WoBWorld

Idag är det en ny dag och den ser ut att bli vacker. Jag har sovit rätt så oroligt men vaknade pigg och nyter och mår betydligt bättre idag än den märkliga obehagliga känslan som förlamade hela mig igår. Just nu sitter jag och kolla runt på nyhetssidorna och väntar på att kvinnan ska vakna. Chips, katten, har legat bredvid mig hela natten, på mina kuddar av alla ställen. Hon har väckt mig ett antal gånger och krävt uppmärksamhet och det är ju helt ok. Hon har slutat tjura så förbannat mycket på livet och det har jag med. Så bra liksom.

I dag är tanken att vi ska in till min faders grav, till min lägenhet för att jag ska hämta lite mer saker inför måndagen och sen vet jag inte så noga vad som händer. Mest igenting hoppas jag. Bara en lugn dag, med lugna tankar och en massa kärlek. Funkar helt utmärkt för mig kan jag säga.

Jag tror jag ska knata utmed hunden alldeles strax. Det vore korkat att missa den vackra morgonen. Så. Lite kläder och så är jag igång tror jag.

Så otroligt sorgligt att det sitter ensamma människor i landet och läser min blogg och avskyr den. Alltså, det sorgliga är inte att de avskyr den, de har väl helt enkelt ingen smak och bildning, men att de sitter och läser den. Fast de inte gillar den. Varför går de inte och onanerar eller köper en kvällstidning eller unnar sig en kväll på krogen eller provar på hur det känns att tänka istället för att sitta vid sina datorer och läsa något de inte tycker om. Lite som att slå skallen i väggen gång på gång och tycka att det är väggen som är dum som är så hård.

Snälla patetiska misslyckade, förvirrade, bittra och försvunna människor. Försvinn från min blogg. Läs nått du roas av eller tycker om eller mår bra av. Sluta att sitta och stirra på skärmen och reta upp dig på att jag är så mycket mer värd är dig. Du kan inte göra något åt det ändå. Ditt förnuft räcker inte. Om du tänker, prova en gång, för min skull, så vet du att jag har rätt. Så klart. För jag är inte så dum som du är. Jag är vacker och klok och bäst. Du är.... tja. En mycket liten människa. Mycket liten. Om du ens är mänsklig.

Men du har troligen inte ens förstått att det handlar om dig så det känns väldigt mycket som att prata med en vägg. Och om du svarar så träffade jag rätt och då vann jag. Svarar du inte träffade jag rätt ändå och då vann jag.

Stackare.

Jag ville så gärna kunna skapa musik men jag är så jävla dålig på det att det är bedrövligt.

Så jag skapar drömmar.

Räcker bra för mig.

Vi hittade tillbaka till varandra. Så klart satt vi i två världar och mådde kass över att det var så och så bröt allt ihop och blev så bra så bra.

Pladder eller inte. Jag mår förbannat bra :-)

Hon ser att jag inte ser. Säger hon. Men. Hon ser inte vad jag ser eller vad jag tänker eller att jag faktiskt finns precis här. Jag har varit i mig själv, rotat och letat efter mitt vett, efter mitt förnuft och nu har jag hittat det igen men det ser hon inte. Hon är inte här. Hon hör inte vad jag säger, hon ser mig inte. Men det är helt ok. Vi måste alla få försvinna en stund. Men det som gör ont är att hon säger att jag inte är här när hon inte ens bryr sig om att titta efter eller känna efter om det är så eller om det bara är ett hjärnspöke.

Så. Just nu är jag väldigt ensam. Men. Så måste det få vara ibland. Två världar kan inte smälta ihop till en enda tillvaro hur mycket vi än vill det. Så jag skriver och hon sjunger och vinet sjunker i tetrapacket medan vi egentligen vill vara, tillbringa vartenda sekund innan jag skriver in mig på behandlingshemmet tillsammans. Men just nu når vi inte varandra.

Så synd. Vilket slöseri med tid och kraft och liv och kärlek.

Så synd.

Det har varit ett långt dygn. Ett väldigt långt dygn. Ett fruktansvärt jobbigt dygn när det har skett en islossning i min och mina tankar och precis som i alla islossningar så rinner det en massa vatten och alla kantiga stenar och allt grus lossnar och jag har hängt bokstavligen i dörren till totalt kaos. Men nu är jag hel igen. Förnöjd med mig själv och det jag är och det jag har. Från dödslängtan till inferno till totalt kaos till lugn och ro. På en och samma dag. På en och samma sekund, på samma gång. Allt har kastats omkull och blivit till spillror och smuts och tillbaka till det renaste varma guld som du kan finna.

Men vi gick ut med hunden, kopplade loss den svarta varelsen och skrattade åt hennes tokrusningar över gärdet. Jag fann mig själv där ute. Vid Viskans vatten. Som alla gånger tidigare. Min ande bor i vattnet och mitt kött är från gruset och sanden och växterna på botten av det gröna flödet.

Så nu, precis nu, så är jag återigen där jag ska vara och denna gången känner jag ingen skuld över det. Inget självhat eller självförakt. Jag är människa med fel och brister och som hon sade, jag kan vara ett sånt jävla arsle. Men jag kontrade med att jag är ett geni och vi får vara svin om vi vill.

Hon säger att jag förvinner från henne men jag är alltid med henne. Tänker på henne varje levande, skälvande minut i mitt liv. Jag håller med. Jag går in i mig själv. Blockerar henne och mig själv. Men jag är där. Precis bredvid henne, kysser hennes själ och kramar hennes nerver och rädslor. Jag finns för att hon finns, hon finns för att livet är gott och döden är blott en chimär, en tanke, en framtid som inte berör mig. Alls. Mitt självdestruktiva drag finns det nog ingen bot på. Tror jag. Men jag ska inte, tänker inte, vill inte, straffa mig själv för att jag är lycklig. Inte mer. Aldrig mer.

Livet ger och livet tar. Säger de. Fan vet. Jag tycker mest att det tagit och bestulit mig och lurat mig på det som är min rätt som en levande varelse. Så förlåt mig om jag inte kan ta till mig att jag få, helt gratis, utan att ens försöka, utan bara för att jag är jag. Det är svårt att förstå men det känns förbannat rätt.

Så min ångest, mina depressioner, min elakhet och min förbannade lust att hata lever kvar i mig men de helas, sakta, sakta av känslan av att vara älskad. Hon kallar mig sin man och jag är hennes totalt. Att äga, att bruka, att älska och dela livet med. Ingen har kallat mig sin man. Knappt någon har kallat mig man. Jag själv brukar referera till det som är jag som ett arsle. Men nu känner jag mig klok, smart, vacker, duglig och på väg att bli en bättre, så mycket bättre man. En man för mina barn att vara stolta över, för min kvinna att känna sig trygg med och en man jag kan kännas vid.

Jag röker cigarett efter cigarett. Dricker det röda billiga vinet, hoppas att inget av det där ska sätta sig i kroppen på mig och ta ifrån mig en enda nanosekund av mitt underbarara liv med min kvinna. Troligen funkar det där inte så bra. Det är helt enkelt idiotiskt att röka. Jag slutade i 10 år nrä min far dog av cancer men skulle bara ta några cigg i Göteborg när vi skulle titta på Robbie Williams. Sedan dess lever jag på nikotin 28 timmar om dygnet. Mina lungor är troligen så svarta att de skulle duga till att tjära en stor, stor brygga. Så det får jag sluta med. Jag vill inte förlora kampen om min kärlek för att jag går och faller av pinn. Det vore dumt. Så dumt.

Men just nu behöver jag de där tjärpinnarna. Som föda åt känslorna jag äger. Det röda vinet porlar ner i glaset och jag dricker girigt i stora klunkar. I morgon ska jag, vi, besöka min faders grav. Jag ska presentera kvinnan med de fantastiskt långa benen för det som är kvar av mannen som var med och skapade mig. Jag ska berätta att jag ska in på behandlingshem och jag tror att min fader kommer gilla vad jag har att säga. Han brukade göra mig stolt över vad jag var. Han fixar det nog från gravens kalla djup med.

Nu är det dags att sluta skriva. För just nu. Jag har mer att säga, mer att dela med mig av och mycket mer att berätta. Men inte nu. Nu ska jag kyssa min blivande fru, krama hennes lilla fågelkropp och smaka på hennes hals. Titta in i de spelande ögonen och de vackra läpparna och sedan ska jag fylla mitt glas, tända en cigarett och bara leva.

Det är dags nu.

Livet vid Carolikyran är helt ok. Av nåpgon anledning så har jag funnit en plats där, utanför all sten och prakt på en bänk satt vi och pratade om livet och kärleken och allt det som gör att vi finns. För varandra. Vi träffade en gammal kärlek till Irene, min kvinna. Han jobbar i gatukök och bjöd på gratis korv och var en rasande trevlig prick. Men det enda jag kunde tänka på var hur vansinningt dum han måste känna sig över att veta att jag har det alla vill ha. Pippilur liksom.

Vi strosade runt. Solen sken. Vi var som vanligt inneslutna i den där vackra bubblan där vi lever. Den av vackraste glas och pansar och vävd av den gud som i vanliga fall straffar dig för att du super, lever, knullar eller tänker illa om din granne. Den gud som är död av ren utmattning från att vara så arg och bitter och ful och skev.

Grus är vackert och korv är mat. Min vackra långa kvinna tycker om att känna sig älskad och vacker och jag mår bra för att hon är det. I natt ska jag inte dö. I natt ska jag sova, bredvid henne. Med armarna runt den mjuka magen och hela tiden tänka på hur mycket jag vill vara i henne. Hon tycker det är pinsamt, eller nått att jag skriver så. Men det är ju vad jag vill. Fylla hennes själ och kön och mun med allt jag har att erbjuda. Hon är min välsignelse och jag är hennes. Hon är stolt över mig säger hon. Vi missuppfattar varandra lite då och då. Mer tätt än titt. Men vi finner hela tiden tillbaka till det som är oss.

Vi är gräsligt lika säger hon. Hennes uttryck, Själv tycker jag ordet gräsligt är.. gräsligt. Men hon har rätt. Vi är två själar som är en helhet., Samma tankar, samma ord, samma önskan om att skapa, samma vana vid att falla. Men det betyder inte att vi inte är två individer. Vi är oss. Oss är det största jag mött. Jag har aldrig varit oss. Jag har alltid varit mig. Ensam, längtande med hjärtat i handen och själen i munnen och anden på undantag.

Nu är jag mer än jag är. JAG ÄR UNIVERSUM, jag är luften hon andas och tankarna hon tänker och kroppen hon värmer och kåtheten hon botar så magiskt, som att hon vet precis vad jag vill innan jag själv har en aning om att det var det jag ville.

Jag är hel. Och jag ska bli ännu helare. Jag ska bli perfekt. 4 veckors arbete med mig och inget annat ska göra mig till den man jag vill vara och som hon behöver.

Min själ behöver slipas, lackas och oljas in. Den är full av märken och sår. Jag är ett enda stort mysterium för mig själv. Jag känner lycka och helt plötsligt får jag för mig att jag vill dö. Jag skrämmer upp folk och ställer till det och polisen letar efter mig och jag fattar inte vad fan jag håller på med. Jag har kräkts upp hela min mage och kräkts på min själ. Jag sitter och försöker känna vad jag är, eller nått. Jag tillhör inget och ingen förutom min kvinna och mina barn. Men deras är jag till milloner procent. Allt annat får vila just nu. Jag får vila.

Jag vilar

Livet är en underbar uppfinning. Om man lever på rätt ställe, är vit och man. Jag är ju allt det där. Min släkt i Ryssland super ihjäl sig, har inte mat varje dag och bor utan elektricitet. Jag har fått ett underbart liv på grund av två modiga, starka människor som lämnade sitt hem och flyttade till Svaneholm efter att ha gått över isen med sina små barn, bara för att de ville överleva och ge sina barn goda liv. Därför sitter jag i Svaneholm, vid Viskan och är totalt svag och lycklig.

Jag önskar att jag hade det modet. Men det kanske jag har. Jag vet inte. Jag har aldrig mött mig själv. Men jag tror att jag kan finna modet att överleva om jag bara känner efter. Det finns där i mig, djupt bland alla ångestattacker och önskningar om att vara något jag inte är. Bland alla cigaretter och vinflaskor finns det en man som ropar åt mig att ta tag i min chans att vara just en man.

De blev gamla de där två. Min mormor sade att hon var millionär, inte i pengar men i den kärlek som finns i en familj. Jag var så älskad när jag var barn. Jag är så älskad nu. Herregud. Allt faller på plats, jag går samma gator som min mor gjorde som barn, samma backe bredvid tågräls och vatten. Allt faller på plats och inget finns plats för att jag är inte rymlig nog.

Jag kan hela och jag blir helad. Min kvinna lägger handen på min nacke och lindrar den ständiga värken och jag gråter av lycka. Hon är mest, så mycket mest. Vi är oss och oss är vackra.

För tusan. Jag har hittat mitt mänskliga värde. Så där bara. Jag dricker billigt rödvin, rökar cigg efter cigg och försöker förstå vart jag har hamnat. Totta Näslunds röst sjunger för mig och Lennons själ lever i mig.

Kan livet bli vackrare? Jag har allt en människa behöver, jag har allt jag någonsin drömt om. Nu vill jag leva. Finnas. Höra, läsa, skratta och gråta krampaktigt. Jag ska snart, om bara några dagar, in i det svarta hål som jag är och därifrån ska jag komma ut hel, ren och vacker. Jag ska lära mig att flyga. Jag ska lära mig att jag inte behöver störta varje gång jag ber om det.

Kan livet bli vackrare?

Jag börjar få ordning på mina tankar. Inte mina känslor för det är jag inte beredd på. Men att skriva, att sammanfoga sina tankar på datorn gör mig till det jag vill vara. Jag har alltid älskat ord. De bubblar i mig, jag pratar ständigt. Tycker ännu oftare. Orden är mina vapen sade en vän till mig en gång och jag har funderat på det där. Jag kan prata omkull vem som helst sade en kvinna en gång. Jag kan analysare dig sönder och samman och smula ihop dina tankar lika lätt som jag kan andas. Som jag måste andas.

Så. Det är det jag gör. Jag skriver för mig själv. Bara för mig. Inte för någon annan. Jag skriver för att jag måste. Jag kan vakna mitt i natten och bara måste skriva. Det jag skriver är inte det viktiga. Men det jag upplever när jag skriver är viktigast i hela mitt liv. Större än min kvinna, mina barn, mitt eget liv. Jag kommer en dag att dö, försvinna men orden finns kvar. Alla dessa tankar som bara är bokstäver, ord, meningar, kommer att leva i tusen år. Därför är jag odödlig. Jag har gjort mitt bästa för att försvinna. Jag dricker, röker, sover, skiter och gör allt jag kan för att dö men jag är inte mottaglig för döden. Den undflyr mig. Den retar mig med sin närvaro men vägrar möta mig. Den lockar mig lika mycket som den kväljer mig. Men den finns där hela tiden.

Så när du läser detta. Om du läser det. Så kom ihåg att detta är allt som är jag. Allt och lite mer. Orden.

Orden.

Inferno. Ett ord, med en ny mening. Jag lever i inferno. Totalt kaos i mig. Jag är inte bra på att vara lycklig och jag är så lycklig så lycklig. Men som sagt, jag är så kass på att uppleva den känslan. Allt faller på plats och i samma sekund så säger min lilla kompis i skallen att jag inte förtjänar det. Jag skrattar när jag gråter och jag sover när jag tänker och jag är för mycket för mig själv att vara. Allt är nytt, underbart och jag är livrädd. Men jag är inte rädd för något eller någon eller ens de tomma tankar som jag inte har.

På gränsen till psykotisk eller kanske en smula över gränsen. Jag sitter bredvid mig själv och tänker att jag inte finns. Jag tittar på min hand och den är banne mig inte min. Den sitter där, som en själens protes men jag kan inte känna att den är min att äga. Igår väcktes min själ och jag vet inte vad jag ska göra av den. Den får inte plats i mig. Den är bara slemmig och obehaglig och äcklig och underbar.

Ett lugn finns i mig som jag inte känner igen. Jag är älskad. På riktigt. Allt som jag varit är dött och begravet och jag har återuppstått på den tredje dagen, vandrat iväg och har ingen som helst aning om vart jag ska ta vägen. Jag finner inget slut på lyckan, fast jag sökt det hela natten, hela dagen och fortfarande famlar i totalt blindo. Hunden ligger på golvet och Sundström sjunger och kvinnan som är allt jag letat efter sjunger med. Jag tänker men känner mer.

Jag som alltid har haft en önskan om att bli något stort är större än jag förstår. Jag har exploderat och blivit en stjärna på himlen, som en atombomb i livets mitt. Mitt kön spelar, glittrar, passar äntligen någonstans. Lugnet som finns i mig är otäckt men så vackert. Alla ensamma dagar, alla tårar, all depression och all ÅNGEST har passerat revy och letar efter mig. Men de finner mig inte för jag har slängt dem bland alla sopor som någonsin funnits.

Jag vill bli full. Fullare, Fullast. Klä av mig alla kläder, gå ut på gården och skrika åt alla att jag är bäst i hela världen. Men jag gör det inte så klart. Jag bara drömmer om det. Att få ligga naken bredvid min nakna kvinna, vara inne i henne och somna så. Sova med smaken av henne i munnen och vakna dag och dag igen. Gå ut på långa promenader med hunden, sitta vid Viskans vatten och prata om livet med den vackra, livfulla hunden och veta att vi snart ska in och kyssa livet.

Min självdestruktivitet har nått oanande höjder. Allt jag är, har varit, kommer bli, har smält ihop till en gråtande, skrattande hög som letar efter sitt förnuft. Men inga tankar finns. Bara känslor, så som de flesta lever sina liv, tror jag. Men det funkar inte för mig. Just nu. För lycklig. För förnöjd. För många löften om ett gott liv.

Min katt är sur. Sur som satan. Sur som citroner. Hon ligger högt över golvet och är precis lika förvirrad som mig, som jag. Men vi kommer att vänja oss. Vid livet, det nya livet, det som jag är så rädd för. Ett piller, en drog, som har smygit sig in i mitt hjärta och som gör mig.... Som gör mig.

Igår fann jag att jag kan hela människor. Låter det märkligt? Jo, jag vet. men en vacker gammal dam föll ihop på gatan och jag visste precis vad jag gjorde. Jag fann att jag är sjuksköterska och faktiskt kan mitt jobb och dessutom kunde jag göra henne en smula trygg där hon låg med sin ångest för att dö. Upptäckten att min gåva är tillbaka, den som jag tvivlat på och varit så övertygad över att den försunnit, kommit tillbaka göra att jag vill jobba. Arbeta med det som jag kan så förbannat bra. Jag kan inte hela mig själv men jag kan lindra andras liv.

Upptäckten, av att vara älskad och duktig och att min kvinna säger att jag är vacker är lite för mycket. Mycket för mycket. Mycket mer än mycket mer. Jag har ord och jag har en kraft och jag är älskad och jag är lycklig. Så genast kommer tanken om att jag sannerligen inte är värd det. Jag är elak, föraktfull, självisk, uppblåst, tjock och mitt i livet och jag vet inte, jag kan inte, jag vågar inte, hantera det.

På måndag ska jag in på behandlingshemmet och för första gången i mitt liv möta det som är jag. Ingen chans att fly. Inga utvägar. Bara jag och mina skeva tankar. Jag är så rädd så rädd. Så förbannat skräckslagen över att finna mig själv.

Men så blir det.

Lyssna. Titta. Jag har inget mer att säga.

Jag har all tindesion att ta livet av mig. Att försvinna. Att.... dö. Så jag sitter ensam med en cigarett och ett glas rött vin. Allt är perfekt och så vill jag dö. Så. Tabletter, alkohol, allt som gör att jag inte är här mer. Min kvinna kommer bli arg. Ledsen och besviken. Men. Jesus hatar mig. Jag är inte beredd för all kärlek jag finner. Jag är inte beredd.

Jag är rädd och ledsen och förbannat lycklig. Så vill jag dö. Jag har idag bevisat för mig själv att jag är bra på mitt yrke, mitt kall. En kvinna fick en brakinfarkt på gården och hon blev kär i mig. Kan man bli bättre sjukskäterska? S¨. Jag är älskad och förbannat bra på mitt kall och dessutom en smula poetiskt. Så nu dör jag.

Adjö.

Jag gråter. För alla förspillda liv med meningslös sex, med alkohol. För vartenda ensamma minut. Min katt gav mig kärlek, men nu känner jag att jag är älskad. Så jag gråter. En man ska inte gråta. Men jag är EN MAN. Jag är hemma fast jag inte är där. Men.

Äh. Jag har tappat orden. De som givit mitt liv en mening. Men det ska vara så. Så förstår du så är det bra. Förstår du inte så förstår jag dig. För jag fattar eftersom jag inte själv fattar.

Förstå. Vilket jävla ord.

Oj vad saker och ting rasade i mig igår, i natt. Nyss. Kärlek så stark att den väckte alla andra känslor som någonsin funnits i mig. Alla saker som att ens bry sig om att stava rätt eller tänka ens en bråkdel av en sekund försvann. Jag som är så vansinnigt obekväm med att känna men som känner hela tiden kastades ner, upp, i alla känslor som någonsin funnits i hela världen. Så tacksam, så otacksam, så snäll så elak. Jag kan inte längre läsa världen. Jag förstår mig inte på vad den går ut på, förutom mig och min kvinna och våra djur och våra barn och alla som tycker om oss.

För första gången på många år ser jag fram mot livet. Jag ser livet. Som det är. Sorg och kärlek och hat och ångest och depression och lycka i en salig blandning. Mitt liv är, just nu, precis som jag vill ha det. Som jag längtat efter att det ska vara. Som det borde vara. En trasig själ som för varje sekund helas av vackra, mjuka händer och tankar. Jag har mött guds son. Men gud finns inte och sonen är en dotter. Så klart.

Nu vet jag vad varje tår jag fällt betydde. Nu vet jag vad varje hemsk panikattack betydde/betyder. Nu vet jag varför jag levt mitt liv i känslan av att vara ensam. Jag hade inte mött henne. Nu är hon min och betydligt viktigare, jag är hennes. Hon är inte här nu. Hon möter sin son och jag skulle varit med. Det gör mig förbannat besviken på mig själv. Men, jag ska strax ut med hunden. Vandra på gärdet, där tidigare gummifabriksarbetare bodde i de hus som nu är rivna. Där ska jag och Kita, den svarta hunden, utbyta tankar om livet och hur det ska levas. Hon kommer säga åt mig att slappna av och jag lyder.

En ny ring på mitt finger berättar för mig att jag är precis där jag ska vara. På måndag så ska jag skriva in mig på det där behandlingshemmet som inte är ett behandlinghem. Där ska jag möta den personen jag letat efter hela mitt liv, den personen som är döpt till Bror Jonas Harald Carlzon, som har en mor som är snällare än hon skulle vara mot mig och som har en far som är död sedan 12 år sedan. 16 kusiner och allt gott i världen åt mig. Den människan, den själen ska jag möta, prata med, leva med. Nope. Inte det minsta sugen. Men det kommer att vara så viktigt. För jag vill vara den allra bästa människan jag kan åt, för, min fästmö, åt mina barn och åt mig.

Hej. Dags att sluta skriva och börja påklädandet så att jag kan göra min dyra plikt åt den vackra hunden.

Jag har sovit på köksgolvet. Jag fryser så. Men jag har har kramat min katt, pratat med hunden och n ska ska jag lägga mkig bredvid min kvinna. Morissey pratar med mig. Interestring drung.


Yeps.

Nej. vi är inte överens. Alla. Om döden. Hon tror att det är en början på något och jag säger att det är slutet på allt. Som jag ser det har vi varit döda i miljarder år innan vi fick förmånaen att at leva en stund på den rätta jorden. Nej, jag tror inte på gud. Jag tror att han, för så klart att det är en HAN, är en önskan från oss människor att någon kan.... Fuck gud. dra åt helvete Jesus. Ni finns inte. Så klart ni inte gör. Ni är spöken. Önsnkningar av oss svaga människor att någon ska lösa våra problem. Nope. Mina Problem är,mina att lösa och Gud är död., Död. död, död, död, död STENDÖD,. Hasn dog på den åttondedagen.

Lennon, Elvis, Sinatra, Morrissey är mina gudar.

You ask me whAT i WILL  grow up TO when I gorw up to be a Man. Me? NOTHING!!!!!!

HON Vaknade. Mitt i vår natt. Hon är arg på mig. För att jag är snorarg för ATT Sockerdicka har försnunnit från webben ocn ettt coh ett halvs års arbete med poesi bar försvann. jAG HAR jobbat hårt, rotat o min själ. Skrivt ner det jag fann odch tyvärr  bara skrfiivt /fuck rättstavning) ppå soclkerdriclka. Så... aLLT ÄR ÅT JHELVTE.


All you need is me

Kära irene. Jag vet att du läser detta. Så

Jag älskar dig

Jag gråter. Jag skriker. jag svär. För det jag kommer från. JAG KAN inte glömma vart jag kommer från. När jag växte upp så var jag älskad, men hatad. Jag var jag. Mig. Jag vägrade vara som alla andra. Alla i skolan slog mig, dom hatade mig, jag kände varje dag att jag inte ville dit. Jag ville inte var där. Jag ville vara i mitt stora barndomsrum och leka att jag var Elvis eller Ringo och när jag väl förstod vad livet var Lennon eller Keith. Men inte skolan. Dom, aLLA dom var på mig, jag var vacker men det har dom sagt 20 år efteråt. Men varflör inte då? För jag gillade inte gyllene tider eller nolce. Jag tyckte om musik. Inte skit.  Det dom gillade var skit. Sommartider????? Dynga. Love me do, vackert.

Så. enligt mig var de arseln. Jag slogs. Hela tiden. för min heder. Så de hatade mig. Lärarna hatade mig. Men jag vet mer än de där stackars lärarna någonsin trodde  att de någonsing trodde att de kunde veta. jag vet mer än den där jävla svinet som.,.... nämner inga namn. tä nker inte göra det. Än. Men om jag möter honom så kommer jag spotta på svinet. men han slutade slå mig när jag och mina vänner visade vem vi va. Tack Chrille. Du räddade hans liv. Den jävla homosexuella våldtäktsmaNEN.

sTEFAN. Skaffa dit ett liv för en minut så kommer jag slut ditt.

Sagt mer än jag behöver. Men. Men. Tack. tilll alla mina läsare, så, jag mår bra, smaka på det, på de stackare som läser och som inte gillar vad de läser. Skaffa dig ett liv. För det har jag gjort. Så... dra åt... vart du orkar men du orkar säkert inte ens skita på din egna toalett. Kommenater undanbedes arsle.

För första gången i mitt liv så har jag inga ord. Eller, det har jag så klart. Hon, min kvinna, min blivande brud, säger åt mig gång på gång "vad jag än säger så har du ett bättre svar". Jo. Jag kan tycka det. Jag har inga talanger, jag är inte snygg, jag är inte speciellt klok, jag är kass på alla sporter förutom minigolf där jag kan slå en 5-åring. Men jag har ord. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag har ord och jag vet hur de ska avändas. Tycker du inte det, Norrköping? Stackars dig som inte ser en talang?. Men nu har jag inga ord. Det som bubblar i mig är en massa svordomar. Det är inte snyggt att använda. Inte alls. Speciellt inte i den utsträck ningen jag tänker på.

Tänk dig alla fula ord du kan. Tänk dig några till. Plus några du inte ens vet finns. Nå. Där är jag. För att förklara hur jälva, fel JÄVLA bra jag mår just nu.

Ett ord som alltid funkar är Fuck. Men inte det amerikanska fuck.Utan ett Scause Fuck.  Vet du inte vad det är? Tihi.

Med risk för att vara vulgär. Eller. fan, jag är ju vulgär. Jag sitter och känner på min penis och tänker att det nyss var inne i henne. Ok. Jag vet. Sånt skriver man inte. Men, jag är inte man, jag är Jonas. Så mycket Jonas som hon säger. Men jag älskar min penis. Inte för att det är en utväxt på mig eller för att jag är man. Men för att den nyss var djupt inne i henne. Så djupt. Hon vet precis hur man ska älska. Vi älskar. Själ, kropp och den sorgliga spillran som är min själ som hon bygger upp dag för dag till nått som jag kan leva med.

Vi pratar om allt som vi vill ska vara annorlunda, men, inget ska vara annorlunda. Det ska vara precis som det är. Precis som nu när hon sover, bland sina "kuddisar" och under täcket, varm och mjuk och underbar. Jag själv sitter i köket, skriver på min dator, hunden, vår hund, den underbara Kita som älskar livet, sover på golvet under mig och min kompnanjon Chips, katten, ligger i vardagsrummet på fotöljen och slumrar. Livet är som det ska vara, allt jag drömde om alla de där ensamma nätterna och dagarna när jag ville....

Jag ringde min mor och berättade att "ja, på tal om inget, jag har förlovat mig". "Hade du inget bättre för dig idag" sade hon då. Det gjorde ont. Men, som om hon inte vore hon så sade hon, "förlåt, grattis". Hon frågade om jag var lycklig och jag sade att visst var jag det. "Gör du henne lydklig då"? Jo, hon ser rätt glad ut, svarade jag. Så. Allt är bra. Min själv jublar och min penis är tillfredställd.

Kan det bli bättre?

Jag har inget att erbjuda henne. Inget alls. Jag är inget. Intet. Ett enda stort hål som tigger om att bli fyllt av litteratur, konst, skönhet, kåthet och mat och alkohol. Jag stinker och jag kräks. Jag dör varje dag, en smula, för varje sekund.

Men säger hon att jag är vacker, så vacker. Hon är totalt tokig och galen men det får så gärna vara så för mig. Hon säger att jag är allt. Hon säger att jag är så mycket. Hon säger att jag är för mycket. Hon älskar mig och jag älskar henne, åtrår hennes glittrande ögon, och de långa, långa vackra benen, de perfekta brösten och allt hon tänker. Vi är överrens om allt och kommer inte tillrätta med nått. Vi lever i någon sorts grotta, en bubbla och jag vill aldrig dö. Aldrig dö. Aldrig dö. Jag är hemma. Jag som försökte ta mitt liv för millioner år sedan vill inte ens sova. Jag vill ligga och titta på henne när hon sover, vara där när hon vaknar, vara med henne under dagen och älska med henne precis hela tiden. Jag älskar att vara inne i henne. I värmen, i det våta, det starka.

Mitt arv är en kista och gråt. Men jag kan bara erbjuda henne det och ändå vill hon ha mig. Vår gud är Lennon och jag vet att skulle jag bli skjuten så skulle hon spara mina  blodiga kläder och ställa ut dem om 29 år precis som Yoko gör nu. Osmakligt? Visst. Men äkta kärlek. Jag, en spillra av en man, är älskad av någon så stor, så vacker, så fantastiskt. Är du avundsjuk? Är du inte det så är det fel på dig, inte på mig.

Hon lär sig Morrissey, bara för min skull., Hon älskar Elvis. Bara för sin skull. Jag älskar henne bara för min skull och hon älskar mig bara för min skull. Somk sagt. Jag har inget att erbjuda men hon vill ha det.

FATTA att jag är lycklig och vägrar sova. Vem fan vill sova när man är lycklig? Jag sover när jag är olycklig eller utmattad. Nu är jag bara....

Lycklig.

I am the son
and the heir
of a shyness that is criminally vulgar
I am the son and heir
of nothing in particular

You shut your mouth
how can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does

I am the son
and the heir
of a shyness that is criminally vulgar
I am the son and the heir
of nothing in particular

You shut your mouth
how can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does

There's a club if you'd like to go
you could meet somebody who really loves you
so you go, and you stand on your own
and you leave on your own
and you go home, and you cry
and you want to die

When you say it's gonna happen "now"
well, when exactly do you mean?
see I've already waited too long
and all my hope is gone

You shut your mouth
how can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does

Det har varit en lång dag. Man vaknade. Man drack kaffe. Man pratade med kvinnan om att vi borde köpa kattmat, hundmat och nått mer. Sen hände inte så mycket.

Jo, på tal om inget. Vi förlovade oss idag.

Vad falls, säger den häpna läsaren. Skit du i det säger jag :-) Nä. Skoja bara. Även om det inte var så roligt. Men. Vi knatade in på bästa möjliga ringförsäljare i staden Borås, köpta ett par ringar, knatade runt lite till. Bara för att dra ut på det men jag misstänker skarpt att det var mest jag som njöt av den promenaden. Sen gick vi in i Carolikyrkan, stirrade en stund i taken och på väggarna och kom rörande överens om att jag inte tror på gud, sen gick vi ut, satte oss på en bänk och sedan fiskade jag upp de där ringarna ur fickan, frågade om kvinnan med de långa benen och de många tankarna ville förlöva sig mig mig, fick ett ja och på den vägen är det.

Nå. Eftersom detta inte är en tonårsförlovning så betyder detta att vi ska gifta oss. Jomen. Bara en sån sak. Men det var itne jag som friade. Nope. Det var hon och vad fan ska man säga. Ett nej hade ju varit idioti att ens tänka på så klart det blev ett ja. Jag har varit gift en gång innan. Det gick inte så bra. Men denna gången känns det som att det kan bli förbannat bra. Visst är vi rörande överens om att det kan gå åt helvete, men man lever faktist bara en gång. Det är vi inte alls överens om men så ser jag det. Döden kommer, och inte fan vill jag ångra att jag inte gjort allt jag kan för att älska. Och jag älskar så in i helvete. Mycket.

Jag vet inte hur det gick till. Inte hon heller. Men det gick. Till.

Så. Ett behandlingshem. Många dikter. En massa jobb. En smula gräl och en massa älskog. En hund att gå ut med och en katt som hittar sin plats i mitt liv fast mitt liv är totalt,. totalt annorlunda än det var för bara två månader sen. Eller om det är tusen år sedan. Jag vet inte längre. Jag skiter i det. Jag tänker inte, vill inte, vägrar sluta röka. Men. Men. Jag är lycklig och... tja. Det är väl nått förbannat bra....

Ah du underbara värld. Jag har sovit som ett barn i natt och vaknade utvilad och till min stora förvåning mer eller mindre jättefrisk. Solen skiner, luften är klar och frisk och kaffet smakar precis så som jag vill att det ska smaka. Det finns banne mig inget att klaga över för tillfället. Snart ska jag ringa upp min dotter och se hur hon mår idag. Jag hoppas verkligen att hon med känner sig lite bättre. Det verkar gå långsamt men det går frammåt i alla fall så det får man vara nöjd med.

Idag är jag precis hur sugen som helst på att komma ut i friska luften. Jag förbereder mig mentalt för motivationshemmet så gott jag kan och det gäller att ta vara på "friheten" jag än så länge har. Det är ju inte så att jag ska bli inlåst men det kommer bli en rätt så ansträngande tid den första veckan kan jag tro. De kommer att låsa in min mobil, mina mediciner och jag vet fortfarande inte om jag får ta med mig datorn. Det var kanske möjligt att jag skulle kunna göra det och få tillgång till den någon timma om dagen. Men tanken är ju att jag ska fokusera på mig själv och inget annat och arbeta med mina problem så vi får se vad det sägs om det där.

Första veckan får man inte ens gå ut utan att någon följer med en om jag fattat allt rätt. Hua. Jag har ju en läkartid den 20/5 så det måste jag kolla upp att det är ok att jag går på, men jag kan inte tänka mig något annat. Men det är mycket som far i skallen när jag tänker på nästa måndag. Det känns som ett stort steg. Ett nödvändigt och väldigt viktigt steg för mig, mina barn, min kvinna, alla andra runt mig och mina vänner. Förhoppningsvis ska jag påbörja en "förvandling" på den där motivationsenheten.

Men vissa saker har redan rett ut sig, i alla fall för tillfället. Jag äter nu varje dag, till och med flera gånger om dagen, helt enkelt eftersom kvinnan med de långa benen gör så förbannat god mat. Jag sover mer eller mindre gott på nätterna. Så just nu så har jag goda förutsättningar att få ordning på mitt oordnade liv och få en fungerande struktur.

En sak som jag har börjat med är att skriva minst en dikt om dagen. Även om jag inte känner mig inspirerad så sätter jag mig ner och försöker skriva något, vad som helst. En del blir skit och en del blir riktigt dålig skit, men en del blir rätt ok. För tillfället har jag lagt ner projektet med mina romaner utan håller mig till dikter och noveller. Jag är helt enkelt inte redo att skriva en roman än. Jag måste utveckla mitt skrivande, hitta ett formspråk som fungerar. Jag har vansinnigt svårt att få till fungerande dialoger. Det blir krystat och oäkta på något sätt så jag får öva på det där.

Men snart har jag samlat på mig tillräckligt poesi för att skicka in till olika förlag. Troligen kommer jag aldrig få något utgivit men jag vill ialla fall göra ett försök. Det värsta som kan hända är ju att de gör ett stort kryss över pappren och skriver "dynga" i marginalen.

Jaja. Drömmar måste man få ha. Nu ska jag dricka mer kaffe och röka en cigarett till, läsa morgontidningarna och vänta på att min dam vaknar.

Jag ska raka min själ. Skära bort allt som sticker och svider och kliar. Jag ska kamma min ande, lägga saker och ting tillrätta. Allt för att min vackra, kloka kvinna ska slippa få rivsår i sin kärlek till mig.

Jag ska bada mina tankar, rena dem från ångest och oro. Tvåla in mitt inre och skölja bort allt det smutsiga fula som förvrider min kropp och mina ord. Jag gör det för mina barn, för min mor, för min kära katt och den svarta vackra hunden och för mig själv. Men mest gör jag det för att vara värdig kvinnan med de långa benen och de spelande läpparna.

Jag ska löddra in mina kinder och försiktigt raka bort det hår i mitt ansikte som inte ska vara där. Så att kinderna blir alldeles släta för att de ska smeka insidan av min gudinnas lår.

Jag ska. Jag ska, jag ska. Jag ska tvätta mina kläder så att de doftar friskt och så att min skjorta blir bländande vit under min kavaj, så att kvinnan kan gå bredvid mig med sin hand i min utan att skämmas.

Mina rum ska jag damma och golven ska jag torka så att parketten är värdig hennes fötter. Allt ska jag göra för att släpa ut allt fult och vindt i mig och omkring mig. Jag ska skala fram dem man jag egentligen är för att visa henne och hoppas att hon älskar det hon ser.

Jag ställer mina tankar på vidöppna fönster för att blåsa bort elaka drömmar och kvarhållna tårar. Jag ska ansa mitt liv tills det blir något jag kan erbjuda utan att skämmas.

Det ska jag göra.

Jag och min älskade kvinna har kommit till en ny punkt i vårt förhållande. Den där man börjar lära känna varandra försiktigt, försiktigt och det är som att trampa på nattgammal is. Titt som tätt ramlar man igenom. Vi har varit arga på varandra, sura, vi har diskuterat och kommit frammåt och ibland har vi fastnat totalt i kommunikationen. Vi är båda personer med stor integritet och vilja. Envisa skulle nog många säga. För trots att man lätt kan få intrycket om att jag avslöjar allt och lite till här på min blogg så vill jag påstå att det är ytterst få som känner mig. På rikitgt. Det är så jag vill ha det. Mitt behov att ha mina hemliga rum är relativt jättestort. Jag anser mig ha kommit på knepet att ge intrycket att vara öppen som en bok men hålla det som är verkligen viktigt för mig själv. Så tror jag att vi alla vill ha det.

Så. Jag och kvinnan pratar, inte längre om kultur och konst och litteratur och natur och djur och hur vi ser på livet i allmänhet utan om hur vi KÄNNER och UPPLEVER livet och försöker båda förklara vad det är som gör att man reagrar som man gör i vissa situationer. Ibland kommer man inte ens på själv varför det är så förrän man förklarar det, sitter och letar ord och helt plötsligt får en såndär aha-upplevelse som kan vara så skön eller så hemsk. Men det viktiga är att trots att vi båda har flytt ett antal gånger, bara gått iväg, själv tog jag min väska och bara gick hem en gång höromkvällen, så återväder vi hela tiden till varandra och reder ut det hela och jag känner ialla fall att min kärlek var växer ju mer jag förstår och dessutom är jag oerhört tacksam för att jag fått privilegiet och fårmånen att ta del av hennes tidigare livserfarenheter och att hon tar sig tid och kraft att berätta, ge mig nycklar till sitt inre. Jag gör mitt bästa för att ge henne det samma men som sagt så har jag lite svårt för det där, med att dela med mig av mig själv till 100%, att lägga av masken och leva som mig själv.

Det goda i det hela är att våra bråk, samtal och kärleksakter hela tiden leder framåt. Vi fastnar inte i meningslösa diskussioner som inte leder till något annat än frustration och besvikelse. Det är väl så kärlek ska vara som jag drömmer att den ska vara. Grunden har vi redan, nu bygger vi vidare på vårt slott av kärlek, förståelse och planerar så smått vårt framtida liv. Vi drömmer båda om ett litet hus på landet, med björkar som susar på sommaren och en kakelugn att elda i när vintern blir kall. Vår ekonomiska situation gör ju det helt omöjligt att köpa ett hus, men det finns ju hus att hyra. Vi ska starta upp min bil. Allt känns precis som det ska, till och med när man är ledsen för att min känner sig missförstådd för jag känner tryggheten i att vi kan reda ut det. Hon är den klokaste kvinna jag någonsin mött, bildad, verbal, nyfiken på livet. Visst kommer det att komma dagar när det låser sig totalt, det vore konstigt annars. Men just nu så känns inget omöjligt.

Precis ingenting.

Just nu är livet sådär. Ömsom vin ömsom vatten liksom. Min dotter har äntligen fått komma hem från sjukhuset men mår definitivt inte bra än. Men det är nog bättre att hon får vara hemma i en trygg miljö än ligga där på ett litet rum och må kass. Jag hoppas i alla fall att det hela går åt rätt håll och det verkar det göra.

Själv har jag givetvis, som ett brev på posten, blivit sjuk igen. Samma samma liksom. Ont i halsen, fryser och svettas, tungt att andas, ont i skallen och dessutom, som grädde på moset så mår jag rätt illa med. Eftersom kvinnan med de långa benen har sorg efter sin mormor som dog häromdagen så åkte jag raka vägen hem till mitt lilla egna krypin så att jag förhoppningsvis inte smittar min älskade. Det vore ju en smärre katastrof om hon blev sjuk och inte kunde gå på begravningen.

Men det är nog lika bra att jag håller mig här. Jag är så trött att jag inte vet hur jag ska vända mig. Så det blir sängläge och sova så mycket det bara går. Jag har redan sovit mer eller mindre sedan klockan 20 igår kväll till 15.30 eller nått sånt så det är lika bra att fortsätta.

Men en bra sak i allt elände är att jag ska skrivas in på motiviationshemmet nästa måndag. Det kan bara vara bra. Så kanske jag äntligen kan få kontakt med min egen ångest, med hjälp av de professionella människor som finns där och som kan hjälpa mig med verktygen. Jobbet får jag ju göra själv och jag är ärligt talat en smula vettskrämd över att sitta i en miljö där det inte erbjuds utväg i form av alkohol är allt rasar i kroppen. Men det är ju liksom det som är själva grejen.

Så. Trots allt känns det som om livet är helt ok såhär på tröskeln till sommaren. Min dotter är på bättringsvägen, jag har funnit kärleken igen och jag är i begrepp att möta monstren i mitt inre och avväpna dem. Värre kunde det absolut vara.

Idag lever vi återigen i den allra bästa av världar. Min älskade dotter har fått komma hem på permission och jag är bjuden på middag av min älskade kvinna. Sovit gott har jag gjort med. Kaffet smakar gott. Katten är kelig. Morgontidningen var bra. Det finns liksom inget att klaga på. Alls.

Så jag tänker inte sitta här och fundera över vad som möjligen skulle kunna tänkas vara dåligt utan sätter igång med att leva en bra dag.

Att älska är att ge bort en del av sig själv. Inte hjärtat. Hjärtat är bara en muskel, som en biceps med kramp. Men man skänker en del av sin själ och det mesta av sin ande till en annan människa och hoppas för allt man kan att man får tillbaka en liten del av den personens inre.

Man kan finna sig själv utan att fått något alls. Man kan finna sig själv vara ensammast i världen. Övergiven av den man älskar och övergiven av sin egen själ. Ondskan föds på det sättet. Den får sin näring av bristen på att vara någon.

Att älska är farligt, så varligt farligt. Som att trampa på nattgammal is och hoppas att man slipper drunkna i det kalla vattnet. Att älska är att ge sig naken till någon man knappt känner. Att berätta sina innersta rädslor och hoppas, för allt i livet, att man inte möts av ett förakt.

Men jag älskar. Så innerligt. Så vansinnigt. Så djupt att jag själv häpnar över min rädsla över att falla så djupt. Men jag hoppas, men allt jag har att tänka med, att du är beredd att falla lika djupt som mig.

Kär-lek är ingen lek. Det är på blodigaste allvar. Något att bedja om att få och något att vara tacksam över att få. Så. Du är den jag letat efter. Förstå och ta till dig. För jag slänger mig över stupet i denna sekund och faller du inte med mig dör jag.

har du sett på en annan människa och sett din själ i dennes ögon? Har du delat grunden till varför du lever men en annan människa? Det har jag. En man, som lever på att skapa, kreera, musik och hus och som kan dela med sig av sina minnen av min egen bakgrund.

Han bor i ett hus i skogen, skrattar högt åt livet men tar det på allra största allvar. Precis som jag gör när jag vågar. Han älskar lika mycket som jag, lever lika mycket som jag, lider på samma sätt som jag, genom att låta livet rulla på och ge det en spark i baken för att det är så livet ska levas.

Han välkomnar mig med allt han har. Salt och bröd och skratt och minnen och musik och ord. Allt jag behöver för att överleva ännu en dag i denna trista, bråkiga eländig värld. Jag vet att han finns och det är allt jag behöver. Han delar mina rädslor utan att vara rädd, han delar mitt skratt utan att skämmas och jag älskar honom för att han ger mig andrum.

En familj som förlåter mig när jag felar, som talar om för mig att jag felat men utan att döma. Bara ger mig goda råd och som tror på mig. PÅ min förmåga att skapa mig ett liv som är värdigt.

Han kan berätta om vår gemensamma historia, som vet mer än jag och som inte är rädd för att berätta det. En man som lär mig och som vill lära av mig.

Min kusin. Min älskade kusin som jag vet finns där för mig. Vad mer behöver man?

Det har varit en väldigt lång dag. Men den har varit givande på många sätt. Min dotter har äntligen börjar dricka lite och även om hon knappt äter så är det ett steg i rätt riktning. Hon var även mycket piggare än hon varit de senaste dagarna så det känns bra. Vi var på en liten "promenad" ute i friska luften. Jag körde henne i rullstol och det var första gången hon var ute på en vecka eller nått sånt så hon verkade tycka att det var trevligt. Vi knatade runt på sjukhusområdet och småpratade under tiden. Hon hade tidigare haft besök av sina vänner och fått ett gulligt kort och en liten nallebjörn och när vi kom in igen så kom ännu en kompis och besökte henne. Sen duschade hon men efter det så tog krafterna slut och hon blev lite inbunden igen och febern steg.

Eftersom hon klagar över att det svider i magen så pratade jag med sjuksköterskan om att hon kanske skulle kunna gå något mot det men det gick då rakt inte. Nä då fick tösen proviva som visserligen är bra men det gör ju inget mot magsyra. Jag tänkte först börja bråka om det hela och be sköterskan ta kontakt med jourläkaren men sen tänkte jag att jag tror att min dotter får åka hem i morgon och då kan hon få ranitidin av mig så löser vi det problemet.

Efter det så åkte jag till kvinnan med de långa benen som har sorg eftersom hennes mormor dog idag. Vi pratade länge ch väl och löste upp en massa knutar som förlamat vårat förhållande i veckan och nu känns livet helt ok igen.

Så. Trots att Tre kronor förlorade matchen så mår jag rätt så bra. Allt som legat och skräpat i en vecka och gjort att jag mått dåligt börjar lösa sig och vi lever snart i den bästa av världar.

Jag har inte åkt till min dotter än eftersom hennes mor tyckte att jag kunde vänta till de visste mer. Men nu åker jag i alla fall. Hon blir kvar en natt till på sjukhuset eftersom de väntar på svaret på en blododling där de letar efter bakterier i blodet. Men hon är lite piggare idag, ialla fall än så länge men det är ju på kvällarna hon brukar bli sämre så vi får se vad som händer.

Själv har jag sovit lite eftersom jag förväntade mig att lösa av min dotters moder men hon kommer stanna i natt med så jag får väl bita i det sura äpplet och sitta hemma och bara vänta och hoppas. Tyvärrr finns det inte plats i rummet för en säng till så det är som det är med det där. En dotter har ju en speciell relation med sin moder, speciellt som hon har haft mest kontakt med henne genom åren då jag har varit sorgligt frånvarande, upptagen med att jobba och skapa en karriär som visade sig vara något jag inte ens ville ha när allt kom till sin sanning.

I övrigt är allt som det alltid varit. Jag sitter i min lägenhet och funderar på livet och varför det blivit som det är och kommer fram till att det som varit kan jag inte göra så mycket åt men att jag nu har chansen att skapa ett bättre liv och den chansen tänker jag ta. Jag ska till behandlingshemmet, eller "motivationseneheten" som det heter och försöka lösa upp alla knutar jag har i mitt inre. Det är en möjlighet jag har fått och jag är tacksam, så tacksam, över att samhället fortfarande ger en trasig människa den möjligheten.

Men nu har jag inte tid att sitta här och sladdra. Jag har en dotter som behöver mig och en kvinna som jag måste prata med och lösa en del problem med så att vi kan gå vidare i vårt gemesamma liv. Så jag bjuder er adjö för tillfället.

Ny dag nya tag som klyschan säger. Jag har sovit precis hur oroligt som helst. Men det kanske är lika bra det så jag kom upp i någorlunda tid idag. Jag ska bara duscha och dricka lite kaffe så är det bussen in till stan och lasarettet som gäller. Jag försöker skaka av mig all rädsla och ångest och glömma känslan av att vara ensam i världen och koncentrera mig på min dotter som faktiskt är det viktiga just nu. Jag hoppas så klart att hon är bättre idag men jag tvivlar faktiskt på att de är så. Men eftersom hon verkar vara piggare under dagen så ska jag inte ge upp hoppet.

Idag väntar säkert en rad undersökningar igen. De pratade om halsodling och EEG så jag hoppas att de får det gjort idag. Problemet med kvinnan med de långa benen får jag ta senare. Kärleken är en komplicerad sak och passion betyder att det är väldigt starka känslor inblandade vilket kan ställa till det när man krisar. Men det är som sagt en sak jag får reda ut när min dotter mår bättre.

Jag tror inte att hon får komma hem idag heller eftersom hon inte äter eller dricker nått vidare och alltså behöver dropp, plus att febern inte ger sig. Så om hon blir kvar på sjukhuset så ska jag lösa av hennes moder som varit där sedan i början på veckan när de kom dit så att hon får komma hem lite. Så jag förbereder mig på några nätter och dagar på lasarettet tillsammans med min dotter vilket känns helt ok. Man vill vara där för sitt barn.

Jag har fått mycket stöd och uppmuntran på Facebook vilket glädjer mig. Folk bryr sig mer än man kan tro.

Så. En snabb blick i lokalblaskan, lite kaffe, en cigg och en dusch sen bär det iväg till sjukhuset.

Nobody loves you when you're down and out
Nobody sees you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you scratch mine

I've been across to the other side
I've shown you everything, I got nothing to hide
And still you ask me do I love you, what it is, what it is
All I can tell you is it's all show biz
All I can tell you is it's all show biz

Nobody loves you when you're down and out
Nobody knows you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you knife mine

I've been across the water now so many times
I've seen the one eyed witchdoctor leading the blind
And still you ask me do I love you, what you say, what you say
Everytime I put my finger on it, it slips away
Everytime I put my finger on it, it slips away

Well I get up in the morning and I'm looking in the mirror to see, ooo wee!
Then I'm lying in the darkness and I know I can't get to sleep, ooo wee!

Nobody loves you when you're old and grey
Nobody needs you when you're upside down
Everybody's hollerin' 'bout their own birthday
Everybody loves you when you're six foot in the ground

Min dotter är så dåligt och de hittar inte vad det är som är fel. Jag känner mig så förbannat ensam i världen så jag vet snart inte vart jag ska ta mig till. Men jag måste hålla ihop för min dotters skull. Kvinnan med de långa benen verkar vara livrädd för att komma nära mig nu när jag har det jobbigt på "riktigt" och vår kommunikation har brutit ihop totalt. Det känns lite som ett test som inte föll väl ut. Ju mer jag försöker söka hennes stöd ju längre bort försvinner hon.

Så. Jag är ensam i detta. Visst har jag dotterns moder, men vi är trots allt långt ifrån varandra i kontakten. Vi delar föräldraskapet men inte mer. Hon har sin man men jag känner att jag inte har någon. Så jag sitter här i min lägenhet med katten och allt är som vanligt förutom att ångesten som härjar i mig beror på något som faktiskt är sant och reellt. Min dotter är väldigt sjuk och jag är rädd, så rädd.

Jag önskar att kvinnan som säger att hon älskar mig hade en enda sekund över till mig men i morgon ska hon till läkaren och sedan till tandläkaren alltså säger hon att hon inte har tid att träffa mig. Det känns för mig som en undanflykt, en ursäkt att slippa stå ansikte mot ansikte mot någon som jagas av döden. Ruttet är väl det som ligger närmast att säga. Jag har svårt att förstå henne och känner mig ärligt talat väldigt sviken. Tyvärr.

Men. Jag får som sagt hålla ihop mig. För som jag tidigare sagt, det är inte mig det är synd om nu, det är min dotter som lider. Jag ska vara där som ett stöd och ge henne hopp och kanske en smula glädje när hon orkar vara mottaglig för sådana känslor. När väl allt är klart och hon är frisk igen kan jag börja tänka lite på mig själv och kanske försöka reda ut alla tankar.

De två praktiker jag hade svårast för när jag studerade till sjuksköterska var psyk och barnavdelningen. Psyk för att det låg så nära mig och barnavdelningen helt enkelt för att jag mår dåligt när barn är sjuka. Barn ska inte vara sjuka. Visst, en förkylning eller två, magsjuka eller vattenkoppor. Men inte allvarligt sjuka.

Nu är min dotter allvarligt sjuk och jag har väldigt svårt att hantera det. Jag känner mig så förbannat maktlös, man vill kunna hjälpa till. Göra någon nytta. Men jag kan inte göra något förutom att överlåta till läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna att göra vad de kan för att min dotter ska bli frisk. Själv kan jag bara finnas till och gång på gång förklara för min dotter hur mycket jag älskar henne.

Just nu sitter jag och väntar på att hennes mamma ska ringa och berätta vad som händer. De har tagit en blododling och jag tvivlar på att de får åka hem idag. Såklart så kommer jag att åka dit och göra vad jag kan. Men just nu så lever jag i ett vakum.

Så ser det ut. Dessutom är min kvinna ledsen och mår inte bra hon heller, bland annat beroende på mitt tuppjuck igår och jag har vansinnigt dåligt samvete för att jag lät min frustration och rädsla gå ut över henne. Så. Det är bara att vänta och hoppas att alla sår läker tiden.

Natten har varit en enda lång plåga. Jag har vaknat och somnat om vartannat och däremellan har jag haft mardrömmar som jag inte vill tänka på alls. Jag sitter fortfarande hemma eftersom min dotters mor tyckte att jag kunde vänta med att komma till de vet om de ska hem idag eller inte. Men jag funderar på att åka likt förbannat. Bättre att åka till sjukhuset och finna att de är utskrivna än att sitta här och dricka kaffe och hetsa upp sig.

Som det ser ut nu så har min dotter en virusinfektion som har satt sig på nervsystemet. Det är i alla fall vad läkarna tror. Undersökningarna fortsätter idag med men det mesta ser bra ut förutom då att hon är sjuk. Men om jag fattat allt rätt så mår hon lite bättre idag så jag får väl försöka lugna ner mig och tänka positivt som de säger att man ska göra.

Under tiden så ska jag försöka läsa lite i lokalblaskan och röka tusen cigaretter och göra allt för att hålla gråten från mig. För det är ju faktiskt inte mig det är synd om utan min dotter.

En fullkomligt vidrig dag. Totalt övervidrig. I natt var jag vaken största delen av natten för att kvinnan var så dålig att jag nästan funderade på att ringa ambulans. Men hon sov och jag tittade till henne ungefär vart tionde minut. Sedan på morgonkvinsten så började hon andas lite mer normalt och var inte så tät i bröstet så jag kunde sova några timmar på förmiddagen.

Sen så var kvinnan på ett sjusärdeles dåligt humör och visste nog inte om att jag hade varit så orolig på natten. Så kommunikationen blev en smula sned.

När jag sedan fick ett sms från mina stora barns moder om att min 16-åriga dotter låg på lasarettet sedan igår med hög feber och någon form av infektion som ingen visste vad den berodde på trots en massa prover, hjärnröntgen och ryggmärgsvätskeprov som blev allt svart och eländigt.

Inte den vanliga ångestsvarta färgen utan en högst reell svärta som berodde på att min dotter och min kvinna var så sjuka och jag blev paniskt rädd för att mista dem. Eftersom kvinnan piggnade till lite på förmiddagen så åkte jag direkt till sjukhuset (fast det hade jag gjort ändå, ens barn är det viktigtaste i världen). Där fann jag min dotter i en sjuksäng, helt borta, glödhet av feber och näst intill okontaktbar. När hon väl svarade så var det helt ppåt väggarna. Hon sade att hennes mamma hade fyra ögon och att colan i glaset hon fick att dricka ur var som ett hav med vågor.

Jag kan inte rikigt berätta, eller snarare uttrycka hur man mår när ens älskade barn är sjukt. Speciellt när läkarna inte har en aning om vad det beror på. Jag pratade med läkarna och bad att få se hennes journal men det skrämmande är att man som anhörig helt plötsligt glömt bort all sin utbildning och sin yrkeserfarenhet och knappt förstår de allra enklaste anteckningar. Bara en sån sak som att jag inte kunde förstå om blodtrycket var bra eller inte. Allt blockeras av rädslan för att förlora sitt barn.

Men sen så fick min dotter dropp med glukos och salter i eftersom hon knappt druckit eller ätit de senaste dagarna och då piggnade hon faktiskt till lite. Jag dummade mig så som bara jag kan och jag fick faktiskt henne att skratta några gånger även om det satt långt inne. Sen tog jag lite kort på henne och skickade ett till hennes pojkvän och tackade honom för att han hade ringt till min dotters mamma när min dotter blev sjuk på fritidsgården i söndags redan. Han är inte så pjåkig trots allt.

Så i morgon är det dags för ett ultraljud av hennes buk och jag ska försöka vara där redan vid 9 på morgonen. Hennes mor sover över ännu en gång.

Sen satte jag mig på bussen till kvinnan med de långa benen. Full av oro och frustration och rädsla. Självfallet så blev allt fel hemma hos henne. Jag bar med mig allt som skett det senaste dygnet och kvinnan mådde inte bra och orkade väl inte rikitgt släppa in mig, orkade inte vara nära mig i tanken. Så jag bröt ihop totalt, krossade glas mot golvet och gjorde slut, för tid och evigt. Jag plockade på mig dator, kläder, katt och allt annat jag hade där och marcherade ut till busshållplatsen där jag satt i en och en halv timma och frös och började ångra mig allt mer.

Så nu vet jag ingenting. Allt bara faller isär, allt det vackra i mitt liv befinner sig på glid och jag är så rädd och känner mig så ensam och är fruktansvärt ledsen. Men jag tänker inte ge upp. Min dotter ska bli frisk igen och min kvinna ska bli min igen. Just nu sitter jag i min lägenhet med min vapendragare Chips som har fullt upp med att kolla att allt är på plats efter att vi varit hos kvinnan i flera veckor. Men jag önskar så mycket att kvinnan med de långa benen och de många kloka tankarna och att den svarta hunden vore här. Men det får bli en annan dag. Nu är det bara jag och Chips, som det alltid varit känns det som. Morrissey spelar och jag gråter inombords men kan inte klämma fram den allra minsta lilla tår. Kanske ska det vara så. För inget är ju egentligen hopplöst eller omöjligt.

Livet är så förbannat märkligt så att man häpnar bara man funderar på det ens en microsekund. Kanske är det precis så det ska vara? Isåfall så är det vackert. Sorg, ilska, frustration, glädje och fylla och hunger och kåthet blandas till en soppa som när man väl smakar på den är tämligen... intressant.

/>

Dagarna ramlar på. Det vackra vädret har gett vika och lämnat plats åt kalla vindar och en silvergrå himmel. Det har till och med regnat. Inte mycket med tillräckligt för att det ska kännas lite kymigt att gå ut med hunden och nyss stängde jag fönstret i vardagsrummet. Kvinnan sover gott i all sin förkylningsfeber och hunden ligger på golvet och snarkar. Enda problemet är att Kita, hunden, har börjat vakta på katten allt mer. Så därför ligger min gamla vapendragare Chips i en säng lite i skymundan. Hon vågar sig bara fram då och då för att pinka i lådan och lägga sig i soffan för att kräva lite kel och uppmärksamhet. Men det löser sig väl snart hoppas jag.

Igår var vi i stan för att handla lite mat och annat. Solen sken, humöret var på topp och vi tog en öl på en uteservering medan vi väntade på bussen. Det blev en kraftig semesterkänsla där vi satt i värmen och läppjade på maltdrycken och diskuterade det ena och det andra.

Väl tillbaka i hemmet så tittade jag på hockeymatchen mellan Tre kronor och Frankrike vilket var så tråkigt att jag nästan somnade. Efter det så tog jag en liten tupplur och lyssnade sedan på webbradion som sände Elfsborg-IFK där Elfsborg tog en vacker seger. Det retar mig rätt kraftigt att jag inte var och tittade på matchen på Arenan men de ekonomiska förutsättningarna sade mig att det inte var möjligt. Tråkigt men så är det ibland.

Idag har det inte hänt mycket alls. Rent av ingenting. Jag har sovit en del på eftermiddagen och nu sover kvinnan som sagt. Snart ska jag ut med hunden och sedan ska jag nog knoppa in jag med. Den där eviga förkylningen vill inte riktigt ge sig trots antibiotikan. Visserligen har halsflussen, lunginflammationen och örininflammationen gett med sig men jag är ordentligt trött och lite hängig fortfarande.

Livet går som sagt lite på sparlåga men det är helt ok för mig just nu. Det har varit några mycket intensiva veckor och då kan man behöva luta sig tillbaka lite och bara slappna av. Sommaren står för dörren och det finns mycket att se fram emot. Så. Precis så ser det ut i livet just nu.

Nått väldig annorlunda har hänt. Något som jag inte kan minnas har hänt mig tidigare i livet en endaste liten gång. Jag somnade i soffan framför tvn igår kväll. Jo, det är sant. Utan det allra minsta hjälpmedel i form av insomningstablett eller sömnmedicin. Hur fan gick det till? Jag har hört talas om fenomenet men nu har det alltså även drabbat mig. Dessutom har jag sovit som ett barn hela natten. Ytterst märklig upplevelse. Inte fel men märkligt.

I övrigt så rullar helgen på precis som den ska. Kvinnan har smittats av min förkylning som jag hade och snörvlar och snuvar och hostar och ser ut precis så ynklig som man blir när bacelluskerna härjar i kroppen. Men idag ser hon lite piggare ut än under gårdagen när jag funderade på att ringa ambulans mest varje gång hon snurrade förbi i jakt på mer snorpapper eller en cigarett att röka. Själv var jag både här och där under gårdagen. Jag satte mig på bussen och åkte och handlade billigast möjliga mat, hämtade den beställda tobaken och plockade ut hennes Morrissey-biljett.

Samtidigt så passade jag på att besöka min egen lägenhet där jag fick brotta ner alla post som låg innanför dörren i hallen. Det är en imponerade mängd papper som ramlar in genom brevlådan under en vecka märkte jag. Det blev nästan ett vertibalt slagsmål mellan mig, lokalblaskorna och alla otäcka räkningar som låg på golvet. Sedan fick jag brottas ännu mer med de sorgliga rester av föda som låg i mitt kylskåp och som under min frånvaro hade börjat leva på ett sätt som mat inte ska leva på. Hua. Usch och fy. Jag kan berätta att en öppnad kattmatsburk som får gotta till sig i en månad inte alls luktar det allra minsta behaglig. Jag kräktes och jag slängde, kräktes och slängde lite mer.

När spyfesten var över så passade jag på att städa lite i lyan. Samlade sopor, dammade och dammsög. Det är ju alltid trevligt att ramla in i en ren lägenhet när vi väl bestämmer oss för att byta habitat en stund vilket kommer ske om några dagar när diverse reparationer skall ske hemma hos kvinnan av hyresvärden. Så tar vi vårt pick och pack och åker på minisemester i Viskafors tänkte vi. Lite som att ha en sommarlägenhet liksom.

Sen satte jag mig på bussen till Svaneholm, det blev hockey och lite mer hockey igen och sedan slocknade jag som sagt på soffan och här är vi nu då, tillbaka till där jag började den här otroligt oinstressanta texten.

Nu sitter jag och smyger i mig en andra kopp kaffe, rotar runt på nätet och har det alldeles utmärkt medan kvinnan sitter vid sin dator och gör något liknande. Det är inte så illa på en söndag. Klockan 16.00 är det hockey på tvn igen och solen har passat på att gå i moln och den där otroliga värmen som varit i några dagar har lagt sig till ro för en stund. Fan vet hur det gick till men det har ju varit sommar i någon vecka. Jag kommer inte ens ihåg hur regn luktar längre men nu ska det visst falla droppar i flera dagar så det lär man väl komma ihåg när det väl brakar loss kan jag tro.

Men som sagt. Vi lever i den allra bästa av världar och så¨låter jag det vara helt utan att protestera.

Det har varit första maj och hela arbetarrörelsen har varit på fötter. Alla tre eller hur många de nu är nu för tiden. Hon Anja eller Wanja- nått sade med bister blick att "Ibland blir det fel". Så sant. Men hela tiden? Hur är det möjligt att det kan bli fel precis hela tiden? Är det egentligen möjligt eller går det bara att göra så många tabbar om man är sosse eller vänster eller nått åt det hållet? Ja, eller VD eller så. Men där vet vi ju att det går alldeles utmärkt att göra jättefel och ändå få väl så gott betalt för det.

Nån har kastat en Toblerone på Mona. Så dumt. Toblerone som är så gott. Det vet ju alla. Sicket slöseri med så gott godis att slänga det på folk.

Så. Det har trampats och pratats och sjungts och levt om. Alla är glada och gladast är Kungen som nyss fyllde år. Men han får å sin sida inte prata om något som spelar någon som helst roll. Helst inte alls. Framför allt inte om Dwait. Nope säger Alfons Åberg (Ni vet, Anders Borgs kompis) och alla låtsas som om vi lever i den bästa av världar.

Själv så var jag tyst igår, det allra mesta av dagen. Jag sov som den minnesgoda läsaren kan minnas. Tänkte det var bäst så. Annars hade jag väl ramlat ut och travat iväg med nått tåg jag med. Det vill vi alla undvika. Mest jag eftersom man får så ont i fötterna av att gå långt och i själen av att lyssna till arbetarrörelsen i dessa dagar.

Nä. Det var bättre på Erhlanders tid.

Tror jag.

Jag har ju förmånen att få äta antibiotika för tillfället (sade han bittert). På burken står att tabletten skall tas i samband med måltid. Vilken jäkla tur att man inte ska ta den på fastande mage liksom. För då hade jag inte haft en chans i h-vete att lyckas med att pilla i mig det där pillret. Eftersom jag tycks äta jämt och ständigt nu för tiden, sedan jag blivit med dam och hund och fåglar förutom min trogna gamla kompanjon katten Chips.

Förut kunde det lätt gå några dagar mellan att jag åt. Nu äter jag 20 stadiga måltider om dagen känns det som. Om jag inte tuggar så sväljer jag och om jag inte gör endera så sitter jag på finporslinet och tar i för att skapa mer plats ibland magsäck och tarmar. Helt otroligt.

Så. Jag kan med gott samvete knapra i mig den där lilla bruna antibiotikablandningen så att alla dumma bakterier som ger mig ont i hals och bröst och öron ger sig. Precis när som helst på dygnet.

Så jag gör väl det nu då.

Klockan har slagit nytt dygn och jag sitter vid datorn i köket och smattrar på tangenterna, deltar i en liten av alla dessa små diskussioner som dyker upp varje gång man skriver fildelning på bloggen och trivs precis så där som jag bara gör när mina tankar får nötas mot andras tankar. Man läser, tänker, skriver, tänker, läser igen och så börjar allt om igen. Precis så som livet borde vara. Att pröva sina tankar mot andras och se om de håller måttet eller om man är helt ute och seglar. Som vanligt så håller en del och en del får man skamset gömma undan djupt i tidens grav.

Mitt snus har kommit på avvägar. Jag har ingen som helst aning om vart det kan ha tagit vägen. Fan vet nog inte heller. Kanske har hunden ätit upp det men hon ser frisk ut så det är nog inte på det sättet. Hoppas jag. Hade jag varit ensam hade jag vänt upp och ner på hela lägenheten men nu ligger kvinnan med de långa benen och sover insnurrad i täcken och bland kuddar så jag får ligga lågt med letandet.

Så. Det får bli ännu en cigg fast jag inte är det allra minsta röksugen. Har man ingen spik får man låtsas att det varma vattnet är soppa liksom. Det är nästan spökligt tyst här. Det enda som bryter allt det där svarta ljudet som inte finns är köksklockans tacktfasta tickande och smattret från tangenterna när jag skriver. Jag vet inte om jag vill ha det så eller inte men valet är inte mitt. Så. Kanske skulle man slänga ihop ett poem av dålig kvalitet? Eller sätta på tvn och hoppas att ingen vaknar av rösterna från den där silverplastiga lådan. Jag vet inte så noga. Det bästa vore väl att lägga sig och försöka sova lite. Eller mycket beroende på möjlighet, lust och tillfälle.

Men det är något ytterst kontemplativt med att sitta och låtsas att man faktistk är någon viktig i världen fast man bara är en medborgare med en röst och två händer. Jag kan ju sitta här och låtsas att jag är ensam i hela universum, tycka förfärligt synd om mig själv och kanske till och med klämma fram en tår eller tre i min skuld. Eller så väljer jag att tänka på mig själv som en fyrbåk som lyser skarpt medan resten av landet sover sin törnrosasömn, lite lagom mätta på gårdagens vita vin, grillat kött och tankar på att de borde älska med någon.

Så. Jag sitter där jag sitter. Eller någon annanstans. Kanske vart som helst.

Eller så...

Jag tror jag tänkt för lite, skrivit för lite, tyckt för lite. För det bubblar och snubblar en massa ord och halvfärdiga tankar och en hel del spydigheter i mig. Men. Sånt är livet. Man måste lära för att leva och man behöver leva för att lära. Så jag lever just nu. Inte så att jag levt mindre förut. Men annorlunda. Det har varit jag och min katt och mitt snus och min blandning av cigaretter och koffein och alkohol mot världen. Nu har jag ett ansvar. Allt jag gör spiller över på andra.

Fast. Ännu en gång tänkte jag lite för lite för fort. Ansvar. Visst har jag haft ansvar ända sedan min äldsta son behagade slita sig från moderlivet och i blod och fasor ramlade ner i vår kalla värld. Det där ansvaret har jag inte varit utan, inte viljat vara utan. Det kvarstår. Tre små unga männiksor är beroende av att jag gör rätt sak, vid rätt tidpunkt varje sekund av dygnet.

Så. Nu har jag ännu mer ansvar. För att barnen slipper skämmas för sin far, för att jag inte lämpar över livets bördor på dem utan inser att valet att de ska leva är mitt och deras mödrars, inte mitt. För att min katt mår bra och för att Kita, den svarta hunden får gå ut och lätta på kroppen när så behövs. För att kvinnan med de långa benen får den uppskattning och kärlek och ger mig tillbaka.

Så. Samma ansvar bara mer.

Men. Jag vågar inte göra annat än att följa mitt eget, egna, samvete. Världen är totalt jäkla galen, precis som den var för tre månader sedan. Vi sitter här i höga Nord och bekymrar oss för fildelning, A-kassa och socialbidrag medan människor dör varje sekund av svält och krig och eländes elände som vi bara kan tänka oss att orka bry oss om 15 minuter framför nyheterna och då sitter vi ändå i 10 minuter och önskar att kaffet ska puttra färdigt i köket.

Man visar "humorgalor" på tv för man vet att vi inte orkar bry oss om allt det där eländet om vi inte får skratta mesta delen av tiden vi bryr oss. 5 minuters svältande ungar mot 10 minuter gapflabb. Rättvist och sunt. Jag skulle inte ha mage att påstå att mitt samvete är bättre än ditt eller någon annan du känner. Så klart inte. Det vore som att slänga sig frammåtstupa rakt ner i ett cementgolv med händerna bakbundna. Men jag önskar att vi alla tänkte lite mer och faktiskt orkade tänka tanken att tänka en tanke mer än bara fram till "stopp".

Så. Inte många läser. Inte många alls. Men tydligen så sitter det många och tycker en massa om den här bloggen och det kommer endast fram efter en halva vodka klockan halv ett på lördagnatten och då brukar det låta att jag är äcklig eller dum eller elak eller ful eller nått annat som på inget sätt handlar om vad som är fel. Någon sade att jag inte tycker om när man säger emot mig. Såklart jag inte gör. Vem fan gillar att folk bjabbar emot? Men kan man argumentera för sin sak så kan jag tänka mig att lyssna, låta tiden gå och komma på vad jag tycker om det som den andra inte tycker om. Eller vad den TYCKER om.

Jaja. Nu är det nog dags att låta kvällen ta sin ände i den vanliga dosen cigg och ett glas vatten. Sova lite och sedan vakna i morgon och hoppas på mer värme. I världen och i luften.

Vi vill så gärna tro att vintern är över. Att allt det svarta, kalla, har flygit sin egen lilla privata kos. Vart ligger kos? Men jag vet att vi ljuger för varandra. För jag har stigit ut i världen och fann den mörk och kall. Hud som knottrar sig, armar som desperat vill flyga upp runt bröstet och värma sig. Jag har skådat Polstjärnan men den var bara en skärva av det  man kan önska sig.

Grått gräs, kall vind. En svart hund som skyndar sig att göra det som en hund måste göra utomhus, medan doften av grillat lik sakta lyfter upp mot himlen och vittrar sönder. En bil som sveper förbi kastar det som vi längtar efter, ljus och kylans död. Så. Nu sitter jag här. Ännu en gång, vid Europacertifierat ljus från skärmen och hoppas att få somna lycklig och vakna utvilad. Skrammel från en järngrind seglar omkring i livet och allt vi, jag, dom du träffar som du inte känner igen, önskar finns som ett löfte om ännu en morgondag med stekande kol och svett som rinner nedför skjortryggen.

Kanske finner vi det vi letar efter. Jag mitt och du ditt. Andra letar ting och saker och tankar och drömmar och sömn på sitt sätt.

Men vintern är kvar ännu ett tag.

Fan vet vart jag befunnit mig de senaste hundra åren. Jag har fan ingen aning om vart det ligger, hur jag kom dit eller hur lycklig jag faktiskt borde vara över att kommit därifrån. Jag vågar inte ens tänka tanken för då kommer jag säker att gråta i fjorton dagar av olycka och i en månad av lycka.

Vi är så förbannat små vi människor. Hur skulle jag veta att en svart hund, paret Fogel och en kvinna som var 8 år när jag behagade betrakta världen första gången fanns så nära? Så klart jag inte kunde veta det? Men så var det.

Så. Katten Chips ligger bekvämt upprullad på bokhyllan, hunden Kita ligger bredvid mig på golvet och kvinnan med de långa benen ligger och pratar, fräser, hostar och harklar sig i sovrummet medan hon sover den allra yppersta av sömnar som finns. Bukowski vill att jag ska leva livet fullt ut och jag gör det. Så mycket jag bara kan. Jag kan därigenom förlora allt säge han. Men. Annars vinner jag inget. Jag vill ha allt så jag satsar hela summan på 21, blundar och hoppas att jag går ifrån med fuckan (sic) full.

Paret Fogel är tysta. Två Un-du-lat-er- En vit som synden och en färggran som beckers färgkarta. Elfsborg spelade lika. Min guslvarta tröja och mina svarta shorts tävlar med Herr Fogel, Sunes, fjäderdräkt medan den svarta hunden Kita och den sjölpaddsfärgade katten Chips totalt ignorerar varandra, mig och Elfsborg.

Strax ska vi ut, jag och hunden. Jag tar min gamla depression på promenad och låter den, hon, tömma kroppen på gifter och restprodukter. Vi ska andas frisk vårluft, beundra de lila nyanserna på himlen och ta ett rejält snack, hon och jag. Hon är nyborstad och glad, jag är nyborstad och glad. Vi är glada medan resten av universum sover och suckar.

Men före det. Innan vi går ut. Så suger vi på framtiden. Låtsas att vi redan är ute. Bara för att det ska bli precis så där underbart som vi vill att det ska vara att komma in igen. Jag finner min plats på soffan, mest bara för att jag inte vill väcka kvinnan med de långa benen med mina maror i natt och Kita somnar där hon vill. Hon har ett helt golv att äga, under de timmar medan vi andra sover.

Me visst måste man gå hela vägen för att vinna.

Man smyger ut i köket. Alla sover. Katten har fått sin väldignelse likså hunden. Älskog har skett och passerat. Små, lätta små fötter. Inte ens James Bond hade hört de små tårnas lätta tramp mot plastgolvet. Vänta en sekund. Vänta två. Lyssna. Stilla stilla.

Man tänder försiktigt ljuset över spisen och öppnar med största varsamhet kylskåpet. Ögonen far hylla upp och hylla ner. Potatissallad. Hm. Så gott. Ett fat fastnar i handen, en gaffel i den andra. Man slevar och snålvattnet rinner till kring de plastfyllda oxeltänderna. Gott gott.

Mer då? Ah. Sallad, med bönor och blader. Fyller sakta fatet. Tonfisk? Det är inte så dumt alls. Visserligen är det åt katten tror man men för tusan. Ett litet naggande gott lass hamnar på fatet, en öl öppnas under största möjliga tystnad och man känner redan hur gott mätt man kommer bli.

Äta äta äta. Potatissalladen tar slut. Så ock bönsalladen. Kvar har man bara en halv flaska öl och lite god tonfisk.

Paus tages. En cigarett rullas. Hund klappas. Man slänger en blick ut på den mörka gården. En annan åt den stjärntäta himlen. Livet är underbart och sommaren lovar det allra bästa liv du kan tänka dig.

Man återgår till näringen och rullar vällustigt med tungan och tanken medan den läckra tonfisken glider runt i munnen och ner för halsen. Vilken utomordentligt god tonfisk. Underbar. Gott gott.

En hastig blick på burken ger informationen om att denna tonfisk även är utmärkt som kattmat. Så bra.

Kattmat.

En till blick.

Ärligt talat. Det står inte mycket om tonfisk alls. Det står visserligen. På sidan. Men även den där passagen om kattmat.

Jodå. Så. Man tittar förstrött på locket medan man muttrar något för sig självt om dålig information på burkarna i dessa dagar.

Kattmat. Eller snarare: KATTMAT.

Står det. Endast KATTMAT. Inget mer.

Så. Man undrar lite lojt om varför de gör så mycket liv om det där med att även katter tycker om tonfisk.

Sen slår det en.

KATTMAT. Med smak av TONFISK.

Man suckar djupt. Inser att livet än en gång har spelat ett spratt.

Så. Man går ut med hunden. Funderar på att kräkas upp allt men fan, man är ju så gott mätt. Och det var en fasligt god tonfisk.

Nästa gång ska man nog läsa lite noggrannare.

Kanske.

Överallt vill man berätta för mig varför jag ska rösta på Piratpartiet. Jag förstår inte. Det handlar om min integritet säger man. Men.. hur ska jag kunna ha någon integritet om jag inte har råd med varken internet eller telefon eller ens ett frimärke till att skicka ett vykort? En fråga. En fråga är just nu viktigare än någon annan för ungdomar och även äldre i vårt land. Rätten att göra precis vad man vill på nätet. Ja, alltså, så länge det handlar om musik och film och bilder. Sådana bilder, musik och film som vi kan stå för att vi stjäl. Pedofiler och pederaster och våldtäktsmän och djupplågare och tjuvar som snor nått du har köpt eller tillverkat själv ska givetvis inte vara med i sången. Så klart. Men din integritet. Den är viktig.

För du gör ju inte något fel. Du bara delar med dig. Fan. Du är ju rena Jesus. Eller möjligen en fungerande kommunist. Nått av de två. men faktum kvarstår. Du, DU gör inte fel. Du håller dig ju inom lagen.

Eller, ja. Jo. Men, DIN lag. För vi väljer ju vad som är rätt och fel. Vi väljer ut de saker som vi själva gör och kallar de för rätt. Allt annat är fel. Så klart.

Så. DIN integritet är viktig. JÄTTEVIKTIG. Inte fan ska någon få luska reda på att du bryter mot lagen. För du bryter ju mot en av de lagar vi, du, har valt att tycka är dum.

Så. Alla andra frågor är underordnade DIN integritet. Jobb. Ekonomi. Utbildning. Straffskalor (som inte handlar om internet och fildelning så klart), djurhållning. Matkultur, bytesbalans. Vem vi ger makten att bestämma vilken inriktning vi ska ha på politiken de närmsta 8 åren. Krig, fred.Smittskydd. Vård, omsorg.

Allt detta är underordnat den otroligt viktiga frågan om du ska ha rätt att bryta mot en lag som inte är ny utan mer än 100 år gammal och att ingen, ingen, ingen, ingen ska veta vad du tycker om något.

Så jäkla smart.

Så klart tycker jag att integritet är viktigt. Det är jätteviktigt. Men. Viktigast av allt?

Lite mindre hyckleri tack!

Jag vet inte. Vissa dagar. När solen skiner och allt ska vara sådär bra så är det som om livet lägger en jäkla stor klump mitt i vägen. Allt det ljusa vackra blir en smula skevt och märkt mörkt. En stämpel som säger att man visst får gå in i allt det vackra igen men att man nog bör ta en promenad runt kvarteret innan vakterna släpper in en igen.

Så. Man tar sitt glas, tänder en cigg, vandrar, snubblar, halkar fram på gatstenar och bland spyor och sprucken asfalt. Tänker så lite man bara kan och hoppas att tiden ska passera så att den stora mannen som förtillfället är gud släpper in en igen i livets värme. Ett varv, två varv, nya kvarter och skrålande röster som lockar själen att starta slagsmål med allt för stora och starka djur.

Just nu. Just nu går jag varv tre. Funderar på att gå något annat än ett mentalt varv, ut med den svarta hunden så att kvinnan kan vila sig varm och katten får en smula ro att gå och skvätta lite kattsand på toalettgolvet. Jag funderar på att dricka en öl, men hey. Man ska inte dricka när man är röd. Man ska inte dricka när man är svart. Bara när anden glänser likt en regnbåge av vitt, vitt och återigen vitt.

Men. En promenad kan man ju alltid ta.

Oj vad jag har sovit. Jag har banne mig inte sovit så mycket förut vad jag vet. Inte nyss ialla fall. Gårdagen tillbringades först i staden där vi satt och bligade på en soffa i stadsparken och njöt av vädret och allt det vackra och varandra och att känna hur tiden bara gick utan att den rev upp några stora skrubbsår i själen eller livet. Sen blev det buss hem, god mat, lite att dricka och samma sol som lös långt uppe ovanför taken och huvudena och hjärtat sjöng en vacke melodi att bara finnas till åt.

Idag så har jag sovit som sagt. Men nu är jag på g igen. Nu ska jag leva igen. Nu ska jag finnas lite till lite till. På med kläder, ut med hunden, mer gott att äta, lite gnutta att fukta strupen med. Samma tid, samma sol, samma liv, samma underbara par av själar som sjunger till varandras lov.

Hey. Skicka pengar till postgiro nått. Så att vi kan äta lite mer. Köpa en massa mer. Äta mer, dricka mer, sova mer och slippa gå till Soucialen.