Hurt
Ibland hör, ser, känner man äkta grymhet. Det kan vara att man tar del av livet runt omkring en själv, ser ett kort på ett svältande barn, gråtande, en filmsnutt på tv som berör. Det kan vara att man ser på när någon nära en sakta förlora kampen mot döden. Det kan var att man hör en historia berättas, en historia fylld av våld, makt, hat och äkta, genuin ondska.
Oftast när jag stöter på ondska och lidande duckar jag, stänger av, tänker att det där rör inte mig. man kan blunda, stänga sina sinnen, blockera tårarna, svälja klumpen i halsen, gå vidare, gå bort. Men ibland rör man sig inte tillräckligt fort, det kommer ikapp, kommer över en, på, in. Genom mitt jobb i vården har jag lärt mig att livet oftast levs under press, för oss alla. Var och en har sina bekymmer, sina problem. Och man låter dem vara just det, deras. Man kan inte, orkar inte, ta emot och bära deras smärta. Man kan vara där men man kan inte leva deras liv för dem.
Men som sagt, ibland fastnar man i en berättelse, ett livsöde. Man fastnar så att smärtan i historien river upp gapande sår i den rustning man bär med sig. Man kan känna en fysisk smärta, en magkänsla, av att det berör den själv, att det är en själv som blivit skadad, även om saken egentligen rör en annan person i en annan tid.
Idag blev jag påmind om en sådan historia. En historia som lämnar mig fylld av äckel, smärta, sorg, vrede, förbannelse och ett behov av att inte höra mer, inte mer, orkar inte mer. Det enda man kan säga är att jag är full av förundran hur en del männskor kan resa sig upp gång på gång, trots att de blir nerslagna, krossade gång på gång. Att de fortsätter leva sina liv, att de inte hoppar av tåget. Inte hoppar framför tåget.
Dessa starka människor är värda all beundra från oss andra svaga, som viker sig i varje läge livet, som inte pallar att resa sig upp ens när man bara snubblat på de egna fötterna.
Tack från oss alla svaga till er alla, ni starka. Gå stolt för det är ni värda.
Själv försöker jag trösta mig med att det kanske jämnar ut sig i långa loppet. Öga för öga, tand för tand.
"when the Man comes around" som det heter i låten.
Hoppas det är så ialla fall.
Oftast när jag stöter på ondska och lidande duckar jag, stänger av, tänker att det där rör inte mig. man kan blunda, stänga sina sinnen, blockera tårarna, svälja klumpen i halsen, gå vidare, gå bort. Men ibland rör man sig inte tillräckligt fort, det kommer ikapp, kommer över en, på, in. Genom mitt jobb i vården har jag lärt mig att livet oftast levs under press, för oss alla. Var och en har sina bekymmer, sina problem. Och man låter dem vara just det, deras. Man kan inte, orkar inte, ta emot och bära deras smärta. Man kan vara där men man kan inte leva deras liv för dem.
Men som sagt, ibland fastnar man i en berättelse, ett livsöde. Man fastnar så att smärtan i historien river upp gapande sår i den rustning man bär med sig. Man kan känna en fysisk smärta, en magkänsla, av att det berör den själv, att det är en själv som blivit skadad, även om saken egentligen rör en annan person i en annan tid.
Idag blev jag påmind om en sådan historia. En historia som lämnar mig fylld av äckel, smärta, sorg, vrede, förbannelse och ett behov av att inte höra mer, inte mer, orkar inte mer. Det enda man kan säga är att jag är full av förundran hur en del männskor kan resa sig upp gång på gång, trots att de blir nerslagna, krossade gång på gång. Att de fortsätter leva sina liv, att de inte hoppar av tåget. Inte hoppar framför tåget.
Dessa starka människor är värda all beundra från oss andra svaga, som viker sig i varje läge livet, som inte pallar att resa sig upp ens när man bara snubblat på de egna fötterna.
Tack från oss alla svaga till er alla, ni starka. Gå stolt för det är ni värda.
Själv försöker jag trösta mig med att det kanske jämnar ut sig i långa loppet. Öga för öga, tand för tand.
"when the Man comes around" som det heter i låten.
Hoppas det är så ialla fall.
Kommentarer
Postat av: Christina
Ibland berör saker mer än annars. Detta berörde...och jag hoppas precis som du att det någonstans jämnar ut sig. Man måste tro det för att orka gå vidare.
Trackback