Huru en dam frälste min själ
Mitt där i det stålkalla regnet, mitt där jag stod på gatan medan hunden ivrigt tuggade i sig nygrönt gräs så blev jag alldeles lycklig. I ett fönster i hyreshuset som löper längs med gatan utanför min port så stod det en gammal dam och vinkade åt mig. Hon såg så glad ut att jag inte kunde annat än vinka tillbaka med hjärtat alldeles bräddfyllt av glädje.
Nu var det nog inte jag själv som fick henne att le sådär sött utan det var troligen Kita, hunden, som gjorde damen glad, så glad att det smittade mig genom fönstret och i regnet. Så ytterst märkligt det är med leenden. Det är väldigt svårt, nästan omöjligt, att inte bli, i alla fall för några sekunder, glad.
Jag som vandrade ut i världen med själen släpande bakom mig, trasig och splittrad och utlevad, fann mig själv tänka på saker som inte handlade om mig själv. Det är ju så man måste leva om man ska överleva. Att tänka på andra och annat än det som kanske känns för stunden.
Jag vet inte alls vad damen heter eller om hon ens kommer leva i morgon, men hon gjorde mig lycklig på ett sätt som bara en glad kvinna kan. Det var inte alls svårt att vända hem och stiga in i min lägenhet. Det gick av sig självt och nu vill jag aldrig mer sova bort en lycklig sekund. Men jag är trött så trött och så förbannat trött på att vara just trött. Så vilan är nödvändig och ett måste.
Men först ska jag njuta av känslan jag har i mig. Den som säger att allt kan hända och att det är de små, små, tingen som gör skillnad. Hade inte den där damen stått där i sitt fönster och tittat ut hade min dag varit lika grå som regnet som samlas i pölar på asfalten där ute. Lika svart som mina tankar varit lika gnistrande är de nu$. Då spelar det ingen roll längre att hela kroppen skriker åt mig att jag är en idiot som levt som om livet vore oändligt.
Så musiken spelar alltid vidare. Jag har böcker att läsa, promenader att ta. Vägen hem går väldigt ofta fortare än bort.
Nu var det nog inte jag själv som fick henne att le sådär sött utan det var troligen Kita, hunden, som gjorde damen glad, så glad att det smittade mig genom fönstret och i regnet. Så ytterst märkligt det är med leenden. Det är väldigt svårt, nästan omöjligt, att inte bli, i alla fall för några sekunder, glad.
Jag som vandrade ut i världen med själen släpande bakom mig, trasig och splittrad och utlevad, fann mig själv tänka på saker som inte handlade om mig själv. Det är ju så man måste leva om man ska överleva. Att tänka på andra och annat än det som kanske känns för stunden.
Jag vet inte alls vad damen heter eller om hon ens kommer leva i morgon, men hon gjorde mig lycklig på ett sätt som bara en glad kvinna kan. Det var inte alls svårt att vända hem och stiga in i min lägenhet. Det gick av sig självt och nu vill jag aldrig mer sova bort en lycklig sekund. Men jag är trött så trött och så förbannat trött på att vara just trött. Så vilan är nödvändig och ett måste.
Men först ska jag njuta av känslan jag har i mig. Den som säger att allt kan hända och att det är de små, små, tingen som gör skillnad. Hade inte den där damen stått där i sitt fönster och tittat ut hade min dag varit lika grå som regnet som samlas i pölar på asfalten där ute. Lika svart som mina tankar varit lika gnistrande är de nu$. Då spelar det ingen roll längre att hela kroppen skriker åt mig att jag är en idiot som levt som om livet vore oändligt.
Så musiken spelar alltid vidare. Jag har böcker att läsa, promenader att ta. Vägen hem går väldigt ofta fortare än bort.
Längtan efter New York city
Det spelas musik i mitt hem. Som nästan alltid. Utan den skulle jag nog fan bli knäpp på allvar. Konsten över allt. Själv så kan jag inte spela något instrument, inte sjunga. Men jag både spelar gitarr och sjunger ändå, när allt blir för svart och vitt och märkligt. Man är bra på olika saker och jag är en jävel på att lyssna på musik. Det gör jag bättre än något. Sen kan jag läsa med. Och titta länge och väl på ett konstverk, eller så kan jag vara väldigt bra på att sitta på en stubbe i skogen och bara njuta av naturens underverk.
Däremot kan jag inte skapa något. Alls. Förutom långa haranger av ord. Det kan jag faktiskt. Det gör jag bra, på mitt sätt. Det finns oändliga mängder med saker jag inte kan. Men uttrycka mig genom ord kan jag. Faktiskt. Jag slår mig vänligt själv på ryggen när det gäller det där.
Men nog vore det vackert att kunna göra musik, eller en målning. Eller kunna spela fotboll så där snyggt att andra ryser av välbehag. Att kunna leva med någon som inte är ett annat djur än människa. Att kunna leva. Punkt. Men det kan jag inte. Till det duger min person icke.
Jag skulle vilja vara ett geni. Men det gör sig inte. Vissa saker kan man bara inte bli. Även fast man så gärna vill. Men jag reder hjälpligt ut att vara mig. Bättre än någon annan i alla fall. Precis som att du är bättre på att vara dig än någon annan levande eller död varelse. Åren har lärt mig det där. En del säger att man kan bli vad man vill men det är ju såklart en lögn. Men man kan bli det man kan. En del är rackare på att springa jättefort och det spelar ingen som helst roll att andra tränar och ligger i, de kan likt förbannat inte springa fortare.
Att hitta sin grej. Det är fan inte lätt att göra när man blandar ihop sina önskningar med det som är möjligt.
Så i mina högtalare sjunger män och kvinnor och instrument. Själv så låter min mun. Det låter inte bra men det låter ofta.
Men mitt i allt det där så vill hunden gå ut och jag gör nog bäst i att följa med henne ut i regnet och Valborgsvärmen.
Däremot kan jag inte skapa något. Alls. Förutom långa haranger av ord. Det kan jag faktiskt. Det gör jag bra, på mitt sätt. Det finns oändliga mängder med saker jag inte kan. Men uttrycka mig genom ord kan jag. Faktiskt. Jag slår mig vänligt själv på ryggen när det gäller det där.
Men nog vore det vackert att kunna göra musik, eller en målning. Eller kunna spela fotboll så där snyggt att andra ryser av välbehag. Att kunna leva med någon som inte är ett annat djur än människa. Att kunna leva. Punkt. Men det kan jag inte. Till det duger min person icke.
Jag skulle vilja vara ett geni. Men det gör sig inte. Vissa saker kan man bara inte bli. Även fast man så gärna vill. Men jag reder hjälpligt ut att vara mig. Bättre än någon annan i alla fall. Precis som att du är bättre på att vara dig än någon annan levande eller död varelse. Åren har lärt mig det där. En del säger att man kan bli vad man vill men det är ju såklart en lögn. Men man kan bli det man kan. En del är rackare på att springa jättefort och det spelar ingen som helst roll att andra tränar och ligger i, de kan likt förbannat inte springa fortare.
Att hitta sin grej. Det är fan inte lätt att göra när man blandar ihop sina önskningar med det som är möjligt.
Så i mina högtalare sjunger män och kvinnor och instrument. Själv så låter min mun. Det låter inte bra men det låter ofta.
Men mitt i allt det där så vill hunden gå ut och jag gör nog bäst i att följa med henne ut i regnet och Valborgsvärmen.
När allt är över och början är här.
Nä, så här kan jag inte ha det. Mår fysiskt illa och känner mig bättre än jag brukar känna mig. Samtidigt. Ute är världen silvergrå. Som om inga sorger fanns. Men det gör de. Sägs det.
SÅ jag väntar och väntar. PÅ någon. FÖR någon.
Om det bara fanns ett svar på livets eviga frågor, men det gör det ju fasen inte. Det existerar miljarder, triljoner svar, i varje sekund byter de skepnad och det som nyss var sant blir en lögn för att bli ett skämt till att återgå till religiös övertygelse igen. Sant och sånt. Jag finner mig väntandes på julen. Vilket är ytterst märkligt en dag när man firar att våren är här, oavsett om den här här eller inte. Valborg. Dagen när man som ung förväntas dricka sig själv sönder och man som gammal förväntas hylla Konungen och jag är väl mitt mellan allt det där.
Nä. Så här kan jag inte ha det.
SÅ jag väntar och väntar. PÅ någon. FÖR någon.
Om det bara fanns ett svar på livets eviga frågor, men det gör det ju fasen inte. Det existerar miljarder, triljoner svar, i varje sekund byter de skepnad och det som nyss var sant blir en lögn för att bli ett skämt till att återgå till religiös övertygelse igen. Sant och sånt. Jag finner mig väntandes på julen. Vilket är ytterst märkligt en dag när man firar att våren är här, oavsett om den här här eller inte. Valborg. Dagen när man som ung förväntas dricka sig själv sönder och man som gammal förväntas hylla Konungen och jag är väl mitt mellan allt det där.
Nä. Så här kan jag inte ha det.
Tankar på nya vindar
Jag, ständigt detta ord, har tagit tag i mitt liv. Igen. Försöker finna tillbaka till någon sorts trötthet och klara tankar. Disken från förggårdagen smeks ren i diskmaskinen, alla tallrikar och whiskyglas och rödvinsglas och karotter och knivar och allt det som hjälpte oss att bli mätta och rusiga. Det ligger en handduk på golvet, som för att påminna mig om att det är en möjlighet att duscha. De vackra blommorna jag fick är nysnittade och nyvattnade, hunden är nymätt och katten sur för att hon inte får klättra som hon vill på väggar och tak.
Jag, återigen jag, har upptäckt att jag vill skapa förändring. Igen. Nu gäller det bloggen. Den här skapelsen som jag "skaffade" 2005. Jag är inspirerad av andra medbloggares förändringar. Det är nog dags för mig. Med. Men vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, om jag kommer berätta det eller om jag bara reser mig upp och startar en ny värld någon annanstans vet jag inte. Just nu är det mest lathet som gör att jag loggar in på samma sida dag ut och dag in. Lite som att bo i en sunkig etta för att man bara fan inte orkar tänka tanken på att ringa efter flyttfirma. Även om man har råd.
Hunger knorrar i min mage. Jag har bara druckit gårdagens kaffe och rökt hela förmiddagen. Brottats med min oroliga puls och mina oroliga tankar. Inget är som jag trodde det skulle vara, då när jag var 20 och alldeles ung och liten fast stor. Inget blev som det skulle, ändå så blev det mesta tusan så mycket bättre. Så mycket vackrare. Jag har fått göra saker som inte alla får, tänka saker som inte alla gör, fått bli välsignad av tre barn, frukten av min slösaktighet med mig själv.
När jag somnar så sjunger katten tyst och vackert för mig, när jag vaknar kräver hunden att jag älskar henne villkorslöst. När jag sover vakar änglar över mig. Jag kan inte se någon annan anledning till att jag fortfarande lever. Jag själv har då inte lagt ens två strå i kors för att överleva. Snarare har jag arbetat mig svettig för att gå under. Ändå lever jag och lever gott.
Jag, återigen jag, har upptäckt att jag vill skapa förändring. Igen. Nu gäller det bloggen. Den här skapelsen som jag "skaffade" 2005. Jag är inspirerad av andra medbloggares förändringar. Det är nog dags för mig. Med. Men vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, om jag kommer berätta det eller om jag bara reser mig upp och startar en ny värld någon annanstans vet jag inte. Just nu är det mest lathet som gör att jag loggar in på samma sida dag ut och dag in. Lite som att bo i en sunkig etta för att man bara fan inte orkar tänka tanken på att ringa efter flyttfirma. Även om man har råd.
Hunger knorrar i min mage. Jag har bara druckit gårdagens kaffe och rökt hela förmiddagen. Brottats med min oroliga puls och mina oroliga tankar. Inget är som jag trodde det skulle vara, då när jag var 20 och alldeles ung och liten fast stor. Inget blev som det skulle, ändå så blev det mesta tusan så mycket bättre. Så mycket vackrare. Jag har fått göra saker som inte alla får, tänka saker som inte alla gör, fått bli välsignad av tre barn, frukten av min slösaktighet med mig själv.
När jag somnar så sjunger katten tyst och vackert för mig, när jag vaknar kräver hunden att jag älskar henne villkorslöst. När jag sover vakar änglar över mig. Jag kan inte se någon annan anledning till att jag fortfarande lever. Jag själv har då inte lagt ens två strå i kors för att överleva. Snarare har jag arbetat mig svettig för att gå under. Ändå lever jag och lever gott.
Så något måste jag göra med min värld. Skaka den i sina grundvalar, förändra, förbättra.
Försöka!
Försöka!
När jag kysser mig på kinden
Ibland finner man ingen ro i sömnen även fast man sover djupt och hårt. Det spelar ingen roll hur mycket världen står på offline, att vakna tar bara tre mikrosekunder och när man väl gjort det finns det ingen återvändo. Drömmarna blir till verklighet eller om det är den verkliga heten som är en dröm?
Idag är ingen bra dag. Alls. Den är krånglig och envis och gör inte det allra minsta vad jag ber den om. Dagen är som Pippi Långstrump och ska vi vara ärliga så är hon väl rätt så jobbig?
Men jag får väl dricka lite kaffe, försöka hitta mig själv igen. Det var lätt igår att tro att jag var mig men idag är jag nog faen någon annan. Det blir en kort, väldigt kort, tur ut med hunden och sedan ska jag lägga mig på min bädd och sova bort allt det som gör ont för stunden. Jag kan bara vara väldigt tacksam för att jag kan ta det valet och inte behöver stånga mitt huvud mot världens alla väggar. Vi lever i en förbannat god värld, när man tänker på saken.
Idag är ingen bra dag. Alls. Den är krånglig och envis och gör inte det allra minsta vad jag ber den om. Dagen är som Pippi Långstrump och ska vi vara ärliga så är hon väl rätt så jobbig?
Men jag får väl dricka lite kaffe, försöka hitta mig själv igen. Det var lätt igår att tro att jag var mig men idag är jag nog faen någon annan. Det blir en kort, väldigt kort, tur ut med hunden och sedan ska jag lägga mig på min bädd och sova bort allt det som gör ont för stunden. Jag kan bara vara väldigt tacksam för att jag kan ta det valet och inte behöver stånga mitt huvud mot världens alla väggar. Vi lever i en förbannat god värld, när man tänker på saken.
Det blir liksom ingen ordning på något alls.
Det är så tyst i mitt hem nu. De väggar som omslöt kärlek och gemenskap igår finner nu bara tom luft. Även fast musik spelar så finns det inget alls att spara och besluta sig för att älska. Men det är som det måste vara just nu. Ibland så borde livet vara annorlunda men är som det är. Tankar på att tänka tankar och tänka vackra tankar på drömmar man haft och levt i.
Det finns ett antal människor som är mig viktiga. En del lever inte längre, en del känner jag inte, en del känner inte mig, en del är inte ens födda än. Så jag smakar på minnet eller drömmarna om dem och finner smaken vara vanilj och svalkande citron. Det kanske är förmätet av mig att våga närma mig dem men jag vill, pockar på. Som en plebej som bara önskar tjäna.
Letar ord och förvissning. Läser om de som gjort skillnad och ser dem som gör den.
Hunden sover bredvid mig i soffan. Hon snarkar tyst. Katten har slagit sig själv till ro i en byrålåda i sovrummet och jag kan inte förmå mig till att förebrå henne för att hon hårar ner mina nytvättade strumpor.
Genom allt ekar ljudet av tystnaden. Jag röker för att fylla luften med stank. För att skynda på döden lite. För att slippa vara oberoende. För att slippa. Punkt.
Så det är dags att lägga sig ned. Att sova. Mitt hjärta kommer göra sitt eländiga jobb natten igenom även om jag inte övervakar det. Är jag otryggt oförvissad om.
Det finns ett antal människor som är mig viktiga. En del lever inte längre, en del känner jag inte, en del känner inte mig, en del är inte ens födda än. Så jag smakar på minnet eller drömmarna om dem och finner smaken vara vanilj och svalkande citron. Det kanske är förmätet av mig att våga närma mig dem men jag vill, pockar på. Som en plebej som bara önskar tjäna.
Letar ord och förvissning. Läser om de som gjort skillnad och ser dem som gör den.
Hunden sover bredvid mig i soffan. Hon snarkar tyst. Katten har slagit sig själv till ro i en byrålåda i sovrummet och jag kan inte förmå mig till att förebrå henne för att hon hårar ner mina nytvättade strumpor.
Genom allt ekar ljudet av tystnaden. Jag röker för att fylla luften med stank. För att skynda på döden lite. För att slippa vara oberoende. För att slippa. Punkt.
Så det är dags att lägga sig ned. Att sova. Mitt hjärta kommer göra sitt eländiga jobb natten igenom även om jag inte övervakar det. Är jag otryggt oförvissad om.
En önskan är bara en dröm man önskar bli sann
Ibland gör det rätt ont att finnas till. Just nu så är det skönt att leva men svårt att vara vaken. Värk av alla de slag hemsöker mig. Som för att universum vill visa mig att jag var allt för lycklig allt för länge. Sängen, min bädd, väntar på mig. Men först måste jag ut med Kita, hunden, tömma kattlådan och glädjas åt att Elfsborg tog en vacker seger.
Hågkomsten att livet inte väntar slår mig som ett rakbladsvasst slag i bakhuvudet. Hur jag än försöker så kommer jag inte att kunna hinna med att läsa alla böcker som jag skulle ha nytta av. Musik finns som jag inte kommer höra och musik kommer höras som jag inte kommer finns till för att höra. Det gör lika ont i mig som tanken på att döda en skugga.
Förvisso, allt man söker finns redan. Man finner det bara inte alltid. Så jag återkommer till det som jag sett, hört, smakat och ibland, då och då finner jag något nytt att lära. Mitt i livet, mitt i mitt liv. Centrum för det som är min värld. Med smaken av surt vin i gommen och tankarna långt borta.
Hågkomsten att livet inte väntar slår mig som ett rakbladsvasst slag i bakhuvudet. Hur jag än försöker så kommer jag inte att kunna hinna med att läsa alla böcker som jag skulle ha nytta av. Musik finns som jag inte kommer höra och musik kommer höras som jag inte kommer finns till för att höra. Det gör lika ont i mig som tanken på att döda en skugga.
Förvisso, allt man söker finns redan. Man finner det bara inte alltid. Så jag återkommer till det som jag sett, hört, smakat och ibland, då och då finner jag något nytt att lära. Mitt i livet, mitt i mitt liv. Centrum för det som är min värld. Med smaken av surt vin i gommen och tankarna långt borta.
Everybody's talking at me.
I don't hear a word they're saying,
Only the echoes of my mind.
People stopping staring,
I can't see their faces,
Only the shadows of their eyes.
I'm going where the sun keeps shining
Thru' the pouring rain,
Going where the weather suits my clothes,
Banking off of the North East wind,
Sailing on summer breeze
And skipping over the ocean like a stone.
I'm going where the sun keeps shining
Thru' the pouring rain,
Going where the weather suits my clothes,
Banking off of the North East wind,
Sailing on summer breeze
And skipping over the ocean like a stone
Everybody's talking at me,
I don't hear a word their saying.
I won't let you leave my love behind.
ooohh aww, ooohh aww
No, I won't let you leave my love behind.
I don't hear a word they're saying,
Only the echoes of my mind.
People stopping staring,
I can't see their faces,
Only the shadows of their eyes.
I'm going where the sun keeps shining
Thru' the pouring rain,
Going where the weather suits my clothes,
Banking off of the North East wind,
Sailing on summer breeze
And skipping over the ocean like a stone.
I'm going where the sun keeps shining
Thru' the pouring rain,
Going where the weather suits my clothes,
Banking off of the North East wind,
Sailing on summer breeze
And skipping over the ocean like a stone
Everybody's talking at me,
I don't hear a word their saying.
I won't let you leave my love behind.
ooohh aww, ooohh aww
No, I won't let you leave my love behind.
Women and country on my mind
Det är så länge sedan. Då när jag gömde mig för världen, förvissad om att den inte ville veta av mig och att jag själv inte behövde den. Vi var som ett splittrat par. Var och en på sitt håll, var och en ensam. Jag ska aldrig mer förtvina och krympa och tro att världen snart går över. Jag ska aldrig mer tro att jag inte blir äldre. Jag ska aldrig mer gör allt det jag gjort som för stunden tjusade mig men som i längden, den allt för kosta längden, tog död på alla åren.
40 är mer än jag någonsin trodde mig själv bli. Nu är jag det. Mer än jag någonsin trodde mig vara möjlig att bli, att vara. Tidig morgon blir tidig kväll och sen natt i ett enda andetag. Den lampa jag har inuti, djupt inne i mitt bröst lyser så vackert att jag häpnar och faller till marken och gråter av glädje.
Det gör inte längre ont att falla. Det gör ej längre ont att slå sig hårt. Alla nerver är bedövade och stumma. De sjunger inte längre i mina öron, de talar inte längre sitt märkliga språk som jag aldrig förstod. När regn faller på mig så vederkvickar det min själ och väter mitt hår. Det är varmt som en sommarkväll och inte alls så kallt som jag trodde det vara före det föll.
Så nu är det bara resten kvar, alla sekunder tills mina är över. Jag ska nog faktiskt, kanske, leva dem.
40 är mer än jag någonsin trodde mig själv bli. Nu är jag det. Mer än jag någonsin trodde mig vara möjlig att bli, att vara. Tidig morgon blir tidig kväll och sen natt i ett enda andetag. Den lampa jag har inuti, djupt inne i mitt bröst lyser så vackert att jag häpnar och faller till marken och gråter av glädje.
Det gör inte längre ont att falla. Det gör ej längre ont att slå sig hårt. Alla nerver är bedövade och stumma. De sjunger inte längre i mina öron, de talar inte längre sitt märkliga språk som jag aldrig förstod. När regn faller på mig så vederkvickar det min själ och väter mitt hår. Det är varmt som en sommarkväll och inte alls så kallt som jag trodde det vara före det föll.
Så nu är det bara resten kvar, alla sekunder tills mina är över. Jag ska nog faktiskt, kanske, leva dem.
Nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
I'm here on the blacktop, the sun in my eyes
Women and country on my mind
Both turned me out over the borderline
Now there's no more love loss and no more shame
No more digging holes or graves
Nothing to lose but rivets and chains
Got nothing but the whole wide world to gain
Nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
Was born in a stable and built like an ox
Down in the pastures I learned how to walk
Mama, she raised me to sing and just let them talk
Said no rich man's worth his weight in dust
They'll bury them down same as they do us
God wants us busy, never giving up
He wants nothing but the whole wide world for us
Nothing but the whole wide world for us
Nothing, nothing
Wants nothing but the whole wide world for us
Nothing, nothing
Wants nothing but the whole wide world for us
I ain't got no money, can't get no love
Never was too good at either of them
I'm here for adventure, whichever way it comes
But what good is an angel that won't catch up?
I'm free falling now, and I'm ready enough
I give my tears and I give my blood
I'd give nothing but the whole wide world for one
Nothing but the whole wide world for one
Nothing, nothing
Give nothing but the whole wide world for one
Nothing, nothing
I'd give nothing but the whole wide world for one
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
I'm here on the blacktop, the sun in my eyes
Women and country on my mind
Both turned me out over the borderline
Now there's no more love loss and no more shame
No more digging holes or graves
Nothing to lose but rivets and chains
Got nothing but the whole wide world to gain
Nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
Nothing, nothing
Got nothing but the whole wide world to gain
Was born in a stable and built like an ox
Down in the pastures I learned how to walk
Mama, she raised me to sing and just let them talk
Said no rich man's worth his weight in dust
They'll bury them down same as they do us
God wants us busy, never giving up
He wants nothing but the whole wide world for us
Nothing but the whole wide world for us
Nothing, nothing
Wants nothing but the whole wide world for us
Nothing, nothing
Wants nothing but the whole wide world for us
I ain't got no money, can't get no love
Never was too good at either of them
I'm here for adventure, whichever way it comes
But what good is an angel that won't catch up?
I'm free falling now, and I'm ready enough
I give my tears and I give my blood
I'd give nothing but the whole wide world for one
Nothing but the whole wide world for one
Nothing, nothing
Give nothing but the whole wide world for one
Nothing, nothing
I'd give nothing but the whole wide world for one
Du säger väl till om jag ska gå?
Gårdagen var fabulös, fantastisk och sprakande och vacker och bättre än någon dag i mitt liv någonsin tidigare. En dag för en kung, fast jag bara är en fattig riddare. Jag fick spela gitarr med min äldsta son, vilket alltid är ett privilegium, dricka kaffe och dyr whiskey med en oerhört god vän och äta en oerhört god väns goda mat. Att var gott. Allt var skimrande och väldigt vackert.
Jag pratade med en häst, lyssnade till pratet som omslöt mig. Fick klappa min hund och min katt och mig själv. Jag fick somna på en soffa i ett välbekant hem som inte var mitt, vakna upp och gå ut och röka dagens första cigarett vid gaveln på ett hus, i solskenet och lyssna till fågelkvitter och tystnad. Jag fick mer än jag någonsin givit. Mer än jag någonsin ens vågar tänka mig att ha kraft att få ge.
Jag fick ge min son mina Charles Bukowski-böcker. Min tid och min hälsa är mina barns att äga. Att äga är inte för mig. Även när det gives mig. Bukowski levde ett liv som jag bara kan drömma om.
Idag, nu, är jag gråtmild och lycklig och tillfreds, även om huvudet dunkar obönhörligt och skönt. Strax under döden finns jag hela tiden men idag så finns den inte för mig. Människor, alla de som är någon annan, tog sig tid att gratulera mig och jag kan bara försöka förstå att de ens orkade tänka ens en enda sekund på mig och det som är mitt. Liv.
Jag pratade med en häst, lyssnade till pratet som omslöt mig. Fick klappa min hund och min katt och mig själv. Jag fick somna på en soffa i ett välbekant hem som inte var mitt, vakna upp och gå ut och röka dagens första cigarett vid gaveln på ett hus, i solskenet och lyssna till fågelkvitter och tystnad. Jag fick mer än jag någonsin givit. Mer än jag någonsin ens vågar tänka mig att ha kraft att få ge.
Jag fick ge min son mina Charles Bukowski-böcker. Min tid och min hälsa är mina barns att äga. Att äga är inte för mig. Även när det gives mig. Bukowski levde ett liv som jag bara kan drömma om.
Idag, nu, är jag gråtmild och lycklig och tillfreds, även om huvudet dunkar obönhörligt och skönt. Strax under döden finns jag hela tiden men idag så finns den inte för mig. Människor, alla de som är någon annan, tog sig tid att gratulera mig och jag kan bara försöka förstå att de ens orkade tänka ens en enda sekund på mig och det som är mitt. Liv.
Du säger väl till mig om jag ska gå?
det fladdrar till som i en dröm
en pojke gräver ner sitt fynd
och röjer undan bevisen
dom tysta kvällarna i snön
dom höga lamporna som tänds
över den spolade isen
jag var inte ensam
jag är inte ensam nu
vi känner varandra genom
tusen fenomen
du var redan där
min dröm var redan du
den metalliska luften
där i åttiotalets sken
du säger väl till om jag ska gå
du säger till
eller följ mig till dom gråa, höga husen
bakom järnvägsspåren
om du vet vad du vill
om du vet
har du ingenting att hämta här
ingenting att hämta här
den lilla pojken i ett blänk
med knäna hårt mot frusen jord
han gömmer nåt därunder
långa rader av garage
långa rader av små ord
och allting som gick sönder
jag var inte sjuk
fast lite blek i hyn
när dagarna gick framåt
blev jag kvar nån annanstans
du tog mig in i cirkeln
och begåvade min syn
med sövande narkotika
och vaken stimulans
du säger väl till om jag ska gå ...
det jag minns när jag är här
det som verkligen satte spår
är skymningen och ljuset
mellan husen där vi var
jag vet ingenting om dig
inte om du ens förstår
du var tonen från en tid
från en vinter i en stad
du säger väl till om jag ska gå ...
Syndaren i mig dör aldrig
40. Dubbelt så mycket som 20. Mer sträcker sig inte mina mattematikkunskaper. Tror jag. Men jag har kommit upp till den åldern när jag förstår att jag inte förstår något alls. Vill så mycket men kan så lite. SÅ många ord som borde ut, som borde finna varandra, som borde befrukta sig, som borde korsbefrukta sig. Som borde finnas, som nya.
Så sov alla mina källor till synd. Jag återkommer. Men just idag tar jag semester.
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
I'll never be a saint
That's not a picture that your memory paints
Not renowned for my patience
I'm not renowned for my restraint
But you're always around
You can always be found
To pick me up when I'm on the ground
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
I'm still recovering
Still getting over all the suffering
More known for my anger
Than for any other thing
But you've always tried
To be by my side
And catch my fall when I start to slide
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
Så sov alla mina källor till synd. Jag återkommer. Men just idag tar jag semester.
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
I'll never be a saint
That's not a picture that your memory paints
Not renowned for my patience
I'm not renowned for my restraint
But you're always around
You can always be found
To pick me up when I'm on the ground
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
I'm still recovering
Still getting over all the suffering
More known for my anger
Than for any other thing
But you've always tried
To be by my side
And catch my fall when I start to slide
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
Hur kan någon säga att de känner mig?
Hur kan någon verkligen tro sig veta hur jag känner? Hur jag lever, hur jag finns till? Sådana ting är för mig och ingen annan att veta. Varje dag när jag vaknar så vet jag vem jag är och vad jag borde göra och varje morgon när jag somnar så vet jag att jag bara varit mig och ingen annan. Inga spel, inga teaterföreställningar, inga skådespel. Bara bra mig och det får vara så. I min tillvaro är jag den enda jag kan lita på. För alla andra faller varje gång jag söker dem.
Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har vänner. Nu. Riktiga vänner. Jag har mina allra bästa vänner. Jag har mina djur, eller om det är så att jag är deras. Minnen av kvinnor och framtidstro. Allt det är renderar mig i sista änden. Jag har ingen respekt för det man borde, enligt alla röster, ha respekt för. Men däremot en enorm respekt för allt det man borde spotta på. Varje arg alkis, varje utslagen psykpatient, varje ful människa, är mina vänner. Det smutsiga drar mig till sig och omsluter mig och gör mig renare. Mer skinande.
Så min sorg och min ångest och mina depressioner och min fulhet och min storhet är min och bara min. För mig att längta efter när jag dricker mitt morgonkaffe, mitt att sakna när jag dricker eftermiddagskaffet och min att krama hårt när jag dricker mitt kvällskaffe.
Jag är kär i mig själv. Det borde alla vara. Att älska sig själv är första steget mot att stå ut med andras hat. Andras tankar. I så många år har jag hatat allt som är mig, som var mig, som blev mig. Nu är jag hemma i mig själv. Även om sömnen är orolig och dagarna mörka så är jag hemma, ständigt vart jag än befinner mig i världen. Rädsla är bara en känsla, men tankar är guld.
Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har vänner. Nu. Riktiga vänner. Jag har mina allra bästa vänner. Jag har mina djur, eller om det är så att jag är deras. Minnen av kvinnor och framtidstro. Allt det är renderar mig i sista änden. Jag har ingen respekt för det man borde, enligt alla röster, ha respekt för. Men däremot en enorm respekt för allt det man borde spotta på. Varje arg alkis, varje utslagen psykpatient, varje ful människa, är mina vänner. Det smutsiga drar mig till sig och omsluter mig och gör mig renare. Mer skinande.
Så min sorg och min ångest och mina depressioner och min fulhet och min storhet är min och bara min. För mig att längta efter när jag dricker mitt morgonkaffe, mitt att sakna när jag dricker eftermiddagskaffet och min att krama hårt när jag dricker mitt kvällskaffe.
Jag är kär i mig själv. Det borde alla vara. Att älska sig själv är första steget mot att stå ut med andras hat. Andras tankar. I så många år har jag hatat allt som är mig, som var mig, som blev mig. Nu är jag hemma i mig själv. Även om sömnen är orolig och dagarna mörka så är jag hemma, ständigt vart jag än befinner mig i världen. Rädsla är bara en känsla, men tankar är guld.
She told me she loved me, Which means, She must be insane
I've had my face dragged in , Fifteen miles of shit, And I do not, And I do not,
And I do not like it
So how can anybody say, They know how I feel, The only one around here who is
me, Is me
They said they respect me, Which means, Their judgement is crazy
I've had my face dragged in, Fifteen miles of shit, And I do not, And I do not,
And I do not like it
So how can anybody say, They know how I feel, When they are they, And only I am
I
He said he wants to befriend me, Which means, He can't possibly know me
The voices of the real, And the imagined cry, The future is passing you by, The
future is passing you by
So how can anybody possibly think they know how I feel, Everybody look, See
pain, And walk away
And as for you in your uniform, Your smelly uniform, and so you think you can be rude
to me
Because you wear a uniform, A smelly uniform, and so you think you can be rude
to me
But even I, As sick as I am, I would never be you
Even I, As sick as I am, I would never be you
Even I, Sick and depraved, A traveller to the grave
I would never be you
I would never be you
I've had my face dragged in , Fifteen miles of shit, And I do not, And I do not,
And I do not like it
So how can anybody say, They know how I feel, The only one around here who is
me, Is me
They said they respect me, Which means, Their judgement is crazy
I've had my face dragged in, Fifteen miles of shit, And I do not, And I do not,
And I do not like it
So how can anybody say, They know how I feel, When they are they, And only I am
I
He said he wants to befriend me, Which means, He can't possibly know me
The voices of the real, And the imagined cry, The future is passing you by, The
future is passing you by
So how can anybody possibly think they know how I feel, Everybody look, See
pain, And walk away
And as for you in your uniform, Your smelly uniform, and so you think you can be rude
to me
Because you wear a uniform, A smelly uniform, and so you think you can be rude
to me
But even I, As sick as I am, I would never be you
Even I, As sick as I am, I would never be you
Even I, Sick and depraved, A traveller to the grave
I would never be you
I would never be you
En lampa, ett liv.
Det lyser en lampa i mitt sovrum. Den har stått där i evigheters evighet och lyst. Jag ser den, går förbi den, men kan inte förmå mig själv till att släcka den. I miljötänkandets tidevarv slösar jag ström. För att jag inbillar mig själv att den är mitt liv och vem vill släcka sitt liv?
Så medan solen skiner starkare så försöker den där lampan skina bättre, vackrare. Jag vet inte om den lyckas men jag känner att den är lyckad. Den lever sitt lilla liv, där inne i hörnet. På kvällen, när solen kryper ihop av trötthet, så finner jag min väg till bädden genom den där lampan. Lappad och lagad och rätt ful så ger den mig vägledning. Som en supernova för bara mig.
Det är inte många som ser den. Inte många alls. Mest bara jag själv. Katten. Hunden. Ingen annan. Ingen kvinna ber mig släcka den, ingen vän undrar varför den lyser. Den står där och gör sitt jobb, att lysa upp min sömn. Jag ville nog gärna höra en kvinna be mig släcka den, en vän undra varför den skiner. Men sådant är icke min tillvaro. Sådant sker inte för mig. Kanske är det därför den lyser? För att vara min kvinna, min vän? Är jag kär i lampan? Borde vi gifta oss? Kanske.
Bredvid ligger mina kläder, mina tidningar och min elektroniska rakmaskin. Den som jag drar över kinden för att passa in i dagens tid. Ingen stenålder får finnas på mig. Nedanför väljer hunden att sova ibland. I hörnet, precis nedanför där taket når vägg som när golv som när min själ.
I bädden, den som har plats för två, sover jag. I väntan på en äkta kvinna somnar jag med min älskarinna, ljuset, på och starkt. Att älska med ljus går. Om man bara vill och orkar tänka tanken. Så det är därför jag sitter här. För att ha råd att låta ljuset skina. För annars vet jag mig ingen råd alls.
Så medan solen skiner starkare så försöker den där lampan skina bättre, vackrare. Jag vet inte om den lyckas men jag känner att den är lyckad. Den lever sitt lilla liv, där inne i hörnet. På kvällen, när solen kryper ihop av trötthet, så finner jag min väg till bädden genom den där lampan. Lappad och lagad och rätt ful så ger den mig vägledning. Som en supernova för bara mig.
Det är inte många som ser den. Inte många alls. Mest bara jag själv. Katten. Hunden. Ingen annan. Ingen kvinna ber mig släcka den, ingen vän undrar varför den lyser. Den står där och gör sitt jobb, att lysa upp min sömn. Jag ville nog gärna höra en kvinna be mig släcka den, en vän undra varför den skiner. Men sådant är icke min tillvaro. Sådant sker inte för mig. Kanske är det därför den lyser? För att vara min kvinna, min vän? Är jag kär i lampan? Borde vi gifta oss? Kanske.
Bredvid ligger mina kläder, mina tidningar och min elektroniska rakmaskin. Den som jag drar över kinden för att passa in i dagens tid. Ingen stenålder får finnas på mig. Nedanför väljer hunden att sova ibland. I hörnet, precis nedanför där taket når vägg som när golv som när min själ.
I bädden, den som har plats för två, sover jag. I väntan på en äkta kvinna somnar jag med min älskarinna, ljuset, på och starkt. Att älska med ljus går. Om man bara vill och orkar tänka tanken. Så det är därför jag sitter här. För att ha råd att låta ljuset skina. För annars vet jag mig ingen råd alls.
På tal om...
Jag kommer aldrig lämna adjektiven därhän. De förklarar för mig, de allra enklaste ting och alla de svåra. Att en kvinna är vacker talar till mig. Istället för att bara tala om en kvinna.
Betyder det att jag har fel? Nej, det gör det inte. Att solen doftar vanilj är min tolkning.
Vad är din?
Betyder det att jag har fel? Nej, det gör det inte. Att solen doftar vanilj är min tolkning.
Vad är din?
Gågatan fram
jÄVLAR I helvete. Sades med mörk röst. Lundell, lud... ert, har alltid varit min ovänner. Men nu är jag kär. I hans ord, i musiken. Även om jag har tre sekunder kvar så är jag nöjd. För det här är så vackert. Även om jag såg det som trist igår är det mig idag.''
Långt från novemberregn
Jag har alltid hatat november. Ärlligt talat hatat. Den är nog det enda jag hatat i hela mitt liv, på riktigt. Blotta namnet har fyllt mig med obeskrivlig fasa. Det är månaden när jag funnit mig själv i en nedåtgående spiral, som en pilot i sitt flygplan och varandes utan fallskärm. Månaden jag dött varje år. Ruttnat och stinkit och varit tvungen att känna lukten ensam i mitt livs kista.
Men nu är november långt borta. För länge sedan flydd och om längre sedan kommen.
Därför sitter jag i april och lyssnar på när Steven Patrick sjunger om livet som föddes i just november. Jag sitter där och tänker på Mary Shelly och hennes saga som blev en mardröm. Om hur mitt liv är en saga som blev en mardröm som blev till en av de där drömmarna när man finner sig kunna flyga.
Nu är det april, snart ska jag manifestera att jag är född. Livet just nu är så långt från en mardöm man kan finna. Även om jag inte kan flyga. Än.
Men nu är november långt borta. För länge sedan flydd och om längre sedan kommen.
Därför sitter jag i april och lyssnar på när Steven Patrick sjunger om livet som föddes i just november. Jag sitter där och tänker på Mary Shelly och hennes saga som blev en mardröm. Om hur mitt liv är en saga som blev en mardröm som blev till en av de där drömmarna när man finner sig kunna flyga.
Nu är det april, snart ska jag manifestera att jag är född. Livet just nu är så långt från en mardöm man kan finna. Även om jag inte kan flyga. Än.
Sleep on and dream of love
Because it's the closest you will
Get to love
Poor twisted child
So ugly, so ugly
The poor twisted child
Oh hug me, oh hug me
One November
Spawned a monster
In the shape of this child
Who later cried :
"But Jesus made me, so
Jesus save me from
pity, sympathy
And people discussing me
A frame of useless limbs
What can make good of
the bad that's been done?"
And if the lights were out
Could you even bear
To kiss her full on the mouth
(Or anywhere?) ohh..no
Poor twisted child
So ugly, so ugly
Poor twisted child
Oh hug me, oh hug me
One November
Spawned a monster
In the shape of this child
Who must remain
A hostage to kindness
And the wheels underneath her
A hostage to the kindness
And the wheels underneath her
A symbol of where mad, mad lovers
Must pause and draw the line.
So sleep and dream of love
Cause it's the closest
You will get to love ohh
Love
That November
Is a time
Which I must
Put out of my mind
Oh, one fine day
Let it be soon
She won't be rich or beautiful
But she'll be walking your streets
In the clothes that she went out
And chose for herself
Because it's the closest you will
Get to love
Poor twisted child
So ugly, so ugly
The poor twisted child
Oh hug me, oh hug me
One November
Spawned a monster
In the shape of this child
Who later cried :
"But Jesus made me, so
Jesus save me from
pity, sympathy
And people discussing me
A frame of useless limbs
What can make good of
the bad that's been done?"
And if the lights were out
Could you even bear
To kiss her full on the mouth
(Or anywhere?) ohh..no
Poor twisted child
So ugly, so ugly
Poor twisted child
Oh hug me, oh hug me
One November
Spawned a monster
In the shape of this child
Who must remain
A hostage to kindness
And the wheels underneath her
A hostage to the kindness
And the wheels underneath her
A symbol of where mad, mad lovers
Must pause and draw the line.
So sleep and dream of love
Cause it's the closest
You will get to love ohh
Love
That November
Is a time
Which I must
Put out of my mind
Oh, one fine day
Let it be soon
She won't be rich or beautiful
But she'll be walking your streets
In the clothes that she went out
And chose for herself
Likt någon som är lik något, ett svin talar
Jag väntar på att ta mig ut. Väntar för att det är så underbart att vänta på något gott. Öppnar mina fönster och vädrar ut gårdagens triumfer och nederlag, så att det ska finnas plats för den dag som är idag. Förakt finns inte inom mig just nu. Bara oändlig kärlek till livet och allt det som är mig förunnat. Allt det som gör min dag till något jag kan leva med, leva för.
Jag har sovit på min nya soffa i natt. Somnade utmattad, efter att jag bara skulle vila lite. Lägga mig ner. Natten var förunderligt vacker inom mig. Jag vaknade av att katten krävde min uppmärksamhet. Krävde mat och kärlek och omtanke och min vakna tid. Såsom katter plägar göra. Jag sov genom mörkret och stjärnorna. Jag sov genom hat och ondska och farliga ting. När jag vaknade fanns bara mitt hem och mina djur och längtan efter ett bra liv. Som att vakna i himlen, i paradiset. För det är väl så att himlen bor i oss? Paradiset är inget som kommer när vi dör, det är här och nu, för oss som inte lever i krig och hat. För oss som betalar skatt och avskyr det men som varje morgon slipper vakna till ljudet av bomber, gevärsknatter och känslan av att vara jagad.
Så jag väntar och njuter av att veta att jag är fri att gå ut precis när jag vill. I varje sekund är det bara jag själv som bestämmer mig för att vara inomhus än en gång, än en sekund. Det är mitt val. Mina beslut som håller mig kvar här inuti din skalle.
Idag ska jag spela gitarr har jag bestämt. Högt och lågt, med volym och utan. Klottra strängarna fulla med toner. Skrika genom tonerna, spela fel. Bara för att jag kan. För att jag vill höra disharmonier.
Jag har sovit på min nya soffa i natt. Somnade utmattad, efter att jag bara skulle vila lite. Lägga mig ner. Natten var förunderligt vacker inom mig. Jag vaknade av att katten krävde min uppmärksamhet. Krävde mat och kärlek och omtanke och min vakna tid. Såsom katter plägar göra. Jag sov genom mörkret och stjärnorna. Jag sov genom hat och ondska och farliga ting. När jag vaknade fanns bara mitt hem och mina djur och längtan efter ett bra liv. Som att vakna i himlen, i paradiset. För det är väl så att himlen bor i oss? Paradiset är inget som kommer när vi dör, det är här och nu, för oss som inte lever i krig och hat. För oss som betalar skatt och avskyr det men som varje morgon slipper vakna till ljudet av bomber, gevärsknatter och känslan av att vara jagad.
Så jag väntar och njuter av att veta att jag är fri att gå ut precis när jag vill. I varje sekund är det bara jag själv som bestämmer mig för att vara inomhus än en gång, än en sekund. Det är mitt val. Mina beslut som håller mig kvar här inuti din skalle.
Idag ska jag spela gitarr har jag bestämt. Högt och lågt, med volym och utan. Klottra strängarna fulla med toner. Skrika genom tonerna, spela fel. Bara för att jag kan. För att jag vill höra disharmonier.
Men än så länge väntar jag. Dricker upp det sista kaffet och sneglar på rödvinet men låter det ta sin plats utan att det tar min.
du har halsen full av damm
klibbar som ett namn
som tungan varken vill eller kan
pressa fram
det kommer att ta lite tid
innan du lär dig att stå bredvid
du vaknar mitt i
en dröm om ett svin
får jag gratulera,
du är livrädd med stil
klibbar fast som skam
det smälter i din hand
klibbar som ett namn
som tungan varken vill eller kan
pressa fram
det kommer att ta lite tid
innan du lär dig att stå bredvid
du vaknar mitt i
en dröm om ett svin
får jag gratulera,
du är livrädd med stil
det kommer att ta lite tid
innan du lär dig att stå bredvid
du vaknar mitt i
en dröm om ett svin
får jag gratulera,
du är livrädd
du vaknar mitt i
iskall och vit
får jag gratulera,
du är livrädd med stil
får jag gratulera,
du är livrädd med stil
Wow!
När jag betraktar världen
Jag pressar in mig själv i min bur. Som för att bli verkligt fri. Ingenting är viktigare än att sitta där inne och titta på världens alla hjul som snurrar. Låta tiden rinna iväg och veta att jag är den som styr över dess flöde. Helt enkelt genom att sluta försöka styra, genom att släpp all kon(s)troll.
Allt det förunderliga slår mig smeksamt och kärleksfullt på kinden. När jag rycker till skrattar det porlande och jag kan bara se dess storhet. I dagar som alla är fredag eller lördag eller första dagen efter den första dagen på semestern lever jag i iver. För att hugga mitt namn i sten och mitt huvud i alla världens väggar.
Allt det förunderliga slår mig smeksamt och kärleksfullt på kinden. När jag rycker till skrattar det porlande och jag kan bara se dess storhet. I dagar som alla är fredag eller lördag eller första dagen efter den första dagen på semestern lever jag i iver. För att hugga mitt namn i sten och mitt huvud i alla världens väggar.
People say I'm crazy doing what I'm doing
Well they give me all kinds of warnings to save me from ruin
When I say that I'm o.k. well they look at me kind of strange
Surely you're not happy now you no longer play the game
People say I'm lazy dreaming my life away
Well they give me all kinds of advice designed to enlighten me
When I tell them that I'm doing fine watching shadows on the wall
Don't you miss the big time boy you're no longer on the ball
I'm just sitting here watching the wheels go round and round
I really love to watch them roll
No longer riding on the merry-go-round
I just had to let it go
Ah, people asking questions lost in confusion
Well I tell them there's no problem, only solutions
Well they shake their heads and they look at me as if I've lost my mind
I tell them there's no hurry
I'm just sitting here doing time
I'm just sitting here watching the wheels go round and round
I really love to watch them roll
No longer riding on the merry-go-round
I just had to let it go
I just had to let it go
I just had to let it go
Well they give me all kinds of warnings to save me from ruin
When I say that I'm o.k. well they look at me kind of strange
Surely you're not happy now you no longer play the game
People say I'm lazy dreaming my life away
Well they give me all kinds of advice designed to enlighten me
When I tell them that I'm doing fine watching shadows on the wall
Don't you miss the big time boy you're no longer on the ball
I'm just sitting here watching the wheels go round and round
I really love to watch them roll
No longer riding on the merry-go-round
I just had to let it go
Ah, people asking questions lost in confusion
Well I tell them there's no problem, only solutions
Well they shake their heads and they look at me as if I've lost my mind
I tell them there's no hurry
I'm just sitting here doing time
I'm just sitting here watching the wheels go round and round
I really love to watch them roll
No longer riding on the merry-go-round
I just had to let it go
I just had to let it go
I just had to let it go
Att vara den man borde
Gårdagen var lätt surrealistisk. Märklig och märkligt stor. Det var dagen jag hörde min ömma moder uttala orden jag väntat ett helt liv på. Efter att ha blivit nedslagen och besviken och ledsen i alla dessa år så visste jag inte vad jag skulle göra när jag fick den där bekräftelsen jag väntat på i hela livet.
Så jag studsade och hoppade inombords och väntade på att livet skulle slå ett enda stort jätteslag mot mig. För det är väl så universum fungerar? Plus och minus blir alltid noll på något sätt. Men slaget kom aldrig. Det enda som rang i mitt huvud var känslan av att livet är gott och att jag nog troligen funnit mig vara på rätt ställe och rätt tid.
Jag var i la stada för att handla åt kära mor. Efter att allt var inhandlat så satt vi över ett glas vin och tjattrade om allt och absolut inget. Som vanligt. Ord som faller över ett köksbord men egentligen aldrig gror och växer upp. Tomma tankar om tomma handligar som blir till en enda stor tom känsla.
Kära mor har alltid varit missnöjd med vad jag åstadkommit. Alltid påpekat att jag borde kunnat göra bättre från mig. Att jag borde vara nöjd med att vara liten och kall och småsint. Kom jag hem med en fyra i betyg så högg hon direkt och frågade varför jag inte fått en femma. Så hopplöst att aldrig duga liksom. När jag sade till henne att en del finner mig rolig så sade hon bara "men, du är ju inte alls rolig". Ridå.
Men igår, där vid bordet, så drog jag fram det som ligger mig allra närmast. Det jag skriver. Jag frågade om hon ville höra vad jag skrev och när hon svarade så läste jag högt för henne.
Männskan började gråta. Eftersom jag reagerade med ryggmärgen så trodde jag att hon tyckte det var förfärligt och eländigt och tyckte synd om mig som skriver mest hela dagarna när jag inte kan skriva.
Hon tyckte det var bra. Hon sade att jag ska skriva. Att det är det som jag gör bra. Att det var väldigt bra. Att det var fantastiskt.
Så jag studsade och hoppade inombords och väntade på att livet skulle slå ett enda stort jätteslag mot mig. För det är väl så universum fungerar? Plus och minus blir alltid noll på något sätt. Men slaget kom aldrig. Det enda som rang i mitt huvud var känslan av att livet är gott och att jag nog troligen funnit mig vara på rätt ställe och rätt tid.
Jag var i la stada för att handla åt kära mor. Efter att allt var inhandlat så satt vi över ett glas vin och tjattrade om allt och absolut inget. Som vanligt. Ord som faller över ett köksbord men egentligen aldrig gror och växer upp. Tomma tankar om tomma handligar som blir till en enda stor tom känsla.
Kära mor har alltid varit missnöjd med vad jag åstadkommit. Alltid påpekat att jag borde kunnat göra bättre från mig. Att jag borde vara nöjd med att vara liten och kall och småsint. Kom jag hem med en fyra i betyg så högg hon direkt och frågade varför jag inte fått en femma. Så hopplöst att aldrig duga liksom. När jag sade till henne att en del finner mig rolig så sade hon bara "men, du är ju inte alls rolig". Ridå.
Men igår, där vid bordet, så drog jag fram det som ligger mig allra närmast. Det jag skriver. Jag frågade om hon ville höra vad jag skrev och när hon svarade så läste jag högt för henne.
Männskan började gråta. Eftersom jag reagerade med ryggmärgen så trodde jag att hon tyckte det var förfärligt och eländigt och tyckte synd om mig som skriver mest hela dagarna när jag inte kan skriva.
Hon tyckte det var bra. Hon sade att jag ska skriva. Att det är det som jag gör bra. Att det var väldigt bra. Att det var fantastiskt.
Ord jag väntat på i snart 40 år.
Livet är annorlunda nu. Det är rätt. Det är mitt. Mitt liv är gott. Även om det finns elände och skit och bedrövelse och även fast jag är en halv människa är jag helad. Jag är hemma.
Min fader sa alltid att man kan bli precis vad man vill och att det viktiga är att bli det man vill.
Han hade rätt.
Livet är annorlunda nu. Det är rätt. Det är mitt. Mitt liv är gott. Även om det finns elände och skit och bedrövelse och även fast jag är en halv människa är jag helad. Jag är hemma.
Min fader sa alltid att man kan bli precis vad man vill och att det viktiga är att bli det man vill.
Han hade rätt.
Jag krossar fönstret
Tar mig in i ditt rum
Det är en helt ny värld
Men jag är alldeles lugn
Jag krossar fönstret
Tar mig in i ditt rum
En helt ny karriär
I en helt ny stad
Dom vill verkligen ha mig kvar
Dom vill verkligen ha mig här
En helt ny karriär
Och nära gatan
Med en blödande hand
Så länge fötterna bär
Så länge lungorna kan
Och nära gatan
Var det du som vann?
En helt ny karriär
I en helt ny stad
Dom vill verkligen ha mig kvar
Dom vill verkligen ha mig här
En helt ny karriär
En helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
Spridda funderingar kring allt och inget
Det blir inget av allt och allt av inget. Samma samma samma samma samma samma samma. Kvar, på plats, som om jag vore en hund som ivrigt väntar på att bli kallad på. Kvar på plats som jag inte vet om jag själv valt men det har jag nog helt klart gjort. Framför skärmen och inuti musiken. Långt inne i den. Bland toner och ord och allt det vackra som det som låter kan ge oss alla alls.
Den breddgrad jag lever i valde jag inte genom att födas här men genom att stanna. Det finns så många som stannar för att de inte vågar annat, sådana som mig. Men en del verkar förväxla sin brist på val med sin brist på motivation och det faktum att de sitter där de sitter med att de skulle göra det för att det betyder att man är överlägsen de som tagit sig hit genom sina egna val. Så vi gapar och skriker på de som kommer, dömer ut dem som varandes lata och tärande fast det är vi som är lata. Vi som sitter kvar men avskyr det som vi sitter i.
Folket, denna automatiska pöbel, trycker på knappen som betyder att de absolut inte vill ha en moské i sin stad. För att.... nä, det vet de inte alltid. Men de vill inte ha den där. Jag bara väntar på samma grupp mänskor ska trycka på en knapp som betyder att de inte vill ha en synagoga i sin stad. Arab som arab liksom. Invasionsberedd religion som annan likadan. Sade folket som stammar från korstågen.
Vad alla de där är rädda för vet jag banne mig inte. Ja frågar dem men får aldrig något svar. Någon kan svara att de inte vill höra gapandet från minareter men vad är en kyrkklockas eviga dogande om inte något som kan beskrivas som en klockas gap? Nä jag vet inte. Alls.
Själv är jag en alkoholiserad person som dessutom lider av psykisk ohälsa, en man med ett ben i den svenska myllan genom min far och det andra i den ryska genom min mor. Det är inte många saker att plocka några poäng på. För när folket, pöbeln, tänker på en alkoholist så tänker de på sin egna fredagsgrogg och den ro och glädje den skänker och tror att alkisen lever i en ständig fredagskväll. Utan att inse att det inte handlar om ett enda långt party utan om små små stunder man kan få samma ro som fredagsdrinkaren upplever en vanlig tisdag på jobbet.
Men det finns så många som tror att det är så. Att man dricker sig till sömns och vaknar i kramper och pulsrusningar och oändligt självhat medan man kräks och kräks och kräks för att de är så jävla kul. Fuck you liksom. Hade det varit så så hade det inte funnits några problem med droger som alkohol, nikotin, benzo, koffein eller överväldigande träning som gått överstyr. Inga ätproblem eller några heroinister, ingen som sitter på parkbänkar och sover i parkeringshus.
Men återigen, vi jämför oss alla med varandra. Själv så raljerar jag kring de präktiga som tjänar pengar och lever i villa och kör Volvo för att det är lättast för mig, det gör mindre ont att sakna det där när jag tänker att jag inte behöver det. Andra tror sig veta att mitt liv idet som kallas utanförskap är underbart. De kallar mig svin för att de på allvar inbillar sig att jag lämnade mitt arbete som relativt välbetald sjuksköterska för att gå hemma och inte våga öppna posten eller svara i telefon för att kroppen tjuter högt bara av tanken på att någon vill mig något.
Jo, jag har kvar min tjänst, jag har kvar min legitimation och jag kan gå tillbaka till jobbet i morgon om jag kunde. Men just nu, än så länge kan jag inte.
Men någon dag ska jag gå tillbaka bara för att visa att jag kan. Men sen ska jag allt göra något annat.
Man kan inte döda den som lever i limbo.
Den breddgrad jag lever i valde jag inte genom att födas här men genom att stanna. Det finns så många som stannar för att de inte vågar annat, sådana som mig. Men en del verkar förväxla sin brist på val med sin brist på motivation och det faktum att de sitter där de sitter med att de skulle göra det för att det betyder att man är överlägsen de som tagit sig hit genom sina egna val. Så vi gapar och skriker på de som kommer, dömer ut dem som varandes lata och tärande fast det är vi som är lata. Vi som sitter kvar men avskyr det som vi sitter i.
Folket, denna automatiska pöbel, trycker på knappen som betyder att de absolut inte vill ha en moské i sin stad. För att.... nä, det vet de inte alltid. Men de vill inte ha den där. Jag bara väntar på samma grupp mänskor ska trycka på en knapp som betyder att de inte vill ha en synagoga i sin stad. Arab som arab liksom. Invasionsberedd religion som annan likadan. Sade folket som stammar från korstågen.
Vad alla de där är rädda för vet jag banne mig inte. Ja frågar dem men får aldrig något svar. Någon kan svara att de inte vill höra gapandet från minareter men vad är en kyrkklockas eviga dogande om inte något som kan beskrivas som en klockas gap? Nä jag vet inte. Alls.
Själv är jag en alkoholiserad person som dessutom lider av psykisk ohälsa, en man med ett ben i den svenska myllan genom min far och det andra i den ryska genom min mor. Det är inte många saker att plocka några poäng på. För när folket, pöbeln, tänker på en alkoholist så tänker de på sin egna fredagsgrogg och den ro och glädje den skänker och tror att alkisen lever i en ständig fredagskväll. Utan att inse att det inte handlar om ett enda långt party utan om små små stunder man kan få samma ro som fredagsdrinkaren upplever en vanlig tisdag på jobbet.
Men det finns så många som tror att det är så. Att man dricker sig till sömns och vaknar i kramper och pulsrusningar och oändligt självhat medan man kräks och kräks och kräks för att de är så jävla kul. Fuck you liksom. Hade det varit så så hade det inte funnits några problem med droger som alkohol, nikotin, benzo, koffein eller överväldigande träning som gått överstyr. Inga ätproblem eller några heroinister, ingen som sitter på parkbänkar och sover i parkeringshus.
Men återigen, vi jämför oss alla med varandra. Själv så raljerar jag kring de präktiga som tjänar pengar och lever i villa och kör Volvo för att det är lättast för mig, det gör mindre ont att sakna det där när jag tänker att jag inte behöver det. Andra tror sig veta att mitt liv idet som kallas utanförskap är underbart. De kallar mig svin för att de på allvar inbillar sig att jag lämnade mitt arbete som relativt välbetald sjuksköterska för att gå hemma och inte våga öppna posten eller svara i telefon för att kroppen tjuter högt bara av tanken på att någon vill mig något.
Jo, jag har kvar min tjänst, jag har kvar min legitimation och jag kan gå tillbaka till jobbet i morgon om jag kunde. Men just nu, än så länge kan jag inte.
Men någon dag ska jag gå tillbaka bara för att visa att jag kan. Men sen ska jag allt göra något annat.
Man kan inte döda den som lever i limbo.
En intressant drog
Det är en sådan där dag när man finner sig mitt mellan sjuk och frisk. En trevlig sak att tänka. Inte så sjuk i själen längre att alla dagar blir till nätter och de enda färgerna man ser är olika nyanser av svart och grått och vitt. Det var länge sedan jag var så sjuk. Det känns som om det var på andra sidan livet vid det här laget.
Ändå är jag ju inte frisk än. Jag har inte styrkan att leva mitt liv utefter mina egna val än. Det blir ständiga kompromisser mellan vad jag egentligen vill och vad jag klarar av. Det tar allt för mycket tid att komma på var jag ska lägga den rubbande ribban när jag vaknat. Är det en dag när jag klarar att sätta mig på bussen och ta en promenad i stadsparken eller är det en dag när jag får nöja mig med att bara spankulera i Viskafors?
I dagens aviser såg jag ett citat av en dam, ett citat som talade rakt till mig. Hon sade att hon alltid stolt hyllat devisen att livet blir vad man gör det till, men att hon ärligt talat inte orkade göra mer just nu.
För det är ju så det är. Alla, alla, alla, brottas med sig själva och sina inre demoner eller yttre fiender. Men att vara hyggligt frisk betyder att man orkar ta striden. Det är när man inte längre orkar, när man trampat vatten i en evighet men all kraft är slut och förbi som man börjar sjunka. Då spelar det liksom ingen roll hur mycket man än får höra att alla kämpar, att alla trampar. Man sjunker likt förbannat.
När, undrar jag, ska de som orkar förstå att även själen, likt muskler, kan bli utmattade? När ska vi sluta jämföra alla andra med den egna förmågan? En person sade att jag projicerar (fint ord som personen använder lite då och då utan att riktigt förstå vad det betyder tycker jag) mina problem på andra. Samtidigt så är det precis vad den personen gjorde mot mig. Använde sig själv som måttstock för vad jag borde klara av och dömde mig som lat och självisk eftersom jag inte kom upp i dens nivå.
Men nu är jag frisk(are) än jag någonsin varit tror jag. Visst, det finns saker att göra, saker att se och uppleva. Men just nu så är jag redo att göra mer saker som gör ont än jag någonsin varit. För det är lite så jag ser på det hela. Att vara frisk betyder inte att smärta inte finns, men att ha kraften att leva med den.
Därför ska jag idag sätta mig på bussen. Även fast jag vet att jag kommer tycka det är obehagligt och svårt. Fast jag vet att paniken kan komma vilken sekund som helst. För jag känner att jag klarar av den. Idag i alla fall.
Det där med att leva är svårt. Man har ju inget val. Jo, det har man och jag har valt några gånger men som genom tillfälliga under så kom jag inte hela vägen fram mot det jag valde. Som tur var, är. Jag lever och tänker göra det till den dagen valen inte är mitt längre. Det kommer ske en dag, vare sig jag väljer att låtsas om att det inte sker.
Så. På med kläder, på med rustning inför rusning. Bussar och människor och sol och vind och vårkyla och tankar på en tripp till något som jag inte vet vad det är. På med allt som är vackert och av med det som är fult. På med osynlighetsmanteln och på med musiken i öronen. På med allt det som jag samlat på mig för att ha som verktyg när det som ramlat av återkommer. På med tankar om kärlek och vänskap och tussilagon och på med väldoft. PÅ med allt som är på och av med allt som är av.
För ärligt talat. Annars kan det kvitta liksom.
Ändå är jag ju inte frisk än. Jag har inte styrkan att leva mitt liv utefter mina egna val än. Det blir ständiga kompromisser mellan vad jag egentligen vill och vad jag klarar av. Det tar allt för mycket tid att komma på var jag ska lägga den rubbande ribban när jag vaknat. Är det en dag när jag klarar att sätta mig på bussen och ta en promenad i stadsparken eller är det en dag när jag får nöja mig med att bara spankulera i Viskafors?
I dagens aviser såg jag ett citat av en dam, ett citat som talade rakt till mig. Hon sade att hon alltid stolt hyllat devisen att livet blir vad man gör det till, men att hon ärligt talat inte orkade göra mer just nu.
För det är ju så det är. Alla, alla, alla, brottas med sig själva och sina inre demoner eller yttre fiender. Men att vara hyggligt frisk betyder att man orkar ta striden. Det är när man inte längre orkar, när man trampat vatten i en evighet men all kraft är slut och förbi som man börjar sjunka. Då spelar det liksom ingen roll hur mycket man än får höra att alla kämpar, att alla trampar. Man sjunker likt förbannat.
När, undrar jag, ska de som orkar förstå att även själen, likt muskler, kan bli utmattade? När ska vi sluta jämföra alla andra med den egna förmågan? En person sade att jag projicerar (fint ord som personen använder lite då och då utan att riktigt förstå vad det betyder tycker jag) mina problem på andra. Samtidigt så är det precis vad den personen gjorde mot mig. Använde sig själv som måttstock för vad jag borde klara av och dömde mig som lat och självisk eftersom jag inte kom upp i dens nivå.
Men nu är jag frisk(are) än jag någonsin varit tror jag. Visst, det finns saker att göra, saker att se och uppleva. Men just nu så är jag redo att göra mer saker som gör ont än jag någonsin varit. För det är lite så jag ser på det hela. Att vara frisk betyder inte att smärta inte finns, men att ha kraften att leva med den.
Därför ska jag idag sätta mig på bussen. Även fast jag vet att jag kommer tycka det är obehagligt och svårt. Fast jag vet att paniken kan komma vilken sekund som helst. För jag känner att jag klarar av den. Idag i alla fall.
Det där med att leva är svårt. Man har ju inget val. Jo, det har man och jag har valt några gånger men som genom tillfälliga under så kom jag inte hela vägen fram mot det jag valde. Som tur var, är. Jag lever och tänker göra det till den dagen valen inte är mitt längre. Det kommer ske en dag, vare sig jag väljer att låtsas om att det inte sker.
Så. På med kläder, på med rustning inför rusning. Bussar och människor och sol och vind och vårkyla och tankar på en tripp till något som jag inte vet vad det är. På med allt som är vackert och av med det som är fult. På med osynlighetsmanteln och på med musiken i öronen. På med allt det som jag samlat på mig för att ha som verktyg när det som ramlat av återkommer. På med tankar om kärlek och vänskap och tussilagon och på med väldoft. PÅ med allt som är på och av med allt som är av.
För ärligt talat. Annars kan det kvitta liksom.
There are some bad people on the RIGHT
There are some bad people on the RIGHT
They're saving their own skins by
Ruining other people's lives
Bad, bad people on the RIGHT
Young married couple in debt
- ever felt had ?
Young married couple in debt
- ever felt had ?
On a government scheme
Designed to kill your dream
Oh mum, oh dad
Once poor, always poor
La la la la la
Interesting drug
The one that you took
TELL THE TRUTH - IT REALLY HELPED YOU
An interesting drug
The one that you took
God, it really really helped you
You wonder why we're only half-ashamed ?
"Because ENOUGH is TOO MUCH!
...and look around ...
...can you blame us ? CAN you blame us ? "
On a government scheme
Designed to kill your dream
Oh mum, oh dad
Once poor, always poor
La la la la la
Interesting drug
The one that you took
TELL THE TRUTH - IT REALLY HELPED YOU
An interesting drug
The one that you took
God, it really really helped you
You wonder why we're only half-ashamed ?
"Because ENOUGH is TOO MUCH!
...and look around ...
There are some bad people on the RIGHT
They're saving their own skins by
Ruining other people's lives
Bad, bad people on the RIGHT
Young married couple in debt
- ever felt had ?
Young married couple in debt
- ever felt had ?
On a government scheme
Designed to kill your dream
Oh mum, oh dad
Once poor, always poor
La la la la la
Interesting drug
The one that you took
TELL THE TRUTH - IT REALLY HELPED YOU
An interesting drug
The one that you took
God, it really really helped you
You wonder why we're only half-ashamed ?
"Because ENOUGH is TOO MUCH!
...and look around ...
...can you blame us ? CAN you blame us ? "
On a government scheme
Designed to kill your dream
Oh mum, oh dad
Once poor, always poor
La la la la la
Interesting drug
The one that you took
TELL THE TRUTH - IT REALLY HELPED YOU
An interesting drug
The one that you took
God, it really really helped you
You wonder why we're only half-ashamed ?
"Because ENOUGH is TOO MUCH!
...and look around ...
Brunnen som är jag
Jag undrar hur hon låter. Just nu, i ditt nu och i mitt nuvarande. Hon som är ung nog att vilja omfamna livet men äldre nog att veta att det inte går. Hon som vet att det omöjliga är det man måste sikta på men att det möjliga är det man får leva med.
Rökluften, den som omger mig, vandrar omkring med ett hånflin. Lite lagom nonchalant. Jag vill slå den på käften. Men det går ju inte. Det är en sådan sak som inte gör sig. Omöjligt. Något. Jupiter och saturnus. Något att dricka, som man släcker törsten efter kärlek med att se på nyheterna.
Det där hålet inom mig vill, ska, måste få finnas kvar. Ett hål i marken blir en brunn och räddar liv efter liv i länder där vatten inte finns ovan jord. Det är därför jag inte längre slänger sand i min egna brunn.
Rökluften, den som omger mig, vandrar omkring med ett hånflin. Lite lagom nonchalant. Jag vill slå den på käften. Men det går ju inte. Det är en sådan sak som inte gör sig. Omöjligt. Något. Jupiter och saturnus. Något att dricka, som man släcker törsten efter kärlek med att se på nyheterna.
Det där hålet inom mig vill, ska, måste få finnas kvar. Ett hål i marken blir en brunn och räddar liv efter liv i länder där vatten inte finns ovan jord. Det är därför jag inte längre slänger sand i min egna brunn.
Skillnader mellan det som skiljer
Så stod jag där i duschen, efter många om och mera men. Medan varmt vatten föll som höstlöv på mina arma axlar, mjukade upp de stehårda musklerna och vattenånga fyllde allt jag kunde se. Doften av schampo i näsan och tankar som var kloka just innan de ramlade in i mig.
Jag stod där, som förstenat förmjukad och inte det allra minsta förudmjukad. Bara lät allt som är jag slappna av. Världen månde rämna vilken sekund som helst, det vet vi inte, men då, där var jag trygg. Det gör inte ont att känna sig själv när man har ett varm regn på huvudet.
Nu sitter jag här. Precis framför dig. Ibland inom dig. Ibland i dig. Samma samma men allt är annorlunda. Från då, där i duschen. Fast det bara var några få minuter sedan. Det slog mig att det skrämmer mig hur mycket folk vet om mig, hur mycket de tycker sig vara kloka nog att förstå mig, men att så få verkligen vet vem jag är.
Den nya tiden. Nu när alla som räknas och många av oss som inte knappt finns befinner oss på nätet. Det eviga, evinnerliga, nätet. Jag kan dö i samma sekund som jag precis ska skriva nästa bokstav, nästa mellanslag, men så många av mina tankar och ord och känslor och bilder finns kvar. Oerhört märkligt.
Förr var sådant förunnat de rika och framför allt de berömda. Hannibal, Alexander den store, Ceasar, Jesus, Napoleon, Vivaldi, Caruso, Elvis, Lennon, Churchill, alla de som gjort sig ett namn.
Nu kan vi alla göra oss ett namn. Törhända väldigt litet, men ändå inristat i historien på ett märkligt sätt.
Men ändå så är det väldigt få som känner mig. Om ens någon. Jag väljer mina vänner med stor omsorg, för att skydda min vilja och makt att styra mitt egna liv. Är du min vän är du det för evigt. Även då du inte själv räknar mig till din vän. Så måste det få vara. I mitt liv.
Sen finns det de som jag trodde vara mina vänner men som visade sig vara kattguld. De glimmade och glittrade men var egentligen bara skiten sten. Inget annat. De kan jag aldrig förlåta. Helt enkelt för att jag inte vill, för att mitt hjärta är litet som en ärta och däri finns bara plats för äkta guld.
Min nya gamla nya väldigt goda vän beskrev mig som han uppfattade mig då när vi gick i skola ihop som någon som var totalt annorlunda, som klädde sig annorlunda. Det gladde mig. Då har jag inte totalt missuppfattat mig själv. Då vet jag att den bild jag har av mig själv är i alla fall någonstans rätt. Fast, vilken bild är rätt? Den man har om sig själv? Den som andra har av en själv? Den som man visar andra? Den bild som de väljer att se?
Någonstans där i den där soppan finns det äkta. Om det nu finns ett äkta jag. Vi går genom livet och är säkra på att vi förstår andra och att andra förstår oss själva. Men hur skulle det gå till? För varje handling, för varje ord man yttrar finns en tanke, en känsla. Men när jag lämnar över mina handligar och ord så förutsätter jag hela tiden att den jag lämnar det till delar min tanke och känsla och den som får dem är säker på att jag delar dens tankar och känslor. Som om vi tror att vi kan läsa tankar.
Men det kan vi ju inte. Såklart. Så en från början god handlig kan uppfattas och därmed bli en ond handling. Givetvis funkar det likadant åt andra hållet med. Ont kan bli gott och gott kan bli ont och ingen kan veta hur resultatet blir.
Den enkla frågan "vad tänker du på nu?" kan ges i den allra vackraste omtanke men uppfattas som störande och rotande och jävligt jobbig. Vips så är grälet igång, fast ingen egentligen vet varför.
Sen har vi hela härvan med ironi. Jösses, bara det är ju värt ett kapitel i en bibleltjock bok. Det finns nog ingen i hela världen som anser sig vara okänslig. Tror jag. Men ändå är det väldigt många som uppfattas som just okänsliga. Ekvationen går inte ihop. Själv så har jag i många år haft ett stående skämt när man ska dela en dricka ur samma burk eller ta eller ge ett bloss på en cigarett från eller till någon. "Jag har inte AIDS, inte längre. Jag hade det en gång och fy fan vad jobbigt det var. Fick äta Alvedon i flera månader innan det gick över".
Nå, det där kan ju uppfattas som oerhört oklokt att säga. Men det hela går ju någonstans ut på att vi alla delar samma irrationella rädsla för att dela ens en liten microdels saliv med någon fast vi alla så gärna stoppar in hela tungan i ett kvinnokön tillhörande någon vi nyss träffat, på fredagsnatten. Dessutom finns ju den dimensionen att det bara är småkul att skämta om det absurda. AIDS går ju inte att bota. Det är ju så enkelt, alla vet det. Jag skämtar om det där för att jag väl någonstans är rädd för det hela fast jag egentligen borde vara så förbannat mycket räddare för att jag är storrökare och hinkar i mig alkohol titt som tätt.
Men inte uppfattar jag mig som okänslig. Så klart inte. Återigen, jag tror, bara tror, att ingen vill vara okänslig. Så därför känner man sig inte okänslig. Snarare känner man sig oerhört känslig i de fallen eftersom man vet att man balanserar på slak lina. Det är även det en del av tjusningen.
Så. Nu har jag en nygammal vän och han sade precis mitt skämt innan jag själv sagt det. Vi har båda levt hårt, på olika sätt. Hur ska jag kunna annat än att ta den mannen till mitt hjärta? En som till och med är lika okänsligt känslig som jag själv är?
Så han och hans fru låter jag komma nära. Men det betyder inte, säger INTE, att de som läser bloggen känner mig.
Men ni känner till mig.
Skillnad tycker då jag.
Jag stod där, som förstenat förmjukad och inte det allra minsta förudmjukad. Bara lät allt som är jag slappna av. Världen månde rämna vilken sekund som helst, det vet vi inte, men då, där var jag trygg. Det gör inte ont att känna sig själv när man har ett varm regn på huvudet.
Nu sitter jag här. Precis framför dig. Ibland inom dig. Ibland i dig. Samma samma men allt är annorlunda. Från då, där i duschen. Fast det bara var några få minuter sedan. Det slog mig att det skrämmer mig hur mycket folk vet om mig, hur mycket de tycker sig vara kloka nog att förstå mig, men att så få verkligen vet vem jag är.
Den nya tiden. Nu när alla som räknas och många av oss som inte knappt finns befinner oss på nätet. Det eviga, evinnerliga, nätet. Jag kan dö i samma sekund som jag precis ska skriva nästa bokstav, nästa mellanslag, men så många av mina tankar och ord och känslor och bilder finns kvar. Oerhört märkligt.
Förr var sådant förunnat de rika och framför allt de berömda. Hannibal, Alexander den store, Ceasar, Jesus, Napoleon, Vivaldi, Caruso, Elvis, Lennon, Churchill, alla de som gjort sig ett namn.
Nu kan vi alla göra oss ett namn. Törhända väldigt litet, men ändå inristat i historien på ett märkligt sätt.
Men ändå så är det väldigt få som känner mig. Om ens någon. Jag väljer mina vänner med stor omsorg, för att skydda min vilja och makt att styra mitt egna liv. Är du min vän är du det för evigt. Även då du inte själv räknar mig till din vän. Så måste det få vara. I mitt liv.
Sen finns det de som jag trodde vara mina vänner men som visade sig vara kattguld. De glimmade och glittrade men var egentligen bara skiten sten. Inget annat. De kan jag aldrig förlåta. Helt enkelt för att jag inte vill, för att mitt hjärta är litet som en ärta och däri finns bara plats för äkta guld.
Min nya gamla nya väldigt goda vän beskrev mig som han uppfattade mig då när vi gick i skola ihop som någon som var totalt annorlunda, som klädde sig annorlunda. Det gladde mig. Då har jag inte totalt missuppfattat mig själv. Då vet jag att den bild jag har av mig själv är i alla fall någonstans rätt. Fast, vilken bild är rätt? Den man har om sig själv? Den som andra har av en själv? Den som man visar andra? Den bild som de väljer att se?
Någonstans där i den där soppan finns det äkta. Om det nu finns ett äkta jag. Vi går genom livet och är säkra på att vi förstår andra och att andra förstår oss själva. Men hur skulle det gå till? För varje handling, för varje ord man yttrar finns en tanke, en känsla. Men när jag lämnar över mina handligar och ord så förutsätter jag hela tiden att den jag lämnar det till delar min tanke och känsla och den som får dem är säker på att jag delar dens tankar och känslor. Som om vi tror att vi kan läsa tankar.
Men det kan vi ju inte. Såklart. Så en från början god handlig kan uppfattas och därmed bli en ond handling. Givetvis funkar det likadant åt andra hållet med. Ont kan bli gott och gott kan bli ont och ingen kan veta hur resultatet blir.
Den enkla frågan "vad tänker du på nu?" kan ges i den allra vackraste omtanke men uppfattas som störande och rotande och jävligt jobbig. Vips så är grälet igång, fast ingen egentligen vet varför.
Sen har vi hela härvan med ironi. Jösses, bara det är ju värt ett kapitel i en bibleltjock bok. Det finns nog ingen i hela världen som anser sig vara okänslig. Tror jag. Men ändå är det väldigt många som uppfattas som just okänsliga. Ekvationen går inte ihop. Själv så har jag i många år haft ett stående skämt när man ska dela en dricka ur samma burk eller ta eller ge ett bloss på en cigarett från eller till någon. "Jag har inte AIDS, inte längre. Jag hade det en gång och fy fan vad jobbigt det var. Fick äta Alvedon i flera månader innan det gick över".
Nå, det där kan ju uppfattas som oerhört oklokt att säga. Men det hela går ju någonstans ut på att vi alla delar samma irrationella rädsla för att dela ens en liten microdels saliv med någon fast vi alla så gärna stoppar in hela tungan i ett kvinnokön tillhörande någon vi nyss träffat, på fredagsnatten. Dessutom finns ju den dimensionen att det bara är småkul att skämta om det absurda. AIDS går ju inte att bota. Det är ju så enkelt, alla vet det. Jag skämtar om det där för att jag väl någonstans är rädd för det hela fast jag egentligen borde vara så förbannat mycket räddare för att jag är storrökare och hinkar i mig alkohol titt som tätt.
Men inte uppfattar jag mig som okänslig. Så klart inte. Återigen, jag tror, bara tror, att ingen vill vara okänslig. Så därför känner man sig inte okänslig. Snarare känner man sig oerhört känslig i de fallen eftersom man vet att man balanserar på slak lina. Det är även det en del av tjusningen.
Så. Nu har jag en nygammal vän och han sade precis mitt skämt innan jag själv sagt det. Vi har båda levt hårt, på olika sätt. Hur ska jag kunna annat än att ta den mannen till mitt hjärta? En som till och med är lika okänsligt känslig som jag själv är?
Så han och hans fru låter jag komma nära. Men det betyder inte, säger INTE, att de som läser bloggen känner mig.
Men ni känner till mig.
Skillnad tycker då jag.
Där alla tankar sluter sig
Det ligger en doft av blått i min hem. Som om jag och allt som är mitt inte orkar resa oss upp ur den liggande ställningen och gå vidare bland alla färger som finns. Det enda som låter är Morrissey som sjunger vackra ord till dansande toner. Förutom det så är det tyst som inuti en grav. Svart jord på kistan och blå tankar.
När jag orkar, vågar väga mina tankar så finner jag dem lätta och enkla. Allt för enkla. Närmast patetiska. Som att tänka luft. Det är nog därifrån känslan som bor i mig kommer ifrån. Tanke, känsla, handling. Det enda som återstår är handlingen. Men av det bliver det intet. Alls.
Vädret, detta oändliga samtalsämne är vårigt vädrigt. Vådligt vårigt. Inte så värdigt. April i sin fulla prakt. Hade vädret varit en person hade det låst in och man hade gömt nyckeln. Det är för nyckfullt för att passa in i ett modernt samhälle. Det kvider och vrider sig och kan för allt i världen bestämma sig om det ska ge oss snö eller sol. Inga kläder är passande klädsel en dag som den här. Vad man än tar på sig blir det oundvikligt fel. För varmt, för kallt, för mycket eller för lite. I samma sekund som solen torkat upp det förra regnet ur håret så faller snö. Brist på ordning, brist på disciplin. Lite som mig. Jag är väder. Född i april och lika obeslutsam.
Återigen så väcks mina tankar om en promenad. Bara gå och gå och gå och gå och gå och gå och gå och......
Men jag kan inte bestämma mig.
När jag orkar, vågar väga mina tankar så finner jag dem lätta och enkla. Allt för enkla. Närmast patetiska. Som att tänka luft. Det är nog därifrån känslan som bor i mig kommer ifrån. Tanke, känsla, handling. Det enda som återstår är handlingen. Men av det bliver det intet. Alls.
Vädret, detta oändliga samtalsämne är vårigt vädrigt. Vådligt vårigt. Inte så värdigt. April i sin fulla prakt. Hade vädret varit en person hade det låst in och man hade gömt nyckeln. Det är för nyckfullt för att passa in i ett modernt samhälle. Det kvider och vrider sig och kan för allt i världen bestämma sig om det ska ge oss snö eller sol. Inga kläder är passande klädsel en dag som den här. Vad man än tar på sig blir det oundvikligt fel. För varmt, för kallt, för mycket eller för lite. I samma sekund som solen torkat upp det förra regnet ur håret så faller snö. Brist på ordning, brist på disciplin. Lite som mig. Jag är väder. Född i april och lika obeslutsam.
Återigen så väcks mina tankar om en promenad. Bara gå och gå och gå och gå och gå och gå och gå och......
Men jag kan inte bestämma mig.
Could this be an arm around my waist?
well, surely the hand contains a knife?
it's been so all of my life
why change now?
"it hasn't!"
now this might surprise you, but
I find I'm OK by myself
and I don't need you
or your morality to save me
no, no, no, no, no
Then came an arm around my shoulder
well surely the hand holds a revolver?
it's been so all of my life
why change now?
"it hasn't!"
now this might disturb you, but
I find I'm OK by myself
and I don't need you
or your benevolence to make sense
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
After all these years I find I'm OK by myself
and I don't need you
or your homespun philosophy
no, no, no, no
This might make you throw up in your bed:
I'M OK BY MYSELF!
and I don't need you
and I never have, I never have
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
well, surely the hand contains a knife?
it's been so all of my life
why change now?
"it hasn't!"
now this might surprise you, but
I find I'm OK by myself
and I don't need you
or your morality to save me
no, no, no, no, no
Then came an arm around my shoulder
well surely the hand holds a revolver?
it's been so all of my life
why change now?
"it hasn't!"
now this might disturb you, but
I find I'm OK by myself
and I don't need you
or your benevolence to make sense
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
After all these years I find I'm OK by myself
and I don't need you
or your homespun philosophy
no, no, no, no
This might make you throw up in your bed:
I'M OK BY MYSELF!
and I don't need you
and I never have, I never have
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
Noooooooo!
Mellan två världar
Mina underarmar värker. Min rygg värker. Min nacke värker. Det verkar som att det ska värka mest överallt. Men det är helt ok. Heeelt ok. Det ska vara så. Det är inget som är snett och vindt och skevt den här gången. Hade inte kroppen värkt det allra minsta hade jag blivit orolig däremot.
Jag har under två dagar hjälpt goda vänner att tömma ett hem på saker och ting och minnen. Det är min nyåterfunna väns avlidna moders hem som har blivit en bit i taget tommare. Det väckte en massa tankar. En väldig massa tankar. Även om vi skrattade en massa när vi bad och sorterade så fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet.
En gång, förhoppningsvis väldigt mycket långt in i framtiden, är det jag som ska tömma min moders hem. Det går liksom inte att ducka undan tankarna när man bär sak efter sak som en gång ingick i det som var en människas tillvaro. Det som en gång var en familjs hem. Så jag bar och flamsade och skrattade och tänkte.
Men samtidigt så försökte jag känna efter ur det skulle kännas om jag vore min vän. Det gick inte så bra. Det var för abstrakt, för långt borta, för nära. Som att försöka beskriva känslan sorg som blandas med lättnad över att komma till skott med något som är fel.
Själv så var jag liksom utanför det hela. Lite vid sidan om. Aldrig riktigt där, på riktigt. Som när man sitter i tvsoffan och tittar på ett allvarligt program. Det fanns ingen pausfunktion eller reklam.
Men vi skrattade mycket. Bar en hel del. Drack kaffe och jag tog folköl som medicin för min oroliga själ, för att inte drabbas av insikten om vad vi egentligen höll på med. Insikten och allvaret i det som skedde, just där. Just då.
Samtidigt medan allt det där kändes och tänktes så var det som att det fanns en parallellhandling. Ett sidospår, där jag fick både soffa och två fåtöljer till mitt vardagsrum, plus en massa andra saker. En helt ny resväska, ett paraply, en liten stentavla, ett serveringsfat, glödlampor och ett tuggben till Kita, hunden.
Så till slut visste jag inte varken in eller ut. Var det något bra som hände eller var det i botten dåligt? Skulle jag vara tacksam? Så klart jag skulle. Men samtidigt så blandades den oerhörda tacksamheten över soffa och fåtöljer och saker och att bli bjuden på mat med en känsla av dåligt samvete över att vara glad över att ta del av följderna av en tragedi. Att vara glad över att få saker som skulle stått kvar i det där hemmet om inte döden hade gripit in och dragit ifrån en människa från jorden.
Men nu sitter jag i min nya soffa, i köket ligger katten i min nya kökssoffa, den som jag ska måla om för att göra den ytterligare lite min. På en av de nya fåtöljerna har jag lagt en av mina filtar, som för att sudda ut den förra ägaren lite till. Kita, hunden, ligger bredvid sitt tuggben och i hallen hänger mitt nya paraply. Igår lade jag mig i soffan för att titta lite på Family guy, fast jag egentligen var så trött att ögonen gick i kors. Bara för att känna hur det kändes att kunna ligga ner och kolla på just Family guy. Jag ha suttit i två år. Nu kan jag vila ryggen när jag roas av det som jag vill roas av.
Så istället för att få en gnagande känsla av dåligt samvete över att glädjas åt att jag har tagit del av en tragedi och att den del jag tog kändes bra så har jag kommit fram till att det hela är något bra. För jag är ärligt talat så jäkla tacksam över de gåvor jag fått. Att vara ärligt tacksam kan väl aldrig vara fel och det som inte är fel är oftast rätt. Så jag betalar mitt pyttelilla pris för gåvorna genom min glädje. En tragedi som leder till äkta glädje blir lite, lite, väldigt lite, mindre i sin omfattning.
Tror jag.
Hoppas jag.
Jag har under två dagar hjälpt goda vänner att tömma ett hem på saker och ting och minnen. Det är min nyåterfunna väns avlidna moders hem som har blivit en bit i taget tommare. Det väckte en massa tankar. En väldig massa tankar. Även om vi skrattade en massa när vi bad och sorterade så fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet.
En gång, förhoppningsvis väldigt mycket långt in i framtiden, är det jag som ska tömma min moders hem. Det går liksom inte att ducka undan tankarna när man bär sak efter sak som en gång ingick i det som var en människas tillvaro. Det som en gång var en familjs hem. Så jag bar och flamsade och skrattade och tänkte.
Men samtidigt så försökte jag känna efter ur det skulle kännas om jag vore min vän. Det gick inte så bra. Det var för abstrakt, för långt borta, för nära. Som att försöka beskriva känslan sorg som blandas med lättnad över att komma till skott med något som är fel.
Själv så var jag liksom utanför det hela. Lite vid sidan om. Aldrig riktigt där, på riktigt. Som när man sitter i tvsoffan och tittar på ett allvarligt program. Det fanns ingen pausfunktion eller reklam.
Men vi skrattade mycket. Bar en hel del. Drack kaffe och jag tog folköl som medicin för min oroliga själ, för att inte drabbas av insikten om vad vi egentligen höll på med. Insikten och allvaret i det som skedde, just där. Just då.
Samtidigt medan allt det där kändes och tänktes så var det som att det fanns en parallellhandling. Ett sidospår, där jag fick både soffa och två fåtöljer till mitt vardagsrum, plus en massa andra saker. En helt ny resväska, ett paraply, en liten stentavla, ett serveringsfat, glödlampor och ett tuggben till Kita, hunden.
Så till slut visste jag inte varken in eller ut. Var det något bra som hände eller var det i botten dåligt? Skulle jag vara tacksam? Så klart jag skulle. Men samtidigt så blandades den oerhörda tacksamheten över soffa och fåtöljer och saker och att bli bjuden på mat med en känsla av dåligt samvete över att vara glad över att ta del av följderna av en tragedi. Att vara glad över att få saker som skulle stått kvar i det där hemmet om inte döden hade gripit in och dragit ifrån en människa från jorden.
Men nu sitter jag i min nya soffa, i köket ligger katten i min nya kökssoffa, den som jag ska måla om för att göra den ytterligare lite min. På en av de nya fåtöljerna har jag lagt en av mina filtar, som för att sudda ut den förra ägaren lite till. Kita, hunden, ligger bredvid sitt tuggben och i hallen hänger mitt nya paraply. Igår lade jag mig i soffan för att titta lite på Family guy, fast jag egentligen var så trött att ögonen gick i kors. Bara för att känna hur det kändes att kunna ligga ner och kolla på just Family guy. Jag ha suttit i två år. Nu kan jag vila ryggen när jag roas av det som jag vill roas av.
Så istället för att få en gnagande känsla av dåligt samvete över att glädjas åt att jag har tagit del av en tragedi och att den del jag tog kändes bra så har jag kommit fram till att det hela är något bra. För jag är ärligt talat så jäkla tacksam över de gåvor jag fått. Att vara ärligt tacksam kan väl aldrig vara fel och det som inte är fel är oftast rätt. Så jag betalar mitt pyttelilla pris för gåvorna genom min glädje. En tragedi som leder till äkta glädje blir lite, lite, väldigt lite, mindre i sin omfattning.
Tror jag.
Hoppas jag.
Trött och tröttare
Trött. Jättemycket trött. Så trött att jag knappt orkar känna efter hur trött jag är. Så därför skrev jag givetvis att jag är pigg piggelin på min statusrad på fejan. Igår skrev jag att jag har en snopp. Sådant roar mig. Jo, jag vet, tack, jag är väldigt lättroad. Men ändå.
Igår levde jag det ljuva livet. Helt enkelt eftersom det ramlade ner en massa pengar från försäkringskassan, rakt in på mitt vidlyftiga bankonto. Jag festade på en Big Mac meny på en av stadens Mc Donalds, köpte en liten behändig säck hundmat och en lite mindre säck med kattmat. Mjölk och kaffe. Ah, det ljuva livet passar mig bra.
För det så tog jag tillsammans med en väninna (heter det så även för oss karlar när man har en kvinnlig vän?) runt i staden och njöt av solen när den visade sig och huttrade när den gick bakom de allt för många molnen. Vi köpte kaffe på en av stadens alla kafferier men när kaffet visade sig färga av sig på fingrarna så valde jag att avstå att dricka det. Tur att man är en slarver och råkade spilla lite ur den käcka pappersmuggen. Va fan liksom. Kaffe ska väl inte färga av sig på fingrarna? Eller har jag missat den notisen i tidningen?
Kvällen spenderade jag genom att gå med hunden, äta nyinköpt falukorv och dricka mig berusad på folköl. Det är gott att ha pengar, var en tanke som ofta ven genom mitt huvud tämligen ofta under den tiden jag var vaken. När jag väl somnade så var livet lite lagom rött och vackert.
Men, kväll blev natt som blev till morgon som blev till förmiddag och här sitter jag nu och ska hjälpa mina vänner att flytta bohag. Det brukar betyda att man ska lyfta tunga saker långt och under besvärliga förhållanden. Vad allt ska inte en stackars sotarpojke vara med om.
Men, nu är det nog dags att dricka upp kaffet och sätta lite fart kom jag på.
Hej så länge.
Igår levde jag det ljuva livet. Helt enkelt eftersom det ramlade ner en massa pengar från försäkringskassan, rakt in på mitt vidlyftiga bankonto. Jag festade på en Big Mac meny på en av stadens Mc Donalds, köpte en liten behändig säck hundmat och en lite mindre säck med kattmat. Mjölk och kaffe. Ah, det ljuva livet passar mig bra.
För det så tog jag tillsammans med en väninna (heter det så även för oss karlar när man har en kvinnlig vän?) runt i staden och njöt av solen när den visade sig och huttrade när den gick bakom de allt för många molnen. Vi köpte kaffe på en av stadens alla kafferier men när kaffet visade sig färga av sig på fingrarna så valde jag att avstå att dricka det. Tur att man är en slarver och råkade spilla lite ur den käcka pappersmuggen. Va fan liksom. Kaffe ska väl inte färga av sig på fingrarna? Eller har jag missat den notisen i tidningen?
Kvällen spenderade jag genom att gå med hunden, äta nyinköpt falukorv och dricka mig berusad på folköl. Det är gott att ha pengar, var en tanke som ofta ven genom mitt huvud tämligen ofta under den tiden jag var vaken. När jag väl somnade så var livet lite lagom rött och vackert.
Men, kväll blev natt som blev till morgon som blev till förmiddag och här sitter jag nu och ska hjälpa mina vänner att flytta bohag. Det brukar betyda att man ska lyfta tunga saker långt och under besvärliga förhållanden. Vad allt ska inte en stackars sotarpojke vara med om.
Men, nu är det nog dags att dricka upp kaffet och sätta lite fart kom jag på.
Hej så länge.
Glad och käck
Jag vaknade av att solen sken in genom mitt takfönster i sovrummet. Eller så var det katten som väckte mig. Det spelar egentligen ingen roll vilket som. Den där pirriga studsiga känslan av att det faktiskt, på riktigt, i verkligheten är vår drev upp mig ur sängen och medan jag gjorde iordning kaffet så tror jag banne mig att jag småsjöng lite. Inte alls vackert men ändock.
Jag har sovit riktigt bra i några nätter nu. Jag vet inte vad det beror på men det spelar ju faktiskt inte någon roll. Det viktiga är att jag vaknat pigg och nyter och nykter. Det är som att världen är lite vackrare och snällare när man vaknar och har sovit djupt och gott.
Dagen som är idag ska jag bland annat tillbringa i la stada där det blir lite promenad med en vän, lite inhandlande av diverse saker som mjölk och mat till djuren, lite sittande och gloende på en bänk och bara vara. Det är alls inte fel att vara mig just nu. Det mesta verkar gå åt rätt håll. Visst dyker det upp bakslag men de är inget jag dras ner under ytan av.
En kopp kaffe till, in i duschen och sedan ut i solen.
Heja världen!
Jag har sovit riktigt bra i några nätter nu. Jag vet inte vad det beror på men det spelar ju faktiskt inte någon roll. Det viktiga är att jag vaknat pigg och nyter och nykter. Det är som att världen är lite vackrare och snällare när man vaknar och har sovit djupt och gott.
Dagen som är idag ska jag bland annat tillbringa i la stada där det blir lite promenad med en vän, lite inhandlande av diverse saker som mjölk och mat till djuren, lite sittande och gloende på en bänk och bara vara. Det är alls inte fel att vara mig just nu. Det mesta verkar gå åt rätt håll. Visst dyker det upp bakslag men de är inget jag dras ner under ytan av.
En kopp kaffe till, in i duschen och sedan ut i solen.
Heja världen!
Ovanför marken, under himlen
Just som det kändes som allra mest färglöst så bröt solen fram genom molnen. Det som förut kändes totalt omöjligt, att njuta av dagen, blev med ens verklighet och ett måste. Den är en helt otrolig tröst, solen. Jag slutar aldrig förvånas över hur den kan göra skillnad, göra gott, bara genom att synas och stiga.
Igår var jag trött. Somnade tidigt, tidigt på kvällen. Ändå hade jag sovit på eftermiddagen/kvällen. Sov djupt gjorde jag med. Så jag behövde väl sova då. Inte mer med det liksom. Inget att skicka några vykort med glansig bild av stjärnor om.
Om en och en halv timma börjar matchen IFK-Elfsborg. Två timmars frid och ro från tankar och känslor. Bara ett fotbollsrus framför webbradion. Det är ju det som Elfsborg betyder för mig. Frid. Även fast hjärtat slår så hårt så hårt och blodet rusar genom kroppen under de där timmarna.
Innan dess tänkte jag ta en promenad med Kita, hunden. Känna efter om luften är ren igen. Smaka på livet utanför dörren. Lyssna till hur det låter när man går på rensopad asfalt. Det var så länge sedan det ljudet fanns till. Knarret från tunga skor på snö blev till knastret av sko på grus och nu så är det inget kvar att lyssna till om man inte anstränger sig. Snart kan jag känna fruktigt gräs under naken fot. Det är snart, så snart det är läge för det.
Återigen flyger livet förbi.
Igår var jag trött. Somnade tidigt, tidigt på kvällen. Ändå hade jag sovit på eftermiddagen/kvällen. Sov djupt gjorde jag med. Så jag behövde väl sova då. Inte mer med det liksom. Inget att skicka några vykort med glansig bild av stjärnor om.
Om en och en halv timma börjar matchen IFK-Elfsborg. Två timmars frid och ro från tankar och känslor. Bara ett fotbollsrus framför webbradion. Det är ju det som Elfsborg betyder för mig. Frid. Även fast hjärtat slår så hårt så hårt och blodet rusar genom kroppen under de där timmarna.
Innan dess tänkte jag ta en promenad med Kita, hunden. Känna efter om luften är ren igen. Smaka på livet utanför dörren. Lyssna till hur det låter när man går på rensopad asfalt. Det var så länge sedan det ljudet fanns till. Knarret från tunga skor på snö blev till knastret av sko på grus och nu så är det inget kvar att lyssna till om man inte anstränger sig. Snart kan jag känna fruktigt gräs under naken fot. Det är snart, så snart det är läge för det.
Återigen flyger livet förbi.
Nu när vi fyllt alla hål
Det ligger en doft av gamla ägg över alla andra lukter. Vulkanlämningar som blåser in över min del av världen. Jag kommer på mig själv med att undra hur det luktade för länge sedan, för tusen år sedan. Innan alla eldar i världen brann på samma gång, som de gör nu.
Men det där kommer jag aldrig få svar på så varför ägna sig åt grubblerier kring det? Fast det är väl som det mesta jag funderar på. Att det inte finns något svar inom räckhåll men jag undrar ändå.
Min matta i vardagsrummet, den där gamla mattan som jag verkligen borde byta ut eftersom den andas 1900-tal, är full med hundhår. Det ligger tussar över hela lägenheten. Jag fick för mig att jag skulle borsta hunden med den nya borsten som jag fått av mina nya vänner. Men jag hade inte räknat med hur effektiv den där borsten är. Så till slut stod jag med hundhår upp till knäna kändes det som och den där gamla välbekanta känslan av att inte kunna göra något åt det dök upp igen.
Att bli översvämmad av något som man bara inte orkar ta tag i. Fast jag egentligen kunde ta fram dammsugaren och fixa det där på 20 minuter. Tänker väldigt på mycket vad jag borde göra men väldigt sällan på vad jag faktiskt gör. Det är väl det som leder till den handlingsförlamning, HF, som drabbar mig allt som oftast.
I vilket fall så måste jag nog till slut ta fram dammsugaren. För just nu känns hela lägenheten, hela världen, sunkig och smutsig. Lortigt är väl ordet. Det räcker med att luften luktar svavel, mina ytor behöver inte vara dammiga och håriga. Mina ytor borde glänsa som av polityr och såpa.
En mängd saker har tagit slut. Kaffe, cigg, pengar och tålamod. Något måste ske, någon måste göra något och den där någon är väl såvitt jag vet jag själv. Måste det vara så hela tiden? Det är väl vuxenlivets förbannelse. Att man kan leka vuxen när man är liten men inte vara liten när man väl växt upp. Ingen vill se eller ha eller veta av en vuxen människa som är liten och svag och trasig och hulkar av sorg över hur livet blev hittills.
Så jag får väl hålla huvudet högt och försöka komma ihåg vem jag är.
Men det där kommer jag aldrig få svar på så varför ägna sig åt grubblerier kring det? Fast det är väl som det mesta jag funderar på. Att det inte finns något svar inom räckhåll men jag undrar ändå.
Min matta i vardagsrummet, den där gamla mattan som jag verkligen borde byta ut eftersom den andas 1900-tal, är full med hundhår. Det ligger tussar över hela lägenheten. Jag fick för mig att jag skulle borsta hunden med den nya borsten som jag fått av mina nya vänner. Men jag hade inte räknat med hur effektiv den där borsten är. Så till slut stod jag med hundhår upp till knäna kändes det som och den där gamla välbekanta känslan av att inte kunna göra något åt det dök upp igen.
Att bli översvämmad av något som man bara inte orkar ta tag i. Fast jag egentligen kunde ta fram dammsugaren och fixa det där på 20 minuter. Tänker väldigt på mycket vad jag borde göra men väldigt sällan på vad jag faktiskt gör. Det är väl det som leder till den handlingsförlamning, HF, som drabbar mig allt som oftast.
I vilket fall så måste jag nog till slut ta fram dammsugaren. För just nu känns hela lägenheten, hela världen, sunkig och smutsig. Lortigt är väl ordet. Det räcker med att luften luktar svavel, mina ytor behöver inte vara dammiga och håriga. Mina ytor borde glänsa som av polityr och såpa.
En mängd saker har tagit slut. Kaffe, cigg, pengar och tålamod. Något måste ske, någon måste göra något och den där någon är väl såvitt jag vet jag själv. Måste det vara så hela tiden? Det är väl vuxenlivets förbannelse. Att man kan leka vuxen när man är liten men inte vara liten när man väl växt upp. Ingen vill se eller ha eller veta av en vuxen människa som är liten och svag och trasig och hulkar av sorg över hur livet blev hittills.
Så jag får väl hålla huvudet högt och försöka komma ihåg vem jag är.
Kostymen den skaver
och jag
har inte duschat
idag är igår
och idag ska jag sitta kvar
Jag fuskade med mina svar
Den svarta kostymen ska av
Kostymen är inte jag
Kostymen är inte jag
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag så ensam?
Klänningen skaver
och du
den skyler knappt barmen
Idag är igår
och du ska ta mig härifrån
nu när det blåser på månen
ska du ta mig härifrån?
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en Astronaut...
Dagen igår och dagen idag
Regn avlöser sol som genast övergår till sol igen, som för att försöka vinna kampen om våra hjärtan än en gång. Världen är inte fix och färdig utan lika föränderlig som skuggorna som jagar över den grå gräsmattan utanför min port. Den dörr som borde vara det sista skyddet för mig och mina tankar men som har ett glas mitt i sig och det där glaset är så lätt att krossa. Så lätt.
Inatt har jag inte drömt. Inte alls. Bara sovit. Sådär djupt som man bara gör någon enstaka gång på året. Sömn som förbereder den kommande dagen och läker gårdagen. Men igår fick jag inte ens den allra minsta rispa inuti mig. Gårdagen var god mot mig. Den log mot mig.
Dagen som log tillbringades hos goda vänner, ute i det fria och inne i det trygga. Kita gjorde försök på försök att valla hästarna men det gick väl sådär. Hon sprang för full galopp nedför branten och fram till staketet där hon genast vände om och medan hon skällde så rusade hon upp igen. Allt medan hästarna fridsamt tuggade på sådant som hästar tuggar på.
Tre som yrloppor till hundar höll ordning på Kita, som nog inte visste riktigt vad hon skulle tycka om de där små sakerna. Själv satt jag och blev matad med middag och glass och fredagsbulle.
När det var dags att äta så återkom min gamla vän ångesten, oron inför att äta med andra människor. Men atmosfären var så lugn och trygg att det inte var svårt att förklara hur det låg till. Att jag har svårt för att äta bland andra, att det där har blivit mycket bättre med tiden men att jag tydligen inte var helt bortom ångesten.
Det är oerhört skönt att våga berätta sådant. Det gör livet så mycket lättare att leva. Man slipper misstolkas och man slipper ljuga och man slipper skämmas. Det är bara att säga som det är: "jag har svårt att äta med andra, det känns som om maten växer i munnen på mig och jag kan inte svälja".
Det som förr i tiden hade varit ett mardrömslikt inferno blev nu bara en liten puff. Inget mer. Underbart.
Tiden flöt, flög fram. Både jag och Kita var fria att vandra i livet kändes det som. Tystnad och prat och gamla minnen och nya drömmar bollades fram och tillbaka i behaglig takt. Men eftersom tiden obevekligt alltid går framåt så var det alldeles för fort den tiden när alla spänningar och tankar gjort mig trött och svamlig.
När vi kom hem, jag och Kita, gick jag vägen till sängen nästan med en gång och där somnade jag som en mycket glad och trött man.
Inatt har jag inte drömt. Inte alls. Bara sovit. Sådär djupt som man bara gör någon enstaka gång på året. Sömn som förbereder den kommande dagen och läker gårdagen. Men igår fick jag inte ens den allra minsta rispa inuti mig. Gårdagen var god mot mig. Den log mot mig.
Dagen som log tillbringades hos goda vänner, ute i det fria och inne i det trygga. Kita gjorde försök på försök att valla hästarna men det gick väl sådär. Hon sprang för full galopp nedför branten och fram till staketet där hon genast vände om och medan hon skällde så rusade hon upp igen. Allt medan hästarna fridsamt tuggade på sådant som hästar tuggar på.
Tre som yrloppor till hundar höll ordning på Kita, som nog inte visste riktigt vad hon skulle tycka om de där små sakerna. Själv satt jag och blev matad med middag och glass och fredagsbulle.
När det var dags att äta så återkom min gamla vän ångesten, oron inför att äta med andra människor. Men atmosfären var så lugn och trygg att det inte var svårt att förklara hur det låg till. Att jag har svårt för att äta bland andra, att det där har blivit mycket bättre med tiden men att jag tydligen inte var helt bortom ångesten.
Det är oerhört skönt att våga berätta sådant. Det gör livet så mycket lättare att leva. Man slipper misstolkas och man slipper ljuga och man slipper skämmas. Det är bara att säga som det är: "jag har svårt att äta med andra, det känns som om maten växer i munnen på mig och jag kan inte svälja".
Det som förr i tiden hade varit ett mardrömslikt inferno blev nu bara en liten puff. Inget mer. Underbart.
Tiden flöt, flög fram. Både jag och Kita var fria att vandra i livet kändes det som. Tystnad och prat och gamla minnen och nya drömmar bollades fram och tillbaka i behaglig takt. Men eftersom tiden obevekligt alltid går framåt så var det alldeles för fort den tiden när alla spänningar och tankar gjort mig trött och svamlig.
När vi kom hem, jag och Kita, gick jag vägen till sängen nästan med en gång och där somnade jag som en mycket glad och trött man.
Ångvälten som är jag
Det där livet jag lever, det som jag blev tilldelad någon gång för länge sedan, det är inte så fel. Det är inte alls fel. Måhånda att folket, denna gnyende grupp, tycker att mitt liv inte är värt vattnet i deras toaletter men jag bryr mig inte.
SÅ det kan vara sant att jag föraktar det vanliga. Att jag ser mig själv som bättre än andra. Att jag är bla bla bla.
Men jag föraktar det vanliga eftersom det inte finns. Ingen är vanlig. Alla är unika.
Jo, jag känner mig själv som varandes bättre än en del andra. Men samtidigt så mycket mindre än andra.
Men till syvende och sist så spelar det ingen roll.
SÅ det kan vara sant att jag föraktar det vanliga. Att jag ser mig själv som bättre än andra. Att jag är bla bla bla.
Men jag föraktar det vanliga eftersom det inte finns. Ingen är vanlig. Alla är unika.
Jo, jag känner mig själv som varandes bättre än en del andra. Men samtidigt så mycket mindre än andra.
Men till syvende och sist så spelar det ingen roll.
Min värld
Himlen kan inte bestämma sig. Den översköljer mig med ljus i långa härliga minuter för att sedan genast mulna och bli stålgrå i vad som känns som timmar fast det kanske egentligen bara är sekunder. Molnen jagar varandra och under allt det där sitter jag och dricker kaffe och funderar på livet.
Idag är dagen jag borde låta allt ske. Men jag kanske inte gör mer än lite. För att låta livet vila lagom, vila mest. Mina barn tittar på mig från korten på min chiffonjé. Unga, så unga. Så små. Nu är de större men fortfarande förfärande unga. De balanserar alla tre på barndomens klippa, längst upp, längst ut. Redo att kasta sig ner i vuxenhetens bråddjup och fälla ut sina vingar för att segla själva på luftmassorna.
Det är väl som det ska vara, allt det där, kan jag tro. Även fast jag inte gärna vill erkänna att det inte längre roar dem att bygga kojor under köksbordet. Då när allt var en smula lättare, vackrare, finare. Skönare.
Men, det är andra tider nu. Saft är utbytt mot energidryck och bullar mot kyssar. Vart jag ska ta vägen med mitt liv vet jag inte riktigt. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska bli när jag blir vuxen. Öknen blir ibland utbytt mot djungel eller skog eller hav eller rymd men jag är lika vilsen vart jag än befinner mig.
Så. Det får bli ännu en kopp kaffe. Ännu en cigg. Ännu en stund i total tystnad.
I min värld.
Idag är dagen jag borde låta allt ske. Men jag kanske inte gör mer än lite. För att låta livet vila lagom, vila mest. Mina barn tittar på mig från korten på min chiffonjé. Unga, så unga. Så små. Nu är de större men fortfarande förfärande unga. De balanserar alla tre på barndomens klippa, längst upp, längst ut. Redo att kasta sig ner i vuxenhetens bråddjup och fälla ut sina vingar för att segla själva på luftmassorna.
Det är väl som det ska vara, allt det där, kan jag tro. Även fast jag inte gärna vill erkänna att det inte längre roar dem att bygga kojor under köksbordet. Då när allt var en smula lättare, vackrare, finare. Skönare.
Men, det är andra tider nu. Saft är utbytt mot energidryck och bullar mot kyssar. Vart jag ska ta vägen med mitt liv vet jag inte riktigt. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska bli när jag blir vuxen. Öknen blir ibland utbytt mot djungel eller skog eller hav eller rymd men jag är lika vilsen vart jag än befinner mig.
Så. Det får bli ännu en kopp kaffe. Ännu en cigg. Ännu en stund i total tystnad.
I min värld.
Utanför
Jag stjäl tillbaka min tid. Allt för många minuter och år har gått åt till att försvara mig, att lyfta skölden så högt att inget kan såra mig. Integritet är inte så fel att ha. Så man kan slå mig och sparka och svära och använda alla de sårande ord man kan finna inom sig, jag orkar inte, tänker inte bry mig längre.
Vi är många som är precis som mig eller i alla fall lika. Det är dags att vi tar tillbaka våra liv. Återtar tillvaron och rätten att njuta av solen. Att vara annorlunda är inte så farligt, det gör inte ont alls. Det som kan smärta är andras syn på det som nu för tiden kallas utanförskap. Men att vara utanför innebär ju inte att man nödvändigtvis vill vara innanför.
Själv trivs jag alldeles utmärkt ute i det fria. Solen skiner och fåglarna kvittrar och gräset gäspar och reser sig sakta. Vad fasen skulle jag inne och göra?
Så jag går väl ut då.
Vi är många som är precis som mig eller i alla fall lika. Det är dags att vi tar tillbaka våra liv. Återtar tillvaron och rätten att njuta av solen. Att vara annorlunda är inte så farligt, det gör inte ont alls. Det som kan smärta är andras syn på det som nu för tiden kallas utanförskap. Men att vara utanför innebär ju inte att man nödvändigtvis vill vara innanför.
Själv trivs jag alldeles utmärkt ute i det fria. Solen skiner och fåglarna kvittrar och gräset gäspar och reser sig sakta. Vad fasen skulle jag inne och göra?
Så jag går väl ut då.
Tankar på julen
Lägger alla sorger i en gammal säck och trivs med livet. Återigen skiner solen och jag slås av hur viktig den är. När den jagar bort alla moln och visar sig i sin fulla prakt så blir allt så mycket lättare. Problem krymper likt is i värmen. Det är dags för nya tag, att lämna bitterhet och självömkan åtsido.
Sömnen har varit god och ihållande. Väldigt ihållande. Men det brukar väldigt sällan vara fel att sova och glömma lite.
Så nu ska jag låta dagen prydas av glädje, alla längst upp i toppen, som en stjärna på julgranen. Allt under glädjen ska glittra och skina och jag ska vara vacker och glad.
Livet ÄR gott!
Sömnen har varit god och ihållande. Väldigt ihållande. Men det brukar väldigt sällan vara fel att sova och glömma lite.
Så nu ska jag låta dagen prydas av glädje, alla längst upp i toppen, som en stjärna på julgranen. Allt under glädjen ska glittra och skina och jag ska vara vacker och glad.
Livet ÄR gott!
Confront what you are afraid of
Det är ta mig faen underbart att leva med en katt och en hund. Just min katt och min hund. För när jag börjar sjunka och fäktar vilt för att hålla mig flytande och tillkalla mig hjälp så stryker sig katten mot benen, hunden ställer sig i hallen och lockar ut mig i världen. Till värme och sol, till fjolårsgräset och doften av skog och asfalt som blandar sig i ett litet samhälle som det jag bor i.
När jag går där med Kita, hunden, så löser sig för några minuter eller timmar alla problem. De synes mig transparanta och nästan inte verkliga. Även om de så klart är det. Men just då, är röster och dofter och färger och ljus och värme sprider sig tillsammans med det matta ljudet av hundtassar mot marken så är jag total fri. Från mina egna begär och mitt missbruk och mina svarta känslor och tankar. Fri från andras fördömande och fri från andras hat och det förakt de säger sig ha för mig för att jag föraktar.
Värmen sprider sig i själen och löser upp spända muskler och huvudvärk. Hunden nosar runt i den nya värld som snöns befrielse visat och jag bara finns en stund. Precis då, idag när vi var ute sista gången, så kunde jag nästan känna hur det kändes när sonen gick bredvid mig igår. Våra röster spelar i mitt huvud och jag känner hans skratt i hjärtat. Men precis när tårarna som kommer från saknades kammare försöker slå sig lösa så kommer jag på att jag inte behöver sakna alls. Bara minnas och då lever det ju i mig. Kanske i honom med, fast jag tvivlar, för man har så mycket att göra när man är ung, annat som pockar på. Det är ju så det måste vara.
Nu ska jag brygga lite nymalet kaffe, slå mig ned för att röka och minnas och hoppas att någon gång, långt in i framtiden, så är jag kvar i världen och kan samla på mig nya underbara minnen.
När jag går där med Kita, hunden, så löser sig för några minuter eller timmar alla problem. De synes mig transparanta och nästan inte verkliga. Även om de så klart är det. Men just då, är röster och dofter och färger och ljus och värme sprider sig tillsammans med det matta ljudet av hundtassar mot marken så är jag total fri. Från mina egna begär och mitt missbruk och mina svarta känslor och tankar. Fri från andras fördömande och fri från andras hat och det förakt de säger sig ha för mig för att jag föraktar.
Värmen sprider sig i själen och löser upp spända muskler och huvudvärk. Hunden nosar runt i den nya värld som snöns befrielse visat och jag bara finns en stund. Precis då, idag när vi var ute sista gången, så kunde jag nästan känna hur det kändes när sonen gick bredvid mig igår. Våra röster spelar i mitt huvud och jag känner hans skratt i hjärtat. Men precis när tårarna som kommer från saknades kammare försöker slå sig lösa så kommer jag på att jag inte behöver sakna alls. Bara minnas och då lever det ju i mig. Kanske i honom med, fast jag tvivlar, för man har så mycket att göra när man är ung, annat som pockar på. Det är ju så det måste vara.
Nu ska jag brygga lite nymalet kaffe, slå mig ned för att röka och minnas och hoppas att någon gång, långt in i framtiden, så är jag kvar i världen och kan samla på mig nya underbara minnen.
Armed with wealth and good health
The best of health
In the future when all's well
I will lie down and be counted
In the future when all's well
I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all's well
Confront what you are afraid of
In the future when all's well
Every day I play a sad game called
In the future when all's well
Living longer than I had intended
Something must have gone... right!
I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all's well
Confront what you are afraid of
In the future when all's well
Hold me closely if your will allows it
In the future when all's well
Head of ???? till I can barely stand it
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long sleep
The best of health
In the future when all's well
I will lie down and be counted
In the future when all's well
I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all's well
Confront what you are afraid of
In the future when all's well
Every day I play a sad game called
In the future when all's well
Living longer than I had intended
Something must have gone... right!
I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all's well
Confront what you are afraid of
In the future when all's well
Hold me closely if your will allows it
In the future when all's well
Head of ???? till I can barely stand it
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long sleep
Det handlar inte om mig, det är dig det är fel på
Näe. Jag kan inte släppa det. Alls. givetvis finns det en historia bakom allt jag svamlar om i de senaste inläggen, men den är en av alla de där sådana där saker som inte har på bloggen att göra. En privat sak som berör andra än mig. Men det finns ändå tankar som jag känner att jag vill skriva ned.
En känsla är den som faktiskt bor i mig nu för tiden. Att jag inte alls behöver tiga still för att det kanske retar andra. Om nu en del anser att jag ser på mig själv som en gud som ser ner på alla andra människor så får de väl tycka det då. Jag har ingen som helst lust att knipa käft om saker bara för att andra inte håller med mig, för att andra lever sina liv i ständigt konsensus och hela tiden måste citera vad andra säger för att sätta tyngd i sina egna ord.
Om så ingen i hela världen håller med mig i vad jag anser om vissa saker så är det inget som ändrar på mina åsikter. Förutom om man då kan få mig att ändra på mina tankar genom att resonera sig fram till annat. Men att säga att jag har fel bara för att andra också tycker det betyder ju precis ingenting. Alls faktiskt.
Det märks nog att jag inte kan få de saker som sagts om mig ur huvudet. Vissa saker var säkert sanna. Helt klart sanna eftersom någon tycker så. Men det mesta kändes förbannat orättvist eftersom människan inte känner mig alls. Inte längre. Det var så många år sedan vi pratade mer än tre ord till varandra. Ändå så döms jag på den bild som personen har av personen som är jag var då, inte för den jag är nu.
Personen (fan vad det låter opersonligt men det måste få vara så nu) läser gudskelov inte min blogg. För hade den gjort det hade det fan i mig känts som att bli mentalt våldtagen på något sätt. Vissa saker vill man ha för sig själv för en del andra. Även om jag vräker på som den allra värsta ordhora för hela världen så finns det en del människor jag verkligen inte vill ha här i min WoBWorld.
Men hela saken har gjort mig total förvirrad. Inte helt ovanligt när det gäller mig visserligen, men den här gången på ett väldigt obehagligt hudnära sätt. Det dåliga samvete jag hade för saker jag gjort för länge sedan ersätts med en känsla av att aldrig få komma ur det fängelse jag satte mig själv i då.
För ibland spelar det nog ingen som helst roll vad jag gör eller inte gör. För vissa är jag oåterkalleligt ett svin och jag får nog leva med att det är så. Det vore lätt att tänka att, för det har jag redan gjort, att "fan, då kan jag ju lika gärna skita i allt då. Det spelar ju ingen roll hur jag än försöker göra mig själv bättre". Men jag tänker int egå i den lätta fällan. Att låta vissa människor få rätt i det som de tror om mig.
Men det måste väl vara sådär som någon som muckar från ett fängelse från ett avskyvärt brott känner sig. Att stöta huvudet i väggar vart man än går. At finna sig själv längta tillbaka till livet innanför murarna. Men mina brott är bakom mig och fan ta mig, jag har sonat.
Det blir inget av med att gräva ner sig i världen igen. Det här är den plats jag kan släppa mycket fritt, när det inte räcker har jag min alldeles egna hemliga blogg, den som ingen alls får läsa. Ingen alls. Där kan jag hata och raljera och vara så arg som jag egentligen är. För när allt väl är ute så är det borta och jag kan återgå till det som jag upptäckt att man mår bäst av. Att leva vidare, att inte fastna i sig själv eller i andras tro och förväntningar på sig.
Så, stridsropet är framåt. Aldrig mer bakåt eller neråt.
En känsla är den som faktiskt bor i mig nu för tiden. Att jag inte alls behöver tiga still för att det kanske retar andra. Om nu en del anser att jag ser på mig själv som en gud som ser ner på alla andra människor så får de väl tycka det då. Jag har ingen som helst lust att knipa käft om saker bara för att andra inte håller med mig, för att andra lever sina liv i ständigt konsensus och hela tiden måste citera vad andra säger för att sätta tyngd i sina egna ord.
Om så ingen i hela världen håller med mig i vad jag anser om vissa saker så är det inget som ändrar på mina åsikter. Förutom om man då kan få mig att ändra på mina tankar genom att resonera sig fram till annat. Men att säga att jag har fel bara för att andra också tycker det betyder ju precis ingenting. Alls faktiskt.
Det märks nog att jag inte kan få de saker som sagts om mig ur huvudet. Vissa saker var säkert sanna. Helt klart sanna eftersom någon tycker så. Men det mesta kändes förbannat orättvist eftersom människan inte känner mig alls. Inte längre. Det var så många år sedan vi pratade mer än tre ord till varandra. Ändå så döms jag på den bild som personen har av personen som är jag var då, inte för den jag är nu.
Personen (fan vad det låter opersonligt men det måste få vara så nu) läser gudskelov inte min blogg. För hade den gjort det hade det fan i mig känts som att bli mentalt våldtagen på något sätt. Vissa saker vill man ha för sig själv för en del andra. Även om jag vräker på som den allra värsta ordhora för hela världen så finns det en del människor jag verkligen inte vill ha här i min WoBWorld.
Men hela saken har gjort mig total förvirrad. Inte helt ovanligt när det gäller mig visserligen, men den här gången på ett väldigt obehagligt hudnära sätt. Det dåliga samvete jag hade för saker jag gjort för länge sedan ersätts med en känsla av att aldrig få komma ur det fängelse jag satte mig själv i då.
För ibland spelar det nog ingen som helst roll vad jag gör eller inte gör. För vissa är jag oåterkalleligt ett svin och jag får nog leva med att det är så. Det vore lätt att tänka att, för det har jag redan gjort, att "fan, då kan jag ju lika gärna skita i allt då. Det spelar ju ingen roll hur jag än försöker göra mig själv bättre". Men jag tänker int egå i den lätta fällan. Att låta vissa människor få rätt i det som de tror om mig.
Men det måste väl vara sådär som någon som muckar från ett fängelse från ett avskyvärt brott känner sig. Att stöta huvudet i väggar vart man än går. At finna sig själv längta tillbaka till livet innanför murarna. Men mina brott är bakom mig och fan ta mig, jag har sonat.
Det blir inget av med att gräva ner sig i världen igen. Det här är den plats jag kan släppa mycket fritt, när det inte räcker har jag min alldeles egna hemliga blogg, den som ingen alls får läsa. Ingen alls. Där kan jag hata och raljera och vara så arg som jag egentligen är. För när allt väl är ute så är det borta och jag kan återgå till det som jag upptäckt att man mår bäst av. Att leva vidare, att inte fastna i sig själv eller i andras tro och förväntningar på sig.
Så, stridsropet är framåt. Aldrig mer bakåt eller neråt.
Inne i hörnet
Äsch. Saker är som de är och vissa saker kan man bara inte påverka. Det vore som att slå huvudet i väggen gång på gång så det får fan i mig vara. En diskussion kräver ju att man lyssnar och inte bara talar och sådant har jag inte tid med.
Så jag ska städa lite. Återigen. Det blir en förfärlig massa städande nu för tiden. Men det är det helt klart värt. Även fast den kära hunden har legat i sängen och smutsat ned de tidigare rena lakanen. En torr jycke i sängen är inget jag retar mig på men däremot så blir jag en smula småputt av att en våt, smutsig hund legat där. Fast, det är ju egentligen bara att bädda rent så slipper man tänka på det där mer.
Jag skulle ha varit på terapi idag men det ställde jag in. Orkar bara inte med att sitta och vända på allt just nu. För en stund så lägger jag ner hela jobbet med det där och bara tänker enkla, lättförståerliga tankar. Det svåra får vänta ett tag.
Någon påstod att jag tror att jag är ensam med att jobba med mig själv, om att jag tror att jag är ensam om att lida. Men jösses. Vad tusan får männskan att påstå det? Återigen. Vad? Alla har sina egna problem, självfallet. En del har svårt att reda ut dem, en del är starkare och kan ta tag i det på ett annat sätt. Men alla har sina djup. Men här, på den här bloggen så är det min värld. De får allt starta en egen värld. En där de precis som jag gör här reder ut alla tankar. Att alla lider gör ju faktiskt inte mitt eventuella lidande mindre. För hur skulle det gå till?
Fasen också. Jag har visst lite svårt att släppa viss saker. Men det är nog så när man känner sig totalt inmålad i ett hörn. Instängd och liksom fångad. Så jag får väl göra som jag brukar göra i de där lägena. Leva inombords.
Nä. Dags att bryta tankarna igen innan jag blir bitter och dum.
Så jag ska städa lite. Återigen. Det blir en förfärlig massa städande nu för tiden. Men det är det helt klart värt. Även fast den kära hunden har legat i sängen och smutsat ned de tidigare rena lakanen. En torr jycke i sängen är inget jag retar mig på men däremot så blir jag en smula småputt av att en våt, smutsig hund legat där. Fast, det är ju egentligen bara att bädda rent så slipper man tänka på det där mer.
Jag skulle ha varit på terapi idag men det ställde jag in. Orkar bara inte med att sitta och vända på allt just nu. För en stund så lägger jag ner hela jobbet med det där och bara tänker enkla, lättförståerliga tankar. Det svåra får vänta ett tag.
Någon påstod att jag tror att jag är ensam med att jobba med mig själv, om att jag tror att jag är ensam om att lida. Men jösses. Vad tusan får männskan att påstå det? Återigen. Vad? Alla har sina egna problem, självfallet. En del har svårt att reda ut dem, en del är starkare och kan ta tag i det på ett annat sätt. Men alla har sina djup. Men här, på den här bloggen så är det min värld. De får allt starta en egen värld. En där de precis som jag gör här reder ut alla tankar. Att alla lider gör ju faktiskt inte mitt eventuella lidande mindre. För hur skulle det gå till?
Fasen också. Jag har visst lite svårt att släppa viss saker. Men det är nog så när man känner sig totalt inmålad i ett hörn. Instängd och liksom fångad. Så jag får väl göra som jag brukar göra i de där lägena. Leva inombords.
Nä. Dags att bryta tankarna igen innan jag blir bitter och dum.
När man inte förstår.
Det finns så mycket jag inte förstår. Så otroligt mycket jag inte kan förlika mig med hur jag än vänder och vrider på det. Jag skriver rätt ofta om de där sakerna. Jag yttrar mig änu oftare om dem. Men att jag inte förstår dem betyder väl inte att jag föraktar dem? Gör det? Inte för mig i alla fall. Däremot så förstår jag som sagt inte mig på dem.
Tankarna kommer så klart från de sista dagarnas olika yttranden om min person som delgivits mig. Framstår jag på det sättet så måste jag helt klart ändra på hur jag framstår. Jag försöker att inte förakta något förutom möjligen racism. Där har jag svårt att lugna ner mig.
Men resten av allt det där jag inte förstår är inget jag föraktar. Bara inte begriper mig på. Jag kan inte förstå dagen som vi lever i. Varför alla ska vara så förtvivlat lika. Varför man måste älska att arbeta. Varför man måste älska att motionera. Varför jakten på pengar ska vara så vansinnigt viktig så att man ser ner på dem som inte fixar att vara produktiva dygnet runt.
Jag fattar inte vad det är som driver det där. Likheten. Jag ställer mig totalt undrande inför det. Men föraktar det? Nä, det är väl ändå att ta i? Vad det är som gör att människor blir så förbannade när jag säger allt det där förbryllar mig än mer.
Men. Kritik, rättfärdig eller orättfärdig, är det som gör att man korrigerar sina handligar och reaktioner. Så jag får väl gå och grunna på det där. Fundera på om jag orkar leva som någon som öppnar munnen om det jag anser vara konstigt eller om jag ska falla in i trallen och bara knyta den svenska handen i den svenska fickan som så många andra gör.
Varför var det ingen som berättade att livet ska vara så knepigt att få ihop så att man är nöjd mer än tre sekunder? Får man en gåva så tas genast en annan ifrån en. Som om universum hela tiden balanserar livet. Det är så ytterst märkligt. Ännu en sak jag inte förstår. Fast, å andra sidan. Det är lätt att sitta i landet kyla och glömma bort att mäniskor dör i krig och svält och eländes och elände och mitt största problem är att jag nog har det en smula för bra, lite för lätt. Som en klok människa sade för ett tag sedan: om du svälter har du inte tid med att vara deprimerad för då dör du.
Men. Det är dags för ytterligare en kopp kaffe. En cigg och bara sitta i köket och njuta av att jag har haft en bra helg. Ska jag hela tiden tänka på samma saker så blir jag ju knäpp och det har jag då rakt ingen lust att vara alls. Det tog sin lilla tid att komma ur den förra knäppheten jag led av och varför sätta eld på sig själv gång på gång när man redan förstått att det gör ont med att brinna.
Tankarna kommer så klart från de sista dagarnas olika yttranden om min person som delgivits mig. Framstår jag på det sättet så måste jag helt klart ändra på hur jag framstår. Jag försöker att inte förakta något förutom möjligen racism. Där har jag svårt att lugna ner mig.
Men resten av allt det där jag inte förstår är inget jag föraktar. Bara inte begriper mig på. Jag kan inte förstå dagen som vi lever i. Varför alla ska vara så förtvivlat lika. Varför man måste älska att arbeta. Varför man måste älska att motionera. Varför jakten på pengar ska vara så vansinnigt viktig så att man ser ner på dem som inte fixar att vara produktiva dygnet runt.
Jag fattar inte vad det är som driver det där. Likheten. Jag ställer mig totalt undrande inför det. Men föraktar det? Nä, det är väl ändå att ta i? Vad det är som gör att människor blir så förbannade när jag säger allt det där förbryllar mig än mer.
Men. Kritik, rättfärdig eller orättfärdig, är det som gör att man korrigerar sina handligar och reaktioner. Så jag får väl gå och grunna på det där. Fundera på om jag orkar leva som någon som öppnar munnen om det jag anser vara konstigt eller om jag ska falla in i trallen och bara knyta den svenska handen i den svenska fickan som så många andra gör.
Varför var det ingen som berättade att livet ska vara så knepigt att få ihop så att man är nöjd mer än tre sekunder? Får man en gåva så tas genast en annan ifrån en. Som om universum hela tiden balanserar livet. Det är så ytterst märkligt. Ännu en sak jag inte förstår. Fast, å andra sidan. Det är lätt att sitta i landet kyla och glömma bort att mäniskor dör i krig och svält och eländes och elände och mitt största problem är att jag nog har det en smula för bra, lite för lätt. Som en klok människa sade för ett tag sedan: om du svälter har du inte tid med att vara deprimerad för då dör du.
Men. Det är dags för ytterligare en kopp kaffe. En cigg och bara sitta i köket och njuta av att jag har haft en bra helg. Ska jag hela tiden tänka på samma saker så blir jag ju knäpp och det har jag då rakt ingen lust att vara alls. Det tog sin lilla tid att komma ur den förra knäppheten jag led av och varför sätta eld på sig själv gång på gång när man redan förstått att det gör ont med att brinna.
Mitt storhetsvansinne
Ok. Solen skiner. Det är en bra början på en eländig dag. Lyfter förtvivlan till stilla undran. Lugnar pulsen. Det är lätt att stirra sig blind på det svarta, även fast solen skiner. Men inte lika lätt som när regnet piskar. Så jag söker lugnet och stillheten för att kunna reda ut mina tankar. Rannsaka mig själv och försöka se en lösning på det stora problem jag har framför mig.
För jag har ett sådant. Just nu så överskuggar det allt. Men nu tänker jag inte låta det försvinna in i mig och orsaka den vanliga destruktiviteten. Inte längre. Det finns alltid hopp så länge man lever har jag rätt nyligen lärt mig och det är en tröst i allt.
Igår vid den här tiden var allt vackert och ljust. Alla kurvor pekade uppåt. Mot himlen. Men sen kom det, som en blixt från den där klara himlen något som för några svindlande sekunder klubbade ner mig och gjorde mig ovärdig allt. Jag har fortfarande inte förstått vad det handlar om. Vad som utlöste allt. Eller, jo, till viss del gör jag det. Men ändå inte.
Det är som när tiden hinner ikapp och man får sona för sina förra brott. När man har raserat alla förtroenden så krävs det bara en liten gnista för att starta alla bränder i hela världen igen. Det inser jag. Jag inser även att jag under åren har ljugit och slingrat mig och gjort allt för att människor nära mig ska tro att allt jag gör betyder något annat än det som det faktiskt gör.
Det är väl så det är. Själv så lever jag ju i mig själv och kan se skillnaden men de som vistas utanför mina tankar kan ju inte se det och har bara mina gamla meriter att gå på och de där meriterna är sannerligen inget jag ska vara stolt över. Fast det är jag inte heller. Däremot tämligen medveten om dem.
Men. Som sagt, solen skiner, jag ska ut i världen med hunden och bara gå. Gå och gå och gå och låta tankarna vandra och stilla det meningslösa hämnbegör jag bär i hjärtat. För det ger inget ändå. Varken hämnd eller frid. Det bara förgiftar och förstör.
Tillbaka på ruta ett igen. Ok. Då är det väl så då. Det är bara att fortsätta gå frammåt igen. För egentligen har jag inte förlorat något, ingen annan heller. Det som är förlorat försvann för många år sedan och att vara på ruta ett är samma sak som att alla andra rutor ligger framför en. Redo att betas av.
Ändå retar saker mig. Så klart de gör. Hur andra som inte känner mig kan ha en så tydlig bild över vad och vem jag är. Det förvånar mig en smula. Fan, det förvirrar mig oerhört. Jag läser vad andra personer anser jag är och förstår inte riktigt. Men så har jag visst en snedvriden bild av världen, av mig själv och projocerar mina egna problem på andra. Jag är visst föraktfull och manipulativ. Säger människor. Som inte känner mig.
Nä. Det är ingen idé att grubbla sig sönder och samma på det där. Det leder ingenstans. Jag vet vem jag är och det räcker bra för mig.
För jag har ett sådant. Just nu så överskuggar det allt. Men nu tänker jag inte låta det försvinna in i mig och orsaka den vanliga destruktiviteten. Inte längre. Det finns alltid hopp så länge man lever har jag rätt nyligen lärt mig och det är en tröst i allt.
Igår vid den här tiden var allt vackert och ljust. Alla kurvor pekade uppåt. Mot himlen. Men sen kom det, som en blixt från den där klara himlen något som för några svindlande sekunder klubbade ner mig och gjorde mig ovärdig allt. Jag har fortfarande inte förstått vad det handlar om. Vad som utlöste allt. Eller, jo, till viss del gör jag det. Men ändå inte.
Det är som när tiden hinner ikapp och man får sona för sina förra brott. När man har raserat alla förtroenden så krävs det bara en liten gnista för att starta alla bränder i hela världen igen. Det inser jag. Jag inser även att jag under åren har ljugit och slingrat mig och gjort allt för att människor nära mig ska tro att allt jag gör betyder något annat än det som det faktiskt gör.
Det är väl så det är. Själv så lever jag ju i mig själv och kan se skillnaden men de som vistas utanför mina tankar kan ju inte se det och har bara mina gamla meriter att gå på och de där meriterna är sannerligen inget jag ska vara stolt över. Fast det är jag inte heller. Däremot tämligen medveten om dem.
Men. Som sagt, solen skiner, jag ska ut i världen med hunden och bara gå. Gå och gå och gå och låta tankarna vandra och stilla det meningslösa hämnbegör jag bär i hjärtat. För det ger inget ändå. Varken hämnd eller frid. Det bara förgiftar och förstör.
Tillbaka på ruta ett igen. Ok. Då är det väl så då. Det är bara att fortsätta gå frammåt igen. För egentligen har jag inte förlorat något, ingen annan heller. Det som är förlorat försvann för många år sedan och att vara på ruta ett är samma sak som att alla andra rutor ligger framför en. Redo att betas av.
Ändå retar saker mig. Så klart de gör. Hur andra som inte känner mig kan ha en så tydlig bild över vad och vem jag är. Det förvånar mig en smula. Fan, det förvirrar mig oerhört. Jag läser vad andra personer anser jag är och förstår inte riktigt. Men så har jag visst en snedvriden bild av världen, av mig själv och projocerar mina egna problem på andra. Jag är visst föraktfull och manipulativ. Säger människor. Som inte känner mig.
Nä. Det är ingen idé att grubbla sig sönder och samma på det där. Det leder ingenstans. Jag vet vem jag är och det räcker bra för mig.
The more You ignore me
Ibland, då och då, finner jag allt människor har väldigt lätt för att kasta den där första stenen. De inser inte att det är just det som de gör och de inser inte att den gör lika ont som alla andra stenar som kastas. De inser det inte alls. De kastar i blint raseri utan att ens tänka på om synden de anklagar mig för är det allra minsta sann, eller om de kanske själva begår den allt som oftast. De bara vräker iväg stenar. Rakt igenom sina egna glashus och rakt på mig.
Men nu orkar jag inte bli ledsen. Jag blir däremot förbannad. Arg. Sårad. Att mitt blod är lika rött som andras är för mig en sanning som andra kanske borde förstå. Det röda är inte avvikelsen. Derar inbillade blå är det som är fel i ekvationen.
Men då är det väl som det är och tiden kommer ändå bli det som den alltid är. Saken som gör andra saker rätt. Att jag skulle vara som alla andra är sällan fel. Oftast väldigt fel. Men jag är inte mindre värd för det. Jag ska inte behöva stå ut med att bli förtalad eller ta en lögn som en sanning.
Vem är det som är den som förställer sig? Inte är det jag ialla fall. Inte längre.
Men nu orkar jag inte bli ledsen. Jag blir däremot förbannad. Arg. Sårad. Att mitt blod är lika rött som andras är för mig en sanning som andra kanske borde förstå. Det röda är inte avvikelsen. Derar inbillade blå är det som är fel i ekvationen.
Men då är det väl som det är och tiden kommer ändå bli det som den alltid är. Saken som gör andra saker rätt. Att jag skulle vara som alla andra är sällan fel. Oftast väldigt fel. Men jag är inte mindre värd för det. Jag ska inte behöva stå ut med att bli förtalad eller ta en lögn som en sanning.
Vem är det som är den som förställer sig? Inte är det jag ialla fall. Inte längre.
En favorit bland favoriter. En låt som ger mig styrka i att vara mig, att vara mig och att helt enkelt stå ut. Lysande video med. Lysande.
Keep you in the dark
You know they all pretend
Keep you in the dark
And so it all began
Send in your skeletons
Sing as their bones go marching in... again
The need you buried deep
The secrets that you keep are at the ready
Are you ready?
I'm finished making sense
Done pleading ignorance
That whole defense
Spinning infinity, but
The wheel is spinning me
It's never ending, never ending
Same old story
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
In time or so I'm told
I'm just another soul for sale... oh, well
The page is out of print
We are not permanent
We're temporary, temporary
Same old story
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
I'm the voice inside your head
You refuse to hear
I'm the face that you have to face
Mirrored in your stare
I'm what's left, I'm what's right
I'm the enemy
I'm the hand that will take you down
Bring you to your knees
So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Keep you in the dark
You know they all pretend
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I'm not just another one.
(You know they all... pretend)
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I'm not just another one.
(You know they all... pretend)
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
You know they all pretend
Keep you in the dark
And so it all began
Send in your skeletons
Sing as their bones go marching in... again
The need you buried deep
The secrets that you keep are at the ready
Are you ready?
I'm finished making sense
Done pleading ignorance
That whole defense
Spinning infinity, but
The wheel is spinning me
It's never ending, never ending
Same old story
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
In time or so I'm told
I'm just another soul for sale... oh, well
The page is out of print
We are not permanent
We're temporary, temporary
Same old story
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
I'm the voice inside your head
You refuse to hear
I'm the face that you have to face
Mirrored in your stare
I'm what's left, I'm what's right
I'm the enemy
I'm the hand that will take you down
Bring you to your knees
So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Keep you in the dark
You know they all pretend
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one.
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I'm not just another one.
(You know they all... pretend)
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I'm not just another one.
(You know they all... pretend)
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Eftertaxering
Jag har fått en pinne i pannan. Rakt in hamnade den och det värker där den satte sig fast. Att gå i skogen kan bli komplicerats. Livets djungel förstår jag mig då rakt inte på. Från att vara på 56:e våning är fallet inte så långt bort. Man bara går lite planlöst och vips faller man och slår sig så hårt som man bara kan göra från den höjden.
Min yngsta son var här. Vi var i skogen och pratade. En man skällde på mig för att han klippte gräset, där mitt i skogen. För att min hund skiter i skogen, att han får plocka upp det. Även när jag betygade att jag alltid plockar upp Kitas fekalier fortsatte han skälla för att det var hans skog. Eller vad det nu handlade om.
Idag så fick jag en annan utskällning. En jag inte heller förstår. Men istället för att bli förbannad, som jag blev på mannne som klipper gräset i skogen så blev jag förbannat ledsen. Just för att jag inte förstod. Alls. Ibland kan man sköta alla papper enligt reglemetet men ändå finna sig bli utskälld av någon för att man tidigare slarvat med dem.
Så jag förstår inte. Alls.
Men ändå så har dygnet varit underbart. Så många skratt. Så mycket glädje. Så mycket kärlek. Orolig sömn men rolig vakenhet.
Så tack kära son. Tack för dagarna och kvällarna.
Min yngsta son var här. Vi var i skogen och pratade. En man skällde på mig för att han klippte gräset, där mitt i skogen. För att min hund skiter i skogen, att han får plocka upp det. Även när jag betygade att jag alltid plockar upp Kitas fekalier fortsatte han skälla för att det var hans skog. Eller vad det nu handlade om.
Idag så fick jag en annan utskällning. En jag inte heller förstår. Men istället för att bli förbannad, som jag blev på mannne som klipper gräset i skogen så blev jag förbannat ledsen. Just för att jag inte förstod. Alls. Ibland kan man sköta alla papper enligt reglemetet men ändå finna sig bli utskälld av någon för att man tidigare slarvat med dem.
Så jag förstår inte. Alls.
Men ändå så har dygnet varit underbart. Så många skratt. Så mycket glädje. Så mycket kärlek. Orolig sömn men rolig vakenhet.
Så tack kära son. Tack för dagarna och kvällarna.
Väntar och väntar igen
Jag är inget vidare på att vänta. Det är inte min grej att ägna mig åt det. Alls. SÅ jag spökar omkring i lägenheten och faller in i någon sorts trall av elände. Det där med att göra någon medan man väntar funkar inte för mig. Jag är en sådan som står och tittar på äggen medan de kokar.
Under tiden jag nu väntar kunde jag ju dammsuga. Eller plocka ur diskmaskinen. Eller gå ut med hunden. Istället så finner vi mig här. Som vanligt, ack så vanligt. Funderar på ditten och datten. Mest ditten. Kerstin Thorvall är död och jag måste säga att jag sörjer. På det där sättet man sörjer någon man inte känner personligen men som gjort ens liv lite bättre, lite roligare, lite mer tänkande. Vem ska nu bära den fana hon bar?
Chips, katten, har sovit bredvid mig hela natten. Nu ligger hon och sover vidare i sin fotölj. För att hon kan, för att hon vill. Man skulle vara katt. Men eftersom jag nu inte är det så får jag nöja mig med att vara mig. Fast det är inte tillnärmelsevis så krångligt att vara det som det varit. Inte längre.
Så jag väntar väl då. Väntar och väntar. Lyssnar på klockan, mäter den oändliga tiden med min själ. All tid är oändlig när man är i väntans tider. För just när man väntar så är man ju aldrig framme. Det är fört när man är i mål som man är där.
Kita, hunden, ligger i hallen och väntar hon med. På att jag ska säga att vi ska gå ut, på att rusa upp och skaka på huvudet så att öronen flaxar. På att gå nedför trapporna och ut i världen. Men vi väntar.
Hmmmm.
Under tiden jag nu väntar kunde jag ju dammsuga. Eller plocka ur diskmaskinen. Eller gå ut med hunden. Istället så finner vi mig här. Som vanligt, ack så vanligt. Funderar på ditten och datten. Mest ditten. Kerstin Thorvall är död och jag måste säga att jag sörjer. På det där sättet man sörjer någon man inte känner personligen men som gjort ens liv lite bättre, lite roligare, lite mer tänkande. Vem ska nu bära den fana hon bar?
Chips, katten, har sovit bredvid mig hela natten. Nu ligger hon och sover vidare i sin fotölj. För att hon kan, för att hon vill. Man skulle vara katt. Men eftersom jag nu inte är det så får jag nöja mig med att vara mig. Fast det är inte tillnärmelsevis så krångligt att vara det som det varit. Inte längre.
Så jag väntar väl då. Väntar och väntar. Lyssnar på klockan, mäter den oändliga tiden med min själ. All tid är oändlig när man är i väntans tider. För just när man väntar så är man ju aldrig framme. Det är fört när man är i mål som man är där.
Kita, hunden, ligger i hallen och väntar hon med. På att jag ska säga att vi ska gå ut, på att rusa upp och skaka på huvudet så att öronen flaxar. På att gå nedför trapporna och ut i världen. Men vi väntar.
Hmmmm.
Väntan
Nydag. Lördag. Bra dag.En dag när livet blir bra. Igen. Willie Nelson sjunger för mig, för oss, och det är kallt ute. Men kylan är bara bra svalka och jag väntar på min yngsta son. Kita vill gå ut och gå men hon får allt vänta lite. Medan jag dricker mitt kaffe och väntar. Alla väntar. Som att leva livet i pausfunktion. Dagen börjar inte förrän sonen kommer.
Egentligen borde jag nog dammsuga, men jag väntar med det med. Hundhår och hundgrus och kattrester ligger överallt och virvlar runt i fläkten från den öppna balkongdörren. Till och med dammtussarna väntar.
Så vi väntar väl alla då.
Nydag. Bradag. Lördag.
Varför måste jag vara rädd?
Näe. Jo. Eller. jag kan inte släppa hatet. Det blinda hatet som kom mig att möta. Kritisera mig gärna. Kom med något som betyder något. För någon. Men inte bara kalla mig för ett svin för att jag försöker överleva. Kalla mig inte det för att vi är några, varav många mår så mycket sämre än jag gör just nu, som inte är brukbara. Människor är inte pengamaskiner. Vi är alla av kött, blod, nerver, mage och själ.
Ska du sparka på mig så gör det för något jag tycker eller tänker. Inte för det jag är. Ska du sparka på mig ändå så uttryck dig på ett språk som inte visar dig själv som det du säger att jag är.
Jag vet. Jag borde inte bry mig. Men det gör ont. Inte för mig. Inte längre. Men för andra som vill något med sina liv och får dynga tillbaka. Att vara naken och få en spark rakt där det betyder något.
Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd? Svara Joakim. Du som kallar mig för ett svin.
Ska du sparka på mig så gör det för något jag tycker eller tänker. Inte för det jag är. Ska du sparka på mig ändå så uttryck dig på ett språk som inte visar dig själv som det du säger att jag är.
Jag vet. Jag borde inte bry mig. Men det gör ont. Inte för mig. Inte längre. Men för andra som vill något med sina liv och får dynga tillbaka. Att vara naken och få en spark rakt där det betyder något.
Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd? Svara Joakim. Du som kallar mig för ett svin.
Genom staden bland husen
är det inte tillräckligt ljust än
Genom gator jag drömt om
går jag hemåt för att eän en gång
somna
Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?
Refr.
Somliga vet att dom är starkare
än andra
Somliga älskar att slå sönder
en vit tandrad
Somliga lever för att pina varandra
Jag tror att innerst inne är vi likadana
Jag tror att människor gör så
av gammal vana
Under kepsar & mössor
blinkar ögon som ögon ska blinka
Han gör det utan att tänka
Lika lätt som det är vinka farväl
Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?
Refr.
Du kan slå mig i bitar
nånting inuti kommer att stå upp ändå
Du kan slå tills det vita vita
hatet är allt som återstår
Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?
Nått som får dig att vilja vara min
En helt ny karriär. Är min. Den som är någon som betyder något mer än något för mig själv.
Dagen har varit bra. Så bra. En stund hos kära mor. När hunden fick skinka och jag själv lite själsro. En stund med dottern på behövligt avstånd från hunden eftersom dottern är rädd för hundar efter att ha blivit biten av en hund med en tokig ägare. En lång promenad med äldsta sonen. En promenad när jag nästan inbillade mig att han var en kompis tills jag kom på att varje ord jag säger, varje blick jag ger inte är en väns utan en fars.
Vi satt på en parkbänk i stadens mer välbeställda område och pratade och pratade. Det ligger nog i släkten det där med att orden liksom forsar fram. Vi avbröt varandra aldrig, men avlöste varandra hela tiden. En tanke som slingrade sig ihop med en annan tanke som gav en tredje tanke.
Efter det så blev det den vanliga bussen med det vanliga tråkiga folket på den vanliga tråkiga vägen, den vanliga tråkiga porten och den vanliga underbara lägenhet jag kallar hem.
Väl hemma så fann jag världen exploderande av människor. Sms, chattar, fejan. En människa av kött och blod som läst min blogg, den här, som tyckte om den. Sådant är så gott att höra. En människa som sett mig på riktigt och som tror sig vara blyg. Men det ska förhoppningsvis gå över.
Sen kommer en elak, sårande, ful kommentar. Av någon som inte ens förstår att jag är av kött och blod jag med. Någon som sitter och sprider sin dynga på nätet och tror att det inte spelar roll för att det bara är på låtsas. För två år sedan hade jag blivit knäckt. Nu inser jag bara att den där människan är så liten, så liten, så liten. Så rädd för någon men vågar inte säga till den att den är den så då blir det jag som får ta skiten.
Joakim. Inser du vad du sagt? Inser du något?
Men. Återigen. Jag lever ett annat liv nu. Ett bra liv. Så jag lägger allt sådant till handlingarna. Men alla är inte som jag. Fan, jag är överlägsen :-)
Dagen har varit bra. Så bra. En stund hos kära mor. När hunden fick skinka och jag själv lite själsro. En stund med dottern på behövligt avstånd från hunden eftersom dottern är rädd för hundar efter att ha blivit biten av en hund med en tokig ägare. En lång promenad med äldsta sonen. En promenad när jag nästan inbillade mig att han var en kompis tills jag kom på att varje ord jag säger, varje blick jag ger inte är en väns utan en fars.
Vi satt på en parkbänk i stadens mer välbeställda område och pratade och pratade. Det ligger nog i släkten det där med att orden liksom forsar fram. Vi avbröt varandra aldrig, men avlöste varandra hela tiden. En tanke som slingrade sig ihop med en annan tanke som gav en tredje tanke.
Efter det så blev det den vanliga bussen med det vanliga tråkiga folket på den vanliga tråkiga vägen, den vanliga tråkiga porten och den vanliga underbara lägenhet jag kallar hem.
Väl hemma så fann jag världen exploderande av människor. Sms, chattar, fejan. En människa av kött och blod som läst min blogg, den här, som tyckte om den. Sådant är så gott att höra. En människa som sett mig på riktigt och som tror sig vara blyg. Men det ska förhoppningsvis gå över.
Sen kommer en elak, sårande, ful kommentar. Av någon som inte ens förstår att jag är av kött och blod jag med. Någon som sitter och sprider sin dynga på nätet och tror att det inte spelar roll för att det bara är på låtsas. För två år sedan hade jag blivit knäckt. Nu inser jag bara att den där människan är så liten, så liten, så liten. Så rädd för någon men vågar inte säga till den att den är den så då blir det jag som får ta skiten.
Joakim. Inser du vad du sagt? Inser du något?
Men. Återigen. Jag lever ett annat liv nu. Ett bra liv. Så jag lägger allt sådant till handlingarna. Men alla är inte som jag. Fan, jag är överlägsen :-)
Jag krossar fönstret
Tar mig in i ditt rum
Det är en helt ny värld
Men jag är alldeles lugn
Jag krossar fönstret
Tar mig in i ditt rum
En helt ny karriär
I en helt ny stad
Dom vill verkligen ha mig kvar
Dom vill verkligen ha mig här
En helt ny karriär
Och nära gatan
Med en blödande hand
Så länge fötterna bär
Så länge lungorna kan
Och nära gatan
Var det du som vann?
En helt ny karriär
I en helt ny stad
Dom vill verkligen ha mig kvar
Dom vill verkligen ha mig här
En helt ny karriär
En helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
Jakten efter någon
Helst. Allra helst skulle jag sitta här hela dagen, natten och i morgon och bara få finnas i min egna lilla värld, WobWorld. För jag är rädd. Så rädd så rädd att allt det underbara som finns runtomkring mig och i mig ska ta slut. Det som är utanför mina egna väggar känns som någon som kommer slå ner mig bakifrån. Hårt och dödligt. Sänka alla tankar om ett underbart liv.
Det vore nog dumt att sitta kvar. För livet finns inte här. På det här stället finns bara konsekvensera, orden av varje tanke som tänks i det liv som jag lever. Nog så vackert för mig men inte tillräckligt längre. Inte längre. Jag söker den där brunetten med de långa benen som jag har i huvudet. Hon som ska frälsa mig från ondo och ge mig mitt dagliga bröd. Min gud är lika god som de andra gudarna, bara kvinna och brunett.
Fast hon finns nog inte, börjar jag tro. Kanske är det en förbannelse att leta efter någon som inte finns, men hey, jag är i gott sällskap av varje religiös knäppskalle i hela världen. Hellre en brunett än en gud som skänker frid åt tanken att man har dödat någon för att det är "rätt".
När jag tittar mig omkring så finner jag tavlor av musiker och en Picassoreproduktion. Kort på mina barn och burken med cigarrer. Gitarrer och dörrar och ett fönster där solen skiner in. När jag tittar in i mig ser jag mest ingenting. Kanske kallas det frid, jag vet inte, jag känner inte friden så väl.
PÅ väggen bakom mig hänger den där brunetten, eller om hon är svarthårig. Jo, det är hon nog. Beslöjad blick och fallen. En fallen kvinna, fallen från skyarna.
Jag borde nog vänja mig vid världen. Snart.
Det vore nog dumt att sitta kvar. För livet finns inte här. På det här stället finns bara konsekvensera, orden av varje tanke som tänks i det liv som jag lever. Nog så vackert för mig men inte tillräckligt längre. Inte längre. Jag söker den där brunetten med de långa benen som jag har i huvudet. Hon som ska frälsa mig från ondo och ge mig mitt dagliga bröd. Min gud är lika god som de andra gudarna, bara kvinna och brunett.
Fast hon finns nog inte, börjar jag tro. Kanske är det en förbannelse att leta efter någon som inte finns, men hey, jag är i gott sällskap av varje religiös knäppskalle i hela världen. Hellre en brunett än en gud som skänker frid åt tanken att man har dödat någon för att det är "rätt".
När jag tittar mig omkring så finner jag tavlor av musiker och en Picassoreproduktion. Kort på mina barn och burken med cigarrer. Gitarrer och dörrar och ett fönster där solen skiner in. När jag tittar in i mig ser jag mest ingenting. Kanske kallas det frid, jag vet inte, jag känner inte friden så väl.
PÅ väggen bakom mig hänger den där brunetten, eller om hon är svarthårig. Jo, det är hon nog. Beslöjad blick och fallen. En fallen kvinna, fallen från skyarna.
Jag borde nog vänja mig vid världen. Snart.
Bakom basen
Det är alldeles tyst inom mig. Som att få åka på semester från sig själv. Checka in på ett hotell och äta enorma frukostar och hela tiden ha minibaren bredvid sängen.
Istället så låter musiken högt och ännu högre. Alla mätare är maxade. Jag förbereder mig. För livet. Återigen. Som om allt bara är på låtsas. Leker med tankar och känslor, lite på tryggt avstånd. Avstånd? Är inte det samma som impotens? Mental viagra säljer de inte på apoteket. Inte än.
Kaffe och vatten och den framtida smaken av öl tumlar runt i min mun. Men tungan tiger still. För vem ska jag prata med? Mig själv? Men jag hör ju mig själv även om jag inte låter. Ljud är överflödiga. Alla ljud förutom musiken.
Försöker komma nära, närmare. Påstånd. Mig själv. Men det är som att jag undflyr mig själv idag. Är inte riktigt närvarande. Solen skiner och gardinerna fläktar. Tanken, den berömda tanken, är att sätta sig på bussen in till staden och göra saker som en god son gör åt sin moder. Men jag drar mig. Återigen, avstånd.
Kanske kommer jag snart att komma någonstans. Alls. Men just nu så räcker det med musiken.
Istället så låter musiken högt och ännu högre. Alla mätare är maxade. Jag förbereder mig. För livet. Återigen. Som om allt bara är på låtsas. Leker med tankar och känslor, lite på tryggt avstånd. Avstånd? Är inte det samma som impotens? Mental viagra säljer de inte på apoteket. Inte än.
Kaffe och vatten och den framtida smaken av öl tumlar runt i min mun. Men tungan tiger still. För vem ska jag prata med? Mig själv? Men jag hör ju mig själv även om jag inte låter. Ljud är överflödiga. Alla ljud förutom musiken.
Försöker komma nära, närmare. Påstånd. Mig själv. Men det är som att jag undflyr mig själv idag. Är inte riktigt närvarande. Solen skiner och gardinerna fläktar. Tanken, den berömda tanken, är att sätta sig på bussen in till staden och göra saker som en god son gör åt sin moder. Men jag drar mig. Återigen, avstånd.
Kanske kommer jag snart att komma någonstans. Alls. Men just nu så räcker det med musiken.
Angående lynchmobbar
Låt mig börja dagen med ett allvarligt ämne. Lynchmobbar. Något som blir allt mer aktuellt känns det som. När förträffliga människor slår sig för sitt förträffliga bröst och säger förträffliga saker. På fejan så frodas den där mentaliteten mer än någonsin. Folk går med i grupper som heter "häng ut pedofiler" och tänker inte längre än näsborrarna går.
Nä, jag har inte heller något som helst större medlidande med pedofiler, våldtäktsmän, rånare, mördare, och annat. Men det betyder inte att jag tänker vara stillatigande när man lyfter ut dem från resten av samhället och låter grottmänniskan i oss leva fritt.
Det finns en anledning till att vi har poliser och domstolar. För att de ska sköta straffen. Varje gång vi böjer på det där så är det säkert att någon kommer att råka illa ut. PÅ riktigt. Någon som är oskyldig men som får leva med ett epitet resten av livet. Vart ska vi dra gränsen? Pedofili är ett avskyvärt brott. Jag kan inte förstå det. Alls. Men återigen, det är inte Facebooks plikt att sköta straffen. Det är inte vår plikt. Det är domstolarna som ska sköta det där.
För vad händer den dagen någon blir riktigt sur på någon annan? Kanske din make? Att tända den där tändstickan är så lätt. Så lätt. Men att släcka branden är totalt omöjligt i dessa tider. För bara några månader sedan var Quick skyldig till allt, nu är han helt plötsligt inte skyldig till något. När inte ens rättsväsendet kan veta allt, hur fan ska vi då kunna bedöma sanningen i rykten?
För bara några veckor sedan var två unga kvinnor kända som lögnare och luder på facebook. Nu böjer alla sina huvuden i skam för att vinden har vänt. Samma samma liksom.
Nä, jag betackar mig för att "hänga ut" någon. Alls. Oavsett vad de gjort.
Nä, jag har inte heller något som helst större medlidande med pedofiler, våldtäktsmän, rånare, mördare, och annat. Men det betyder inte att jag tänker vara stillatigande när man lyfter ut dem från resten av samhället och låter grottmänniskan i oss leva fritt.
Det finns en anledning till att vi har poliser och domstolar. För att de ska sköta straffen. Varje gång vi böjer på det där så är det säkert att någon kommer att råka illa ut. PÅ riktigt. Någon som är oskyldig men som får leva med ett epitet resten av livet. Vart ska vi dra gränsen? Pedofili är ett avskyvärt brott. Jag kan inte förstå det. Alls. Men återigen, det är inte Facebooks plikt att sköta straffen. Det är inte vår plikt. Det är domstolarna som ska sköta det där.
För vad händer den dagen någon blir riktigt sur på någon annan? Kanske din make? Att tända den där tändstickan är så lätt. Så lätt. Men att släcka branden är totalt omöjligt i dessa tider. För bara några månader sedan var Quick skyldig till allt, nu är han helt plötsligt inte skyldig till något. När inte ens rättsväsendet kan veta allt, hur fan ska vi då kunna bedöma sanningen i rykten?
För bara några veckor sedan var två unga kvinnor kända som lögnare och luder på facebook. Nu böjer alla sina huvuden i skam för att vinden har vänt. Samma samma liksom.
Nä, jag betackar mig för att "hänga ut" någon. Alls. Oavsett vad de gjort.
När allt är bortslösat men ändå kvar
Galenskap har färgat mina dagar. Men jag skäms inte. Alls. För mina galenskap är ofarlig för andra. I alla fall de som inte är nära mig. För de nära så har den ibland varit totalt destruktiv och fått dem att tvivla på kärleken och att vara beroende av någon. Men jag tror det där har löst sig, med åren, inte på grund av mig men på grund av livet.
Ända sedan jag var så lite att jag inte förstod att jag var liten har jag kämpat för att vara mig. En oerhört god självkänsla men ett totalt kass självförtroende har stridit i mig. Jag har varit min egen värsta kombatant. Bomber som jag slänger på mig har skadat endast mig. Till slut.
En lägenhet. Skuld, ränta, känslor som ligger utanpå huden. Tårarna som strömmat fast en man inte får gråta. Det är kvinnans rätt att gråta men mannens SKAM.
Ensamheten som kväver alla desperata andetag. Känslan av att man vet att man är värd mer men inte förstå hur man ska klargöra det för andra. Orden bakom ryggen, framför bröstet. Allvarliga samtal med människor som gör sig själva, för just den stunden, till domare och bödel. För att glömma sina egna glas vin, för att glömma sina egna dagar hemma när OS går på tv. För att glömma när de skällde på frun. För att bara glömma sig själva. När de trycker upp sina son mot väggen för att sonen frågar en fråga. Då är det bra att hugga huvudet av mig. Bara för att glömma.
Jag är nog bra att ha när man vill ösa sitt hat över sig själv över någon annan. Men nu för tiden går jag inte med på det. För något år sedan var det någon pellejöns som skrev inlägg på min blogg under olika namn utan att förstå det här med IP-adresser. Den är tyst nu för tiden och jag hoppas att männskan mår bättre och slipper hata mig för att orka gå upp på morgonen.
Ända sedan jag var så lite att jag inte förstod att jag var liten har jag kämpat för att vara mig. En oerhört god självkänsla men ett totalt kass självförtroende har stridit i mig. Jag har varit min egen värsta kombatant. Bomber som jag slänger på mig har skadat endast mig. Till slut.
En lägenhet. Skuld, ränta, känslor som ligger utanpå huden. Tårarna som strömmat fast en man inte får gråta. Det är kvinnans rätt att gråta men mannens SKAM.
Ensamheten som kväver alla desperata andetag. Känslan av att man vet att man är värd mer men inte förstå hur man ska klargöra det för andra. Orden bakom ryggen, framför bröstet. Allvarliga samtal med människor som gör sig själva, för just den stunden, till domare och bödel. För att glömma sina egna glas vin, för att glömma sina egna dagar hemma när OS går på tv. För att glömma när de skällde på frun. För att bara glömma sig själva. När de trycker upp sina son mot väggen för att sonen frågar en fråga. Då är det bra att hugga huvudet av mig. Bara för att glömma.
Jag är nog bra att ha när man vill ösa sitt hat över sig själv över någon annan. Men nu för tiden går jag inte med på det. För något år sedan var det någon pellejöns som skrev inlägg på min blogg under olika namn utan att förstå det här med IP-adresser. Den är tyst nu för tiden och jag hoppas att männskan mår bättre och slipper hata mig för att orka gå upp på morgonen.
Elvis Presley för en dag
Inget är klart. Ingen av mina cigaretter är till aska och damm. Livet är inte över den dagen man mår bra. Sagan slutar inte där. Den börjar just i samma sekund den blir lite lyckligare än tragedin var. För att tala med vattnets röst, jag är lycklig just nu men allt är inte bra för det.
Osäkerheten präglar, sätter sin stämpel på mig. Att vara rädd för att gå allt för långt me hunden för tänk, tänk om jag helt plötsligt får en sådan där attack som smyger sig bakom huvudet och tar över livet. Att hela tiden ha garden uppe, även i omklädningsrummet.
Jag drabbades helt plötsligt av att vara totalt genomrädd. Rädd för att allt det här under-rara som skett den sista tiden, det sista året, ska ta slut och sluta med att jag raserar alla noggrant uppställda klossar. Rädslan för rädslan. Att inte våga njuta av att må bra. För att man, jag, hela tiden tror, förstår, att det kommer att gå över. Jag har fan inte TID med att bli sjuk igen. Jag har inte TID att slösa mer tid i sängen. Jag har inte TID att inte möta människor. Jag har inte TID; JAG HAR INTE TID; JAG HAR INTE TID!
Men så sansar jag mig. Kommer ihåg mina egna ord, de som jag oftast själv finner vettiga nu för tiden, de orden jag sade till en ny väldigt god vän i telefonen idag. "Jag är inte längre rädd för att gå sönder för jag vet att jag kan komma upp igen".
Så nu ska jag försöka balansera allt det där. Jag som är tavlan de målade av ordet "obalanserad". Mannen med sämst impulskontroll i världen. Jag ska försöka finna balans mellan beredskap och vila.
Osäkerheten präglar, sätter sin stämpel på mig. Att vara rädd för att gå allt för långt me hunden för tänk, tänk om jag helt plötsligt får en sådan där attack som smyger sig bakom huvudet och tar över livet. Att hela tiden ha garden uppe, även i omklädningsrummet.
Jag drabbades helt plötsligt av att vara totalt genomrädd. Rädd för att allt det här under-rara som skett den sista tiden, det sista året, ska ta slut och sluta med att jag raserar alla noggrant uppställda klossar. Rädslan för rädslan. Att inte våga njuta av att må bra. För att man, jag, hela tiden tror, förstår, att det kommer att gå över. Jag har fan inte TID med att bli sjuk igen. Jag har inte TID att slösa mer tid i sängen. Jag har inte TID att inte möta människor. Jag har inte TID; JAG HAR INTE TID; JAG HAR INTE TID!
Jag är trött på alla människor
Som gör nåt med sina liv
Jag är trött på att få höra
Att jag slösar med min tid
Jag är trött på alla tankar
Trött på sakerna jag har
Och alla dom dr människorna
Som tror dom är som jag
J.Berg
Som gör nåt med sina liv
Jag är trött på att få höra
Att jag slösar med min tid
Jag är trött på alla tankar
Trött på sakerna jag har
Och alla dom dr människorna
Som tror dom är som jag
J.Berg
Men så sansar jag mig. Kommer ihåg mina egna ord, de som jag oftast själv finner vettiga nu för tiden, de orden jag sade till en ny väldigt god vän i telefonen idag. "Jag är inte längre rädd för att gå sönder för jag vet att jag kan komma upp igen".
Så nu ska jag försöka balansera allt det där. Jag som är tavlan de målade av ordet "obalanserad". Mannen med sämst impulskontroll i världen. Jag ska försöka finna balans mellan beredskap och vila.
Politik och så jag då
Alla lämnar sina ungdoms ideal. Kommunisten blir Såsse. Ungmoderaten blev en Ny Moderat. Själv är jag totalt korkad eftersom jag inte tänker lämna mina tankar om en god(are) värld. Såsom jag ser svaret. Vissa skulle kalla mig socialist. Själv vill jag gärna se mig som Socialliberal.
Mina morföräldrar fick lämna hus, vänner, familj och trygghet på grund av kommunismens, eller snarast den röde tsarens, Stalins, härjningar. En idiologi som bygger på våld som sköts av våldsamma människor kan aldrig gå bra.
Men den rena kapitalismen tilltalar mig inte heller. Alls. Ett samhälle där allt och alla har ett pris och inget mer känns för mig totalt empatilöst. Och jag tror mig ha fått vatten på kvarnen de sista åren.
Men mitt problem är ju att jag talar nedanför alla andra. Jag är en av de som fallit, alltså blir allt jag säger ett försvarstal.
Men det är väl det som demokrati handlar om? Att alla får säga vad de vill? Även vi som föll?
Eller?
Mina morföräldrar fick lämna hus, vänner, familj och trygghet på grund av kommunismens, eller snarast den röde tsarens, Stalins, härjningar. En idiologi som bygger på våld som sköts av våldsamma människor kan aldrig gå bra.
Men den rena kapitalismen tilltalar mig inte heller. Alls. Ett samhälle där allt och alla har ett pris och inget mer känns för mig totalt empatilöst. Och jag tror mig ha fått vatten på kvarnen de sista åren.
Men mitt problem är ju att jag talar nedanför alla andra. Jag är en av de som fallit, alltså blir allt jag säger ett försvarstal.
Men det är väl det som demokrati handlar om? Att alla får säga vad de vill? Även vi som föll?
Eller?
En dåres försvarstal
Skillnaden mellan personlig och privat. Det finns nog rätt många som tycker jag gått över den för länge sedan. Sant säger jag då. Men det har varit ett medvetet val. Även fast, jag återkommer gärna till det, det finns en kärna av saker som är jag och jag aldrig kommer berätta. Inte för någon. Alls. Saker som jag håller för mig själv för att hålla ihop och kunna vara just mig. Hemligheter som jag behåller. Sen finns det andra saker som jag inte lägger ut här med. Saker som bara de som är nära mig får veta.
Men som sagt. Jag har valt att dela med mig av det privata. För jag tror det kan göra nytta. För jag tror i min inbillskhet att andra kan känna igen sig och förstå att saker kan hända vem som helst.
Ingen tänker att "fan, jag ska bli alkis, skuldsatt, frånskild, leva ensam och vara sjuk i själen". INGEN tänker så. Problemet är just att så många inte förstår att det kan hända nästan vem som helst. Inte vem som helst. Men nästan. En del är starka och tar livet utan problem. En del får det svårt ibland och en del av oss klarar helt enkelt inte så mycket.
Själv så körde jag mig själv på övervarv i så många år bara för att jag inte kunde säga nej. Jag skulle fixa allt. Hela tiden. Vägrade ta emot hjälp och vägrade fråga efter den. Allt beroende på dåligt självförtroende. Jag ville visa att jag kunde eftersom jag trodde att alla var av åsikten att jag inte gjorde det. Bevisa att jag kan. Det slutade med att jag inte kunde något alls.
Jag går fortfarande på övervarv. Men inte lika ofta som förut och nu kan jag till viss del styra det hela lite. Mycket lite än så länge men, tiden går och jag med den. En dag så.
Så jag skriver det mesta här. Försöker att inte lämna ut andra människor men lämnar ut mig själv så mycket jag vill. Just för att kanske någon vaknar ur mardrömmen om att vara ensam om problemen eller att någon annan vaknar om drömmen om att alla som faller är lata och fula och dumma och fel.
På nätet läser jag om huruvuda människor som är sjukskrivna mår dåligt eller inte. Varför ska vi ens behöva ställa upp staplar och diagram över det? Svaret finns i kommentarena. En del är ju för tusan totalt snurriga.
Låt mig än en gång berätta en sanning som är en sanning. Man mår inte dåligt för att man är sjukskriven, man är sjuksriven för att man mår dåligt. Det är precis DET statistiken berättar. Att gå till arbetsförmedlingen botar inte en depression. Att gå dit botar ingen ångest. Att gå dit botar inte cancer. Man mår dåligt för att man är sjuk och därför är man sjukskriven. Men nu för tiden vänder man på resonemanget.
Man mår dåligt för att man är sjukskriven och därför är boten ett arbete, som dessutom inte finns. Hur tänker man då? Tänker man alls?
Folket, denna gråa massa, knorrar över de nya sjukskrivningsreglerna. Men den grå massan glömmer bort att de var de som röstade fram Alliansen, de glömmer att det var just detta som Alliansen lovade göra. De kverulanta och inbillningssjuka skulle tvingas till arbete.
Sen drar man fram de ömmande fallen. Varje gång så drar man fall sjukdomen cancer. Aldrig depression eller ångest eller något annat psykiskt. För psyket är bara något som man tror man har, ingen riktigt sjukdom. Som jag då. Jag är i mångas ögon inte RIKTIGT sjuk. Bara en kverulant som är lat. För jag har ju inte cancer. Nu.
För kanske någon kan se bakom de dödliga sjukdomarna och förstå att man kan lida lika mycket av dödsångest fast man faktiskt inte blöder.
Men som sagt. Jag har valt att dela med mig av det privata. För jag tror det kan göra nytta. För jag tror i min inbillskhet att andra kan känna igen sig och förstå att saker kan hända vem som helst.
Ingen tänker att "fan, jag ska bli alkis, skuldsatt, frånskild, leva ensam och vara sjuk i själen". INGEN tänker så. Problemet är just att så många inte förstår att det kan hända nästan vem som helst. Inte vem som helst. Men nästan. En del är starka och tar livet utan problem. En del får det svårt ibland och en del av oss klarar helt enkelt inte så mycket.
Själv så körde jag mig själv på övervarv i så många år bara för att jag inte kunde säga nej. Jag skulle fixa allt. Hela tiden. Vägrade ta emot hjälp och vägrade fråga efter den. Allt beroende på dåligt självförtroende. Jag ville visa att jag kunde eftersom jag trodde att alla var av åsikten att jag inte gjorde det. Bevisa att jag kan. Det slutade med att jag inte kunde något alls.
Jag går fortfarande på övervarv. Men inte lika ofta som förut och nu kan jag till viss del styra det hela lite. Mycket lite än så länge men, tiden går och jag med den. En dag så.
Så jag skriver det mesta här. Försöker att inte lämna ut andra människor men lämnar ut mig själv så mycket jag vill. Just för att kanske någon vaknar ur mardrömmen om att vara ensam om problemen eller att någon annan vaknar om drömmen om att alla som faller är lata och fula och dumma och fel.
På nätet läser jag om huruvuda människor som är sjukskrivna mår dåligt eller inte. Varför ska vi ens behöva ställa upp staplar och diagram över det? Svaret finns i kommentarena. En del är ju för tusan totalt snurriga.
Låt mig än en gång berätta en sanning som är en sanning. Man mår inte dåligt för att man är sjukskriven, man är sjuksriven för att man mår dåligt. Det är precis DET statistiken berättar. Att gå till arbetsförmedlingen botar inte en depression. Att gå dit botar ingen ångest. Att gå dit botar inte cancer. Man mår dåligt för att man är sjuk och därför är man sjukskriven. Men nu för tiden vänder man på resonemanget.
Man mår dåligt för att man är sjukskriven och därför är boten ett arbete, som dessutom inte finns. Hur tänker man då? Tänker man alls?
Folket, denna gråa massa, knorrar över de nya sjukskrivningsreglerna. Men den grå massan glömmer bort att de var de som röstade fram Alliansen, de glömmer att det var just detta som Alliansen lovade göra. De kverulanta och inbillningssjuka skulle tvingas till arbete.
Sen drar man fram de ömmande fallen. Varje gång så drar man fall sjukdomen cancer. Aldrig depression eller ångest eller något annat psykiskt. För psyket är bara något som man tror man har, ingen riktigt sjukdom. Som jag då. Jag är i mångas ögon inte RIKTIGT sjuk. Bara en kverulant som är lat. För jag har ju inte cancer. Nu.
Så jag väljer att beskriva mina tankar, rädslor, mina fyllor och mina misstag, min svett och min doft, mina glädjeämnen och mina tankar.
För kanske någon kan se bakom de dödliga sjukdomarna och förstå att man kan lida lika mycket av dödsångest fast man faktiskt inte blöder.
Människor som bär mig
Människors godhet bar mig hit. Men det var svårt att förstå det när jag var mitt i stormen som var jag själv. Men hela tiden har jag haft goda människor som stötta mig så att jag kunnat gå framåt även då jag trodde att jag hela tiden föll.
Alla från mina barns mödrar, mina barn, arbetskamrater, terapeutrar, läkare, vänner, okända människor och många som läst bloggen och tagit sig tid till att slänga in en kommentar, kommentarer som inte alltid fallit mig på läppen men som allt som oftast väckt tankar och idéer som varit till min egna gagn även fast de inte varit i stil med den första tanken.
Sara, en läsare av bloggen, som skickade pengar. Hon skickade pengar och ett handskrivet brev med frimärken till en ensam man som satt och tyckte fruktansvärt synd om sig själv, en man som var totalt handlingsförlamad av livet och att vara övergiven. Brevet sitter på mitt kylskåp, men en hälsning till Chips i slutet. Att bli riktigt sjuk lär en att det finns goda människor, godare än man trodde var möjligt.
Min mor som aldrig slutat vara bekymrad. Vi krigar mest hela tiden men ändå så vet jag att när allt är kaos i skallen så är det till henne kan ringa. När jag inte sovit på 5 dygn är det till henne jag kan gråta ut min ångest över att tro att jag aldrig med kommer kunna somna.
Mina ex varav några är mina vänner. Goda vänner. Människor som insåg att de inte kunde hantera mig eftersom jag inte själv kunde hantera mig. Men som finns kvar i mitt liv.
Mödrarna till mina barn. De som fått förklara för barnen varför pappa låter konstig när han pratar. Varför han är så trött hela tiden. Varför han inte kom när han lovat. De som skällt på mig, pressat mig, tvingat mig till att ta ett steg till. De som jag gjort så illa men som ändå tagit sig tid att avsky mig. För att de har tagit allt ansvar för barnen medan jag suttit och varit sönder någonstans där ingen når mig, inte ens jag själv.
Mina vänner som tålmodigt stått vid min sida fast jag flytt dem. De är få, så få, men så äkta. Sergej, Chrille, Jonas. Roger, fast det blev för mycket för honom.
Chips. Min älskade katt som alltid funnits där sedan 2003. Som har tröstat och krävt. Som har berikat mitt liv på ett sätt som hon nog är ack så kattmedveten om.
Kita som just kommit in i mitt liv på heltid och som tar med mig ut på äventyr.
Sedan finns de som dragit ner mig. Som kallat mig för loser, förstörd, skadat gods, som övergivit och svikit och lämnat ett minfält för mig att gå över. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om dem längre. För det är mest synd om dem som har tid och lust att sprida gift istället för styrka.
Jag vill bara hälsa alla att jag mår bra. Förbannat bra. Det finns saker att arbeta med, så många saker. Så många saker att det vimlar i skallen på mig. Men jag vet nu, äntligen att även om jag sjunker ibland så kan jag simma. Och alla människor kring mig, på alla sätt, fungerar som flytväst.
Risken att jag drunknar är så liten att den inte längre finns.
Alla från mina barns mödrar, mina barn, arbetskamrater, terapeutrar, läkare, vänner, okända människor och många som läst bloggen och tagit sig tid till att slänga in en kommentar, kommentarer som inte alltid fallit mig på läppen men som allt som oftast väckt tankar och idéer som varit till min egna gagn även fast de inte varit i stil med den första tanken.
Sara, en läsare av bloggen, som skickade pengar. Hon skickade pengar och ett handskrivet brev med frimärken till en ensam man som satt och tyckte fruktansvärt synd om sig själv, en man som var totalt handlingsförlamad av livet och att vara övergiven. Brevet sitter på mitt kylskåp, men en hälsning till Chips i slutet. Att bli riktigt sjuk lär en att det finns goda människor, godare än man trodde var möjligt.
Min mor som aldrig slutat vara bekymrad. Vi krigar mest hela tiden men ändå så vet jag att när allt är kaos i skallen så är det till henne kan ringa. När jag inte sovit på 5 dygn är det till henne jag kan gråta ut min ångest över att tro att jag aldrig med kommer kunna somna.
Mina ex varav några är mina vänner. Goda vänner. Människor som insåg att de inte kunde hantera mig eftersom jag inte själv kunde hantera mig. Men som finns kvar i mitt liv.
Mödrarna till mina barn. De som fått förklara för barnen varför pappa låter konstig när han pratar. Varför han är så trött hela tiden. Varför han inte kom när han lovat. De som skällt på mig, pressat mig, tvingat mig till att ta ett steg till. De som jag gjort så illa men som ändå tagit sig tid att avsky mig. För att de har tagit allt ansvar för barnen medan jag suttit och varit sönder någonstans där ingen når mig, inte ens jag själv.
Mina vänner som tålmodigt stått vid min sida fast jag flytt dem. De är få, så få, men så äkta. Sergej, Chrille, Jonas. Roger, fast det blev för mycket för honom.
Chips. Min älskade katt som alltid funnits där sedan 2003. Som har tröstat och krävt. Som har berikat mitt liv på ett sätt som hon nog är ack så kattmedveten om.
Kita som just kommit in i mitt liv på heltid och som tar med mig ut på äventyr.
Sedan finns de som dragit ner mig. Som kallat mig för loser, förstörd, skadat gods, som övergivit och svikit och lämnat ett minfält för mig att gå över. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om dem längre. För det är mest synd om dem som har tid och lust att sprida gift istället för styrka.
Jag vill bara hälsa alla att jag mår bra. Förbannat bra. Det finns saker att arbeta med, så många saker. Så många saker att det vimlar i skallen på mig. Men jag vet nu, äntligen att även om jag sjunker ibland så kan jag simma. Och alla människor kring mig, på alla sätt, fungerar som flytväst.
Risken att jag drunknar är så liten att den inte längre finns.
När backarna ligger bakom
Ytterst märkligt. Jag känner att jag inte har så mycket att berätta. Kanske just för att det händer så mycket. Hund, barn, nya och gamla vänner. Allt rumlar runt inuti mig som en evig dokusåpa där jag själv är huvudperson. Jag ägnar dagarna åt att gå ut med hunden, städa upp efter hunden, klappa hunden, försöka att hinna med katten, tänka en massa klara tankar och göra allt det där som man gör när man lever.
Nu är det mörkt ute och jag är trött. Bara en sådan sak. Jag är trött på kvällen och tänker bara gå ut en sväng med jycken innan jag somnar gott. Vad har hänt med mig? Är det all frisk luft? Eller är det bara det att jag just nu är inne i något lugnt och vackert? Det kan gå över vilken sekund som helst, det är jag medveten om. Det har liksom skett tidigare i mitt liv. Då för länge sedan när en resa till ett slott blev till en 20-årig mardröm. Men nu vet jag ju att man kan ta sig ur det så då är det liksom ok på något sätt om det sker igen. Det visste jag inte då. Det var det som var den största delen av mardrömmen. Att inte tro. Att inte ens hoppas. Att bara stilla acceptera.
Men innan jag sover ska jag sluka en fralla. Eller två. Äta, som folk gör innan de låter kvällen sluta sina vingar över kroppen och själen.
Så just nu har jag det väldigt bra. Återigen, vissa saker kvarstår. En orolighet som liksom färgar allt, hjärtats slag som är lite, lite för hårda. Rädslan för rädslan. Det där som kallas förväntansångest. Ångest för ångesten. Men ju längre tiden går och den "riktiga" ångesten inte kommer ju mer krymper den andra oron, blir mindre, tystare.
Jag kan lägga mig i sängen och längta till dagen efter. Nu för tiden. Längta till den stilla stunden med kaffe, tidning, djur som äter ur sina skålar. Att klä på sig och ge sig ut i dagen med min vän Kita. Att veta att katten får ha lägenheten lite för sig själv för en stund.
Det är som att jag lever ett helt annat liv nu för tiden. Snart vet jag nog vad det beror på med. Kanske, kanske kommer jag en dag kunna välja bort alla kryckor och gå rak på egen hand. Jag längtar till den dagen jag är så modig och stark.
För det är inte länge sedan jag levde i limbo. Utan hopp annat än att pengarna skulle räcka till folköl så att jag slapp känna allt jag kände. Alla vassa rakblad som skar sönder mig bit för bit, helt utan bedövning.
Nu är det mörkt ute och jag är trött. Bara en sådan sak. Jag är trött på kvällen och tänker bara gå ut en sväng med jycken innan jag somnar gott. Vad har hänt med mig? Är det all frisk luft? Eller är det bara det att jag just nu är inne i något lugnt och vackert? Det kan gå över vilken sekund som helst, det är jag medveten om. Det har liksom skett tidigare i mitt liv. Då för länge sedan när en resa till ett slott blev till en 20-årig mardröm. Men nu vet jag ju att man kan ta sig ur det så då är det liksom ok på något sätt om det sker igen. Det visste jag inte då. Det var det som var den största delen av mardrömmen. Att inte tro. Att inte ens hoppas. Att bara stilla acceptera.
Men innan jag sover ska jag sluka en fralla. Eller två. Äta, som folk gör innan de låter kvällen sluta sina vingar över kroppen och själen.
Så just nu har jag det väldigt bra. Återigen, vissa saker kvarstår. En orolighet som liksom färgar allt, hjärtats slag som är lite, lite för hårda. Rädslan för rädslan. Det där som kallas förväntansångest. Ångest för ångesten. Men ju längre tiden går och den "riktiga" ångesten inte kommer ju mer krymper den andra oron, blir mindre, tystare.
Jag kan lägga mig i sängen och längta till dagen efter. Nu för tiden. Längta till den stilla stunden med kaffe, tidning, djur som äter ur sina skålar. Att klä på sig och ge sig ut i dagen med min vän Kita. Att veta att katten får ha lägenheten lite för sig själv för en stund.
Det är som att jag lever ett helt annat liv nu för tiden. Snart vet jag nog vad det beror på med. Kanske, kanske kommer jag en dag kunna välja bort alla kryckor och gå rak på egen hand. Jag längtar till den dagen jag är så modig och stark.
För det är inte länge sedan jag levde i limbo. Utan hopp annat än att pengarna skulle räcka till folköl så att jag slapp känna allt jag kände. Alla vassa rakblad som skar sönder mig bit för bit, helt utan bedövning.
Det var inte så länge sedan jag kände mig som jag då såg ut
Men nu känns det där väldigt långt bort. Jag lyfter på hatten åt livet och tror fan att jag ler lite för mig själv där jag sitter.
En lycklig man talar
Idag studsade jag ur sängen glad som ett litet barn. Jag skulle få besök och återigen, när fick jag det senast? Det känns som om de senaste dagarna varit fulla med liv här i min ack så livlösa lägenhet. Hund och katt och jag själv och mina tankar, min yngsta son och mina nyfunna vänner varav en är en gammal vän.
Det var inte alls svårt att börja städa lite nödtorftigt inför dörrklockans ringning. När den väl ringde hade jag redan hunnit hetsa upp mig så att jag var nog fan inte tyst i tre sekunder under de 90 minuter vi satt i mitt kök och bara pratade, min favoritsysselsättning. Morrisey sjöng vackra ord i vardagsrummet medan sällskapet, utom jag då, åt frukost. De hade med sin en massa läckerheter och ville nog gärna att jag skulle vara som folk och äta jag med, men som alla som känner mig vet så är frukost överkurs för mig. Jag bara satt och njöt av deras sällskap.
När de gick så lämnade de kvar en massa mat som jag nu stolt har i min kyl. Stolt för att jag har blivit mig själv igen, en som älskar att umgås med människor. Ensamvargen finns in mig och jag tänker alltid bejaka den. Men den andra delen av mig, den där figuren som blommar upp bland andra är tillbaka och jag hälsar den med glädje.
Det finns inget många problem i mitt liv just nu. Allt går som på räls. Alla backar är ursprängda. Raksträckorna är så många att jag inte trodde det var möjligt. En lust att gråta av glädje finns men jag har inte tid till tårar just nu.
Men så kvarstår det där envisa problemet. Ekonomin. Jag deklarerade och fann att masen ville ha 2500 kronor mer än han fick förra året. Hur fan är det möjligt? Jag har aldrig haft något emot att betala skatt eftersom jag inser att jag får tillbaka det mesta genom att mina barn får gå i skola, skolmat, att jag kan gå på upplysta gator eller få sjukvård tämligen nästangratis. För att inte prata om att jag nu kan få vara sjuk i fred. Men ibland undrar jag.
Fast, det är som det är med det där. Däremot så finns det tvivel om huruvida jag någon sin kommer tillbaka på banan igen. Visst, jag får skylla mig själv. Skylla mig själv som överlät min ekonomi åt någon annnan att sköta, skylla mig själv som inte förstod att jag kunde bli sjuk. Skylla mig själv som inte sparade. Mer. Men när jag blev sjuk så gick det väldigt fort innan de där sparpengarna rök och sedan var det bara just rök kvar.
Fogden drar vilket får till följd att jag inte kan betala mina räkningar vilket får till följd att fogden får mer att driva in vilket får...
Jag är körd. Det spelar inte längre någon roll vad jag tjänar. Existensminimum är mitt namn. 8000:- netto varje månad att leva på. Tre barn, lägenhet, ett liv. Fuck it, liksom.
Men men. Förövrigt har jag det ju vansinnigt bra faktiskt. Skatteskulden får sälla sig till de andra skulderna hos fogden och sedan är det inte mer med det.
Det var inte alls svårt att börja städa lite nödtorftigt inför dörrklockans ringning. När den väl ringde hade jag redan hunnit hetsa upp mig så att jag var nog fan inte tyst i tre sekunder under de 90 minuter vi satt i mitt kök och bara pratade, min favoritsysselsättning. Morrisey sjöng vackra ord i vardagsrummet medan sällskapet, utom jag då, åt frukost. De hade med sin en massa läckerheter och ville nog gärna att jag skulle vara som folk och äta jag med, men som alla som känner mig vet så är frukost överkurs för mig. Jag bara satt och njöt av deras sällskap.
När de gick så lämnade de kvar en massa mat som jag nu stolt har i min kyl. Stolt för att jag har blivit mig själv igen, en som älskar att umgås med människor. Ensamvargen finns in mig och jag tänker alltid bejaka den. Men den andra delen av mig, den där figuren som blommar upp bland andra är tillbaka och jag hälsar den med glädje.
Det finns inget många problem i mitt liv just nu. Allt går som på räls. Alla backar är ursprängda. Raksträckorna är så många att jag inte trodde det var möjligt. En lust att gråta av glädje finns men jag har inte tid till tårar just nu.
Men så kvarstår det där envisa problemet. Ekonomin. Jag deklarerade och fann att masen ville ha 2500 kronor mer än han fick förra året. Hur fan är det möjligt? Jag har aldrig haft något emot att betala skatt eftersom jag inser att jag får tillbaka det mesta genom att mina barn får gå i skola, skolmat, att jag kan gå på upplysta gator eller få sjukvård tämligen nästangratis. För att inte prata om att jag nu kan få vara sjuk i fred. Men ibland undrar jag.
Fast, det är som det är med det där. Däremot så finns det tvivel om huruvida jag någon sin kommer tillbaka på banan igen. Visst, jag får skylla mig själv. Skylla mig själv som överlät min ekonomi åt någon annnan att sköta, skylla mig själv som inte förstod att jag kunde bli sjuk. Skylla mig själv som inte sparade. Mer. Men när jag blev sjuk så gick det väldigt fort innan de där sparpengarna rök och sedan var det bara just rök kvar.
Fogden drar vilket får till följd att jag inte kan betala mina räkningar vilket får till följd att fogden får mer att driva in vilket får...
Jag är körd. Det spelar inte längre någon roll vad jag tjänar. Existensminimum är mitt namn. 8000:- netto varje månad att leva på. Tre barn, lägenhet, ett liv. Fuck it, liksom.
Men men. Förövrigt har jag det ju vansinnigt bra faktiskt. Skatteskulden får sälla sig till de andra skulderna hos fogden och sedan är det inte mer med det.
Samtal med en bartender
Jag sitter bekvämt. Sitter gott. Sitter varm och trygg och lycklig. Inte så rik, inte så vacker, inte så något att visa upp. Min innehållsdeklaration är lång och obegriplig. Saltsursötmjukhårdfelrätt. Syra och basiska blandningar.
Som den uppmärksamma läsare upptäckt så finner jag döden fascinerande. Den har följt mig hela mitt liv. Varför vet jag inte. Kanske för att jag växte upp med en far som hela tiden balanserade på dödens rand. I alla fall om man som barn skulle följa de vuxnas prat. Var det inte det ena så var det det andra. Sen kom de där åren när han var slut och förstörd och borta och avputsad från livets glasruta. När alla dagar var en kamp. Slangar och sprutor och kylan som drabbar en tunn, tunn cancerkropp.
De där dagarna när jag som sjuksköterskestuderande ville skrika åt honom att inte tända nästa cigg. Åt samma man som brukade stöka omkring i köket mitt i natten och koka kaffe och röka en av dagens alla Röd Commerce mitt i livet. När alla andra sov.
Nu är han borta. Så borta. Jag kan besöka graven och finna mig själv trampa på gräset ovanför honom. Åka hem, sova en stund och sedan vakna klockan 3, tända en av dagens alla cigg och dricka lite kaffe. Sådan far sådan son.
Döden är någon som jag aldrig släpper. LIka rädd för den som jag söker den. När en av mina morbröder dog så sade hans bror att "fasen, jag ska slå honom, jag ska dö tidigare". Den första var 52 när han dog, mannen som aldrig var tyst hade just fyllt 50. Så han slog sin bror.
Jag har alltid sagt att jag kommer dö innan jag är 40. Men nu känner jag att fan heller. Jag vill bli 100000000 år.
Fast. Är det inte döden som håller oss från synden? Om livet vore oändligt så skulle ju det inte finnas någon anledning till att sluta sina syndfulla vägar. Varför sluta med det som är elakt om det inte någonsin tar slut? Döden är födelsen av det goda.
Just nu lever jag ett väldigt gott liv. I morgon kommer jag dricka kaffe med en alldeles ny vän, en sådan vän som jag nog hade behövt redan för 30 år sedan kanske. Vad som väntar sedan vet jag inte. Men det rör mig inte i svansen. Jag viftar på den ändå.
Som den uppmärksamma läsare upptäckt så finner jag döden fascinerande. Den har följt mig hela mitt liv. Varför vet jag inte. Kanske för att jag växte upp med en far som hela tiden balanserade på dödens rand. I alla fall om man som barn skulle följa de vuxnas prat. Var det inte det ena så var det det andra. Sen kom de där åren när han var slut och förstörd och borta och avputsad från livets glasruta. När alla dagar var en kamp. Slangar och sprutor och kylan som drabbar en tunn, tunn cancerkropp.
De där dagarna när jag som sjuksköterskestuderande ville skrika åt honom att inte tända nästa cigg. Åt samma man som brukade stöka omkring i köket mitt i natten och koka kaffe och röka en av dagens alla Röd Commerce mitt i livet. När alla andra sov.
Nu är han borta. Så borta. Jag kan besöka graven och finna mig själv trampa på gräset ovanför honom. Åka hem, sova en stund och sedan vakna klockan 3, tända en av dagens alla cigg och dricka lite kaffe. Sådan far sådan son.
Döden är någon som jag aldrig släpper. LIka rädd för den som jag söker den. När en av mina morbröder dog så sade hans bror att "fasen, jag ska slå honom, jag ska dö tidigare". Den första var 52 när han dog, mannen som aldrig var tyst hade just fyllt 50. Så han slog sin bror.
Jag har alltid sagt att jag kommer dö innan jag är 40. Men nu känner jag att fan heller. Jag vill bli 100000000 år.
Fast. Är det inte döden som håller oss från synden? Om livet vore oändligt så skulle ju det inte finnas någon anledning till att sluta sina syndfulla vägar. Varför sluta med det som är elakt om det inte någonsin tar slut? Döden är födelsen av det goda.
Just nu lever jag ett väldigt gott liv. I morgon kommer jag dricka kaffe med en alldeles ny vän, en sådan vän som jag nog hade behövt redan för 30 år sedan kanske. Vad som väntar sedan vet jag inte. Men det rör mig inte i svansen. Jag viftar på den ändå.
Utanför psykosen, inuti livet
Hur definierar man synd? Efter de 10 budorden? De 7 dödssynderna? Efter hur man klarar av 40-timmars arbetsvecka? Hur kommer det sig att 10 budord bara renderar 7 dödssynder? I samma kultur. Vem räknade fel? Gud? I så fall har vi än en gång en slarvig Gud.
Själv så har jag smält ned det hela till en etik och moral som jag kan söka att leva efter. Gör gott. Inget mer. Inget mindre. Bara gör gott. Det är på intet sätt så att jag lyckats leva efter det men det är vad jag fäktar efter. Jag försöker bearbeta min ilska på ett sätt som inte skadar någon. Inte heller de som gjort mig illa. Men om jag skulle svälja den gång på gång så vet jag av erfarenhet att den översvämmar mig och tar död på all kärlek i mig och då gör jag mig själv ont. Gör gott gäller även mig själv.
Nu när ljuset har falnat, när natten och kylan kommer tillbaka så finner jag mig vara glad över att sitta i värmen, i tryggheten, i min egna kupa. Med den fallna damen på väggen och Morrissey på en annan, tittandes på mig och berättar att man kan förlåta Jesus.
Det ställe jag befinner mig på just nu är väldigt bra. Bättre än någonsin. Samma krafter som alltid drivit mig finns kvar, men nu är jag stark nog att tygla dem och stark nog att leva med dem. Den där obevekliga önskan att vara individuell, att vara någon speciell i en värld där alla söker varandra. Allt jag gör tycks mig som resultat av det där. Vill jag ha kajal så har jag det. Vill jag belägra mina fingrar med ringar så gör jag det. Vill jag dyrka kvinnor så gör jag det. Men det har varit så svårt och jag har hamnat så snett på grund av det där så många gånger.
Men nu orkar jag. Ingen, ingen får tro att det har varit lätt att hamna i den känslan. Det har tagit mig 39 år. I olika etapper. De sista 6 åren har varit vidriga och slemmiga och förlamande och hemska och otroliga och dödande och allt som är djävulen men nu är jag över det där. Tror och hoppas jag.
Jag var helt enkelt tvungen att fall isär, att bli naken och skälvande och rädd för att bli klädd i guld och silvertråd, lugn och stark. Utan de där åren när jag trodde allt var över och bara väntande på att världen skulle utdela det sista slaget skulle jag fortfarande leva i en verklig psykos.
Själv så har jag smält ned det hela till en etik och moral som jag kan söka att leva efter. Gör gott. Inget mer. Inget mindre. Bara gör gott. Det är på intet sätt så att jag lyckats leva efter det men det är vad jag fäktar efter. Jag försöker bearbeta min ilska på ett sätt som inte skadar någon. Inte heller de som gjort mig illa. Men om jag skulle svälja den gång på gång så vet jag av erfarenhet att den översvämmar mig och tar död på all kärlek i mig och då gör jag mig själv ont. Gör gott gäller även mig själv.
Nu när ljuset har falnat, när natten och kylan kommer tillbaka så finner jag mig vara glad över att sitta i värmen, i tryggheten, i min egna kupa. Med den fallna damen på väggen och Morrissey på en annan, tittandes på mig och berättar att man kan förlåta Jesus.
Det ställe jag befinner mig på just nu är väldigt bra. Bättre än någonsin. Samma krafter som alltid drivit mig finns kvar, men nu är jag stark nog att tygla dem och stark nog att leva med dem. Den där obevekliga önskan att vara individuell, att vara någon speciell i en värld där alla söker varandra. Allt jag gör tycks mig som resultat av det där. Vill jag ha kajal så har jag det. Vill jag belägra mina fingrar med ringar så gör jag det. Vill jag dyrka kvinnor så gör jag det. Men det har varit så svårt och jag har hamnat så snett på grund av det där så många gånger.
Men nu orkar jag. Ingen, ingen får tro att det har varit lätt att hamna i den känslan. Det har tagit mig 39 år. I olika etapper. De sista 6 åren har varit vidriga och slemmiga och förlamande och hemska och otroliga och dödande och allt som är djävulen men nu är jag över det där. Tror och hoppas jag.
Jag var helt enkelt tvungen att fall isär, att bli naken och skälvande och rädd för att bli klädd i guld och silvertråd, lugn och stark. Utan de där åren när jag trodde allt var över och bara väntande på att världen skulle utdela det sista slaget skulle jag fortfarande leva i en verklig psykos.
Medan jag hejar på
Allt går lite segt och trögflytande i livet just nu. Jag är trött så trött. Men på ett bra sätt. På ett utmärkt sätt. Helgens alla händelser har kommit ikapp och lagt sig till ro i botten på min kropp. Tynger mig, söver mig. Allt från min vän som gav mig en mobil till att återknyta kontakten med en gammal vän till att få återupptäcka den unga man som är min son.
Jag har redan sovit lite, det var länge sedan jag sov på eftermiddagen. Nu sitter jag och lyssnar till hur Elfsborg spelar genom webbradion. Elden som är fotboll brinner men den är snarast en varm glöd än en sprakande brasa. Hunden sover på golvet. Idag har vi inte varit på några större äventyr och några lär det inte bli heller. Bara ut och gå runt kvarteret och sedan upp hit igen och sova. Tror jag. Man vet ju aldrig.
Önskan jag har i hjärtat är uppfylld. Nu ska jag sikta mot nya mål. Samma innehåll men nya mål. jag drömmer om en kväll med alla mina tre barn här i min lägenhet. Det har, på grund av mig, inte varit en sådan sedan 2006. Det är en lång tid. En väldigt lång tid. En evighet.
Men jag tror att den kommer. Jag är till och med övertygad om att den kommer. När det sker vet jag inte, men det är inte idag som är den dagen. Så idag så låter jag kroppen vara tung och slapp. Själen får sin näring av minnen från helgen och många, många helger tidigare. Elfsborg spelar och jag är på plats fast jag sitter här.
Jag har redan sovit lite, det var länge sedan jag sov på eftermiddagen. Nu sitter jag och lyssnar till hur Elfsborg spelar genom webbradion. Elden som är fotboll brinner men den är snarast en varm glöd än en sprakande brasa. Hunden sover på golvet. Idag har vi inte varit på några större äventyr och några lär det inte bli heller. Bara ut och gå runt kvarteret och sedan upp hit igen och sova. Tror jag. Man vet ju aldrig.
Önskan jag har i hjärtat är uppfylld. Nu ska jag sikta mot nya mål. Samma innehåll men nya mål. jag drömmer om en kväll med alla mina tre barn här i min lägenhet. Det har, på grund av mig, inte varit en sådan sedan 2006. Det är en lång tid. En väldigt lång tid. En evighet.
Men jag tror att den kommer. Jag är till och med övertygad om att den kommer. När det sker vet jag inte, men det är inte idag som är den dagen. Så idag så låter jag kroppen vara tung och slapp. Själen får sin näring av minnen från helgen och många, många helger tidigare. Elfsborg spelar och jag är på plats fast jag sitter här.
Jag kan få dig när du vill
Tick tack. Tiden rinner på. Livet försviner för varje sekund men det berör mig inte. Eller är det så att det inte berör mig? Som att vistas i den allra bästa av världar. Inuti, innanför jordskorpan. Långt nere där allt är vackrare än vackert.
Vi var ute och gick, jag och Kita. Över gruset som ligger om en matta på asfalten. Som vanligt så fungerade mina tankar som om de ville berätta något. De pockade på, ville berätta. Ville visa. Men jag sjunger inga visor. Jag bara trallar med.
Givetvis kom jag på en sådan där genial sak som jag vill hem och dela med mig av. Men eftersom blocket låg på köksbordet så glömde jag den när jag kom hem. Men då var den väl inte så genial då.
Vi stannade lite här och var. För att Kita ville lukta sig till vem som gått där före oss. Jag själv tänkte på hur min yngsta son fick mig att äntligen hänga upp skohornet på väggen i hallen. Någon som tagit mig två år. Två år när hammare och spik legat i ett skåp i köket men jag inte fått den berömda tummen ur. Jag tänkte på hur han rotade igenom mina saker, för att jag ville det, hur vi stod i källaren och äntligen började sortera mina passerade ting. Någon jag dragit mig för. Varför vet jag inte men den där snart 14 åriga mannen fick mig att vilja få ordning på allt utanpåverk.
Jag ber om den allra ödmjukaste ursäkt om jag låter dyster eller sorglig. För det är jag inte. Sprudlande glad och väldigt tillfreds. Men det är som att allt skalas av när jag sätter mig ned och skriver. Allt det där maniska som präglar mig. Alla svårigheter att tysta mina impulser. Kvar finns bara kärnan i det som jag känner. Tänker. Då finns det alltid något lite glåmigt kvar. När man släcker de levande ljusen slutar ögon att glittra och man ser bara själen på den man älskar.
Rena själar tror jag inte på. Däremot finns det en väldig massa vackra själar. Men det är en helt annan sak, för mig, inom mig. På något sätt, eller förresten, på alla sätt, tror jag att man måste förlora allt för att vinna världen. Jag är nästan säker på att jag har läst det där någonstans, men jag läser så mycket så jag vet inte vart. Eller om det var en text. Men nog känns det just som någon som passar in i min grundfilosofi.
De allra helaste människorna, de allra heligaste, är de som tappade huvudet någonstans för länge sedan och vant sig att leva med bara hjärtat som vägvisare.
Att möta min gamla klasskompis, han som var så udda att han var märklig men så snäll att ingen störde honom var underbart. Då, för länge sedan, på den där vidriga skolan jag gick på, då när jag gjorde mig omöjlig på grund av den där inneboende längtan jag har att aldrig bli accepterad, då när jag fick stryk och glåpord varje timma, var han en av väldigt få som försvarade mig. Några gånger när jag var så nere av skräck och trots så var det han och någon till som röt till. Han fick de där vidriga människorna att lämna mig ifred. Han bjöd på en cigarett och lite allämnt skitsnack. Sådana människor är satan så ovanliga. Allt för ovanliga.
Jag fyller snart, väldigt snart 40. Min vanliga reaktion för det där är att rygga bakåt. Inte vilja göra något åt det. Eftersom jag är så rädd för att ingen ska bry sig.
Jag har aldrig i hela mitt liv haft något födelsedagskalas. Inte som liten, inte som större, inte som vuxen och inte som söndrig. Inte för att jag är anspråkslös utan för den bottenlösa skräcken i att bjuda in människor och sedan sitta ensam med tre smörgåstårtor och 20 liter nybryggt kaffe.
Jag vet än inte hur min 40-årsdag blir. Men jag ska inte längre ducka för det. Blir jag bortglömd så blir jag och då vet jag.
Men. Kom ta min hand, en liten stund kan vi vara vänner.
Förresten. Om någon undrar vad de där videorna som jag envisas med att lägga i slutet på var och vartannat inlägg är till för? Jo, ibland så lyssnar jag och kommer på något att skriva. Ibland skriver jag och kommer på något att lyssna på. De är bara till för att göra inlägget komplett.
I detta fallet så skrev jag och kom på.
Vi var ute och gick, jag och Kita. Över gruset som ligger om en matta på asfalten. Som vanligt så fungerade mina tankar som om de ville berätta något. De pockade på, ville berätta. Ville visa. Men jag sjunger inga visor. Jag bara trallar med.
Givetvis kom jag på en sådan där genial sak som jag vill hem och dela med mig av. Men eftersom blocket låg på köksbordet så glömde jag den när jag kom hem. Men då var den väl inte så genial då.
Vi stannade lite här och var. För att Kita ville lukta sig till vem som gått där före oss. Jag själv tänkte på hur min yngsta son fick mig att äntligen hänga upp skohornet på väggen i hallen. Någon som tagit mig två år. Två år när hammare och spik legat i ett skåp i köket men jag inte fått den berömda tummen ur. Jag tänkte på hur han rotade igenom mina saker, för att jag ville det, hur vi stod i källaren och äntligen började sortera mina passerade ting. Någon jag dragit mig för. Varför vet jag inte men den där snart 14 åriga mannen fick mig att vilja få ordning på allt utanpåverk.
Jag ber om den allra ödmjukaste ursäkt om jag låter dyster eller sorglig. För det är jag inte. Sprudlande glad och väldigt tillfreds. Men det är som att allt skalas av när jag sätter mig ned och skriver. Allt det där maniska som präglar mig. Alla svårigheter att tysta mina impulser. Kvar finns bara kärnan i det som jag känner. Tänker. Då finns det alltid något lite glåmigt kvar. När man släcker de levande ljusen slutar ögon att glittra och man ser bara själen på den man älskar.
Rena själar tror jag inte på. Däremot finns det en väldig massa vackra själar. Men det är en helt annan sak, för mig, inom mig. På något sätt, eller förresten, på alla sätt, tror jag att man måste förlora allt för att vinna världen. Jag är nästan säker på att jag har läst det där någonstans, men jag läser så mycket så jag vet inte vart. Eller om det var en text. Men nog känns det just som någon som passar in i min grundfilosofi.
De allra helaste människorna, de allra heligaste, är de som tappade huvudet någonstans för länge sedan och vant sig att leva med bara hjärtat som vägvisare.
Att möta min gamla klasskompis, han som var så udda att han var märklig men så snäll att ingen störde honom var underbart. Då, för länge sedan, på den där vidriga skolan jag gick på, då när jag gjorde mig omöjlig på grund av den där inneboende längtan jag har att aldrig bli accepterad, då när jag fick stryk och glåpord varje timma, var han en av väldigt få som försvarade mig. Några gånger när jag var så nere av skräck och trots så var det han och någon till som röt till. Han fick de där vidriga människorna att lämna mig ifred. Han bjöd på en cigarett och lite allämnt skitsnack. Sådana människor är satan så ovanliga. Allt för ovanliga.
Jag fyller snart, väldigt snart 40. Min vanliga reaktion för det där är att rygga bakåt. Inte vilja göra något åt det. Eftersom jag är så rädd för att ingen ska bry sig.
Jag har aldrig i hela mitt liv haft något födelsedagskalas. Inte som liten, inte som större, inte som vuxen och inte som söndrig. Inte för att jag är anspråkslös utan för den bottenlösa skräcken i att bjuda in människor och sedan sitta ensam med tre smörgåstårtor och 20 liter nybryggt kaffe.
Jag vet än inte hur min 40-årsdag blir. Men jag ska inte längre ducka för det. Blir jag bortglömd så blir jag och då vet jag.
Men. Kom ta min hand, en liten stund kan vi vara vänner.
Förresten. Om någon undrar vad de där videorna som jag envisas med att lägga i slutet på var och vartannat inlägg är till för? Jo, ibland så lyssnar jag och kommer på något att skriva. Ibland skriver jag och kommer på något att lyssna på. De är bara till för att göra inlägget komplett.
I detta fallet så skrev jag och kom på.
Så stilla flyter Viskan
Jag är inte längre kreditvärdig. Men det behövs inte längre. Gods och gull är inget jag söker. Jag har allt jag behöver. Allt jag letat efter fanns hela tiden precis framför näsan på mig och nu har jag vaknat ur drömmen om ny bil och hus och pengar på banken och i fickan.
Helgen var fantastisk. Allt jag redan hade fanns där, mina djur, min lägenhet, ciggen och kaffet, musiken, böckerna och lusten att leva. Men efter det fick jag två gåvor på en och samma dag. Som om den där guden som jag inte tror på helt plötsligt blev sur och tänkte att "nu är jag trött på tjatet om att jag inte finns, nu ska jag allt visa att även jag kan vara god".
Jag fick besök av en gammal god skolkamrat med fru. Besök här i min lägenhet. Där jag suttit berusade och ensam så många gånger och från början trodde att livet var både över och förbi. Dricka kaffe och tjattra om allt och inget och bara vara "normal". Som om jag vore någon som faktiskt kan vara som folk.
Sen kom min yngsta son. För första gången på 5 år sov han över. Vi tjattrade och tjatade, gick på promenader med Kita, långt in i skogen och ständigt pratande. Vi tog en fika i den ombyggda kyrkan på höjden över Viskan. Tittade på Family guy, 2 och 1/2 män och åt och pratade och pratade.
Regnet hängde i luften men det märkte vi nog inte förrän vi märkte att hunden var alldeles smådroppig i pälsen.
Så den där känslan som jag har i bröstet var en smula ovanlig när den dök upp. Det tog ett tag innan jag insåg att jag är tacksam. Det tog ett tag innan jag fann att det inte var något fel av mig att vara tacksam. Att jag har rätt att vara det.
Inget är egentligen annorlunda än det var i torsdags. Förutom allt. Inuti mig är det samma sammelsurium av motstridiga känslor och splittergranater som ständigt briserar. Men det är helt ok. Jag är funtad så. En vandrande motsägelse.
Men, återigen men. Något håller på att hända. Det har hänt i ett år nu och för varje dag blir luften jag andas lite lättare och mer syrerik. Saker faller på plats. Kanske kan jag snart sätta fingret på vad som hänt och skynda på processen. Eller så får det bara rulla på och rulla på tills jag en dag sitter och finner mig själv vara så hel en människa kan bli. Det känns som att det inte är så långt dit längre.
I hela mitt vuxna liv har jag varit ack så rädd för döden. Vägrat, vägrar acceptera den som det slutliga målet. Den där rädslan har förlamat mig. Fått mig att vakna livrädd och somna svettig. Drivit mig till sinnesrubbad gräns och ibland över den. Min vän flaskan har satt sig ned bredvid mig och viskat i mitt öra att döden kanske inte kommer nå just mig om jag bara häller upp ännu ett glas. Om jag bara fortsätter jaga silver och guld och människors kärlek. Kanske kan jag då vara den enda människan, varelsen i tiden var den som överlever livet.
Så är det ju inte. Kanske är det så att den där första gången jag tänkte annorlunda än det flaskan viskade den allra första gryningen av mitt verkliga liv? Då när jag trött och slut lade mig ned för att inte stiga upp på flera år.
Det sägs att jag slösar med min tid. Att jag borde leva. Men det gör jag ju. På mitt sätt. Ju mindre jag lyssnar till andras röster, människor och flaskors, så finner jag att allt blir bättre.
Livet kära vän är något att gripa. Utifrån de händer man själv har.
Helgen var fantastisk. Allt jag redan hade fanns där, mina djur, min lägenhet, ciggen och kaffet, musiken, böckerna och lusten att leva. Men efter det fick jag två gåvor på en och samma dag. Som om den där guden som jag inte tror på helt plötsligt blev sur och tänkte att "nu är jag trött på tjatet om att jag inte finns, nu ska jag allt visa att även jag kan vara god".
Jag fick besök av en gammal god skolkamrat med fru. Besök här i min lägenhet. Där jag suttit berusade och ensam så många gånger och från början trodde att livet var både över och förbi. Dricka kaffe och tjattra om allt och inget och bara vara "normal". Som om jag vore någon som faktiskt kan vara som folk.
Sen kom min yngsta son. För första gången på 5 år sov han över. Vi tjattrade och tjatade, gick på promenader med Kita, långt in i skogen och ständigt pratande. Vi tog en fika i den ombyggda kyrkan på höjden över Viskan. Tittade på Family guy, 2 och 1/2 män och åt och pratade och pratade.
Regnet hängde i luften men det märkte vi nog inte förrän vi märkte att hunden var alldeles smådroppig i pälsen.
Så den där känslan som jag har i bröstet var en smula ovanlig när den dök upp. Det tog ett tag innan jag insåg att jag är tacksam. Det tog ett tag innan jag fann att det inte var något fel av mig att vara tacksam. Att jag har rätt att vara det.
Inget är egentligen annorlunda än det var i torsdags. Förutom allt. Inuti mig är det samma sammelsurium av motstridiga känslor och splittergranater som ständigt briserar. Men det är helt ok. Jag är funtad så. En vandrande motsägelse.
Men, återigen men. Något håller på att hända. Det har hänt i ett år nu och för varje dag blir luften jag andas lite lättare och mer syrerik. Saker faller på plats. Kanske kan jag snart sätta fingret på vad som hänt och skynda på processen. Eller så får det bara rulla på och rulla på tills jag en dag sitter och finner mig själv vara så hel en människa kan bli. Det känns som att det inte är så långt dit längre.
I hela mitt vuxna liv har jag varit ack så rädd för döden. Vägrat, vägrar acceptera den som det slutliga målet. Den där rädslan har förlamat mig. Fått mig att vakna livrädd och somna svettig. Drivit mig till sinnesrubbad gräns och ibland över den. Min vän flaskan har satt sig ned bredvid mig och viskat i mitt öra att döden kanske inte kommer nå just mig om jag bara häller upp ännu ett glas. Om jag bara fortsätter jaga silver och guld och människors kärlek. Kanske kan jag då vara den enda människan, varelsen i tiden var den som överlever livet.
Så är det ju inte. Kanske är det så att den där första gången jag tänkte annorlunda än det flaskan viskade den allra första gryningen av mitt verkliga liv? Då när jag trött och slut lade mig ned för att inte stiga upp på flera år.
Det sägs att jag slösar med min tid. Att jag borde leva. Men det gör jag ju. På mitt sätt. Ju mindre jag lyssnar till andras röster, människor och flaskors, så finner jag att allt blir bättre.
Livet kära vän är något att gripa. Utifrån de händer man själv har.
En bra dag helt klart
Ibland vaknar man och finner världen alldeles förtjusande. Strålande av sol och vänlighet. Som om inga problem finns eller kommer finnas någonsin. Det är rätt så trevligt att börja en dag på det sättet. Synnerligen trevligt. Kaffet smakar bättre än vanligt, hunden fäller nästan ingenting och katten drar sig mot benen där man står och drar in den friska luften från ett öppet köksfönster.
Idag är en sådan dag. När allt klaffar och stämmer. En dag fylld med känslan av att leva i en god värld.
Eftersom jag väntar besök idag så får jag nog dammsuga lite. Mer blir det inte. Jo, du såg rätt. Besök till mitt enkla hem. Först en gammal god vän med vidhängande äkta hälft som kommer och besöker en gammal man och sedan min yngsta son som förbarmat sig över sin enkla fader och brakar in i mitt hem.
Med tanke på att jag haft sidådär 10 besök sedan jag flyttade in för 2 år sedan så känns det som rena rama invasionen. Inte illa alls. Inte illa på något sätt.
Men före allt det där dammsugandet så ska jag ta jycken på en liten runda ute i det vackra vädret.
Livet är banne mig inte alls så pjåkigt en solig aprildag som det är en regning novemberdito.
Idag är en sådan dag. När allt klaffar och stämmer. En dag fylld med känslan av att leva i en god värld.
Eftersom jag väntar besök idag så får jag nog dammsuga lite. Mer blir det inte. Jo, du såg rätt. Besök till mitt enkla hem. Först en gammal god vän med vidhängande äkta hälft som kommer och besöker en gammal man och sedan min yngsta son som förbarmat sig över sin enkla fader och brakar in i mitt hem.
Med tanke på att jag haft sidådär 10 besök sedan jag flyttade in för 2 år sedan så känns det som rena rama invasionen. Inte illa alls. Inte illa på något sätt.
Men före allt det där dammsugandet så ska jag ta jycken på en liten runda ute i det vackra vädret.
Livet är banne mig inte alls så pjåkigt en solig aprildag som det är en regning novemberdito.
Nästan vuxen?
Det finns, någonstans, någon för just mig. En så märklig tanken. Trösterik och full med oro. Hur ska jag finna den där personen när jag inte funnit mig själv? Fast det är väl det som är grejen. Det gör jag ju inte. För en del är det lättare att blunda när de går i öknen men jag vill gärna se hur långt jag kan se och vad jag finner på vägen dit. När man väl kommit dit så tar man fäste på ett nytt mål och även om man går i cirklar så går man i alla fall. Bättre än att vara stilla.
För varje löfte jag ger bryter jag två. Bryter vartenda ben in dem till de bara är stenkross på marken. Lyssnar till krasandet när jag gör över dem. Ständigt vårgrus i mitt liv.
Luften som strömmar in i min lägenhet är lite kylig men ny. Höga klara tankar, låga grumliga känslor. Tanke, känsla, handling. Är det inte mer som styr människans liv? Saknas det inte något? Drömmar, ande, väsen? Idag ska jag hylla, ägna mig åt, det enkla. Slänga det komplicerade genom fönstren och skygga inför det svåra.
Det lätta är det sköna, det vackra, det som gör att man orkar, vill, måste kasta sig ut bland det svåra. Ying och Yang och allt det där som människor pratat om sedan vår ras först kom längre än att bara grymta.
På något sätt är jag snart vuxen.
För varje löfte jag ger bryter jag två. Bryter vartenda ben in dem till de bara är stenkross på marken. Lyssnar till krasandet när jag gör över dem. Ständigt vårgrus i mitt liv.
Luften som strömmar in i min lägenhet är lite kylig men ny. Höga klara tankar, låga grumliga känslor. Tanke, känsla, handling. Är det inte mer som styr människans liv? Saknas det inte något? Drömmar, ande, väsen? Idag ska jag hylla, ägna mig åt, det enkla. Slänga det komplicerade genom fönstren och skygga inför det svåra.
Det lätta är det sköna, det vackra, det som gör att man orkar, vill, måste kasta sig ut bland det svåra. Ying och Yang och allt det där som människor pratat om sedan vår ras först kom längre än att bara grymta.
På något sätt är jag snart vuxen.
Inga råd
Lagar, förordningar och vett och etikett och streckoder styr våra liv, tillvaron förädlas däreigenom har någon fått för sig och det är rent vett att tycka just så, just nu. Vem som står för vettet, vem som trycker etiketterna och vem som köpt maskinen frangår inte av manualen. Det bara är som det är med det där.
Bryter man mot något av allt det där så finner man sig snabbt infångad, inlåst och bortglömd. Det finns inga gitarriff som kan frigöra en fångad kropp. Att sedan själen alltid kan flyga fritt och lojt är en helt annan sak. Själen har en nonstick-yta där inga klisterlappar kan fastna.
Smutsfläckar på mina möbler, brun gegga i buken och kanske jag flyga om jag bara sluter ögonen och glömmer av att titta. Det finns ändå inget annat man kan göra när man inte ser. För varje gång människor drar ett andetag slutar någon annan leva i luften. Faller precis så som man ska göra för att det ska se elegant ut.
Fann jag saker i min byrå skulle jag skänka bort dem. Ge dem till någon med vitare tänder och mera lådor. Men alla möbler jag har är tomma, det ekar däri.
Bryter man mot något av allt det där så finner man sig snabbt infångad, inlåst och bortglömd. Det finns inga gitarriff som kan frigöra en fångad kropp. Att sedan själen alltid kan flyga fritt och lojt är en helt annan sak. Själen har en nonstick-yta där inga klisterlappar kan fastna.
Smutsfläckar på mina möbler, brun gegga i buken och kanske jag flyga om jag bara sluter ögonen och glömmer av att titta. Det finns ändå inget annat man kan göra när man inte ser. För varje gång människor drar ett andetag slutar någon annan leva i luften. Faller precis så som man ska göra för att det ska se elegant ut.
Fann jag saker i min byrå skulle jag skänka bort dem. Ge dem till någon med vitare tänder och mera lådor. Men alla möbler jag har är tomma, det ekar däri.
Ingenting någonsin
Så har jag äntligen fått sova mer än 4 timmar. Självfallet sker det hela en dag när hela världen är i sin allra mest skinande och vackra klänning, mel solrosor och tunn, tunn brun färg i ansiktet. Jag hade en inbjudan till att spendera en stund med glada människor vid en sjö, dricka nykokt kaffe och passa på att bara vara en stund. Så klart, självfallet, på alla sätt som det brukar, så sov jag istället. Dumt, återigen dumt.
Kita har ont i ett ben. Vi har nog gått lite för mycket de senaste dagarna. För att jag ska hålla alla demoner och skräp ifrån mig själv. För att det är skönare att gå och bara fortsätta när fötterna värker och benhinnorna brinner och sticker än att låta tankarna skölja över ryggraden.
Missförstå mig gärna om du vill. Det rör mig inte i ryggen. Men jag är på inga sätt olycklig. Alls faktiskt. Jag har det bra. Så bra. Men fasen jag nyss gick in i har gått över till en annan. En där jag sitter eller går eller ligger eller hoppar medan jag tittar mig själv långt, långt in i själen och finner att det finns saker jag inte borde göra, många saker jag måste göra och en del som jag absolut inte skulle ha gjort. Det är lika intressant som frustrerande.
Nu när dagen snart gått och jag sitter kvar så är det väl dags att ta sig ut i all den där solen och omge sig med fågelkvitter och kanske den där omöjliga känslan av att vara total odödlig, faktiskt tro på att själen alltid har funnits och alltid kommer finnas, långt efter att alla solar har släckts och evig natt har sänkt sig.
Kita har ont i ett ben. Vi har nog gått lite för mycket de senaste dagarna. För att jag ska hålla alla demoner och skräp ifrån mig själv. För att det är skönare att gå och bara fortsätta när fötterna värker och benhinnorna brinner och sticker än att låta tankarna skölja över ryggraden.
Missförstå mig gärna om du vill. Det rör mig inte i ryggen. Men jag är på inga sätt olycklig. Alls faktiskt. Jag har det bra. Så bra. Men fasen jag nyss gick in i har gått över till en annan. En där jag sitter eller går eller ligger eller hoppar medan jag tittar mig själv långt, långt in i själen och finner att det finns saker jag inte borde göra, många saker jag måste göra och en del som jag absolut inte skulle ha gjort. Det är lika intressant som frustrerande.
Nu när dagen snart gått och jag sitter kvar så är det väl dags att ta sig ut i all den där solen och omge sig med fågelkvitter och kanske den där omöjliga känslan av att vara total odödlig, faktiskt tro på att själen alltid har funnits och alltid kommer finnas, långt efter att alla solar har släckts och evig natt har sänkt sig.
Dom säger att jag varit trasig
Aldrig har jag varit hel
Dom säger det är nåt med benen
men ingenting har någonsin
varit mer fel
Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är nåt med hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag
Dom säger jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar
Samtal med en busschaffuför
Hur jag än gör, hur jag än vaknar i morgon. Hur jag än sovit och hur jag än kastat mina kuddar och täcket över rummet kommer jag veta att jag ändå kan vara något jag faktiskt är. För varje sekund närmar jag mig den som jag hela tiden drömt om. Idolen som hela tiden har bott i mig. Honom som jag kan slå mig ner med och ta en kopp kaffe med, honom som kan se sig själv i mina ögon och veta att han och jag är mig.
Ignorans är aldrig ett gott tecken. Men att ignorera sig själv är en katastrof. Att dela upp sig själv i önsvärd och icke sådan. Så fånigt. Så när man går på den där bussen i den djupaste söder och året är 1952 och huden är vit men själen svart, vart fan ska man sätta sig då? Längst fram eller längst bak? Splittra sig själv och hoppas att ingen märker att man blöder?
Nä, det får vara slut på det där nu. Eller om inte nu så sen. Are.
Ignorans är aldrig ett gott tecken. Men att ignorera sig själv är en katastrof. Att dela upp sig själv i önsvärd och icke sådan. Så fånigt. Så när man går på den där bussen i den djupaste söder och året är 1952 och huden är vit men själen svart, vart fan ska man sätta sig då? Längst fram eller längst bak? Splittra sig själv och hoppas att ingen märker att man blöder?
Nä, det får vara slut på det där nu. Eller om inte nu så sen. Are.
Lilla Ego sitt still
Varje dag, varje morgon, eller om det är kväll, när man vaknar vill man kunna leva med sig själv. De där dagarna kommer oftare och oftare. Men allt för sällan. Mina val är bara mina men fan vad jag väljer fel. Du vet, när man tittar sig i spegeln vill man se annat än ojämn hy och glåmiga ögon. Det finns en lust att möta sin spegelbild med annat än förakt. En glimt, någonstans. En gnista. Något som gör att man kan finna ro i att allt det där andra man ser bara är utanpåverk.
Men som elak människa är det svårt det där. Som elak människa är det så svårt att det nästan är totalt omöjligt. Förunderligt svårt. Så vidrigt svårt att man inte ens orkar veta vart allt kommer ifrån. Men sluta lyssna, jag mår bra. Jag vill så gärna vara den snälla, sälla, glada människa jag vet bor i mig. Men det slutar alltid med krossat glas och krossat humör och krossad glädje och krossad självkänsla och hårda kantiga ord.
Jag bad, nästan på de knän jag stod på, att låt mig inte göra något vi kommer ångra. Men återigen. Mina val, mina beslut. Man kan älska varandra och ändå sluta med att blanda tårar och skrik. Dörrar som slängs igen och trappor som stegas nedför. Regnvåta gator och fjolårslöv och doften av en gummifabrik som är nedlagd för 20 år sedan men ständigt, fortfarande, stinker av kimrök och gummi och svetten från alla de som är döda nu.
Så alla bilder vi bär med oss är kanske falska? Eller så är de bara det vi vill se, så gärna. Så hellre än att se något annat, kanske sanningen?
Men som elak människa är det svårt det där. Som elak människa är det så svårt att det nästan är totalt omöjligt. Förunderligt svårt. Så vidrigt svårt att man inte ens orkar veta vart allt kommer ifrån. Men sluta lyssna, jag mår bra. Jag vill så gärna vara den snälla, sälla, glada människa jag vet bor i mig. Men det slutar alltid med krossat glas och krossat humör och krossad glädje och krossad självkänsla och hårda kantiga ord.
Jag bad, nästan på de knän jag stod på, att låt mig inte göra något vi kommer ångra. Men återigen. Mina val, mina beslut. Man kan älska varandra och ändå sluta med att blanda tårar och skrik. Dörrar som slängs igen och trappor som stegas nedför. Regnvåta gator och fjolårslöv och doften av en gummifabrik som är nedlagd för 20 år sedan men ständigt, fortfarande, stinker av kimrök och gummi och svetten från alla de som är döda nu.
Så alla bilder vi bär med oss är kanske falska? Eller så är de bara det vi vill se, så gärna. Så hellre än att se något annat, kanske sanningen?
Någon hade sagt att jag var feg
Lilla Ego fy skäms
Att Jag alltid stod där bakom och höll med
Sanningen känns
Jag har skuggat dig i kylan
en hel dag
för att lämna tillbaks
den undanflykt
som Jag stal
Tar 2:an sitter ensam längst bak
Lilla Ego sitt still
Jag har gått i dina fotspår hela dan
till Hagnesta Hill
Den första snön har fallit allt är halt
och min halsduk blev kvar
på en hållplats
utanför stan...
Jag samlar allt mitt mod där vid allén
Lilla Ego har rymt
Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
som barn var jag grym
Den här känslan som Jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som Du...
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred
Lilla Ego fy skäms
Att Jag alltid stod där bakom och höll med
Sanningen känns
Jag har skuggat dig i kylan
en hel dag
för att lämna tillbaks
den undanflykt
som Jag stal
Tar 2:an sitter ensam längst bak
Lilla Ego sitt still
Jag har gått i dina fotspår hela dan
till Hagnesta Hill
Den första snön har fallit allt är halt
och min halsduk blev kvar
på en hållplats
utanför stan...
Jag samlar allt mitt mod där vid allén
Lilla Ego har rymt
Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
som barn var jag grym
Den här känslan som Jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som Du...
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred
Tidig morgon
Jag har ägnat kvällen åt att leka brandman. Fast precis tvärtom. Gått in in en situation jag visste var brännhet, där jag skulle ställa till det på alla sätt för mig och för någon annan och hur släcker jag elden? Så klart genom att hälla bensin på lågorna. Det vore ju inte jag om det inte vore så. Dum, dum, dum. Återigen dum.
Fan vad lättare allt hade varit om jag stannat hemma, suttit och grenslat InterNet och bara varit i lugn och ro istället för att ränna stan runt och göra dåliga saker värre. Man kan inte skälla någon till lycka. Fast det är liksom min lilla signaturmelodi. Hade den funnits på YouTube så hade jag lagt ut den men den finns bara i mig. Som tur är.
Men det mesta med kvällen har varit bra. Återigen, upp och ner och hit och dit och ingen som helst jävla ordning på något alls. Det var bara sista 20 minuterna som både jag och andra klarat sig utan. Innan dess var allt perfekt. Men det var ju just det som det inte fick bli igen. "Säg vad du tänker". För en gångs skull vägrade jag. För att skydda mig och andra. Men allt sprack, som en fisk som man lägger i press.
Promenaden hem blev så lagom kvalfylld. Så lagom kul. Så lagom allt förutom så lagom varm. Jag och Kita träffade på en stackare som gått alldeles vilse i världen. Full som ett ägg var han och en smula desperat. Ville bara hem. Han trodde sig ha gått omkring i timmar och hade ingen som helst aning om vart han var. Efter en kväll hos en vän som blev allt för otrevlig så sökte han sin egna säng men fann bara gator och hus och ingenting. Så jag hjälpte honom att ringa till taxi och att sätta sig på en busshållplats där taxin skulle finna honom. Så hjälpsam, så trevlig, så överjävligt snäll.
Men frågan är vem som var mest vilse? Han eller jag? Troligen så var jag betydligt längre hemmifrån än han någonsin kommer vara. För när hjärtat har gått vilse så finner man inget ens med GPS. Men det var inte jag som bad om hjälp, inte jag som gav min mobil åt en främling med bönen om att ringa till taxi. Så vem var mest vilsen som sagt?
Nä vänner och ovänner, kända och okända och alla ni som bara snubblat in här och fullständigt skiter i allt. Den här dagen var ingen av mina höjdpunkter i livet. Allt kunde blivit bra men som vanligt så brann det till och jag var tvungen att fly elden genom att kasta mig rakt in i den. Den dagen jag väl känner mig själv så kommer jag nog att vara rätt missnöjd med min nya bekantskap.
Fan vad lättare allt hade varit om jag stannat hemma, suttit och grenslat InterNet och bara varit i lugn och ro istället för att ränna stan runt och göra dåliga saker värre. Man kan inte skälla någon till lycka. Fast det är liksom min lilla signaturmelodi. Hade den funnits på YouTube så hade jag lagt ut den men den finns bara i mig. Som tur är.
Men det mesta med kvällen har varit bra. Återigen, upp och ner och hit och dit och ingen som helst jävla ordning på något alls. Det var bara sista 20 minuterna som både jag och andra klarat sig utan. Innan dess var allt perfekt. Men det var ju just det som det inte fick bli igen. "Säg vad du tänker". För en gångs skull vägrade jag. För att skydda mig och andra. Men allt sprack, som en fisk som man lägger i press.
Promenaden hem blev så lagom kvalfylld. Så lagom kul. Så lagom allt förutom så lagom varm. Jag och Kita träffade på en stackare som gått alldeles vilse i världen. Full som ett ägg var han och en smula desperat. Ville bara hem. Han trodde sig ha gått omkring i timmar och hade ingen som helst aning om vart han var. Efter en kväll hos en vän som blev allt för otrevlig så sökte han sin egna säng men fann bara gator och hus och ingenting. Så jag hjälpte honom att ringa till taxi och att sätta sig på en busshållplats där taxin skulle finna honom. Så hjälpsam, så trevlig, så överjävligt snäll.
Men frågan är vem som var mest vilse? Han eller jag? Troligen så var jag betydligt längre hemmifrån än han någonsin kommer vara. För när hjärtat har gått vilse så finner man inget ens med GPS. Men det var inte jag som bad om hjälp, inte jag som gav min mobil åt en främling med bönen om att ringa till taxi. Så vem var mest vilsen som sagt?
Nä vänner och ovänner, kända och okända och alla ni som bara snubblat in här och fullständigt skiter i allt. Den här dagen var ingen av mina höjdpunkter i livet. Allt kunde blivit bra men som vanligt så brann det till och jag var tvungen att fly elden genom att kasta mig rakt in i den. Den dagen jag väl känner mig själv så kommer jag nog att vara rätt missnöjd med min nya bekantskap.
Hör du mina knackningar?
Egentligen har jag väldigt bråttom. Men just nu har jag städat in mig i ett hörn och som av en händelse så är det hörnet inget hörn allt utan framför datorn. Men medan golvet torkar så kan jag sätta mig ned och lyssna på musik och ha det så där bra som man faktiskt kan ha det där man själv befinner sig.
Glädje. Funderar på det. Vad det är som gör människor glada. Alltså, jo, jag fattar. Alla blir inte glada av samma sak. Gudskelov. Själv gillar jag Peter Sellers och Autsin Powers och Jim Carey och en kall god öl. En del, rätt många kan jag tro, tycker att det där är förfärligt. Men det är ju knappast mitt problem och förresten har det inte med saken att göra.
Musik kan göra de flesta glada har jag märkt. Alla har någon låt eller populärorkester som gör dem alldeles varma i bröstet. För mig så ändrar det där sig allt som oftast även om jag har mina favoriter... ja ni vet vid det här laget så jag ska inte mala om dem igen.
Men just nu så fångades mitt öra av en spceiellt låt. Både för att den började så bra men även för att de verkar ha så förbannat roligt när de spelar. Jag är inte alls säker på att de hade det. Men för mig låter det som att de inte vill vara någon annanstans än just i den studion precis då. Även om det vimlar av pålägg och kanaler och fan och hans moster. Men det är väl lite som om jag finner en bra text i mig. Då blir jag alldels glad och skuttig. Även om texten i själv är jättedyster.
Så jag tror nog att den där samlingen människor som spelade in detta mådde kanon.
Glädje. Funderar på det. Vad det är som gör människor glada. Alltså, jo, jag fattar. Alla blir inte glada av samma sak. Gudskelov. Själv gillar jag Peter Sellers och Autsin Powers och Jim Carey och en kall god öl. En del, rätt många kan jag tro, tycker att det där är förfärligt. Men det är ju knappast mitt problem och förresten har det inte med saken att göra.
Musik kan göra de flesta glada har jag märkt. Alla har någon låt eller populärorkester som gör dem alldeles varma i bröstet. För mig så ändrar det där sig allt som oftast även om jag har mina favoriter... ja ni vet vid det här laget så jag ska inte mala om dem igen.
Men just nu så fångades mitt öra av en spceiellt låt. Både för att den började så bra men även för att de verkar ha så förbannat roligt när de spelar. Jag är inte alls säker på att de hade det. Men för mig låter det som att de inte vill vara någon annanstans än just i den studion precis då. Även om det vimlar av pålägg och kanaler och fan och hans moster. Men det är väl lite som om jag finner en bra text i mig. Då blir jag alldels glad och skuttig. Även om texten i själv är jättedyster.
Så jag tror nog att den där samlingen människor som spelade in detta mådde kanon.
Innanför skalet ruttnar allt sakta
Jag får inget gjort. Vankar av och ann i lägenheten och fundera på att jag borde städa, gud vad jag borde städa, att jag är hungrig och finner kyl, frys och skafferi tomt. Spankulerar fram och tillbaka, tittar till katten som som sover i "sin" fåtölj, hunden som sover bakom sängen, tittar ut genom fönstret och finner världen avståndstagande. Lurar lite på att spela lite gitarr men orkar inte. Lyssnar på musik och försöker desperat synka mobilen med datorn.
En dag bland alla andra. En dag mitt i livet, 25 dagar innan min 40-års dag och jag kan inte bestämma mig för om det känns väldigt mycket vuxet eller bara är ännu en födelsedag i raden. För jag har liksom samma känsla i mig inför siffran som jag hade när jag var 19 år. Att det är förfärligt gammalt att vara 40. Men ändå känner jag mig inte som förfärligt gammal. Lite konstig kanske men inte gammal. Inte alls. Inte ens vuxen.
Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta och folk jag gick i skolan med som inte längre bygger karriärer eller familjer eller liv utan är mitt inne i allt det där. Så vad ska jag då göra med mitt liv? Planlös, familjelös och sorglös. Jo, jag har mina barn. Det har man alltid. Men de är stora nu. De behöver inte längre tröstas, inte av mig i alla fall. Mitt jobb är något jag ser på avstånd. Som något på ett vykort.
Fast jag känner hur jag stelnat. I tanke och kropp. Det gör ont lite här och var, jag söker inte nya upplevelser på samma sätt längre. När jag drar igång Spottan så hamnar jag sällsamt ofta på det jag redan känner till. Det är inget jag planerat eller ens vill. Det bara blir så. När jag söker litteratur så drar jag mig åt de gamla välkända författarna. Inte som när jag var yngre och läste en bok bara för att det var just en bok. Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Det känns å andra sidan rätt så avslappnat. Som ett varmt bad, det där att lägga ner sig i gamla välkända saker som är förknippade med så många minnen.
Jag undrar hur det är att vara 80 år? Är det den här processen som sakta fortgår och som gör att man en dag känner att man är färdig med livet. Det där jag sett så många gånger i mitt yrke. Hur människor förnöjsamt lägger sig ner och bara slutar leva. Inte för att de måste men för att de vill. För att de till och med ibland är nyfikna på vad som kommer ske när de sluter ögonen för den allra sista gången.
Näe. Det lät väl en smula dystert detta märker jag. Men jag menar inte att jag är där. Inte alls. Men ändå. Jag hoppas att jag slutar mitt liv i lugn och ro som en gammal man som är redo att ta nästa steg och inte som en människa som är så rädd så rädd. Jag har varit rädd tillräckligt mycket som det är tycker jag.
En dag bland alla andra. En dag mitt i livet, 25 dagar innan min 40-års dag och jag kan inte bestämma mig för om det känns väldigt mycket vuxet eller bara är ännu en födelsedag i raden. För jag har liksom samma känsla i mig inför siffran som jag hade när jag var 19 år. Att det är förfärligt gammalt att vara 40. Men ändå känner jag mig inte som förfärligt gammal. Lite konstig kanske men inte gammal. Inte alls. Inte ens vuxen.
Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta och folk jag gick i skolan med som inte längre bygger karriärer eller familjer eller liv utan är mitt inne i allt det där. Så vad ska jag då göra med mitt liv? Planlös, familjelös och sorglös. Jo, jag har mina barn. Det har man alltid. Men de är stora nu. De behöver inte längre tröstas, inte av mig i alla fall. Mitt jobb är något jag ser på avstånd. Som något på ett vykort.
Fast jag känner hur jag stelnat. I tanke och kropp. Det gör ont lite här och var, jag söker inte nya upplevelser på samma sätt längre. När jag drar igång Spottan så hamnar jag sällsamt ofta på det jag redan känner till. Det är inget jag planerat eller ens vill. Det bara blir så. När jag söker litteratur så drar jag mig åt de gamla välkända författarna. Inte som när jag var yngre och läste en bok bara för att det var just en bok. Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Det känns å andra sidan rätt så avslappnat. Som ett varmt bad, det där att lägga ner sig i gamla välkända saker som är förknippade med så många minnen.
Jag undrar hur det är att vara 80 år? Är det den här processen som sakta fortgår och som gör att man en dag känner att man är färdig med livet. Det där jag sett så många gånger i mitt yrke. Hur människor förnöjsamt lägger sig ner och bara slutar leva. Inte för att de måste men för att de vill. För att de till och med ibland är nyfikna på vad som kommer ske när de sluter ögonen för den allra sista gången.
Näe. Det lät väl en smula dystert detta märker jag. Men jag menar inte att jag är där. Inte alls. Men ändå. Jag hoppas att jag slutar mitt liv i lugn och ro som en gammal man som är redo att ta nästa steg och inte som en människa som är så rädd så rädd. Jag har varit rädd tillräckligt mycket som det är tycker jag.
När man firar något
Det där med att sova verkar vara något jag får vänta med till tills jag blir sövd eller nått. De vanliga 4 timmarna är avklarade. Det känns inte helt gott får jag erkänna. Men det är som det är och det ena med det andra. Tanken är väl att man ska vakna när man är redo för det och då är jag väl redo efter 4 timmar dårå.
Igår var ännu en sådan där märklig dag som jag tycker varje dag är nu för tiden. Högt och lågt nästa samtidigt. Faen vet hur det går till. Gott var att vara ute med Kita, hunden, att vandra genom staden i duggregnet och bara finnas till. Gott var, sannerligen gott var det med, att jag fick en mobil av en av mina allra käraste vänner.
Ni vet. Man har bekanta, man har vänner, det finns givetvis även goda vänner. Sen finns de där som man inte kan placera in i något fack. De som liksom svävar mellan blod och luft. De som liksom alltid finns där, som balans och motvikt till att det dåliga i livet. De som man kan vara ifrån i kanske år men som när man sedan träffar dem igen så plockar man bara upp från förra gången. De som förlåter och giver. Så jag blev inte bara glad utan även stolt över att jag är hedrad med en sådan vän.
Staden var full av folk som handlade mat och saker de inte har råd med i ett töcken av religiositet som ingen känner och som slutar med att alla är sura på varandra för att det är så jävla trångt. Varje gång vi firar en högtid som har sin grund i vår statsreligion undrar jag varför vi är så rädda för andra religoner. Med tanke på att vi måste vara ett av de mest avkristnade folket i världen. Det kommer ju knappast att bli fullt i kyrkorna i påsk heller. De enda gångerna vi går dit är ju när ungarna sjunger julsånger och vid skolavslutningen. Vad nu sommarlov har med Jesus att göra.
Nog om det.
Gott var även att ta en promenad på min gamla område, kommundelen Sjöbo. När jag gick där med hunden så fann jag mig tämligen fort försjunken i en massa gamla minnen. Mina minnen börjar så sakteliga bli gamla märker jag. Jag gick där med Kita och kom på att det är sisådär 27 år sedan jag senast gick med en hund där. Vår norska buhund Zita. Jo, jag vet, Zita, Kita. Bara en sådan sak fick det att rulla i skallen på mig.
Så vi gick där och knatade förbi den där dungen där jag och Zita brukade gå till på morgonen innan jag gick till skolan. Minnen är märkliga ting. För en stund var jag på på precis samma plats men 30 år tidigare. Hur det går till vet jag inte men hjärnan är en delikat sak. Ett under på alla sätt. Märkligt nog ser allt ut som det gjorde då, nästan. De har rensat dungen, gallrat heter det väl. Gardinerna i fönstren på husen omkring är kanske annourlunda men himlen har precis samma moln.
Efter den där lilla nostaligsemestern så gick vi till kära mor. För hon har gått från tant mamma till kära mor. Kanske är det avståndet som gör det men jag gissar nog allt att det mer har att göra med att hon blivit gammal. På riktigt. Det känns.... inte så bra faktiskt. Hon har ju alltid funnits där. Ända sedan mina celler började dela sig. Alltid och ständigt. Vi har grälat om allt och inget, gång på gång. Två otroligt envisa människor som när de väl bestämt sig sällan går att rubba med förnuftiga argument.
Men där jag tidigare har kunnat gräla utan dåligt samvete eftersom hon varit en så stark människa så vet jag inte hur jag skulle kunna säga emot henne ens om hon sade åt mig att låta det brinna i håret. Sorgligt, men hjärtat tickar på och allt går vidare oavsett vad man vill.
Det riktigt roliga var att när jag gick ut för att hämta den där mobilens så ville mor att jag skulle lämna kvar Kita och när jag kom tillbaka så var de de allra bästa av vänner. Djur kan vara en sådan underbar tröst. Föresten, varför delar man in djuren i människor och övriga djur, som om de andra är lite mindre värda än oss högstående kloka människor? Vi som inte jagar för att få mat utan för att det är kul att döda. Vi som inte slåss med den vi är sura på utan kallar in arméer som kan meja ner vandra medan de som är sura sitter i trygga palats. Vi som köper pengar och säljer luft.
Skit samma. Det finna andra dagar att fundera på det där.
Efter besöker hos morsan, eh, kära mor, så tog vi bussen till en affär för att handla lite kraffs. När jag kom ut så väntade Kita snällt och tålmodigt men blev en smula exalterad när vi skulle gå. Som hon brukar göra. I det läget är man allt tvungen att höja rösten en smula eftersom hon helt plötsligt fått svårartad vax i öronen, ett anfall av dövhet.
Döm då om min förvåning när en kärr... en dam med sina osnutna ungar börjar yla om att jag minsan var en riktig elaking och borde äta vatten och torrt bröd resten av livet eftersom hunden fick utstå detta elände. Orkar jag med sådant? Nä, inte så. Mitt svar blev att gå vidare med jycken glatt viftande på svansen bredvid mig. Döm då om precis samma förvåning som förra gången när kärri... damen ylade om att man minsan skulle vara snäll mot sina djur och att det var då jag inte.
Kort sagt så sade jag åt henne att man ska hålla käkarna i styr innan man uttalar sig om sådant man inte vet något om. Fast måhånda en smula bryskare i tonfallet.
Visst. Det är bra att människor reagerar. Det kan aldrig vara fel. Egentligen. Men ärligt talat. Skulle jag resonerat med hunden i några dagar tills hon inte längre ville springa rakt ut bland bilarna på parkeringen?
Nä sånt orkar jag fan inte med alls. Inte alls.
Tja. Sen tog kvällen över, natten tog vid och nu är det redan eftermiddag dagen efter. Hur det där går till eller om dagarna ens hänger ihop längre vet jag inte. Just nu bryr jag mig inte ett skvatt. Men kanske gör jag det i morgon eller redan om 10 minuter.
Det kanske är det där som gör att livet hänger ihop? Att man aldrig vet.
Igår var ännu en sådan där märklig dag som jag tycker varje dag är nu för tiden. Högt och lågt nästa samtidigt. Faen vet hur det går till. Gott var att vara ute med Kita, hunden, att vandra genom staden i duggregnet och bara finnas till. Gott var, sannerligen gott var det med, att jag fick en mobil av en av mina allra käraste vänner.
Ni vet. Man har bekanta, man har vänner, det finns givetvis även goda vänner. Sen finns de där som man inte kan placera in i något fack. De som liksom svävar mellan blod och luft. De som liksom alltid finns där, som balans och motvikt till att det dåliga i livet. De som man kan vara ifrån i kanske år men som när man sedan träffar dem igen så plockar man bara upp från förra gången. De som förlåter och giver. Så jag blev inte bara glad utan även stolt över att jag är hedrad med en sådan vän.
Staden var full av folk som handlade mat och saker de inte har råd med i ett töcken av religiositet som ingen känner och som slutar med att alla är sura på varandra för att det är så jävla trångt. Varje gång vi firar en högtid som har sin grund i vår statsreligion undrar jag varför vi är så rädda för andra religoner. Med tanke på att vi måste vara ett av de mest avkristnade folket i världen. Det kommer ju knappast att bli fullt i kyrkorna i påsk heller. De enda gångerna vi går dit är ju när ungarna sjunger julsånger och vid skolavslutningen. Vad nu sommarlov har med Jesus att göra.
Nog om det.
Gott var även att ta en promenad på min gamla område, kommundelen Sjöbo. När jag gick där med hunden så fann jag mig tämligen fort försjunken i en massa gamla minnen. Mina minnen börjar så sakteliga bli gamla märker jag. Jag gick där med Kita och kom på att det är sisådär 27 år sedan jag senast gick med en hund där. Vår norska buhund Zita. Jo, jag vet, Zita, Kita. Bara en sådan sak fick det att rulla i skallen på mig.
Så vi gick där och knatade förbi den där dungen där jag och Zita brukade gå till på morgonen innan jag gick till skolan. Minnen är märkliga ting. För en stund var jag på på precis samma plats men 30 år tidigare. Hur det går till vet jag inte men hjärnan är en delikat sak. Ett under på alla sätt. Märkligt nog ser allt ut som det gjorde då, nästan. De har rensat dungen, gallrat heter det väl. Gardinerna i fönstren på husen omkring är kanske annourlunda men himlen har precis samma moln.
Efter den där lilla nostaligsemestern så gick vi till kära mor. För hon har gått från tant mamma till kära mor. Kanske är det avståndet som gör det men jag gissar nog allt att det mer har att göra med att hon blivit gammal. På riktigt. Det känns.... inte så bra faktiskt. Hon har ju alltid funnits där. Ända sedan mina celler började dela sig. Alltid och ständigt. Vi har grälat om allt och inget, gång på gång. Två otroligt envisa människor som när de väl bestämt sig sällan går att rubba med förnuftiga argument.
Men där jag tidigare har kunnat gräla utan dåligt samvete eftersom hon varit en så stark människa så vet jag inte hur jag skulle kunna säga emot henne ens om hon sade åt mig att låta det brinna i håret. Sorgligt, men hjärtat tickar på och allt går vidare oavsett vad man vill.
Det riktigt roliga var att när jag gick ut för att hämta den där mobilens så ville mor att jag skulle lämna kvar Kita och när jag kom tillbaka så var de de allra bästa av vänner. Djur kan vara en sådan underbar tröst. Föresten, varför delar man in djuren i människor och övriga djur, som om de andra är lite mindre värda än oss högstående kloka människor? Vi som inte jagar för att få mat utan för att det är kul att döda. Vi som inte slåss med den vi är sura på utan kallar in arméer som kan meja ner vandra medan de som är sura sitter i trygga palats. Vi som köper pengar och säljer luft.
Skit samma. Det finna andra dagar att fundera på det där.
Efter besöker hos morsan, eh, kära mor, så tog vi bussen till en affär för att handla lite kraffs. När jag kom ut så väntade Kita snällt och tålmodigt men blev en smula exalterad när vi skulle gå. Som hon brukar göra. I det läget är man allt tvungen att höja rösten en smula eftersom hon helt plötsligt fått svårartad vax i öronen, ett anfall av dövhet.
Döm då om min förvåning när en kärr... en dam med sina osnutna ungar börjar yla om att jag minsan var en riktig elaking och borde äta vatten och torrt bröd resten av livet eftersom hunden fick utstå detta elände. Orkar jag med sådant? Nä, inte så. Mitt svar blev att gå vidare med jycken glatt viftande på svansen bredvid mig. Döm då om precis samma förvåning som förra gången när kärri... damen ylade om att man minsan skulle vara snäll mot sina djur och att det var då jag inte.
Kort sagt så sade jag åt henne att man ska hålla käkarna i styr innan man uttalar sig om sådant man inte vet något om. Fast måhånda en smula bryskare i tonfallet.
Visst. Det är bra att människor reagerar. Det kan aldrig vara fel. Egentligen. Men ärligt talat. Skulle jag resonerat med hunden i några dagar tills hon inte längre ville springa rakt ut bland bilarna på parkeringen?
Nä sånt orkar jag fan inte med alls. Inte alls.
Tja. Sen tog kvällen över, natten tog vid och nu är det redan eftermiddag dagen efter. Hur det där går till eller om dagarna ens hänger ihop längre vet jag inte. Just nu bryr jag mig inte ett skvatt. Men kanske gör jag det i morgon eller redan om 10 minuter.
Det kanske är det där som gör att livet hänger ihop? Att man aldrig vet.
Huru vår hjälte skäller på Twitter
Twitter suger. Så mycket. Idén är ju snorbra. OM man är Oscar Wilde eller Mark Twain eller någon som faktiskt kan säga något på väldigt få rader. Men det gör ju inte de flesta. Det vimlar av riktigt, riktigt kassa saker på Twitter.
Själv har jag givetvis, så klart försökt att kvittra jag med. Men det föll tämligen platt till marken. Jag är inte Oscar Wilde om man säger. Jag är en sådan som behöver obegränsat med bokstäver för att få kunna säga något som ens andas vettigt.
Nu pratar man om att politiker ska twittra. För att det är nytt och på och inne. Obama twittrade ju sig till Presidentskapet. Tror man visst. Även fast jag tvekar om det var just det som gjorde honom till USAs president. Tvekar väldigt om det där faktiskt.
Så därför sprids en massa saker som att "har ätit frukost", "ska rösta om att förbjuda hatt" eller vad det nu är man ska göra. Så fel, så fel, så fel. Samma med bloggar. Varje känd person ska ha en blogg. Vilket tar ner kvalitén på bloggkulturen till strax eller långt under Blondinbellas nivå. Att man är känd eller politiker betyder inte per automatik att man kan skriva intressant. Alls.
Undantag finns. http://www.bodstromsamhallet.se/ gillar jag skarpt. Inte för att jag alltid håller med, men för att Bodström blandar högt och lågt och för den humor som präglar bloggen. Karln kan helt enkelt skriva. Inte allt för vanligt i de politiska bloggarna som ofta är väldigt bajsnödiga. Dessutom finns det ju bloggar som på ett bra sätt förklarar allvarliga saker, som startar opinion och som är forum, äkta forum, för diskussion.
Alla dessa dagar av och om och med Calle Bildt är en annan blogg som jag gillar. För att det faktiskt står något där. Återigen, fast ännu mer, så håller jag inte med. Men jag tycker det är en bra blogg ändå.
Sen kan man ju radda upp dem, Alliansfritt Sverige och Politikerbloggen och allt vad de heter. Men de är ju bra för att söka information på. För att inte tala om alla bloggar som drivs av privatpersoner, bloggar som tar upp problem från en personlig synvinkel.
Men åter till Twitter. Jag vidhåller att det är en gräslig idé. Som att sprida sina post-it lappar för hela världen. Oftast totalt ointressant. För mig i alla fall.
Sen har vi återigen undantagen. En är Jim Carreeys. En av mina favoritskådespelare. Jo jag skrev skådespelade och inte komiker. För i mina ögon så har han bara skrapat på ytan av sin talang än. "man on the moon" fick mig att gråta, skratta och fångas, bland alla andra bra filmer han gjort. Även om jag älskar Dum Dummare och Ace-filmerna. Förresten, Dum dummare måste nog vara det roligaste jag sett tror jag. Så enkel i själen är jag. När jag såg den på bio, tro det eller ej, jag har gått på bio i mina dagar, så ramlade jag fan ur stolen av skratt. Hur ofta gör man det liksom.
Åter till Twitter. Det som fick mig att fundera över saken var just ett Twitterinlägg Carrey gjorde nyss. Det löd:
DET är ett bra kvittrande. Resten kan fan kvitta.
Själv har jag givetvis, så klart försökt att kvittra jag med. Men det föll tämligen platt till marken. Jag är inte Oscar Wilde om man säger. Jag är en sådan som behöver obegränsat med bokstäver för att få kunna säga något som ens andas vettigt.
Nu pratar man om att politiker ska twittra. För att det är nytt och på och inne. Obama twittrade ju sig till Presidentskapet. Tror man visst. Även fast jag tvekar om det var just det som gjorde honom till USAs president. Tvekar väldigt om det där faktiskt.
Så därför sprids en massa saker som att "har ätit frukost", "ska rösta om att förbjuda hatt" eller vad det nu är man ska göra. Så fel, så fel, så fel. Samma med bloggar. Varje känd person ska ha en blogg. Vilket tar ner kvalitén på bloggkulturen till strax eller långt under Blondinbellas nivå. Att man är känd eller politiker betyder inte per automatik att man kan skriva intressant. Alls.
Undantag finns. http://www.bodstromsamhallet.se/ gillar jag skarpt. Inte för att jag alltid håller med, men för att Bodström blandar högt och lågt och för den humor som präglar bloggen. Karln kan helt enkelt skriva. Inte allt för vanligt i de politiska bloggarna som ofta är väldigt bajsnödiga. Dessutom finns det ju bloggar som på ett bra sätt förklarar allvarliga saker, som startar opinion och som är forum, äkta forum, för diskussion.
Alla dessa dagar av och om och med Calle Bildt är en annan blogg som jag gillar. För att det faktiskt står något där. Återigen, fast ännu mer, så håller jag inte med. Men jag tycker det är en bra blogg ändå.
Sen kan man ju radda upp dem, Alliansfritt Sverige och Politikerbloggen och allt vad de heter. Men de är ju bra för att söka information på. För att inte tala om alla bloggar som drivs av privatpersoner, bloggar som tar upp problem från en personlig synvinkel.
Men åter till Twitter. Jag vidhåller att det är en gräslig idé. Som att sprida sina post-it lappar för hela världen. Oftast totalt ointressant. För mig i alla fall.
Sen har vi återigen undantagen. En är Jim Carreeys. En av mina favoritskådespelare. Jo jag skrev skådespelade och inte komiker. För i mina ögon så har han bara skrapat på ytan av sin talang än. "man on the moon" fick mig att gråta, skratta och fångas, bland alla andra bra filmer han gjort. Även om jag älskar Dum Dummare och Ace-filmerna. Förresten, Dum dummare måste nog vara det roligaste jag sett tror jag. Så enkel i själen är jag. När jag såg den på bio, tro det eller ej, jag har gått på bio i mina dagar, så ramlade jag fan ur stolen av skratt. Hur ofta gör man det liksom.
Åter till Twitter. Det som fick mig att fundera över saken var just ett Twitterinlägg Carrey gjorde nyss. Det löd:
"Hej universum! Mitt namn är Jim Carrey, och du SKA ge mig det jag vill ha!!!"
Eller:
"Of course, I meant ''masturbate' in my last tweet! I spell it 'masterbate' because I happen to have mastered it! ;^•"
Eller:
"Of course, I meant ''masturbate' in my last tweet! I spell it 'masterbate' because I happen to have mastered it! ;^•"
DET är ett bra kvittrande. Resten kan fan kvitta.
Im not affraid to fall
Seger. SEGER, ropar jag. Äntligen fick jag sova mer än 4 timmar. Hela 6 sådana har jag skrapat ihop. Det går framåt helt klart. Inte illa för en gammal bataljonssignalist som mig inte.
Det är första april och jag orkar inte. Man förväntas sitta vid morgontidningen och bli lurad och sedan, när någon påpekar att man blivit det ska man skrattat och skrocka och tycka att de där var ju ofantligt kul.
Men det är ju så sällan det. Nästan faktiskt precis aldrig. Att luras på en dag när man SKA luras är ju kass. Idag tror ju ingen på någon ändå. Fan vet om inte de på 112 skulle börja skratta om man ringde och sade att det brann, även om så hela huset står i ljusan låga. Nä, då är det ju roligare att luras en dag när man inte förväntas göra det.
Tycker jag, tycker jag.
Det är visst påsk. Sådär bara. Igen. Fan vet vart förra midsommar och julen och vintern och snön och kylan och mörkret och farhågorna över att jag ska dö innan ljuset kommer tog vägen. De är som förvunna i tidens töcken. Snyggt uttryck det där förresten. "Tidens töcken". Låter liksom snitsigt och ack så sant på samma gång. Vad jag ska göra under påsken är väl detsamma som alla andra högtider. Ett besök hos kära mor och sedan sitta hemma och vara förbannat bitter över att "fira" alldeles ensam och eländig. Det blir nog mycket skrivet i helgen misstänker jag. En bra och god tröst i väntan på uppståndelsen.
Färga håret. Jo, det ska jag allt göra. Ta promenader. Klappa hunden, katten och smeka mig själv.
De första helgerna jag levde på det där sorgfulla sättet så höll jag banne mig på att stryka med. Alltså rent själsligt. Man är aldrig så ensam som när man förväntas vara delaktig. Men jag har vant mig och gjort det till mitt och det faller inte längre några sådana där salta sura tårar över sakers tillstånd. Inte när någon ser i alla fall. Fast det ligger ju i sakens natur att någon inte gör det. Ser alltså.
Så nu väntar duschen, sedan väntar hunden, sedan väntar jag mig att jag själv befinner mig på apoteket. Det är inte så illa att leva ibland. Kanske inte något att bli sprudlande glad över. Men däremot att bli förbannat tacksam över.
Om man sedan har börjat dagen så här så kan det fan i mig inte bli allt för fel :-)
Det är första april och jag orkar inte. Man förväntas sitta vid morgontidningen och bli lurad och sedan, när någon påpekar att man blivit det ska man skrattat och skrocka och tycka att de där var ju ofantligt kul.
Men det är ju så sällan det. Nästan faktiskt precis aldrig. Att luras på en dag när man SKA luras är ju kass. Idag tror ju ingen på någon ändå. Fan vet om inte de på 112 skulle börja skratta om man ringde och sade att det brann, även om så hela huset står i ljusan låga. Nä, då är det ju roligare att luras en dag när man inte förväntas göra det.
Tycker jag, tycker jag.
Det är visst påsk. Sådär bara. Igen. Fan vet vart förra midsommar och julen och vintern och snön och kylan och mörkret och farhågorna över att jag ska dö innan ljuset kommer tog vägen. De är som förvunna i tidens töcken. Snyggt uttryck det där förresten. "Tidens töcken". Låter liksom snitsigt och ack så sant på samma gång. Vad jag ska göra under påsken är väl detsamma som alla andra högtider. Ett besök hos kära mor och sedan sitta hemma och vara förbannat bitter över att "fira" alldeles ensam och eländig. Det blir nog mycket skrivet i helgen misstänker jag. En bra och god tröst i väntan på uppståndelsen.
Färga håret. Jo, det ska jag allt göra. Ta promenader. Klappa hunden, katten och smeka mig själv.
De första helgerna jag levde på det där sorgfulla sättet så höll jag banne mig på att stryka med. Alltså rent själsligt. Man är aldrig så ensam som när man förväntas vara delaktig. Men jag har vant mig och gjort det till mitt och det faller inte längre några sådana där salta sura tårar över sakers tillstånd. Inte när någon ser i alla fall. Fast det ligger ju i sakens natur att någon inte gör det. Ser alltså.
Så nu väntar duschen, sedan väntar hunden, sedan väntar jag mig att jag själv befinner mig på apoteket. Det är inte så illa att leva ibland. Kanske inte något att bli sprudlande glad över. Men däremot att bli förbannat tacksam över.
Om man sedan har börjat dagen så här så kan det fan i mig inte bli allt för fel :-)
April in Paris
Nu ska jag kasta mig rakt ut i verkligheten. Rakt ut i den svarta rymden som vi kallar sömn. Försöka finna ett "andningshål" som en mycket klok kvinna nyss kallade det. Ni vet när man ligger och vrider på skallen bland kuddarna bara för att få maximalt stöd men slippa andas sin egna utandningsluft eller unken kuddkuft.
Kanske kan jag i natt skrapa ihop lite mer än 4 timmars sömn. Det börjar märkas i pallet att jag inte sovit speciellt mycket på väldigt länge. Så trött men så pigg. På en och samma gång, samtidigt men isär. Fan, jag har ett särboförhållande med min sömn.
Under natten får nog Sinatra snattra på. LiveSinatra med Dean Martin så att jag kan vakna och känna låtarnas sorg men ändå skratta åt det ofantliget fabulösa och juvenila mellan och i-snacket.
Varför finns det inte sådant längre? Musikframträdande som inte bara är sådär "fan vad jag tar mig själv på allvar och det ska ni göra med annars må belsebub ta er" eller "jag har varit med i Idol och tar mig själv på inget som helst allvar alls och det ska inte ni göra heller annars tar Tomten er". Utan en skön blandning av allvar, av sorg och glädje och dessutom män eller kvinnor som står i fina kläder och gör allt för att den som just nu sjunger ska komma av sig och bryta ihop av skratt. Vart tog kostymer och slipsar och handknutna flugor vägen? Varför dricker ingen whiskey från kristallglas på scen längre? Även om det bara är thé i glasen. Som de gjorde de där, Rat Pack. För ärligt talat, det funkar ju inte att sjunga full.
Vad är det som gjort vacker underhållning det samma som skräp nu för tiden?
Skit samma. Nu förvirrar och förirrar jag mig själv igen. Sängen. Täcket. Lufthålet. Sinatra. Hunden som sover på golvet och katten som sover i armvecket. Mörkt och skönt och svalt och natt.
Fan, det borde funka.
Detta är det som går i natt:
Kanske kan jag i natt skrapa ihop lite mer än 4 timmars sömn. Det börjar märkas i pallet att jag inte sovit speciellt mycket på väldigt länge. Så trött men så pigg. På en och samma gång, samtidigt men isär. Fan, jag har ett särboförhållande med min sömn.
Under natten får nog Sinatra snattra på. LiveSinatra med Dean Martin så att jag kan vakna och känna låtarnas sorg men ändå skratta åt det ofantliget fabulösa och juvenila mellan och i-snacket.
Varför finns det inte sådant längre? Musikframträdande som inte bara är sådär "fan vad jag tar mig själv på allvar och det ska ni göra med annars må belsebub ta er" eller "jag har varit med i Idol och tar mig själv på inget som helst allvar alls och det ska inte ni göra heller annars tar Tomten er". Utan en skön blandning av allvar, av sorg och glädje och dessutom män eller kvinnor som står i fina kläder och gör allt för att den som just nu sjunger ska komma av sig och bryta ihop av skratt. Vart tog kostymer och slipsar och handknutna flugor vägen? Varför dricker ingen whiskey från kristallglas på scen längre? Även om det bara är thé i glasen. Som de gjorde de där, Rat Pack. För ärligt talat, det funkar ju inte att sjunga full.
Vad är det som gjort vacker underhållning det samma som skräp nu för tiden?
Skit samma. Nu förvirrar och förirrar jag mig själv igen. Sängen. Täcket. Lufthålet. Sinatra. Hunden som sover på golvet och katten som sover i armvecket. Mörkt och skönt och svalt och natt.
Fan, det borde funka.
Detta är det som går i natt:
Lögnernas väv vi spinner
Jag vägrar låta natten övermanna mig. Läser i den elektroniksa avisen att Zlatan har gjort 2 mål. När, frågar när, ska vi få slut på detta eviga tjat om att han är överskattad? När ska detta svenska folk som är så förbannat stolt över allt från messmör (vilken vidrig sak) till Volvo och det faktum att du får betala högre skatt som pensionär än som löntagare, bli stolta över Zlatan? När?
Men det klart. Man kan inte bli profet i sin egna hemstad. Eller land som i detta fallet. Speciellt inte när man har ett namn som knappt de mest ihärdiga fansen kan uttala. Vad är det som gör att en av världens bästa fotbollspelare är så illa sedd i sitt egna land att man jämför honom med spelare som inte ens kommit utanför Stockholm och aldrig kommer göra det som annat än som turister?
Jaja. Nog om det.
Dagen har gått sin väg och lämnat mig och djuren ensamma. Men till skillnad mot dem så kan jag inte välkomna den. Nä, det tar emot. Kanske är natten min Zlatan? Något som egentligen är bra men där problemet med att förstå det inte ligger hos natten utan hos mig. Så jag plöjer nätet och ägnar mig åt det jag kan rätt så bra. Vara otroligt otrevlig och framför allt utanför ramarna på Fejan. Denna plats för trivsel och gemenskap. Där älskar jag att sticka folk hårt i nacken med en lång strumpsticka, rakt in i hjärnan på dem. Bara för att det roar mig.
Men det är nog lite ett av alla dessa problem jag har. Att jag har det där tvånget att göra mig själv omöjlig parat med ett tvång att göra mig till någon som alla behöver. Utan att lyckas med varken det ena än det andra.
En god vän och jag pratade om det där för ett tag sedan. OM att jag ha haft det lite för lätt i livet. Alltså, utanpå. Har varit sådär förbannat rolig och trevlig och fått alla att skratta och tjuta "DU ÄR FÖR TOKIG". Det har retat mig. Bara för att jag ju själv vet vem jag är, hur jävla svart jag kan vara, hur oändligt elak och våldsam jag kan vara och har så väl känt det vita blixtrande hatet i mig. Precis som mina nära och kära har fått känna på och känner så väl.
Så när det varit dags för att ha det trevligt, "dricka ett glas rött och bara umgås" har jag exploderat i att vara otrevlig. Bara för att någon, NÅGON, ska reagera. Men det slutar alltid med att folk säger "äh, det är bara Jonas, han är som han är, en kul prick, han menar inget illa" och så har skratten haglat och ekat mellan väggarna och de har nog trott att de skratta med mig men det har känts som att de skrattat åt mig, åt mina kvinnor och barn och föräldrar och vänner som jag gjort så mycket illa. Så jag har ökat takten, ökat självförnekelsen och till slut brann jag upp. Precis som en torr lada i junitorkan brinner upp om man bara tänder en tändsticka i höet och kastar den där.
Men jag kan fan inte bli av med det. Varken det ena eller det andra. Så, när jag skriver det där, precis just nu, så förstår jag. De är en del av mig. Att roa människor gör mig glad, det gör mig lycklig, att vara snabb som satan i käften, att säga det som är totalt oväntat och absolut inte passande men på ett sätt som är bra. Samtidigt som jag är elak. Jag måste få vara elak. Mot det som jag tycker är fel. Inte mot det jag tycker är bra, det måste jag sluta med. Men varför ska jag vara snäll mot dumheter och utanpåskap och Allianser och rasister och snorungar på bussen, ungar som tar mer plats än de behöver, har rätt till och framför allt, tar mer plats än de är värda.
Det finns ingen anledning. Så. När alla andra slickar varandra i röven på fejan, förhärligar sig själva så kan jag väl få vara en smula dum då?
Som det senaste som dykt upp på alla statusrader nu:
Snälla säger jag. För helvete, krama din unge istället för att sitta och skriva en massa dynga på nätet om du nu är så kissnödigt kär i dina ungar. Själv så skrev jag:
Om jag måste berätta för mina barn att jag älskar dem på Fejan är jag fan riktigt, riktigt illa ute. VAD KOMMER NÄST!
Men det klart. Man kan inte bli profet i sin egna hemstad. Eller land som i detta fallet. Speciellt inte när man har ett namn som knappt de mest ihärdiga fansen kan uttala. Vad är det som gör att en av världens bästa fotbollspelare är så illa sedd i sitt egna land att man jämför honom med spelare som inte ens kommit utanför Stockholm och aldrig kommer göra det som annat än som turister?
Jaja. Nog om det.
Dagen har gått sin väg och lämnat mig och djuren ensamma. Men till skillnad mot dem så kan jag inte välkomna den. Nä, det tar emot. Kanske är natten min Zlatan? Något som egentligen är bra men där problemet med att förstå det inte ligger hos natten utan hos mig. Så jag plöjer nätet och ägnar mig åt det jag kan rätt så bra. Vara otroligt otrevlig och framför allt utanför ramarna på Fejan. Denna plats för trivsel och gemenskap. Där älskar jag att sticka folk hårt i nacken med en lång strumpsticka, rakt in i hjärnan på dem. Bara för att det roar mig.
Men det är nog lite ett av alla dessa problem jag har. Att jag har det där tvånget att göra mig själv omöjlig parat med ett tvång att göra mig till någon som alla behöver. Utan att lyckas med varken det ena än det andra.
En god vän och jag pratade om det där för ett tag sedan. OM att jag ha haft det lite för lätt i livet. Alltså, utanpå. Har varit sådär förbannat rolig och trevlig och fått alla att skratta och tjuta "DU ÄR FÖR TOKIG". Det har retat mig. Bara för att jag ju själv vet vem jag är, hur jävla svart jag kan vara, hur oändligt elak och våldsam jag kan vara och har så väl känt det vita blixtrande hatet i mig. Precis som mina nära och kära har fått känna på och känner så väl.
Så när det varit dags för att ha det trevligt, "dricka ett glas rött och bara umgås" har jag exploderat i att vara otrevlig. Bara för att någon, NÅGON, ska reagera. Men det slutar alltid med att folk säger "äh, det är bara Jonas, han är som han är, en kul prick, han menar inget illa" och så har skratten haglat och ekat mellan väggarna och de har nog trott att de skratta med mig men det har känts som att de skrattat åt mig, åt mina kvinnor och barn och föräldrar och vänner som jag gjort så mycket illa. Så jag har ökat takten, ökat självförnekelsen och till slut brann jag upp. Precis som en torr lada i junitorkan brinner upp om man bara tänder en tändsticka i höet och kastar den där.
Men jag kan fan inte bli av med det. Varken det ena eller det andra. Så, när jag skriver det där, precis just nu, så förstår jag. De är en del av mig. Att roa människor gör mig glad, det gör mig lycklig, att vara snabb som satan i käften, att säga det som är totalt oväntat och absolut inte passande men på ett sätt som är bra. Samtidigt som jag är elak. Jag måste få vara elak. Mot det som jag tycker är fel. Inte mot det jag tycker är bra, det måste jag sluta med. Men varför ska jag vara snäll mot dumheter och utanpåskap och Allianser och rasister och snorungar på bussen, ungar som tar mer plats än de behöver, har rätt till och framför allt, tar mer plats än de är värda.
Det finns ingen anledning. Så. När alla andra slickar varandra i röven på fejan, förhärligar sig själva så kan jag väl få vara en smula dum då?
Som det senaste som dykt upp på alla statusrader nu:
♥ ♥ ♥ För mina barn, innan ni var avsedda, ville jag ha er. Innan ni föddes, älskade jag er. Innan ni var en timme gammal, skulle jag dö för er. Detta är miraklet av livet. "Lägg upp på din status", om du har barn som du älskar mer än livet självt! ♥ ♥ ♥.
Snälla säger jag. För helvete, krama din unge istället för att sitta och skriva en massa dynga på nätet om du nu är så kissnödigt kär i dina ungar. Själv så skrev jag:
Till mina barn. Innan ni var födda ville jag inte ha er. Sedan dess har ni bara kostat pengar och tålamod. NÄR FAN SKA NI BETALA TILLBAKA? :-) Neeej, inte gråta nu, inte gråta, pappa bara skoja, du känner ju pappa. Inte gråta. SLUTA GRÅTA FÖR HELVETE!
Om jag måste berätta för mina barn att jag älskar dem på Fejan är jag fan riktigt, riktigt illa ute. VAD KOMMER NÄST!
