Det är märkligt hur en människas humör kan växla. Nu tänker jag givetvis på mig själv, gör jag inte alltid det? Men ändå. Ebb och flod mest hela tiden, förutom att jag inte själv vet när vattner försvinner eller rinner till. Varje gång blir jag lika förvånad. Livet är ett enda stort mysterium och så kanske det ska vara.

I går kunde jag för mitt liv inte somna, så efter mycket om och men tog jag en Propavan, en mild sömntablett. Enda resultatet blev att jag fann mig själv ännu tröttare men med krypningar i benen. Så lagom tjohejsan. Så till slut somnade jag väl vid 6 tiden på morgonen. Klockan 11 var jag ute med hunden och somnade sedan igen. Så nu är jag pigg men fortfarande en smula blå. Som en mild vind av ledsenhet som blåser igenom mitt bröst.

Kvällen bjuder inte på något alls. Jag ska göra något att äta och sedan ut med hunden igen. Sånt som vuxna gör. Melodifestivalen ska jag försöka undvika, men det jäkliga är ju att jag blir så förbenat nyfiken vilket leder till att jag trots allt sitter där och glor. Märkligt.

Nä, mat var det jag svamlade om.

Känner mig helare. Helad är långt ifrån sanningen men helare. Inget jag äger fattas mig. Egentligen. Det är bara jag som inte orkat. Men nu orkar jag. Punkter blir vattendelare i världen. Kommatecken säger åt mig att just komma, utropstecken ropar åt mig att någon är viktigt.

Text. Ord, det enda jag kan. För det kan jag. Men resten är mig ett mysterium. Hur man lever ett liv. Hur man borde leva sitt liv. Jag är en känsla hela tiden. Ett mentalt felsteg. Evolution utan utveckling. Kanske är jag gud? Toligare satan. Allra mest troligt en person som inte tror på dem där. Alls.

Hur gör man för att glömma smärtan i kroppen, lusten att göra sönder allt man har, tvånget att förstöra sig? Man lyssnar till blues. Så klart. Varför hade jag glömt det? Hur kunde jag glömma det? Vad var det som gjorde att jag inte gjorde det redan när den allra första knivseggen rispade huden på min rygg? Faen vet. Men nu känner jag mig helt ok. Ledsen men levande. På grund av bluesen. Bara för den.

Så jäkla trött. Jag vill bara sova och kommer nog göra så. Trött på tankarna som far igenom min skalle, trött på den här dagen och vansinigt trött på mig själv. Men jag vet ju att när jag vaknar i morgon så kommer jag må bättre. För så är livet tillverkat. Den starkes överlevnad och låt mig berätta att jag är stark. Vansinnigt stark. Oerhört stark.

Lägg in mig, för jag är tokig. Eller lägg ut mig. Välj. Jag orkar inte så du får göra det.

Mitt i allt så får jag en känsla av att jag skulle vara glad över att kopulera. Med nästan vem som helst av kvinnokön. Med ett kvinnokön. en sten, ett träd, en bil eller kanske en brunett. Men så kommer jag på att jag inte orkar. Alls.

Men bli kär vill jag nog bli. Att sluta andas vågar jag inte våga. Lobotomi är ett fult ord men en vacker tanke. En spik rakt upp i pannloben. Snart och strax. Snyggt och utan att det blöder. Upp, låt näsan bli din port till livet. Jag har gjort det där, för någon växte där uppe i min pannlob. En cell blev flera och allt luktade mint. Men de drog ur den där mentala snorattacken. Sedan dess är jag tacksam. My arse. Inte alls.

Det spelar ingen roll om man dansat på gravens rand en eller tusen gånger. Livet tar slut när det gör det oavsett om man gillar det eller inte. Under tiden så kan man vara lycklig, olycklig eller mig. Jag har valt att vara mig. Ditt val skiter jag i. Du kan vara vem fan du vill. Helst så vill jag ligga med dig och om du är man din syster. Sov din jävel. Sov.

SÅ fann jag min ådra. Strax under tummen, på väg mot hjärtat. Ensam var den så jag gör den sällskap. Galen och törstig. Tokig och asocial. Vid sidan, kanske något att akta sig för. Kanske. Någon du inte bör förknippas med, i, ur, på , för.

Det gör förbannat ont att leva. Så jävla ont. Det vet de flesta. VI sitter här och gnäller på bristande snöskottning och politiker som knullar oss i arslet. Samtidigt som barn dör, varje sekund. Ett folk som har ont där inget ont finns. Skoskav utan att vi bär skor.

Idag tittade jag in i en oerhört vacker kvinnas ögon och tänkte tyst, så tyst så tyst, att hennes man måste vara världens lyckligaste. Men det är han inte. Han mår så ofta skit.

För vi är uppväxta i ett land där skit spelar roll. Där lyckan över en vacker kvinna blir till självplågeri. Där kostnaden för en engångsgrill är viktigare än 75 spänn till välgörenhet eller skatt.

Så vi spelar väl våra roller. Min är den fördömda. Han som pissar rakt ut. Den du ser på torget som du absolut inte vill vara nära. Fast allt jag vill är att vara nära. Någon.

Sjuk är mitt förnamn, död är mitt mellannamn och grå är min färg. Du får bestämma efternamnnet. Den makten ger jag dig.

Det finns något väldigt meditativt att spela gitarr. Eller spela roll. Eller finnas, men inte sådär myckte att det spelar... roll.

SÅ jag står där. Dumma riff som är uppfunna för tusen miljarder år sedan, långt innan någon kom på att man kan koppla elektricitet till 6 strängar. Keith Richards behöver bara fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål. Säger han. Men han har råd att spela på en förkrymt gitarr. Vad fan ska han med sex strängar till när han är multi...vitamin?

Själv så behöver jag alla strängar på plats, en förstående granne och lust till nästa andetag. För att försvinna in i e, am och h7. Gång på gång. Med olika sats, olika stuk. Med tanken på en kvinna i varje drag, varje tag. Gud vad jag behöver bli kär. I någon, fan, vem som helst. Bara någon att ligga bredvid på natten, någon att koka ägg till, någon att sakna. Någon som doftar gott och är vackrast i världen i en tröja som är ful.

Låter det onaturligt? Låter det fel? Dra åt helvete. Det är mänskligt att vara törstig. SÅ det är jag. Hela tiden. Dricker som ett svin och äter som någon som har råd med det. Glöm inte Hiroschima, glöm inte svetten du fann förra sommaren. Den där gubben som somnar på bussen och som du föraktar kan vara jag. Han är mig. Mitt, allt jag finns för.

Snorindränkt socker. Hosta som aldrig tar slut. Finska pengar. Outhärdlig lövverksamhet. Förstår du? I så fall mår du inte bra.

Galen, totalt galen är jag. Låt mig spränga ditt liv itu. Låt mig och du kommer inte ångra dig.

Någonsin.

Hur många gånger orkar man bryta ihop och komma igen?

Äsch. Bortgjord. Av mig själv. Igen. Så klart. Självfallet. Givetvis. Att vara sin egna värsta fiende är utmattande. Eller snarare tillför det en smärta som inte borde finnas. För att undvika smärtan driver jag en kniv in rakt i min egna rygg. Eller snarare lever.

Jag gick och klippte mig igår. För att jag behövde det. För att jag ville. För att jag inte hade råd. Nu hade jag totalt glömt att jag är livrädd att sitta där, i stolen och överlämna mig själv och mina rädslor åt någon annan. Så jag tillgrep recept nummero ett. En pilsner. Eller tolv, jag kommer inte riktigt ihåg hur många det blev. Alls. Troligen dyrt i pengakostnad men ännu dyrare med tanke på att jag inte är en bra drickare. En del gillar att dricka och är bra på det. Jag gillar att dricka men suger på utförandet.

Så jag svamlade, svimmade och somnade i den där stolen. Ramlade mer eller mindre ut från stället. Bortgjord inför en kvinna som inte alls visste hur Lennon såg ut i håret 1964. Inte heller -65. Så allt blev som det blev. Fan vad jag hatar mig själv. Att jag bar inte kan. Att jag bara inte vill, inte orkar, inte fixar att vara som folk.

Sedan träffade jag på min äldsta sons kamrater och tog över allt hela tiden. Sade åt den att de var dumma i huvudet men på ett sådant där sätt att de inte kunde bli arga. När min son dök upp såg jag hans förakt glimma i ögonen och jag gick därifrån med svansen mellan benen och skämdes så att jag ville gråta. Sen grät jag lite innan jag gjorde mig omöjlig på bussen hem genom att negligera andras smärta och samtidigt utropa mig till kung av världen.

Idag ska jag på ett viktigt möte och luktar konstigt. Fan, jag måste duscha. Sluta kräkas och hitta någon tablett som göra att jag inte vill hoppa ur mitt egna skinn.

Så jag är väl fel då. Så fel man bara kan vara. Det finns ingen mall i världen som jag passar in i. Helst skulle jag just nu bara... jag vet inte. Det finns inte. Sluta finnas för några dagar, så att jag kan börja finnas igen och vara hel.

 

They opened up the door, to my insanity
they should've slammed it shut right then
and thrown away the key

they stitched up my head, from my labotomy
they should've never let me out
i'm public enemy

i'm not ok
i'm not ok
the voices in my head always say
--
[chorus]
i should be committed
but being so twisted
'cus everyone knows
i'm just another psycho

i went to the doctor
it wasn't a shocker
when he said i should know
i'm just another psycho
--
shoved into a hole
got covered up with dirt
that's no way to treat someone whose feelings don't get hurt
i don't need a reason
to hurt you just for fun
i terrorize your perfect life, yeah you better run

i'm not ok
i'm not ok
the voices in my head always say (voices in my head)

[chorus]

--Mick solo--

i'm not ok

Nope. Dagen är inte i min famn än. Den undslipper mig. Som att fånga en solstråle med händerna. Det gör sig inte. Kanske kan jag dricka kaffe så att jag får puls, kanske kan jag röka mig i kapp. Troligen blir det en sådan dag som jag inte kommer att komma ihåg ens i morgon.

För så är ju livet. Egentligen är det förbannats hemskt. Att man inte kommer ihåg de allra flesta dagarna. De bara passerar och lämnar ännu ett grått hår i tinningen, en fåra i pannan. Inget att hänga upp sin existens på. Inget som gör att man vaknar och känner att man känner igen sig från gårdagen. Jag uppfinner mig själv varje morgon. Hur ska man annars göra?

Men det är väl mitt egna ansvar att göra mitt liv meningsfullt. Så jag duschar, klär på mig och låtsas vara vuxen ännu en dag. Egentligen är jag bara en kåt 14-åring som inte känner något till om livet. Men jag ljuger så bra. För dig och för mig. Så är min bok. En lögn.

Nä, dags att dricka kaffe.

Skjut mig. NÅgon. Bara skjut mig. Nä, inte för att döda, det skulle jag nog bli sur över, men frammåt. Bort från där jag är. Känner för att radda upp en massa svordomar, men det bär mig emot. Orden har alltid varit mina vänner och mitt vapen. Jag kan mörda dig bara genom min mun eller genom mina fingrar. Men jag önskar att jag kunde ge mig själv näring genom dem. Som att vattna en blomma. Men det ger inget, att prata med mig själv.

Jag söker ensamhet. Alltid ensam även i stunder jag kanske skulle behöva någon. Rejektera. Kasta bort. Slänga iväg. Fuck dig. Knulla you. Trampar på alla som inte är jag. Vill alla väl men kan inte väla.

Så jag ber dig. Skjut mig. Inte när jag ser, men ta mig på en promenad, låt mig njuta av solen och kasta iväg en kula rakt in i min skalle. Låt blod, svett, ben, kött och brosk skvätta. Låt mig sluta tänka för en sekund. Vi ska alla dö men låt mig vara lycklig innan dess. Snälla.

Snälla.

Ärligt talat så blir jag Jonas-sur över det här jävla fittslickandet över OS. Som om det egentligen spelar roll vem fan som tar villket guld i att vara snabb på skidor. För helvete, sade han upprört. En kanal i public-service företaget är upptaget, blockerat, för att nån vill skrinna snabbare. Än andra. Anja ramlar, Anja reser sig, Anja bajsar. Allt ska dokumenteras och alla tar helt plötsligt sjukledigt. Fan, det enda som spelar roll är om Tre kronor kan få Foppa att stå på en skridsko.

I morgon börjar OS. Tre Kronor. Alla annat är fan ett skämt. Snoriga snorungar som gett 15-20 år av sina liv för just den dagen och sen kommer de-.--- tolva. Hej, gå hem.

I resten av världen så pågår just världen. Den amerikanska senaten har godkänt demokraternas stimulanspaket mot arbetslösheten i USA. Men bryr du dig? Skit samma, ANja har bajsat grönt, vad betyder det?

Snart börjar aLLSVENSKAN. . Något som betyder något om man bryr sig och är där. Ni andra kan väl... tja... läsa nyheterna och bry er om någon som spelar roll?

Fasen vad jag ogillar att vara proppmätt. Att vara mätt är en sak, men att vara sådär löjligt mätt så att man mår en gnutta illa och mest känner för att sova är inte trevligt alls. Men i det tillståndet befinner jag mig nu efter att ha ätit blodpudding och bacon och sylt. En överväldigande del av befolkningen säger sig inte tycka om just blodpudding men dessa människor hyser jag ingen som helst förståelse för. Det är ju snorgott ju. Ok, det är blod i den. Men det är det i allt kött man äter med och det är få som protesterar över det har jag tyckt mig märka.

Nä, så jag åt och åt, för en ytterst ringa peng. Så nu sitter jag här med hjärtklappning och stinn mage. För jag får av någon anledning alltid hjärtklappning när jag är mätt. Inte helt bekvämt måste jag erkänna.

Tidigare i dag så var jag och medhängande hund inne i staden där äldsta sonen passade fröken Kita medan jag yrade omkring i Knalleland. Jag måste påstå att Kita inte är en hund som har koll på det där med att uppföra sig. Inte när jag inte är med och inte när hon får för mycket omkring sig som lockar. Men vi kommer så sakteliga frammåt i det arbetet med. Med betoning på sakteliga.

På bussen hem fick hon ett nytt tuppjuck och vägrade lyssna alls. Så då fick jag allt bli en smula tvär vilket till slut gjorde susen. Hård men rätttvis är nog det man ska vara mot henne. Konsekvent med. Det går banne mig inte att vela med den jycken.

Men nu sitter vi och har det gott i hemmet. Båda djuren är mätte de med och nu blir det nog lite allmänt slöande innan kvällspromenaden och sedan ska jag nog svimma i sängen. I morgon väntar bland annat klippning och lite annat.

Man har att göra.

Det är fånigt vackert där ute i landet Viskafors just nu. Jag var ute med hunden och fann sol, gnistrande sol och känslan av att vara underbart lycklig. Den där känslan som spritter i varje förgrening av alla nerver, bländar som en exploderande nova och dövar all sorg och bitterhet och agression och helt tar bort känslan av att inte vara värd njutning.

Så snart ska vi ut igen tänkte jag. Bara för att värmas av solen som helt klart värmer upp inför våren. Takdropp, smältande snö och is, porlande vatten i bäckar. Fattar inte människan av idag att det är vinter just för att våren ska vara så där underbart vacker som den bara kan vara när den så skönt dödar vintern?

Tanken med dagen är att göra så mycket som möjligt av den. Hur det ska gå till har jag märkt uppdagar sig oftast när dagen är slut och man summerar alla misstag man gjort sedan senast man låg i sängen och drömde sig bort. Men det är helt ok. En del av livets alla utmaningar som är naturliga. Inte som att deklarera eller ta sig upp samma jävla tid på året oavsett hur vädret och ljuset infinner sig.

Men i vilket fall som helst så ska jag njuta av livet som det är för mig just nu. Nu kan jag känna doften av nybryggt kaffe och ska genast bege mig till köket för att njuta den svarta drycken med en gnutta mjölk och bara ha det så förbannat bra som jag faktiskt tycker mig förtjäna.

Så det så.

Jag pratar religion och livet och allt med min son. Han är så mycket bättre än vad jag är. Själv så är jag bara en drinkare och horkarl. Mina  barn är så mycket bättre.

Okeeeeeeej då. Jag har lugnat ner mig. Tror jag. Fan, det där med tankar som snuddar vid Buddismen är nog inte för mig. Jag är nog en sådan som blir fly förbannad, gör vad jag kan för att lösa skiten och sedan är det bra med det. Så kanske ska jag vänja mig vid det då. Att det blir ringar på vattnet om man kastar en stor sten mitt i dammen.

Nä, Tanken på att låta det som sker hända utan att göra något åt det är outhärdlig. Jag vill styra, bestämma. Det var en av de saker som gjorde mig galen när jag lekte chef. Jag fick fan inte bestämma något alls. Jag skulle bara utföra andras order. Nä tack. Inte mer. Så om busshelvetet kommer för sent och ingen kan skylla på vädret så kommer jag göra allt för att göra något åt problemet.

Satan vad jag är sur :-)

Helvetesjävlarskitbussar!!!!! Jojo, så gick det med mina vackra ord om att inte bli förbannad över saker man inte kan göra något åt. Jag var inne i stan för att handla lite, bara lite snabbt och hade lämnat jycken kvar hemma med bara katten som sällskap för första gången. Alltså växte mitt dåliga samveta allt som jag gick där och strosade. Resultatet var att jag ville hem så fort som möjligt. Givetvis, GIVETVIS, kommer inte busshelvetet i tid.

Till saken hör att det knappast är första gången bussen inte går i tid från busstorget. Det händer liksom titt som tätt och allt det där hade jag i bakhuvudet där jag stod och frös med typ tusen andra. 10 minuter efter att bussen skulle gått rullar en buss in. Men med fel nummer. Efter mycket om och men ramlar en oerhört dryg busschaufför ut och förklarar att han inte visste något om något och här skulle minsan inte frågas något.

Nu flög toppen av mig och jag ringde raskt till kundtjänsten. Lyckligtvis lyckades jag hålla mig lugn när jag pratade med den alldeles förtjusande damen i andra änden, förklarade att busshelve... bussen inte kommit. Hon visste då rakt inte vad som hänt heller men skulle kolla vad som hänt.

Sent om sider dök en buss upp, med en chaufför som faktiskt ville köra oss alla till våra hållplatser.

Men nu är det banne mig jag som ska skriva en lista på allt som jag tycker är fel och vint på den där busslinjen. Det är ytterst sällan bussen kommer i tid. Jo, jag vet, det är halt nu. Men det gäller vilken årstid som helst, vilket väder som helt. När man dessutom frågar chauffören vad det beror på så får man allt som oftast en utskällning för att man stör dem och får veta att passar det inte så kan man gå av. Serviceyrke någon?

Att man dessutom inte kan förlänga sitt månadskort här utan måste in till stan för att göra det gör inte saken bättre. De tar dessutom inte kontanter på bussen och sms-biljett funkar inte heller här ute. INGET funkar här ute känns det som ibland.

Visst är här fint med Viskan och skogar och fan och hans moster. Men den lokala handlaren försöker nog fan skinna alla som kommer in. Snart tar de nog inträde i affären tror jag. Bussen går lite som den vill och chaufförerna är otrevliga, det snöar för mycket och snöar det inte så regnar det och om det inte gör det så är det torka. Himlen är för grå eller få blå eller för svart. Träden skräpar ner och grannarna luktar konstigt.

JAG VILL HEM TILL STAN!!!!!!!

Vilken tur att man har skaffat vakthund. När jag vaknade idag fann jag att Kita, hunden, hade oskadligjort en ytterst farlig inkräktare. Tänk, här låg jag och sov och visste inte om att jag hotades av denna sabotör. Men Kita hade mycket modigt dödat... en toapappersrulle.

Papper överallt. Det tog ett tag att identifiera vad i hela fridens namn det var, allt det där vältuggade pappret. När jag fann svaret kunde jag inte annat än skratta åt eländet. Hoppas hon inte får ont i magen nu bara. Papper räknas väl kanske inte till den föda som ger mest näring och vitaminer.

I övrigt mår jag toppen. Gårdagens förkylning har gett med sig och kvar är bara lite ont i halsen och en irriterande hosta. Men feber och huvudvärk och frossa lyser med sin frånvaro och ingen annan än jag kan vara så nöjd som jag är över det.

I går sov jag mest. Förutom några snabba korta promenader med hunden så sov jag och sov och sov. Så det var inte svårt att vakna vid 7 och hoppa ur sängen med ett leende. Men innan jag sov igår så satt jag och började med att göra min lyrik färdigt för att skickas in till diverse förlag. Jag har kommit fram till att det faktiskt är korkat att inte försöka. Det värsta som kan hända är ju att man blir refuserad. Så jag satt där och gjorde radbrytningar och kollade stavning och blev alldeles slut i knoppen.

Det där gjorde mig lite smådeppad. Jag har ärligt talat inte gjort något som kan betecknas som "tråkigt" på flera år. Inte någon längre stund. Så jag trodde nog att jag kommit längre i mitt tillfrisknande men det var inte mycket jag hann göra innan jag blev alldeles trött och virrig. Att koncentera sig på tråkiga saker är helt enkelt något som jag inte klarar av än. Hur jag ska kunna börja jobba om ett år vet jag inte. Mycket av det man gör på ett jobb, vilket som helst, är ju faktiskt sådant som är rätt så enehenda. Man kan ju liksom inte begära att allt ska vara kul.

Men, det var ett bra test. Jag ska forstätta med manuset och se om jag kan finna sätt att kunna göra det utan att bli helt slut efter bara en kvart. Men igår gick det som sagt inte så bra. Jag blev helt snurrig, kunde inte tänka riktigt, det blev liksom kortslutning. Det där med att köra slut på sig under många år tar väl många år att återhämta sig från med kan jag tro.

Jajaj, det blir väl bra med det där kan jag tro. Nu är det i alla fall dags för lite kaffe och sedan ska jag ut med hunden, ut i det där tydligen jättekonstiga vädret som vi har just nu. Konstigt i alla fall för SJ och liknande företag.

En av de många saker jag vill tro de här sista problemfyllda åren är vikten av tålamod. Att inte reta upp mig på saker jag inte kan förändra och att lösa problemet iställer för att dunka huvudet i väggen eller att göra mig ovän med hela världen. Jag vill som sagt tro det.

Nu är ju att tro och att göra inte samma sak. Men jag har i alla fall lärt mig hur viktigt det där är för sinnesfriden. Som att nu är det snö. Ok. Inte mycket jag kan göra åt att det faller ned snö på mark och berg och dalar och tak och trottoarer och gator. Inte ett skvatt faktiskt. Detsamma gäller det där med att man då rakt inte kan räkna med att bussen eller tåget till stan håller tidtabellen eller ens kommer. Inte heller det kan jag göra något åt så varför bli galen över det?

Däremot kan jag ju faktiskt reta mig på att ansvariga för allmänna kommunikationer inte förstått att vi faktiskt lever i ett land där det är mörkt och kallt och inte alls ovanligt att det kommer snö på vintern. Det retar mig faktiskt oändligt mycket. Men återigen. Antingen får jag väl försöka bli en sådan där höjdare som kan lösa problemet eller så får jag bara gilla läget.

Jag har nyss varit ute med Kita, hunden, på en lugn promenad. Vi gick förbi en brevlåda som stod insnöad i en snövall. Genast reste jag ragg och började förbanna posten, gatukontoret, Fredrik Reinfeldt och av någon märklig anledning hunden som genast slängt sig in i drivan för att pinka.

Men när jag nu såhär i efterhand så blir jag istället irriterad på mig själv som blev irriterad. Hur ofta sänder jag brev med frimärken? Ungefär aldrig. Så varifrån kom då irritationen? Är människan byggd för att irritera sig? Troligen, kom jag fram till. För om vi inte retade oss på saker skulle ju ingenting bli gjort. Vi skulle fortfarande bo i grottor och vara nöjda när snålblåsten frös våra ögonlock. Men eftersom det irriterade någon någon gång så kom man på att vi ska bo i hus som stänger ute kylan. Eller värmen om man bor i ett väldigt varmt land.

Så kanske är det oerhört bra att man blir förbannad över att det snöar? Nä, tror inte det. För det kan man inte göra något åt. Men däremot är det nog väldigt bra att folk blir fly förbannade över att tågen inte går i tid eller överhudtaget bara för att det snöar och är kallt. Man kan ju tycka att det borde bli bränsel till att någon löser problemet.

Vi andra får väl gå och muttra då.

Alltså. Ärligt talat. Är det inte väääääldigt märkligt att man i landet Sverige blir så förvånad, förvirrad och förbannad på att det faller snö på vintern? Det gäller inte bara diverse transportbolag eller kommuner med lokaler som har platt tak utan även "gemene man". Alla dessa som redan vid årsskiftet pratade om att nu skulle det bli vår minsan och som är förvånade över att de ska behöva skotta. I februari? För tusan. Blir de ilskna och besvikna över att gräset växer i juli med?

Man svär över att naturen är så dum så dum att den faktiskt gör som den gjort i tusen år med några undantag. Det är vinter i februari och våren kommer inte förrän i mars, april. OM någon nu undrar. Investera i en snöslunga, tagga ner och fundera på vad det är som gör att man blir så arg på något som faktiskt är för det första helt naturlig och för det andra inte går att påverka hur förbannad man än blir.

Vad är det som gör att tågen oftast går som de ska i Ryssland? Vad är det som gör att alla husägare har en gräsklippare hemma men bara en skyffel till snön på vintern? Vad är det som gör att man bygger byggnader med totalt platt tak? Vad är det som gör att jag själv blir förbaskad över att det inte är plogat på gården hela, hela tiden?

En del säger att det är extremt i år, men det är ju inte det. Faktiskt. Jo, om man jämför med de senaste 15 åren är det ju det. Men tänk tusen år bakåt så är det ju bara som det brukar vara.

Själv försöker jag se lite prosaiskt på det hela. Även om jag misslyckas för det mesta när jag ska gå ut med soporna och behöver ta på mig vinterkängor och inte kan gå i sneekers utan att bli våt om lilla foten. För tusan. Det går ju liksom som sagt inte att göra något åt det så att lägga ner en massa energi på att reta sig är ju tämligen korkat faktiskt.

Så, de som har egna hus för "friheten" kanske borde köpa den där snöslungan istället för ännu ett teak-bord till sommarträdgården, bygga en carport, lugna ned sig och komma ihåg att sådana här tider är utmärkta att komma sent till jobbet på.

Man kan ju alltid skylla på snön.

Pissdag. Dagen började inte alls bra. Börja och börja förresten. Det var snarare så att gårdagen aldrig tog slut. Jag har sovit lite då och då mellan varven liksom. Men den mesta tiden har gått åt till att hosta, nysa, snyta mig och däremellan somnat och vaknat igen, dyngsur av svett och sur som för gammal mjölk.

Kort och gott. Jag är fan i mig förkyld igen. Så ovanligt, ropar en kör av läsare. Jo viss är det? Händer ju nästan aldrig mig inte. Nä, att huvudet pulserar, svetten rinner och halsen känns som en grotta full av rakblad är ju något som bara händer andra. Inte mig inte.

I vilket fall så ställde jag raskt in dagens möte, alla planer som inte inbegriper att gå ut med hunden och mata katten och tänker bara tycka förfärligt synd om mig själv. För det är jag som den uppmärksamma läsaren vansinnigt duktig på.

Men nu känner jag allt mer att det inte är så farligt som jag trott. Visserligen mår jag kass, men inte förfärligt. En stor skillnad när febern rasar och vinden viner utanför fönstren. Det får bli en bra film eller något liknande och kanske något att äta. Om jag nu kan svälja ner maten, förbi allt det inflammerade i halsen. Dags för soppa liksom.

Min lägenhet är i desperat behöv av att dammsugas och golvtorkas. En katt och en hund fäller väldigt mycket. När sedan hunden dessutom tycker det är vansinnigt roligt att ta sig ut på den allra djupaste snön så blir det en massa smutsiga tassavtryck lite överallt. Elementet på badrummet har blivit alldeles smutsigt och det tog ett tag innan jag fattade att det var hunden som gått förbi med sin blöta päls och strukit mot den målande ytan.

Men allt det där får bli som det blir. Inte faen orkar jag knata omkring med dammsugaren när jag inte ens orkar plocka ur diskmaskinen.

Nä. En dunderdos vitaminer och en kopp kaffe. Sen ska jag ut med jycken och efter det svimma en stund på sängen innan jag drar upp mer planer för dagen.

Helt klart.

Mina sena nätter blir allt tidigare. När man måste ut på morgonen, vare sig man mår bra eller inte, vare sig det regnar eller snöar eller solen skiner, så blir man helt klart trött. Man, jag, måste lägga sig tidigare. Inte för att jag vill men för att jag fan i mig måste.

Så nu sover katten, hunden vilar och jag är trött. Mitt i vad jag för ett tag sedan skulle kalla eftermiddag, fast klockan är 01.44. Tvn är sedan länge avstängd, för ärligt talat, det finns ju inte mycket att titta på. Jag förnedrade mig själv genom att titta på melodifestivalen men fattade aldrig vart melodierna kom in. Tvålfagra herrar och porriga damer. Titta gick ju bra men att lyssna var som att försöka fånga en tvål i badkaret. Omöjligt mer eller mindre.

Så. Nu ska jag käka en macka och sedan sova. Skit samma i att det snöar, skit samma i att ekonomin återhämtar sig, skit samma i alla utförsäkrade, skit samma i allt och alla. Jag är för helvete trött.

Eller är jag?

Jag blir så glad att jag vill hoppa ur skinnet. Livsglädje bland alla ettor och nollor som en datafil är. Ungdom, grönt gräs, rött vin, stulna cigg och en himmel som aldrig någonsin blev svart.

Det är något märkligt det där med föräldraskap. Att vara en totalt kass förälder kan ge ens ungar fördelar i världen. Paradoxalt men sant. De flesta som når någon form av frihet i sina liv är färgade av sin dåliga barndom och lusten att fly den. Att man som förälder däremot förblöder av skuldkänslor för att man inte gjort det man skulle göra är en annan sak.

Bakom varje framgångsrik man/kvinna står ett svin till förälder. De som växer upp lyckliga och glada gör sällan väsen av sig. De är nöjda med sin lott och travar på i lagom lunk.

Givetvis, givetvis eftersom livet aldrig har några enkla svar, så är det inte alltid så. En del lutar sig på sin lyckliga barndom och kommer ack så långt och många som har en svag barndom förgörs. Så klart.

Men ändå. Själv är jag en salig blandning av allt det där. Jag hade en kanonbarndom samtidigt som den var ett glödgande helvete. Jag är så misslyckad som en människa kan vara och ändå oerhört framgångsrik i konsten att överleva och dessutom göra det utan att förta mig.

Förresten så gäller det där inte bara föräldrar utan alla vuxna gestalter man möter som barn och ungdom. De har en otäck makt över barnet utan att vi som är vuxna kanske alltid tänker på det. Nu pratar vi inte övergrepp eller våld utan bara att vara en förebild. För man vill ju så förbannat gärna hitta sig själv när man växer upp och eftersom man inte själv vet vem man är så får man helt enkelt titta på de som redan gjort allt det där.

I ett senare skede så gör man allt tvärtom mot alla man ser som är om så bara en månad äldre. Men det är en annan sak.

Ett minne jag har, eller snarare två minnen som smält samman till ett, är hur jag står utanför porten till huset vi då bodde i och ställde mig på ett visst sätt. Hur fan jag stod spelar kvitta roll, men min son tittade noga på mig och försökte sedan ställa sig precis likadant. De var väl runt 3 år då, alltså inte samma gång med med 6 års mellanrum. Samma port, samma krampaktiga men ändå märkligt nonchalanta sätt att härma pappa. Pappa var jag.

Min dotter har aldrig försökt ställa sig som mig. Gudskelov för jag står ofta krokryggig och hånfullt. Men mina söner gjorde det. Med 6 års mellanrum. Ändå är de så diametralt olika.

Endast ett av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farmors, "svaga nerver". Inget av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farfars, faders, morfaders och några tills aptit för allt som är lätt och nära. Som damer, alkohol eller vad man nu vill ska förgifta själen just den sekunden. Förutom att min äldsta son är gift med sina gitarrer, men det är ju bara ett bra gift.

Så jag är rätt nöjd med vad jag är, vad jag gjort och vad jag kan bli, mina barn kommer bli och fan vet om inte all skit som händer händer för en poäng att skriva i himlens protokoll?

Men så lätt är ju inte livet. Såklart. Jag har stått på en svart kyrkogård, på ostadiga fötter och försökt tända ett gravljus vid min faders grav. Skrikit ut att jag ville säga honom medan han fortfarande levde. Men vi hade just slutit fred och jag ville inte rota i det förgågna. Så jävla, satans dumt. Istället stod jag och frös mitt ut i ingenstans 5 år senare och skrek rakt ut i mörkret medan jag varvade de gutturala ljuden med klunkandet från vodka och sugandet på en cigarett. En kvinna satt i en bil bara 40 meter därifrån och väntade på mig och allt jag kunde tänka på när jag gick från graven, där jag satt en brinnande cigarett i den kalla jorden, var att jag ville hon skulle suga av mig där i bilen innan vi åkte någonstans.

Hon gjorde det på gatan bredvid kyrkogården medan mina ångestskri fortfarande hängde i luften och jag föll, fortare och fortare in i den där spiralen av självförakt som är mitt arv. Jag har inte ens sett henne sedan dess.

Men allt det där är länge sedan. Eller i alla fall ett tag sedan. Jag drömmer sällan om min fader längre. Men när jag gjort det så vet jag det när jag vaknar på morgonen eftersom kuddar och täcken och lakan och örngott och madrass ligger lite här och var i sovrummet och jag oftast har en eller flera blåslagna naglar på fötterna eftersom jag sparkat rakt in i väggen eller elementet bredvid sängen.

Troligen är det väl någon form av defekt det handlar om. Något som är snett i hjärnan, någon form av syrebrist som hängt med generation efter generation. Men som det är nu så håller jag på att återhämta mig från den. Inte för att mitt blod är annorlunda, men för att de kemikalier jag plockar i mig oftast kommer från ett recept och på att jag kanske har lärt mig något. Jag har turen att leva i en tid när själslig andanöd kanske inte ses som något som är förevigt utan något att bemästra fast med hjälp. Inte fan vet jag.

Så jag håller mig flytande på allt det där. Men nu söker jag kärlek och inte en avsugning. Fast, de behöver väl förhoppningsvis inte vara totala motsatser. Alkoholen är en vän, men den sviker mig gång på gång. Så den är en dåligt vän. Men även dåliga vänner tar sin tid att slänga ut. Eller fel. SPECIELLT dåliga vänner tar sin tid att slänga ut.

Mina barn? Jag älskar dem över allt annat. ÖVER ALLT ANNAT. Även mig själv och det är banne mig inte dåligt med tanken på hur egenkär jag är.

Kontentan av det hela? Jag månde vara förstörd men jag är ett snyggt vrak. Och när det gäller mina ungar så kan jag bara hoppas på att mitt dåliga inflytande lärt dem att man faller om man står som pappa.

Vi är uttråkade, alla tre. Katten Chips ligger och sover i min säng. Hon har legat där sedan i morse och gör inga större tecken på att piggna till. Hunden, Kita, ligger mest på golvet lite här och där. Nyss roade hon mig högeligen genom att rasa ihop på golvet för att genast studsa upp igen. Hon hade lagt sig rakt på ett av sina märgben. Rätt åt henne eftersom jag själv har trampat på ett sådant flera gånger. Men hon putte bara undan det efter att ha gett det ett ont öga och sedan rasade hon ner igen.

Rasa är helt rätt ord, för det är vad den hunden gör när hon lägger sig. Inte speciellt graciöst men allt som funkar är väl bra kan jag tro.

Själv är jag plågsamt medveten om att jag nog borde ge mig ut i snön med Kita för att rasta henne lite. Kanske kan vi ta oss ända bort till affären med. Jag är vansinnigt sugen på en semla och så var det ju det där med ciggen med. Kanske kunde man ta bussen bort och sedan gå hem? Om nu bussen går förstås. Tågen är ju inställda och likaså en del av stadstrafiken så frågan är om det gör sig.

I vilket fall som helst så måste jag komma fram till någon form av beslut.

Allt handlar om snön. På nyheterna pratar man om snön, på Fejan pratar alla om snön, på tv är det snö och banne mig om det inte är ljudet av fallande snö jag hör på radion med. Själv pratar jag som alla märker om... snö.

Väder i alla dess former är något som är väldigt populärt här i vårt väderrika rike. Förra våren och sommaren vad det den ovanligt tidiga och starka värmen som alla muttrade över. Nu är det snö. Fast egenligen, om man tänker sig att försöka skala bort all snö från medvetandet så finns ju allt det andra kvar. Allt det som vi inte pratar om. Som att det dör ett barn i sekunden i världen. Eller att många inte har rent vatten att dricka. Eller att sjuka får gå på soc i vårt land för att man har bestämt sig för att sjuka bara fuskar.

Man pratar inte om att kvinnorna i vår stad, Borås, är synnerligen vackra och oftast rätt trevliga. Vi diskuterar inte arbetet med att utröna hur stadens nämndindelning ska se ut. Inte ett ord blir sagt om svårigheterna att få hemtjänsten att funka acceptabelt eller om att bokrean snart startar. Inte heller ett ord om B.K Öjer eller Strindberg eller Ammanti. Vi snackar snö. För det är allt vi kan se och orkar med just nu.

Nog är det märkligt?

Det blir inget av att göra inget. Jag masar mig omkring i jakt efter ett vettigt schema för dagen men finner bara yrande snö och tristess. När jag samlat tillräckligt mycket mod funderar jag på att ge mig ut, bara för att kunna säga att jag varit ute, men jag drar på det hela. Till slut har jag väl dragit så mycket på det att det där för sent. Kanske.

Det är sådana här dagar jag önskar, så hårt och ärligt, att jag hade en familj med mig i livets resa. Någon att tjaffsa med, prata med, älska och ära. Bråka med och dricka kaffe med. Någon som säger "om du går ut med hunden så skalar jag potatisen". Men det finns inget sådant mentalt plåster i min tillvaro. Bara jag och mina djur. Musiken och böckerna och filmerna och gitarrerna. Allt annat är utom räckhåll.

Men det betyder ju inte att det jag har inte är viktigt. Snarare blir det ännu mer centralt för mig för att jag ska kunna fungera någonlunda. För det gör jag ju. Nu får tiden. Jag hoppas vid gud att dagarna och nätterna när jag levde i limbo, smutsig och ledsen och uppsvälld och bedövad och tom är över. Kommer de åter så vet jag ialla fall hur jag ska bekämpa dem.

De tankar jag hyser uppe i min skalle, eller om de egentligen bor i bröstet, är ofta svårmodiga. Men nu för tiden händer något med dem. Jag kan skratta åt mig själv för att jag är så förbannat dyster. Skratt avväpnar sorgen. Gör den halt och lytt. Söndrig och redo att plockas sönder.

Ofta har jag hyst en önskan att vara någon annan, men så helt plötsligt, eller om det skedde smygande, jag vet inte, så har jag kommit på att jag är förbannat glad som blev just mig, just nu. Jag kommer aldrig bli någon som har tusen bekanta eller 30 vänner eller ens 2 bästisar. Människor är liksom en krydda i livet men inte det jag söker. Det finns så mycket annat man kan ägna sig åt än att umgås. Konstig tanke kanske men jag trivs allt mer med den.

Jag satt i köket och räknade cigaretter och kom fram till att jag nog banne mig måste ta mig ut. Magmolandet har gett sig efter att.. tja, vi ska inte gå in på det, men jag har i alla fall borstat tänderna väldigt noga.

Lusten att ge mig ut är starkt begränsad. Näst intill obefintlig faktiskt. All snö är vackert när man sitter inne och tittar ut. Men att vara ute och längta in är en helt annan sak. Känner jag på mig. Det är dagar som den här när jag önskar, ack vad jag önskar, att jag vore snorrik och kunde skicka ut någon enklare människa på ciggjakt. Men med min ekonomi så är det tyvärr jag själv som är den enklare människan.

Djuren har gömt sig. Kita, hunden, blev ytterst putt när jag störde hennes skönhetssömn genom att försöka borsta igenom hennes tovor på magen. Chips ligger och smålurar i min säng. Så det där med att djuren kan vara ett gott sällskap håller inte när man skärskådar teorin. Inte alls.

Kanske skulle man ställa sig under duchen och låtsas att man är på... tja, egentligen vart fan som helst som inte är här? Eller göra lite varma mackor? Dricka thé? Stå på huvudet? Sova? Läsa? Bara vara? Jag kan för mitt liv inte bestämma mig för vad jag ska syssla med den närmsta tiden. Men vis av erfarenhet så vet jag ju att det där löser sig vare sig man vill eller inte. Saker liksom bara händer.

Så jag sätter mig väl ned och väntar på att de ska hända. Sakerna.

Tusan, jag mår tjuvtjockt. Något är det med magen. Lurar på om det är en magsjuka i antågande eller bara som jag inbillar mig för att jag läser på nätet att andra har det? I vilket fall som helst så är det så lagom kul. Inbillad smärta gör inte mindre ont för att den är inbillad liksom.

Fast troligen beror det hela på ett överintag av koffeinhaltig dryck. Jag hoppas det i alla fall. Ute har det börjat snöa igen och chansen att ta sig till affären minskar för varje liten flinga. Kanske lika bra det. Jag hade säkert bara köpt en massa onödiga saker och ting.

Så nu ska jag nog lägga mig och läsa lite, istället för den där ständningen som jag utmålade mig ha i tankarna. Dammsuga hinner man alltid. När man vill.

SÅ det så.

Jaha. Trodde jag i min enfald att det hade kommit mycket snö fram till i går så hade jag räknat fel. NU har det kommit mycket snö. Morgonrundan med hunden blev ingen runda alls utan bara ett långsamt pulsande i snön utanför huset. Tankarna på att åka in till staden lägger jag helt åt sidan. Det verkar närmast sinnessvagt att sätta sig på bussen idag, när det dessutom visst ska komma mer snö. Lätt hänt att man blir kvar i staden tror jag.

Så jag sitter väl hemma mest hela tiden. Jag tror jag ska fördriva lite tid genom att städa lite. Det ligger svarta hårtussar mest överallt. Antingen de är av katthår eller hundhår så vill jag ha bort dem. Efter det vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag borde gå och köpa cigg men lusten därtill är begränsad. Kanske ett utmärkt tillfälle att sluta röka?

Eftersom mina tankar är en smula tröga och tjocka så ska jag nog först och främst ta en kopp kaffe, läsa morgontidningen lite noggrannare och bara vara så där underbar som jag är så bra på att vara.

Jösses vad det snöar ute. Vet inte om jag kan påminna mig om att jag sett något liknande tidigare. Det har jag säkert men det var nog länge sedan. Alla de år när vintern varit snöfattig har liksom gjort att allt över 4 cm snö är jättemycket och nu är det runt 40-50 cm och ska komma ytterligare 40-60 cm. Jösses som sagt.

Jag var ute en stund med Kita, hunden, när det var ett tillfälligt uppehåll. Hon fick springa lös och jag kastade hennes favoritleksak om och om igen rakt ut i den djupa snön. Sen satte hon iväg som en raket och hoppade loss som om hon vore amfetaminpåverkad. Vi passade på att öva lite "kom" men eftersom hon har Ungersk Kuvazs i sig så gör hon lite som hon vill mellan varven. Det hela beror på vilket humör hon är. Men jag ger mig inte.

Nu när bokrean startar den 25/2 så ska jag passa på att köpa lite böcker om hundar och deras skötsel. Det finns så förbaskat mycket att få koll på trots att jag redan vet en del. Men här ska jag minsan inte ducka för mitt åtagande. Full fart liksom.

Snö, snö, snö. Snö som faller, yr, letar sig in genom kragen och ner för rygger. Kalla händer och torra fötter. Jacka, halsduk mössa och handskar. Allt är vitt, till och med själen. Tystnaden breder ut som som om det vore julafton. Himlen är vit och svart, marken vit, vit, vit.

Inget har hänt, inget kommer ske. En lugn dag. En promenad med hunden till affären och tillbaka. Förbannat dåligt plogade trottoarer som tvingar ut människa och hund på vägen där långtradare och bilar viner förbi nästan ljudlöst. Ett tåg som far förbi med ett moln av snö bakom sig.

Nä, nu händer det inte mycket. Alls. Men det är så skönt att det är så. Inga krav på att göra något eller ens vara sådär förbannat lycklig som man tvingas vara på en fredag. Fredagsmyset kan dra åt helvete. Jag ska bara finnas till, titta på televisonen och sedan läsa vidare i boken jag för tillfället läser.

Min yngsta son har brutit nyckelbenet på judoträningen och hela min fadersinstinkt slår på för fulla muggar. Men enligt honom själv är det helt ok. Jag är inte säker på att jag tror honom, men är man i 14-års åldern vägrar man ju erkänna att saker och ting, livet, kan göra ont. Modet att säga som det är kommer senare. Eller så säger han kanske precis om det är. Faen vet.

När jag går ut med Kita nästa gång ska jag släppe henne lös på ett skyddat ställe och se hur hon tacklar snön. Jsg misstänker att det blir en massa skuttande och hoppande i den djupa snön eftersom hon hela tiden envisas med att trava rakt ut där det är som mest snö när vi är ute.

Nu väntar lite varmkorv. Jomen. Här är vi lite annorlunda.

Vill så mycket. Blir så lite. Vill allt men är inget. Min kusin fyllde nyss 50 m4n ingen ville ha mig där för jag bara gör bort mig.

Kanske skulle man bara dö.

Jag försöker. Jag lovar. Jag blöder, rakt ut igenom dina jeans. De som kostade mer än du trodde var möjligt. Så visst är det kasst att jag skitar ned dem. SEMLA: Rakt på dina köpta bröst.

Nä. Det är ok. Helt ok. Förutom att jag tycker det är kass att du anser dig ha råd med saker som du egentligen inte är värd.

En tysk indian.

Jag har just kommit tillbaka från en liten tur till staden. Kita, hunden har fått snurr på det där med att åka buss. Hon ligger mest och vilar medan bussen far fram. Men i stan fick hon något tuppjuck och fick för sig att det där med att dra jättemycket i kopplet var kul. Nu väger ju jycken några kilo så jag får nog fundera på om jag verkligen ska gå ner i vikt eftersom jag då riskerar att fara som en lite vante efter den nyfikna hunden. Får lura på det där.

I övrigt gick det så så bra så bra. Kita sitter snällt utanför affären och väntar medan jag handlar. Så det kan jag inte klaga på.

Eftersom jag är duktig i dag och tvättar så har jag fullt upp känns det som. Det går i ett. Givetvis överdriver jag nu. Men för mig känns det som om jag nästan stressar fram i världen.

Så nu ska jag värma lite spagetti och sedan bär det ner till tvättstugan igen.

Fullt upp som sagt.

Neeeej. Inte en sån dag nu igen. De dyker upp lite titt som tätt när man minst behöver dem. Dagarna när allt ser solkigt och gammalt ut och jag känner för att hiva hela lägenheten ut genom fönstret. Skulle det ringa på dörren nu och någon ville in skulle jag få panik. Jag kan inte visa upp ett hem som ser så fult ut. Inga möbler passar med varandra, dammet yr från hörnena och det luktar skumt.

Det enda som hjälper en sådan dag är, nä, inte städa, men att gå raka vägen ut i världen för att slippa se eländet. För egentligen är det inte speciellt stökigt eller lortigt. Det bara känns så. Allt ser liksom billigt ut. Inte billigt bra utan billigt dåligt.

Dagen började med ett brak. Jag hade för tusende gången vält sängbordet. Sedan hörde jag ljudet av två djur som "leker". Alltså, Kita leker med Chips men Chips vill absolut inte leka. Leken går ut på att Kita jagar Chips genom lägenheten. Så lagom kul för mig som måste reda ut den röra som blir av det hela.

Sen har det liksom bara fortsatt så. Kaffet blev för svagt, cigaretten smakade bara aska, min morgonrock behöver tvättas. Inget roligt har hänt på nyheterna. Ännu ett kravbrev ramlade ner i brevlådan. Etc.

Jag har inte riktigt klurat ut i vilken ordning jag ska ta saker idag. Helst skulle jag vilja bädda ner mig i min säng, dra för fönstren och bara sova ut tristessen. Som tur är så går inte det nu när jag har jycken att tänka på. Så jag får väl börja i något hörn med dammsugaren och fortsätta. Sen blir det nog en lång promenad med Kita. Kanske blir jag lite gladare efter det.

Man kan ju hoppas i alla fall.

Det är märkligt hur vi låter de små sakerna stå ivägen för de stora. Ni vet, alla som säger, klagar: jag har så mycket att göra att jag inte hinner med det som är viktigt. Nähä? Så du gör det som är oviktigt och struntar i det som är viktigt?

Det är argumentet har jag hört till dödagar av mina kollegor i vården, oavsett vilken nivå jag befunnit mig på. Lägg märke till att de olika nivåerna är oerhört viktiga inom vården, lite som när man gjorde lumpen. Störtlöjligt enligt mig eftersom alla borde kämpa för samma sak, alltså patientens/vårdtagaren/kunden/människans väl och ve.

Men gång på gång har jag hört att man suckar över att man inte hinner med det som är viktigt. Prioritering någon?

Men det där verkar gälla i "verkliga livet" med. Så många föräldrar som inte hinner med sina barn för att de måste göra karriär. Men det är ju för barnens skull de gör den där karriären. För att barnen ska kunna växa upp utan att sakna något. Förutom sina föräldrar då.

Själv var jag välsignad med en far som var hemma med mig från vaggan till skolan. Vi hade förbannat kul jag och min far på den tiden. Visserligne skulle nog socialstyrelsen ha synpunkter på några av miljöerna jag befann mig i men inte har det skadat mig. Snarare tvärtom. Det var hos de halt och lytta och beroende och skapande människorna jag lärde mig att hitta mitt egna hjärta. Utan den erfarenheten hade jag varit en mycket kallare människa tror jag.

Jag minns hur vi brukade gå till en man utan ben. Han hade förlorat dem i "socker" som diabetes kallades. Han hade sådana där handstärkare som jag fick prova. Sådan med ett handtag och en fjäder och så skulle man klämma åt handtaget. Hur kul som helst. Så medan far och mannen tog varsin sup så åt jag apelsin och försökte desperat klämma ihop det där handtaget med mina små 5-års händer. Så klart gick det inget vidare. Men jag kan fortfarande inte gå förbi en sådan där i en affär utan att belåtet klämma ihop den.

Så jag levde i okunnighet om att lämnas på ett dagis där jag fick stå i fönstret och gråta medan mina föräldrar satte sig i sina bilar och åkte iväg. Varje gång jag skulle göra det där mot mina barn så mådde jag så jävla kass. Även jag gjorde allt utom de saker som var viktiga. Men så gick jag sönder med.

Prioritering. Lärde mig innebörden den där dagen jag bara gick från jobbet i november 2004 och sedan dess har jag slutat bry mig om oviktiga saker och koncentrerat mig på det som är viktigt. Just nu är det mig själv, eller har varit kanske jag ska säga. Jag är nog en smula förbi det stadiet, nu ska jag ta tag i andra saker. Viktiga saker.

De oviktiga tar jag när jag hinner.

Eller inte alls.

Det snöar ute och jag känner mig tung och trög. Kaffet lyckas inte frigöra mina tankar så jag får väl hoppas att det lossnar av sig självt under dagen. Vis av gamla erfarenheter så vet jag att jag inte bör dricka för mycket kaffe eftersom det får mitt hjärta att slå som en stånghammare och svetten att bryta fram i min panna. Men en kopp till kan (nog) inte skada.

Jag sov hur konstigt som helst i natt. Drömde en massa skumma saker som jag tog med mig när jag vaknat. Det tog en stund innan jag rett ut vad som var dröm och vad som var verkliga livet. Men nu har jag nog fått ordning på det hela tror jag.

Mina två djur, hunden Kita och katten Chips, kommer allt mer överrens. Eller det var väl att ta i kanske. Snarare har de lärt sig att ignorera varandra. De håller sig på varsin kant. Dock blev det lite liv i luckan igår när jag lekte med Chips och lät henne jaga reflexen av min klocka på väggen. Kita tyckte nog att Chips skuttade omkring lite för mycket så hon började skälla. Kanske inte helt uppskattat klockan 23.30 så det fick bli att säga åt Kita att lägga sig ned vilket följdes av en trumpen hund som luffsade ut i vardagsrummet och lade sig med en duns.

Nu är det väl dags för en dusch och sedan ut i snön för att bege mig till affären för att införskaffa katt och hundmat och kanske något att tugga på för mig själv. Tvättid måste jag sätta upp med. Jösses vad jag har saker att göra för att fylla mitt liv med mening.

Hur blir man en bättre människa? Hur i hela fridens namn ska man veta vad som är det optimala för just en själv? Alla har väl säkerligen en egen uppfattning om vad som är en bra person. En del tänker i teologiska termer, en del jämför sig själva med sina föräldrar eller vänner eller grannar eller Moder Theresa. Jag har förlorat kompassen för länge sedan.

Det var så många år som jag gjorde allt för att inte vara det man ville jag skulle vara, så när jag väl landade från det där så upptäckte jag att jag gjort allt av trots även fast det gick mig själv emot. Etik och moral och sunt tänkande fick vika för den benfasta övertygelsen om att ingen skulle få fånga mig igen. Inte en gång skulle jag göra som andra sade åt mig. Så när mina nära och kära bad mig sluta vara så förbannat självdestruktiv såg jag det som ett bevis på att jag var ute på rätt väg.

Ner i diket gång på gång. Även fast det gjorde ont så ställde jag mig på mina själsliga styltor. Uppe långt över alla andra trodde men för tusan. Jag låg ju i en ravin av egendomlig kärlek till mig själv och stolthet som gått långt över gränsen till vad som är normalt och sunt. Dränkt i mitt egna smicker och den där rösten som hela tiden sade åt mig att allt var någon annans fel. Absolut inte mitt. För att vara så benfast övertygad som jag är över människans egna valmöjligheter så är jag väldigt övertygad om att det inte gäller mig själv.

Men med åren, tiden, timmar och sekunder, har jag kommit på att det där kanske inte för mig vidare på det sättet jag trodde. Att det snarast håller mig fast i ett barns sätt att se på världen. Så vad göra nu då? Nu när jag inte längre har kartan.

Nog vet jag vad jag tycker gör en god människa. Men det gäller att acceptera att jag kanske inte har allt som behövs för att bli en sådan drömmänniska. Så nu ska jag bara hitta vem jag är.

Inte helt lätt att titta mot solen när man gått ett helt liv med slutna ögon.

Jag är en särdeles usel far. Totalt värdelös som förebild, oftast ofantligt frånvarande, klagande, ilsk och kvävande. Allt på en och samma gång. Hur det blev såvet jag inte riktigt även om jag funderar på det då och då. För det var ju precis så jag inte skulle bli, lovade jag mig själv.

Min egen far var både fantastisk och bedrövlig. Lite som fäder plägar vara. En far behöver inte komma upp till speciellt hög nivå för att räknas som godkänd. Det verkliga jobbet brukar göras av mödrar. Av någon märklig anledning. Hade jag varit kvinna istället för man och betett som som jag gjort som förälder hade jag blivit dömd som totalt misslyckad som människa. Nu är det ju inte så som tur för mig är.

Nä, jag har kommit undan med mycket, allt för mycket. När jag arbetade så mycket jag bara kunde och fick så var det helt ok. När jag vandrade ifrån hus och hem var det helt ok det med. Återigen denna märkliga anledning.

Det är absolut inte det att jag inte älskar mina barn. Så klart gör jag det. Det går liksom inte annat. Men det hade väl varit bättre att visa det med kanske. Nu sitter jag långt från mina barn och längtar efter dem mest hela tiden. Men det är inte så märkligt att de inte knackar på dörren för vad är det som de ska besöka? En alkisfarsa som har gapat åt dem när de var små och inte ville sova. En sådan farsa längtar man inte efter. Helst skulle man nog se att karln gick och köpte en flybiljett till någonstans långt, långt borta. Men jag har inte råd och förresten är jag flygrädd.

Så jag sitter väl här och gnager på skammen av att inte ha varit det jag själv skulle viljat ha. Jag hoppas bara vid gud att mina egna söner inte gör samma misstag. Men det går lätt i arv det där. Som att vara född med pesten och även ge bölderna i arv till sina söner.

I många år inbillade jag mig att min dotter intebehövde mig speciellt mycket. För hon var ju tjej liksom. Vad kunde jag erbjuda henne, tänkte jag. Givetvis hade jag fel inser jag nu. Men det är mycket jag inser nu som jag borde fattat för allt för många år sedan.

Nu är mina barn snart vuxna. Äldsta sonen fyller 20, dottern 17 och yngsta sonen 14. Tiden när de skrattade åt mina lama skämt är över. Tiden när de bara tänkte men inte sade är över den med. Fast det är så föbannat gott att höra när de säger åt mig att: du kanske skulle sluta dricka? Gott för att jag nu vet att vi äntligen pratar klarspråk, att de kanske har slutat fälla mentala tårar över att vara mitt barn och istället överlåtar tårarna till mig att fälla.

Så nu kan jag bara hoppas att jag kan plocka ihop min skit och åtminstone bli en hygglig farsa för dem när de är vuxna. För nog vore det gott om det bara ringde på dörren en dag och utanför stod en avkomma med mitt blod i ådrorna och DNA från tusen år tillbaka.

 

Ännu en dag mitt i livet. Inte något speciell dag, inte vad jag vet än i alla fall. Måndag visserligen, det kanske betyder något. Kan jag tro. Men här i min lilla bubbla är det ständigt lördag.

Planer har jag inga, mål inte heller. Dagen får rulla på som den vill och sen får jag se vart jag hamnar. På tv visare de något som ser väldigt ansträngande ut. Pojkar som åker nerför en backe med en massa, massa pucklar. Det ser ut som om de hela tiden ska sätta sig på baken men så fjädrar de med benen och vips är de på benen igen. Ytterst roande. Inte.

Nä. Jag tar nog en kaffe till, tar på mig lite kläder och ramlar ut i snön med hunden. Lite frisk luft kan nog inte skada tro jag. Så att jag får lite fart på tankar och blod.

Det är alla hjärtans dag. Kanske borde man skriva något om kärlek. Men jag skiter i det.

Högaktningsfullt

Det pågår visst någon form av idrottsunderhållning på televisionen. Det hela verkar gå ut på att människor ska åka jättefort nedför ett berg eller genom skogen, ibland så ska det hoppas från ett torn och ibland så blandar man in bössor i det hela och skjuter på prickar.

Vem som vinner vet man aldrig så noga. Den som kom tvåa kan helt plötsligt komma etta och den som kom tolva kom inte alls. Det hela avgörs först efter några veckor när man har analserat diverse urin och blod. Innan dess så svävar man i okunnighet även om man tror sig förstå rangordningen genom hur utövarna ställer sig på pallen som det lite folkligt kallas.

I vilket fall som helst så stannar liksom världen upp. Som om det gällde något som faktist spelar roll. Som fotboll till exempel. DET kallar jag sport. Ja, det och hockey. Fast hockey i OS verkar lite som att man får vara med bara för att man en gång var totalt överlägsen alla andra. Så nu får man snöra på sig grillorna igen i Sveriges namn. Ni vet alla vem jag tänker på och det är ju bara det ett bevis på att något är fel.

Själv så håller jag mig till just hockey. Resten verkar så nervöst tycker jag. Människor som lallar omkring i fantomendräkt och äter havregrynsgröt till bröllopsmiddag och sedan kastar sig nedför ett berg och gör allt för att åka mellan pinnar. Lite som vi barn gjorde på 1970-talet fast de här människorna tjänar miljarder på samma sak.

Nä. Låt våren komma, Elfsborgs fästning öppna och låt mig ställa mig och älska mitt lag.

Vaken hyffsat i tid, kaffet utmärkt, djuren nöjda. Jodå, det verkar bli en bra dag det här. Lite trött är jag allt men inte mer än att jag kan tycka det är skönt avslappnat bara. Alldeles strax är det dags för en liten söndagspromenad med Kita, hunden. Vad som händer sedan har jag inte bestämt men det blir nog inga större åthävor känns det som. Bara ta det lugnt och kanske titta på någon film eller nått sådant.

Det finns många fördelar med att inte dricka alkohol. I alla fall för mig eftersom jag har så förbaskat svårt att låta det rumla i lugn och ro inom mig utan hela tiden tror mig måste fylla på. Men en av de allra bästa sakerna med avhållsamhet är att man vaknar så förbaskat mycket godare än om man är bakis. Dagen får ett helt annat skimmer. Ett lugn som inte existerar när jag vaknar upp med hamrande hjärta och ångestsvetten flödande nedför pannan.

Så återigen har jag vunnit en hel dag. Den ska jag ta tillvara på tänkte jag. Bara finnas och vara. Vädret är väl kanske inte det allra mest upphettsande, men det kan det ju inte alltid vara heller. Men eftersom jag är en av dem som tycker om att det finns en massa snö på vintern så är jag lika glad för det. Världen blir inte alls lika svart och ihålig som den är en vinter när snön lyser med sin frånvaro. Även om himlen är bläckmörk så lyser marken vit och gnistrande.

Så. En kopp kaffe till och sedan börjar dagen officiellt.

Röken är blå, toppen på cigaretten omväxlande grå och glödgande röd. Jag har en spricka bland alla minnen jag hyser. Som om tiden inte fanns när den var viktigare än något annat levande. Återigen den där E-strängen som darrar, vibrerar, ljuder. Försvinnande liten är jag när jag tänker närmare på saken. Även fast allt som är jag finns i mig.

Jag famlar i livet, försöker gå med rak rygg bland alla diken och potthål. Söker balans på fötterna. Hitta medelpunkten utan laserkompass. Som att simma utan att titta, rakt ut från stranden, blunda och bara låta livet och vattnet och strömmar skölja över en. Att inte veta hur länge man orkar simma, men veta att man bara måste fortsätta.

Tillvaron är vidrigt grym bland oss alla som råkar känna. De andra passerar utan att inkassera. Själv sitter jag i finkan, den som bildats av allt som jag tänker när jag sover. De vakna tankarna är allt för många för att förstå, de bara finns där och ibland kommer jag på att jag känner igen dem.

Så. Ett djupt bloss, smaken av kaffe och dödens rök i munnen. Det är dags att vila.

Näe. Jag vägrar. Även fast hela kroppen spritter av nyfikenhet. Men jag ska hålla ut. Här blir det ingen Melodifestival. Den kommer inte över min tröskel. För att jag ska kunna leva i värdighet så tänker jag låtsas som om den inte finns. Aj då. Nu har jag ju skrivit om den alltså har jag redan avslöjat för både dig och mig själv att jag vet att den finns.

Men ändå.

Så vad gör man då när tvn får vara alldeles tyst och stilla? Tja, dricker en utmärkt bryggd kopp kaffe. Röker en cigarett. Klappar hund och katt. Skriver tykna inlägg på Fejan. Bara för att någon ska bli lite retad i alla fall. Men inte funkar det inte. Tanken på den där festivalen ligger och gror i bakhuvudet hela tiden. Så irriterande.

Dessutom är jag anfäktad av svårlig hunger. Det hade väl såhär i efterhand varit trevligt att ha köpt något gott att äta, men vi kom ju aldrig till affären. Det är kallt ute. Så jag får väl nöja mig med spagetti och ost. Inte så illa det inte.

Varför i hela fridens namn säger man att man är rastlös när man inte har något att göra? Verkar ju helt vrickat ju. Bättre att säga att man är arbetslös kan jag tycka. Att vara rastlös, allså utan rast, borde ju i rimlighetens namn betyda att man har fullt upp och inte tvärtom.

Bara en tanke.

Hur mycket känner jag för att stiga ut i allt det kalla och vita och kolafärgade för att gå till affären? En retorisk fråga så klart. För vem faen känner för att knata omkring i kalla saker? Inte jag i alla fall. Nä, jag vil helst sitta inne och titta ut och ha det bra. Men av det blir det intet då jag i min iver att vara en god hundägare varit en dålig kattägare eftersom kattmaten strax är slut. Visserligen kunde jag vänta till i morgon, men det är väl lika bra att ha det gjort kan jag tro.

Eller?

Jag. Inget annat. Bara jag.

Igår var vi i stora staden igen, jag och Kita, hunden. Vi lämnade Chips, katten, ensam och allmäktig i lägenheten och satte oss på bussen. Till saken hör att bussen från Viskafors in till staden går alldeles utmärkt att åka med Kita. Inga problem, förutom de vanliga med att hon tar upp en helt mittgång då.

Men det blir värre när man ska åka stadsbuss och trängas med barnvagnar, snorungar som inte vet hur man bereder plats för herran och gamla tanter som ser ut som om man ska knivmörda dem då och där. Kort sagt är den en smula arbetsamt. Me, eftersom man är ättling till de gamla Ruserna, allköns drägg som blev utvisade till Ingermlanland från Konungariket Sverige och hederliga svenska bönder och soldater så biter man ihop och kommer ihåg att Kita lätt skulle kunna bita ihjäl alla dessa människor och äta upp barnvagnarna hur lätt som helst. Inte för att det skulle falla in henne att bita någon överhuvudtaget. Men rent hypotetiskt. En tanke som tröstar medan man står och svettas och svär tyst.

Det är lite märkligt det där. När jag inte hade vare sig barn eller hund utan bara min egna förbluffande frisyr att bära, då 1985, så såg jag både barnvagnar och hundar som något som banne mig inte borde få åka buss överhuvudtaget. Sen fick vi barn och nu retade jag mig på hundar och snorungar som var i vägen.

Sen kom ju bilåren och då retade jag mig mest på busser överhuvudtaget. Jävla fordon att ta plats. Blinkar och åker och tutar och är återigen mest i vägen.

Tiden faller. Vi är i nuet. Nu, när jag har hund men ingen barnvagn så är jag nästan tillbaka till ungdomåren, men det lilla undantaget att jag har hund. Men vem fan har bett folk med barnvagn att åka buss? Har de inte annat att göra? Springa omkring och ta en massa plats. Ja, och så är det ju snorungarna då. De är hela tiden kvar, som en råd tråd. För böhfelen, låt dem gå. Det gjorde jag. Eller, tja, min far och mor gjorde det i alla fall.

I vilket fulla fall så kom vi fram till destinationen. Min kära mor. Stackars tant. Det enda hon hade att säga under den timma vi var där var "oj, vad stor hon är". Hon var så imponerad över Kitas storlek att hon till och med glömde klaga på mig och mitt liv. Men nog blev tanten överförtjust i Kita. Kära mor rotade igenom minnet efter något för hunden att äta, ty det är min moders sätt att visa kärek, att ge mat. Men hon hittade inget lämpligt så det fick vara. Men de blev nog rätt bra kompisar där tror jag. Mor och Kita.

Vägen hem bjöd inte på det allra minsta äventyr även om vi fick en pratstund med Svaneholmsprofilen "Knäppar'n" som pratade i ett hela vägen från Södra torget till dess jag med vidhängande hund klev av vid vårt hem.

Resten av kvällen bjöd inte på några som helst äventyr. Alls. Och vips är vi i dagen som är.

Gott så.

Håhåjaja. Idag är en av de där få dagarna när hela folket sveps in i en gemensam, tjock, dimma. OS, melodifestival, lördagsgrogg och snålblås med inslag av snöspikar ute. Så sorgligt egentligen. Ibland är jag väldigt övertygad om att tv har förstört en hel värld. Snacka om opium för folket. Fråga någon om vad de tittade på igår och det är ofta man får svaret att "nja, vet inte riktigt". Även fast de satt där i 5 timmar.

Nu är inte jag bättre heller. Uppväxt under en tid när televisionen exploderade rakt in i hemmen. Så även jag blir sittande där allt för mycket. Det är ju så förbannat lätt. Problemet är väl kanske egentligen inte att man sitter och tittar. Men att man tittar på saker om man sedan inte för sitt liv kan komma ihåg är väl värre.

Igår tittade ja på Let´s dance. Jag veeeeet. På frågan varför kan jag inte svara något alls. Kanske för att jag var uttråkad? Fast titta är nog för mycket sagt. Jag lyssnade. För det mesta har jag tvn som radio. Men nog var det roande att se en intellektuell storhet som Marcus Birro dansa så jävla dåligt och sedan bli förbannad för att han blev bedömd utefter hur han faktiskt dansade och inte efter hur han skulle ha kunnat dansa om han inte hade sin ledsjukdom. Sur och bitter och långt nedanför sin vanliga nivå. Även han har fastnat i tvns flimmer och tar saken på allvar fast det bara är en chimär när man ställer hans medverkan i tv mot hans prosa.

Men alla springer vi mot våra bankkonton. Inte tu tal om saken.

Det blir väl som vanligt att jag sätter mig ner och lyssnar till folk som åker skidor jättesnabbt och andra människor som sjunger om kärlek på ett lätt patinerat och pinsamt sätt.

Vad händer med sådana som oss?

Känner mig lite off idag. Lite blå, lite så. Jag har svårt att sätta den där farten som man ska sätta när dagen är vidöppen och väntar. Känner mest för att lalla omkring i min morgonrock och göra mest ingenting. Med ingenting menar jag så klart inte "ingenting" utan roliga saker, såsom de faller mig in.

Men så är livet inte skapat. I går lovade jag att besöka kära mor med hund och allt. Det var allt för länge sedan jag var hos damen så det är dags. Det hade nog varit lättare om hon fanns närmare. Eller om det är jag som skulle vara närmare henne kanske? Fast å andra sidan. Fan vet. Kanske bara hade varit jobbigt. Vi har ju haft en något ansträngt förhållande de sista... hm... 30 åren? Jo, något åt det hållet.

Nog om det. Saker är som de är. I vilket fall som helst så måste jag ändå in till staden. Kattmaten sinar, hundmaten likså. Kanske lite fredagsmys med?

Men först. Städa. Eller snarare dammsuga. Fast det är ju att städa det med även om jag mer räknar det som löpande underhåll och oj vad det löper nu när vi blivit med hund jag och Chips. Så fram med dammsugare, tålamod, ork och så ska väl den här dagen gå att ta sig igenom utan större åthävor.

Ja jösses. Här trodde jag att det var jag som skulle behöva rätta mig efter hundens lättnadsbehov men det blev tvärtom. Det tog ett bra tag att få med Kita ut i allt det kalla för att pinka. Hon vägrade komma när jag i hallen kallade. Hon tittade demonstrativt ner i mattan när jag tog fram kopplet. Till slut, efter mycket om och men suckade hon djupt och luffsade ner för trapporna med mig.

Väl ute pinkade hon såsom hon torde och sedan ville hon in igen. Direkt. Inte sen utan nu!

Nå. Nu ska här sovas. Djupt och drömfritt.

Sådär ja. Nu har jag och Kita, hunden, varit i Knalleland med. Resan in till staden gick ju bra, gott om plats i den bussen. Från stadskärnan till Knalleland var det lite värre. Försök att få en dunderstor hund att inte nosa på alla intressanta som sitter i sätena. Inte helt lätt men det gick det med. Väl i Knalleland väntade min äldsta son som fick bekanta sig med Kita och därefter vakta henne lite medan jag sprang in i Storknallen för att leta lite saker till mina djur.

Anledningen till att äldsta sonen fick rycka in var att jag inte tyckte det kändes bra att låta Kita sitta ensam utanför affären nu när så mycket är nytt för henne. Resultatet blev en glad och snäll hund, en stolt och glad son och en matskål, en tuggring och en reflex till Kita. Egentligen hade jag tänkt hitta en reflexväst men jag visste inte storleken riktigt. De hade inte "xxxl".

Resultet blev ett ynka reflexhalsband som genast försvann in i den tjocka pälsen. En av de sämre affärer jag gjort.  Men lite kul var att att höra en man som gck förbi mig och hunden medan vi väntade på sonen. "Oj, en björn", sade han till sin fru. Kita är stor. Helt klart.

Men i vilket fulla fall. Nu är vi hemma igen, mätta allihopa, katt, hund och husse. Nu är det bara kvällpromenixen kvar sen ska jag sova som om jag aldrig sovit tidigare.

Det är oerhört retande att jag alltid ska bli så förbenat spänd efter att ha varit uppe några timmar. Hur jag än försöker så spänner sig hela kroppen, axlarna hamnar någonstans strax över öronen och huvudvärken, det nack och rygg-onda tar allt mer plats i mitt medvetande och jag får svårt att svälja.

Men, för det finns ett stort men, allt det där renderar allt mindre ångest. När jag förut var tvungen att hals över huvud (tihi, det var ju fyndigt kom jag på) var tvungen att största till närmsta tysta, mörka, ställe och lägga mig medan ångesten red min själ i flera timmar kan jag nu konstatera att det där är ju obehagligt men inte farligt.

Inte alla gånger. Inte ens i närheten alla gånger men ofta. Så ofta att mitt hopp om att bemästra ångesten totalt växer. Är det som den där märkliga läkaren förklarade för mig för ett år sedan? Att panikångest liksom bränner ut sig själv efter att man levt med den tillräckligt länge? I juni är det 19 år sedan den dök upp inom mig. Tog över mig totalt i en bil på väg från Läckö slott. Jag kommer ihåg varje sekund av den där dagen. Det är som om minnet liksom har etsat sig fast i mig.

Den kom inte helt oväntat, nu när jag ser på det hela så här i efterhand. Jag hade drabbats av en panikattack tidigare fast då var det en naturlig sak som triggade den, nämligen att jag klättrat högt upp i ett kyrktorn på Visingsö. Upp för en oerhört brant trappa. Väl uppe avnjöt jag utsikten en stund innan jag blev helt snurrig och matt och var tvungen att på rygg "krypa" nedför de där trapporna med hjärtat dunkande i bröstet och flimmer framför ögonen.

Men som sagt, det var inget jag inte kunde förstå. Att jag däremot blev helt yr, snurrig, spänd, övertygad att jag skulle svälja tungan, illamående och panikslagen för att dö i en bil på väg efter en synnerligen trevlig utflykt på ett resemål som gav mig alla de lukter och smaker som ett gammalt slott kan ge för en som är historiefreak. Det kunde jag inte förstå. Alltså var jag döende. Förgiftad, hade stroke eller bara skulle helt enkelt stendö där i bilen. Det kunde jag inte förstå.

Sedan dess har hela mitt liv färgats av min panikångest. Oräkneliga piller, terapi i mass, alkohol som flödat för att kunna lugna hjärtat om så i bara några minuter. Rädsla för allt. Allt, allt. Jag har utvecklat fobier för allt. Precis allt du kan tänka dig. Som att äta kött eller kyckling, man kan ju sätta i halsen, inte äta bland andra, gå på bio, man kan ju inte bara resa sig och gå ut, ta en promenad, man är ju långt hemifrån. Gå till tandläkaren även fast jag har haft sådan tandvärk att jag skrikit rätt ut. Åka hiss, buss, bil, stå i kö, handla, sitta på möten, umgås med vänner, bjuda in människor till mitt hem, ringa telefonsamtal, öppna kuvert som kommit med posten, gå till frisören, ja fan, allt du kan tänka dig som är utanför min säng i mitt sovrum.

Vissa dagar under de här 19 åren så har jag inte ens kunnat gå utanför mitt sovrum. Ibland har jag varit tvungen att slita av mig kläderna och springa in i duschen i ett mörkt badrum och stå under duschen i flera timmar för att sedan ligga på golvet i det svarta badrummet medan jag hållt i min tunga så att den inte ska falla ner i halsen på mig så att jag kvävs. Detta har hänt gång på gång, trots att jag VET att det är irrationellt. Totalt utan möjlighet.

Men nog kanske det är som läkaren sade. Jag har inte haft en riktigt panikattack på månader. Ångest, jag visst. Men ingen panik. Kanske, kanske har monstret dött i mig?

Underbart väder med strålande sol och gnistrande snö och is. Lagom kallt. Snöplogen har varit förbi på gatan utanför så att vägen är god at trampa på. Katten och hunden vilar. Själv har jag fått pippi på Buddy Holly av någon anledning. Jag hade fått för mig att han mest handlade om Peggy Sue och inte mycket mer men nog fanns det mycket att hitta. Återigen, tack Spottan för möjligeten att gotta ner sig i okänd musik för ynka hundralappen om månaden.

I natt sov jag som en sten. Somnade på sisådär tre sekunder. Att vakna däremot tog en timma. Men eftersom den timmen innebar att jag bland annat fick gå ut med jycken så var det helt ok. Att höra hur tyst det är när stora snövallar omger oss små människor. Kisa för att solen skiner starkt. Känna värmen i hjärtat när man ser hur svansen vippar av glädje på hunden. Sådana saker som jag glömt bort.

Det är märkligt att sällskapet av en hund kan göra sådan skillnad för en sådan enkel sak som en promenad. Varje gång vi är ute tänker jag att vi bara ska rusa ut och in igen. Menav någon anlending så blir det allt mycket längre än jag tänkt. Jag är rätt säker på att mina kilon kommer rasa efter ett tag och det är ju bara bra.

Just i dessa dagar så känner jag mig märkligt lugn och harmonisk. Även fast ångesten kommer och knackar på dörren mest hela tiden. Men nu har jag både en katt och en hund som kan köra ut den när den dyker upp. En skylt med varning för hunden sitter på min själ.

Förlamande trötthet. Men en god sådan. En som faktiskt stammar från att jag gjort något. Jag tror att jag inte varit ute i friska luften eller promenarat så mycket på väldigt länge. Vi kan väl säga som så att det inte var speciellt svårt att somna igår efter den sista rundan runt kvarteret. Sov gjorde jag sen som en sten hela natten.

Det kommer väl att bli bättre när jag väl vant mig vid de nya livsförutsättningarna, men just nu så kunde jag mycket väl tänka mig att sova i några dagar. Men av det bliver det intet.

Igår var en bra dag. Kita, hunden började dagen med att vara lite lagom deppig. Hon ville inte äta speciellt mycket alls, luffsade omkring i lägenheten och ville varken leka eller vila. Som sagt, det är inte helt lätt att byta miljö och personer. Inte för någon människa och absolut inte för en hund som man ju inte kan berätta för om varför bytet har skett.

Men efter att jag köpt en burk blötmat så blev det annat ljud i skällan. Hon gluffsade i sig en portion på några få sekunder och sen vette tusan vad som hände i skallen på jycken. Hon ville leka. Desperat. Leken gick ut på att jag kastade en pipleksak och hon hämtade den. Gång på gång. Om jag slutade leka och gick in i köket så nog tog det bara några sekunder innan det pep till bakom ryggen, ett pip tätt följt av en duns när Kita släppte ner leksaken på golvet bredvid mig.

Jag hade även köpt en tuggring till henne. "Håller din hund sysselsatt länge" stod det på förpackningen. Jo tjena. Det tog väl henne ungefär 20 minuter att tillintetgöra den där ringen. Men återigen, allt som får henne att känna att hon är "hemma" är bra.

Efter den sista promenaden så var hon helt slut och slocknade på vardagsrumsgolvet och jag måste erkänna att jag kände mig en gnutta glad över det. Det kändes som ett gott tecken på att jag lyckats stimulera både kropp och sinne för henne.

Nu ska jag bara försöka lösa problemet med att klippa hennes klor. För det där är hon inte glad i, men jag har kollat lite olika hundforum på nätet och ska prova att köpa en vanlig fotfil och slipa ner klorna. Det är värt ett försök i alla fall. På något sätt ska jag lösa problemet i alla fall.

Nä. Nu ska jag återgå till näringarna. Promenix, tvätta, städa lite nödtorftigt och sen får jag se vad som händer.

Chips, katten ligger högst upp på bokhyllan. Kita, hunden, ligger på golvet i hallen. Själv sitter jag väl här då. Vi har det nog ganska bra ändå. Nog för att Kita verkar lite smådepig mellan varven, det är väl inte så lätt att byta miljö och personer helt plötsligt. Chips är bara sur. Som hon brukar bli när inte hon får vara med och bestämma. Jag är lite blå, men det beror nog mest på att det är vinter.

De två damerna jag bor med har ändå börjat vänja sig vid varandra. Kita har nog lärt sig att det är bäst att låta Chips vara ifred. Chips å sin sida har nog lärt sig att den där stora svarta lurviga saken som luffar omkring i hennes hem inte är så farlig trots allt.

I natt vaknade jag en gång och fann att hunden låg på golvet precis nedanför sängen och att katten låg på kanten av sängen och tittade ner på jycken. Så det går bättre och bättre det hela.

Däremot är det inte helt lyckat att Kita skäller när morgontidningen kommer sisådär vid 02.30. Visserligen bara ett enda skall med det räcker mer än väl till för att skapa oreda i huset är jag rädd för. Så det där får jag försöka vänja henne av.

Som sagt så vaknade jag på natten. Jag har gjort det nu i två nätter även om jag som sagt bara vaknade en enda gång i natt. Det är lite som när man har små bebisar hemma. Jag vaknar för att jag måste kolla hur Kita har det. I går natt var hon lite orolig, knatade omkring i lägenheten och fick inget riktig ro vilket fick som följd att det fick inte jag heller. Men i natt så sov hon som en sten.

Nä. Nu ska jag nog ta och dammsuga lite, det blir väldigt mycket hår har jag märkt, är det inte katthår så är det hundhår. Blir nog lite värre när Kita och Chips byter kostym frammåt sommaren, men vad tusan, dammugarpåsar är inte så väldans dyrt ändå så.

 

Jösses. Jag är helt slut. Det här med att ha hund tar på krafterna. Sannerligen. Så här mycket motion har jag inte fått sedan det glada 80-talet tror jag. För att inte tala om dålig sömn. Men jag visste ju vad jag gav mig in på, som tur är. Eftersom man är uppväxt med hund så hade jag redan från början en aning om att det är slut på 18 timmars-sömnen och de dagar när jag kan lalla omkring i morgonrock utan att bege mig utanför dörren.

Samtidigt är det ju en oehörd glädje i att veta att det finns två levande varelser förutom mig själv i mitt hem. Eller vårt hem kanske man ska säga? Den som inte är så nöjd med situationen är Frk Chips. Katten. Hon har legat mest hela tiden i min säng. Nu snackar vi om att hon legat där även när hon egentligen borde tillbringat en stund på lådan, dricka vatten eller äta. Så i sovrummet luktar det inte helt bekvämt. Dags att sätta upp en tvättid tror jag.

Fast det där går nog över. Kita, hunden, vill ju gärna vakta på Chips, så att hon inte ställer till med något. Men frågan är om vi inte är på väg att lösa det där. Jag har klart deklarerat att sådant inte går för sig så idag har faktiskt Chips fått vara ifred mest hela tiden. Det tar nog lång tid att få de där att gå ihop helt utan gnissel, de är ju båda två 7 år i år, men jag tror det löser sig.

Tacka vet jag internet. Medan man förr i tiden, alltså för sisådär 10-15 år sedan hade varit tvungen att köpa dyra böcker om hundar så kan jag nu bläddra runt i tusen och återigen tusen sidor på nätet, alla handlar de om hundar. Det gör allt så mycket lättare att kunna söka direkt på de frågeställningar man har.

Nä. Nu ska jag allt vila lite, efter att jag bäddat rent i sängen. Sen blir det väl en långpromenad på eftermiddagen eftersom vi bara var ute oh vände mer eller mindre på förmiddagen. Kita är ju stor som en mindre häst så hon behöver mycket motion och jag med för den delen.

Det här blir allt väldigt bra tror jag.

Jösses. Hela min lägenhet luktar våt hund, jag själv är helt slut efter en timmes promenad med den häst som kallas hund i mitt lilla hushåll. Chips, katten ligger i en låda, som hon gjort mest hela dagen. Hunden i fråga ligger på mitt vardagsrumsgolv och lurar på nya saker att göra.

Men det är ju precis som allt borde vara kan jag känna. Eftersom jag är ny husse så får jag muta henne med lite hundgodis för att hon ska göra som jag vill men då gör hon precis som det är tänkt. Det är nog inte helt lätt att ställa om chef liksom.

Nu känner jag mest för att sova lite. Men det blir inte förrän kvällspromenaden, som inte lär ta en timma kan jag säga. Allt är nytt och underbart och jag har äntligen en bra anledning till att stiga upp på morgonen. Nu ska jag bara jämka mellan de två helt olika djuren i mitt hem. Men det fixar sig nog det med.

Livet är lika bra som det borde vara just nu.

Återigen dags att skärpa till sig lite. Sluta sura och fundera och börja tänka kloka tankar istället. Jomen. Så får det bli. Jag har bara inte riktigt klurat ut hur jag ska komma dit. Ett problem helt klart. Men jag löser väl det som jag brukar lösa det mesta med tiden.

Det är ju söndag, min alldeles nya hund kommer om några minuter och jag försöker förklara för Chips att det inte är för att vara elak mot henne jag introducerar ett stycke jykke i hemmet. Det går sådär.

Kanske lite för mycket. Kanske lite för ofta. Kanske, kanske kanske. Mer piller än vad som behövs. Mer rött än vad som krävs. Men ändå. För att kväva tankar och känslor och förväntngar.

För mycket är bättre än för lite. Helt klart.

Vart är mina vänner? Alltså inte de som jag funnit på fejan. De riktiga. De som pratar med mig och svarar. De som ljuger för mig och säger obönhörliga sanningar. De som mördar min tillvaro och leder mig till ljuset. Vart är de?

När man är liten så finns man knappt. Bara ibland. När man skriker. Högt. Gapar så mycket man kan. Men vart är de, mina vänner. De jag hade. De som gick bredvid mig även om min väg var hal och vi slant hela tiden.

Ljug för mig. Berätta sanningen.

Någon sade åt mig att jag förlorar alla mina vänner. Så rätt, så klokt. Så jävla fult. För det är väl så det är. Men jag är rätt nöjd med det. Vem fan behöver vänner när man har ett paket cigg hemma? Inte jag i alla fall. Begrav mig, djupt ner. I enskild grav. Men lägg ner ett paket John Silver och en Jack Daniels. En tändare och klä mig i slips. Så är jag nöjd. Inget mer behöver jag. Men nog kan det vara gott att röka när man vilar?

Så allt som är jag kommer ta slut. Skit samma. Inte idag. Inte i morgon. Jag har en inbyggd spärr mot att dö i morgon. Kanske på måndag. Jag vet inte. Folket kommer gråta. Så klart. För så ser det ut i mina bilder. Fast egentligen kommer nog ingen gråta om jag skulle falla av om tre sekunder. För mig själv en gnutta ledsamt men för andra inget att komma ihåg.

Så jag gör väl som jag alltid gjort. Lever mitt liv, dricker mitt vin, röker mina cigg, tar min medicin och ligger helt planlöst med kvinnor jag inte ens tycker om. Men de gillar inte mig heller så det är helt ok.

Diciplinerar mina dagar.

Som om jag bryr mig. En tonåring i min själ. En liten röst som talar om för hela världen att jag inte bryr mig och att allt jag vill är att kopulera. För det vill jag. Men lite vem som helst. Kanske en brunett. En blondin. NÅgon som nyss fyllt 23 eller 34 eller 48. Skit samma.

Polisen letar efter någon. Inte mig. Inte alls mig. Men någon. Stackare. Att ligga med en polis verkar hopplöst. De är ju så sura de där damerna. Kanske för att de är just damer och måste kompensera? Vi skrattar åt de där poliserna. De är så fula, så fel, så dumma. Längtar efter makt och vi andra gör inte det. Fuck the police.

Ghetto.

Jag drömde bara. Inget annat. Drömde om ett liv som kan kallas fullt. Inga skratt fanns, inga tårar. Bara ett liv. Utan alla dessa känslor som översvämmar oss hela tiden. Utan alla ismer. Utan politik och utan religion. Ett liv jag kan tänka mig att leva.

Så jag vaknade. Upp till min vanliga tillvaro. Där jag hela tiden lever med rösten som pratar med mig. En diskussion som pågår i min hjärna. Celler som tar över mig. Nerver och kemi som överröstar min svala tanke.

Så jag ger väl allt jag kan. Till världen. För annat har jag inte lärt mig. Jag är uppfödd som en kyckling. Men när jag var barn var jag så förbannat glad. En glad skit som min mor kallar mig. Jag pratade visst hela tiden. Var aldrig tyst. Snacksalig. Nu skriver jag istället. Till ingen nytta. Det ger mig ingenting. Förutom njutning. Men ärligt talat så njuter jag mest hela tiden. För att jag inte vågar lida.

Kanske skulle jag bege mig ut i skogen och skrika. Högt och länge. För att få bort den här känslan av att vara arg. Få bort känslan av att vilja slå någon på käften. Kanske mörda. Nä, det kan jag inte. Jag är för löjlig för det. Men återigen slå någon på käften.

Jag drömde bara. Inget annat. Om något som jag vill ha, något jag vill vara. Det är bara en dröm.

Alltså. Jag mår verkligen bra. Egentligen. Ärligt talat. På riktigt. Faktiskt. Jag intalar mig själv det hela tiden. Att jag har det förbannat bra. För det är ju så det är. I sanning.

Men så kommer de där gamla, gamla tankarna tillbaka. Om att mitt liv är ett enda stort misslyckande. Jag gör ju för helvete inget. Alls. Jag bara finns. Existerar. En böld på samhällets rygg. En sådan man inte når men som gör ont och ömmar.

Mitt liv, min tillvaro gör ut på att vakna, göra precis ingenting och sedan somna. Inget som finns på riktigt. Om jag dog i natt skulle ingen märka någon skillnad förutom att ett bussäte vore ledigt. Skriva. Som om ja gkunde skriva. Jag vill så gärna men kan inte. Mina ord, de som faller ur mig som vatten från en grotta är oviktiga. Inget att lägga märke till.

Det är allt jag har. Mina ord. Men de är tomma. Ord är tomma. Jag försöker verkligen. Klädd i svart söker jag sanningen. Men den undslipper mig. Den slinter av och an och försvinner från mig. Min jakt är förtvivlad men osökt. Ingen vill ha den. Allt det som är jag, som jag beskriver är en lögn. WoB är någon jag inte längre känner. Det är någon jag ikläder mig, som för att spela Hamlet på en scen. Själv är jag långt förbi det.

Så jag själv mår bra. Tro det och alla blir lyckliga. Alla kommer skratta åt eländet. Kött och blod. Nerver och substans. Så bygger man ett liv.

Skam. Den där känslan som de flesta av oss känner ibland. Själv så lever jag med tanken på att skammen är min drog. Det jag söker, febrilt, ofta. Helst hela tiden. Skam. Bli full på dagen och sjuk på natten. Utan att sova, bara slockna. Skam är ordet. Skam. Skam. Att uppleva, drunkna i och låta falla isär.

Inte för att livet är något att slänga bort. Alls. Det är visst vackert säger de som kan. Själv kan jag inget. Alls. Bara andas, svälja skammen och lyckas med att somna igen.

Min doft är rök, whiskey och gammalt. Inget för barnen att andas in. Alls. Färgen jag bär är grå eller svart. Namnet jag bär är mitt och bara mitt. Men det smakar som skam.

Visa dagar, när allt blivit fel och vindt, önskar jag att jag kunde tro på något alls. Bara på något. Men förbannade sinne som jag har tror inte på något. Jag ser igenom bluffen om en gud. Det finns inget sådant. Bara en rökridå för oss människor att skylla eller hylla. Så klart det inte finns något sådant. Man måste nog fan vara sinnessvag för att tro. Jag är tyvärr en smula klok. Fel, smart, men inte klok. Absolut inte klok.

Så jag dricker väl lite mer kaffe. Röker en cigarett till. Bara för att utmana döden. Håna dess existens. Skratta fanskapet rakt i ansiktet. Dra ner röken djupt ner i mina lungor. Så djupt ner att den stannar där. För evigt

Saker är som de är. Inget annat. Snön är vit och himlen underbart magnetblå på kvällen. Själv så sitter jag under molnen och funderar på livet. Hur det blev som det blev och varför. Alla jag känner befinner sig mitt i livet, men barn och jobb och karriär. Själv är jag under allt det där. Försvinnande liten. Utanför. Precis som det var i skolan. När jag och El Bimbogang knatade omkring och gjorde meningslösa inbrott i byssjor. Stal borrmaskiner och inget annat. Powerbar heter det nu, då hette det Snickers.

Men även om vi föll ifrån så var vi hela. Tre unga män som var ivriga att omfamna livet. Kvar blev bara jag som aldrig kom ur det där. Inte för att jag stjäl saker längre. Alls. Men ändå. Fastnat i de där åren.

Att vara utan ansvar. Utan kedja. Så är jag. Sån är jag.

Man kan bara falla så många gånger. Jag har ramlat omkull så många gånger att jag inte längre får ont när jag tappar taget om världen. Det är bara att konstatera, jag föll. Inga brutna ben, inga blåmärken som syns. Det gör helt enkelt inte ont längre.

Så jag inser att jag är född med en välsignelse. Ett arv från tidigare generationer. Förmågan att falla utan att det syns för mig själv. Andra ser men jag är blind för mina egna misslyckanden. De tittar på mig och skakar på huvudet. Han är full igen. Han är galen igen. Han har inte sovit igen. Han är olycklig igen. Han är trasig igen. Själv ser jag intet.

Mitt liv har blivt en repris, samma samma samma. SaMMA. Men jag är lycklig för att jag lever. Jag trodde nog inte att jag skulle klara mig så här långt. Faktiskt. Så kanske skulle jag reda ut saker och ting? Äsch. Skit samma. Tiden rullar på och jag följer liksom med bara. Bra så.

Använd är jag. Förbrukad men ska strax köpa en ny påse kol. Mitt öde är att brinna och jag ska brinna snyggt. Bli matt och grå i färgen. Varm och het som solen. Det är så jag måste finna mig själv. Sluta fly från värmen. Jag är eld och inget annat. Mina sinnen översvämmas varje dag och så måste det vara. Jag lever inombords den här kroppen, den som är så blekfet och finnig. Med mina tankar ska jag falla till ro. Att sova är inget man gör, det är något man är.

Så även fast jag kanske kommer falla ur ramen lite ibland så är det min ram. Inte någon annans. Jag kommer inte tillbaka på år. Inte på månader inte på veckor. Jag är här, hela tiden. Även när ingen annan finns.

Naken är min själ, hotat mitt hjärta. En gång utbildad nu bara inbilldad. Ingen att räkna med. Inget. Alls. Jag är en förlorare men jag har vunnit mig själv. För jag fann mig själv under alla droger och kemikalier och alkohol och koffein och nikotin. Att driva mig själv till döden är mitt uppdrag. Så jag gör mitt uppdrag så gott jag kan. Uppdraget får aldrig underordnas livet.

Att leva med ett hat och en ilska till sig själv är inte helt bekvämt. Det ställer till det. Man gör bort sig, från sig, till sig.

Den där känslan i mig, den som säger att jag är totalt jävla misslyckad och ful pratar till mig hela tiden. Röster som säger att jag inte borde finnas berättar sagor för mig. De lockar mig att tysta dem. Men allt jag hittar. Medicin för själen kallas det. Kemisk lycka. Att drunkna är en dröm. Bara en dröm. Att slockna varje kväll är en verklighet. Full av elakhet och skumma idéer. Vakna och inte veta vad som hände, vem man varit med eller varför.

Så jag lever så. Lite vid sidan. Lite bredvid. Inte mitt i utan en sådan som kommer bajsa på sig om 10 år. Mitt blod är inte längre mänskligt. Det är en hel röra av molekyler som är framställda i en fabrik. Ett piller för att vakna, ett annat för att somna och mellann dem så finns en massa piller för att vara inte här. Borta. Jag vet inte längre om jag blöder. För det är omöjligt att säga. Kanske läcker jag bara.

Jag litar, behöver dig. Du är mitt enda sätt att vara på. Jag ser dig överallt. På torget, i bussen eller som avsvimmad. Kanske skulle jag göra mig själv hel och ren igen?

Jag vet bara inte hur.

Jo. Jag är förbannad. PÅ dig och dina jävla vanor. Men mest på mig själv som predikar men inte lever efter mina ord. Att vara fel ute. Att lyssna till kloka män och kvinnor men inte höra vad de säger. Att vara trasig och inte ens försöka laga mig själv. Bara nöja mig med att vara osund. För det är så jag vill ha det, det är så jag måste ha det.

Mina dagar som rolig är slut. Nu ska jag hacka på allt. Hela tiden. Slå egoismen i ansiktet. Varför leder de rödgröna i alla oppionsmätningar när inget egentligen bryr sig? Som om jag brydde mig. Jag försöker verkligen men misslyckas ständigt.

En konstnärssjäl my ass. Självgod, fet, med dålig hy och dum. Lat och fet. Det är jag det. Men jag försöker verkligen bry mig om allt det som verkligen spelar roll. Bukowski pratar direkt till mig. En horkarl, suput och med dimmig föreställning om sin egna storhet.

Fan, jag borde dö. Men jag vågar inte.

Är jag obekväm? Ett jävla fyllo som fylled dig med cancer? Som ger din en smula åthäva? Som gör att du tycker att samhället faller andra i smaken medan du behöver gå till jobbet? Dra åt helvete kära du. Dra så långt åt helveter du kan för din tillvaro är ändå väääääldigt långt från obehag. Fast du tycker skatten är för hög och att det är ett fanskap att du ska behöva skotta snön innanför din tomtgräns. Dra åt helvete och du vet någonstans att du inte har rätt att be någon annan att drá någonstans alls. Folk dör. Människor. De dör.

Så sitt innanför din gräns. Men snälla. Dra åt helvete. Fö rdu gör ju ingenting för någon annan än dig själv.

Bara sur. Som satan. Dundersur  Sån är jag mellan varven. För att folk slösar bort sina liv på dumheter när det finns verkliga saker att ta tag i. Att det lever allt för många hemlösa som dör i kylan i ett land som är rikare än de flesta. Över att vi inte tillåter homosexuella att bli vigda utan att sura. Över att vi ser på invandrare som en börda och inte som en tillgång. För att våra företag exporteras utomlands och vi alla hyllar det. För att modebloggare vinner priser när bloggarna som faktiskt betyder något går lottlösa. För att landet läser strunt och skit och elände istället för litteratur som faktiskt betyder något. För att det står en jävla Disneystaty i min stad och dessutom att alla tänker på den som "något bra".

På att folket i Haiti behöver stå ut med Carola som åker dit och skänker parfym medan läkare och sjuksköterskor får amputera ben av barn utan bedövning. Över att alla som tänker har slutat tänka och bara ägnar sig åt onani för den egna plånboken. Åt att gamla människor i år, 2010 ska behöva stå ut med att outbildad personal som bara ägnar sig åt att "sommarjobba" ska ta hand om deras bensår.

Åt allt det där. Mer därtill. Fan ta er. Fan ta er och era äckliga jävla självuppfyllande liv som inte handlar om något annat är dig, dig, dig.

Allt blir nog bra ska du se. Även fast saker och ting ter sig mörka. För nog har du mörker inom dig. Inte så att du vill erkänna det. Inte ens tänka tanken lågt. Men visst finns det där inom dig. I det tryggaste, bästa landet i världen mår vi alla lite dåligt. En del mer, en del sämre. Men vi klumpas ihop i köerna till sjukvärden. Kalla det dålig rygg eller slitna knän eller överintag av koffein. Alla mår kass. Varför?

Hur är det ens möjligt att det tryggaste folket i världen kan vara så otryggt? Hur kan det falla sig att vi alla har något att klaga över? Hög hyra, kassa bussar som kommer in i en kass tid. Ett jobb som du egentligen inte vill ha men känner dig tvingad att ha. Som om ett arbete vore en tvångströja. Byt. Byt, byt. Liv, jobb, partner, livsåskådning. Religion eller tanke. Bara byt. Det är inte svårare än så. Fan, byt kön om du nu tror dig vara fast i ditt.

Alla bär på en egen unik historia. Men ingen bär den särskilt vackert nu för tiden. Superlativ på Fejan byts mot gråt hos vänninnan. Skryt byts mot slag mot vännen. Droger, vart vi än kan vinna dem, än kan finna dem, byts mot liv.

Så byt. Det har jag gjort. Det kostar lite men betalar sig än mer. Så byt.

Katten var matad. Jag själv tvättad och färden bar in till staden. Bara för att göra något. Jag har ägnat ett dygn åt att försöka reta upp någon men misslyckats. Folk är för artiga för att bli sura nu för tiden verkar det som. Men jag har nog inte gett upp. Bara tagit paus. Det får nog bli lite mer raffinerade ting för att reta upp människor i dessa dagar när ord inte längre anses som fula. Könsord funkade tidigare men de bläddras snabbt förbi i en tid när fuck är det vanligaste ordet på vita duken.

Nåväl. På bussen satt jag och skumpade innanför kylan, tog upp mitt block och min penna och skrev följande:

Varifrån driften att stöta bort människor kommer ifrån vet jag inte. Den bara finns där. Som ett tvång. Om jag någon gång kommer någon nära så slår hela mitt mentala jag bakut. Mentalsjuk? Kanske. Definitivt inte välfungerande.

Det är som om de människor jag släpper in blir heta som glödande kol. Allt det som är jag kastar av dem så fort jag kan. För att inte bränna mitt hjärta. Pest. Digerdöd inom mig.

Att kränka blir ett behov. Att såra en bot. Att vända ryggen till ennödvändighet. Ett måste för att kunna dyka ner in och i mig själv. Så ytterst märkligt.

Jag har en faiblesse för att krossa glas. Att uppleva hur något vackert går sönder, itu. Som en ersättning till ljudet inom mig. Det som jag vaknar till och sedan desperat försöker släcka före jag somnar. Ljudet av ett liv som gått isär och blöder. Ljudet av mina egna tankar och pulsen som utgår från mitt hjärta.

Det är inte helt lätt att vara en liten själ i ett stort universum. Inte alls. Att vara i en ständig längtan efter frihet trots att det betyder att man blir ensam. Men bara en kattsjäl att prata med. Inte alls lätt förstår ni.

Men nu är jag hemma och allt är som det ska igen. Det är nog bara på en buss som man kan vara oändligt fri.

Jag saknar arlslet som var min pappa

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child's balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying.

Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fool's gold mouthpiece
The hollow horn plays wasted words
Proves to warn
That he not busy being born
Is busy dying.

Temptation's page flies out the door
You follow, find yourself at war
Watch waterfalls of pity roar
You feel to moan but unlike before
You discover
That you'd just be
One more person crying.

So don't fear if you hear
A foreign sound to your ear
It's alright, Ma, I'm only sighing.

As some warn victory, some downfall
Private reasons great or small
Can be seen in the eyes of those that call
To make all that should be killed to crawl
While others say don't hate nothing at all
Except hatred.

Disillusioned words like bullets bark
As human gods aim for their mark
Made everything from toy guns that spark
To flesh-colored Christs that glow in the dark
It's easy to see without looking too far
That not much
Is really sacred.

While preachers preach of evil fates
Teachers teach that knowledge waits
Can lead to hundred-dollar plates
Goodness hides behind its gates
But even the president of the United States
Sometimes must have
To stand naked.

An' though the rules of the road have been lodged
It's only people's games that you got to dodge
And it's alright, Ma, I can make it.

Advertising signs that con you
Into thinking you're the one
That can do what's never been done
That can win what's never been won
Meantime life outside goes on
All around you.

You lose yourself, you reappear
You suddenly find you got nothing to fear
Alone you stand with nobody near
When a trembling distant voice, unclear
Startles your sleeping ears to hear
That somebody thinks
They really found you.

A question in your nerves is lit
Yet you know there is no answer fit to satisfy
Insure you not to quit
To keep it in your mind and not fergit
That it is not he or she or them or it
That you belong to.

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to.

For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despise their jobs, their destinies
Speak jealously of them that are free
Cultivate their flowers to be
Nothing more than something
They invest in.

While some on principles baptized
To strict party platform ties
Social clubs in drag disguise
Outsiders they can freely criticize
Tell nothing except who to idolize
And then say God bless him.

While one who sings with his tongue on fire
Gargles in the rat race choir
Bent out of shape from society's pliers
Cares not to come up any higher
But rather get you down in the hole
That he's in.

But I mean no harm nor put fault
On anyone that lives in a vault
But it's alright, Ma, if I can't please him.

Old lady judges watch people in pairs
Limited in sex, they dare
To push fake morals, insult and stare
While money doesn't talk, it swears
Obscenity, who really cares
Propaganda, all is phony.

While them that defend what they cannot see
With a killer's pride, security
It blows the minds most bitterly
For them that think death's honesty
Won't fall upon them naturally
Life sometimes
Must get lonely.

My eyes collide head-on with stuffed graveyards
False gods, I scuff
At pettiness which plays so rough
Walk upside-down inside handcuffs
Kick my legs to crash it off
Say okay, I have had enough
What else can you show me?

And if my thought-dreams could be seen
They'd probably put my head in a guillotine
But it's alright, Ma, it's life, and life only.

Det var väldigt vad tiden och livet och lusten rullar på. Allt är mörkt och allt är svart och kallt och återigen mörkt. Men någonstans inom mig gryr en tanke på saker som gör mig glad. Som att sitta i min morgonrock här i mitt vardagsrum och bara vara. En del tar på dig mysbyxor (fan vilket vidrigt ord och ännu vidrigare plagg) själv ikläder jag mig min morgonrock när lusten att "mysa" tar över.

Ute är det lika vintrigt som det varit den sista tiden. Rena vintern. Fast återigen, jag gillar det. Ska det vara vinter ska det vara snö och kallt och lukta rent. För allt det smutsiga ser man inte längre. Det ligger begravt under de vita vidderna och gott så.

Kanske skulle man göra något att äta? Nä, det får vara. Men en kopp kaffe skulle smaka gott. Så det för jag väl ordna då. Vad allt gör man inte för att ha det bra?

Det finns något farligt med att nå sina mål. Kanske är det bättre att hela tiden ha något att sikta på? Fast å andra sidan så känns det lite hopplöst att aldrig nå sina mål. Kan jag tro. Själv har jag varit förskonad från det där. Faktiskt. Varje gång jag har satt upp ett mål så har jag nått det och det tämligen lätt. Visst har jag misslyckats ibland, men det hör ju till sakens natur. Oftast har jag dock nått mina mål utan större ansträngning. En del kanske säger att jag då satt upp för små mål men jag vet inte det jag. För det mesta har jag siktat på saker jag vill göra, inte saker jag borde göra.

Däremot så har jag nesligen fallit och fallit långt när jag försökt mig på att leva ett liv efter andras regler. Något jag upptäckt de senaste åren. Förut var det där något som bara hände och som jag trodde att jag inte hade någon kontroll på. Men det hade jag så klart.

Resten av mitt liv ska jag låta lusten styra mig i större del. Göra det jag verkligen vill och inte det jag kanske kan höra att andra tycker att jag borde göra. För när jag lever efter andra så mår jag bara dåligt och blir självdestruktiv. Som för att straffa mig själv.

Då kommer ju bara frågan vad jag ska ha för mål med min tillvaro de närmsta åren? Först och främst bli hel igen. För ett tag sedan, oviktigt när, så såg jag ingen som helst mening med att sätta upp några mål alls. Men eftersom saker och ting faller på plats så inser jag att jag kanske ska planera lite för framtiden. Så vad göra när jag känner mig starkare och helare?

Jag vet inte. Jag har helt enkelt inte någon som helst aning. Fortsätta inom vården? Hoppa av det tåget och göra något helt annat? Kasta mig ut totalt och försöka skriva så mycket som möjligt? Sälja allt och åka till Medelhavet och luffa runt? Ingen aning. Det är lite spännande måste jag säga. Att inse att man kan göra precis vad man vill. Bra man förstår att man inte är så fast i tillvarons bojor som man kanske tror.

Medan snön faller så funderar jag på sommaren. Vad ska jag göra till sommaren? Inte ens det vet jag. Månaderna ligger blanka och väntar på att jag ska fylla dem med bläck och fotografier. I maj har jag ett år kvar på min sjukskrivning, sen hoppas jag verkligen att jag ska vara redo att börja jobba igen. Med vad vet jag som sagt inte, men något blir det väl. Det kan bli vad som helst. Sopa gator, klippa gräs, skruva ihop datorer eller arbeta som allt i allo på något äldreboende. Att gå tillbaka som sjuksköterksa med en gång verkar korkat. Pressen är ju som bekant tämligen stor i det yrket så det får jag nog vänta lite med. Men ändå finns ju möjligheten kvar. Min tjänst har jag ju kvar.

Äh. Som sagt. Det är farligt att nå sina mål allt för fort och allt för lätt. Att ha något att drömma om är nog livsnödvändigt tror jag. För den där tomma känslan som kommer så fort man har rott något stort projekt är förödande. Då gäller det att med en gång ställa om siktet och inrikta sig på något nytt.

Livet är förunderligt. Svårt men underbart.

Det snöar igen. Inget ovanligt nu för tiden kanske men jag är fortfarande helt faschinerad över att det kan komma så mycket snö. Det har ju liksom inte snöat mer än precis nödvändigt de senaste, hm, 20 åren. Nu har det väl kanske kommit en smula mer än nödvändigt men ändå. Själv tycker jag bara det är mysigt men jag förstår dem som måste ut med bilen att de inte är så glada. För att inte tala om alla äldre som är lite stöppliga på benen. Det kan inte vara lätt att ta sig fram bland södrivorna och den glatta is som finns under snön på stadens trottoarer.

Men som sagt. Själv så sitter jag inomhus och tittar på snön som vräker ner. Allt, säger allt är vitt. Snacka om att de senaste årens gnäll om att det inte kommer någon snö på vintern har tystats.

Det enda jag gruvar mig lite för är att sätta mig på bussen in till staden för att handla. Det är nödvändigt eftersom mitt kylskåp och mitt skafferi är pinsamt tomma. Jag gillar inte att åka buss i sådant här väder. Det är en liten noja jag har. Att lägga sitt liv i händerna på en busschaufför som kanske kör i diket vilken sekund som helst. Hua. Men det är väl bara att stänga av den lilla rösten i bakhuvudet och koncentrera sig på musiken i öronen. Tack gode gud för MP3-spelare.

Men först får jag väl göra de sedvanliga åthövorna för att komma ikapp i världen. Duscha, borsta tänderna, raka mig och kamma till mig. Sen får jag se vilken buss det blir. Jag har all tid i världen på mig.

 

Fånigt mycket snö är det. Tänk inte på det oerhört smutsiga balkongräcket. Det där ska jag göra något åt. Någon gång

 

Jag har aldrig varit duktig på att springa. Inte heller på att hoppa, hänga eller kasta saker långt. När det gäller att göra saker med en boll ska vi inte ens gå in på hur dålig jag är på det. Jag behandlar ofta bollar som om de vore glödande kol, vill få dem så långt från mig som möjligt.

Jag har hela tiden ansett att om jag vill fort någonstans så tar jag väl taxi eller buss. Bollar är kul att titta på när andra sparkar dem och att hoppa högt gör jag bara när jag är full. Det där funkar allldeles utmärkt när man är vuxen, men som barn och ungdom var det inget framgångsrecpet.

Som ung man ska man helt enkelt vara väldigt duktig på allt det där. Annars för man minsan höra hur värdelös man är. De som är bra på allt de där åtnjuter automatiskt populäritet oavsett deras övriga personlighet. Fråga mig inte varför men så är det. Man kan vara ett hur stort arsle som helst bara man kan dribbla en boll. Märkligt.

Men som sagt. Det där går över med åren och nu så anses väl de som är bra på bollspel men inte försörjer sig på det som trevliga individer men inte mer. Är de arslen så är de det oavsett hur fort de springer. Förresten så springer inte folk i min ålder speciellt fort hur mycket de än sprungit när de var 13 år.

Däremot inser jag andra fördelar med att springa. Nu när jag alldeles snart fyller 40. Åren går och man är helt enkelt inte i form. Hur mycket jag än stretar emot så börjar jag inse att jag kanske skulle röra lite mer på mig. Att börja springa är nog inte aktuellt. Det är ju så förbannat tråkigt. Men kanske skulle man börja gå lite mer?

När jag var 20 kunde jag röka och kröka och strunta i att sova och äta skräp precis hur mycket som helst och mådde ändå som en prins. Nu gör allt det där att jag mår pyton. En öl på kvällen och jag får ligga hela dagen efter och lida alla helvetets kval. Att gå uppför trapporna till min lilla lya ter sig mig allt mer som ett omöjligt uppdrag.

Nä. Jag får nog ta en cigg och fundera på det där.

Det snöar. Så ovanligt. Så konstigt. Ytterst märkligt. Hur mycket snö kan det finnas där uppe i himlen? Hur får änglarna plats? Här nere på kalla jorden döljs alla misstag och synder under gnistrande vitt vatten. Jag själv sitter och funderar på att det nog var så mitt liv såg ut för några år sedan. Allt låg begravt under isande kalla kristaller och jag kunde inte förstå vad det var som döljde sig under de högar och kullar jag var tvungen att ta mig igenom dagligen.

Men sedan dess har jag själv skottat och jämnat ut samtidigt som själens vår har tagit hjälp av tiden och livsvärme för att töa upp så att jag kan se vad jag har omkring mig. Det är skönt med vår och värme. Även om en del saker som kommer upp i tö kanske skulle göra sig bättre djupt under en driva. Ät inte gul snö.

Idag är ännu en av de där dagarna som ligger naken och vid framför mig. Min att ta, min att styra. Min att avnjuta eller avsky. Resultatet vet jag än så länge inget om. Det visar sig även det med tiden. Istället för att vara rädd för dagarna har jag börjat bli en smula nyfiken. Frågar mig själv hur det ska bli.

Igår började som en fullständig katastrof. En känsla av djupaste ensamhet och ängslan som smälte ihop med de drömmar jag haft innan jag vaknade. En malande känsla i magen av att något var fruktansvärt fel. Men det blev ju bra det med.

En kopp kaffe, en cigarett. Lite skratt åt tvn, ett chattsamtal med min äldsta son som nu för tiden är den kloka av oss och en ny upptäckt gjorde dagen helt klart värd att komma ihåg. Den nya upptäckten bestod av Rod Stewart. Jo, jag lovar. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men karln är ju faktiskt väldigt bra. Ja, alltså, inte det han gör nu för tiden. Men de tidigaste sakerna är ju helt löjligt bra. Vilken röst. Synd att han larvar bort sin talang. Tack Spottan för att jag kan upptäcka sådana där små pärlor. Jag hade aldrig i hela mitt liv sökt upp en skiva med Stewart om det inte hade varit för att man kan botaniser i musikdjungeln så lätt som Spotify tillåter.

När det gäller äldsta sonen så förstår jag inte vart han fått allt sitt vett från i så tidiga år. Jag smickrar mig själv med att tro att han ärft en smula av sin förmåga till att tänka ett steg längre än vad som kan betecknas som bekvämt av mig. Fast utan min själviskhet och inbillskhet. Utan mitt enorma ego. Men att prata med honom brukar sluta med att jag mår en smula bättre i alla fall.

Idag har börjar lysande. Vaknade upp i vettig tid. Medan det fortfarande är ljust ute. Kaffet smakade gott. Många av mina bekymmer är om inte lösta så ialla fall på gång att lösa sig. Så jag är nöjd. Inte stolt men nöjd. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Alltid blir det något. Det tendrar att bli det hur man än gör.

Gott så.

Det är inte helt lätt att vara en skapande människa. För en sådan är jag ju. En del är drivande, en del efterföljare, en del skapande och en del något annat. Att driva ligger inte för mig. Följa efter hatar jag. Men jag måste uttrycka mig. Annars spricker jag på sekunden.

Men det betyder även att man tänker en farlig massa. Resonerar och funderar och analyserar och det kan vara svårt att få ner tankarna på "normalnivå" så att säga. Vardagens alla småfrågor blir lätt liggande, enkla saker som att äta eller betala räkningarna eller passa tider. Allt det där gör jag lite hipp som happ när jag kommer ihåg det. Då när jag kliver ner från moln nummer 9 och skådar ut över världen från marknivå.

Ibland får jag inte stopp på alla tankar som tumlar runt. Jg påstår inte att de skulle vara speciellt kloka eller djupa eller nyskapande eller viktiga. Men de trängs där inne i skallen likt förbaskat. Det är då jag inte kan sova, inte kan läsa, inte kan titta på film, inte kan tränga ut genom alla drömmar och dimmor som omger mig.

Fast motsatsen vore så förbannat tråkig att jag inte ens vågar tänka mig ett sådant liv. Att vara jordnära och tycka att allt är enkelt för saker bara är som de där och att det aldrig finns två sätt att se på varje jäkla fråga som finns. Lättare att leva kanske, men vad skulle livet vara till för om allt redan vore klart?

Det här blir det 5000:e inlägget på den här bloggen. 2005-09-10 skrev jag det allra första inlägget. Sedan dess har det alltså blivit 5000. Plus ett antal på Expressenbloggen. Så märkligt. Jag kan läsa om min resa från den där mannen som var gift och olycklig men glättig till den här mannen som är singel och lycklig men nattsvart mellan varven.

Jag undrar ibland vem har var, han som satt på en stol och knattrade. Hur han blev till mig. Fast egentligen spelar det föga roll. Allt det jobbiga och svåra och alla nätter när jag tänkte att det får vara nog bar mig fram till detta och jag är tacksam för varje tår och varje panikattack. Visst skulle det vara underbart att vara stadigare i nerverna, men nu är jag som jag är.

Nu för tiden är jag betydligt ärligare mot mig själv och andra. Försöker känna efter så att mina handligar och ord representerar det som kommer från hjärtat. Det är befriande och underbart att erkänna att man inte mår bra när flk frågar. För då vet de ju att jag verkligen är ärligt när jag säger att jag mår bra.

Den här bloggen har varit min ventil i 4 år och lite mer. Utan den hade jag nog gått under. Visst kan man tycka att jag lika väl kunde ha skrivit för mig själv, som jag alltid gjort. Men att vara ärlig har gett min kontakt med människor jag aldrig annars skulle mött och bara det är något att vara tacksam för.

Så. 5000 avklarade och nu är det bara resten kvar.

Så såg jag ut då, när jag skrev inlägg nr 1

Nu känns det lite bättre måste jag säga. En kopp kaffe senare och Helge Skoogs oerhörda timing i de mansusstyrda kommentarerna i "halv 8 hos mig" så mår jag inte toppen på något sätt men helt ok igen. Men det känns lite som om något fattas mest hela tiden. En bit som jag inte kan hitta bland alla andra bitar.

Så, en kopp kaffe till, titta lite på tv, fundera över absolut ingenting och vips är det imorgon igen. Mer snö ska det visst komma och jag kan nog tycka att det är lite mysigt. Men så behöver jag inte ge mig ut på vägarna heller.

Nä. Kaffe och livkraft var det.

Satan i gatan vad kass jag mår. Jag har ingen som helst aning om varför. Bara kass. Nere och ensam och har tråååkigt och känner mest bara för att sova men när jag sover så drömmer jag en massa mardrömmar så jag kan lika gärna vara vaken.

Det känns som om inget spelar något som helst roll liksom. Fast allt egentligne är helt ok. Precis som det ska vara. Troligen är det resutlatet av att ha legat lågt lite för länge. Att ha suttit på arslet och inte gjort något vettigt på veckor. Fan, fan fan. Något måste hända som gör att jag kommer på spår igen. Våren är långt borta så den kan jag inte hoppas på. Något gott att tröstäta har jag inte hemma heller.

Nu vet jag ju att allt det där kommer att släppa. Alla har en lite svacka då och då och jag har en sådan. Precis nu. Så i dag tänker jag försöka lägga mig i tid för att komma upp i tid i morgon, om någon fattar. Så att jag kan bli lite aktiv. Göra något annat än att fastna framför datorn eller tvn eller i livet.

Mållös. Jag kan förresten tänka mig att skaffa ett nytt mål i livet. Något att göra så att jag inte bara går och väntar på att lägga mig så fort jag vaknar.

Äh. Jävla gnäll. Hör jag själv. Jag tror jag ska göra en kopp kaffe så kanske blodet kommer tillbaka till livsnerverna. Att gnöla om att livet ibland inte är strålande roligt blir ju bara patetiskt.

Nå. Mot köket.