisen. Herreje.

Men. Så sitter du där en dag. Varslad, sparkad. A-kassa. Men det är väl inte så svårt. Flytta bara. Skaffa ett jobb i en annan stad. Skit i att frun har jobbet kvar i din gamla stad. Flytta. Pendla 50 mil varje helg hem till frugan och barnen som för varje gång allt mer undrar vem fan du är. Får du inget jobb? Även om du söker över hela landet? Måste väl vara de där jäkla blattarnas fel. Såklart. Men fortsätt rösta på Alliansen. För när du väl får ett jobb så får du ju mindre skatt.

VAD FAN HAR GÅTT SÅÅÅÅÅÅÅ FEL?

För mig spelar det liksom ingen roll. Jag är sjuk nu. Men jag har min legitimation som sjuksköterska så när jag väl blir frisk så är jag garanterad ett jobb. Så jag gör väl som alla andra gör. Skiter i alla andra. Tar hand om mitt eget hus. Om jag blir sjuk så har jag kontakter som gör att jag får vård när jag behöver den. Jag skiter väl i dig. Om du tappar taget, om du råkar vara lite fel, så fuck you.

Nope. Fan heller. Jag vägrar att falla tillbaka till Tyskland 1928. Jag vägrar sluta bry mig om de som inte är födda här, de som inte har samma chans som mig. När jag väl blir gammal så är det du som får sitta och skämmas och svettas inför att dö. Jag kan dö med gott samvete.

Sicket elände. Ännu en gång har vi poliser som gjort bort sig. Denna gång har de filmat nån stackars stenad person på psykakuten och bett männskan skicka en hälsning till en kollega som fyllde år. Smart. Medmänskligt.

Alla de där "klavertrampen" kan man tycka vad man vill om. Jag såg en krönika i nån tidning som fördömde händelsen med poliserna som kallade männiksor apor och blattar. Det riktigt otäcka vad kommentarerna efteråt, skrivna av "vanliga svenskar". Alla, säger alla, tror det var minst 20 inlägg, hyllade poliserna. Den allmänna åsikten var att poliser får se så mycket elände att de har all rätt att säga vad de vill. Den allmänna åsikten var att invandrarna står för alla brott som utförs i Sverige och att de borde slängas ut alla på en gång. Man kände inte igen "sitt land" längre. Håhåjaja. Nä. Det fanns inga brott i landet före 1955. Så klart inte. En svensk skulle aldrig få för sig att begå brott. Så klart inte. Ljusa, långa, blåögda människor kan helt enkelt inte begå brott.Det finns inte i generna. Nope.

Eller???

Men. Så läste jag en intressant artikel i dagens lokalblaska om just det här med poliser som tappat empatin. Där ifrågasatte man vad som händer med en människa som i 10 år eller mer vadar i elände. Blod, spyor, hån, våld och återigen våld. Man förde fram åsikten att poliser borde få stöd av psykologer och arbetsgivare i att upprätthålla empati.

Men jösses. Har de inte redan det? Alltså. Det tog jag för givet. Inte fan kan man vara polis och arbeta i ett vakuum? Klart som fan att det växer fram ett förakt för grupper då. Så klart att en sur stämning sprider sig bland dem. För helvete. Att arbetsgivaren NU börjar prata om att arbeta med värdegrunder är ju en enda stor katastrof. Det är så dags nu.

Det är det samma som gäller i vården. Man kan inte förväntas gå på en akut eller jobba inom ambulansen och leva med männiksors blod, svett, spyor och död utan att påverkas. Stöd behövs.

Jösses.

Jo jag vet att den är lite gammal men ändå. Alla har väl redan sett den kan jag tro. Men visst är det härligt att se hur de väldigt kloka analytikerna skrattar rått åt honom när han 2006 säger att USA kommer gå in i reccesion?

Det var då själva tusan också. Nu har jag sovit i 24 timmar. Då tycker man att man borde vara lagom avslappnad men pigg ändå. Men jag, som alltid ska vara lite speciell och märkvärdig, är snarare hur spänd och uppsnurrad med en fenomenal hjärtklapning och dessutom, håll i er nu, trött.

Hur i hela fridens namn fungerar min kropp egentligen? Man börjar ju undra. Det brusar och skvalar i skallen som det allra värsta vattefall av tankar och ideér, händerna darrar, magen är i uppror och jag känner mest för att gå i idé.

Fast en den kan säkert bero på vätskebrist och lågt blodsocker. Man äter ju inte så mycket när man sover liksom. Så kanske skulle man ta och knata till affären och köpa nått att äta? Jo, så får det nog bli. Jag tror jag ska hoppa på bussen till apoteket, hämta lite medikamenter och sedan knata ner till affären och köpa nått vettigt att äta.

Jaja. Det kanske också är dags att skaffa lite vettiga rutiner i världen. Typ sova vettiga 8 timmar per dygn istället för att leva i dygnsblock. Sen har jag faktist tänkt ta tag i mitt skrivande. Jag har räknat ut att om jag jobbar 2 timmar om dagen så kan jag kanske få ihop en till två A-4 sidor per dag. Det blir på ett år runt 350 sidor om man hoppar över en och annan dag. Istället för att bara skriva lite då och då, ett evigt duttande, så är det läge för att börja jobba lite mer diciplinerat. Annars blir det bara snack och ingen verkstad. Plus att jag sannerligne behöver nått form av projekt i livet. Nu när jag faktiskt har all tid i världen så vore det ju korkat att inte passa på. När jag väl börjar jobba igen så vet man ju hur mycket ork man har till skrivande. Ingen alls.

Tja. Så för det bli. Det känns bra det här. Den här planen kan jag nog hålla. Tills i eftermiddag i alla fall :-)

Jisses vad jag har sovit. När jag gick ut, eller snarare stapplade ut, i köket och tände lampan så var det första jag fick se en stor fluga som yrade omkring vid diskbänken. "Jkälp, jag har sovit till juni", var den första tanken som ploppade upp i skallen. Sen sansade jag mig och tittade ut genom fönstret och inte var det något juni som mötte mig inte. Snarare snö, vinter och det såg ut att vara jättekallt. Så det blev en kopp kaffe och en cigg (jo jag vet, det går sisådär det där med att sluta röka).

Men jag behövde sannerligen den där sömnen. Jag hade bara lyckats skrapa ihop 6 timmars sömn mellan onsdags morgon och måndag morgon. Så igår morse, efter att ha varit vaken i prick 48 timmar, så letade jag fram min salige fars gamla sömntabletter och somnade som en sten efter en timma och sov sedan i ett dygn. Visserligen vaknade jag upp några gånger för att pinka och dricka lite vatten men det mesta sov jag.

Jag bara måste be om mina sömntabetter när jag går till terapin i veckan. Jag kan helt enkelt inte få någon vettig sömnrytm utan dem. Det blir precis som när jag jobbade, innan jag fick sömntabletterna utkrivna, att jag lätt kan vara vaken i två, tre kanske 4 dygn utan att sova. Eller att jag vara sover 1-2 timmar per natt. Man blir ju knäpp av det. Sen sover jag som en stock när jag väl somnar.

Men nu är jag pigg och glad igen. Frisk är jag med. Inte ens skuggan av känslan av att vara sjuk. Så gott. Så idag blir det mycket att göra. Ska in till stan för att hälsa på tant mamma, städa, fixa och dona.

Så det är väl bara att sätta igång :-)

Här ser ni killen som klippt sig. Jäklar vad presentabel jag ser ut nu :-)

Det tar på krafterna att inte ha något som helst att göra. Det liksom äter upp en inifrån. Som en själens cancer kanske man kan säga. Dag läggs till dag och klockan tickar fram sekund för sekund, minut för minut. Tick tack. Allt medan livet rinner ifrån en och man allt mer töms på vitalitet och kraft. Ett steg närmare döden för varje tick, för varje tack. Om jag vore en lugnare själ, inte så orolig och ängslig jämt kanske jag inte skulle tänka på det där ljudet. De flesta gör nog inte det. De låter dag läggas till dag, jul blir till midsommar och år lägger sig tillrätta bredvid år.

Men nu är jag ju sådär ängslig och orolig. Rädd för att livet springer ifrån mig. Rädd för att en dag finna mig själv gammal och grå utan att ha något att visa upp. Jag är inte mer än en medelmåttig förälder, pengar rinner mig ur handen som vore det vatten och kvinnor förstår jag mig inte på. Jag gör så gott jag kan. Visst, det gör jag. Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag slänger bort mitt liv på allt och ingenting. Tänk om minnet efter mig försvinner i samma sekund som kyrkovaktmästaren kör fram grävmaskinen för att täcka över min grav? Så förfärligt det vore. Att försvinna, att inte kommas ihåg. Kan det vara så?

Men så var det ju det där med att jag är så orolig. Jag är ju rädd för allt. Så kanske min oro för att glömmas bort, att inte vara behövd är lika orationell och falsk som min rädsla för höga höjder eller att fastna i hissen. Kanske är det just min oro för att leva mitt liv på fel sätt som är grunden till allt det där. Kanske är det just det jag gör fel med? Men, i så fall så är det ju på ett sätt rätt i alla fall. Det som är fel är det som gör felet rätt. Knepigt. Troligen skulle jag må mycket bättre om jag kopplade av mer. Spände av och sluta noja upp mig för allt. Kanske börja i yoga, meditera. Nått som varvade ner maskinen lite. Fick hjärtat att sluta dunka så envist fort i mitt bröst utan finna en lugnare rytm och tog bort allt det där vita bruset i min skalle.

När man har saker att göra så tänker man inte alltid på det där. I alla fall inbillar jag mig det. Fast jag vet ju inte var andra tänker. Kanske är alla andra lika rädda som jag fast de döljer det med lådvin, grillkvällar och semestrar i Thailand. Men hur ska det egentligen vara? Ska man gå omkring och behöva vara orolig hela tiden. För att räntorna ska höjas, för att bilen inte ska klara besiktningen eller för att frugan har träffat någon annan, någon bättre. Någon som inte oroar sig så mycket. Eller är det kanske bra med ett visst mått oro? Om i fall att liksom? För annars kanske man slutar vara rädd om det man har, man kanske blir slarvig och vips tappar man fotfästet.

Fast jag tappar ju fotfästet titt som tätt. Faller fritt genom livet och dundrar i marken hårt, hårt. Men beror det på att jag oroar mig? Eller beror det på att jag oroar mig för fel saker? Kanske ska jag vara rädd, men för andra saker än de jag fruktar? För varje gång foten släpper från underlaget så blir jag ju lika förvånad. Hur kunde detta hända? Man plockar ihop sin stolthet, samlar ihop delarna av sin tillvaro, de som ligger utspridda på marken bredvid en och fortsätter. Lika ängslig, lika orolig och lika rädd.

Just nu har jag precis börjat falla. Jag har väl inte riktigt förstått än att jag faller. Det är liksom bara en känsla i magen, en föraning om det hårda underlaget och en tanke på att skydda mig så gott det går. Jag kryper ihop som en boll, försöker styra kroppen i fallet i ett fruktlöst försök att klara fallet med så lite skador som möjligt. Snart kommer känslan av att snurra genom världsaltet. Känslan av att vara en liten, liten prick i universum. Kanske kommer tårar, kanske ljuder mitt skri genom strupen som en sårig pil genom tystnaden. Kanske klarar jag mig helskinnad denna gång. Man gör ju det ibland. Eller så slår jag mig sönder och fördärvad. Kanske spricker huden, kanske blöder jag. Jag vet inte än. Än så länge faller jag.

Goooood morgon. Säger bara tetracykliner. Det är grejor det. Fixar lungorna, sabbar magen. Så istället för att hosta så sitter jag på dass. Flytspackel liksom. Skulle jag hosta så föredrar jag att göra det på toan med annars vet ingen vad som händer :-)

Men, förutom det så mår jag prima. Som ny faktiskt. Tröttheten börjar ge sig den med. Det där med rökningen fixar jag sådär. Tyvärr hade jag en gammal, torr cigarr som låg ovanpå humidoren och jag kom på att jag kunde smula sönder tobaken och lägga den i min pipa och röka. Funkade sådär. Inte var det gott att dra halsbloss men till kaffet så var det underbart. Men, jag ska inte ge upp. Inte köpa några cigaretter i alla fall. Försöka duger och allt det där.

Men man blir vansinnigt vilsen när man ska sluta med en inrotad vana sådär. Jag går in i köket och kommer på att; "vad tusan ska jag här och göra"? Men som sagt. Till morgonkaffet var det otroligt svårt att stå emot suget. Så jag föll en smula.

Nu har jag varit vaken i ett dygn snart. Det börjar verka som om jag lever mitt liv i 24 timmars perioder. Vaken 24, sova 24. Helt jättemärkligt. Jag är inte ens trött. Så nu ska jag titta färdigt på Mumien III som jag tittat på från och till i en evighet känns det som. Jag har vansinningt svårt att koncentrera mig på en och samma sak en längre tid. Kanske skulle man ta upp de där medicinerna mot manodepressivitet ändå? Fan vet.

Tja. Idag ska jag försöka ta mig till affären i alla fall. Nu finns det ingen som helst mat hemma förutom den där gamla löken och några buljongtärningar. Det blir man inte mätt på. Kanske kan koka ihop nån sorts löksoppa visserligen men... Naaa.

Tja. I vilket fall som helst har jag äntligen hittat stället jag letat efter här i Viskafors. Ligger lite avsides men jag visste väl att det skulle finnas :-)

Jag skulle bara lägga lilla huvudet på kudden en stund och vila mina vackra melerade ögon och tänka vackra tankar. Vid 16-tiden igår. Sen vaknade jag vid 13 idag. Ärligt talat, det måste vara ett under att jag inte pinkar på mig när jag sover så länge. Kanske dags att bära blöja, bara för säkerhets skull :-)

Men, jag mår helt ok idag. En smula, gnutta hosta och lite rinn i kranen är det enda som stör mig. Men annars mår jag betydligt bättre än en sån som jag förtjänar. Men jag är fortfarande vansinnigt trött. Så jag ligger väl kvar i sängen och har det bra kan jag tro. Jag har lagt ner alla planer på att planera nått. För det blir ju ändå inte gjort. Jag har städat upp den värsta röran i lägenheten och jag har en hel påse pasta i skafferiet, en lök i kylen, snus så det räcker till i morgon och vad mer behöver en man?

La ni märke till att jag inte nämnde cigaretter? Nope. Inte en enda cigg i hemmet, inte heller någon tobak. Bara mina cigarrer, men det är ju liksom inte samma sak eftersom man ändå inte tar halsbloss med dem. Jajamen. Här ser ni killen som ska sluta röka, hade jag tänkt. Eller, inte lova för mycket nu WoB. Jag ska göra ett gott försök i alla fall. Än så länge går det helt ok. Fast det är ju inte så konstigt eftersom jag sover hela tiden. Men det var överdjävligt att dricka kaffe och inte ha nått att röka, så jag fuskade lite och rotade upp en fimp ur soporna och fick hela ett bloss. Men det är det enda.

Jag läser tidningarna och orkar inte engagerad mig i nått. Det är väl ett nog så gott bevis på att jag inte riktigt är i form än. Men som vanligt så verkar hela världen vara galen, tokig och totalt skvatt utom sig av vett. Fast det är väl så det ska vara kan jag tro.

När jag vaknade så gick jag ut i köket och vem stod inte på diskbänken och försökte dricka vatten ur kranen om inte lilla Chips, katten. Hon brukar inte hoppa upp på diskbänken så ofta, nästan aldrig faktiskt, så jag kastade genast ett getöga i hennes vattenskål och visst var den tom. Tur hon är smart den katten annars vet ingen hur det kunnat sluta. Men jag är lite orolig för henne för hon har börjar dricka så vansinnigt mycket plus att hon liksom inte är sig själv. Slö och sover nästan hela tiden. Fast, hon äter som en häst så det kanske inte är någon fara. Man tänker ju diabetes men jag får vänta lite och se om det blir värre. Kanske är hon med lite förkyld eller nått.

Nä, nu ska jag läsa lokalblaskan och sen koka lite av all den där pastan. Sen blir det väl kanske en dusch, det är dags att raka sig igen och sen så ligger jag säkert här framför datorn igen kan jag tro.

Precis så här har jag legat i två veckor mer eller mindre förutom nån enstaka utflykt när jag trott mig vara frisk. Visst är det en... annorlunda syn? :-)

Hrmph. Om 10 dagar är det Alla hjärtans dag. Usch och fy för den dagen när man är singel. Då blir man grymt påmind om att man minsan inte är älskad av någon dam förutom tant mamma och min dotter då förstås. Men det är liksom inte samma sak.

Men men. Eftersom jag trots allt trivs med mitt singelliv så får jag väl bita ihop den dagen och ge ett kort till katten eller nått och klappa henne lite extra :-)

Äntligen börjar jag få lite ordning på mitt kära hem. Jag har ägnat morgonen åt att städa upp i köket, bland annat städat spisen, lagt alla tidningar som låg i sovrummet i en påse och just nu vädrar jag ut hela lägenheten, vartenda fönster är på vid gavel och den sura doften av sjukdom erstätts av frisk och skön luft. Sen är det damma, dammsuga och moppa golven och slutligen bädda rent i sängen. Men det väntar jag lite med eftersom jag tror mina grannar vill ha lite lugn och ro så här på morgonkvisten.

Jag har även hunnit med att dricka en kopp kaffe. Så gudomligt gott. När jag väl är färdig med städningen så ska jag ta mig till apoteket för att hämta ut lite mediciner och sedan till affären för att handla lite. Men det känns helt ok idag att göra det. Jag har kommit på att jag ju kan ta bussen till apoteket, gå till affären och sedan hem. Då slipper jag gå så långt.

Nå, hur mår jag då? Faktiskt väldigt bra. Fortfarande en jäkla hosta men annars är det bara fina fisken med lilla WoB. För första gången på en månad eller nått sånt så är jag inte så där grining och tvär och sur och trött som jag varit. Jag har en vag misstanke om att den här infektionen har suttit i en hel del veckor utan att riktigt bryta ut. Så lite antibiotika var precis vad som behövdes. Jag känner mig helt enkelt mycket vitalare än jag gjort på länge. För när jag tänker på det så har jag ju haft nån sorts förkylning var och varannan vecka hela hösten om inte längre och var det inte förkylning så var det magsjuka, nått som jag aldrig får annars.

Sen måste jag in till stan i dag eller troligen i morgon för att låna de där pengarna av tant mamma. Jag har inte betalt hyran än och det är en massa andra räkningar som ligger med och jag har bara 500 kronor på fickan. Men en dag mer eller mindre. Som sagt, troligen så tar jag det där i morgon.

Nä, nu ska jag nog ta en kopp kaffe till och sedan ska jag titta färdigt på Mumien III som jag börjat titta på. Före det så tittade jag på National treasure II som jag började titta på i förra veckan men inte orkade koncentrera mig på.,

Så på det hela taget har jag det förbannat bra måste jag säga. Kanske orkar jag inte hela vägen med mina planer idag men då för det väl bli så då. En sak i taget liksom.

Oj då. Jag var visst en smula trött. Jag som bara skulle ligga en stund och vila somnade och sov väl i en 7 timmar eller vad det var. Nu har jag varit upp en stund och tittat lite på tv. Men det räckte faktist för nu är jag rätt så snurrig i bollen igen. Men man måste ju gå upp lite titt som tätt så att man luftar lungorna ordentligt och inte gör det hela värre än det redan är. Man märker att det funkar för så fort jag går upp så börjar jag hosta och får upp en hel del slem. Jag vet, äckligt, men det är ju så det är ju.

Det bästa kanske var att jag inte kom iväg och köpte några cigg. Visserligen har jag rökt några fimpar men det har defenitivt blivit mycket mindre än det brukar. En bra början kanske.

Nu ska jag vänta på att jag blir lite trött igen så att jag kan sova. Troligen blir det sovmorgon i morgon, men det får det allt vara värt. Nu när man vet att man faktiskt är sjuk på riktigt och inte bara inbillar sig så kan man unna sig lite :-)

Fasen vad irriterad jag blir. Ligger jag här i sängen så spritter hela kroppen av verksamhetslusta, men så fort jag går upp och rantar runt lite så blir jag helt trött och snurrig och är tvungen att lägga mig igen. De första 5-10 minuterna går bra men sen så känner jag mig som om jag sprungit ett maraton, simmat några mil och sedan jobbat i en gruva hela dagen och bara ätit dammtussar till middag. Plus att hostan får luft under vingarna igen och sätter igång så att väggarna skallrar här.

Det där med att ta sig till affären känns helt omöjligt. Det tar ju ändå 20 minuter att gå dit, sen ska det handlas och sedan får jag knata i 20 minuter igen. Gula faran kan jag ju inte ta eftersom låset har fryst och förresten vet jag inte om bensinen räcker dit. Eländes elände. Jag som tyckte att jag var så rasande pigg. Men om jag tänker efter lite, alltså helt mot mina naturliga impulser, så inser ju även jag att man faktiskt inte blir frisk över några timmar.

Nä, jag får nog vila lite i nån timma innan jag ger mig ut i världen igen. Då borde jag väl vara lite piggare kan man tycka.

Under tiden kanske man skulle ligga och tänka vackra tankar om porlande vårbäckar, kvittrande fåglar och annat som faktiskt snart kommer.

Jo så får det bli.

Det var värstans vad fint väder det var ute. Blå himmel, solen skiner som om den inte hade gjort annat, isen ligger på Viskan och jag börjar verkligen fundera på att det kanske vore smart med en liten promenad i stilla, värdig, lunk till affären. Det är ju bra att lufta lungorna när man är krasslig i dem. Så kanske alla baciller blåser bort och allt annat som finns i dem så att man blir pigg och rörlig och får rosiga kinder som inte beror på hög feber.

Då gäller det bara att hitta några kläder som man kan ha på sig utan att folk får tårar i ögonen och stickande näsor när man står i kön på affären. Blir inte helt lätt har jag upptäckt. Eftersom jag inte tvättat på ett bra tag så börjar det tryta i garderoben. Eller, det gör det inte alls egentligen, men nu menar jag kläder som jag faktiskt får på mig. Ju fetare jag har blivt ju mindre har utbudet blivit. Men det ska väl lösa sig kan jag tro. Jag får väl strunta i sådan enkla saker som färgkoordination och liknande och ta på mig lite vad jag hittar.

Egentligen borde jag duscha med men herregud. Nån gräns får det allt va på piggheten. Det tar jag i kväll när jag bäddat rent i sängen tänkte jag. Man skall icke förhäva sig. Nä, det får allt räcka med rena kläder och en smula rakvatten. Det borde funka.

Ja. Då kanske jag skulle ta tag i det där istället för att ligga här och skriva. Jo, jag ligger i sängen och skriver förstår ni. Det har jag gjort i två veckor nu. Eftersom min bädd består av madrasser på golvet (jag har ju snedtak i sovrummet) så har jag helt enkelt burit in netbooken på golvet framför sängen. Så här ligger jag och skriver för fulla muggar. Men, sidorspår, nu var det kläder som gällde.

Herregud när man börjar titta sig omkring hur det ser ut här. Jag tänkte först ta några bilder och lägga ut men sen kom jag på att, det kan jag fan inte med. Jösses. Köket är fullt med disk, spisen är så smutsig att jag knappt vågar närma mig den eftersom jag blir rädd att flottet ska hoppa upp och bita mig i näsan, sovrummet är överfullt med tidningar, smutskläder, dammtussar och sängen är troligen mycket farlig att ligga i med alla bacillusker. Jag struntar i om den där kvinnan som skulle städa hade stövlar eller inte. Jag bryr mig inte ens om det är en kvinna, det fick lika gärna vara en delfin. Men bara tanken på att själv ställa mig och ta tag i allt det här gör mig alldeles matt.

Att en enda person kan skita ner så på två veckor är banne mig helt otroligt. Måste vara någon form av rekord. På något sätt. Nästan imponerande. Nu skulle man vara snuskigt rik och kunna köpa en sån där städfirma som är så poplärt att göra nu för tiden. Två glada personer i t-shirts med tryck på som kunde komma och ta tag i det hela medan man själv tog en promenad eller nått liknande.

Men, eftersom jag inte är snuskigt rik. Inte ens rik utan snarare tämligen fattig så finns det nog inga skatteavdrag i hela världen som gör att jag har råd med det så det får bli till att börja plocka, dammsuga, damma och torka, torka, torka alldeles på egen hand. Nu orkar jag definitivt inte göra det så det får förfalla en dag till. Men sen ska det banne mig lukta rengöringsmedel och inte stekflott, rök och upphostningar här hemma. Tur man inte får besök mer än en gång i halvåret, för annars hade jag spikat igen dörren för säkerhetsskull innan jag fått ordning på det hela.

Nästa gång jag blir sjuk ska jag nog ta i på hotell tror jag. För detta är banne mig.. äckligt. Jag brukar vara rätt noga med städningen eftersom jag inte trivs när det är stökigt och dessutom så är lägenheten så liten så det tar i vanliga fall inte så långa tid att hålla ordning. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har haft det så här i mitt eget hem någonsin. Till och med kylskåpet är lortigt eftersom nått har läckt och skapat nån form av brun fläck på golvet. Bara en sån sak.

På toaletten är det med kattsand på golvet än i kattlådan, tandkrämsrester i hela handfatet och dessutom resterna av en ambitiös rakning för några dagar sedan.

Nä, fy fan, jag vill inte vara här. Men som sagt. I morgon så får det bli en storstädning av hela bygget.

Men nu måste jag vila lite igen eftersom jag gjort nått så jobbigt som att titta mig omkring lite.

Här ser ni killen som har ätit minsan. Jag veeeet, totalt tokigt men för sjutton. Även en WoB måste äta lite mellan varven. Givevis fick jag magknip efteråt eftersom jag levt på bacon och vodka i en vecka. Nä, riktig så farligt har det inte varit, speciellt inte med vodkan, men jag har faktiskt ätit väldans massa bacon. Fick för mig att det är bra med en massa, massa, massa kalorier när man är sjuk. Men nu slog jag till med en karrékotlett.

Så nu ska jag banne mig ta en kopp kaffe tror jag, sen får det väl bli lite hjärtklappning då. Efter det väntar en stunds vila innan jag tar mig till affären för att köpa cigg och lite annat smått och gott. Till exempel mat som jag inte har för mycket av hemma längre. Kattmat måste det inhandlas med så att inte den lilla pälsbollen blir sur på mig. Men jag tror jag tar bussen in till stan. Vore ju dumt att inte använda sitt månadskort och dessutom så är det bra mycket billigara i affärerna i stan än här ute.

Så ni ser. Här är killen som planerar och står i så det är härligt. Slut på slackertillvaron. Dags att återvända till friska vanor igen. Tänk vad lite antibiotika kan göra. Helt otroligt egentligen. Vi lever sannerligen i fantastiska tider. För 100 år sedan hade jag lätt kunnat stryka med av den där pneumonin, nu är det bara att poppa ett piller morgon och kväll så blir man frisk på bara ett dygn. Otroligt.

Hm. Undrar om man vågar sig på en kopp kaffe tro? Det har absolut inte gått att dricka de sista dagarna eftersom jag fått en helt tokig hjärtklapning bara av en kopp. Men jag är så vansinnigt sugen på kaffe. Nja, det kanske inte är dags än. Det vore nog dumt att rusa fram med det där. Har man varit sjuk i 2 veckor i en sjukdom som faktiskt är farlig om man inte tar tag i den så vore det nog dumt att leka frisk det första man gör. Då åker man väl på en hjärtmuskelinflammation kan jag tro. Det är nog det sista jag behöver tror jag. Min fysiska standard är nog inte på topp precis.

Ja jösses vad allt ska man inte råka ut för. Inte nog med att man är sjuk i själen, man ska bli sjuk i kroppen med.

Nä, nu får jag visst vila lite känner jag. Det var värst vad man blir trött fort. Men å andra sidan. Hm. Kanske inte så jäkla märkligt när man tänker på det. För tusan, gamla människor som visserligen är i bra mycket sämre brukar dö i lunginflammation. Det värsta är ju att jag själv vet att före antibiotikan så dog folk som flugor i just lunginflammation. Så då kan jag ju fråga mig varför jag inte skaffat det tidigare. Jaja, som sagt. man är ju inte riktigt klok :-)

Jodå. Jag är härmed proffesionell idiot. Jag ramlade väl iväg till doktorn igår, blev lite dunkad på och blodprovstagen och allmänt förhörd, läkaren himlade med ögonen, suckade djupt och frågade varför i hela fridens namn jag hade dröjt så med att komma dit eftersom hela jag var en enda stor lunginflammation. Tja, vad svarar man på det liksom? Det blev ju inte bättre av att maqn stolt förklarade att man minsann är sjuksköterska och har misstänkt det där i mer än en vecka. Jodå, jag fick mig en skopa ska ni veta.

Nja, det var sagt med en hel del humor, rasande trevlig doktor, men jag fick en och annan liten fisk varm. Bland annat frågande läkaren om jag var en sån som tyckte det var kul att bli inlagd med dropp och få besök av oroliga anhöriga som kommer med vindruvor.

Sen fick jag mig även en liten föreläsning i allmän hälsovård. På frågan om jag motionerar så sade jag att "det gör jag visst det, jag går till köket flera gånger om dagen". Det räcker visst inte. Männskan pratade om promenader. Ute. Sluta röka. Inte dricka. Jösses. Jag har inte tid med sånt. Jag måste ju... hm.. jag måste... eh... tja. Nått.

Ja, det hela slutade med en tur till apoteket, lite antibiotika och ser man på. Två doser senare så kunde jag sova en hel natt utan att vakna titt som tätt av hosta, svettningar och allmän känsla av att strax dö. När jag vaknade nu i morse så kom katten för första gången på en vecka och lade sig bredvid mig eftersom jag inte exploderar i hostattacker hela tiden. Ingen feber. Pigg som en liten hermelin. Visst hostar jag än, men nu så rycker det inte i tåna när jag gör det längre.

Jösses. Jag känner inte ens för att ligga kvar i sängen utan vill upp och ut i världen. Fast det får vänta tills i morgon. Eller, jag ska ut och handla lite, men det känns inte som något oöverstigligt längre. Sen ska jag ligga i sängen hela dagen och vila så att jag inte förstör den goda effekten av antibiotikan. I morgon är det nog dags att börja leva lite normalt igen. Bland annat MÅSTE jag städa här i lägenheten. Det ser ut som helvete i sovrummet och köket. Vardagsrummet är helt ok men lite dammigt, men där jag jag ju inte varit på evigheter heller.

Så. Såhär i efterhand så kanske man skulle knatat iväg redan förra veckan. Eller ännu bättre, veckan före den. Men men. Nu är jag ju som sagt utsedd till dummast i Viskafors så jag får ta den smällen. Sen får jag nog ta tag i det där med rökningen och motionen tror jag. Speciellt rökningen. Man kan raljera om det hela och vifta bort de egna tankarna på en ond bråd död men ärligt talat så vet jag ju själv ur urbota dumt det är att röka. Speciellt som man snusar med.

Tja. En friskare, visare, ärligt talat lite småskraj WoB är det som vaknade i morse. Det går visst inte att leva som om man är 20 när man snart är 40. Fan vet om inte jag med skulle sätta mig på en motionscykel då och då.

Ah. Äntligen fick skratta lite. Eller rätt mycket faktiskt.

Jösses. Jag är verkligen en mess nu för tiden. Im tired of screwing up, Im tired of goin down Im tire of myself, Im tired of this town. Helt jäkla slut i kropp och själ. Så förbannat trött på att hosta, ha feber, svettas, gråta, skratta och att ligga i en skitig säng. Det värsta är att jag inte kan skriva. Jag vet inte vad som hänt. Men jag kan inte skriva nått. Allt blir bara skit och pannkaka. Inte för att jag är nått geni när det gäller skrivandet, men nån sorts jäkla talang hade jag innan. Den är borta. Totalt.

Jo då. Jag kan skriva en massa strunt på bloggen och slänger iväg en satans massa mail om dagen till folk jag känner, folk jag knappt känner och även till några jag inte alls känner. Men nått vettigt? Nope. Det är som en eld har slocknat i mig. En annan har flammat upp, en grinig, sur, arg eld som bara vill skälla på någon. Men här finns ju ingen att skälla på. Katten är alldeles för söt för att skällas på.

Sur arg och bitter över hur världen ser ut. Min generation verkar ta mig fan vara idioter allihopa. Jagar pengar och lycka men ingen finner nått förutom huvudvärk och ångest. Jösses, man tittar på sin Facebook sida och ser vad gamla polare pysslar med. En stackare, som en gång i tiden var beläst och klok, spenderar all sin tid på sitt kontor eller på en jävla motionscykel. Cykla som en idiot i 2 timmar och inte komma en millimeter fram eller bak. Vart är konstnärerna, fädrerna, makarna, skaparna? Nope, de har fullt upp med att skapa lycka utanför sig själva. Herregud.

Nä, jag är knappast nått annat än en väldigt stor loser. Jag har inte lyckats med nått i livet förutom mina barn och jag glider sakta men säkert neråt hela tiden. Men ändå. Sen jag hoppade av hela tåget så har jag upptäckt att, fan, vi behöver inte så mycket vi människor. Tak över huvudet, glada barn, en katt och en smula tanke på nått annat än att bevaka sitt eget revir. Mer behöver vi inte. Allt annat är luft, rök och inget annat.

Nä. Jag vet inte. Troligen så kommer jag dö långt tidigare än de där stackarna som springer runt och jagar. Men jag vet inte, men just nu så känns det som om jag faktiskt har vunnit.

Nä nu är jag vansinnigt trött på det här. Sjuk i 2 veckor. Det är ju helt... sjukt. Hade jag varit min egen patient så hade jag sagt till mig "du är ju fan helt dum i huvudet som inte söker läkare din idiot". Jo, jag vet. Men det kanske går över? Av sig självt?

Förresten så behöver jag en kvinna. Nope, ingen såndär modern, självständig sak, utan en gammaldags, kuvad dam. En som vill städa min lägenhet i lackklänning och stövlar som som sen vill krypa ner bredvid mig och vill ha hämningslös sex. Inte för att jag skulle orka knulla nu. Men tanken vore god. Så kunde vi ligga där och bara vara och hon kunde berätta för mig hur underbar jag är. Yeps. Vore toppen.

Men jag får väl ligga här och vara alldeles ensam och sjuk på mina löjligt smutsiga lakan och lukta illa.

Livet är inte toppen.