WoBWorld

Ok, jag ger mig. Det kanske inte var det smartaste draget att sova bort hela dagen. Det har enna som blivit lite småsvårt att komma till ro nu när jag sovit en 14 timmar redan eller nått sånt.

Men, jag sitter och har det rätt bra trots allt. Har en massa magazin som jag inte gått igenom utan de har bara blivit liggande, bland annat 4 nr av "Café" och två av "Populär historia". Så jag har att pyssla med.

Det enda som retar mig är att jag har så förbannat ont i kroppen och är spänd som en liten fiolsträng. Det är verkligen dags att leta sig ner till gymmet igen. Så man får nån form av cirkulation i kroppen.

I morgon måste jag ringa min kontaktperson på psyk, hon har sökt mig sedan i torsdags men jag har hela tiden missat hennes samtal och när jag ringer har hon gått för dagen. Jag behöver bland annat nya recept på lite olika saker som har tagit slut. Sen ska vi väl diskutera kring dfen 20/2 kan jag tro.

Jag hoppas även får höra från soc angående den där lägenheten. Vore underbart att kunna börja planera flytten. Även fast det blir ute i tassemarkerna. En egen liten lya skulle sitta som en smäck vid det här laget.

Jaja, jag lär inte somna genom att sitta här och pladdra. Dags att intaga vertikalläge igen. Man får ju göra ett gott försök i alla fall :-)

Ok. Klockan är halv jävla 5 och jag sitter och letar desperat efter min systers telfonnummer på nätet. Jag har bara vissa problem med det hela. Som att jag inte har en aning om vart hon bor till exempel. Eller vad hon heter, knappt. Har installerat alla mina släktforskningsprogram på datorn. Vet precis vad min farfars far heter, vart han bodde och arbetade men har inte en susnig om vart min syster finns. Men jag har fått pippi på att jag ska söka upp henne för att lösa lite av gåtorna vart jag kommer från. Varför hade hon och min far så katastrofdålig kontakt de sista åren? Vem var han när han var yngre? Fan jag skulle kunna stå bakom hemme i ICA kön och inte ha en aning om att hon stod där? varfrö kom hon inte på farsans begravning? Lever hennes mamma?

Jag har ingen aning. Jag träffade henne genom jobbet en gång för sidådär 10 år sedan. Vi utväxlade några trevliga påskkort. Resten är en dimma. Men det är ändå min syster. Mitt kött och blod.

Som ensambarn är man just det. Ensam. Det finns igen att sörja ihop med. Ingen att skratta med. Man är embarmligt ensam. Visst, det gör en stark. Jag vet att jag framställs som en svag individ här i min blogg, en som inte pallar. Men hade jag inte varit så stark som jag trots allt är skulle jag gett upp redan 1991. Men jag vet vem jag är, vad jag är och vad jag pallar. En ensam uppväxt har format mig till att bli en självständig individ.

Men just därför vill jag träffa min syster. För hon växte även hon upp ensam. Hon var 10 eller nått sånt när min fader lämnade sin fru för min mor. Eller om han blev utsparkad, inte fan vet jag. Men jag vill gärna få reda på hur det var.  Men hur upplevde hon det. Jag vet att hon var barnvakt åt mig några gånger när jag var liten. Kramades vi eller tyckte hon bara att jag var en vidrig unge. Hur doftar hon? Är hon lycklig? Har hon barn?

Fan jag kanske är morbror utan att veta om det.

Fan jag vill också ha ett syskon. Det hade varit skönt att ha någon att dela sorgen med då för 10 år sedan när min far dog efter att plågats på det allra vidrigaste av cancer i nästan 5 år. Men det fanns ingen då förutom min mamma som i sig var slut efter att ha vårdats sin make dag ut och dag in samtidigt som hon själv plågades av cancer och ryggbesvär och trots det gick till jobbet.

Där fanns bara jag, som morgonen efter att min far dog gick till skolan för att lära mig mer om männiksans alla sjukdomar. Gudskelov så skickade mina underbara kursare hem mig med en gång när jag berättade hur det var. Men ändå. Jag kommer från ett släkte på båda sidor som inte ger upp bara för att det tar emot lite.

Men det vore så gott att träffa min syster för att ställa de där frågorna. Ta en kaffe ihop. Bara känna att man delar en stam på trädet man växer från.

Visst vore det underbart.

Hur i hela värden fungerar vi människor. Hur och varför blir vi rasister. Det finns finnar som avskyr araber. Men vänta lite. De är finnar. Finland var i 1000 år ett lydrike till Sverige. Finnar var "nästan svenska, men inte riktigt". Trasch liksom. Vad fan är de nu då? De lever i en skyddad verkstad, i alla fall här i Borås där det finns folk som är födda här men som bryter åt helvete på finska eller knappt fattar det svenska språket överhuvudtaget. Men de gillar inte ?utlänningar?

 

 

Det värsta är att det finns blattar som avskyr andra blattar. Hur dumma kan de bli utan att nån sätter ner foten. Eller alla dessa som utnyttjar att de är blattar? "Jag inte förstå svenska" i tvättstugan. Nähä. Du har nog med vett att sätta upp en tvättid men du fattar inte att jag har bokat MINA maskiner?

 

 

Men jag kommer aldrig att glömma hur min mormor berättade att det inte fick ta vatten ur den gemensamma brunnen på gården i Viskafors utan var tvungna att hämta vatten hos en barmhärtig granne eftersom de andra på gården satte ett hänglås på brunnen. För de var ju "finnjävlar". Sorry arslen om nån lever fortfarande, de var Ingermanländare.

 

 

Jag har fuskat lite i släktforskning och funnit att på min faders sida stammar jag från bönder, fabriksarbetare och indelta soldater sedan många hundra år. På min moders sida stammar jag från... tja, fan vet. Vi kommer från Ingermanland. En gammal Svensk koloni dit de värsta brottslingarna skickades. Min morfar var lång och blåögd, en äkta arier. Min mormor var liten och hade de allra vackraste guldbruna ögon man kan finna. Så jag misstänker att min morfar stammade från en tjuv och min mormor från en gammal rysk släkt. Armas, min mormors kusin om jag fattat allt rätt, är snedögd som en mongol så nog fan finns det tartarblod i mig. Han är dessutom berömd poet i Ryssland så jag kan se att min drift att skriva finns i mig från födseln.

Alla vi Hiiris är förresten drivna av att skapa, kusin E spelar löjligt bra gitarr, kusin A spelar för husbehov, kusin J skapar i lera och med stenar, kusin J är välkänd skulptör, kusin E sjunger vackert så det förslår. Likadant med hennes två systrar. Moster R är textilkonstnär och målar. Resten, tja ska jag vara ärlig så tror jag resten lider av att inte göra, att inte skapa det som lever i dem. Själv skriver jag taskig poesi och bloggar.

Vi är alla drivna av att skapa, kreera. Göra nått av livet. Den driften tro jag kommer från det Ryska.

Min mormor och morfar är mina hjältar i livet. När det är svårt att leva så tänker jag på vad de försakat för att jag ska få leva. De genomgick som min mormor sa, tre världskrig. Min morfar blev inkastad i en cell under ryska revolutionen med en revolver. Han tänkte ?vad ska jag med den till?? tanken var givetvis att han skulle skjuta sig själv så att nån slapp att ta ansvar för ännu en ung bondes liv. Men han kom ut fast hans bröder försvann en efter en i revolutionens skugga. En gick på ett tåg sedan dess har ingen sett honom eller hört vad som hände honom.

Men min morfar överlevde, träffade min mormor, de startade en familj där två barn dog i späd ålder. De levde lyckliga i några år innan helvetet började igen. Finska vinterkriget sedan andra världskriget. Det var viktigt för min mormor att skilja dem där åt, därav de ?tre världskrigen?. De blev satta i fångläger. Men en dag fick de nog, valde att rymma. Min morfar sa ?öppna porten, vi går nu? och den snopna vakten kunde inte annat. Så autoritär kunde min morfar vara. Så de gick, trots att de hade 4 barn med sig, ut genom porten medan vakterna tog sitt förnuft till fånga och började skjuta efter dem.

De vandrade över isen från finland till Sverige, blev utslängda, vandrade tillbaka med ett nyfött barn på en pulka (min mor). Min morfar jobbade sedan för Tyskarna med att bygga ubåtar. Hans nazitendenser hängde med till att han dog. Visst är det tragiskt. Men han hade blivit jagad av kommunisterna sedan han var 16 år så hans val var lätt. Men nog var det pinsamt när han som 90-åring gjorde Heil Hitler. Men samtidigt kan jag förstå honom. Han bytte en tyrann mot en annan. Stalin var ju ingen klippa att luta sig emot han heller.

 

Min goda vän Maria P, som ofta till min glädje skriver inlägg på min blogg, har liksom jag rötter i Ingermanland. Vi har båda fått höra hur våra föräldrar fått växa upp i det här vackra landet och slåss mot fördomar och rena dumheter. Min mor blev satt i Svensk skola och fick stryk av sin lärare för att hon inte kunde svenska. Det har gett henne en aversion mot lärdom. Hon rankar hårt kroppsarbete högre, vilket har skapat många kontroverser mellan oss då jag velat ha mer av livet än ett evigt kneg. Hon vill inte gärna att man ska ?tro man är något? och jag för min del tror det hela stammar från att hennes lärare ?trodde hon var nått?.

 

Min far var uppväxt i en borgarsläkt. En far med eget företag, en farbror med eget företag. I en välbärgad borgarfamilj. Största åkeriet i staden. Yngst. Lillpojken. Bortklemad, alltid en storebror som tog hand om alla andra om det krånglade. Mina farbröder var alla lyckade men en jobbade ihjäl sig, en dog i sviterna av sin alkoholims, min far på sätt och vis med. En farbror tror jag lever men jag vet inte riktigt.

Min far började som springpojke, fortsatte som privatchaufför och trädgårdsmästare och sedan säljare med Europa som område. Sedan slutade han som revisor innan nerverna satte stopp för det hela. Samma nerver som jag ärvt. De nerverna plus det Ryska tungsinnet. Grattis Jonas :-) Dessutom utvecklade han en alkoholism under åren på 50 och 60-talen när han åkte runt och sålde och ?representerade?. Han var född 22 om någon undrar, så han var 48 när jag kom till världen. Jag har en syster född 55 som jag inte har den allra minsta kontakt med. Själv är jag född 70. Jag har även ärvt alkoholismen fast jag inte representerat en enda dag i mitt liv. Så lätt kan det gå.

 

Jag och min kusin E hade en riktigt intressant och givande diskussion kring detta i morse. Han har verkligen koll på släkten och jag hoppas att vi kan samla alla Hiiris (betyder mus på finska) till ett riktigt stort jäkla baluns till våren. 16 kusiner är vi och alla har ynglat av sig.

 

Men tittar man noga på det så är det ju ett jäkla under att vi finns till alls. Allt beror på två människors livsvilja, beslutsamhet och kärlek. Det finns ett kort på mina morföräldrar i stugan, ett kort taget där nere där se står och tittar på varandra, min morfar i den helt dunderfåniga hatten som mormor köpt i Las Palmas. Men de är som nykära efter nästan 70 år ihop. Jag hoppas jag finner sån kärlek nån dag.

 

Men för att återgå till det påbörjade temat. Vad vill rasister egentligen? Vill de ha inavel? Att syster skaffar barn med sin broder för att hålla blodet rent? Det måste ju vara rasistens högsta dröm. Alla har tre ögon och spelar banjo?

 

Hur jävla dumma får folk egentligen bli?

Nu go vänner släcker jag ner. Ska försöka sova lite, fast lusten att sova är lika med noll. Men jag vet att jag borde så varför inte ge det hela ett försök liksom. Helst skulle jag sitta uppe hela natten och vänta på morgontidnigens duns på golvet, men jag vet hur dåligt jag mår av att sova för lite så jag ska ge det ett försök.

Har en öl kvar att dricka, en cigg kvar att röka, sen får det vara nog för idag. Tänk att det bara var några timmar sedan jag och min kusin somnade i soffan framför en Fellinifilm. Märkligt.

Det är sådana här dagar, när man inte kan koppla det som hänt tidigare på dagen med just den dagen som gör livet värt att leva. Helt klart eftersom man lever ett helt liv på bara en ynka dag.

I morgon måste jag ringa till min kontaktperson på psyk för nya recept, hade visst inte alla som jag trodde jag hade. De hade gått ut. Så i kväll fick jag klara mig utan en av de där starka medikamenterna som håller mig på rätt kurs. Men vad fan, en dag hit eller dit.

Men nu.... god natt go vänner.

Ok. Här på blogg.se kan jag lätt följa besökssiffrorna jag jag är lite chockad. Minst sagt. Med tanke på att det är en "låst" blogg så verkar det som 100% av de som har lösen följer mina äventyr. Jag blev chockad över intresset av att få ett lösen men jag är ändå mer förundrad över lusten att läsa. TACK alla ni som följer mitt liv. Jag är både generad och lite faschinerad över att någon överhuvudtaget kan finna intresse i en liten tjock mans kamp för att finna ett hyggligt liv.

Som sagt, tittar och försöker fårstå varför någon annan överhuvudtaget tittar på Wallanderfilmen på tv. Men Johanna Källström är död. Ett offer för sig själv. Filmen liksom flyter bort när jag tänker på det. För jag kan förstå, bättre än jag själv vill, varför hon gjorde som hon gjorde. Kan förstå hennes val.

Det som gäller för mig är att inte ramla ner i samma svarta hål. Igen. För det är så nära, så djupt inom mig. En känsla av att allt ändå redan är över och att resten av livet kommer bli en enda lång Golgatavandring.

Jag önskar jag vore religiös. Hade någon sorts förankring i tanken på livet. Men jag har inget sådan. Jag är agnostiker vilket kort sagt betyder att jag inte vet vad jag skall tro på. Det är nog det svåraste man kan vara. Är man totalt utan tro så ser man livet som en parentes, har man tro så ser man det som början. Jag vet inte hur jag ska tro. Jag är livrädd för att dö, gudskelov, det är nog det som räddat mig kvar i detta allt så undebara liv som vi har. För nog är det en fantastisk gåva vi fått. Att leva, känna solen, älska, berusa oss, äta gott, vara nära dem vi tycker om och älskar. Skratta, gråta. Allt det där är något gudomligt. Men jag är inte säker på vart det kommer från.

Usha. Magen börjar säga ifrån. Den har fått nog av ölpimplande, cigarettrökande och snusandet. Bristen och överfödet av sömn och det skämmiga av att vara en sån som mig. Två steg från uteliggare.

Jag pratade just med Polare R som just sagt upp sig från jobbet som sjuksköterska på min gamla arbetsplats och ska börja som elekriker vid sjukhusets stora nybygge. Jag kommer, den dagen när den väl kommer, sakna honom på jobbet. Men jag beundrar hans mod att ta ett nytt steg i livet, att bryta upp från något han är missnöjd med.

Själv saknar jag det modet. Jag sitter gärna fast i en situation jag inte trivs med bara av ren bekvämlighet. Man vet vad man har liksom.

Men nu har jag ju chansen. Jag har kommit från ett jobb där jag tror att jag gett det jag kan ge. Jag är tom. Som det är nu så har jag inte mer att ge, jag har fullt upp med att sköta mig själv och inte ens det går så bra. Hur skulle jag kunna hjälpa andra då?

Så, nu kanske jag ska ta chansen, att när jag väl blir bättre, göra något helt annat. Jag har gjort en massa innan jag ramlade in i vården, mestadels på olika fabriker. Lastat däck på Viskafors gummifabrik,. jobbat i labbet på en annan gummifabrik. Lastat slitbanor på samma fabrik. Klistrat etticketter under smörburkar (jag vet, det låter helt sjukt men det var mitt jobb), vaktat plaströrsmaskiner. Jobbat på labb på samma rörfabrik. Sålt bilar. (jag var fruktansvärd, jag kan ju inte sälja ens den allra minsta smörkula).

Så det kanske är dags för nått nytt. Fan vet. Men jag får först hela mig själv, friskna till. För inte fan tänker jag vara pensionär resten av livet. Och det handlar inte om pengar som Alliansregeringen tycks tro. För man anpassar sig. Men jag vill inte leva resten av livet i en säng helt enkelt. Det där berömda "utanförskapet" betyder nått helt annat för mig än för andra.

Det betyder inte att jag känner mig mig mindre värd än dig även om man vill få mig att framstå så, utan jag vill ha ett rikt liv, vänner, ingå i en social gemenskap. Jag är förbannat trött på mitt eget sällskap.

Jösses. Läste igenom mitt senaste inlägg och det var väldans vad jag knattrade på då. Nytt bloggrekord i längd. Men det känns så befriande att kunna skriva helt utan att vara rädd för att mina barn läser det jag skriver. De kommer helt inte in på bloggen, sen har jag ju Expressen-bloggen att skriva småkrafs på. Lite enklare liv på den bloggen helt enkelt.

Just nu sitter jag med magen full av ris och köttbullar, tant mamma är en klippa på att göra mat och det glädjer mig att hon har tagit upp sin stora hobbien igen efter sin stroke. Det var för sorgligt att se hur hon blev passiviserad av den där knäppen men nu så börjar hon komma i form igen :-)

Själv så mår jag sisådär. Kan inte påstå att jag är i form precis. Det som är skönt är att jag inte har något som helst på schemat i nästa vecka. Inte ett skvatt. Allt är inställt i väntan på det där mötet den 20:de när min kontaktman på psyk, min teurapeut, min alkoholhandläggare, förhoppningsvis min sjukgymnast och även folk från soc kommer medverka. Nya tag och nya vindar förhoppningsvis.

Det har tagit 4 år, egentligen en ren katastrof att man kan lämna en människa i kris så ensam så länge, men nu tas det ett helhetstag på mig och jag är djupt tacksam för att jag lever i ett samhälle där hjälp finns, även om man får vänta på den. Men lite har jag att skylla mig själv. Jag har upprätthållt en fasad av att allt funkar. Och det har det gjort mellan varven. Men nu är jag nog på botten misstänker jag. Eller snarare hoppas jag på det.

Jag längtar efter min egen lägenhet. Att ha en dörr att stänga. Att omge sig med sina egna saker. Att få ett hem som jag kan kalla mitt eget. Jag har nu bott hos tant mamma eller i stugan i ett år. Det är alldels för länge.

När jag tänker på alla de som står helt utan plats att bo på blir man nästan tokig. Sånt borde inte få förekomma i ett modernt samhälle. Jag har ju ändå¨morsans vardagsrum att bo i, även om det driver oss båda till vansinne.

Men jag har min älskade, älskade dator, mitt fönster ut i världen, värme och en säng att sova i.Än så länge har jag min ena katt hos mig. Min lilla Chips. Lancelot befinner sig hos moster i Trollhättan. Jag vet inte riktigt hur det ska gå med honom. För mig känns det dunderkass att avliva en helt frisk, ung, kelig katt men jag vet inte riktigt hur det hela ska lösa sig.

Chips ska överleva vad som än händer. I värsta fall så bor jag fan hellre i skogen med henne under en gran än avlivar henne. Hon har torkat mina tårar, delat mina skratt, sovit bredvid min kudde allt för länge för att jag ska svika henne. Jag har ju fått ett erbjudande att låta henne bo i Herrljunga i ett år men det gäller att jag får tummen ur och ringer.

Tja. Jag får lösa livet lite allt eftersom verkar det som :-)

Sådär ja. Ångesten började krypa på mig igen, givetvis eftersom jag drack igår. Då kommer ångesten som ett brev på posten. Så jag gjorde det enda okloka och begav mig till affären på torget för att införskaffa lite mer folköl. Nu är det tredje dagen jag lindrar ångesten med alkohol. Inte bra. Alls.

Det enda som händer är att jag mår toppen och kanon i några timmar för att senare sjunka djupare ner i ångestträsket. På sista tiden har jag ju som vi nu alla vet drabbats av akut depression i samband med drickandet. Så jag borde givetvis härda ut.

Men som det ser ut just nu så har jag bara inte kraften att ta tag i mig själv och lyfta mig från alla dumheter som samlas som slagg i hjärnan och läcker ut så fort det får tillfälle. Så, jag öppnar en folköl och lyfter mig själv från tristessen ett tag.

Det är inte det att jag har något sug efter alkohol. Jag tillhör inte de alkisar som knatar omkring och känner för att bli full liksom. Jo, det klart, är det fest så nog fan vill man bli tankad. Men för det mesta så skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan alkohol i mitt liv.

Men det är när ångesten sätter sina klor i mig som jag tar till alkohol, helt enkelt för att det fungerar så¨föbannat bra. Man drar 2 folköl på raken, sen fyller man på med en i timman ungeför. Det vore ju inget problem om dygnet hade mindra antal timmar. Men efter 12 vakna timmar har man fått i sig 14 folkisar. Aldrig full, bara småtankad. Lite lummig sådär.

Genom det beteendet i ca 8 år har jag utvecklat en alkoholism som ställer till det för mig, min familj och dem jag älskar och avgudar. Mina barn skäms för mig och är arga på mig för att jag är som jag är.

Sen har jag även utvecklat en tolerans. När jag lades in för avgiftning 2004 så hade jag 3,8 i promille men mina vänner som körde upp mig till psykakuten kunde inte se på mig att jag var full. När jag åkte fast för rattfyllan på min moped hade jag 1,3 i promille och kände mig inte det allra minsta påverkad. Bara lugn. Polisen såg heller inga tecken på berusning hos mig eller hade något att invända mot min körning och de är väl experter på att känna igen en tankad männikska.

Men den där toleransen sätter käppar i hjulen för mig när jag dricke vid "festliga sammanhang" eftersom jag måste dricka så mycket för att bli full och inte har den allra minsta aning om varet gränsen går just den kvällen. Ibland kan jag dricka 14 starköl, en lite vin och x antal groggar och inget händer. Ibland räcker det med några glas vin för att jag ska tappa alla gränser. Vilket givetvis gör att man gör bort sig.

Man är ju trots allt ett fyllo liksom.

Men, den största delen av mitt liv lever jag nyktert. Jag är nog mest en periodare. Eller har blivit det sedan jag fick upp ögonen för min egen alkoholism. Innan dess drack jag varenda dag i 4 år. Alltid nått, iall fall en två tre öl, inköpta på vägen hem från jobbet. Helgerna var ett enda frosseri i alkohol. Från fredag kväll till söndag eftermiddag.

Jag har svårt att stoppa när jag sätter igång. Det blir gärna dagar, veckor i taget.  Tills magen säger stopp, eller ångesten är så stark att jag bara måste sova. Eller tills jag helt enkelt har fått nog av alkoholens bojor. Sen är jag nykter några månader. Tills jag får en ny ågestattack och återigen tar till det enda verksamma som jag vet.

För man kan kalla alkohol mycket, men det är den bästa ångestdämparen som finns. Det kan var och en som är en orolig själ vittna om. Men den har även den paradoxala effekten att den ökar ångesten när spriten går ur kroppen. Då har man (jag) bara två val. Antingen fylla på med mer eller sova, sova, sova.

Så. Jag är en av de där som finns i alla skolklasser som blev alkis. Det hade jag inte riktigt räknat med. Min före detta svärfar (lilla grabbens morfar) som är läkare så tecknen redan 1999. Det klart, de fanns ju där. Att jag drack öl hela helgen, inte mycket men det var heller inte långt att sträcka sig för jag hade den nära mig hela tiden. Att jag åkte omkring med gömda öl i bilen, jag hade en i handskfacket en gång och den ramlade ur när vi skulle leta fter nått, kommer inte ihåg vad det var.

Så, ska man se nyktert på det hela så har jag vandrat vägen mot alkoholism ända sedan jag tog min första fylla på en flotte på Viskan tillsammans med mina vänner 83 eller 84 eller nått sånt. Jag har oftast varit fullast på festen om man säger.

Det som retar mig mest med det hela är att jag är fullt medveten om mitt missbruk men inte pallar att fixa det på egen hand. JAg vill helst klara upp mina egna problem på egen hand. Men jag har fått accpetera att jag inte klarar denna kampen på egen hand.

Jag kan inte lova att jag ska hålla mig nykter resten av livet. Fan, jag kan inte ens lova att morgondagen blir nykter. Men jag tänker inte sluta kämpa för att besegra den demon som tagit över en sån stor del av mitt liv och som tagit så mycket ifrån mig, saker, personer jag älskar.

Jag vill så gärna att mina barn ska vara, kunna känna sig, stolta över mig. Men som det ser ut nu är de inte det och jag vet om det. För precis som jag skämdes för min far när han var full så vet jag att mina barn skäms för mig när de träffar mig i affären där jag köper tre sexpack folköl.

Problemet är ju just att den enda lindring jag kan få från min ångest är genom alkohol. Det funkar suveränt. Tyvärr.  Under de perioder jag mår bra, är fri från ångest, som i höstas, är det inte det allra minsta svårt att hålla sig från alkohol. Skulle jag då dricka på en fest så blir det civilicerat och ingen utdragen process utan det håller sig till just den kvällen.

Men när ångesten river och sliter i mig, när jag får ångesattacker fast jag bara ligger i soffan, så är det allt för lätt att ta sig en öl och sedan känna hur spänningar och ångest lämnar kroppen. Det är som att bära en tyngd på axlarna och känna hur den lyfts ifrån en.

En gång i tiden, innan 1991 när jag fick min första ångestattack var jag en levnadsglad, nyfiken, oftast glad ung man. Sen kom den första attacken och sedan dess har det inte gått en enda dag utan att den hemsökt mig på ett eller annat sätt. Inte en dag, inte ens en timma förutom när jag sover. Men då drömmer jag mardrömmar istället. Pernilla, (här behöver jag inte kalla henne före detta frun) klagade alltid på att jag fäktade och sparkade så i sömnen. Så klart jag gör. Jag är jagad, hemsökt även i drömmarnas värld. Jag är aldrig utsövd utan vaknar oftast helt slut.

Men, livet ger männiksor sina törnar och denna lott att bära är min. Jag är Bror Jonas Harald Carlzon, jag har panikångest och troligen en mild form av manodepression, jag är alkoholist och jag lovar att jag lider.

För er som känner mig personligen, för det är några vet jag som läser detta och vet vem jag är, som jag bland annat jobbat med, känner en annan Jonas. En glad skit nästan totalt utan hämningar. Jag vet att jag kan vara satans så rolig och folk trivs med att vara i närheten av mig. Så jag är inte så enkel som det kanske framgår av den här bloggen.

För er som bara känner mig genom bloggen så kan jag tro att jag framstår som en dysterkvist som mesta delen av livet sitter och tycker synd om mig själv. Jag lovar, jag har mer bottnar än så. Det blev jag påmind om när en gammal arbetskamrat bad om lösen till bloggen på mail. Men jag är som alla är. Det finns olika bottnar, flera lager. Jag älskar att skratta och älskar ännu mer att få andra att skratta. Då känner jag att jag lever. Då kan jag glömma bort ångesten för en liten stund.

Men jag tappade allt det där det sista jag jobbade. Jag tillbringade allt större delen av arbetsdagen inlåst på toaletten där jag hyperventilerade i påsar och mådde skit. Det som fick mig att förstå att jag inte kunde jobba mer var när jag, som suttit vid säkert 100 dödsbäddar, som tvättat så många döda kroppar (lite svårt det där, skriver man kropp, lik eller vad?) kunde inte stanna kvar tillräckligt länge i ett rum för att märka en död kvinna. Jag kunde bara inte stanna kvar, ångesten blev för stark. Jag tappade empatin och kände snarare sympati. Det proffesionella vek undan och kvar fanns bara min egen dödsångest.

Då kan man inte jobba som sjuksköterska. Även fast jag tänker på mig själv som en satans bra sådan. Påläst, ett genuint intresse för människor och empatisk. Vansinnigt duktigt på att ta prover, innan jag sakta gled ner i min tro på även det och bara inte kunde sticka bra. Jag älskade verkligen mitt jobb. Men när man inte kan hjälpa sig själv hur ska man då kunna vara ett stöd för andra. Jag älskade att arbeta med gamla, helt enkelt för att de alltid, var och en, gav mig nått varje dag. Tankar och idéer, nya sätt att se på saker. Perspektiv.

Så. Jag är Bror Jonas Harald Carlzon, snart 38 år och jag hoppas att jag är på väg mit nått bra.

För vad annat kan jag tro?

Nu gäller det att hänga i känner jag. Ta mig samman tills det där mötet den 20/2 där halva vårdsverige ska ta tag i mig. Har en svag aning om att jag behöver lite nya tag. Kanske mer mediciner, eller andra. Nya infallsvinklar. Jag har inte varken tid, lust eller ork för såna där dippar som igår igen.

Inte för att jag skulle få för mig att verkligen göra något åt alla dessa destruktiva tankar som rullar runt i skallen på mig, men ändå. Blotta tanken på att de ibland tycks uppfylla mig gör mig lite skakis. Det är inte alls trevligt att veta att man kan bli så försenad i tanken att man överhuvdtaget funderar på att ta sitt liv. Nu har det hänt 2 gånger på bara ett kort tag.

Jag kan för mitt liv inte först vart de där tankarna kommer ifrån. För trots att jag har mina små problem här på jorden så älskar jag livet. Men det handlar väl mest om att leka med tanken liksom. Kanske ett rop på hjälp? Troligen. Men jag är samtidigt medveten om att det är mitt ego som pratar. Som vill ha uppmärksamhet. Ett enda stort experiment med syfte att ta reda på hur älskad jag är. Eller inte.

Det är lite skrämmande att jag kan resonera så själviskt. Med tanke på att jag har tre barn att finnas till för. Om jag bara kunde förstå vad tankarna kommer ifrån? De har bara börjat ploppa upp från ingenstans. Jag hade liknande tankar i början på 90-talet, innan jag fick min diagnos och trodde att jag höll på att bli galen. Då gjorde jag ett halvhjärtat försök genom att sätta mig i bilen i garaget och starta motorn. Men jag kom rätt snabbt på att det inte var en väg för mig att gå.

Det är likadant nu med. Men som sagt, det räcker gott med att jag leker med tanken för att skrämma mig. Jag som är så rädd för att dö och allt. Men det är ju tur det, för jag ser egentligen inte döden som en utväg. Men jag skulle gärna sova länge, länge. Men det förutsätter att jag vaknar igen liksom.

Ojojoj vad trött man blir av att falla samman, packa ihop sitt liv igen och sedan ha en helkväll i Flymader. Jag måste erkänna att mina minnen från den där helvkällen är lite sporadiska och splittrade på grund av intag av vitt vin och lite annat kraft som rann genom min strupe.

Hungrig som en varg är jag med fast jag åt en dunderfrukost bestående av Ingermanländska "kattöron", något som bara kan beskrivas som en först kokt sedan stekt pirog. Kusin Esko hade varit uppe hela morgonen och fixat iordning dessa och jag åt så magen stod åt alla fyra väderstreck. Jag måste lära mig att gör dem själv.

Förutom det så mår jag som om jag gått genom ett reningsbad. Det finns inget som lyfter dödens slöjor som lite trevligt sällskap och en smula vin. Det enda som retar mig är att jag lyckades göra bort mig och bli lite väl vinpåverkad. Igen. Så jag kan bara rikta ett stort förlåt till Gunilla och skämmas som sig bör.

Nu sitter jag och dricker bubbelvatten från sodamastern, det är nog inte helt fel att få i sig en liter eller två kan jag tro, Min stackars kropp är knappast i högform precis.

Men för att återknyta till tidigare resonemang så kan jag bara säga att livet åter skiner glatt och vackert. Trots lite motgångar här och där.

Nope. Fortfarande kvar. Drog till kusin Esko med fru igår istället för att sitta och tycka sådär synd om mig själv. Det blev en festlig kväll fast det klart att det blev väl mycket alkohol kan man tycka såhär i efterhand. Gjorde visst bort mig lite, det var nått med att jag slängt mig över datorn. Själv har jag inget minne av det men det stämmer å det allra säkraste och det var ju helt klart dumt.

Jag trivs alldeles förbannat ute hos dem. Där kan man vara sig själv för ett tag, slipper låtsas vara något man inte är.

Men, nu är jag hemma igen. Lite lagom bakis och dålig men vad fan, det var det värt. Bättre det än död liksom.

Men jag får se upp verkar det som. För de där tankarna på att avsluta det hela ploppar upp allt eftersom. Jag förstår inte vart de kommer ifrån för jag älskar ju livet. Men det kanske är just det. För när dipparna kommer så är tanken på att leva mitt liv som jag gör och fortfarande älska livet nästan för mycket. Det finns så mycket jag kan, borde, göra, men så lite jag kan. Min sjukdom håller mig gisslan liksom.

Men, i vilket fall som helst så blir det då inga själmord i denna familjen om jag får bestämma. Jag har annat att göra liksom.

Jo jag kommer att göra det. Banda allt jag kan. Men inte än. Jag har saker kvar att göra. Lite tjatter kvar med Polare C, några videos kvar att itta på. Så det blri inte än. Oc h fan ta den som rycker i mig förrän klockan 12 i morgon. Jg gillar att sova djupt länge :-) Äh, Var inte så orolig. Jag kommer inte dö. Jag är odödbar. Och skulle jag mot all förmodan inte vara det så vad fan. Då syns vi på andra sidan gränsen. Lovar att ta emot dig med ett flin, en kram sen går vi och tar en GT i den gudomliga baren.

Vilken faslig tur att man inte är känd. Tänker fram för allt just nu på Britney Spears. Alla kan väl vara överrens om att hon verkar minst sagt ostabil för tillfället. Vad det beror på och varför är väl ingen idé att sitta här och spekulera kring.

Men själv har jag ju alldeles egen, ytterst personlig insikt i kring hur det känns att bryta ihop. Som vi alla vet. Men blotta tanken på att då bli förföljd av fotografer som domumenterade allt, precis allt, man gör, att se sitt namn på löpseldlar dag ut och dag in med mer eller mindre sanna händelser. Hua och fy.

Nä, då har jag det mycket bättre som okänd förmåga. Pengar är sannerligen inte allt.

Så klart jag inte klarade mig idag heller utan ångesten utvecklade sig från ett svagt vitt brus någonstans inne i huvudet till att växa och växa tills jag stod 3 cm från en fulländad åntestattack. Så jag tog en luring, fel gjort jag vet, men jag orkade helt enkelt inte med en attack idag igen. Det blev en 2,8% folköl och mina lugnande.

Givetvis ett kass recpt för en med missbruk men som sagt. Jag pallade inte med att ligga och vrida min i ångest i en timma eller två i soffan. Inte idag igen.

Så nu känner jag mig lite lugnare igen. Det optimala hade väl varit en stadig 6a GT och sedan gå och lägga sig. Nu snackar vi om det optimala för att få bort ångesten, inte det bästa att göra. Men, jag har varken Gin eller Tonic hemma så det blev en staketpilsner och lite liggande i soffan.

Nu är jag redo för resten av kvällen. Man kunde ju önska att någon läkare kunde skriva ut nått mer effektivt lugnande än de milt lugnande som jag har nu. Men som alkoholist kan jag inte räkna att det finns en läkare i hela världen som skulle vara så dum att den tog risken att slänga in mig i ett annat missbruk.

Jag fick Sobril utskrivet en gång för några år sedan och de var rena guldet för mig den veckan den lilla asken räckte. Men det var bara som ett provisorium i väntan på att jag skulle få träffa en annan läkare.

Det var inte det att man knaprade pillren hela tiden utan det var bara känslan av att veta att man hade något i fickan att ta till om det skulle börja brumma i kroppen av ångest igen. Bara den känslan gjorde att man kunde strunta i ångesten, lägga den åt sidan så länge.

Men som sagt. Det är inget jag kan drömma om att få utskrivet.

Så, jag pillar i mig mina milt lugnande som man inte kan bli beroende av (Theralen för den insatte). Till natten har jag ju mina sömntabletter gudskelov. Utan dem skulle jag bli tokig för de får mig att sova nån timma per natt i alla fall även under de perioder när jag har svårt att sova.

Fan jag har fortfarande inte vant mig vid värmen här i lägenheten efter min stugtillvaro. Jag sitter i t-shirt och kallingar (jag vet, en otäck syn) och fläktar mig i värmen.

Det är en rad andra saker jag inte vant mig vid. Kommer på mig själv med att fundera på om det finns tillräckligt mcket vatten kvar för att koka en kopp kaffe. Toabesöken ska vi inte gå in på mer än att jag kan berätta att det är ofantligt mycket lättare att ha en porslinstron än inget alls.

Det är förbaskat konstigt att man ställer om så fort som bara en och en halv vecka. Så det kommer väl ta några dagar innan jag tar allt det där rinnande vattnet och värmen för givet igen.

Det här med att ha två bloggar blev lite krångligare än jag hade tänkt mig. Vad hör hemma vart liksom? Än så länge har jag valt att välja ut lämpliga delar av den text jag skriver här och kopiera den till Expressenbloggen. Men kanske får jag finna en annan lösning, måste bara lura på det hela. Jag vill ju inte göra det knepigt för läsaren att följa vad som händer i mitt ack så ospännande liv.

Men tanken är i alla fall att jag på Expressen ska avhandla enkla saker, lite opersonliga betraktelser. En "light variant" av min tillvaro. Sånt som inte kan uppröra någon i min närhet eller så.

Här däremot ska jag vara lika skoningslöst ärlig som jag brukar. För här har jag ju lite koll på vilka som läser, att mina barn till exempel slipper läsa om deras fars stadiga förfall. Det är väl mest för mina barns skull jag valde att "låsa" bloggen. Lite mindre läsare blir det ju givetvis men samtidigt så har jag mer koll på vilka som får ta del av mina erfarenheter och upplevelser.

Jag vill även passa på att tacka för det till min stora förvåning stora intresse för att fortsätta följa mitt liv. En del har verkligen lagt ner tid på att skriva brev och förklarat vem de själva är och jag är djupt tacksam för att ni visar intresse för en liten tjock mans liv. Tack!

Nä. Det där med att göra ingenting börjar redan blir väl tråkigt. Förresten finner jag mig själv görandes saker mellan varven utan att tänka på det. Kikar runt på nätet. Läser min mail. Donar och fixar och helt plötsligt är man full av verksamhetslusta.

Nå, det kanske var att ta i lite. Verksamhetslusta alltså. Men nått vill jag nog ha att göra. Funderar på att laga till lite mat eller nått sånt. Stoppa buken full med fett och socker och sedan ligga och pösa på soffan resten av dagen med ett lätt illamående.

Förövrigt mår jag hyggligt. Den där lilla ångestmotorn som brukar snurra runt är än så länge tyst och stilla och ingen är tacksammare än jag. Så länge den håller sig borta så är allt ok liksom. Problemet är ju att man trots att den är tyst ändå går omkring med en evig rädsla för att den ska starta igen. Så helt fri från den blir man aldirg. Den har på något sätt kidnappat en och har en i ett fast grepp.

Men än så länge så kan jag som sagt bara konstatera att den håller sig på avstånd och att jag är tacksam för det.

Dags att summera dagen. En helt ok dag ta mig fan, trots möte med soc och allt.

Det hela avslutades framför tvn där jag följde Svenska landlaget i fotboll spela 0-0 mot Turkiet. En rätt tråkigt match utan glöd men lite att pyssla med i alla fall.

Ni sitter jag med dagens sista kaffe och fundera på att bädda ner mig i all den goda värmen. Sov ju inte så många timmar förra natten så jag är rätt så trött. Kommer nog slockna som ett litet ljus är jag rädd för.

Nu är det två veckor fram tills det där dundemötet där halva världen plus jag ska vara med och allt bara för att jag mår kass. Så märkligt. Ok det har tagit mig 4 år att ta mig hit men ändå. Eller snarare har det väl tagit 18 från min första panikattack tills idag. Men i vilket fall så kan jag inte gnälla om att jag inte har stöttning från samhället.

Nä, godnatt go vänner. Nu ska lilla Jonas sova så djupt som man bara kan på sömntabletter och trötthet.

Jag har svårt att sova. Tor det eller ej men det beror på värmen. Är inte van vid sån värme. Att sova utan dubbla täcken och utan kläder är helt nytt för mig känns det som. Så jag tog mina insomningstabletter ännu en gång och hoppas att dubbla dosen gör gott. 

Jag vet att det låter tokigt med jag sitter just nu med en kopp kaffe och väntar på att Imavanen ska kicka in. Låter helt uppåt väggarna med koffein när man inte kan sova men det brukar funka för mig.

Självfallet är jag livrädd för mötet i morgon. Tre personer från soc kommer på hembesök liksom. Vem i hela fridens namn trodde jag skulle hamna i en sån situation? Jag som hade allt klappat och klart när jag var 30. En strålande blixtkarriär, vacker kvinna, hus på landet. Nu sitter man i skiten och har inte den allra minsta aning om hur man ska ta sig ur utan att göra som man brukar göra. Plocka ihop sin skit och börja klättra igen.

Fast jag börjar bli lite lack på att klättra hela jävla tiden. Vore gott med en raksträcka nån gång igen. Fast jag kanske redan har haft mina raksträckor och bekväma nedförsbackar när man bara behöver rulla med? Fan vet.

Men det är i alla fall för varmt för att sova. Så jag dricker mitt kaffe och tar det lugnt. Sömnen kommer, det kan jag vara säker på. Troligen efter socbesöket. Då ska jag sova och sova och sova. Kolla på tv, läsa, titta på film.

Nästa vecka däremot.... äh, vem försöker jag lura?