Herreje. Vad är det jag hållt på med så länge? Vad är det som drivit mig till att gömma mig för hela livet, för allt och alla? För dem jag älskar, för dem som älskar mig och för alla andra som jag bara avskytt men inte ens orkat berätta det för dem.

Ensamheten är vacker när man får den men avskyvärd när den är påtvingad. Om man söker den själv och finner sig vara obotligt ensam fast man bara ville ha lite ro en stund är den som helvetet på jorden. Tomma vägger och ekande rum i hjärtat.

Ljuset har gått upp för mig. Nu gäller det bara att jag själv går upp. Stiger ut ur bädden jag vilat, sovit, i, den som först var fylld av bolster och värme men som allt som tiden rasade på blev en törnebädd.

Så jag tar ett ben i taget. Skapar ett nytt liv. Gör allt det som är mitt allra bästa, det jag kanske borde gjort tidigare men som jag inte hade vare sig förnuft eller kraft till. Planterar en blomma, en växt, en gröda, för varje dag och vårdar dem ömt alla påföljande dagar.

Hatet finns kvar. Det blinda vita raseriet kommer alltid vara en del av mig. Jag har inget annat val än att möta det. Be-möta det. Ta det för vad det är och avväpna det med glädjen över att en dotter, en ung kvinna, ber en enkel själ som mig om råd om något överhuvudtaget. Att en vän ger mig en gåva och erbjuder mig sitt sällksap. Att en vän ber mig berätta för henne vad jag tycker om något. Att jag äntligen vågar erkänna att jag är en konstnär och inte en av de allra enklaste själarna.

Men ensamheten kanske alltid kommer finnas där? Kanske. Men nu börjar jag förstå den.

 

 

Vilken märklig dag. Vilken ytterst märklig dag. Allt har gått som i vågor men vågor som liksom mött varandra. Som klättrat upp på varandra och blandat lycka och sorg och elände och bedrövelse med det allra bästa med att leva. Jag har gjort allt från att chatta (vilket jävla fult ord, det låter så billigt, finns det verkligen inget bättre) med min älskade dotter och tro det eller ej, hon bad mig om råd. Hur jävla, JÄÄÄÄÄVLAAAA gott känns inte det då? Till att gå med min hund genom staden, se henne bada i Viskan, med vatten till magen och lycka i hela hundansiktet. Till att gråta för att jag är så förbannat lycklig över att jag har vänner kvar.

 

Är inne i någon sorts tankestorm. De tumlar om likt strumpor i en tvättmaskin. Kastar mig fram och tillbaka, pendlande mellan de allra enklaste som vad jag ska äta idag till de allra djupaste som vad jag kunnat göra annorlunda i mitt liv. Den första löste jag genom att tänka pizza. Den andra har jag inte riktigt klurat ut svaret på än. Men troligen är det som med allt annat. Inget allt. Man väljer alltid, tror jag, det man väljer på grundval av det man vet just då. Ingen löser ju ett problem med att medvetet göra så illa ifrån sig som man kan. Att det blir fel är ju absolut inget man vill.

Tänker på alla dessa förhållanden jag haft. Med kvinnor då alltså. Eller alla. Det har ju inte varit så många genom åren. "Riktiga" sådana alltså. En massa mellanspel har jag väl hunnit med på resans gång med, men det gör vi ju alla. Fast när jag har stasat mina vener och kopplat in kärlekskanylen har jag gjort det helt ut. Varje gång. I början.

Det är just där problemet ligger. Tror jag just precis nu. Om 5 minuter kommer jag nog fram till något annat. Men just nu så är det där svaret ligger. Att pressa förhållandemotorn till full fart, varva så mycket man kan och sedan upptäcka att bränslet tog slut långt före vi var framme vid destinationen. Att jag tröttnat och låtit tankar och känslor vandra ifrån nuet och in i en drömd framtid. Eller kanske jag ska säga dömd.

Varje gång har jag varit övertygad om att det absolut inte varit mitt fel. Att det är jag som blivit övergiven fast jag redan försvunnit från allt för länge sedan.

Som det är nu så är jag inte sugen på att bli kär alls. Inte så länge jag använder förälskelsen som en drog, precis som alkohol eller nikotin eller koffein eller sovmornar. Jag gör mig bäst som själv. Just nu i alla fall. Precis just nu så vore en förälskelse eller att vara älskad en katastrof. Det skulle få mig att stanna upp, att återigen försöka lösa mina inneboende och alldeles egna problem genom någon annan.

Jag vet, jag tjatar. Men det var Big E som fick mig att tänka på det där. Så jag får väl återigen buga och tacka universum som givit mig tilläckligt förstånd för att lyssna. För jag kunde inte säga det bättre än såhär:

 

 

Hur gick det till? Hur är det möjligt att mina barn kunnat bli sådana märkligt kloka människor när deras fader är en enda sörja av dårskap och inbillat geni. Vad är det i generna som blev så mycket annorlunda och bättre? Snacka om evolution. På bara en enda genaration dessutom.

Ni inser jag ju så klart att det finns mödrar bakom deras tillblivelse med. Så klart. Men... alltså, inte vill jag vara den som far med skvaller, men ärligt talat. SÅ mycket bättre människor än vad jag är kan jag inte se att de där. Bara annorlunda. Bättre helt klart, men så är de flesta människor jag känner till rätt mycket bättre än vad jag är.

Det hela har nog rätt mycket med det faktum att mina ätteläggs uppfostran till största delen skötta av just mödrarna. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. Det och att barnen har tittat på sin ömma rasande fader gång på gång och faktiskt lärt sig något för varje gång.

Så lite har jag allt gjort.

En dag som började med katastrof har blivit till en riktigt jäkla toppenbra dag. Hur det nu gick till? Jo det vet jag ju. Terapin idag var en sådan timma som gav mig glada fjärilar i magen och skänkte hopp och tröst och det var nästan som att jag ville skutta som en unge på väg därifrån. Bara för att det var vår, bara för att jag upptäckte när jag satt är och pratade att, fan, jag är ju snart frisk från mina psykiska problem. Faktiskt. Vissa saker kommer alltid att kvarstå tror jag, men de skrämmer mig inte längre.

Det var lite märkligt, för jag rabblade samma saker som alltid, men fick hela tiden säga, "fast det har jag inga problem med längre". Så märkligt. Jag är en helt annan människa än jag var för 2 år sedan. Så mycket helare, så mycket ärligare, så mycket modigare, så mycket mer det jag alltid varit fast utan att låtsas vara något annat.

Det går med rasande fart det hela. Varje dag tar jag ett nytt steg. En god vän sade till mig idag att jag är helt annorlunda mot bara för ett halvår sedan och nog fan har hon rätt i det. Jag är på ett nytt spår. En ny era.

Ingen kan vara gladare och tacksammare än jag själv över det hela.

Men som sagt, dagen började inte alls bra. Jag vaknade med, av, dödsångest. Äkta sådan. Det tror jag inte att jag haft tidigare i hela mitt liv. Nu pratar jag inte om att jag var rädd för att dö där och då av någon anledning, utan om tanken på att jag kommer dö någon gång hur jag än sprattlar och skvätter. Det var nog fasen den obehagligaste känsla jag någonsin haft, eftersom den var så oundviklig. Att man ska dö är inget som kanske kommer hända. Det KOMMER att hända. Jag är inte vän med saker jag inte kan påverka.

Sedan bråkde dagen med mig rätt rejält. Bussen blev stående på en jäkla bro i en evighet och då hade jag redan fått upptäcka att mitt periodkort gått ut. Men det var en hyvens busschaufför som lät mig åka med ändå. I stan så bråkade den andra bussen med mig med. Jag ramlade in en kvart försenad på terapin men sedan dess har dagen varit en lek.

Alltså. Jag har fått en normal dag. En dag med toppar och dalar. En dag som alla människor har. Jag har blivit friskare. Hur ska jag fira det? Fasen vet.

Dessutom så fick jag reda ut min dröm om att skriva. "Ja skriv då" sade människan. Lite som de flesta sagt till mig de senaste veckorna sedan jag erkände drömmen jag har.

Så då gör jag väl det då. Allt från poesin till mina romaner till den sörja som är bloggen med dess kaosartade blandning av enklare förklaringar på vad jag gjort under dagen, tyckande om det mesta och någon sorts prosapoesi.

Livet just nu mina vänner. Livet just nu är fan i mig fanatiskt fantastiskt.

Håhåjaja sade WoB och satte sig tungt. Jag somnade klockan 6 på morgonen och vaknade utvilad och pigg. 8 jävla 30! Inte å pigg med andra ord. Dessutom ska jag in till La stada och bli teraperad med. Hur nu det kommer att gå. Ska bli synnerligen intressant det hela måste jag säga. Helst hade jag ju faktiskt sovit i typ en sisdär 8, 35 timmar till. Men av det bliver det inte.

Men solen skiner även om det är lite kyligt. Eller vad man nu ska kalla det när man just överlevt en istid. Hunden får följa med till terapin. Jag ser ingen annan råd eftersom jag tänkte få lite andra ärenden gjorda med och då dröjer det innan jag kommer hem igen. Bättre hon sitter och skäller på folk vid lasarettet än i min lägenhet känns det som.

Så. Leta upp en vit skjorta, dra på sig byxor och dra ner på stan.

Förövrigt roar det mig offantligt att finna att nedanför varje text jag slänger iväg finns det reklam med vackra damer. Jag är en sucker för vackra damer. Ett Carlzonskt arv vad jag förstått och hur in hela fridens namn ska man INTE gillla de där leggingsen (eller vad faen det nu heter) som ser ut som vansinigt tighta skinnbyxor?

Jag har varit med om en mycket märklig händelse i mitt liv. Eller, jo, jag lovar, det har hänt andra konstiga saker tidigare med. Som... äh, glöm det.

Men den här kvällen, eller om det var natten så läste jag några av mina texter högt för en person. En väldigt god vän som ville höra att jag läste. För henne var det nog skit vad jag läste, bara jag läste något. Men eftersom jag är självgod och utrustade med större självförtroende än trallalalang så valde jag så klart mina egna alster.

Så jag satt där, med mobilen vid munnen och läste från den samling poesi eller vad det nu kan kallas som jag samlat ihop genom åren.

Det var först VÄLDIGT otäckt. Som att stå på en scen, helt ensam och själv-ande. Men efter ett tag så fann jag känslan bakom varje text. Kom ihåg hur jag satt i min moders bäddsoffa och skrev, eller vid datorn i det hem som jag och kvinnan jag var gift med tillsammans splittrade. Eller precis här, i samma stol som jag sitter i nu. Eller i stugan, på den tiden stugan var en värld jag var välkommen in i.

Så jag som från början ville skämta bort allvaret i det jag skrivit började leva mig in i det hela. Leva med det hela. För helvete, det stammar ju från mig, från mitt liv. Det som från början kändes som att gå naken genom en vinsterstad blev någon jag inte ville lämna. Inte kunde lämna.

Rösten som från början svek och slammrade blev stadig och bestämd. För jag visste ju precis vad för ton den skulle hålla. Precis hur orden skulle falla eller klättra eller bara stå stilla. Hur de skulle dyka ned i svarta jorden eller stiga mot himlen.

Det var väldigt märkligt. För det var som att läsa från en bok men finna att boken fanns redan in mig.

Fasen så märkligt livet kan vara.

Stackaren som behövde lyssna på eländet!

Jag har verkligen varit en clown. Så in i bomben. Så in i allt det som är varmast. Men även en sådan kliché att det värker i huvudet när jag tänker på det. För bakom masken... ja ni vet.

Men ändå är det en del av mig. Jag kan inte få ur det ur mig fast jag försökte ett tag. Bli en lidande poet som grät mig själv till sömns och som folk tassade runt för att jag inte skulle gå sönder. Men, det är ju en del av mig.

Jag har vansinnigt svårt att vara tyst. I alla lägen. Alltid. Krävs det tystnad låter jag mer än vanligt. Just för att jag blir nervös av tystnaden. Den gör mig obehaglig i sinnet. Illa till mods. Förresten, om man ska vara ärligt så finns det ju något roligt med det mesta. Folk säger så lustiga saker. Hela tiden. Livet är ju så förbaskat komiskt. Även när tårarna bränner bakom ögonlocken och man känner den där förbannade darrningen i hakan som berättar att man nog får skärpa sig lite om man inte ska göra bort sig mer än vanligt.

Nu för tiden är jag inte längre rädd för att visa att jag är ledsen eller upprörd eller känner mig nere. Jag är inte rädd för att människor ska tycka jag är tråkig och pretantiös eller olustig att lyssa till. Men så blixtrar det till i skallen, någon säger något som jag bara inte KAN lämna därhän utan att påpeka det lustiga i saken.

I min släkt så gråter vi och skrattar på begravningar. Precis som livet är och ska vara låter vi döden vara. Jag hoppas vid gud att de stackare som går på min begravning, om tusen år, skrattar fan så mycket mer än de gråter. Eller i alla fall att de inte kväver sina skratt om något är roligt.

Men nog är det svårt att finna balans. Det var bara ett år sedan jag fann den där. På Motivationsenheten där jag kunde gå från samtalen där jag just pratat om hur jävligt livet är till köket där någon satt och sade något som var oerhört lustigt. Att växla linje är inte längre svårt. Allvarliga saker kräver allvarliga tankar, men lustiga ting bör skratta åt.

Så jag fortsätter väl att vara mig. Nu när jag vet vem jag är. Nu när jag känner mig bättre än någonsin, även fast jag och mig ibland inte kommer överrens.

Skratt och sorg är ju så gemensamma vänner. Det vet vi alla. Man kan gråta av skratt eller gråta av sorg. Samma tårar, bara olika tankar bakom dem.

Musiken. Den härliga musiken. Den som kan trösta, elda upp, skapa förväntningar eller släcka besvikelse. De underbara toner som kan vara som balsam för själen. Den kan lära och hålla med. Den kan förtrolla och skapa liv i själens förtvinade lemmar.

Jag är född till musik. Uppväxt med musik. Från barn till pojke till ungdom till man till tokig. Hela tiden har den funnits där som min allra bästa vän, som min älskarinna och som min förebild. Den har tagit mig hela vägen hit genom att visa mig vägen. Från vinyl 45-or i pojkrummet till att stå i 2 och en halv timma, på tå, på Ullevi när R. Williams visade mig hur jag skulle andas.

Den tillåter att jag skriker, att min röst spricker och kväcker fram orden i de allt mer viktiga texterna.

Jag fick i ungdomligt oförstånd för mig att jag skulle ta livet av mig en gång. Då när panikångesten hade gjort sin entré och kindnappat inte bara mitt liv utan även kvinnan jag älskade och min sons. Då när jag inte förstod att livet alltid går vidare tills den dagen döden likt förbannat kommer. Då jag när trodde att varje sekund skulle vara som den förrra.

Så jag gick vägen nerför Fristadsvägen från torget där vi bodde till gatan där mitt garage låg. En påse folköl med mig för att lindra sorgen över att livet redan, vid 22 års ålder var över, sorgen över att lämna dem jag älskade och sorgen över att vara ett sådant svin som lämnade dem.

Jag slank in i garaget. Stod länge vid arbetsbänken och drack mina öl. Fan vet om jag inte målade någon jäkla träbit med. Bara för att känna att jag levde en sista gång.

Sen satte jag mig i bilen. Min blåmetallic Toyota som var den allra första bil jag ägt. Den som... äh, skit samma, det är en annan historia.

Jag satt där, alldeles tom på känslor, märkligt nog. Precis lika tom på känslor som vatten är på damm och torka.

Vred om nyckeln och motorn startade. Den lät som det brukade. Jämn och vacker. Förutom att det lät högre i garaget eftersom dörrarna var stängda.

I den bilen fanns det en bilstereo. Så klart. Det gör det ju i alla bilar. Den svalde kassettband. Nu kanske du inte vet vad kassetband är, men låt oss säga så att det var som en cd-skiva. Fast inte. De luktade annorlunda och lät bättre. Fan så mycket bättre än en cd-skiva och betydligt bättre än mp3. Men inte lika bra som vinylskivor så klart.

Så jag lyssnade på kassetten som satt i. Det var precis när jag upptäckt Frank Sinatra, precis när jag snöat in totalt på Ol´Blue eyes. Det var inte många som fattade vad jag höll på med när jag lyssnade på honom. Han var tvungen att dö för att Bono skulle kalla honom bäst. Skit samma igen. Jag svamlar.

Så jag satt där. Med den där ICA kassen med folköl mellan benen och lyssnade till motorn och Sinatra. Det var då jag hörde den. En av de där låtarna, en av de som förändrat allt jag är. Allt jag blivit och allt jag varit. En av alla de där, en av de viktigaste.

Som jag satt där och blev tröttare och tröttare i den söta lukten av bilavgaser så började något gry i mig. En känsla jag inte kände igen. En lust att resa mig, gå ut i världen och sparka in tänderna på ångest och deppresson och död och känslan av att vara något som inte borde finnas, som inte orkade finnas.

Det var inte alls svårt att stänga av motorn, öppna garagedörrarna, falla till marken därutanför och dra in den friska luften. Att leva var för en stund så lätt så lätt.

Sedan dess har jag fan i mig rest mig varje jäkla gång jag fallit, även om jag faller oftare än de flesta så kommer jag aldrig att ge upp. Och när jag känner att jag vill det, att jag inte orkar mer. Då är det dags för den där låten igen.

Jag har den att tacka för mitt liv. Hur ofta har man tre föräldrar?

 

 

Jag är kär igen. Otroligt fabulöst och totalt utan hämningar. En känsla som vadar i bröstet och skvätter lyckodroppar i mitt ansikte. Som att vandra över en sommaräng med den allra vackraste bredvid sig, med en korg med kaffe och smörgåsar och hunden rusandes genom gräset.

Som när man var liten och kunde krypa upp i mammas eller pappas knä och gråta för att man hade skrapat knät när man cyklade årets första vårdag. Som att uppleva hur en dödlig sjukdom har lämnat pannan och skallen och kvarlämnat bara de kvicka tankarna. Som att ständigt leva i första dagen av sommarlovet, uppkrupen i ett träd och röka en stulen cigarett.

Precis som känslan av att hålla sitt barn i famnen och känna att man själv faktiskit inte spelar någon som helst roll i universum annat än som bejakare och beskyddare av den där lilla människan. Eller som att gå i ett svalt sommarregn efter en lång period av torka, en sådan där promenad som bjuder på ångende asfalt och doftande mylla.

Så kär så kär så kär.

I Percy Sledge.

Jag tror min kära hund försöker säga mig något. Vi var ute en dundersnabb sväng förut men då regnade det och både hund och husse ville snabbt in efter att damen gjort sina enklare behov.

Men nu vandrar hon fram och tillbaka till hallen. Kommer ut i vardagsrummet och tittar på mig och går sedan tämligen demonstrativt tillbaka till hallen där hon sedan sätter sig vid dörren och titar än mer demonstrativt på den enkla person hon kallar husse, nämnligen jag själv.

Katten viftar malligt förbi och knatar in i sin låda. Hon vill nog visa vem det är som egentligen har det lyxigast här i lägeheten och vem det är som husse bryr sig mest om.

Själv tittar jag ut genom fönstret och finner att regnet avtagit så jäkla mycket att det till och med slutat. Så jag får väl göra som Kita vill då. Dra på mig blöta skor och våt jacka och sätta hatten käckt på sned och ge mig ut i den vattensjuka vårvärlden.

Helst skulle jag nog lägga mig för att läsa lite. Men jag är väldigt säker på att jag kommer känna mig tämligen toppentopp när vi väl ramlat ut genom ytterporten. Det tenderar att bli så har jag märkt. Jag muttrar ohörbart hela vägen nedför trapporna, förbannar den dag jag skaffade jycke och sedan tar vi tre steg där ute på gården och vipp vapp så finner jag mig på en lång promenad och vill aldrig mer in till världen innanför väggar och tak.

Någonstans där i början brukar jag glatt säga till Kita att "det där var ju inte en så dum idé du hade trots allt". Till slut brukar det vara hon som drar hemmåt.

För hur man än tycker om livet, vad man än känner inför tillvaron och världen och alla människor omkring sig, så är det rätt behagligt att promenera.

På tal om mitt förra inlägg. Har lite svårt att släppa de där tankarna när de återigen övermannat mig. Det var länge sedan jag ens tänkte på de där gångerna på toaletten eller under täcket. Helt enkelt för att det känns som om allt det där skedde för tusen år sedan. Det är först nu när jag får lite obehagskänslor igen, nu när jag fått tillbaka lite av alla nojor. Som tidsnojan. En mycket intressant företeelse.

Allt känns som om det går i ultrarapid. Förutoma det samtidigt går oändligt fort. Som att... näe, jag kan ännu inte efter 20 år förklara hur det känns. Tankarna har återigen blivit lite grumliga och tröga. Men i alla fall så känns det som att man rusar fram i världen men samtidigt står precis still. Något märkligt tryck över ögonen som gör att det verkar som att man tittar bak och fram i en kikare. En meter är oändlig. Två meter finns liksom inte, det går inte att ta in.

Nog om det. Men tanken jag fick när jag arg och sur gick ut i köket var att jag är så förbannat glad över att leva i en tid när det finns medicin mot det där. När jag inte behöver äta lugnande tabletter dagligen, något som man vet är vanskligt eftersom man utvecklar en tolerans vilket medför att man får öka dosen hela tiden.

I en tid när det finns kunskap inom vården om just mina problem. För 60 år sedan hade jag säkerligen supit ned mig totalt vid den här åldern. Eller redan varit död, antingen av egen hand eller genom kraftigt missbruk.

Jag ska inte hymla om att jag druckit allt för jävla mycket genom åren. Det är ju liksom ingen hemlighet. Jag har självmedicinerat under de perioder jag inte haft rätt medicin eller ingen medicin alls. Men de antideppresiva tillsammans med terapin har gjort att jag faktiskt kunnat hålla missbruket i hyggligt schack. Att jag sluppit att hamna på en parkbänk eller djupt ner i marken.

Troligen kommer man redan om 20-30 år ha utvecklat betydligt bättre läkemedel än de som finns nu. Medicin som är mer spetsigt och som inte har lika många biverkningar. Men för 20-30 år sedan var det enda som man kunde göra att ta sedativa läkemedel.

Vilken underbart tur att jag lever i en tid när jag har en chans. Bara jag tar den själv och lita på att jag gjort det.

Lita på det.

Ibland, väldigt ofta är det vansinnigt svårt att få folk att förstå att jag faktiskt behöver mina antideppresiva mediciner. Hur ofta får man inte höra att sådant där skulle de minsan aldrig använda. Det är väl bara att ta sig i kragen och göra roliga saker liksom. De har ju själva varit lite ledsna flera gånger men inte behövde de tabletter då inte. Nä, de tittade på roliga filmer och gick på promenade och vips så var de glada igen. "Du måste sluta med de där tabletterna, de är inte bra att ta". SKITSNACK kära ovänner.

När ska folk sluta jämföra sig med andra och hela tiden tro att alla är likadana? Att alla är lika starka? Jag fattar inte. Just ordet tabletter får själen att krulla ihop sig på så många att de inte tänker på hur lätt de själva tar en tablett när de har lite huvudvärk eller ont i ryggen. Men då är det helt plötsligt ok. Så länge det inte handlar om det jättefarliga PSYKET! Då jävlar ska man inte ta tabletter inte.

Varför yrar jag om detta nu då? Jo, för nu har jag inte tagit mina TABLETTER på en och en halv vecka. Fy fan för det säger jag bara. Ju mer tid som går ju längre faller jag tilbaka till de gamla farhågorna, till den gamla skräcken, till den gamla passiviteten och världen blir allt mer grå för varje sekund. Även fast jag går promenader eller tittar på roliga filmer eller tar mig i den obefintliga kragen.

De där pillren gör mig inte till någon jag inte är. De gör mig till det jag borde vara om bara min hjärna själv kunde fixa tillräckligt serotenin. Men det kan den inte. Precis som att andra inte kan bli världsmästare i schack.

Låt mig klargöra några saker. Antideppressiva gör dig inte drogad. De gör dig inte beroende, de gör dig inte till missbrukare, det går inte att ta en tablett och sedan må som om det vore en grogg. De gör dig inte lycklig. Det är inga lyckopiller. OM man inte är deprimerad eller har gränslös ångest händer precis INGENTING om du tar dem. Precis som att du inte får mindre ont om du tar en Alvedon om du inte hade ont från början.

Det finns många saker man måste göra för att må bättre när man är deprimerad eller har ångest. Mycket måste man göra själv. Det går inte att ta de där pillren och sedan tro att allt blir frid och fröjd. Men till saken hör att utan de där pillren så KAN man inte göra allt det där som man måste.

För ungefär 6 år sedan kunde jag inte gå 200 meter till macken i området där jag då bodde. Det gick inte. Du kunde lika gärna bett mig hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm. För även om jag visste att inget skulle hända, att jag inte skulle dö eller svälja tungan så trodde inte kroppen på mig. Jag gick ut och hade en puls på cirka 180, försökte verkligen gå dit. För det är ju inte så att man VILL vara inlåst i ett rum, i en säng, med täcket över huvudet och ändå må så jävla dåligt att man tror man ska dö. Så jag ville ut. Men det gick inte. Kramper, hyperventilering, bultande puls, skrikande tjut i öronen, dammtorr mun, skräck, skräck, skräck.

Allt det där bara för att gå 200 meter utanför huset. Tror någon verkligen att man vill ha det så?

De där tabletterna, de där ack så farliga tabletterna, har räddat mitt liv. Nu för tiden tar jag en promenad när jag vill, hur långt jag vill och när som helst. Skräcken har vikt och jag har ett liv igen. Jag är inte lyckligare än någon annan. Men jag är inte heller längre olycklig.

Jag har legat på badrumsgolvet, i mörkret, naken för att alla kläder skaver och gör att jag inte får luft. I timmar, timme ut och timme in. Krupit ihop som ett barn för att hålla kroppen i schack, tuggat på en handduk så att jag hela tiden känner tungan och vet vart den är.

Allt det där är historia nu. Tack vare tabletterna och tiden och mitt egna tjurskalliga sätt att beta av ett problem i taget.

Men nu när jag håller upp med pillren så kommer det smygande allt eftersom. Jag känner hur känslor jag inte haft på flera år kommer tillbaka. Att undvika att gå nära fönstren i lägenheten för att jag får en känsla av svindel och att det känns som att jag ska ramla ut. Att hellre gå till affären här i Viskafors än att ta bussen in till stan. Även fast det vore fan så mycket billigare. Att tänka ett varv längre när jag funderar på att ta en promenad.

Men det är ingen fara än så länge och kommer aldrig mer att bli. För i morgon ska jag till min kontaktperson och be om nya recept, jag ska hämta ut mina mediciner och KNAPRA piller resten av livet för att slippa allt det där.

Bara så ni vet.

Världen är för mig totalt galen. Eller är det kanske jag som är det? Det låter faktiskt mer troligt. När jag vågar tänka så långt. Fast oftast så duckar jag för den slutsatsen och fortsätter propagera för att det är världen som är galen. Dt är så mycket lättare att leva sitt liv så. Har jag märkt.

Det är så mycket jag inte förstår. SÅÅÅÅ mycket. Nästan allt. Eller om det är inget. Det är som att leva i ett land där man nyss anlänt genom att falla från himlen. Där språk, sedvänjor och åsikter är mig totalt omöjliga att förstå mig på. För att inte tala om händelser. Jag försöker, försöker, för-säker förstå vad det är som sker och som har skett.

Alla dessa krig. Allt hat. Alla knutna nävar i igensydda fickor. Jag läser i böcker och tidningar och ser på tv om vad som hände i världen under första, andra världskriget. Vad som händer dagligen i världen. Men jag kan inte fatta att det har skett eller än mindre att det fortfarande sker. Såväl i det stora som i det lilla på kafferasten på arbetsplatser, mellan vägg och skål på fredagskvällen med grannarna eller i huvudet på så många.

När jag satt i köket och pimplade kaffe och kedjerökte cigg och läste morgontidnigen så fann jag en text av en ung man. Fan vad det retade mig att han inte kunde skriva rakt och lätt så att jag förstod vad fan han menade med sitt svammel.

Tills jag kom på att, fasen, sådär skriver jag ju med mellan varven i karusellen. Helt obegripligt för alla utom för mig. Vad är egentligen meningen med ett sådant beteende? Gör man det för att jävlas? För att verka smartare än man är? Eller helt enkelt för att det kan var underbart att vara totalt obegriplig?

Troligen en kombination. Så jag läste den korta texten om och om igen till det började bildas bilder inom mig, tills jag började ta till mig det han skrev och göra det till mitt. Det var då jag upptäckte att det inte bara var vackert och mycket drivet skrivet men att det även faktiskt betydde något för en enkel själv som mig.

Det är väl så man får tackla livet och allt det där man inte förstår. Vända på varje sten, varje korn av medvetenhet och medvetande tills man om inte förstår så gör det till någon man kan leva med.

Nähä. Inte då. Inte jag inte. Gå upp i tid när man har lovat att ta en fika med en vän i stan. Nä, inte jag. Sova är gott. Jättegott. Så gott att klockor må ringa men mina öron lyssnar liksom inte. Så när jag väl, med ett visst välbehag, rullade ur sängen så fann jag att klockan inte alls var 7 som den skulle vara utan hade gått åstad och blivit halv 12 helt på eget bevåg.

Så av fika blev det intet. Egentligen skulle jag lagt mig rekordtidigt igår kväll. Redan vi 20.30, som vi ju alla vet faktiskt bara, på riktigt, är 19.30 i några veckor till tills kroppen ställt om sig till omvärldens krav. Kunde jag somna? Fast jag var snortrött? Inte då.

Helt plötsligt fann jag mig fullt upptagen med att sopa och moppa golven, samla ihop tidningar och sopor och vara allmänt stissig och störig. Ärligt talat få funderar jag på om man kan luta hela kåken. Så att smutsen liksom lade sig i ett hörn och man sedan enkelt kunde antingen sopa upp det lätt eller alternativ två, lägga en matta över skiten.

Men det gör sig nog inte så lätt. För att inte tala om hur grannarna skulle reagera när de plötsligt fann sig sittande i i favoritfåtöljen i ett hörn av rummet bara för att WoB blivit tokig på alla hund och katthår och all sand som den väna jycken drar in mest hela tiden.

Förresten, vad är det som gör att man kan gå alldeles jättetyst i sin lägenhet på dagen? Man tassar omkring så lätt så lätt på tå och inget i hela världen skvallrar om att man knatar omkring. Men på natten så exploderar golven bara man andas på dem. Går man sedan på dem, vilket är det som de är till för förutom att ha saker på, så låter det som om en hel hjord elefanter springer maraton. Ska man öppna kylskåpet så låter det som gevärseld och blir man helt plötsligt sugen på ett glas vatten så låter kranen som Niagarafallen. Märkligt.

Det allra värsta är att jag bara fick bort den värsta skiten. Idag får jag fortsätta med att dammsuga och moppa igen. Det här vädret med konstant snösmältning är ju underbart. Men dessutom så blir vovven dyngsur på tassar, ben och mage och när hon sedan blir smutsig på de samma med så är det inte mycket att göra. Det räcker med en promenad för att lägenheten ska var übersmutsig när vi väl kommer in. Nu snackar vi lortig alltså.

Men det är väl priset man får betala för att ha en god vän att gå på promenad med.

I vilket fall så somnade jag inte alls tidigt utan väldigt sent. Sista gången jag tittade på klockan så var den 6 på morgonen.

Därav den sena timmen jag vaknade på. Så efter att nu ha druckit några koppar kaffe så är det dags att ge sig ut i världen igen. Vart vägen leder vet jag inte men det är väl det som är äventyret med livet?

Nu förstår jag varför hunden kallas människans bästa vän. För min hund tvingar mig att inte bara gå utanför dörren. Men även att gå stigar och över bäckar och genom skogen och alla de där stigarna och bäckarna och skogarna var något jag inte visste fanns förut. Den där mannen som pratar med hundar, Cecar har ett problem med sin filosofi. Han pratar till dem och inte med dem känns det som. Han säger ju att det är han som alltid ska vara den som leder hundarna när de är ute. Stackaren. Då missar han ju allt man får genom att ibland bra låta jycken leda vägen.

Jag måste ha levt i en bubbla i 2 år. Viskafors erbjuder ju oändliga upplevelser. Antingen det är att man kan gå i skogen med hundens skumpande bakdel 10 meter framför sig eller att man kan hitta små odlingar, broar, trappor och utsikter och historiens vingslag mest överallt.

Vi var ute och gick i två timmar, hittade mer och mer av allt det där som jag trodde fattades här i det som jag förut kallade jävla håla men som jag allt mer kallar mitt hem. Ärligt talat så har jag just nu svårt att tro att jag någonsin kommer flytta härifrån. Men det sade jag om min gamla stadsdel Sjöbo med. Den stadsdel där jag växte upp, där jag kunde gå ut med ögonbindel och ändå hitta överallt.

För ett år sedan ungefär beklagade jag mig för några jag pratade med om att det minsan inte fanns några fina promenadstigar i Viskafors. Till svar fick jag sådana där miner som betyder att folket just håller på att bryta ihop av skratt men inte riktigt kan med att gapflabba.

Nu vet jag varför.

Dessutom är Sjöbo en ung stadsdel om man tänker på hur det ser ut nu för tiden. De äldsta husen är väl från 40-talet kan jag tro. Därförinnan var det bara små gårdar och ängar. Men Sjöbo har väl inte haft någon historia där arbetet har funnits på platsen liksom. Här i Viskafors har det funnits textilfabriker och den enorma gummifabriken i Svaneholm där både jag och min morfar har arbetat med sisådär 40 års mellanrum.

Vi träffade på en man som kunde berätta en hel del intressant om området jag bor i. Alla dessa gamla arbetarlängor, varav jag själv bor i en. Så här sitter jag och känner historiens vingslag, blir hungrig och bestämmer mig för att det är dags för en pizza för första gången på en evighet.

Förresten. Hunden är min bästa vän. Någon som man gör roliga saker ihop med. Katten däremot, Chips, det är min babe det. Hon funkar som vilken sambo som helst. Kräver att jag fixar käket, sover bredvid mig när bara hon vill och sitter för det mesta och gör sig fin och vacker.

Jäklar i min lilla sillåda vad det är söndag. SÅ in i... ja ni vet. Sitter i köket eller vardagsrummet, hunden och katten sover mest och utanför mina fönster händer precis ingenting. Överhuvudtaget. Jag funderar på om något har hänt som jag missat. Kanske en neutronbom som briserat på morgontimmarna och jag och mina djur är de enda överlevande i hela vida världen.

Inte ens bloggarna jag plöjer igenom dagligen säger ett knyst. Eller så säger de så lite knyst att det mest blir tyst.

Men jag gör som jag brukar. Läser morgontidningen om och om och om igen. Varje gång hittar jag något nytt. Hur nu tusan det där går till. Jag menar, min morgontidning, den av väldoftande papper och trycksvärta är ju inte som A-bladet eller Expressen eller SvD på nätet där saker och ting tillkommer lite allt eftersom. Min morgontidning är konkret och färdig och klar när den ramlar ner genom mitt brevinkast. Ändå verkar den förändra, förädla sig hela dagen tills det är dags att lägga den på hatthyllan i väntan på att transporteras till tidningarnas gravplats i tunnan på gården där man slänger allt skräp.

Förövrigt så måste jag bo ett område där man har världens allra bästa sopsortering. I samma lilla skjul på gården där soptunnorna står så finns det även två tunnor för glas, en för färgat och en för vitt och dessutom en tunna för papper. Så jävla praktiskt. Nu vill jag bara ha en för plåt och för sådan där liten rackare för gamla uttjänta batterier sen behöver jag aldrig gå längre än ut med soporna för att slänga soporna. Jag slänger ju så sällan tv-apparater eller soffor så de gångerna jag skulle få för mig att göra det kan jag väl hyra ett släp och åka ner alla de 800 meterna till sopstationen.

Söndag som sagt. Första dagen med den  tiden. Kanske skulle man kalla sommartiden för det? Ni vet med ordet "nya" lite på sned i skrivstil strax till vänster ovanför ordet "tiden". Det är ju populärt nu för tiden.

Men även om det är nya tider så är det samma tid idag som igår. Även fast vi låtsas att det inte är det. Men återigen, sedan tittade solen på klockan? Det är ju bara vi människor som är de enda varelserna i hela universum som lever efter klockan och inte efter signalerna i kroppen. Alla andra har fattat grejen utom vi. Högst stående varelserna på jorden? Tror inte det du.

I vilket fulla fall. Det är dags att ta en promenad med hunden. Inte för att klockan säger det utan för att hunden berättar att hon behöver det, för att jag själv är sugen på att röra mig lite i den svala vårluften och för att jag har en smula gnutta snortråkigt.

Bye.

Ibland, då och då och ofta väldigt hela tiden så känns det som att jag bara är gäst i mitt eget liv. Folk kommer och går, stannar en stund och skyndar sedan vidare. Det som borde vara något att känna stolthet över lyser med sin frånvaro i dagar och nätter, veckor och alla dagar som börjar med att jag vaknar och vankar.

Ljudet som skiner i mina öron vacklar och stannar upp. Tvekar, försöker förstå sin egna existens. Hjärtat, det underbara hjärtat slår och slår, försöker slå sig fritt och vackert. För varje pumpande dunk ångrar det att det flyttade in i ett sådant svart bröst. Kanske borde jag belöna det för lång och trogen tjänst men vi pratar inte så ofta att det skulle kännas helt ok. Det kanske skulle bli en pinsam tystna och en sådan vill man inte höra från muskeln som ger livet och allt för mig.

Alla ideal byter skepnad, byts sakta ut mot ett annat. Något nytt som inte känns igen. Det som var så viktigt igår är så oviktigt idag. Så trivialt och gammalmodigt. Gemenskap och att vara tillsammans är omodernt. Hyllas den som hyllas bör och just nu har vi satt den egna personen på den allra vackraste hylla vi kan köpa för pengar och mod.

Men det finns ro att få. Den bor i skogen, bland träd och stenar och sumpiga ängar. Den odlas utav blommor och fåglar och myrorna som kämpar med sin stack. Kanske kan vi någon gång acceptera att stacken växer för att myrorna arbetar tillsammans. En ensam myra skapar inte mycket mer än två korslagda fallna granbarr.

Men vi vill inte tro att det kan vara så enkelt. Människan lever just nu i en tid när man är så stolt över de egna barren att den inte förstår att dess miljoner stackar är eländiga stackare. Små och helt obetydliga trots stoltheten hos den enskilda myran.

När vatten faller så porlar det, när människan faller så hör man bara en dov duns.

Det är precis i den sekunden jag vänder mig om som jag förstår att jag gått vilse. Så länge jag går framåt med blicken mot horrisonten eller om det är rakt ned i marken så är jag hela tiden på rätt ställe. Letar nya stigar, nya vattenfall och nya platser, människor. Inga problem är för små för att lösa.

Men det är ju just precis i samma sekund som jag blickar bakåt det slår mig. Hur illa ute jag är. Att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till där jag kom från. För jag har gått så länge utan karta och kompass att jag inte längre känner vägen jag gått.

Ordning och rena existerar inte längre. Allt för mycket vin har runnit under broarna. Dessutom vet jag inte längre var broarna fanns. Förbanden över mina sår halkar på sned och såren kliar. Mitt läkekött är bra. Men allt lämnar ärr. Röda och ilsket ojämna.

Jag har sökt dig i så många år men jag känner aldrig igen dig när vi möts. De melerade ögon som är mina är lika blinda som vetemjöl. Ibland kan jag känna doften av dig, men vet inte varifrån den kommer. Varför jag vet att det är din doft kan jag inte förklara. Det är samma sak som att man vet att solen är underbar när den värmer. Men varför det är skönt kan man liksom inte förklara. Det bara är som det är. Ett axiom bland miljarder andra.

Det är nog inte farlig att vara vilsen och liten. Kanske. Men nog är det skönt att känna sig hemma och vara stor som en fura. Ett monument. En planet eller en supernova. Men det är inte mig man ska slösa de känslorna på. Jag har så många som bara är mina och vill inte bli mer bortskämd än jag redan är.

Jag skriver ofta om att jag tänker mycket. Som om jag vore bättre än alla andra. Klokare och kanske rent av vis. Men jag tror att jag aldrig har påstått något sådant. Bara att jag tänker mycket. Men alla tänker. Däremot talar alla inte om det.

Någon sade åt mig att "du har för lite att göra, det är det som är problemet". Men sen när det ett problem? Varför är det så viktigt att ha något att göra, något som blockerar tankar? Jo jag vet, jag säger totalt emot mig själv och det jag skrev om igår om vikten av att ibland kunna gå ur sig själv. Men det är ju inte samma sak som att fylla livet med saker att göra för att slippa lyssna på rösten i skallen.

Förresten så funkar inte det där med att ha något att göra heller. När jag arbetade så tänkte jag precis lika mycket men blev oerhört frustrerad av att inte kunna tänka ifred och över att inte kunna göra något med det jag tänkte. Det var som att skriva, precis som just nu, men istället för på ett papper eller på datorn eller på en blogg så skrev jag i luften. Samma samma.

Däremot kan det kännas som ett lyte det där med att hela tiden känna att jag vill få ut tankarna, sätta dem på pränt. Här eller någon annanstans. Att inte ens kunna gå och pinka för att jag är rädd för att tappa tråden. Eller att gång på gång gå ur sängen för att skriva något. Men det är väl en fråga om impulskontroll och någon sådan har jag inte sett till i mig själv sedan jag lärde mig att det gör ont att dra näven i en vägg när man blir förbannad.

De här sista dagarna har väckt mycket av det som slumrat i mig. Kanske är det våren, kanske är det alla promenader med hunden. Kanske är det bara dags.

Det handlar mycket om att jag måste våga kasta mig ut i att göra det jag verkligen vill. Att sluta vara så rädd för att höra att det är kass, sluta bry mig så mycket om att andra kanske kommer, kanske redan, säga att "skomakare, bliv vid din läst".

Samlar mod. Svamlar på om saker som sker, en hel del som aldrig skett men som kunde hänt och saker som kanske kommer ske. Eller inte.

 

 

Jag är oerhört faschinerad i begreppet "sunt förnuft" just för att det används så ofta och självgott men inte betyder ett enda skvatt. Alla gånger jag hört från vårdpersonal att man minsan inte behöver utbildning utan det räcker med det där sunda förnuftet. Det sades gång på gång utan att man överhuvudtaget funderade på att det där sunda förnuftet nog betyder något olika för var och en.

Sen undrade man varför man inte kom överrens i personalgruppen.

Du vet. Det är ju sunt förnuft att svarta människor är lite underlägsna de vita? Eller att Koranen så klart är en bättre och heligare bok än Bibeln. Eller tvärtom. Eller att man ska begrava sina döda anhöriga så snart som möjligt. Eller att en kvinna aldrig ska bli vårdad av en man. Eller att det är vettigt att höja skatterna. Eller sänka dem. Allt det där är sunt förnuft. För den som anser sig ha det.

Att ägna tiden åt att städa när man arbetar i äldreomsorgen är ju bara sunt förnuft. För man vill ju ha det rent omkring sig. Eller var det att ta de gamla på promenader och skita att det är en dammråtta under deras säng som var det sunda förnuftet?

Att rösta rött är sunt förnuft. Eller var det att rösta blått som är det sunda? Eller om det är orange och rödgrönt. Eller visst är det sunt förnuft att inte rösta alls, för det man röstar om är ju samma samma ändå.

Att ta en promenad är sunt förnuft. Eller om det nu var att stanna inne och läsa en bok som var sunt förnuft?

Köpa god mat är sunt förnuft. Eller var det att snåla lite på maten men bo bra som var sunt förnuft? Eller om det var att äta gott, bo bra men inte ta semester som var sunt förnuft. Eller att äta billigt, bo billigt och ta extra ledigt som var det sunda i det förnuftet man har?

Ja, behöver jag mala längre?

Man utgår hela tiden från sina egna värderingar och tankar och tyckanden och val när man anser att det är sunt förnuft att tycka som man gör. För det vore ju en katastrof att erkänna att det man håller på med är oförnuftigt.

Sunt förnuft betyder precis ingenting.

Det är ju sunt förnuft att förstå det.

Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv

Du vet, när saker faller på plats så är det precis det som de gör. Faller. Så varför är vi så rädda för att kasta ikull något? Om vi låter allt vara som de är, varje bokhylla stående på sin plats, kan de ju inte falla just på plats.

Sömnen söker nog mig nu. Jag själv söker ro. Det betyder inte alltid att vi pratar samma språk, sömnen och jag. Sömn kan vara en vidrig hydra som gör mig mer utmattad än bristen av den. Alkoholen och ciggen och kaffet och mina djur och mina barn är det som är det som definierar mig. Skriva. Kanske tycka alldeles för mycket. Musiken.

Att vara den som far ut i total och förstörande vrede. Inte rädd för något. För någon. Att sätta fingret rakt upp i luften varje gång någon utmanar det som är jag. Det som jag kallar mig. Jag och mig. Man kan inte alltid få det man vill men ibland får man det man vill. Säger Stones. Själv säger jag att man får det man är värd.

Jag pratade med min yngsta son häromdagen. På nätet förstås. För jag finns väl bara på nätet just nu. För honom och för alla andra. Vi flamsade och dundrade. Mätte våra krafter, jag sade åt honom att "du vet att jag kan vara jävligt elak om jag vill". Han svarade "det är väl ingen nyhet". Sen grät jag som ett barn. Precis som ett barn. Ett barn som brännt sig på en brännhet platta och bara gråter för att det gör så jävla ont och barnet skiter om någon bryr sig om att det gråter. Barnet söker inte tröst genom att gråta, det gråter för att det är naturligt att gråta när man bränner sig.

Är det så mina barn ser på mig? Som någon som kan vara jävligt elak? Hur ska jag kunna leva med det? Jag kan ju inte ändra på deras minnen. Hur ska jag kunna le när jag är så förbannat elak att mina barn tycker att jag är det?

Så gråter faller som ett jävla höstregn. Ett sådant där kallt, snett, vått regn som gör hela kroppen dyngsur och att skorna faller samman när man tar av sig dem. Elak. Jag som alltid ville vara snäll. Jag som hatar elaka människor, just för att de är elaka. Men jag ÄR elak.

Gapar och gormar och sticker i människors medvetande med mina långa nålar som jag en efter en plockar från mitt inre. Får dem att blöda och skrika och alltid, alltid lämna mig. Hur faen kommer sig detta? Ett arv från generationer av tidigare Carlzons? Har det funnits en WoB i alla tider, även fast det inte står i böckerna om det?

Jag älskar att krossa glas. Höra ljudet av hur det på en sekund går från vackert till trasigt. Ge mig ett glas, ge mig mitt dåliga humör, ge mig en enda sekunds frustration och det krasar högre än du någonsin hört. Som ljudet av att gå på grus. Fast på en sekund.

Hur ska natten ge ro? Hur ska jag finna allt det jag söker om jag inte letar vidare utan fastnar i tanken på att jag är ond? Är man väl fel så är det så svårt att finna rätt igen. Men hur, hur ska jag återvinna mina barns förtroende igen?

Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv.

När luften tar slut, när lungorna värker och ryggen sticker. När fingrarna är alldeles vita och kalla. När läpparna som vill berätta något är blå och tankar på att dö hemsöker låren finns inget att vara rädd för. Egentligen är det bara livet som hälsar på.

Slår sig ned på en kökstol. Drar fram en pärm och ett dokument. Räcker över en dyr penna och ber dig skriva under på att du lovar att inte dö än. För du har 36 månader kvar att betala på ingenting. Livet är en bra försäljare. Det har gått kurser, fått diplom och gick ut som kurs etta. Ler mot dig och lägger huvudet charmigt på sned.

Livet, den rackaren till försäljare berättar för dig att just han är det bästa som finns. Fyller dig med fruktan för hans slut. Får dig att springa och dricka måttligt med alkohol och omåttligt med vatten. Får dig att vägra vila och alltid vara på språng. För att fånga honom. Fast du redan har betalt och skrivit under.

Du signerar med just honom själv. För att han är så vältalig och charmig och så jävla PÅ. Han lär dig att vara på är bra. Så att du i din tur kan sälja andra saker. Möbler eller mat eller svält eller krig eller tanken på att bara din egna färg är den rätta. Eller om det är din klan eller din familj eller bara de som tycker precis, just som du själv.

Men livet kommer gå. Han har andra att sälja till. När din signatur är där så är hans tanke redan hos nästa dörr. Döden har ingen chans. Han gick aldrig ut säljkursen. Visst säljer han in sina ideér hos vissa svaga, förvridna, trasiga människor som inte borde köpa hans erbjudande.

Men han vet ju att han inte behöver sälja. För vi kommer alla hamna i hans register tillslut.

Köp dig ur det om du kan.

När allt är tyst, precis stilla i luften, finns det där ändå. Den där känslan av gift i lungorna och skrapande själar i bröstet. Ett enda riff kan förändra världen eller ialla fall ett eller millioner liv. Som att kasta sand rakt upp i luften och inte vika undan med blicken när den faller tillbaka. För man hoppas att vinden ska driva alla den där av tiden krossade stenen långt bort.

När man lever förändras man. Ständigt, som i en puls från ett hjärta i någon man inte känner. Tankar ändras, får ny riktning. Tårar byts mot skratt som byts mot tårar igen. Samma mungipor som blir salta och våta av tårar höjs när man måste le.

Måhända kan mina känslor övermanna mig allt som oftast. Men de är mina och du får sköta dina egna. Ta hand om dem. Ge dem liv och kärlek, även om det är till hatet i det som du känner mot den du en gång älskade. Att älska hatet dödar det. Gör det lamt och lytt. Begraver det långt, långt ner i din egna historia.

När man inte gråter så måste man inte skratta. Det är helt ok att bara finnas till för sig själv. Att luta sitt egna huvud mot sin egna axel och trösta sig själv. Sluta låtsas inför sig själv är alltid en seger. Alla är en gud, alla är en gudinna tills någon bevisar motsatsen. Låt det bara inte vara du själv. För ingen annan kan överbevisa en gudomlighet.

Sök tröst. Sök liv. Sök dig själv och sök, sök allt du behöver för att göra livet precis sådant som du kommer vara nöjd med att ha levt. Sluta oroa dig och tänk på att roa dig. Inte med saker som gör sönder utan saker som bygger något som andra kommer att tänka på just dig och ingen annan. Sök alltid kärleken. Alltid.

Själv är ett bra ord men så jäkla trasigt om man är just själv. Att klara sig själv är bra. Att bara vara för sig själv är bra. Men att vara alldeles själv i världen blir helt plötsligt att vara ensam. Det är aldrig bra.

Tusan, jag kan inte avhålla mig. Det här med sommartid. Vad är det bra för? Vad ÄR det bra för? Och om nu en timma skulle vara bra. Varför inte slå till med fyra timmar? TÄNK vad kvällarna skulle vara ljusa länge.

Jävla dumheter. Kort sagt.

Jo, jag är allvarlig nu. Detta är inte WOB som säger detta. Jag, Bror Jonas Harald Carlzon tycker det är en sådan universal bluff att jag häpnar inför dess storhet. Många saker kan jag tycka om och förstå att andra tycker annorlunda och kanske inte alltid respektera deras åsikt men gå med på den. Men det här slår ju alla rekord.

Ingen jag vet är nöjd med det, ingen gillar det. Ingen förstår det. Likt förbannat gör vi, som robotar, samma sak varje år. "En timma fram på våren precis som att man tar fram grillen och en timma bak på hösten precis som grillhelvetet åker i skroten för att fanskapet har rostat". Eller vad man nu säger.

SÅÅÅÅÅ monumentalt dumt. SÅ otroligt dumt. Fan, varför trixa med timmar? Kan vi inte alla samsas om att dra tillbaka tiden 70 år? DÅ jävlar lyser solen mycket mer per dygn än annars?

För solen skiner väl efter klockan eller?

Eller?

SUUUUUUUUR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det gick över det där med att tänka. Så underbart. Att bara få vara i fred från sitt egna huvud en stund. Att bara få vila från alla ideér som hela tiden översvämmar mig. Varav de flesta fyller mig med fasa. "Vad tänkte jag nu?".

SÅ nu sitter jag här och sladdrar på fejan. Är lite lagom otrevlig sådär. Inte sådär bitter så att jag ber alla dra åt helvete. Vilket förövrigt roar mig högeligen att göra på ett forum som liksom går ut på att vara sådär jävla lycklig och lyckad och glad och bara dricka ETT glas vin. Då faller jag in som en hök och sprider gift. Som sagt, det roar mig för jag riktigt ser hur hela samhället rämnar i sina grundvalar. Man får väl inte vara sur? OM det nu inte är tillsammans i en grupp där man kan sluta sig mot resten av världen.

Men idag orkar jag inte med sådant. Keef spelar utmärkt gitarr i mina högtarlare, ciggen tar aldrig slut, det är fortfarande lördag så det är helt ok att sitta uppe och göra ingenting, även för en sådan som mig.

Men jag vore nog inte jag om jag inte hade skrivit upp en massa dumma uppslag i ett block i köket. Men jag vägrar snurra in mig i en massa tyckanden och tänkanden och kännanden idag. Idag, och den här dagen ska inte ta slut än, ska jag bara vara oerhört korkar och inte tycka något utom att tycka om livet väldigt mycket.

Det finns något så vacker i att bara finnas lite. Lyssna till Stones utan att fundera på varför det sticket kommer där eller vad den texten EGENTLIGEN betyder eller varför jag inte lyssnat på den skivan tidigare. Byt ut Stones mot ditt egna val för kvällen. Men nog har jag lite rätt i tanken?

FAN, där kom en tanke igen. Det var då själva fan.

Tänkte lite på den här senaste färgdebatten som rasat i media. Ni vet där trädslaget tyckte en sak och sedan tyckte det var dumt att hon tyckte det och sedan tyckte att hon hade tyckt rätt rätt från början men att problemet är att det är valår så då får man inte tycka saker som hon tyckte var så där rätt från början.

Idén är att alla som röstar ska ha på sig en tröja med en speciell färg för partiet de röstar på när de går till vallokalen och resten av veckan eller månaden eller året eller så efteråt. Typ en rosa för kommunis... eh, Vänsterpartiet, en brun för nazist... Sverigedemokraterna, kanske en blå för Reinfeldt eller en grön för Wetterstrand. Det här med valhemligheten är ju bara sååååå föråldrat. Eller?

Det skapar ju bara otrivsel när folk håller en massa hemligheter för varandra. Tycker jag.

Eller så ska både jag och Lönn eller vad det nu var för träd sluta dricka alkohol innan vi pratar. I alla fall jag. Fast hon dricker nog inte alls. Kanske. Tycker jag. Men om någon blir arg för att jag tyckte nått så säger jag bara att jag inte tyckte det jag tyckte och förresten är det valår.

Det var sådant här jag ville ägna dagen åt. Detta och Eleganterna Elfsborg. Det är sådant här som gör att vissa dagar är bättre än andra rent tankemässigt.

Fan, jag måste vara en av de få i världen som vill tänka MINDRE!!! Hur går det ihop?

Men nog är det något som talar rakt in till svansen? Liksom bara dundrar i basen och roar själen med att bara vara vackert och attityd.

Fast ju mer jag lyssnar ju mer tänker jag ändå. För det finns något de vill säga. Långt, långt bort.

Men det skiter jag i.

Bara njuter och... FAN, känner igen mig. Det var då själva satan att inget kan få vara så enkelt som man vill det ska var.

Skäms igen kom jag på. Förra året raljerade jag å det grövsta om Earth hour. Hur vansinnigt löjligt det är och att man fan borde tänka lite oftare än en timma på året om det där. Jag sade att jag skulle tända vartenda lampa i huset och allt vad jag gormade om.

Men efter ett år har ljuset gått upp för mig. (Hahah, nu var jag lustig va). Det handlar ju om ett ställningstagande. Att visa andra, varandra. Att visa att det går att ta små, små, steg och göra något bra. Att väcka medvetande och att ta ansvar. Att göra något istället för inget.

Så nu är det släckt i mitt hem.

Ja, förutom datorn då. Och diskmaskinen går på för fullt.

Men ändå.

Lite har jag fattat.

Nästa år fattar jag mer.

Blogg.se är inte så smart. Gjorde någon ändring i dagens första inlägg och helt plötsligt blev dert det senaste. SÅ märkligt. Nu vet jag varför jag aldrig, aldrig, aldrig, bara ibland, gör ändringar i det jag skriver på bloggen. Annars är jag rätt noga med det där men här så tycker jag det kvittar noll roll. Stavfel och syftningsfel och bortglömda ord får liksom vara kvar. Ibland blir det ju nästan bättre av det har jag märkt.

Jajaj. Just nu har jag dåligt samvete. För jag som just skrivit om lusten och nyttan och njutningen av musik, eller läs in vad du vill, som inte spelar roll har just kommit på att det är ju precis därför det finns dansbandsmusik. Någon jag själv alltid räknat som djävulens musik.

Men det är väl därför folk ägnar sig åt det där. För att glömma en stund. Inte behöva tänka så förbannat mycket. Inte tänka alls kanske. Likadant med Idolfolket. Själv avskyr jag det. Men tanken är ju faktiskt rätt god när jag väl vågar tänka efter. Att slippa tänka, att bara vara. Hänge sig. Vackert ord. Hänge. NÄ, inte hänge som i något som hänger. Men något som man hänger sig åt.

Så kanske ska jag än en gång hänga med huvudet lite, skämmas för att jag gått omkring och trott mig själv vara bättre än andra bara för att jag lyssnar till Morrisey och Lennon och annat som gör att man MÅSTE tänka.

Fan vad man har mycket att lära i livet. Hur ska man hinna med?

FAKTISKT inte så sur som jag först var. 2-2 är väl rätt ok. Nä, så fan heller med tanke på att Kalmars sista mål var helt oväntat och förbannat onödigt. Men men. Serien har bara börjat, jag har hittat mina djur som gick och gömde sig redan i början av matchen eftersom jag skrek som om det brann, jag själv hade AIDS och det var jordbävning, på en och samma gång.

Men faktum kvarstår. Det är så förbannat skönt att totalt glömma sig själv i 90 minuter. Att ägna sig åt något som kanske inte i det stora hela är så vansinnigt viktigt. Jag menar, saker kvarstår ju ändå. Ett barn i sekunden dör fortfarande av svält och sjukdomar som skulle kunna undvikas om bara folk tänkte lite längre än till att deras skatt har sänkts och att invandrare "tär" på deras tålamod och så älskade pengar.

Men just i de där 90 minuterna så skiter jag i allt det där. Kalla det försvar eller vad du vill. Jag kallar det kärlek. Familj och gemenskap. En stund i livet när allt bleknar och man är någon annanstans. Ska man verkligen särstava det förresten? Någonannanstans ser ju inte riktigt klokt ut det heller. Åter till saken.

Som sagt. Kalla mig vad du vill. Jag kallar mig Guligan.

Kalla mig precis vad du vill. Men jag är så förbannat lycklig över att Elfsborg leder i halvtid och att de styr spelet. 1-2 än så länge och återigen, kalla mig precis vad som helst. Men djuren ligger i sovrummet, grannarna ringer polisen för att jag gapar och sjunger och hoppar och studsar och lever om som satan.

Men så lycklig jag är.

Jag vill adoptera ett barn med Elfsborg. Kan man det tro?

Vad är det som gör att jag skäms för min dröm? För mitt mål? För det som jag anser vara det jag ska ägna mig åt?

Nu pratar jag om det där med ett skriva.

Det enda jag kan tänka mig är att jag är färgad av den värdsliga tanken, nej, jag ser inte det där som unikt Svensk, att man fan inte ska tro att man är någon. Att jag redan hör muttrandet från människor. "Vem fan tror han att han är? Skriva? Det gör ju bara de som kan, de duktiga. Varför ska han få leva sin dröm när jag går till mitt jobb varje dag fast jag egentligen vill sjunga, göra film, sticka tröjor. Sitta där och låtsas att han är sjuk och att det är sååååå synd om honom som låtsas vara en lidande konstnär, jävla hobbybloggare".

Lite så.

Det är det som gjort att jag inte ens vågat erkänna min dröm för mig själv, än mindre för världen.

Det hade nog varit lättare om jag vore 20. Inbillar jag mig. Fast det hade det säkert inte alls varit. Men kanske vore det så ändå. För unga människor är tillåtna att drömma stort. Det är det ungdomen är till för. Men att vara strax, bara dagar, från 40-år och drömma om ett annat liv? Inte helt lätt. Det är ju då man ska ha bestämt sig, utbildat sig och i vissa fall helst inbillat sig. Men jag är ju både utbildad och väldigt inbillad. Högskolestudier, legimitation som sjuksköterska och har 3 barn. Inte fan är det min tur att drömma stort längre. Det ska mina barn ägna sig åt. Herregud. Min äldsta son fyller 20 i år. Lika gammal som jag var när han gjorde entré i världen.

Men det är just det som gör att jag fullständigt skiter i vad han gör, lägger mig inte i det, bara han följer sina drömmar och inte gör mitt misstag att ducka för dem. För annars kanske han sitter om 20 år, inför sin 40 års dag och ångrar alla val han inte gjorde. Då är jag själv 60 och fan ta mig om jag inte har bejakat det jag vill då.

Att sova gott är lite som att vara förbannat noggran med underarbetet innan man lackar en bil. Inatt sov jag som en kung igen även om det blev någon sorts obehaglig mardröm mot slutet. Men återigen vaknade jag helt snurrig och dundertrött och det är så underbart.

Idag är en bra dag. Elfsborg spelar mot Kalmar och det hela visas på Tv4. Så fantaskt att kunna sitta i fotöljen och följa det hela, inte betala en spänn för det och bara, nästan, vara där. Visst, det är inte i närheten som att stå med Guliganerna på plats och sjunga så högt man bara kan, men jag kan väl småsjunga här med.

Det är så otroligt hur det där laget har fångat mitt hjärta. Jag som fram till 25 års ålder fullständigt avskydde allt som hade med sport att göra och fotboll i synnerhet. Men det var innan jag kom på att man inte behöver spela själv för att det ska var njutbart. Eftersom jag fullständigt suger på allt som har med sport att göra förutom möjligen bangolf där jag kan ha tur så fick sport mitt inre att krulla ihop sig. Minnet av alla hånfulla ord på gymnastiken i skolan brände i mig och jag bara hatade det där.

Men sport är så mycket större än att bara utöva den. Precis som allt annat. Man måste inte kunna spela gitarr för att kunna njuta av en bra bluesgitarrist. Man måste inte kunna skriva en enda vettig mening för att kunna försjunka totalt in i en bok. Inte beöver man kunna regissera för att kunna tycka att en film är bra.

Det är liksom hela kulturen kring Elfsborg som är så vacker. Att kunna möta totala främlingar på vägen till Arenan och skratta och prata och vara tillsammans bara för att man förenas av kärleken till ett lag. Att hålla ordning på spelscheman, taktik, nya spelare och diskutera den eviga tränarfrågan. Att när någon kommer hem till en genast bli igenkänd som en Guligan eftersom det hänger en spelartröja och en halsduk på en krok i hallen där alla kan se den.

Så idag är en bra dag. Helt klart. Även om solen har åkt på släktträff och regnet vikarierar så länge. För jag har något att se fram mot och vet redan nu att jag kommer att kunna tänka på det som kommer ske i en vecka.

Därför så lägger jag alla tankar och konstiga känslor i en guldlåda, stänger locket och låser med en silvernyckel. De får ligga där och förädlas medan jag själv har tankarna på annat håll.

I övrigt så är det rätt så lite jag tänker göra idag. Hämta upp den allra sista tvätten, ta en promenad till affären, moppa golven. Städa toaletten. Gå ut med soporna. Klappa katten och bara vara. Det är lördag. Då får man göra sådant.

Visst är det rätt så gott att leva?

Helt klart dunderdeprimerad. Alltså, inte det där sjukliga som kan dyka upp utan bara sådär Svenssondeppad. Sitter och tittar på Let´s dance och dricker buljong och fryser som satan. Var det verkligen så här livet skulle bli för mig när jag befinner mig mitt i det?

Alltså, jag har det ju egentligen väldigt bra. Men ändå. Så trist liksom. Så innehållslöst. Jag har en ny brandsläckare, solen sken idag, tvätten är ÄNTLIGEN klar och väntar i tvättstugan på att jag ska börja kånka upp den. Hunden är tacksam och katten glad. Mitt hem är nästan rent, i morgon ska jag moppa alla golven bara. Jag är hel och ren och luktar gott, kanske en smula jättemycket överviktig men det går åt rätt håll utan att jag behöver göra så mycket åt det nu när jag går någon timma varje dag.

Men ändå. Så trist. Så innehållslöst. Så utan drömmar och mål.

Fast det har jag ju. Om jag vågar erkänna det för mig själv och för alla. Jag kan inte för mitt liv längre tro att jag kan leva ett liv när jag ska göra något annat än att skriva. Låter det pretantiöst? Kanske, men det är vad jag vill. Fel, det är vad jag måste. Hur det ska gå till har jag fan ingen som helst aning om. Det skrämmer mig så in i helvete. Att se en framtid när jag måste göra saker som jag bara måste och inte kan sätta mig ned och skriva precis när jag vill. Att alla tankar hela tiden ska bli avbrutna av "värdsliga saker". Lite som att tänka sig resten av livet i ett fängelse.

Jag kommer ju aldrig att kunna försörja mig på att skriva. Jag kan inte skriva någon Hamilton eller ens bli någon som i lugn och ro och i fattigdom kan leva på att skriva. Så inte undra på att jag känner mig fångad i livet.

Jag har köpt en brandsläckare. Jomen. Här ska det inte brinnas inne inte. Det har varit en skräck för mig sedan jag ens kommer ihåg att jag började tänka på annat än att dricka mjölk från kära mors bröst. En stor skräck som dessutom gjorde mig helt paralyserad när jag var liten och skulle försöka sova. Mången mardröm har handlat om att vakna och vara död.

Men det där med brandsläckare har jag dragit på. Mest för att de bara inte blivit av. Så dumt.

Men nu ringde det på dörren och där stod en karl som var från nått företag som sålde brandsläckare och annat som har med brandskydd att göra. Det roliga är att jag och min son precis innan pratat om att vi ALDRIG skulle köpa något från en uppsökande försäljare. Men, det här var inte svårt att slå till på.

Ett 10 års abonnemang på brandsläckare för 3 papp, på 36 månaders avbetalning. Livet är jag rätt rädd om så ibland är en avbetalning faktiskt inte så dum som det låter. Den byts ut när den blir dålig eller är använd. Då är det bara att ringa så kommer de hem med en ny. SÅ bra. Dessutom så står den redan i min hall.

Så vad är det som gör att jag ständigt ändrar mig beträffande vad jag ALDRIG skulle göra? Hade det inte varit lättare att bra knata iväg och köpa en? Jo, kanske. Fast. Fan vet om inte det här var en schysst affär. Även om jag just sagt att jag ALDRIG ska ta något på avbetalning igen.

Men i andra fall ändrar jag mig hela tiden. Tänker en tanke och är säker på att den är den rätta för att nästa sekund komma på att så tycker jag ju inte alls. Så knepigt.

Jaja. Nu har jag i alla fall brandsläckare. Det käns faktiskt tryggt. Brandvarnare i varje rum, brandsläckare och brandstege utanför.

Här ska det minsan inte vaknas och vara död inte.

Det är lätt att avfärda en del musik som "lätt" eller "enkel" eller rent av "folklig". En del vill inte höra talas om "ungdomsmusik" och en del är så fast i sin roll, så rädda för att gå ur tanken på att det finns mer musik än just den som vännerna lyssnar på.

Det där har jag aldrig förstått. Den mesta musiken, eller filmer eller böcker för den delen, har något att erbjuda. Något som man kan lära av eller fastna för eller inspireras av eller känna igen sig i.

Så mina öron är vidöppna. Hela tiden. Det finns ingen inbyggd logik i mitt musiklyssnande. Alls faktiskt. Även om jag har mina hjältar. Elvis och Sinatra och Lennon och Morrisey och Depeche och Ac/dc och Vivaldi och Miles Davies och några tusen till.

En av de där som jag verkligen gillar är Eminem. Just för den enorma bredden i texterna. Allt från rent nonsens till texter som är som skräckfilmer eller de som är bara roliga eller de elaka. Sen finns det några som är så där oerhört djupa och meningsfulla och som faktiskt gör att jag tycker att de säger precis det som jag vill säga. Det som jag vill berätta. Antingen för någon speciell eller för hela världen.

Det här är en sådan.

 

Våren. Den underbar-rara våren. Som svänger in som en enda universumstor isbrytare. Sveper och kränger och slår sig ner. Efter 18 ronder med vintern så sträcker domaren upp vårens händer och ett vrål stiger från världen. Allt blir så mycket lättare. Även fast man har gråten i halsen hela tiden av någon märklig anledning. Tårar som bryter fram av alla och ingen anledning. Bara för att man är så lyckligt olycklig över att ha överlevt mörkret och kylan och den ständigt våta hallmattan.

När vi går ute, jag och hunden så har hon fullt upp med att sätta nosen till himlen eller till jorden och lukta, lukta, lukta på allt som kommit fram. Nya dofter, nya färger, nya känslor. Kärleken till livet och döden och allt som vi människor och hundar upplever och kommer uppleva och har upplevt.

Hon tuggar på den smutsiga kvarvarande snön, den som ligger i små isolerade öar. Den ser ut och låter som Slush. Som om för att komma ihåg ifrån vi kom och vart vi ska. Själv går jag och kisar även om solen inte skiner starkt. Bara för att den värmer. Bara för att den finns och har växlat kostym från blekvit till blekgul och lovar att bli starkt gul mot blå himmel om bara några veckor.

Lusten att sitta inne är noll och intet. Vi går samma gator fram och tillbaka, bara för att jag tagit på mig mina sneekers och att de har hål i sulan så att fötterna blir våta om vi går på skogsstigar. Men det är enkelt att byta skor. Köpa nya. Utan hål men bländande vita och bekväma. Lika enkelt som att lämna jackan på sin galge i hallen. Vid den torra hallmattan.

Dörrar som står öppna. Fönster som står likadant. Musik som glädjer och tårar som värmer de ännu vinterkalla kinderna. Bara för att man är så olyckligt lycklig.

Ta mig tusan om inte det här är en bra dag redan från allra första början. Jag vaknade och var hur trött om helst. Vilken underbar känsla. Att vakna och vara trött och mosig i skallen och inte det där abrupta uppvaknandet från en orolig sömn som jag har genomgått varje morgon i några veckor.

Sugen på kaffe liksom. När var jag det senast på morgonen? Länge sedan.

Ner till tvättstugan, fortsätta tvätta. Mata djuren. Röka en cigarett. Höra hur regnet som föll på mitt tak när jag vaknade avstannat och ersatts av solen.

Planerna för dagen är oändliga. Eftersom de får droppa in lite när de vill och inte redan stod i almanackan. Kanske ska jag promenara? Kanske åka in till stan? Kanske läsa? Kanske bara tänka kanske hela långa dagen och vara nöjd med det.

Solen skiner från en himmel som liksom inte riktigt bjuder in den men inte kan annat än ge upp för styrkan i strålarna. Balkongdörren står på vid gavel för att vädra ut alla gammal unken vinterluft. Julen är långt borta. Väldigt långt borta.

Livet än nog sådär vackert som en del påstår det är. Tänker jag kanske.

En del är så snabba med att låna ut en hand men vågar inte ta emot en själv. En del är sådär vackra i själen men ser inte solen i sig själva utan har fullt upp med att skåda i sin natt. Men natten är beroende av solen. För hur ska det kunna vara natt om inte solen viker en stund? Hur ska vi veta att det är natt om det ständigt vore mörkt?

Det finns människor som vågar tro. Men inte på sig själva. För det är svårt. Så förbannat svårt. Jag känner dem alla. En del känner inte mig, en del känner allt. Det är så oerhört vackert att tro på andra. Så oerhört sorgligt att inte tro på sig själv. Men det går att låta det gå över. Att fylla på med alla färger, alla saker som gör att man kan vara sådan som man känner att man är, även inför de som man vill visa det för.

Det bor en sådan där flicka, mitt i livet. Gör alla saker som man borde och kanske vissa dagar inget av det just hon borde göra. Men det går att lära sig, för just henne. Tankar som blixtrar är inte farliga, bara ljus i natten. När kärleken söker henne så finner hon rädslan större än glädjen. Men den går att finna, just hennes.

Så vi får väl alla putta på, stödja och kanske ska en del vara där mer än oss andra.

Så jag finner att hon ger mig sin hand, när jag faller och när jag snubblar och när jag ligger med näsan så djupt i jorden att luften blir våt och doftar av mylla. Så vad kan jag, du och alla andra annat göra än att erbjuda en hand då och då, till just henne?

Som varje gång när jag börjar fundera på något så måste jag ta reda på vad tusan det handlar om. Man äter visst våfflor idag för att Jungfru Maria blev på smällen. Sambandet är visst att det förr kallades Vårfrudagen vilket blev Våffeldagen. Lustigt måste jag säga. Såndär folklig humor. Lite Göteborskt liksom.

Men i vilket fall som helst så är våfflor helt klart väldigt gott. Får väl leta upp en i morgon. Måste väl blivit någon över kan jag tycka.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jungfru_Marie_beb%C3%A5delsedag

Vi människor är så vansinnigt lättlurade. Idag är det våffeldagen, har någon kommit på. Helt plötsligt äter alla våfflor. Bara för att man ska. Varför? Om det vore snigeldagen, skulle alla äta det då med? Kanelbullens dag finns ju den med. DÅ äter vi kanelbullar.

Så ytterst märkligt. Våfflor som är så gott. Ibland. Men varför just idag? Är dom godare just idag? Är det något i luften, i äggen som är bättre just, precis idag?

Så knepigt. Andra mattraditioner finns det ju oftast en anledning till. Men just att man ska äta våfflor idag?

Fattar inte.

JA JÖSSES. Det är vår. Så in i helvete mycket vår, för att uttrycka sig folkligt. Hela dagen har gått åt till två saker. Vara ute och promenera och att tvätta. In och byta maskin och ut igen. Rakt in i skogen, rakt in i soliga varma gläntor som tidigare varit snöfyllda och kalla. Upp för backar och nerför samma backar.

Nu är jag helt slut. Hunden med verkar det som. Det sista vi gick, till affären och tillbaka, var hon inte alls med på noterna. Knatade mest på lite småtrumpet och tittade bakåt, hemmåt, gång på gång.

Men det är ju så förbaskat gott att våren är här, på riktigt. Det är liksom belöningen för att ha genomlidit en hård, kall och snöfylld vinter. Ärligt talat så är jag kanske lite knäpp, men det är just på grund av det här jag har gillat just att vintern har varit rena istiden. För att kunna se fram mot snödropp, grusknaster och den första tuvan av synligt gräs. Lite som vårarna var när man var liten. Vår på riktigt. Inte det där smygande märkliga tillståndet av att allt bara blir lite grönare sakta men säkert. Utan att världen byter färger och dofter på bara några dagar.

Kul har jag haft det med. Jag kastade en pinne rakt in i skogen, en pinne som Kita rann efter som en gasell. Hon skuttade lätt nedför en brant... eh, brant, och vidare bland snö och gräs. Hittade pinnen, kastade omkring den lite och sen vände hon om i samma vansinnesfart, hoppade upp på branten och... dunk. Jag hörde ett förgrymmat och förbluffat "mrph" när hundstackaren drog skallen rakt in i urberget. Eftersom jag är en mycket elak människa så roade det hela mig högeligen.

Men hon verkade inte skadas direkt utan hittad bara en annan väg, runt den där branten. Men kul var det.

Sen gick vi äntligne över den där bron som leder över Viskan precis nedanför där jag bor. En bro jag aldrig vetat om. En bro som leder till en stig som i sin tur leder till både vandringsleder och till den gamla kyrkan på höjden ovanför Viskan. En ny värld och nya möjligheter som öppnar sig helt klart. Som att vända på hela världen och se på saker från ett annat perspektiv. Jag kunde därifrån se mitt hem, från en plats jag ofta tittat på från just hemmet. Lite märkligt liksom.

Vackert var det med, med en damm och ett vattenfall och stenar och skog och berg och stigar och utsikt och fan och hans moster, allt det där som man behöver så väl då och då.

Nu är det dags för dagens sista tvättbyte och sedan ska jag nog somna väldigt tidigt tror jag. Det tar på krafterna att vara ute en hel dag för en som möjligen har varit ute i två timmar per dag som allra mest.

Men vad livet är skönt.

Jag borde nog säga något om de stackars tjejer som blivit våldtagna och blivit hånade för det medan svinet till pojkusling hyllats av ett helt samhälle, inklusive präst. Men fan orka. Man blir ju så satans förbannad, trött, äcklad och dessutom kära vänner. De är ju inte de enda tjejerna som råkat ur för samma sak. Tyvärr.

Prata med några kvinnor och du kommer vips finna att i alla fall några har råkat ut för samma sak. Jag vet ett antal "män" som går omkring i vår lilla stad, med fru och barn, som var tokpopulära för att de satt på någon stackars tjej i skolan eller på någon fest. Jag fick förbi en sådan där jäva typ på gatan och spottade honom rakt i ansiktet. När han blev arg och frågade vad fan jag gjorde sade jag bara ett enda namn. Ett namn och han tystnade, vände om och gick iväg. Så han vet vad han gjort. Men vet han verkligen?

Han finns på många av mina bekantas Facebooklistor. Jäva svin.

Att gömma huvudet i sanden har en effekt på livet. Det hinner gärna igen en. Nu sitter jag här, gruvligt eländig. Igår skulle jag träffat min arbetsgivare. Gjorde jag det? Nä, lappen som jag hade skrivit upp tiden på låg visserligen på köksbordet men kom jag ihåg att titta på lappen? Nope.

Dessutom så borde jag, för länge sedan, ringt och bett om nya mediciner. Har jag gjort det? Nope. Har jag mediciner? Nope. Mår jag konstigt? Yeps. Det snurrar och känns som att jag får små stötar i skallen, jag sover så jävla kass att de lika gärna kan kvitta och dagarna fylls av en vag känsla av obehag. Är det speciellt smart sätt att sköta sin hälsa och sinnesro på? Inte så.

Men men. Ringde till min kontaktperson om nya recept men inte var hon där inte. I morgon. När det aldrig brukar finnas någon läkare på plats. Fredag liksom. Så nya medikamenter får vänta till nästa vecka. Så bra. Så kan jag ju efter helgen vara väldigt säker på att jag nog behöver de där medicinerna. Test av karaktären liksom. Det är ju bra? Nope. Jag har redan testat den och funnit den totalt frånvarande. Så dumt.

Men. Solen skiner. Musiken låter. Katten har legat bredvid mig hela natten och varit sådär kattig som bara Chips kan vara. Hunden är glad. Så jag får väl rycka upp mig.

Det blir en promenad helt klart. Ut i solen, in i skogen. Släppa lös jycken och mina egna känslor. Låtsas att stötarna i skallen ska vara där. Fundera på kloka sätt att leva på och kloka ting. Tvätta. Tvätta, tvätta. Köpte äntligen tvättmedel igår. Det var på tiden för nu har jag inget rent att ta på mig längre. Dessutom behöver mopp, handukar, duken på köksbordet och minst ett lakan tvättas.

Så dagen kommer att ramla på och ikväll så kommer jag nog att vara rätt nöjd med den här dagen än en gång. Inte för att jag någonsin varit nöjd med just den här dagen, men dagar brukar kännas bättre i efterhand av någon anleding. Kanske för att man tagit sig igenom dem?

Så varför sitta här och deppa när det som finna att deppa över inte är i mina händer ändå? Bättre att gå och vara glad över saker som jag påverkat till att vara bra.

Eller?

Jag har varit elak. Eller kanske inte. På kvällen brukar jag alltid låta Kita gå utan koppel när vi går ut. I vanliga fall så brukar hon rusa iväg över gräsmattan på gården och rota runt som om det gällde livet. Lyssnar inte så speciellt mycket på ordet "kom" alls. Märkligt. Ordet "duscha" förstår hon precis men "kom" verkar inte ha sjunkit in riktigt.

Men idag hade jag en köttbulle i fickan. Hunden gick så vackert bredvid mig hela tiden. Snacka om att gå fot. Visserligen, hon knatade ut på gräsmattan och pinkade, men det var liksom det enda. Sen gick hon bredvid mig hela tiden. Sniffade lite här och var på diverse snö och gräsplättar men skyndade sig i kapp fort som attan.

En helt behaglig liten promenad. Jag tror inte en jordbävning hade fått henne att gå någon annastans än bredvid mig. När vi kom till porten fick hon sin belöning, den där oerhört läckra köttbullen.

Inte för att jag tänker göra så alltid. Men ibland.

Just idag, just nu så känns det som om gamle Totta sade det jag själv skulle vilja säga.

Det är egentligen rätt underbart att ha ett sådant här forum. Att ha någonstans att vräka på. Att sjunka så djup man bara kan i sin egna förtvivlan, att verkligen gråta, att verkligen må så jävla illa som man gör ibland.

För när jag lämnar den här världen, när jag låter WoB vila och bara blir Jonas så kan jag släppa allt det där. Bara vara så där glad som jag kan vara. Jag behöver inte längre ljuga om vem jag är. Även om WoB inte är hela Jonas, så är en del av mig just den där figuren som ständigt ligger på rygg, nedslagen och ledsen, förgiftad och ständigt rökande.

Men när jag slutar skriva så är det så att säga ur mig. Inte borta, men ur mig. Jag har lyft upp det, tittat mig själv i vitögat och erkännt för mig och hela jävla världen att livet som jag lever inte är perfekt.

Jag undrar hur de där som alltid är glada har det egentligen. För de finns ju. Så klart. De som faktiskt, på riktigt oftast mår alldeles toppen eller som i alla fall klarar av pressen och stressen och livet. Hur skulle mitt liv se ut om jag vore sådan? Jag vet inte och jag har slutat tro att jag ska bli sådan. Att acceptera sig själv tog mig lång tid. Sisådär 20 år.

Men nu vet jag rätt bra vem jag är. Att jag har starka sidor som andra inte har. Att jag har svaga sidor som inte andra heller har. Att jag är rätt så drömmande, tänkande, funderande. Att jag gillar att gråta, även fast en karl inte gråter. Men inte fan håller jag på att gråta bland folk. För det vill jag inte. Inte för att jag skäms för det men för att det helt enkelt gör människor väldigt osäkra.

Alla har sin grej. Alla är unika. Fast vi alla strävar efter att passa in, vara som alla andra. Att inte sticka ut så mycket att andra ryggar tillbaka.

Så det här stället är underbart. Om folk läser och känner igen sig är det bra. Om de läser och tycker annorlunda är det bra det med. Om de inte läser så är väl det rätt bra det med.

Så visst är det en underbar terapi att ha min egna lilla WoBWorld. Där jag kan krypa omkring och bara vara alldeles trasig. För sedan blir jag lite helare och är redo för den riktiga världen där man går rak och hel.

Facebook kan väl vara roligt. Men ibland blir det roligare än vanligt. Det här är hur kul som helst.

Drack jag kaffe? Jodå. Så klart. Dumheten övergår alltid mitt klena förstånd. Nu mår jag inte bara illa utan känner mig som en duracellkanin. Studsat runt i lägenheten och letar saker att plocka i. Dansar, jo, jag lovar, ingen vacker syn men dock sant. Skuttar omkring med bultande hjärta och ångrar att jag tog den där koppen med starkt gott kaffe.

Av någon av livets alla märkliga anledningar brukr jag lägga mig ner när jag blir sådär övervarvad. För att varva ner. De allra flesta förstår jag brukar göra något för att bli av med energin. Men jag gör allt för att bli av med en. Kanske för att det sista jag egentligen behöver är att varva upp när jag redan från början är en smula övervarvad.

Men nu blir det nog ännu en promenad med hunden. Hon jagar även hon runt, mest på jakt efter att hålla jämna steg med mig, men även för att hålla jämna steg med katten. Och sig själv. Så vi snurrar runt alla tre här i lägenheten och nu förstår jag varför folk som har pengar köper jättestora hus. Det blir väldigt tråkigt att snurra runt i en liten lägenhet. Man har rätt snabbt sett det mesta på något sätt.

Men innan jag går ut ska jag nog ta en kopp kaffe.

Det kan inte vara lätt att vara hund. Min kära Kita har fullt upp med att bevaka mig och katten. Hon finns alltid i närheten, hunden. Ligger eller sitter eller står och funderar på viktiga saker. Men när jag reser mig eller går iväg så nog rasslar det till bakom mig och vips är hon där igen.

När hon inte har fullt upp med att vaka på vart jag tar vägen så är det katten som hon håller koll på. Värst blir det för jycken när katten går åt ett håll och jag åt ett annat. Snacka om en åsna mellan hötappar.

Riktigt roligt blir det om jag pratar mer henne. Alltså inte enkla saker som "ska vi gå ut" eller "varsågod" eller hej. Utan om jag pratar lite längre med henne. Man riktigt ser hur hon desperat försöker tolka vad jag säger. "Vad vill han, vad säger han"? Gör jag det samma med katten så brukar hon antingen bara vända sig om eller helt enkelt gå iväg.

Men ibland så vilar hon sig. Lägger sig med framtassarna i kors och ser oerhört begåvad och klyftig ut. Det är då jag funderar på om hon egentligen inte är den som är den smarta här i hushållet. Kanske löser hon svåra problem som har med världens konflikter att göra? Eller något med partikelfysik, vad nu det är.

Sen har vi de tillfällen hon bara ger upp. Rasar ihop i en hög i ett av sina två favorithörn i sovrummet. Om hon fortfarande har lite vaktkänslor i sig så är det i det "öppna hörnet". Har hon gett upp totalt så smyger hon in bakom sängen och mer eller mindre försvinner. Det enda som skvallrar om att hon överhuvudtaget finns i lägenheten är ett djupt snarkande som fortplantar sig genom väggarna och ut ända i köket. Men om man då reser sig upp, så vips. Då är hon där igen.

Det kan inte vara lätt att vara hund alls.

Nä, den här dagen skulle jag lätt klara mig utan. Inte för att den är så eländigt svart, bara förbannat grå. Har ont lite här och där, bland annat av någon märklig anledning i armarna, som träningsvärk. Men kan den komma fyra år senare efter senaste träningen?

Gick en promenad i det sköna vårvädret och kunde bara tänka att jag inte alls mådde så där sprudlande gott som man borde göra i just det där vårvädret. Nog borde jag skuttat fram på gruset och under solen men det blev mest en dyster lunk där jag rätt snabbt kom på att jag mår illa. Som om det inte räckte med den falska träningsvärken.

Sen jag kommit in så mörknade själen ännu mer när jag tyst tittade mig omkring och fann att golvet än en gång är smutsigare än en fotbollsgrusplan i februari. Det var bara att sluta tänka och dra fram dammsugaren. Som givetvis fastnade i varje dörrkarm i hela lägenheten och fan om den inte fastnade i några som jag inte ens har. Den välte, den fastnade, sladden åkte ur och den spottade nog ut mer damm än den sög i sig. Kändes det som i alla fall.

Sedan var det dags för moppen. Men till saken hör att moppen nu är så smutisg att golvet blev ännu lortigare efter att jag dragit omkring den där trasan och spridigt såpavatten över golvet. Håhåjaja. Det bara är en sådan dag.

Helst skulle jag lägga mig för att sova men då kan man ju ge sig fan på att man inte kan sova i natt. Det räcker liksom med elände nu.

Egentligen skulle jag vilja dricka en kopp kaffe, men då mår jag väl ännu sämre kan jag tro. Som sagt, det bara är en sådan dag idag. Kanske ska jag lägga mig och läsa lite. Det brukar göra gott för sinnet. Bringa ordning i kaos och väcka tankar som ligger långt från en själv. Vilket jag sannerligen kan behöva just nu.

Eller så tar jag en kopp kaffe i alla fall. Går ut i solen igen och tvingar mig själv att sluta gnälla och börja må lite bättre.

Men det finns bra saker med. Som att snön på balkongen smält. Så nu kan jag äntligne öppna balkongdörren på vid gavel, vilket uppskattas av djuren som var och en har varit ute och luktat på världen. Någon dag när det är lite varmare ska jag ta och hämta det där antialgmedlet och en borste hos bovärden och skura balkonghelvetet rent. Just nu ser det för... ut. Så jäkla snuskigt. Fattar inte varför hela balkongen är alldeles gröngrågulful. Andas jag in allt det där som tydligen finns i luften när jag öppnar fönstren? Inte undra på att man mår illa.

Sen är det ju bra att jag ätit ordentligt i dag. Igår med faktiskt. Ok, korv och mos, kanske inte så bra. Men ätit i alla fall. För att inte tala om hur bra det är att det är onsdag och att det alltså är fredag i övermorgon. Inte för att det borde spela någon roll. Men tänk det gör det. Konstigt nog.

Så, fast det finns många minus så finns det några plus och det är väl dem man får koncentrera sig på kan jag tro.

Men varför har jag ont i armarna?

Fan vad jag blir beviken på mig själv. SÅ oerhört frustrerad och förbannad. Tanken var att jag skulle på terapi i dag, för att terapera mig och bli som andra. Inte då. Efter en morgon med enorm beslutstångest så fann jag mig själv ringa och ställa in. I sista sekund eller om det var första kanske. Så irriterande. Dessutom glömde jag om nya recept och nu kan jag inte med att ringa om det igen. Får väl göra det i morgon kan jag tro.

Fasen, det handlar ju inte om att gå till tandläkaren liksom. Vad är det inom mig som gör att jag har så förbannat svårt att fixa sådant här? Vill jag inte bli frisk eller vad är det som händer?

Nä, detta tarvar kaffe. För det riktigt märkliga med det hela är att nu så känner jag mig oerhört lättad. Som att en börda försvunnit. Men det kanske är läge att lära sig skillnaden på börda och nödvändigheter?

Nu vet jag hur man ska få vara ifred för en leksugen hund. Man säger det magiska ordet duscha och vips ligger jycken längst in bakom sängen och ser oerhört ynklig ut. Lite som att det hade varit Adolf Hitler som erbjudit en dusch i sitt fina semsterkomplex Treblinka.

Men eftersom hundar är en smula korkade, jo, jag vidhåller det, så räcker det att ropa på katten och lika vips så är hunden på jakt efter den samma. Sedan är det bara att leda sagda hund in i duschen och sätta igång att tvätta bort de senaste veckornas vintersmuts. JÖsses vad en hund kan bli lortig. Det rann sand och smuts och annat som jag inte riktigt vet vad det var medan Kita stod stoiskt och tittade in i väggen. Efter att ha skakat sig helt omotiverat två gånger, en första gången med shampoo i hela pälsen så att väggar och tak blev trevligt löddriga, så tyckte hon nog att det var rätt skönt att bli utsläppt.

Sen kom skak tre. Nu var hela badrummet vått. Jag försökte rätt så desperat att torka henne med en handduk, två handukar men kom fram till att så stora handukar finns inte i hela universum som behövs för att torka den pälsen. Så jag släppte hur den glada lilla stora hunden. Varpå följde skak fyra, fem, sex och sju-åtta, alla i olika rum.

Så nu är hunden torr men allt luktar ändå våt hund och dessutom så är är badrum, hall, kök, sovrum och vardagsrum vått. Enda torra fläcken i lägenheten är väl i någon garderob, men så väntar jag på skak nio till tolv än så fan vet hur det blir.

Finns det inte något trösterikt i att mörkret faller? Inte för att jag någonsin sett det tidigare, men kanske börjar jag bli vuxen? Eller så är det ett tecken på att allt det mörka i mig fallit bort. Ersatts av något ljust som jag inte känner igen men som kanske lyser upp den där vägen jag traskar med hunden på kvällen.

Tänker inte gräva ner mig. Gräver upp istället. Upp från allt det där kalla våta som är vintern, upp från mörkret och in till den nattlila himlen. Det allra enklaste duger. Nu för tiden. Jakten är nog över när man funnit att det man jagar inte smakar gott.

Just nu är jag okär. Finner någon tröst i det. Att ha varit kär, förlorat allt och ändå vill leva med mig själv. Att vara okär är att inte sakna så förbaskat mycket. För stunden något jag omfamnar och är tillfreds med.

Så fast jag tänder mina lampor, slösar med den dyra viktiga elen så vet jag att om de slocknar blir jag inte rädd igen. Om jag fann mig själv bli blind skulle jag sakna solen och molnen och alla färger. Men rädslan skulle inte övermanna mig. För kvar finns ju allt det andra. Röster och känslor och ljud och musik och solens värme.

Så nog finns det något trösterikt i att mörkret faller?

När klockan tickar stiger livsglädjen i mig. Den trycker på, pressar sig uppåt, upp genom halsen och ut i varje hjärnnerv, varje por, varje cell. Det är som att avsaknaden av tystnad ger inre frid. Du vet att du är på rätt väg när du tittar bakåt och bara ser mörker. Allt som är frammåt är bra.

En promenad, i hällande regn, bister vårkyla och avsaknad av total lycka. Man går och går, sätter var fot framför den andra. Väntar på en skymt av sina egna väggar. Känna hur axlarna ramlar ner när man stiger in i hallen, stänger dörren, ropar på katten och ställer kassarna på köksbordet. Smör, bröd och allt det där som människan plägar behöva.

För även om allt kan förklaras, försvaras och försvagas så finns hjärtat alltid innanför bröstet. Det längtar efter hemmet och ljudet av en alldeles egen klocka. Måhända sitter den i köket, eller på vardagsrummets vägg. Men är den din är den frid.

Varje gång jag hör bara ljudet av tick, tack så minns jag det där sovrummet hos mormor och morfar. I hemmet där ingen musik spelades, där alla pratade i munnen på varandra. Det som luktade kålpiroger och rent. Där det fanns en tvål på snöre vid badkaret och där vi firade jul och påsk och livet.

I det där sovrummet kunde jag ligga på sängen och höra klockan och ljudet av morfar som pillade med sina verktyg och sladdar, kontakter och skruvar. Känna hur sömnen liksom gav sig åt mig. Falla djupare och djupare ner i en vacker avgrund. Ett hål som aldrig skrämmer.

Nu bor någon annan i det där sovrummet. Sedan länge. Själv bor jag här. Besöker gravarna ibland för att försöka framkalla den där känslan av total frid men lyckas inte. Vuxenlivet innebär inte så mycket frid. Det ska nog vara så. Otåligheten är det som skapade hjulet och vagnen och bilen och internet. Att inte nöja sig.

Men ibland. Ibland är det förbannat gott att bara lyssna till en enkel klocka.

Något annat man kan fundera på är fenomenet med folkomröstningar. Vad är de till för? Det spelar ju liksom ingen roll vad folket röstar fram. Trafikomläggningen, kärnkraften. Det känns som att det bara är när det röstas ja som svaret räknas på riktigt. Vi har ju EMU med. Visserligen, man lägger ner diskussionen ett tag. Men sen ska det röstas igen. Det kommer självklart röstas tills det röstas ja. Eller så låtsas man slutligen inte om de där nejen och går med ändå.

Man kan tycka vad man vill om frågorna. Men frågan som jag ställer är kvar. Varför låta folk rösta när man ändå gör tvärtom? För att det blir jättesvårt att berätta för folket att man som politiker minsan faktiskt har lite mer att bestämma över än folket? I landet där alla ska vara sådär puttrigt jämlika, även fast de är olika.

Nä, det där förstår jag mig inte på.

Alls.

Alltså. Det här med RUT och ROT. Jag får ingen rätsida på vad jag tycker. För det låter väl bra att folk får jobb? Eller? Men så tänker man på de siffror som faktiskt säger på svart och vitt att de flesta som använder RUT faktiskt borde ha råd med tjänsterna utan att behöva några skatteavdrag. Varför ska just hushållnära tjänster ge avdrag? Varför iså fall inte även att gå till frisören, laga bilen, hemtjänst. Sjukvård?

Sen läser man i tidningarna att städbolagen, för det är ju just städninge hela debatten tycks handla om, varnar för att de minsan måste börja ta betalt svart om avdraget försvinner. jaHA? Så allt som tycks för dyrt ska man skattesmita från? Så bra, då vet vi det.

Däremot stör det mig inte ett skit att det är mer förmögna människor som använder städhjälp. Det är ju bara något naturligt. Har man mer pengar kan man unna sig mer lyx som städhjälp är ju lyx. I alla fall när man inte är helt beroende av det som man kanske blir som gammal. Då är det nog inte så roligt längre. Det som för andra är ett val blir ett tvång liksom.

Hade jag haft råd skulle jag lätt köpa tjänsten. Att slippa tänka på det där annat än att plocka upp efter sig. Underbart.

Dessutom förstår jag inte pigdebatten. Så var jag en piga under de åren jag gick och städade inom äldreomsorgen? Kände mig inte alls så faktiskt. Inte det minsta.

Nä, som alla ser. Jag får fan ingen reda på vad jag tycker. Eller, förresten, det får jag ju när jag läser vad jag skrivit. Jag anser att städhjälp är något som är bra, men jag fattar inte varför det ska vara ett skatteavdrag på det.

SÅ tycker jag.

Den här märkliga saken som kallas liv förbryllar mig. När jag var liten så trodde jag nog att alla var glada hela tiden. Att det bara var jag som var ledsen över enkla saker som att inte ha någon att leka med eller att vara förkyld eller att boken man just läst tog slut. Men nu har jag lärt mig att så inte är fallet.

De allra flesta är ledsna och nedstämda någon gång. Men man pratar bara helt enkelt inte om det. Tig och lid. Jag försökte göra så bra länge men har kommit på att det inte passar mig. Visserlige stöter man bort rätt många om man svarar "åt helvete" på frågan om hur man mår. Men det struntar jag i. Nu för tiden. Jag tänker mig att det blir lättare att tro på mig när jag säger att jag mår bra om man vet att jag säger som det är är jag mår dåligt.

Just den där tystnaden faller mig märklig. Det är helt ok att berätta att man migrän eller brutit foten eller har ont i ryggen. Men igen vill höra någon som säger att de mår dåligt i själen. Vad är det som gör att det är så mycket finare att ligga på ortopeden än på en psykavdelning?

Inte nog med att människo ska lida av att det gör ont inom dem, de ska dessutom behöva skämmas för det. Som om det gjorde saken bättre?

En del varnar mig för att berätta saker här på bloggen. "Tänk om du ska söka jobb någon gång och arbetsgivaren läser detta". Jaha, vill de inte ha mig för att jag inte alltid mår kanon och är manisk så är det väl mer deras problem kan jag tycka. För just mina problem ger mig en alldele unik kompetens som ingen annan i hela världen har. Precis som andras problem ger dem deras alldeles egna kompetens.

Nä. Det är en märklig värld vi lever i. Fast det är väl kanske det som är så förunderligt.

Fasen. Jag blir tokig. Har lyckats bita mig i tungan riktigt jäkla ordentligen. Vaknade av att hela käften var full med blod och det kändes som om huvudet skulle explodera. Tog mig en bra stund innan jag fattade att jag skulle öppna munnen och sluta bita. Så dumt. Nu har jag ett sår på sidan av tungan, ett sår som jag dessutom lyckats bita i gång på gång igen. Så fånigt.

Men annars är världen precis så där vacker som den ska vara. Men hunden är nog understimulerad. Hon håller på att vakta på katten som om den stackars varelsen vore ett vilsekommet får som ska in i fållan igen. Något som högeligen retar katten som inte alls känner sig som ett får. Igår satt jag i köket när först katten rusade in, hoppade upp på fönsterbrädan och glodde ilsket på hunden som kommit rusande efter. Kita som drabbats av en smula övermod gick fram och stack fram nosen mot Chips, som snabbt som attan lappade till Kita på nosen. Hårt, så hårt att det hördes.

En mycket förvirrad hund, som aldrig stött på ett sådant får tidigare, pep förskräckt till, gnydde lite och lommade iväg och lade sig en bit ifrån. Där låg hon och såg sårad ut in i själen medan Chips kallt vände sig om och tittade ut genom fönstret.

Ja de är för tokiga de där två.

Men idag blir det nog några långapromenader med hunden så att hon får ur sig lite energi. Hon har ett blått plastben som piper och som visst älskar mer än något annat. Det går hon omkring med i munnen och söker lekkompisar. Kastar jag iväg det så hämtar hon det, biter ihjäl det en smula och kommer sedan fram till mig och dunk, ligger det på golvet medan hon sitter och flämtar strax bakom och bara väntar på att jag ska leka igen.

Det roligaste är när hon kommer med "benet" till Chips och tror att hon ska leka. Ja jösses. Sällan ser man ett sådant förakt för de enkla hundarna som Chips visar. En kattdam lekar inte med blå plastben. Möjligen med ett garnnystan. Men det är ju en helt annan sak.

Nä. Kaffe och promenad. Innan jag själv börjar gå omkring me det där benet i käften i brist på annat.

Det där med att dyka ner i mig själv ska jag nog inte göra någon gång mer. Inte allt på en och samma gång i alla fall. Jösses vad det tog på krafterna. Men precis som jag trodde så motade jag nog det mesta i grinden, helt enkelt genom att "snabbearbeta" tankarna som fanns i mig.

Nu mår jag alldeles utmärkt. När man har tömt sig på alla negativa känslor inför sig själv och världen så känns det bra att bara ha kvar en massa goda och positiva känsor. Lite som att tömma en böld.

Däremot blev jag faktiskt en smula överraskad över att det fanns så mycket som bubblade i mig. Det tog mig med en betydligt större kraft än jag trott. Men hellre det än att göra som jag gjort förr om åren, inte låtsas om det och sedan gått omkring och mått kass i månader, år. Bättre att klar av det på en helg liksom.

I vilket fall som helst så kan jag inte må dåligt en sådan här dag. Regnet faller precis lagom ljummet och gott för att skölja bort den sista snön. Elfsborg slog till igår och vann med 6 jävla 0 hemma på arenan och livet är precis så där som det ska vara på våren. Fyllt av hopp om varma kvällar och ännu hetare nätter.

Nu är det kaffe som gäller.

Sådär ja. Då var det måndag igen. Gudskelov. Helg orkar man bara med i små, korta utbrott. Eftersom jag nu känner mig tämligen färdigt med att dunderdeppa så ska jag istället vara glad tror jag. Att dyka ner i sitt allra lägsta gör att jag mår desto bättre efteråt.

Dagen ska gå i glädjens tecken. Eller i alla fall inte i tyckerjättemycketsyndommigjälv-tecken. Det blir väl en rätt så vanlig måndag tror jag. Bäst så.

Dagen som var min slutar på samma sätt som den började. Oro och ångest och tårar och Elvis. Samma Promised land. Det som Springsteen sjöng om. Chuck Berry. Elvis. Återigen ska jag somna. Det är en gåva som jag inte ska förslösa. Mina grannar kanske klagar men jag är nöjd.

The poor boy is on the line.

Att vara en bit kött lockar mig inte. Men det är jag väl. Billig föda för andra som betalar mitt pris. De som tycker att min börda är för tung. De som vill att jag ska avlasta dem.

Som köttsplitter försvinner jag rakt in i dem. In genom ryggen och ut genom tarmen. För sådan är min lott.

Varit ute med hunden. Men gud, om hon mådde såhär skulle jag villigt ge henne sprutan. Men hon är glad. Snokade runt på gården, igenom snön, bakom skjulet som är till för att sitta i. Bakom och borta. Kvar stod jag och sade "kom" gång på gång. "KITA; KOM". Som en fåne. Men så är det jag som mår som en hund och inte hunden.

Är nog hungrig. Tror jag. Åt senast i torsdags. Men varför vräka i sig? Återhållsamhet är väl bra? Fan, jag borde äta oftare. Säger de. Men See see rider. Kanske skulle man. Men jag har ingen mat hemma så det får vara. Tog ut pengar för att köpa pizza. I fredags var det visst. Men ärligt talat. Det vet ju alla hur pizza ställer till det så det är väl bara bra. För att inte tala om att jag har två hundra spänn kvar. See See rider.

Sova?

Ja tack.

Jag kan gräva ner mig. Gruva omkring allt som hänt och kanske kommer hända. Tycka förbannat synd om mig själv och älska min depression. Som att skita guld. en kemisk belastning. Rädsla för det som kommer att komma. Men så finner jag saker som gör mig lycklig.

Så varför inte ta åt sig dem då?

Blir så jävla lycklig av det här. Så lycklig.

Som man bäddar får man ligga. Fan vad jag bäddat illa. Ligger på smutsiga lakAn med smutsiga kläder. Hur ska jag ta mig härifrån mot det vakna från det i tre dagar bedövade? Uppvaknandet kommer kräva min tystnad. Hjärtat som slår, så hårt, så hårt. Det som jag tystat sedan häromdagen. Själen kommer skrika och jag kommer vara dödstyst. Helt fel men ändå någon jag älskar. Mig. Vem annars ska jag tycka om? Så i morgon kämpar jag. Så hårt. Mot mitt hjärta. Mot min själ.

Följer du mig på vägen? Jag är trött och skör. Nu ska jag gå ut med hunden och sedan döva mig mer. Mer mer mer.

Hon är nog lite för klok för sitt egna bästa. Hon gav mig tröst och vila i mig själv. Utmanade mina spöken och tillrättalagde mina tankar. Så gott att ha sådana vänner när livet blir en smula för mycket. Att vara fel är något hon säger jag inte ska vara. Så jag blir väl rätt då. Rätt för mig. Hur ska jag annars veta vem jag är om ingen berättar det för mig, frågade jag henne. Hon sade att jag vet det själv, men låtsas annat. Så rätt så klart. Så bra.

Hon själv värker. Gör ont men gör gott. Vacker som en dag men tänker kanske lite ett steg längre än de flesta. Att vara henne kan inte vara lätt. Att vara hennes måste vara väldigt lätt och jag gratulerar mannen.

Själv är jag tung. Så tung. Men lite lättare just nu. För jag har kastat av mig bojorna. De ligger i köket och där får de allt ligga.

Imbecill. Smaka på ordet. Sug i dig innebörden. Ät allt som det betyder. Kanske ska jag vara det du vill. Men jag är nog inget av det där. För klok för mitt egna bästa. Vill vara en man som vill ha en kvinna.

Ser du hur illa det kan gå? Ser du? Eller låtsas du att du är blind? Jag är allt det som är ett försök.

kOMMER på mig själv. Går tras. Spelar vanlig. Men sönder. Gråter och gråter lite mer. FÖr jagär inget jag vill ha. Gjort sönder så många. Vill inte det. Vill inte det. Vill inte göra sönder någon. Vill inte det, vill, vill, vill inte det.

Så jag är bara lycklig när jag dricker. När jag är fel och ful och trasig. När jag är bedövad. Bedrövad. När jag är allt jag hatar och vill illa. När jag inte gått ut med mig själv. JAG GRÅTER OCH FÄLLER TÅRAR. VATTEN.  Som att åka från Berlin. Som att åka på det där jävla tåget och snarka för att hon inte gav mig något jag ville ha.


London. Allt som är Soho men inte. Slå upp ett tält. Öppna spriten och döva allt som finns. Men inte längre.
KAN DU trösta mig? om inte? Dra åt helvete. För där väntar jag.

Kan jag säga det bättre?

VART FiNNs du? Var bor du? Vad gömmer du dig bakom? Casanova är mitt öde. Men vad gör det när tiden tar slut? Knu.u.u.la. Som att tömma sig på ryggmärg inuti någon. Även om det sker inom ett gummiskinn. Men de flesta kräver inte det. AV någon anledning. Sitter i sina särkar och sina hår. Inuti sina tankar. Precis som de vill. K.N.

Hon hette Diana. Men annars är det rätt. Men jävlar i helvete vilka bröst, vilka ben och vilka kyssar.

Jag hade en morbror. En sådan där fantastiskt människa. En sådan som lämnade mig trasig. Hans mor grät för mig över att han inte kunde sörja sin far. Det var då jag förstod. Att han lurat mig. Sina barn, sin fru, sina syskon. Sig själv. Han är död. Jag gråter över det. När mina släktingar möts pratar vi alla om honom. Som var så glad, som var så rätt, Som var allt vi vill vara. Men vi lever, hans fru lever, hans barn lever, hans syskon lever. Jag lever. Fast jag stod en hel natt och skrek på hans grav.

Men ändå. Visst vill vi vara onkel Frans?

sÅ FAN I HELVETE att jag tänker ge mig. Så fan heller. Så satan heller. Gud är död och jag lever. Jesus är en mes, en man i klänning och jag bär byxor. Så när jag ligger där tänker jag inte lägga mig. Jag blir äldre än någon som läser mig. Du är död när jag skriver mitt sista ord.

Jag vill bli klok. Så där klok som de som lyckats. Nä, inte bankirer eller lönekillar eller Mona Sahlin. Inte som de som gör reklam eller de som sitter på tv. Men de som sjunger eller skriver. Finns det andra som lyckats? Ärligt?

Söker jag kärlek eller söker jag en kropp? För de goda tiderna? Jag klarar mig, jag lovar. Du finner någon annan. Någon som kan ge dig allt det jag inte kunde. Allt det jag inte kan. Att vara ledsen är en drivkraft i mig. Att sakna även fast allt finns för mig, framför mig, allt jag är i.

Tårar är bara vätska. Inget att hänga sig i. Snaror hänger man sig i. Men jag är snar att inte hänga i. För jag vill leva livet medan det pågår. Glädje och sorg, blandat i en salig soppa. För soppa värmer, mättar och är billigt.

Kanske, må det ske, kommer jag bli lycklig. Igen. Återigen. Men juust nu är det söndag, jag är fel och snett ute. Fast jag är inomhus. Saker som berör mig är inget som rör dig. Du lever ditt liv utanför mig. Mitt. Tar din plats. För helvete, vissa dagar tar du min plats.

Men de flesta dagarna, nätterna, tar jag allt jag finner. Plockar i mig allt som finns, sniffar på världen och min aska är någon annans att sniffa. Sniffa är förresten dumt. Allt som intages genom näsan är dumt. Saker ska intagas genom och förbi gommen.

Jag hade en bekant som dog av att sniffa Tippex. Så jävla dumt. Min idé. Att sniffa det där. Gjorde mig dum och rädd. Honom gjorde det död. En skam att bära resten av livet. För mig. Hans liv är över sedan länge.

Man vi var unga. Jag är ung. Fortfarande. Kemikalier på recept. Piller på piller på piller. Dosett för att komma ihåg att inte må dåligt. Äter min egna tunga på natten. Sprakar av livsglädje men dödar allt.

Ser du läppstiftet på kudden? Om inte är du blind. Det doftar kärlek. En annan kärlek än dagen innan. Eller är det natten?

Kanske skulle jag gå i kloster?

Du vet. Man letar. Hela tiden. Efter någon som kan säga vem man är. Vad man är. Varför man är. Hur man är och vad man borde vara. Eller, det kanske inte du gör. Men det gör jag. Sveper över livet och söker. Finner små bitar här och var. Ibland ett redigt köttben. Så nu när det är söndag. Jag fann det där köttbenet. Fast jag visste det fanns så blev det till smak i min mun idag. Jag letar hela tiden bland de smutsiga. De ohela. De som gått sönder men som ändå kan plocka ihop sig för att säga vem de är. Cash. Tydligen har jag fått en fäbless för country. Inte den där hela rena utan den smutsiga. Men när jag tänker på saken så är väl rock och blues och landet väldigt nära släkt. Kusiner. Även om vissa i släkten är billiga. Som Kiss är pengasmutsiga så finns det country som är detsamma. Blues kan aldrig vara det. För då är det inte blues.

Men min söndag är såhär.

Well I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
An' I shaved my face and combed my hair,
An' stumbled down the stairs to meet the day.

I'd smoked my brain the night before,
On cigarettes and songs I'd been pickin'.
But I lit my first and watched a small kid,
Cussin' at a can that he was kicking.
Then I crossed the empty street,
'n caught the Sunday smell of someone fryin' chicken.
And it took me back to somethin',
That I'd lost somehow, somewhere along the way.

On the Sunday morning sidewalk,
Wishing, Lord, that I was stoned.
'Cos there's something in a Sunday,
Makes a body feel alone.
And there's nothin' short of dyin',
Half as lonesome as the sound,
On the sleepin' city sidewalks:
Sunday mornin' comin' down.

In the park I saw a daddy,
With a laughin' little girl who he was swingin'.
And I stopped beside a Sunday school,
And listened to the song they were singin'.
Then I headed back for home,
And somewhere far away a lonely bell was ringin'.
And it echoed through the canyons,
Like the disappearing dreams of yesterday.

On the Sunday morning sidewalk,
Wishing, Lord, that I was stoned.
'Cos there's something in a Sunday,
Makes a body feel alone.
And there's nothin' short of dyin',
Half as lonesome as the sound,
On the sleepin' city sidewalks:
Sunday mornin' comin' down.

Do do do do do do do do,
Do do do do do do do,
Do do do do do do do do,
Do do do do do do do.

Guld är hennes färg. Söt hennes doft och salt hennes smak. Pengar är inte något hon har men det har inte heller jag så kvittar vi våra skulder. Kanske skulle vi byta allt det som gör oss till oss men allting är inte något att byta. Vissa saker måste man behålla. Som den där tonen i bröstet. Innanför könet. Som ett välgjort golv av parkett inuti de där 100 ljusåren man levt sedan man kom ihåg det man glömt.

Mitt första minne är ett gräl. En symaskin som min dyrkade fader slängde på min dyrkade moder. RaKT PÅ. Sedan dess har jag gått itu. I brist på att lita på någon annan måste jag lita på mig själv. De gjorde sönder varandra, gång på gång, älskade varandra och mig tills vi sprack. Kärlek och hat är det samma för mig. Att se sin förebild sparka och slå sin andra förebild gör att man slutar ha bilder alls. Man hittar bara ord.


Böckerna gav mig allt. Skratt och gråt och tankar och föreord. Själv är jag inte bättre. Har gett mina barn hatets gåva. Ingen förebild alls. Bara något att fly. SÅ jag gråter varje stund, varje dag i längtan efter dem. Hoppas att de hatar mig, för jag är inte värd mer. Blev min egna fader. Han är död och jag lever. Så sakteliga. Så försiktigt.

Mitt första minne följs av andra. Men det första är väl kanske det som är viktigaste? Det som formar allt. Så min form vad skev och vind och kanske inte för mig att se. För jag tror inte att han, min förebild, ville att jag skulle bli det jag är. Han visste inte bättre. Men ändå var han 15 år äldre då än jag är nu. En annan tid kanske. Men min tid är nu.

Gud, låt inte mig forma någon. Alls. Det kan aldrig gå väl.

Hon säger åt mig att jag är bra. Så bra. Så fin, så vacker så totalt utom sig är hon. Pladdrar om allt jag gör och gjort. Sladdrar om annat. Fångar mina drömmar, kastar sina egna på mig. Lägger sig tillrätta framför mig, med korslagda ben, perfekta ben.

Utom mig är jag. Drömmer tankar och tänker ord. Vill väl men gör ont så ont. Som en kniv i magen, i bröstet. Lever mitt liv i rök och stök. Kanske kommer jag henne tillmötes. Men troligen inte. För hon är för vacker. Vi älskar dig, alla vi, alla du ser. Allt du vill vara men inte kan. Vara.

Du vet. När fåglar sjunger pratar de egentligen bara. De säger vackra saker för oss men kanske skäller de på varandra. Skriker om att pappafågeln ska komma hem från krogen eller om att pengarna inte räcker. Eller så skriker pappafågeln om att mamman bolat med grannen eller om att pengarna inte räcker. Kanske kan det vara så. Men allt hon hör är vackert.

Så vi litar på henne. Sjunger hennes lov. Hon med mörkt hår och svart själ. Röda läppar har ingen, det är bara färg. Men jag älskar henne för att hon älskar mig. Vad annat kan jag göra?

Jag blir så trött. SÅ trött. Läser i avisen om en kulturpersonlighet som snubblat på fyllan och bröt nacken. Stödkrage och inte mer med det. Men så ser man kommentarerna, för folk, jag med, vill ju gärna kommentera. Då ramlar medborgaren med stort M fram och svär ve och elände över att betala skatt till sådana "svin". Folk som ramlar på fyllan. För inte vill medborgaren betala för vården av sådana. Inte då.

Så trött. Fan, empatin nolltaxerar hela tiden nu för tiden. Ingen vill betala skatt. Ingen. Alla vill bära sig själva, tills den dagen de själva snubblar. DÅ jävlar. Då ska det banne mig ställas upp. DÅ ska deras osnutna ungar få gratis mat i skolan. Då ska de få hjälp på akuten fast de bara har stukat foten. DÅ ska deras föräldrar tas omhand av någon annan. DÅ ska de få åka bil på jämna gator. DÅ ska snön försvinna innan den fallit.

Nog är det så att vårt samhälle håller på att rämna? Men det beror visst på alla andra. Inte den egna inställningen. Invandrare? Ut. Sjuka? Ut? Missbrukare? Ut. Din mor? Ut. Dina barn? Ut och lek för helvete, det gjorde du ju själv.

Hur i hela fridens namn kan ett land som säger sig vara kristet vara så jävla elakt att man vill att någon ska lida av en bruten nacke? Men helt rätt. Släng ut alla. Alla. Precis alla. Rensa landet. Låt oss alla flytta till Thailand. Till bosses bar. För om man snubblar där så kan man ju alltid klaga på livet.

Helvete. Folk dör. I hela världen. Hela tiden. Sen sitter skitfolk och gnäller på att de behöver betala skatt. Jösses.

Känner mig en smula ung och hellig. Sådär lagom tvär och stursk. Lite lagom för att tycka att livet är sådär levvärt. Äter tankar och spottar dumheter. Njurar. Saker som utsöndrar. Saker.

I mitt hem finns väggar och tak och golv och fan vet om det inte finns luft med. Ser tecknen på sådant, även om jag inte kan andas andras luft. Min luft är härsken och luktar fimp. Men den är väl kanske inget som jag bjuder på heller. För helvete, jag har fullt upp med att andas den själv och dessutom kostar den mig både pengar och liv. Rör inte mina cigg, ryter jag åt världen. För så skall man prata med slika ting. Ryta.

Någon ska tapetsera det här när jag försvunnit. Någon som redan svär över att den ska göra det. Orka bry sig? Inte då. Det är praktsikt med gula tapeter. Om man röker. Annars med. Gult är solens färg. Säger de. Inte fan är solen gul? Den är ju vit. Så konstigt.

Kanske skulle jag, men vågar du?

I mina unga år, då när jag var det jag blivit nu igen, så fann jag lycka i att vara just det. Ingen annan. Då var världen som passerade mig obegriplig. Sedan förgick så många år som jag försökte förstå. Vara. Vem vet jag inte längre. aLLS. Nu har jag efter att stångat huvudet i väggen gång på gång funnit skallbasen. Det som är jag. En lättnad. Att leva med mig själv är tämligen trevligt. Ibland.

Men man tycks, synes det mig, återkomma till det som var. Ungdomens lättnad. Svartsjukan och bitterheten och svårigheten. Som att vila bland okunnigheten. Att lära sig ett d-ackord igen.

Så jag kanske blir liten igen? Tja, varför inte?

Förresten, kan inte någon som har råd med ett frimärke skicka hem ett svart kuvert till Beatrice ASK? Svart som i inkompetent?

Varför räcker jag inte till? För mig själv. Vad är det som jagar mig? Varför kan jag inte leva med mitt egna blod? Vad är det som gör att alla dagar utan tillsatser är så trista, så levande, så fel? Lugna ned mig, pigga upp mig, göra ner mig.

Lyssnar till Elvis, den trötta sävliga, drogade, feta, vackra Elvis. Älskar Elvis. Ett namn som har blivit ett ord. Elvis. Ett ord. Så vackert, har jag tyckt sedan jag var 7 år. Återkommer ständigt. Alltid. Allt annat som kommit efter har kommit just efter. Jag kan nästan känna doften av Brut. Smaken av Gatorade och känslan av hårfärg. Spänna bågen och krypa ihop där på golvet i Graceland och tänka att jag dör. Bita sönder tungan och veta att livet är över.

Sen ställer de sig på rad. ALLA de som jag tankar från. Lennon, Richards, Bukowski, Woodhouse, Gore och alla andra. De som kom efter. De som gör allt som jag vill vara. Sinatra.

Så man, jag, läser, lyssnar, finns. Tar åt mig och plockar på mig det som är bra. Allt från Einar till andra. Livet är för kort för att inte ta åt sig. Världen är full av kloka människor och jag är som en vampyr. Drar åt mig deras visdom och gör den till min egna. Blivande psykologer, hundälskare, gamla knarkare och andra gör mig till det jag är.

De och Elvis.

Promised LAND.

Dricker kaffe och gråter. Saknar alla kvinnor jag älskat och gråter lite till. Jag mår bra. Tro inget annat. Men jag älskar. Någon. Om jag bara visste vem det var. Allt från den där söta tjejen som jag träffade när jag var 5 år till den jag inte såg när jag var igår. Blonda, röda, svarta och brunetter. Med målade läppar och med slanka ben. Korta kjolar och långa själar. Alla älskade jag och några tyckte om mig.

I en soffa ligger katten och darrar på benet. Drömmer om harar eller fåglar eller något. Hunden, den älskade hunden, ligger i köket, med sina vackra bruna ögon slutna och tänker på sommarfält. Min egna kropp sitter här. Precis här. Framför dig, just nu i dig. Innuti din skalle. Innanför dina drömmar om ett liv på ett sommarfält.

Varje dag jag slår upp morgontidningen förväntar jag mig att se en annons om att de jag älskat har förlovat sig, gift sig, dött. Det är sådant jag inte får reda på annat än genom tidningen längre. Även fast jag gav dem allt jag var. Tog desto mer. Tog allt de var. Rövade dem på deras själ och önskan.

Men nog är det en smula märkligt? Att man kan leva så tätt med någon, så i någon, och sedan vara helt bortkopplad? En del av de människor jag varit med är kvar. De som är goda. Mina äldsta barns mor som likom aldrig slänger ut mig fast jag brötar och lever om. Sen finns det andra. Som. Ja, ni vet vem nu är.

Jag har en tatuering på armen som sägs betyda "make". Fuck. I helvete heller. Min maka bedrog mig, snodde allt jag hade och nu sitter jag här och är bitter. Så tråkigt.

Svamlar jag? Troligen. Den där bitterheten brukar inte bryta fram. Jag håller mig för fin för sådant. Men ibland måste man skrika när en kniv skär in i ryggen. Jag har varit tyst väldigt länge nu.

"Men gör dig inte själv till ett offer då", säger de som vet. De starka. De som vunnit över livet. De som gifte sig när de var 20 och hankar på livet som om det vore en gåva. Återigen. Fuck. Mitt val är att inte göra mig själv utan att vara ett offer. För mig själv. Kommer leva så. State of mind. Bli ihågkommen som någon som gick den vägen som var hans egna. Andras vägar väger för tunt.


Stampar på äggskal och hoppas de håller. Sinnesvagt. Men mitt. Sänder mina bästa hälsningar till den som vill ha dem och kanske, kanske kommer jag.

Alliansen förstår jag inte längre. Är det ETT parti? Varför har de isåfall 4 partiledare? Känns mest schizzo. Hur kan ett namn bli flera? Varför är loggan så jävla 70-tals ful? Vill de inget längre eller vill de allt? Vem fan är statsminister?

Rödgröna förstår jag mer. En enda röda av folk som vill allt men inte kan något. 3 partier som vill annorlunda men samma men ändå olika. Lättare att förstå, på något sätt. En statsministerkandidat som ingen vill ha och en kvinna som alla vill ha. Plus en man som ingen förstår.

Att välja blir visst att välja mellan två block. Jag vet att jag kommer välja röran, men ärligt talat så vet jag inte varför. Någon kom på att "ja, vi ska leka i samma sandlåda" och sedan dess har det väl gått utför. Eller? Min lust att släppa in före detta kommunister i samhället är lika stor som att släppa in SD. Före detta nazister. Men ska jag bli av med Ask och annat patrask så måste jag visst svälja den beska medicinen.

Jösses. ge mig ett eget parti. För det är väl slagordet för dagen? Ge mig?

Sövt mig själv. Så sorgligt. Så dumt. Så skönt. Så oerhört gott. Gårdagen, lördagen, är borta. Försvunnen. Totalt utom mitt minne. Borde jag leva ens? Eller är jag försvunnen? Jag vet inte längre. Hur fan ska jag klara mitt liv när allt är så oklart? Så dimmigt. Så tramsigt och så smutsigt.

Inte för att jag har en microvågsugn, men nog har jag micrat mig själv. Brännt bort allt som smakar gott. Överkokt. Längtar efter ett annat liv men älskar det jag lever. I aviserna kan man läsa att påven är sur för att katoliker begått övergrepp på barn. Fan, han borde vara sur för att katoliker begår övergrepp på människor. Saker och återigen saker händer hela tiden. Vad skulle Keith göra?

Nu ska jag dricka kaffe, livet och kanske äta något som gör mig ont. Varför inte? Grönsaker är för mycket. Kött är för lite. Vi är alla något som betyder något. Själv betyder jag inget, förutom för mig själv. Men där är jag hemma. Slösar inte med mina lögner.

Varför skulle jag?

nEDSOLKAD. Smutsig

Ingen som någon vill älska.

Älska mig.

Blek dina tänder för hårt. Låtstas att du är vacker, ung. Skärp dig. Vet hut. Sttöveltramp. SD är i allas sinne. För det som du tror är intre det du tror. 1934 och Tyskland är något du inte gillar men nog älskar du tanken på att araber är fel? Arab, jude, sammasak?

Att slippa ta beslutet?

Gör livet ont? Räkna inte med mig. jAG, JAG, JAG, har fullt upp med mig själv.

En del, rätt många tror jag, har en känsla av att de duger. Det har jag med. Men min känsla av att duga passar inte in i mallen. Inte längre. Jag sökte den där mallen i så många år. Folk, människor, sade åt mig vad jag borde vara. Det gjorde mig sönder och samman. Nu är jag mig och hel. Men det kostar på. För alla säger åt mig att det jag är är fel.

Hålet i min själ, är fyllt. Men det jag fyller det med är sett som fel. Smutsigt. Att gå hemma, att inte fylla sin tid med andras saker. Så fel. Så fel. Så fel. Så fel.

Stausraden på fejan fylls av klappar på den egna ryggen. Själv klappar jag min framtid. För alal stunder tills jag dör är mina. Deras synes mig vara någon annans. Men så balanserar jag på gränsen mellan utslagen och nedslagen. Det har tagit mig 5 år. Men jag har funnit mig själv. Det är mer än de som kvittrar över att de får gå till jobbet. De tänker inte alls.

Dammet. Vill du verkligen dö och komma ihåg alla andra men inte dig själv? Gå ur tiden. Utan att tiden kommer ihåg dig?

Tanken på att vara älskad är mig lika lockande för mig som för alla andra. Vore det inte skönt så säg? Att gå omkring och känna sig älskad. Men det är en gåva jag inte får. Fått. Blivit. men så älskar jag ingen annan alls. Förutom min själ(v). Står alltid inom buren, garderar mig mot allt som kan vara bra. Förgör mig själv, sakta men ack så fort. Lever som jag lär.

Min värld består av att inte tro. Att inte hoppas. Att inte förlåta. Att inte vilja något mer än att vakna när jag somnat. Att alltid söva mig själv. Med allt jag hittar. Hög energinivå. För hög. Rastlös och okunnig. Att vara vaken i 9 dygn är en verklighet. Att höra rösten som säger åt en att man borde sova är min. Sen sover man hela tiden. Alltid. Folk undrar över varför jag sover? Vem fan frågar man det samma? FÖR ATT JAG MÅSTE!

Det vita är vackert, men färger är finare. När jag var liten, strax innanför nu, så var jag blå. Nu är jag grön. Som våren. Som juni. Luktar vatten och kön och parfym och hårfärg och smink och vin och cigarr. Musik är det som pumpar, annat är fel.

Stålgrå.

Måste tänka rätt. Måste vara rätt. Måste. INGENTING!

Jag undrar hur mitt blod ser ut. Troligen smakar det gift. Andra, de som springer och hoppar och hoppas skulle dö av det. Själv är det min livsnerv. Mina nerver har slutat fungera. De löper amok och ställer till det. Som en stökig full tonårspojke på en fest i en byggdegård på landsbygden. Ingen gillar honom, han slängs ut och fryser hela vägen hem genom snödrivorna. Har inte råd med taxi, har aldrig åkt taxi. Vet inte ens nummret till taxi.

Tanken är, att aldrig låta giftet gå ur mig. Gift är inte farligt, det är en fråga om kvantitet. Allt som inte dödar härdar.

Kanske skulle jag göra mig bättre för tusen år sedan. Kanske om tusen år. Troligen inte alls. Min tid är här, nu lever jag. Just nu. Drömmer om saker som jag aldrig kan bli. Få. Vara. Sannerligen säger jag eder. Sannerligen.

Jag borde så mycket. Så mycket. Allt från att göra stol till att sluta vara mig. Bli någon som kammar sig och tvättar armhålorna och jagar pengar. Men jag kan inte. Många säger att de är de de är. Men så få är det. Det synes mig som att flertalet av människorna jag stöter på låtsas vara sig själva medan de egentligen är en dröm om någon annan. Själv är jag mig men så har jag inget val längre. Jag försökte så länge att vara någon annan. Men det sprack. Som en böld, var som rann, stank, spred smitta.

Så för att hålla mig frisk måste jag vara sjuk. För att inte smittas måste jag gömma mig bakom mig själv. Tätt inpå ryggen, ibland inom mig. Begåvad men lat. Klok men oupphörligt dum. Snygg med fet. Acnehud och saker som gör andra osäkra. "För tokig".

Ansvar. Det som gör andra stora gör mig liten. Jag pallar inte det. Inget alls. Ansvar krullar ihop min själ och gör mig till ett kvidande offer. Ingen är hel men jag är väldigt trasig. Zeb macahan är bara på tv. Det vet du väl?

Jesus förlåter mig nog. Fan, karln är ju en mes så klart att han gör. Själv kan jag inte förlåta ens det allra minsta jag gjort. Jag är ingen mes. Jag är stark och fel och ful och återigen stark. När ljuset släcks så gör jag allt du inte vågar. Rider på hatets häst, spöar skiten ur mitt liv och ler.

Men, återigen, detta men. Samma ord som men. Alltså i betydelsen att ha ett men. Något som är fel. Ett ben för lite eller en näsa som växer när man ljuger. Min näsa borde vara tvåtusen meter. Minst. Jag ljuger jämt. För mig själv men även för dig.

Längtar till New York. Att vara anonym. Att gå, bara gå. Gå, gå, gå. Räddningen ligger i storheten. Inte i det lilla. Glöm det lilla. Skit i det lilla. Glöm radhus eller villa, fru och barn och saker som du tror ska göra dig bäst.

Räddningen ligger i det lilla.

Det röda faller mig i strupen. Så rädd. Men kaxig. Slutat hoppas, slutat tro. Förresten, när trodde jag senast? Ser på mänskligheten som en anomali. Ett skönhetsfel på jordens skorpa. Lite som dronten, dömda att förgöras.

I en värld när inget accepteras är jag allt som jag behöver. För hur ska jag annars orka vakna? Om jag inte behövs? Så jag går upp, dricker nymalt kaffe och röker mig till döden. För den kommer ju ändå så varför inte njuta av livet? Går på promenader och tänker att luften är sval och att jag är kall. Ensamheten är en gåva som jag köpt för dyra pengar. Så dyra.

Mina golv behöver städas. Smutsen letar sig in innanför min krage och ner för min rygg. Älska är ett begrepp jag inte längre är vän med. Men så har jag väldigt få vänner med. En del människor har så många vänner, jag har nog ingen. Just nu. Två liv att bedra, men inga vänner. Katten, min bästa vän sitter i fönstret och tittar ut. Hunden, min älskade vän, ligger på golvet och kliar sig i örat. Själv sitter jag. Här.

Det finns ett antal kort här. Fotografier. På barn. De är mina säger de som vet. Själv ser jag det som att jag är deras. Att äga någon gör sig inte. Det är totalt omöjligt. Kanske kan man låna någon en sekund men nästa är den borta, förfluten tid.

Så allt som jag hoppades vara är borta. Men kanske kan jag börja hoppas på något annat? Kanske kan jag börja hoppas? Igen.

Efter en halvlång promenad med Kita, hunden, så kom jag på att jag banne mig inte har vetat vart jag bott innan. Alltså, jag har ju varit medveten om vart min lägenhet ligger, riktigt så illa är det inte. Men eftersom man går omkring lite planlöst med hunden så har jag funnit mig själv på ställen jag aldrig varit på förut, fast de ligger bara 50 meter från huset jag bor i.

Det är helt underbart väder ute, precis lagom varmt för att gå rätt fort utan att svettas, ett sådant där väder när man inte distraheras av hur vacker himlen och solen är utan faktiskt ser sig omkring. Vi har knatat i den allra högsta snön, gått på små stigar och jag upptäckte bland annat att det finns en väg över Viskan som jag aldrig sett förut. Nästa gång vi är ute och det är ljust tänkte jag se lite närmare på den där vägen. Jag hoppas att det inte finns något evig grind eller något sådant vid spången.

Helt klart finns det något väldigt meditivt i att gå på promenad med en hund och turas om att bestämma vägen. Ibland lät jag henne välja och bara följde med. Det var så vi upptäckte den där övergången bland annat. Det är rätt kul att se att hon vet precis när hon får bestämma men tjurar inte när jag tar över. Hon är allt en riktigt prakthund den damen. Nu var jag lite smart och torkade av henne med en handuk när vi kom hem. Så slapp jag moppa hela lägenheten igen. Vissa självklara saker är för mig rena mysterium och tar sin tid att lista ut :-)

Nu är det nog en kopp kaffe och en cigarett som gäller. Sedan får kvällen ramla på allt som den vill. Jag var väldigt spänd innan vi gick ut och tänkte att nu är friden över för den här gången. Men efter att vi kommit in upptäckte jag att spänningarna till stor del har släppt bara av att vara ute och upptäcka världen. Lite som när man var liten och hade sommarlov och åkt iväg till någon stuga någonstans och kunde klättra bland klippor och skogar, gå längs med okända grusvägar och leka att man var en av de 5.

Livet är ibland, inte alltid, men ibland, vad man gör det till.

Måhända har jag sökt ensamheten allt för hårt. Slutit mina ögon och vänt ryggen till allt för många gånger. Nu får jag vara mitt eget täcke, ensam med mina kloka tankar och sköra hjärta. Kanske var det dumt av mig att avvisa sällskap, samvaro. Törhända skulle det inte ske förutan min envishet att gå en väg som är min, bara min, även fast den bar över stock och sten.

 

Som en prick på världshaven guppar jag omkring och ropar på hjälp. Alldeles tyst och bara inom mig. Min skugga är min enda vän, mina tankar agerar händer och min mun pratar snett och fult. Skeva skratt som stiger upp ur min strupe dränker ljudet av ensamhetens sång.

 

Kanske var det fånigt av mig att skratta bort mina vänner, slå sönder alla bojor, slänga bort mina talanger och plocka bland allsköns skräp jag fann längs vägen. Men vad har man för val än att följa sin övertygelse? Bör man göra våld på sin själv bara för att behålla de som kallar sig vänner och säger sig vilja väl? Är då inte ensamheten att föredra?

 

Allt jag ville ha fick jag. Allt jag hade slängde jag iväg, med iver och agressivitet. Varje kyss jag stulit har jag plockat sönder i jakt på dess mening och mål. Bitar av kärlek ligger överallt men ingenstans finner jag kärnan i det som gjorde att människorna bakom den gav just mig den. Hur många gånger kan man gråta över sig själv utan att börja hyckla?

En fråga är hur många gånger jag varit kär. Jag försöker räkna men kommer bara till tusen, sen kommer jag inte ihåg mer. Alla dessa som jag dyrkat på avstånd eller i. Som svindlande sekunder av galenskap, när man glömmer sig själv och allt man skulle göra eller borde vara.

Jag faller lätt. För en gest, ett ord, en lock som faller fram i ett ansikte. En doft eller ett ljud. En speciell gång eller hur någon står alldeles stilla. En blick, när man möter någon och ser rakt in i sig själv. Det är inte lätt att vara kär men det gör ondare att leva utan kärlek.

Så jag fortsätter väl att falla för alla dessa kvinnor. På bussen eller i affären eller på gator och torg. Någon man möter på en promenad och aldrig mer kommer se. Man vet om det men kan inte hålla sig från att fundera på hur hon luktar på en söndagsmorgon efter duschen. Eller hur hon borstar sitt hår strax innan hon ska ut på lördagen.

Det är så vissa av oss måste leva våra liv. Ensamma men i full blom. Med oändliga alternativ att plocka fram när kaffet är urdrucket och minnena pockar på. Det är ett vackert liv. De där kvinnorna kan aldrig överge mig. För jag bär dem inom mig, minnet av alla kvällar och dagar. Alla ord, mjuka men inte de hårda.

Var och en finns i sitt lilla fack. Åtskild från de andra, för att jag ska hålla sams med dem alla. Det är bäst så. Med minnena av kvinnorna vill jag inte bråka. Det som gick snett väljer jag bort att tänka på. Låter det inte gro eller slå rot. För att hålla mig själv från bitterhet.

Jag samlar på tankar. Lägger dem på hög och staplar dem i förvaringshallar. Du kanske tycker det verkar märkligt? Det är det nog. Men det rör mig inte i magen. Gränserna för vad jag borde göra har jag redan passerat, hoppat över taggtråden och rusat över muren.

Vissa dagar finner jag mig vara ovanligt vanlig. Det är inte ofta men det händer och det fyller mig med fasa. Nä, kanske inte fasa, snarare en malande oro. Som om tankarna har sluppit ut och rymt från mig. Mitt arbete har jag övergivit. Lämnat det bakom mig och ser på det på vykort, som en hälsning från ett kallare land. Isvidderna som jag redan smält och nu är de bara ett enda stort minne. Det finns inte längre någon tanke på det.

Det är bara när det är riktigt kallt som rök stiger rakt upp. Annars böljar den, böjer sig, går i loopar och åter igen ner mot ansiktet och händerna.

En gul tröja ger mig identitet, svarta byxor glädje. Tyg som slits och bleknar, förtvinar och slits upp, rivs itu. Slängs som en själ man inte längre vill ha. Som en nyreligös människa som kastar hela sitt liv överbord i sin iver att bli ny och hel. Alla har sin egna drog. Något man finner att man måste göra. Även om det kostar något annat.

Själv är jag full med gifter av alla de slag. Blodet är uppblandat med drömmar och tankar och ord och förhoppningar och dövande ting. När min hud spricker faller de ut, ur mig. Nedför bröstet och in i jorden under mig. Slår rot och blommar när värmen kommer.

Fri att leva. Fången att dö. Repet som håller oss uppe är tunt så tunt. Den minsta vindpust kan skära itu det och kasta oss till marken. Så vi går med huvudet högt och låtsas inte se de som redan fallit. För vi är lite bättre än dem. Det skulle aldrig kunna hända oss. Tänkte jag tills mitt rep brast och jag fann mig själv krypa på alla fyra mot höjder och berg som kan höja mig över det allra lägsta läget.

Så skall jag ock leva mitt liv. Letandes efter ett nytt rep, att knyta fast i molnen, ett som kan lyfta mitt huvud högt igen. Men aldrig mer ska jag se på de som fallit och tro att det inte kan hända vem som helst. Snarare ska jag hjälpa dem att hitta sitt rep, knyta ihop det igen så att även de kan resa sig.

Jag är radioaktiv. Min panna lyser i mörkret. Allt för att en bit av mig ska försvinna. Knivar räcker inte till. Salar och korridorer flimmrar framför ögonen och bakom allt finns jag. Som ett kärnkraftverk bringar ljus och ordning frustar jag och går igenom livet som en smula lugnare, jämnare, kanske bättre.

Fin i kontakten, snäll i sinnet. Med en ficklampa inuti skallen. Ett hål som inte ska fyllas. Någonsin mer. Som att tappa ett glas från en bricka och veta att snart, snart, krossas det. Ultrarapid. Tystnaden strax innan smällen är det svåra. Ljudet efteråt är det som bör finnas kvar.

Så jag är fri, jag har sonat. Kommer fortsätta leva mitt liv framför dig och bakom mig. Höra tallars sus och bilars tjut. Titta, stilla och lugn, på vatten som ständigt rör sig och veta att även jag kommer flyta och försvinna. Men inte än. Inte på länge.

Det goda livet. Det är nog det jag lever just nu. Igår var en strålande dag. Ett lugn härskade i mig, ett lugn jag inte känner igen men välkomnar. Städning och promenader och allmänt välmående var det jag ägnade mig åt. Underbart helt enkelt.

Inte vet jag vad det beror på, men det känns inte som något jag behöver rota i, utan bara njuta av. Dessutom somnade jag som en sten tidigt igår och vaknade pigg och vid god vigör i morse redan vid 6 tiden.

Idag blir det nog inte mycket gjort, inget som liksom är sådär jätteviktigt. Bara vara. Bara leva. Vara mig. Utan alla nojor och ångest och oro.

Fasen vad livet kan vara trevligt. Jag misstänker väl att det här kommer att gå över, men de där goda perioderna kommer oftare och oftare och tätare och tätare. Det gör att även när jag mår dåligt så kan jag se fram mot att må bättre senare. Det är skillnad mot tidigare när jag var totalt tom på hopp. När världen var totalt svart och tunneln oändlig. Nu ser jag hela tiden ljuset i slutet och det gör att vandringen blir så mycket lättare.

Hopp är nog det vackraste man som människa kan ha. Frånvaron av det samma är det allra vidrigaste man kan råka ut för. Det är frånvaro av hopp som gör att människor tar livet av sig, för man är säker på att inget någonsin kommer bli annorlunda. Men vet man med sig att ljuset finns så kan man ta sig igenom det allra svartaste.

Så jag ska njuta av dagen. Göra saker som jag vågar och vill.

Gott så.

Idag finns det nog inte så mycket att säga tror jag. Somnade supertidigt igår, för att vara mig alltså, vaknade lika supertidigt. Klockan 3 var första gången jag vaknade, sen småsov jag till halv 6 när jag gav upp. Det var inte bara jag som sov lite småkass. Även Kita, hunden, traskade omkring mest hela tiden och när hon inte gjorde det så lade hon sig och smaksade och snarkade så att det var lögn att sova. Kanske har det med fullmånen att göra? Vet inte om jag tror på det det där men det brukar påfallande ofta visa sig att det varit fullmåne när jag sovit osedvanligt dåligt.

Idag har vi varit på en rejäl promenad i solskenet. Mer har liksom inte hänt. Inom mig härskar ett lugn som jag gärna ser stannar kvar en längre period.

Nu ska jag dricka kaffe, sen blir det nog en tupplur och sedan? Vet inte. Det är gott så.

Sådär ja. Då har jag ändrat tiden för Chips vaccinering till på fredag. Det är då jag får pengar. Hunden ska till veterinären nästa vecka för att få ett intyg för försäkringen och samtidigt kollas lite allmänt. Jag känner redan hur fattig månaden kommer att bli. Men vad gör man inte för sina djur?

Själv ska jag teraperas nästa vecka med. Här är det full rulle i hälsans tecken. Vi kommer bli tre praktexemplar allt vad det lider.

Vi var ute och gick innan, en halvlång promenad. Kita gick precis så som hon ska. Lugnt och stilla bredvid mig, höll min takt precis. Igår bråkade vi rätt mycket om det där. Hon drog lite hit och dit. Men som tur är så har jag all tid i världen. Envis kan jag vara med, även om hon är rätt envis hon med. Men varje gång hon började dra så stannade jag bara. För det har jag läst någonstans att man ska göra. Efter ett tag så började det koppla för henne att om hon drog så kom vi ingenstans. Tjurig var hon, blängde på mig, men det fick hon göra.

Idag var det inga som helst problem. Kopplet hängde löst där vi gick. Men att låta henne gå okopplad skulle jag aldrig göra, för hundstackaren är så fruktansvärt distraherad. Så fort något roligt händer så ska hon fram. Men i skogen får hon ränna fritt. Nu alltså. Sen är det ju koppeltvång även i skogen så då får vi väl hitta någon annanstans.

Nu ska jag ta en liten tupplur efter maten. Vi låg rätt bra alla tre i sängen, men så ringde de från veterinären precis innan jag somnade så nu ska jag börja om. Städningen tar jag i morgon. Ikväll ska Kita få duscha igen. Hon är alldeles smutsig och tovig på magen och har fullt med sand i pälsen. Hon drar in enorma mängde smuts nu när snön smälter och all gammal sand och grus kommer fram. Ingen idé att städa innan hunden är ren. Ja, dammsuga får jag ju göra, men det gör jag ju varje dag ändå så.

Nä, tupplur, sen ut igen och gå till affären för att köpa cigg. Dagen går sin gilla gång och det gillar jag.

Snåriga tillvaron snårar upp sig. Lägger sig på knä och ber mig om ursäkt. Saker som föll förut faller nu på plats. Tornen som var så höga och gjorde mig så liten bugar sig, går ur vägen för solen och får mig att jubla över livets godhet. Fri att vara fången har varit en liten ton i min skalle. Så jag har satt mig i frivillig husarrest. Lurat mig själv att dörren som är stängd är stäng av mig och innen annan.

När allt töar och en ljummen vind blåser åker den där dörren upp och jag finner att den hela tiden varit imaginär. En hägring. Så jag stiger ut på trappen utanför och kisar mot en blå himmel och finner att jag underskattat den färgen, dess magi, dess kraft. Att jag i min inbillskhet har kallat grått för svart och vitt för blått.

Nu väntar jag ivrigt på att det gröna ska återkomma. Ge min existens berättigande, betala mina skulder till mig själv och sjunga sådär vackret som bara grönt kan. Rött hår och gröna ögon och blå själ. Något att längta efter eller minnas.

Om ett instrument är ostämt korrigerar man noga varje ton tills de klingar tillsammans precis så att örat kan njuta. Så jag stämmer min själ, den som skorrat och gnisslat. Skruvar försiktigt men bestämt på alla känslor tills de kommer överrens. Tills klangen i mig stämmer.

Vi lever i en tid, en tid på ett år när allt är hoppfullt, när allt ligger framför en. När historien var kall och blåsig och mörk men där framtiden är ljus och varm och strålande vacker. Att vakna på en söndag utan att känna att man vill svimma, försvinna, förvaras och försvaras. Att vakna på en måndag och vara lycklig över att man slutligen vaknat så att man kan kan ta tag i dagen. Inte fånga den, man kan inte fånga luften. Men man kan leva i den, andas av den och känna dess smekning i håret. En dag är det samma. En dag är luft.

Jag klottrar i vattnet, skriver historier i luften och konserverar mina tankar bland molnen och stjärnorna och månen och solen och planeter och okända ting och saker.

Jag är själv min bästa kamrat. Vi umgås varje dag. I alla fall en liten stund, jag i min morgonrock och mig i färd med att dricka kaffe och röka. När jag ser mig i spegeln så ler vi mot varandra, i perfekt synkronisation. Som tvillingssjälar.

Här slår tre hjärtan. Mitt, kattens och hundens. Vi ser gärna andra hjärtan hos oss. Ett fjärde som kan puslera i samma takt som våra. En mun för mig att kyssa och två händer till att klappa djuren. Avancerad petting. Men egentligen räcker det med våra tre hjärtan. De fyller lägenheten och livet med all den kärlek som hjärtan kan skänka.

Det räcker för mig och för jag.

Den bästa känslan jag kan tänka mig efter berusning av alkohol, jo, jag hymlar inte med att det är gott att vara tankad, är känslan av att vara nykter. Den slår allt. Precis allt. Att vakna och vara trött, att vakna och inte störtvakna och rusa ut i köket för att hälla i sig lite mer öl så att hjärtat slutar slå i tusen slag.

Att vakna och tänka att livet är skönt. Det är värt alla tankar man får slå bort för att komma dit. Livet som nykter är aldrig så gott som för en alkis. Andra tycker kanske att det är en smula enhenda och det blir det väl kanske i längden. Men för mig är det så underbart att känna sig stark och säker på sig själv och ha kroppen under kontroll.

Varför jag sedan sabbar allt det där med att dricka ibland? ja du. Jag håller på att forska i det där och kanske kan jag svara innan jag fyller 90 år.

Ah. Underbara dag. Sovit gott, vaknat ännu godare. Lever gott och tänker goda tankar om goda saker. Nu hoppas jag kaffet smakar lika bra som resten av allt som känns inom mig.

Idag är nog, tro jag, kanske, en handlingens dag. Jag har en del att ta i. Ringa veterinären och skjuta upp Chips vaccination, ringa frisören och skjuta upp klippningen. Ringa mor. Henne ska jag inte skjuta alls. Städa. Sätta upp en tvättid.

För den vanliga medborgaren kanske det där inte ser vare sig fullspäckat eller komplicerat ut men för mig är det hur mycket som helst. För mig är det som ett schema, en agenda som sträcker sig ända till stjärnorna. Men nu lyser ju solen så då ser man inte stjärnorna och det är lättare att tänka sig det hela då. Det man inte ser är ju oftare lättare att tänka sig än det som finns precis framför ögonen.

Under tiden lyssnar jag till Kris Kristofferson. För 10 år sedan hade jag fått skämmas för det. Fått alltså. Jag hade ju inte gjort det. Men inbjuden till skämsklubben hade jag helt klart blivit. Dörren hade stått öppen. Nu är det andra tider. Rick Rubin ändrade på allt det där när han tog sig an Johnny Cash och Cash själv tog sig an all bra musik som finns i hela världen. Nu för tiden är det helt rätt att gilla de där Outlaws. Gott så.

Solen skiner över världen, snön smälter och kvider. Någonstans under allt det snösaltsandgrushundskitochburk grå så finns det blommor som tar på sig kläderna, just nu sitter de framför spegeln och sminkar sig, redo att ställa sig på scen och låta oss njuta. Det är absolut inte november längre.

Kylan som jag bär på viker den med. Alla tankar på hur många gånger jag varit rädd eller gråtit eller slagit mig bleknar, som gamla blåmärken. Kvar finns bra tankar på minnen av vårar från förr och löften om att få sätta sig på en bänk i värmen och sluta ögonen och bara finnas. Berusad av livet och inte bedövad av alkohol. Eller är det bedrövad man blir? Jo, det är nog mest det.

Jag leker med tanken på att sluta röka men den tanken leker inget vidare med de andra tankarna i mig. Lika barn leka bäst. Så jag glömmer det där. För tillfället. Det finns viktigare saker än att sluta med något som kanske kommer ställa till det i kroppen för mig. Jag har saker som ställer till det så bra ändå.

jag längtar till nästa terapisession. Redo som en scout. Dansar med djävulen för att sluta i gudarnas famn.

Mina händer är svettiga, hjärtat pumpar en smula, gnutta, lite, för fort. Den där lilla motorn i mig som surrar ökar hela tiden i fart och kommer nog snart vina som en kraftverksturbin. Men det är helt ok. Jag vet varför. Det beror på att jag är glad. Att vara glad ska man inte vara rädd för. Inte alls. Man ska omfamna tanken, bjuda den på en kopp kaffe, be den slå sig ner i den allra finaste guldstol man har inom sig och småprata om ditten och datten över en cigarr och en konjak. Lova varandra att ringa oftare och prata gamla minnen.

Nu ska jag klappa hunden, kela med katten, dricka mitt kaffe, ta på mig kläder och bege mig ut i den värld som för bara 18 månader sedan var så skrämmande och okänd. Tränga in i all luften runt mitt hus, sparka på snön och hoppas att livet aldrig, aldrig, aldrig tar slut.

Ser man på, en låt om mig. Som skriven om just mig. Så ytterst märkligt. Den går rakt in i hjärtat. Utan omvägar. Rakt in bara.

 

Jag vet inte hur jag och katten har lyckats överleva utan hunden. I morse hade hon än en gång oskadliggjort en livsfarlig inkräktare. I köket låg fienden på golvet. Som tur är. Hur skulle det gått om den hade fått härja fritt under natten? Kanske den hade våldtagit mig och dödat katten. Då är det tur att man har en vakthund.

Den modige livräddaren.

 

Här ser ni resterna av inkräktaren tillsammans med det hotfulla yttre av en likadan som den ser ut innan Kita gjorde sitt jobb.

Det har helt klart sina fördelar att vara ansvarslös. När folk säger åt mig att "du är så ansvarlös" så behöver jag inte ens ta ansvar för det. Det ligger liksom i sakens natur.

Man kan hitta på lite vad som helst, för det är ändå ingen som förväntar sig att man ska göra något åt konsekvenserna. Det flesta inser till och med att jag inte inser konsekvenserna ändå så det gör det hela väldigt lätt och behagligt.

En del är väldigt ansvarstagande. De brukar kallas mamma. De är sådana där som tar ansvar för sig själva, för mannen, för barnen, för grannen, för djuren och en del saker som jag inte ens listat ut än. Vilken underbar tur att jag inte blev en mamma. Hur skulle det sett ut? Hemmet i trasor, barnen utan skor och mannen vilsen och hungrig.

Nä, jag gör mig nog bäst som en Jonas. Det däremot är jag vansinnigt bra på. Ibland är jag så duktig på det att jag till och med slås av häpnad själv. Visserligen gillar jag inte att slås, men just det kan jag märkligt nog stå ut med. Ett slag som känns behagligt och rogivande.

Men nog kan jag ta ansvar. Visst kan jag det. Jodå. Annars skulle väl katt och hund ta sina pinaler och flytta. Det vill jag ju inte. Men mer än så vill jag nog inte vara med om. Det är ju stå tröttande det där med ansvar. Man ska komma ihåg en massa onödiga saker som att räkningar ska betalas, att man ska köpa mat och inte en ny gitarr. Att barnen ska ha saker på sin födelsedag och att skaffa julgran. Helst till jul.

Jag har i många år försökt få det som kallas ansvarsbefrielse. Men det är inte det lättaste. Vips så kommer någon där och kräver ansvar. Krav är inte min grej. Jag är så ogillande till krav att jag oftast inte tar mitt ansvar. Men så är jag ju ansvarslös med.

Men nu ska jag ta ansvar och dricka lite kaffe.

Usch. Nej, säg inget. Jag märker det själv. Hur fasen ska jag hitta min egna identitet när jag hela tiden söker efter den bland andra människor? Varför inte börja jämföra med mig själv istället för andra?

Hm. Det här blir något att bita i. Helt klart. Åren med terapi är nog inte över :-)

Jag har som den uppmärksamma läsaren redan förståt precis läst färdigt en biografi om Keith Richards, en idol helt klart. Den fyllde mig med tankar om vem man är. Eller vem jag vill vara. Precis sån vill jag vara.

Nä, inte en nyckfull missbrukare som springer omkring och pekar på folk med vapen. Nä, inte det. Den där delen klarar han nog bäst själv tror jag. En av få som gör det liksom. Karln är ett medicinskt och psykologiskt fenomen.

Men just den där grejen med att vara sig själv i alla lägen. I alla. Att kämpa för det man tror på, även om det kanske inte är något viktigt och stort. Men köra sin grej och vara konsekvent. Han tror på musik, lever musik. Är musik. Dessutom musik som han vill göra, inte som han tror andra vill höra.

Själv får jag ingen riktigt balans på det där. Antingen går jag i andras ledband eller så ber jag dem dra åt helvete. Hur ska jag veta vem jag är när jag inte ens vet vad jag vill?

Dessutom, ska jag luta mig mot hur andra är hela tiden och inte hur jag är? Förvirrande. Men till saken hör att på nätet finns en liten kul inspelning när karln skulle spela med sin stora idol. Chuck Berry. Som är totalt oberäknelig. Ändrar tonart lite som han vill, rytm som han vill men sen skäller på de andra att de där de som spelar fel. En av de där få gångerna Keefan behärskade, fast han egentligne är en betydligt bättre gitarrist är Chucken.

Två enorma egon. Så Keith har en pistolkula i munnen som han tuggar på för att inte fara i taket och slå sin mästare på käften.

Det är så, precis så, jag har känt i så många år.

Det är det som gör att jag känner att jag kanske kan stå ut ibland i att göra som andra vill jag ska göra. Men att göra det hela tiden? Nä tack. Jag själv gick sönder. Keith hade nog slutligen slagit Chuck på käften om han hade fortsatt samarbeta. Men han är klok nog, trots att skallen är full med kemikalier att veta att man inte gör det där med än då och då. Och ska man göra det så kan man bita i en kula. Det gjorde inte jag.

Inte undra på att jag är uttråkad. Inte undra på att jag blir deppig. Inte undra på att jag halkar varje gång jag försöker ställa mig upp. Ibland kommer jag långt, ibland några meter och ibland så ramlar jag redan på vägen upp.

Jag har inga mål med min tillvaro. Ingen anledning till att gå upp ur sängen på morgonen förutom att jag är kaffesugen eller värre, bakfull och måste upp och kräkas.

Länge, ack så länge har jag trott att mitt mål är att bli frisk och stark igen. Men det är ju bara ett delmål. För vad ska jag göra när jag är det igen? Fortsätta göra saker som jag egentligen inte vill göra? Hur jävla motiverande är det? Problemet är ju att jag är rätt säker på vad jag inte vill göra. Men har bara vaga fragment av klara tankar över vad jag vill göra.

Hela mitt liv har saker bara hänt. Helt utan planering, de ha bara skett utan att jag egentligen har reflekterat över varför jag gör som jag gör. Vården blev det för att jag skulle ha något att göra medan jag kom på vad jag vill göra. Visserligen, jag trivs med arbetet. Sjuksköterska blev jag för att jag kunde och för att visa att jag kunde och för att ta ytterligare ett steg. Men ville jag bli det egentligen? Svaret blir allt mer att, nä, det ville jag inte. Men det var den lätta vägen, något att göra medan jag kom på, just det, vad jag vill göra.

Vissa talanger inom yrket har jag. Lätt för att komma överrens med patienterna, flexibel, det spelar ingen större roll vart jag uttövar mitt yrke. Hög etisk svansföring. Men egentligen. Arbetet som så är ju mest att fylla i papper på saker som man borde göra och sedan bocka av dem en efter en. Pappren känns som det primära, inte människorna. Det gjorde att jag gick sönder av missnöje med min egna prestation och över känslan av att inte räcka till, inte göra det som jag kan utan det jag måste.

Målet att bli frisk från min panikångest är jag nästan klar med. Den liksom tynar bort, jag vet egentligen inte varför men det var väldigt länge sedan jag fick en attack nu. Det har skett glidande och nästan utan att jag märkt av det.

Speciellt deprimerad är jag inte heller. Håglös och handligsförlamad, jodå. Det är som restsymptom. Har man vant sig vid att kroppen löper amok titt som tätt så känns det som att gå på väldigt, väldigt tunn is hela tiden. Man drar sig för att utmana sig själv, av rädsla för att helt plötsligt ligga där på toaletgolvet i mörkret och försöka bara överleva medan kroppen kör sitt egna race.

En massa ångest har jag. Men det är lite mer av den där sorten som var och en har, var och en som finner sig göra saker utan att veta varför. Samma ångest som ett djur i bur får. Inget sjukligt, inget att vara rädd för. Det finns en vettig förklaring liksom, till skillnad mot panikångesten som är som ett eget väsen.

Men frågan återstår. Vad vill jag göra? Hur ska jag leva mitt liv för att inte hamna i samma sits igen efter ett tag av att anpassa sig till förbannelse till tider och göromål och uppgifter som andra bestämmer och som jag inte vill göra?

Egentligen är det lätt att säga vad jag vill. Men jag vågar inte riktigt spänna bågen så hårt. För även om jag skrävlar och skryter ibland så är det mest för att skydda mig själv mot att andra berättar för mig precis det jag är rädd för att de ska säga.

Så nästa delmål måste allså vara att våga sätta upp slutmålet. Våga stå för hur jag vill leva mitt liv. För jag pallar fan inte tanken på att återgå till min lilla bur igen. Sitta på oerhört trista möten med människor som tycker om att sitta på möten. Känna hur hela kroppen skriker åt mig att ställa mig upp och bara gå, bar gå och inte titta bakåt.

För den där dagen i november 2004, när jag äntligen gick, bara gick och tänkte att "jag tänker inte gå tillbaka" var en sådan enorm lättnad. Det var som om tusen gånger tusen ton lyftes från mig.

Den där vikten vill jag inte ha tillbaka. För det har tagit så mycke kraft, kostat så mycket för mig personligen, min familj och de få vänner jag haft att lära mig gå igen. Allt från perioden av total letargi, när jag låg i sängen och bara tittade på tv, drack öl och gick i morgonrock, perioden som inneboende på kära mors bäddsoffa. Perioden när jag flyttade hit och satt och tittade på väggarna i ett helt år. Det är bara ett år sedan jag helt plötsligt fann att jag hade vilat nog, att jag faktiskt orkade duscha varje dag, att jag faktiskt ville något med livet igen förutom att bara finnas till.

Varför det blev så vet jag inte. Det var efter en period av kroppsliga besvär som jag kände att knoppen och själen fått kraft igen. Sen gick det väl lite för fort kanske, jag sprang innnan jag kunde gå. Men jag är på gång.

Men. Vad ska jag då göra med den nya kraften?

Jag vet vad jag vill. Men inte om jag vågar. Fast å andra sidan. Vad har jag att förlora?

Fasen och tusan och eländes elände vad jag är uttråkad. Givetvis har jag sökt bota tristessen med promenad med hunden, jag blev bara ännu surare. Dricka kaffe, jag fick hjärtklappning. Sova, är givetvis inte det allra minsta trött. Spela gitarr och för tusende gången upptäckt att jag suger på det.

Lyssna på musik men då blev det Johnny Cashs senaste och det blev man ju fan inte glad över. Håhåjaja. Ciggen smakar inte, spagettin som jag värmde var sliskig och vädret är trist. Dessutom har jag ont i magen och ryggen och huvudet och funderar på saker som varför jag inte kan gå på händer. Golvet är obeskriviligt smutsigt och fullt med sand efter hunden, jag orkar inte dammsuga.

Tvättkorgen är full. Kattlådan behöver tömmas. Naglarna växer snett och dessutom så kanske det inte blir jul i år. Känns det som i alla fall.

Sovit dåligt har jag gjort med.

Nu kommer jag inte på mer tråkiga, trista och eländiga saker. För tillfället. Men låt mig bara fundera en stund till så kan jag nog banne mig rada upp dem igen.

Söndagsångest helt enkelt, söndagsångest efter en särdeles tråkig helg.

Men det blir ju alltid bättre. Det vet man ju.

Jag tänker mig att jag ska göra något viktigt. Men kan fasen inte komma på vad det skulle vara. Så jag skrotar väl runt lite till då.

Man funderar en hel del när man dammsuger. Fel, jag tänker en hel del när jag dammsuger. Man har liksom inget val för lyssna till musik gör sig ju inte och att lyssna på dammsugaren blir man väl knäppa av tror jag. Destutom får man alltid vara för sig själv när man går där och drar munstycket över golv och mattor. Djuren är inte så kärvänliga då. Mest vill de bara bort och ifrån och längre ifrån.

EN sak jag kom på där jag gick och stretade var en anledning till att jag har så förbannat svårt att be om hjälp, vad det än gäller. Det beror helt enkelt på att jag knappt alls kan säga nej när någon annan ber mig om hjälp. Så jag misstänker alltid att den jag ber om hjälp liksom jag tänker "faaaaaaan". Men så är det nog inte. Kanske.

En annan sak jag kom på var att det är märkligt hur väl man känner på sig att dammsugarpåsen är full. Det är nog inte ljudet man går på. Inte heller att det sugs sämre. Man bara vet. Det finns en massa saker man bara vet. Utan att veta varför. Tyst kunskap tror jag beskrivningen är. Som att man liksom bara känner på sig när det är dags att bromsa när det slår om till rött och man sitter där i bilen. Man vet hur hårt och när man ska börja för att inte studsa rakt in i röven på bilen framför.

Eller som att man känner på sig att barnen inte mår bra, fast de betygar tvärtom. Eller när man nästan på sekunden kan avgöra när damen man lever med tänker säga upp bekantskapen. Små små tecken som man tolkar inuitivt. Rät dumma exempel jag drar upp nu märker jag, men det var en rätt trivial tanke med. En dammsugartanke.

Just nu känner jag på mig att hunden vill ut igen. Inte för att hon gör annat än ligger på golvet utslagen som en liten minihäst. Men jag misstänker att hon vill det. Katten däremot vill få tillbaka sin lägenhet en stund. Få spankulera utan att en glad leklysten hund dyker på.

Själv så är jag sugen på något att äta. Känner jag på mig. Men det får nog vänta.

Fan min balkong är helt felplacerad. Vem vill ha en balkong i norrläge? Snön smälter aldrig, det är solsken typ tre sekunder per dygn och dessutom så känns mig balkong på något sätt vinglig, uppflugen på fasaden som en enorm bur.

Nä. Det får bli att mumma sig lite, för nu luktar jag nog skumt. Duscha gör jag efter jag varit ute. Jag ska ändå inte luktas på.

Du ser. Tankar som finns i skallen är nästan totalt utan logik. De bara poppar upp, som små vänner som bara dyker upp och sedan går igen.

Konstigt.

Förresten så måste jag ställa tillbaka dammsugaren igen.

Saker och ting är inte statika. De är plastiska och det är väl tur det. Men det är lätt att glömma bort det. Att tro att ingen förändring finns, att allt kommer vara precis om det är just nu. Man kommer tjäna lika mycket. Eller lite. Sen vem man tjänar är ju upp till en själv. Säger de. Fast det är väl kanske inte heller helt sant. Att ta egna totalt oberoende beslut är fan det svåraste man kan ägna sig åt. Att koppla bort sina förförståelser, lärda värderingar och samhällets oskrivna lagar.

Säger mamma och pappa att invandrare är någon som är dåligt så färgas man av det. Antingen håller man med för så har man fått lära sig. Eller så revolterar man och tycker tvärt om. Men då kommer ju frågan, vad tycke man egentligen om frågan. Själv? Tänka fritt är oerhört svårt. Alla som nu tänker nazism tänker på något ytterst obehagligt. För vi har lärt oss att det ska vara så. Men att vara tysk 1935 innebar ju till största del att man tyckte att nazismen var det bästa som kommit sedan syret. Ändå har ju egentligen inte nazismen som sådan ändrat sig ett skvatt under den tiden. Segraren skriver alltid historian.

Nu är det ju, tycker jag, oerhört skönt att det anses som något dåligt att vara nazist. Men tanken på vad som hänt om de hade vunnit kriget finns där. Hade jag tyckt det då med eller hade jag anset att det är oerhört skönt att en ras leder och missleder de andra? För jag är ju av "rätt" ras, "rätt" religion och i "rätt" land. Tänk, du fasansfulla tanke, om jag hade sett på gamla gubben Hitler som en stor ledare? Som en del ryssar ser på Stalin, trots att den gubben var minst lika ond. Men så vann han också kriget.

Jag försöker verkligen tänka fritt. Att bilda min egna åsikt kring allt. Precis allt. Det har jag gjort sedan jag var liten och kom på att Elvis var det bästa jag visste när alla andra lyssnade till fasansfulla Noice eller Gyllene tider. Men är det så att jag kom fram till det på egen hand eller var det min moders spelande av skivorna som påverkade mig? Eller var det bara så att jag upptäckte honom på det sättet? Fan vet.

Sen gäller det dessutom att leva efter sin övertygelse. Inte fastna i att det man tycker är det enda rätta utan hela tiden hålla saker öppna. Men ändå inte vända kappan efter vinden.

Fasen vad knepigt det är att tänka.

Rusig av livet. Sprudlande glädje, smittande känslor och vibrerar loss kylan i tillvaron. Natten är kall men dagarna i solen är skinande och vackra och oändligt varma.

Dagen började som så många dagar förr. Jag vaknade. Abruppt, på samma gång som jag fann att jag levde var jag uppe och rökade. Jag gillar att vara trött på morgonen, för det är nästan enda gången på dygnet jag finner frid i mig. Men idag var det försent redan när jag kände det första hjärtlaget.

Röka, dricka kaffe, läsa tidningen, försöka att tänka på något annat än det som fanns i mig. Det kunde fortsatt så. Det brukar ha fortsatt så. Men nu har jag Kita, hunden. Hon tillåter mig inte att sitta inne och titta ut. Hon måste ut och jag får följa med. Som tur är.

För där ute fann jag värme, sol, det lyckliga ljudet av vatten som droppar och porlar bort vintern. Snö som smälter, en mild bris. Fåglar som sjunger. Bilar som glider förbi och man ser att de är nytvättade och känner doften av Turtle vax. Jag ville inte in. Jag ville aldrig mer in. Någonsin. Vi gick runt kvarteret, Kita har funnit min takt, går precis som jag önkar att hon ska gå.

Sen satte vi oss vid södergaveln på huset, på en torr och ren bänk. Solen sken, fortfaraden. Ett moln på hela himlen. Små ynka grästuvor stretade sig upp ur vintersömnen, trotsade sitt snötäcke. Vindstilla. Det var då jag återigen fann att livet är älskvärt och vill mig väl. Livet älskar mig och jag älskar livet och lyckliga må vi leva till tidernas slut.

Väl inne tog jag en kopp kaffe till, den smakade inte alls som den första. Det jag tog innan jag gick ut. Den här, nya koppen, smakade chocklad, honung, totalt utan bitterhet. Bara vederkvickande och välgörande. Ett gott gift.

Nu ska jag dammsuga, städa. Fort, fort så att vi kan gå ut igen med ännu mer frid i sinnena.

Livets prendelrörelse är inte så fel när jag tänker på saken. Ständig lycka vore nog outhärdlig precis som ständig olycka. Tiden bär på alla känslor, var och en utportionerad just för den sekund den är tillägnad. Kanske gråter jag till kvällen. Kanske hatar jag allt och alla. Igen. Kanske föraktar jag mig själv. Igen. Kanske skrattar jag eller så sover jag eller bara finns till. Men just nu, precis just nu, i varje andetag så är jag förbannat glad över att jag vaknade i morse.

Jag reder inte riktigt. Som sås som skär sig. En skugga bort. Men hur ska man se en skugga när solen skiner rakt in i ögonen? Så många kvinnor, så lite tid. Så lite orka och så många kvinnor. Så lite tid och så många som vill mig en smula illa. Förutom jag själv.

Hon undrade om jag hade känslor kvar. Om jag ville ha henne. Sedan blev hon sur när jag inte svarade. Som kvinnor plägar göra. Vi pratade om inget alls men helt plötsligt pratade vi om oss. Som en sak som om det vore bland andra.

Jag kom efter honom. Stod ut med de dolda smsn. Låtsades att han var död och begraven. Sedan bad hon mig gå hem. Så jag satt i en busskur en hel natt och huttrade.

Sedan fann de sig igen. De där två, hon och han som inte fanns. Efter det fann de sig själva vara förlorade.

Så nu undrar hon om jag har känslor kvar. Vad ska jag svara på det?

Hur ska man bli överrans med sig själv? Att inse att allt man kritiserar utgår från det man själv avskyr hos sig själv? Att alla goda råd man ger, i all välmening, är som att tömma en kall spann vatten i huvudet för den man ger dem till?

Jag som bara vill vara glad och egensinig och  vacker och klok är mest sur och allmänsinnig och jävligt elak. Min dröm om svärtade ögon blir en sanning om en svärtad själ(v).

Det är nog dags att sluta hyckla. För någon. Jag vill nog hålla på ett tag till.

Jag har blivit helt galen i en enda låt. En enda melodi som står på repeat och som jag nog tror jag kan tillbringa resten av livet med. Jag vill gifta mig med den låten, skaffa små barn och ett hus på landet och ta med hunden opch katten och titta på tv med den där låten. Jag lovar att aldrig vara otrogen (nån gång ska man prova det med), att alltid komma ihåg dens födelsedag och köpa de allra vackraste blommor varje dag. Strö rosor på sovrumsgolvet och tända ljus. Testamentera alla mina skulder till den och därefter leva lycklig alla dagar.

Det sker sällan att jag fastnar för en låt på det sättet. Som alltid när jag sover så har jag musik på. Det är enda sättet för mig att sova på. Annars ligger jag bara och lyssnar på mig själv och som även du vet är det högst tröttsamt även i små portioner. Men när jag låg där och sov så vaknade jag. Av just den låten. Fattade inte vad det var som var så bra men sen förstod jag. Den är ytterst poppig, fast rå, så rå, och den är helt otroligt svår att förstå sig på. Det bara går inte. Texen går mig för en gångs skull rätt förbi. Men ljudet. Jag får den inte ur skallen. Den är som att sitta på en liten båt i havet och veta att världen är trygg, känna att vågorna bär en upp och sedan ned och återigen upp.

Den gör mig lycklig för att jag vet helt plötsligt att musik är så bra som jag alltid trott det är.

Som alla gissat så är det Stones jag pratar om. För jag har ju läst en biografi om Keith Richards och då är det bara Stones som gäller. Men jag har alltid gillat dem. Sedan jag satt i mitt pojkrum och slog på mig första gitarr, drack en stulen folköl och rökte en stulen cigg. 1981 eller något sådan.

Men jag har avfärdat dem, allt de gjort efter 1974. Men så fann jag den här låten på den allra senaste skivan. 2005. Ett gäng gubbar. Men herregud vad det liksom... svänger? Den går mig inte ur skallen. Det gör att jag vill spela gitarr och sjunga och bara vara lycklig.

Så klart finns den inte på DinTub. Men lita på mig att den är bra :-)

Jag är så satans ostabil just nu. Ena stunden är jag jublande glad över solen, andra stunden gråter jag över att jag har så mycket att ta tag i. Jag måste fortsätta rekontruera mig. Hitta mig själv i alla revolt och kärlek till livet. Jag måste lära mig att tvivla på mina åsikter. För jag vill bli som någon som jag själv kan tänka mig att umgås med. Just nu så undviker jag det i största mån. Det är ibland jag möter mig själv i köket och vi morsar på varandra och känner nog båda två att vi redan i det lilla går varandra på nerverna.

Jag är en trevlig samling killar. Snäll och oändligt elak. Tålmodig och med världens absolut kortaste stubin. Säker på allt men osäker på ännu mer. Kommer ihåg varje sekund av mitt liv men glömmer alla minnen så fort de uppstår. Du vet, man står i köket och undrar vad fan man skulle dit in att göra. Eller man lägger sig och upptäcker att man glömt att sängen står i andra rummet.

Just nu så är det mycket blues för mig. Alltså, äkta blues. Deltarytmer. Det är så att jag kan känna doften av Mississippifloden om jag tänker på det. I samma sekund som jag tänker att jag ska gå ut så tänker jag att jag ska stanna inne. Moderat socialist.

Vad har jag egentligen för mål i livet? Jag vet att jag inte vill jobba 40 timmar i veckan igen. Eller, jag arbetar gärna 1000 timmar i veckan. Men inte sitta instängd i ett veckoschema. En fri själ dör i en fängslad kropp. Men hur i hela fridens namn ska jag då försörja mig? För jag vill inte vara i det här läget heller. Inte för att det egentligen stör mig, men för att det stör andra så förbannat.

Jag kan skrika och be alla dra åt helvete, jag kan obstruera in i helvetet och tillbaka. Men det bästa vore väl att tala med stilla röst och vara säker på att andra lyssnar? Allså, känna sig säker på det. Pondus.

Nä. Detta leder ingenstans. Dags att röka en cigarett, kanske titta ut genom fönstret. Troligen ge mig ut. Allra troligast släppa känslan av att vara totalt jävla värdelös och mest ivägen. Självkänsla är inte mitt starka kort precis. Prålig som en tupp men tänker som en mask.


Vad som fick mig att börja gråta?

Jag var hos min terapeut idag. För första gången sedan.. evigheter? En ny dam. Ytterst rak och klar och med skinande tänder. Själv skämdes jag som en hund som vet om sig att den ätit upp husses favorittofflor. För jag vet inte vad det är som gör att jag gömmer mig för världen ibland.

Men vi pratade lite om vad fan jag vill med livet. Så passande just när jag själv kommit på att det är det som är det viktiga, inte vad andra tycker jag ska vilja. Mitt missbruk. Den oerhört bristande impulskontroll jag har som ställer till det hela tiden. Den som gör att jag inte kan motstå varje sak som lockar mig. Den som gör att jag kommer hem och upptäcker att jag köpt en soffa som jag sedan aldrig hämtar. Den som får mig att säga precis allt som jag tänker, nästan innan jag tänkt det.

Efter det så gick jag en stund i solen i staden och mådde rätt tjyvtjockt faktiskt. Som om livet har hunnit i kapp mig. Igen. Men det lossnade och nu känner jag att, fan, jag är på gång liksom. Mina goda sidor får jag vårda och de dåliga får jag ta tag i. Men bara för att jag själv vill.

Jag hann med en tur till en ekonomisk rådgivare med, innan jag åkte hem. Hon tittade på min ekonomi, en gång, två gånger och sade sedan att: men så kan du inte ha det. Kanske kan jag inte det. Jag har inte riktigt tänkt på det för det går ju månad efter månad. Men nog kostar det att vara sjuk. Även fast människor tycks tro att man skär guld med täljkniv. Och inte blir jag ett enda friskare eller mer motiverad till att återgå till arbete trots det. Märkligt va?

Nä. Nu ska jag ut i solen men hunden. Njuta av livet, precis som det ser ut precis just i precis den här sekunden och alla följande.

Du måste förstå att vi ska sova nu. Vila. en stund. Bara en bra Stund. Just så att vi är redo att vakna är världen skalar av allt som inte finns. Sova. Visst vill du? Även faST DU  nyss vaknat?

Hur lever människor egentligen? Jag vet inte. Jag har försökt kopiera men det gjorde bara att det brann i mig. Jag vill inte brinna. Jag vill glöda. En jämn värme som ger andra tröst och mig själv nog bränsle att ta hand om det som jag bryr mig om. För när jag säger att orden är allt ljuger jag så klart. Herregud. Jag är mytoman, de måste du förstå.

Tiden på jorden är så begränsad. Förstår du det? Ena stunden sitter man med en öl i handen, andra är man försvunnen och det enda spåret om tusen år är den där jävla ölen vars burk knappt är skavd i kanten.

Så jag skränar. Förr var det genom att bedyra genom att jag inte brydde mig om något. Nu genom att bedyra att jag  bryr mig om allt. De stackaras kvinnorna i asien. Eller i staden Sjöbo. Eller om vattnet där du pinkar. Eller om att dina skor är en förbannelse. För de är det ärligt talat.

Vem fan bestämde att just skor ska vara utlämnade från resten av klädseln? BaRa UnDrAra+

Fast vem bryr sig om mig?

Jag?

Det räcker.

För mig.

Varje dag man lever är ett steg framåt. Visserligen mot döden men från början. Idag är jag mätt. På att slåss mot väderkvarnar. Framför allt mot att finna att den största väderkvarnen, Sir Wantsallot är mig. Själv. Lika fel som när andra försöker kämpa mot döden kämpar jag mot livet.

Min son, alltid den där största kopian av mig som är allt jag är men så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle drömma om att läsa om i en tidning påminnde mig om en sak. Kära Alex. Du är bättre än oss. Du är stark och kräver inget men får allt. Och får du inte det så ska du fan kunna lita på att jag och Big D tar hand om det :-)

Men även när allt är svårt så är allt lätt. Om man bara slutar be om ursäkt för den man är. Det var precis det jag glömt. The importance of being Idle.

Jag vet inte. Något har lossnat. Jag är trött på att inte få vara mig själv. Fel. Att inte visa vem jag är. Att andra ska säga åt mig vilken färg jag ska älska, vilken doft jag tycker om, vilket väderstreck jag ska runka åt.

Färger finns det gott om. Just nu är färgen som sägs leda till lycka röd och alla säger åt mig att bara för att jag älskar blått kan jag inte vara lycklig? Men, ärligt talat, har du själv kännt efter vilken färg du tycker om eller går du bara på det som sägs?

I mitt liv finns alla färger. Alla dofter och tala fan inte en enda gång om för mig vad jag blir lycklig av. Jag har älskat grått och dyrkat doften av svett bara för att det sades vara det som gjorde mig hel. Hela den tiden försvann det som var jag, vittrade sönder, föll itu. NEJ; jag tänker inte börja springa, NEJ jag tänker inte sluta röka; NEJ jag tänker inte sluta dricka, NEJ jag tänker inte spara på spark(K)onto. NEJ jag vill inte göra det där. Och om jag vill det så gör jag det när JAG vill.

Är vi klara över det där?

Vad är det som drar mig mot det smutsiga, oregelbundna, fula och skeva? Varför hatar jag en vit tandrad lika mycket som alla ismer? Lägg märke till att jag inte tycker illa om regelbundna tänder. Men de där vita, pärlemo... fel, kritvita tänderna som faktiskt alltid ser ut som en lösgom. Personen bakom dem kanske lider av sitt liv och tror att den blir gladare över blekvita tänder. Själv önskar jag mig jämna tankar.

Men jag drivs mot en undergång som jag inte kan föreställa mig eftersom jag inte kan vara komformativ. Finns det ett gift, låt mig bara överleva det, för att kunna visa de som slutat röka, slutat äta, slutat vila, slutat tänka att allt det där går att göra.

Så klart har jag fel. JAG VET. Man ändå. Varje gång jag tänker en nykter tanke slår jag den ifrån mig. Den är för enkel. För lätt. För lätt och nu pratar vi vikt.

När andra går genom eld och vatten för att lida tar jag båten över i brandsäkra kläder och landar ändå i skiten. Det redan från början omättliga behovet av att förstöra mig själv tycks växa lite för varje år. Så pubertalt, så omoget. Fast det är väl samma sak när jag tänker på saken.

Folk, människor, som vittrat och gått sönder fascinerar mig. Elvis, Morrisson, Lemmy, ja ni vet alla de där snygga vraken. Eller överlevarna som Keith, Sinatra, Dylan. Jag kväljs över min önskan över att vara något liknande. Charles Bucowski. Förresten, när Keef dör kommer jag fan gråta i 10 gånger 10 dagar.

Kanske skulle jag må bättre om jag slapp allt det där. Eller sämre. För jag vill inte vara komfortabel i mig själv. Det gör mig illa till mods. Att trivas är som en allergi för mig. För varje år kommer jag närmare min egna kärna och finner att den är rutten och den söta doften lockar mig. Att be alla dra åt helvete. Tyck som jag eller tig.

Men det där är bara tankar och önskningar. Jag vill inte vara osäker på om jag dör i morgon. Jag vill vara säker på att jag överlever alla dagar utom min dödsdag.

Så jag gör vad jag kan för att finna en mening med allt. Min mening är ord. Det må låta banalt. Kanske till och med trivialt. Men det är något jag vill vara.

Jag vill nog inte egentligen återgå till att vara sjuksköterka. Men det måste jag. För att få någon jävla ordning på min ekonomi. Som det är nu så slänger jag varje räkning förutom hyran och mobilen/internet. Allt annat kan fara och flyga.

Men det är väl så man lever i min tillvaro. Jag har slutat bry mig om futtiga saker som att saker kostar. jag vill bara skriva, älska, och finnas. Gå ut med min hund, sova med min katt, få små tillfällen med mina barn och min mor. Knulla är kul men inget krav.

På många, många sätt har jag det tusan så mycket bättre än de flesta. Så länge jag håller demonerna i mig i schack. Det kostar på att hålla fred gudvet. Men jag kostar på mig att göra det. Det är det enda jag kostar på mig.

Obegränsat med musik, cigg, kaffe, tilgång till alkohol, tillgång till min själv.

Resten av allt det som alla andra säger sig vill ha? Det faller inte för mig. Jag faller inte för det. Ingen faller förutom bilan mot min nacke.

Jag ska aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer smaka på köttfärsen innan jag steker den. ALDRIG mer.

Tror jag.

Men å andra sidan så säger jag ju alltid att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska dricka, eller bli kär, eller röka, eller gå upp i vikt, eller dricka kaffe när jag är orolig, eller bli sur utan anledning, eller åka buss eller vad som helst egentligen av allt det jag gör som jag ångrar.

Vi får se.

Men just nu kan jag inte äta nått så det går väl på ett ut.

SOL: SOL: SOL! Ge mig sol för helvete. Jag skiter om det är varmt eller kallt, bara det är ljust och alla färger lyser klara och med lyster. Jag fryser in i själen inte av kylan med av bristen på substans i allt de där grå och trista. Svettiga händer och skakande lemmar. Känslan av att önska sig sitta i en bastu och bara bli alldeles för varm.

För några dagar sedan stod jag i den där gläntan i skogen och önskade att livet aldrig tar slut. Nu är nog den gläntan lite trist som förra veckans pölsa. Som allt annat i världen när solen inte tar över och brakar in i livet. Jag är visst oerhört beroende av ljus. Mörker gör mig dyster och får mig att må både fysiskt och psykiskt dåligt.

Så idag blir nog fan ingen toppdag att komma ihåg när man ligger sin ålderdomsbädd och försöker komma ihåg hur man kom dit från barndomen. Men jag måste lära mig att inget är för evigt. I morgon, eller kanske redan om en timma kommer jag må toppen igen.

Man är sällan så liten och ynklig som när magar krånglar. När dessutom hundens magbesvär sammanfaller med de egna blir man dessutom en smula osäker. "Vågar jag gå ut med jycken nu? Fan jag måste nog. Hinner jag?"

Alltså, jag vet, det här kanske är lite för magstarkt för de flesta (hihihi, magstarkt, fattar ni?) men eftersom jag häller ut min själ här så kan jag lika gärna hälla ut.... eller, nä, alltså, inte så. Men ni fattar.

Fördelen med krasslig mage är att man glömmer allt annat lidande. Det är som alla själsiga och kroppsliga skavanker och problem och lidanden ställs i skuggan av magen. Skit samma att man har huvudvärk, att man mår dåligt och är ledsen. Man har ont i magen och det räcker. Mer än nog.

Nackdelen är att man sedan mår så kass av magontet att alla andra smärtor flyter upp som korkar i septitanken.

Nä, det värsta är nog över. Tror jag.

För jag har ju suttit här och lallat ett bra tag nu. Visserligen har jag suttit mest hela natten. Men inte här :-)

Min alldeles egna och självförvärvade dumhet slår mig dagligen med enorm häpnad.

Tips till er alla som är liksom jag och inte tänker före, drick inte kaffe när magen är i "olag". Mycket dumt kan jag berätta, vilket jag så gärna gör så slipper ni Googla på det.

Resultatet blir nog att jag får köpa bomull om jag någonsing vill sitta igen. Jo, jag vet, nu berättar jag mer än de allra flesta vill veta.

Men jag bjuder på det.

Sorry, måste gå. Har saker att göra.

Det kvarstår även fast det flyr mig. Känslan av att vädret tagit över mig, kidnappat min själ. Grått och så ofantligt tråkigt att klockorna stannar. För att allt ska vara lite värre än det egentligen är så har jag nog ätit något olämpligt eftersom natten har varit full av göromål i det lilla rum där jag även borstar tänderna och duschar.

Det är lätt att vakna en sådan dag. Lätt att vakna men så oerhört svårt att vilja vara vaken mer. Som alltid när livet känns trist och enehanda och färgängligt så flyr jag till tanken på att somna. Sova. Drömma och kanske vakna upp och vara en ny, bättre, vackrare människa. Men jag ska väl hålla mig vaken. Tror jag.

Kanske borde jag göra något som förbättrar läget men jag vet fan inte vad det skulle vara? Ställa mig på händerna och skrika om vackrare dagar? Bada i mina egna tankar och tvätta mig med minnen från förr?

Det får väl bli som det brukar. Kaffe, cigg, en promenad med hunden. Hitta någon bok att läsa. Lura mig själv till förlåtelse. Tröttheten river i mig men hindrar mig inte från att önska att jag inte hade ont i magen, att jag ska hitta kärleken under sängen och att röka för mycket.

Fan, jag skulle verkligen behöva lite sol nu.

Jag har alltid läst. Även innan jag kunde läsa lekte jag att jag kunde läsa. Leken blev allvar den dag jag fann att jag kunde. Läsa. Sedan dess har det varit en lek på trosor. Allt som faller mig in vill jag faller in i mig.

Många har inspirerat mig. Många har obstruerat mig och en del har jag helt enkelt glömt.

Men det finns en, en enda text som gjorde att jag förstod att även jag kan skriva. Inte kan som i kan utan kan som i KAN. En text som gjorde att jag förstod att man inte behöver skriva rakt upp och ner. Att orden som faller in är de rätta. Det är de som inte faller in som är fel.

Vilken text var det då? Den som gjorde att jag visste att mina tankar inte var konstiga eller att jag var den enda i hela världen som tänkte bak och dit.

Låt mig presentera:

No Flies On Frank

Jag vaknade den där morgonen. Inte för att jag ville eller för att jag sovit klart. Men för att ormarna hade trasslat in sig bland alla mina ben och hotade med att vräka oss.

Du ser, det gör inte ont att leva. Det bara känns så. Saker som flimmrar är bara bilder som går lite för fort. Det är inte fel på bilderna. Det är fel på annat. Kanske ormarna?

Ta på sig klädedräkt. Ta på sig ansikte. Ta på sig humör. Ta av sig könsdriften och lägga den i en låda under sängen. För att njuta av när ingen ser. Men ingen är inte här.

Sen levde jag en stund. Dog frammåt eftermiddagen men återuppstod i tredje varvet. Hästarna som sprang piskades men jag vispade grädde till tårtan till kalaset för min återkomst.

Kvällen föll. I väntan på ambulansen sjöng vi en låt. Låt det gå väl för kvällen som föll så hårt och gjorde så illa. Sig.

Natten kom och återkom igen. Efter det?

Inte vet jag.

Det känns så underbart när jag helt plötsligt finner att jag inte har något att berätta. Inget att säga, inget att skriva, inget som måste ut. Jag är nästan där nu. Men först måste jag ju berätta att jag är där. Eller död? Nä, då blir jag nog satans notarie. Eller om jag kanske bara skriver saker som brinner upp hela tiden. Inte vet jag. Än.

En person sade en gång till mig att jag "mässar" när jag pratar. Det gör jag nog. En del, en hel del förresten, av de kvinnor som haft mig har sagt åt mig att jag tar över, trycker ner. Men det vill jag ju inte. Men så länge ingen säger emot mig har jag ju alltid rätt. I min lilla värld så har jag alltid och oundvikligt rätt sålänge ingen kan bemöta mig och trycka tillbaka. En vän, som inte längre än en vän sade åt mig att mina ord är mitt vapen. Så sant så sant.

Jag, jag, jag, jag. Det här är min blogg men ändå, till och med jag själv blir trött på mig ibland. Så vilar jag. Från mig själv. Fyller mig med berusningens lättnad och somnar någonstans. Lite vart som helst. Bara för att visa mig själv att jag kan tiga ihjäl mig själv.

Att skriva är ett sätt för mig att tysta rösten i skallen. För jag har en sådan. En som aldrig är tyst. Nej, jag är absolut inte psykotiskt. Den bestämmer inte åt mig, den bara rådgiver. Men den är aldrig tyst. Jag kan inte somna genom att blunda och se diffusa bilder bakom ögonlocken. Jag måste tala mig själv till sömn. Låta hjärnan löpa amok och berätta en historia. Det är en av anledningarna till att jag kan vara vaken i fyra-fem-sju dygn utan att sova. För det är svårt att hitta sagan.

Men det är bättre nu. Jag håller det i schack genom att skriva. Hälla ut det som plågar mig. Öppna en mental ven, låta språket flöda ut tills det är tomt i tanken.

Har du avgiftats någon gång? Nä, inte detox med örter och théer eller stoppa upp en slang i röven för att bli av med inbillade metaller. Utan riktigt avgiftats från ett äkta gift. Som nikotin, heroin, alkohol, ja fan även kaffe.

De säger, de som säger sig veta, att nikotin är det vidrigaste. Men jag tror det mest beror på att det inte riktigt har samma motivationsgrad som att avgiftas från heroin eller alkohol eller amfetamin eller benzo. Det känns jävligare eftersom man helt enkelt inte är säker på att det är rätt val.

Själv har jag "blivit" avgiftad en gång. På psyk. Inlåst. Utan chans att gå ut. Nedsövd. Det var det jävligaste jag varit med om. Kramper, blodtryck som gick genom taket, en puls på 200, ränneskita, spyor, dödskänsla och en överväldigande känsla av att hela tiden falla genom en rymd som fick mig att be om en skärm för fönstret. Så att jag inte skulle ramla ut.

Sen har jag avgiftat mig själv ett antal gånger. Legat ihopkrupen i sängen, hållt hårt i madrassen, svettats, försökt att inte tänka på anfallen av kramp. Försökt att glömma att hela kroppen skrek efter bara en enda öl. En enda lättöl i alla fall. Vad som helst. Törstig till döden, poppat vitamintabletter som om det vore godis. Men det har varit bättre än de där dygnen på psyk. Jag har inte behövt överlämna mig till någons händer.

Så varför trycker man i sig alkohol efter en sådan händelse? Gång på gång dessutom.

För man mår ju så bra efter en vecka. Så bra så bra. Feeling great. Men efter två veckor så pockar det på. "bara en", vad det nu är en är.

För trots att jag var mer eller mindre nedsövd på psyk så hatar jag att vara beroende. Smaka på den. För nu pratar jag om någon annan. Människa alltså. Alkoholen är ju inte någon annan. Fan, jag älskar att vara full. Älskar det. Frid i sinne, prata med alla, dansa fult. Första dagen. Andra börjar hjärtat slå hårt även om man är full och tredje dagen slår det för fullt fast man är full som gatan. Så full men det syns inte och det enda man tänker på är att bli fullare. Så gränsen mellan att man är vaken och däckad suddas ut. Vakna panikslagen, leva panikslagen, sova panikslagen. Allt handlar om lite mer. Bara lite mer. Lite mer eller ska det vara lite mer ändå? Kanske mest? Jo tack. Mer än mest. Precis lagom till att jag svimmar och vaknar i hallen och inte vet i vilken värld man befinner sig i.

Kolla världen, pejla in dag, kolla efter blodspår på kroppen, i lägenheten. Fundera på vilken lägenhet man är i. Känna igen sitt kök och krypa in på toaletten. Med en öl i handen dricker man och kräks och dricker och kräks. Kräks och dricker och dricker och kräks.

Funderar på när allt ska ta slut. Om man ska dö nu? Var detta priset för att döva ångesten? Att få ångesten och hans kusiner och bröder och morsa och farsa och hela grannskap istället? Hade det inte räckt med ångesten?

Så jag håller mig nykter. Ibland. Men jag tänker inte avgifta mig så många gånger till.

Tror jag.

Det ligger en enorm lättnad i att veta varifrån man kommer från. Känna sina föräldrar med både brister och rätt. Pussat på sin mormor och veta vart ens farfar ligger begravd. Har jag förstått genom att prata med människor som lider livet igenom att vara rotlösa. Jag har mina rötter även om just den gren som är jag växer långt upp i luften och är tunn och ensam.

Jag behöver inte undra vart mina talanger och mina fel kommer från. Jag behöver inte fundera på vems näsa eller mun eller röst eller hals eller kropp jag har ärvt. Jag har träffat dem alla. Växt upp med dem, sett dem på kort eller pratat med dem. Jag vet från vilket håll min humor (i verkliga livet, inte här) kommer från. Vart min rädsla för olika ting stammar.

Det är en trygghet att aldrig vara ensam när man riktigt tänker på saken. När jag lekt släktforskare på fars sida fann jag soldater från Molla och fabriksarbetare från Kinnarumma. Längre har jag inte kommit än men jag söker. Längre fram i den grenen fanns egna företagare, säljare, revisorer och alkisar. På min andra gren känner jag inget större behov av att söka så mycket. De finns där, de jag behöver. Alla som jag delar minnen och blod med.

Den stam som är jag har utskott i form av tre barn. Även de har andra stammar att luta sig mot. Det är underbart. Låt mig säga som så att risken för inavel är totalt på noll. Vi är som huskatter. Utan bestämd ras men underbara ändå. Inget att ställa ut kanske men vi ställer oss själva på scen.

En del är döda, rätt många faktiskt. Men vi som lever är allt jag har i livet. När jag drömmer så drömmer jag alltid om någon av alla de där som är utspridda i världen från Borås till Trollhättan till Australien till Danmark till Ryssland till Finland till Estland till Stockholm till England till mig.

Livet är lätt när man vet varifrån rötterna kommer. När de är stadigt förankrade och till er som inte har allt det som är mig givet skänker jag en tanke. Mer kan jag inte göra.

Verkar inte uttrycket "behandla andra såsom du själv vill bemött" halta lite? Ska man inte behandla andra såsom DE vill bli bemötta?

Bara funderar.

Känns lite som om jag kan känna igen mig i detta på ett obehagligt sätt. Men så kommer jag på att det är min rätt att vara överlägsen.

Jag har två val. Eller, såklart har jag miljarder varje sekund. Men just nu så gäller två saker. Antingen falla och landa och bara låta känslorna ta över. Eller att ta mig i kragen. Men att ta sig i kragen betyder allt som oftast att man stuvar undan känslorna och kör på och sen ligger man där ändå men har dessutom fallit hårt.

Jag är helt klart skadad av alla de där åren när jag bara låtsades leva förutom när jag låg i min säng och kved och vred på mig, svettades och varje sekund var en livstid. Jag förnekande mig själv så länge att jag inte längre vet vad som är bra för mig.

Åren har varit fula och skeva på var sitt sätt. Först när jag inte tillät mig och sedan när jag lät hela världen ta över mig. Våldtagen rakt upp i mumundalen av världen gång på gång. Låg som ett kolli på en säng och tittade på tv, sov, söp och svettades och grät och skrek och vrålade och dövade allt som inte fanns. Älskade så hårt en chimär i form av en kvinna som bara låtsades gilla mina alla sidor.

Nu har jag upplevt balans men jag vet inte riktigt ännu hur jag gör när jag är i balans. Det är fortfarande en pendelrörelse. Bara i mitten vilar jag, resten av tiden är jag på väg upp eller ner. Det finns en anledning till att klockor inte går av sig självt utan behöver extra energi i form av ett batteri eller en åtdragen fjäder.

I mitt hem råder perfekt harmoni om man räknar allt utom mig. Katten och hunden har funnit varandras roller och sover strax bredvid varandra. Mina gitarrer är stämda. Mina barn och mina föräldrar tittar ner på mig från hyllor och väggar. Dammet ligger jämt utspritt. Kaffet blandar sig med vattnet till en dryck väl värd att älska. Men något fattas. Den där balansen inom mig.

På en vägg i köket finns en spricka, från tak till golv. Tapeten har krackelerat, spruckit. Vad det beror på vet jag inte men något är väl snett kan jag tro. Kanske kommer jag en dag falla hela vägen ner till grannen. När man får oväntat besök in real life. Fast då får jag nog inget kaffe. Bara blåmärken och en till skuld att betala.

Idag blir det nog en dag när jag skriver mycket. Men jag ska nog skriva lite här och lite någonannastans. Jag är inte transparent, även om man kan tro det. Inom mig finns den riktiga jag. Den som ingen får se. Ingen. Alls. Möjligen känner katten till den sidan men hon har lovat att inget säga. Inte ens till sprickan i köket.

Det finns ett puzzel, en massa bitar i sprakande färger. Jag får ingen ordning på det. Utanför fönstren än allt grått. Solen lyser med sin frånvaro. Den fattas mig. Rastlös och trött. Kroppen värker av outgrundliga anledningar. Sitter och dricker kaffe i köket och läser om hyreshöjningar och börjar gråta. Av ingen annan anledning än att jag är ledsen. Varför jag är det vet jag inte. Men puzzlet ligger kvar i mig. Miljontals bitar utan ett hem.

Har man haft några bra dagar kommer alltid några dåliga. Efter sol kommer alltid regn. Givetvis fungerar det tvärtom med. Men det bryr jag mig föga om i det här ögonblicket när jag torkar en villsekommen tår från min orakade kind. Kan man gråta som en karl sjöng Kent och fan vet. Svaret har jag inte. Men som karl kan jag gråta. Det kan jag säga med bestämdhet.

Jag sov uselt. Kanske är det så enkelt att allt beror på det. Eller så sov jag dåligt för att jag är ledsen och trött. Men nog finns det ett mönster i det hela. Har jag efter alla dessa år upptäckt. Först kommer övervarven. Orden och musiken i mitt huvud som bryter fram som en enorm flodvåg. Den fångar mig i några dagar, den där känslan av att veta allt men inte hur. Sen kommer tystnaden. Följt av glädje som förbyts i sorg. Ingen kontinuitet alls. Eller snarare konitnuitet i bristen på densamma.

Är det så här jag ska leva? Pendlande mellan ytterlägen hela tiden? Hur fan ska jag orka i en halv livslängd till?

I köket ligger ett block med uppslag till skrivande. Fullklottrat med små tankar, idéer och dårskap. Givetvis har jag slarvat med de kemiska substanser som ska korrigera flödet av transmittorsubstanser i min hjärna. Så klart. Då blir det så här. Givetvis.

Att lägga puzzel ligger inte för mig. Min dotter kan sitta tillsammans med sin mor, på golvet med ett enormt puzzel föreställande ett slott eller en katt eller en solnedgång eller vad fan som helst och sammanfoga rätt bit på rätt plats i den stora bilden. Själv ser jag bara en massa bitar och avfärdar det som något som bara ger mig illabefinnande. Frustration per definition. Men vad gör man när bilden är en själv och alla bitar ligger huller och buller inom bröstet och innanför skallbenet? Det går bara inte att strunta att lägga klart varje bit. Då blir man tokig.

Det är nog det jag gråter över. Att veta att jag måste göra något jag avskyr. Plocka ihop mig själv. Målet är en hel bild men vägen dit kommer att ta så läng tid, jag kommer att bli tokig av frustration, förbannad och svära över alltings djävuskap. Som att tvingas gå in i den vargflock som skolans värld var dag ut och dag in. Veta att det skulle göra ont men inte ha någon att prata med det om.

Så jag får lägga mig på golvet. Raklång på mage, försöka få en överblick. Leta upp kantbitarna först, sedan hitta fragment av näsa, händer, tankar, känslor, minnen, drömmar, förhoppningar, kärlek, hat, depression och glädje och lägga varje bit på plats. För som det är nu så vet jag inte om jag kommer börja gråta om jag skrattat en stund. Låta snoret rinna och ögonen sköljas igenom och över.

Men hur ska jag kunna lägga ett puzzel när jag inte ens hittar ögonen att se med?

När började vi sluta oss bry om gårdagen, kassera den som om den vore skit och inget värt och koncentrera oss så vansinnigt på det vi inte ha och glömmer på det vi har. När i tidens gång blev det ok att byta mobil varje år för att det har kommit en ny? Varför blev den förra så dåligt för att det har kommit en som har en megapixel bättre kamera? Eller för att man kan surfa en microsekund fortare? Eller bara för att den nya finns?

Vilket märkligt liv vi har skapat oss. I en värld där folk dör för att de inte har rent vatten lägger vi ner tusentals kronor på en apparat som ska ringa. Gång på gång dessutom.

När blev det fult att vila? När blev det så förbannat fel att vila? Alla ska jobba mer, göra mer och när de inte orkar köper de en kurs i mindfullness eller sticker nålar i kinderna eller tar ett piller och sen låtsas de att kroppen inte vet vad den gör. Det fanns en tid när människan lade sig när solen gick ner och vaknade när den gick upp och däremellan jobbade de precis lagon för att kunna äta och få tak över huvudet.

Nu är finns det inget fulare ord än vila. Ingen vilar. Fast alla är dödströtta? Hur fan funkar det. "jag är duktig på att hålla många bollar i luften" är en bra sak att säga. Fast barnen skriker, kroppen värker och livet tar slut vid 55 eftersom man stressat sönder hjärtat trots alla mil på löpbandet.

Nått är så fel så fel. Men inte undra på att det är som det är. "Varför är vi det sjukaste folket i världen trots att vi inte borde"? Så klart fan att vi är. "SJälv är bäste dräng". Vi ska göra allt. ALLT själva. Allt från att jobba, skjutsa ungarna till hockeyträning, motionera, städa, måla om huset och dessutom har hela landet blivit fullt av rörmokare, takläggare, golvläggare och fan och hans moster. För vi har lärt oss att även en idiot kan lägga ett klick-golv vilket fått till följd att just alla idioter lägger de där golven. Hela landet går omkring på sjösjuka golv och blir förbannade när marken utanför inte sviktar och lutar som mark ska göra.

Själv är bäste dräng. Det är det som gör att RUT och ROT avdragen skär så i ögonen på vissa. Inte fan ska man betala för att få det städat. Eller målat, eller bygga en altan?

Förresten, varför bygger alla altaner även fast den ursprungliga arkiteturen hatar och kvider inför den där anskrämliga, alltid, alltid för stora träkonsruktionen? Man borde inte få bygga något alls utan att veta vad man gör. Men själv är bäste dräng.

Låt oss köpa städhjälp, bygghjälp och en privat kock. Ingen tycker det är konstigt att "köpa" barnomsorg. Men barnen är väl kanske inte lika viktiga som den nya bastun som efter två år nästan har ruttnat sönder även fast den bara blev använd 3 dagar.

Fan. Vila, sov så mycket som möjligt och skit i att måla om, städa, köra bortskämda ungar hit och dit. Skit i att bygga en bastu som du inte vill ha, skit i att bygga ett enormt badrum. Du ska bada, skita och pissa där i det där rummet. Hur mycket rum behöver du?

Jag kan bara hejda min tankecentral så länge. Idag så började det gnissla igen. Redo att lösa alla problem med att uppfinna ett nytt. Jag har varit i staden och hjälpt min kära mor med att gå lite ärenden. På bussen upp så hatade jag våren. Fullständigt och totalt. Den lurar mig att ta på mig för mycket kläder och den där svetten som jag för ett tag sedan skrev om rann men jag fann ingen tröst i det.

Men så började jag fundera, har ingen som helst aning om varför, vad det är som driver män över världen att efterhämma något som hos den långt gångna alkoholisten tyder på neurologiska hjärnskador: bredspårig gång?

Ni vet, alla dessa män av varierande kulör, tro, ras, tillhörighet, längd eller tjocklek som går som om något skaver i röven. Pundargång. Som att de alla har ENORMA kön med ännu större kulor. Testiklar som bowlingklot. De går så brett de kan med fötterna, gärna lite knäande med som om blotta tyngden av kuken tynger mellan benen.

Hur kommer det sig att mannens identitet ligger så mycket i könet? Ni vet, ballar av stål? Det är väl ytterst sällan som man finner att de allra rikaste och gladaste och framgångsrika, bästa fädrerna och godaste sönerna är de som har störst kuk? Hur stor hade Einstein? Gustaf II Adolf? Var det könet som gjorde att Fredrik den store kallades så?

Nä jag kan inte förstå det där. Men så är jag även synnerligen säker på min identitet. Det är snarare de som går över gränsen, ni vet, Bowie, Jagger, Jack Sparrow, Keith som ger mig tillförtro på mitt egna kön. De androgyna männen synes mig som hjältar. Androgyna kvinnor däremot ser jag ingte lockande i men det beror ju på att de gör sig till något som inte lockar mig. Alltså män. Så fördumsfull är jag.

Förresten, är inte höjden av manlighet att gå rak som en man? Tall as a man? Svårt att gå både rakt och se lång ut när man ser ut som om man har fullt upp med att inte halka på kall, hal is.

Eller?

Vi har varit ute mitt inuti våren. Jag tror jag fann vårens kärna i en skogsdunge. Precis där bor våren, det är därfrån den sänder ut sina solriddare till världen. Smältande snö, skare, små ynkliga grästuvor som bara genom att visa sig bevisar att de överlevt allt det kalla och snåla och gömda.

Träd som susar, spår av hare och rådjur och andra djur eller varelser som jag absolut inte vet något om förutom att jag kunde konstatera att de funnits där nyligen. De var väl upptagna av att lapa sol precis som jag och Kita.

Hunden kopplade jag loss. Hon yrade omkring och letade efter inte vet jag. Jag kastade pinnar och hon studsade över, i, på, snön. KOm tillbaka med tungan vid knäna och rusade iväg igen. Själv stod jag alldeles stilla och lät värmen överskölja mig. Njöt av samspelet mellan människa, djur, natur och livet. Tittade roat på medan hunden gjorde det hundar gör ibland och tänkte att "i skogen ska jag banne mig inte ta fram den svarta påsen".

På vägen tillbaka hem, mitt bland torr asfalt och löftet om prunkande sommarrabatter träffade vi på Kitas gamla vänner. En vild jakt på varandra tog sin början. Det var inte det att någon var arg, de ville bara veta hur det var nu igen, vem faen bestämmer bland oss egentligen. Ihoptrasslade koppel, morranden och skällanden. Inget som direkt roade mig men inte heller oroade mig. Kita är lite egensinig och jag var bara glad över att hon fick socialisera med andra hundar för en minut. Livet som hund är nog bra ensam i ett helt nytt hem bestående av en ny husse och en katt som har satt ner tassen och helt klart bestämmer.

Nu blir det en kopp kaffe och sedan bussen in till staden för att gå ärenden åt kära mor. Den här gången utan hund. Bussen till själva stan går som sagt bra, men Kita blir väl stressad i stadsbussen med all trängsel och stoj och alla roliga människor att dofta på.

En sak i tage liksom.

Sådär jag. Då har jag skrivet ett strängt mail till Västtrafik om idioten som körde bussen igår. Så nu känns det lite bättre. Inte för att jag tror något speciellt händer men med lite tur så får den där chauffören hjälp med de problem som gör honom så illa lämpad till att framföra något annat än lådbilar på en avstängd väg.

Jag har fyllt tomheten inom mig med läkande sömn. Återtagit tyglarna till hästarna och funnit världen vara lite som den var igår men mig själv lite bättre. Samma sol skiner idag med, samma hund vilar på mitt golv, samma katt sitter i fönstret och är fullt upptagen med att inte bry sig om oss.

Men nog vaknade jag en gång vid halv 6 med hjärtat rusande i bröstet, helt utan syntänkt anledning. Det tog ett tag att somna om igen, finna ro i att vara orolig. Men det gick det med. Allt går har jag fått för mig i dessa dagar. Kanske borde jag vara lite mindre övermodig? Troligen. Men just nu känns det helt rätt att inte vara rädd.

Men jag drömde lite av de vanliga mardrömmarna. Fast den här gången var det baserat på en verklig händelse. När ajg och Kita, hunden var i stan igår så fick vi åka med busschauffören från helvetet från Södra torget till Knalleland. Han körde som en totalt idiot, rusade motorn, bromade tre sekunder innan bussen skulle vara stilla och var allmänt väldigt otrevlig. Kanske var han påverkad av något, kanske hade han balanserat på gränsen till sinnessjukdom länge, kanske hade han alltid varit galen?

När vi sedan skulle gå av så gick Kita av först. Men när jag skulle kliva ut så stängdes dörrarna och där stod jag med kopplet i handen, ett koppel som slutade abrubt i min värld i dörrskåran, men jag visste ju att Kita hade det om halsen där på andra sidan dörren. Då kör den jävla idioten till chaufför.

Jag ropar, andra i bussen ropar. Som tur var så stannade eländet när han hörde oss. Öppnade dörren, jag klev av och han åkte iväg i högsta hastighet igen. Som om inget hänt.

Så där stod jag i kylan, som avkastad ur bussen, darrande av ilska och chock.

Det drömde jag om inatt. Gång på gång. Det värsta är ju att det är dagens sanning. Men jag ska i alla fall ringa till Västtrafik om det där. Den där busschauffören är helt klart väldigt olämplig som annat än möjligen bokstöd eller guid till Hades.

Nä. Nog om allt. Nu ska jag ut igen i solen. Världen lockar och pockar och jag har aldrig kunnat motstå smicker.

Det slog mig just nu. Som en blixt från en molning himmel. Jag HAR kommit förbannat långt. För några dagar sedan pratade jag med min "chef", alltstå människan som ska lösa problemet när jag återkommer till arbete. Hon ville vi skulle träffas samma eftermiddag.

Jag sade nej. För att jag inte ville lämna hunden ensam ännu så länge, för att jag inte ville och för att jag fan har ett liv även om jag inte går till ett jobb just nu.

För 5 år sedan hade jag kommit springande, hatat mig själv ofantligt för att jag inte kan säga nej.

Men nu har jag lärt mig att det gör fan så mycket ondare att INTE säga nej än att säga vad man tycker.

Så hon fick vänta.

Lika svart som jag kan vara, lika vit kan jag finna mig själv ibland. Det där med att vara någonstans mitt emellan tror jag mig inte finna. Förrän jag pratar med en god, god, god vän och säger just det där jag började den här texten med. För det är ju så. Jag har, nog, äntligen kommit på att man kan kosta på sig att lida eftersom man vet att man snart vaknar upp ur helvetet och finner himlen. Eller bara en helt godkänd dag.

När jag förut blev utslagen i månader, år av ångestattacker som var maskerad depression finner jag nu dagar och kanske veckor av svarta och svårförklariga tankar. Men även de tar slut. Masken har fallit från depressionerna. Ett stort steg mot att bli en fungerande människa. En som kan ta en fika med folk och inte sitta och tänka hela tiden på att utvägen måste finnas.

En som gråter när det är läge för det, skrattar när det bubblar i halsen. En som lever utan alla de där skygglapparna och ursäkterna. Jag vet inte. Men jag känner att något har hänt. När jag brakar ihop skriver jag inte om ångest utan om den svarta hunden som Winston C kallade depressionen. Den har kommit upp på ytan och det är enda sättet att ta död på den för evigt. Eller i alla fall för ett tag.

Sen har vi alla de hyggliga dagarna att leva med. De som utgör själa livet, de som vi glömmer bort. Vad gjorde jag den 5/9 1985? Ingen jävla aning. Men vissa andra dagar finns i mitt hjärta och det är väl de man ska ta fasta på, hoppas på eller leva med.

Ångesten finns kvar när jag triggar den. Men jag finner den som sagt bara var en mask. Lid och njut sedan av lättnaden när det släpper.

Det är farligt lätt att hamna i det vanliga träsket av negativa tankar om man har varit deprimerad några gånger. Solen skiner, musiken spelar, snön smälter och jag blir sur som satan för att jag har huvudvärk? Hur jäkla dumt är inte det då? Bara för att det dyker upp ett enda litet minus på kontot så faller alla plus bort. Helt plötsligt så är jag tillbaka på taskig känslomäsig kredit igen. Övertrasserat kontont. För lite huvudvärk.

Men nu går jag inte på den lätta igen. Jag hejdar mig, tänker om och tänker inte längre tänka fel. Solen skiner inte mindre för att jag har lite ont i skallen. Jag tar helt enkelt lite Alvedon och vips är allt som det ska igen. Svårar än så behöver man inte göra det. Även om nu Alvedon är dolcontin och det svåra är en smula svårare än vanligt. Här ska inte vara sura miner inte.

Basta!!!!

Spelar det egentligen någon roll vilken månad det är på året, vilken dag i veckan eller hur gammal man är? Alltså, när solen skiner. En sommardag i juli som regnar in är lika trist som en decemberdag när det regnar både in och ut.

Finns det något sätt man kan må dåligt på under en soldag? Nu pratar jag inte om solens värme även om den givetvis spelar roll den med. Men ljuset. Det är ju ljuset som gör mig lycklig och säll en sådan här dag när det faller in genom mina fönster, smälter snön och planterar det första fröet till den växt som skall bli sommaren.

Jag har städat. Inte ens det var speciellt tråkigt. Inte när man kunde leka tafatt med solstrålande med dammsugaren. Inte när katten sitter i fönstret i sovrummet och inte bryr sig ett skvatt om att jag moppar golvet.

Vad jag ska göra nu? Gå ut så klart. Ut i solen, få uppleva lyckan innan solen går ned bakom berget och det är en eon till nästa gång den faller på mig.

Johnny Cash senaste/sista skiva har äntligen kommit till Spottan. Så jag lyssnar och gråtnjuter. Sådär bra kan det bara bli några få gånger i en livstid. Det är så sorgligt men samtidigt så vackert att man inte kan göra annat än finna hopp och tröst. Märkligt. Oerhört märkligt.

Jag har varit ute på en lite längre promenad med Kita, hunden. På vägen tillbaka så blev helt plötsligt hela världen alldeles tyst. Kvar fanns bara solen, den blå himlen, ohörbart prassel från glömda löv. Viskan rann förbi, vägen vi gick vid var vår och bara vår. Sedan hördes en ensam fågel, en ensam som strax fick sällskap av sina likar. Allt det där tysta försvann och blev ännu skörare och viktigt.

Så är det när vintern dör. För nog kämpar den, jesus vad den kämpar i år. Den biter sig fast, slås och river om nätterna med sina vassa klor. Men varje dag så äter värmen och solen upp ännu lite mer av snö och is. Lite, dag för dag. Nästan omärkligt finner vi världen klä av sig och snart har den fått på sig en grön och gul och blå och röd kostym

Kan man annat än bli glad när man finner att man har tagit på sig för mycket kläder? När svetten rinner återigen nedför ryggen och skorna känns en smula för klumpiga. Att lägga av sig halsduken och dra av sig vantar. Knäppa upp rocken och bara andas klar vårluft.

Livet är banne mig så bra som det bara kan vara. Precis nu!

Måndag. Igen. Jag tog en, för mig, lång bloggpaus eftersom jag upptäckte att allt blev för varmt, för hett. För konstigt. Att experimentera med ord är roligt och givande, men jag behöver ju inte låt bloggläsarna lida för det. Så gårdagen gick åt till att vila och skriva, men som jag misstänkte så blev det liksom inget av vardera. Det ena utesluter det andra på något sätt.

Idag ska jag städa. Både mitt sinne och min lägenhet. Det är hundhår precis överallt. Även fast jag dammsög i går. Det är väl något jag får vänja mig vid. Precis som jag får lära mig att jag måste ut med Kita, hunden, oavsett hur trött jag är på kvällen eller för den delen morgonen.

Så lite kaffe och sedan ut i solen, allt det vita, vakra och underbara grå som börjar visa sig under snön. Torr asfalt, fjolårsgräs, hundskit och colapapper.

Även om jag kunde gråta så skulle jag inte vilja göra det en dag som den här.

Vad jag gjort? Intet. Alla mina avtryck är vaga och svaga. Pudelns kärna bor i en hund. Att vara ett tisdagsbarn. 19.23 är jag född. Allt annat därefter är historia. Min. Inte din. 19700428. Hmhm. Det är mitt liv. Så många jag älskat, Så få som tyckt om mig.

Tisdag. Dagen efter, onsdagen snöade det. Men det var då. När snö var något som föll från himlen och inte något vi kunde skälla på Reinfeldt över. Då när all natur var vacker och jag var bajsigt grön.

Situationen är så sjuk.

Jag tog mina piller. Små runda vackra saker. De som gör mig lite mindre ful. Sen tog jag några till. åck (sic) några till. Tabletter för att det inte ska värka. Eller kanske sak det verka? Smutsgult. Saker som njuter av att vara i mig. Saker som vill göra mig trött och slö och elak. Ordet för dagen är elak. Jag ville vara som du. Men du dog. PÅ toaletten. Slockande i ögonen fast jag bett dig att vara kvar. En vanlig dag med heroin det räcker för mig. Vissa saker kostar mer än man tror. Mycket mer. Jag spelar vanlig. Nu stjäl jag. Det ska jag sluta med. Du ser att radbrytningne är ny?

Mor och far står på min tröja. De är vackra och lyckliga. Själv är jag fet och fel. Men vacker.

Vad gör du åt ditt liv?

Det har blivit ett heltidsjobb att skriva. Jag kan inget annat. Orden glödgas, brinner, finns där för mig. Musiken lever inuti mina nerv. Er. Kanske, återigen kanske. sKa. Vi? en klok människa förstår inte vad jag skriver. Men inte fan tar det slut med det. Hon läser igen. För klok för sitt egna bästa. Men hon bad mig att gå ut i solen och jag ska nog göra så. Ta på mig mina bästa kläder, slå mig i varje öga och låta blodet svartna. Morrissey tittar på mig, Oscar Wilde drömde om mig att prata med. Jag är ett geni. Inget annat. Eftersom ingen förstår mig måste det vara så. Hey, ser du, jag har inte radbrytit än, fast jag alltid gör det efter tre rader. Kanske ska jag bara försöka finnas en stund till`Kanske ska jag låta texten svartna. Få dig att glömma min egna utmärkelse. Be dig att böja dig fram över mig. Sova på mig. Som att leva i ett samhälle som älskar den egna kroppen. Bär mig tillbaka. Nu har du tappat allt va? Du har ingen aning om hur orden hänger. Ihop. Det gör de inte, jag bara rapar upp, fel, kräks upp allt jag tänker på. Blått och skinande. Robbie vill mig väl, jag har glömt att ta min medicin och kanske ska jag äta upp din hund i natt. Troligen finns inget jag gör för. Så det är grått din damvete.

Här finner du mig igen. Tack för att vi möts.

Nu ska jag smeka mig själv till sömn. Sedan ska....

Sover i mitt sovrum. Lagar mat i mitt kök. Går in i hallen, eller är det hellen? Gör mina fula saker på toaletten, duschar innanför draperiet. Samlar saker i källaren, röker oftast för att ta död på saker som finns i mig.

Lever i vardagsrummet. Men helg blir till vardag och jag ser inte skillnaden. Lördag är samma dag som alla andra nätter.

Luften jag andas är för ren. För tillrättalagd. Jag kräver smuts i min gom. Vad som händer är ett äventyr och kanske ska jag tystna eller finnas lite mindre. Knulla vill jag men orkar inte ta steget till att känna det som krävs för det.

När jag var liten så sparade mina föräldrar mina tänder. Så vidrigt. Små gula fläckar i världen. Mina betyg gör ingen glad.

Sova?

Nä tack.

Till Bror Harald Carlzon från Bror Jonas Harald Carlzon. När jag inte kan berätta, när mina ord är slut, sviker oss. Som när jag rakade din kind på din dödsbädd. Som tårarna som aldrig fallit från mina ögon över dig. Som något jag borde berättat men inte visste hur jag skulle göra. Till minnet av hur vi satt i köket och tigde. Tysta män som älskade varandra. Till min far.

Nä. Nu. Får. Det. Sluta. vArA, i mig. Penicillin för själen. Sådant som gör magen arg och tanken glad. Jag vet inte längre vad jag ska gå med allt det som jag har i mig. En otur till psyket?

Nä. Nu. Ska jag nog röka lite till, glömma vad jag tänker, gå ut med hunden och vara en helt vanlig människa. Kanske. Återigen kanske. Det där ordet, den där betydelsen återkommer. Kommer åter. *ter mig.

I ett vit rum, med svarta tapeter. Strängar som skorrar och läten som låter. Troligen, kanske kommer jag hitta tillbaka till något som liknar verkligheten. Kunna skriva om egentliga saker. Som att jag ätit. Eller att en kvinna bad mig vara något jag inte vill vara. Eller om att smöret är härsket eller vad fan som helst som betyder något. Kokain ska man visst sniffa men jag vet inte så noga. Droger verkar korkat. Att göra.

Jag lovar, du har inte orkat läsa så här långt för jag har slutat skriva. Jag bara pladdrar. Likt någon som slagit sig själv så hårt i huvudet som det bara kan göras.

Vad säger du? Ska vi skiljas åt från mig en stund? Vila och komma ihåg att solen skiner där ute där väggen slutar, tar slut.

En man med kajal. Ett geni som älskar orden. En text av ett fyllo, framfört av en knarkare. Kan det bli bättre en dag när solen skiner? Kan snuset rinna mer? Kan orden bli mer betydelsefulla?

Troligen inte.

Överhettad igen. Manodepressiv utan depression. Ett steg itaget. I, tag, et.

Min aska ska blandas med de som brinner med mig, för mig, på grund av mig, fast mig.

Katten ligger bredvid mig, hunden tittar på oss. Sodom och Gomorra. Det ståndar för lite cencur i världen. Mer av kontroll. Mer avdrag. Mindre tankar. Fria.

Att ett äktenskap kan göra människan sönder och samman bryr sig de homosexuella om. De tigger, ber, kräver att få gifta sig. Dumma är de. Så dumma.

Min konst har bytt plats med mattorna. Fel, mattan. Jag har bara en. Allt annat är golv och yta.

Nu ska jag spela gitarr. Högt och fan ta den som stör oss.

Karl Anderssons sonsonson sitter i ett kallt vardagsrum. Blott ett stenkast från där han levde och verkade. Eller värkade han? Jag vet inte, hans gener fick jag i gåva den dagen på en snöig aprilsund. Då när jag gjorde storartad entré. Genom att låta min moder lida och min fader fasa.

Så jag bär på den där själen, för han har slutat bära på den. Mina förfädrer bodde i himlen och på jorden. Arvet efter ruserna bär jag på mödrars sida, arvet efter fabriksarbetare på min faders. Sida.

Troligen, kanske, borde jag sluta fundera. Bara vara. Men det ligger. Inte. För. Mig.

Men allt jag ska göra idag har jag redan tänkt ut. Sedan ska jag nog tänka in lite.

Jag är förtjust i min lever. Älskar mitt hjärta och andas blott genom lungorna. Sen finns det annat där inne, innanför den blekveka kroppen som är min att äga. Njurar och kraffs. De tänker jag inte så ofta på. Men min lever lever jag för.

Ändå tar jag långsamt, eller är det fort, död på den. De där hektona kött finns snart inte. De sväller och skrumpnar sedan. Leverförfettning. Ett tvärsnitt visar nog någon jag inte känns vid. Alla vill kanske finnas, jag vill bara finna.

Jo, jag lovar. Jag kan vara tyst.

Hör du hur tyst jag är nu?

När man vaknar bör världen vara perfekt. Så finner mig inte dagen vara. Kläder där inte kläder skall vara, hundhår där intet hundhår skall finnas. Burkar med hårspray, gitarrerna står ostämt och strupen saknar vatten. Jag har försökt dammsuga men tappade sugen.

Kanske kommer kaffe göra mig hel. Are.

Kanske kommer ciggen smaka gott efter att vi varit ute, hunden med mig eller om det är tvärtom?

Vit och töntig. En del kan skriva om livet, jag skriver ner det. Töntig och kanske ska jag vila mig i dag. Sluta slåss med ljud och verklighet. Titta på tv, drömma om någon och vakna igen.

I fåtöljen framför tv:n, där har jag mitt liv.
Mina blommor dom dör, jag är trött, trött och skör.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.
Såg ett program, om en fågel, som flugit fel inför vintern.
Som väckte minnet av din rygg, den dan då jag själv gick fel.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett. 

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Mina blommor, de dör.

Mitt öde är att vara smutsig.

Vankar fram.

Ärligt talat så gör jag mig mest bra om jag brinner. Men jag kan inte brinna utan bränsle. Fan, jag är trött på allt som heter verklighet. Min son tycker jag ska se något som inte finns men jag gör ju det hela tiden. Grannarna flyttar, själv stannar jag kvar. Ser inte längre mina fingrar, stavar helt åt helvete. Men gör så gott jag kan.

Snart ska jag ut med hunden. Hoppas för mig själv att vi finner något att äta. Kött smakar gott om det är stekt. VAD är skillnaden på ditt kött och en gris. S. Allt smakar så gott. Vi förförs, förfärs over att de steker ekorre på tv men gottar oss i en get, en ko, ett djur.


Jag önskar att basen i min musik kunde sjunga, sjunga lite hårdare. Låt mig ligga med Angelina Jolie och låt mig somna sedan. Inte dö´, för det orkar jag inte. Men somna. Efter ett råknull.

Eller så ska jag väl hålla käft igen och drömma om andra brunetter. Men basen som jag saknat är hör. (SIC) OM jag kan slippa svälja så vill jag slippa svälja. För jag bara tror att jag sväljer tungan. Det gör inte ont, det bara tar slut på en. Tänk på det nästa gång du äter kött.

Försöker verkligen. Vill så gärna sova mer än 2 timmar i rad. Vill så verkligen vila. Men utan alla tabletter så finns det inte och utan tabletter så kan, ske, jag kan sova. Inte dö. Inte redo för det än. Inte alls.

Har så många, vita, gula, blå och svarta. Alla skulle vara för mig men jag vågar inte. Så det får väl bli utan då. Hunden söker mig, alla andra, alla som inte är jag, söker mig. Jag söker ingen. Meningslösa inlägg på fejan. Fan, fan, fan, det skulle vart jag.

Har jag älskat dig var olycklig. KOmmer jag tycka om dig var glad. För allt annat är väl meningslöst?

Mina vänner dör. Kanske inte än, men snart. Jag hoppas blir en sådan som vill väl. en som sitter och är förvånad över att livet liksom aldrig tar slut, även fast jag är så nära graven. Tänk att vi alla ska försvinna. Jag har varit död innan. I miljoner år. Eoner av tid. Men jag vill inte känna på det där igen. Jag vill älska, finnas, vara förbannat olycklig, gråta och känna mitt hjärta slå så hårt i mitt. Någonstans.

Men livet tar slut. Ja jag vet, jag har snöat in på den där tanken. Låt oss dansa är på tv men jag lyssnar. Som så många andra. Alla är vi lika förbannat olyckliga. I Uppsala finns en kvinna som är både klok och vacker och jag är i fel tid och i fel stad. Men förutom det så skulle jag kunnat. TA. nÅGON. mED. sTOrM.

På mitt golv somnar jag. Gång på gång, inget gör mig så lycklig som att drunkna i mig själv. Något ryskt. Kanske inte du?

gE MIG HÖGRE LJUd.  Låt mig dö, låt mig... vara. Inget som jag vet är sant, inget jag tror är fel. Det där som du kallar sanning kallar jag hambugare. Billigt och snabbt. Din verklighet är din men jag själv återkommer till rätten att säga hur det är.

Jag är kär i allt. Hatar inga. Inga är ett namn. Jag har sovit i en cell, men det gav mig inget. Fröken Doris är fel och var fel redan då, på 70-talet. Jag glömmer aldrig min första kyss. Jag lutade mig framåt, för hon sade åt mig att göra det. Så vacker men så ful.

Hon lider av anorexia nu för tiden har jag sett. Samma ord, jag vet inte. Själv lider jag av livet. Det är en dödlig sjukdom. FANTOMEN. sOVER.  Men jag vet vart du sover. Jag vet hur du sover, hur ditt underliv luktar och hur mitt spelar roll.

Kanske. Mitt älskaDE ORD. KanSkE.

Sov, skit i mig, knulla dina tankar. Ta den djupt i röven. Djupt.

Det är inte helt ovanligt att jag gråter. Det är inte ovanligt alls. Det händer titt som tätt. Djupt nere i mig själv finns sidor som jag inte känner.

Varje sida läggs till den förra, mellan det som var och det som blir. Boken om mig är inte skriven, bara författad. Kanske borde mitt liv vara annorlunda men jag vet inget annat sätt. Idag blev jag kär. I hon som satt i sätet framför mig. Du vet redan om det där. Hon satt där, helt svart i håret, luktade hela vägen tillbaka till mig. Inte fan vet jag om hon vill ha något annat än det som hon har. Men jag älskar henne. I flera sekunder. Sen är hon borta. För kvar är bara jag.

Tom Jones sjunger, innan han opererade näsan, när han hade två kulor, medan jag har alla mina tolv hemma.

SÅ troligen, för det är väl det som allt handlar om? Troligen, kanske, för en stund sedan. Troligen kommer jag att avlida. Men du är inte säker.

Det är inte helt ovanligt att jag gråter. Det är inte ovanligt alls. Det händer titt som tätt. Djupt nere i mig själv finns sidor som jag inte känner.

Varje sida läggs till den förra, mellan det som var och det som blir. Boken om mig är inte skriven, bara författad. Kanske borde mitt liv vara annorlunda men jag vet inget annat sätt. Idag blev jag kär. I hon som satt i sätet framför mig. Du vet redan om det där. Hon satt där, helt svart i håret, luktade hela vägen tillbaka till mig. Inte fan vet jag om hon vill ha något annat än det som hon har. Men jag älskar henne. I flera sekunder. Sen är hon borta. För kvar är bara jag.

Tom Jones sjunger, innan han opererade näsan, när han hade två kulor, medan jag har alla mina tolv hemma.

SÅ troligen, för det är väl det som allt handlar om? Troligen, kanske, för en stund sedan. Troligen kommer jag att avlida. Men du är inte säker.

G (sic) vet inte längre. Kanske borde jag bara ta slut. Jg har nyss pratat med min son och förklarat att jag gör mig bäst som olycklig. Orden slår mig hårt i intellektet. För det är ju så. Den lidande poeten är nog det bästa jag kan åstadkomma. En poet som glad känner jag inte.

Herregud. Är mitt öde att ta slut på mig själv innan det är dags?

Kanske.

Troligen.

Kanske.

Igen.

Har du tänkt på att du ska dö? Alltså, inte som ett val utan som något du bara ska göra även om du inte känner för det. Kanske nu? Kanske om 60 år men i vilket fall som helst helt klart. Allt annat kan du undvika, allt annat kan du välja bort.

Döden är allt du kan hoppas på.

Jag är dränerad. Alla mina ord undlipper mig. De kastades på hög igår och rammar mig rakt i veka livet idag. Kallt är bara förnamnet. Varmt ett mellanamn och stekande helvete efternamnet. Gud har tagit oändlig semester, vänner viker av och kvinnor är bara färger och dofter och kön.

Så jag leter efter dem. Orden, de som jag vet ska komma, överväldiga mig, som choklad för tungan, som vin för fingrarna. Kanske kommer jag leta rätt, men oftast så har jag letat fel. Så jag tankar ord. Låter dem våldta mig, rakt upp i sheriffen. Hårt och blodslamsigt. Ta över allt det som är Karl Anderssons sonsonson och kanske kommer jag finna doften av graven trevlig.

Hua. Jag har sovit, glömde att stänga balkongdörren. Men orkar inte riktigt. Så jag lutar mig tillbaka på mitt förflutna.

Det är alldeles tyst inuti mig. Som ljudet efter att en atombomb briserat. Allt jag tänker håller jag hemligt. Bara för mig att veta. Alla bilder som retar min aptit är mina och ingen annans.

PÅ bussen hem blev jag kär. Igen. En oerhört vacker kvinna som satt precis framför mig och jag tänkte att det här ska jag vårda. Utan att hon eller hennes man vet om det. Tyst var mina rynkor. Precist min anklang.

Nu ska jag nog vila lite. Glömma att jag finns och förglömma mina tankar.

För en sekund.

Det är vått i min själ. Blött, skvalpar. Allt är liksom fel men sjösjuka ligger inte för mig. Men ett plåster vore gott. Kanske ska jag men jag gör väl inget ändå. Mina tavlor hänger snett. Damen utan kläder som finns på mig vägg bakom mig har tröttnat och glidit ner. Finns hon längre, den där oerhört vackra kvinnan som skapat mitt begär efter de mörka och perfekta? Hon borde vara i 70-års åldern och hon lever. Så sorgligt. Min före detta fru finns där med. Eller hennes ben. Det som var det enda rätta med den damen.

Att söka en dam som inte finns men kanske. Veronica Magio sitter på en annan vägg. Tillsammans med Morrisey, rakt framför mig har jag en Picassoreproduktion. Gitarrerna är smycken på golvet. Hunden sover, katten vilar, jag är upprörd. En smula bredvid mig själv. Samovar. Något att göra thé i. Kol och röd färg kanske gör sitt trick. Keith sjunger och borde sluta med det. Spela gitarr din narr.

Jag har öppnat alla spjäll, skriver bara det som finns i min skalle just nu. Om du hänger med är du fan sjuk i huvet.

Jag pratade nyss med min chef. Ett väldigt surrealistiskt samtal. Två personer som cirklar runt varandra. Jag har ingen aning om vem hon är och hon känner banne mig inte mig. Hon frågade om jag visste hur det ser ut där hon finns och jag kan berätta om allt, även sådant som hon inte vet om. Låter det snurrigt? Jovars.

Hon har makten att göra mig sönder och samman och det verkar som om hon vet om det. Men hon verkar inte veta ett skvatt om mig. Alls. Att jag gått i de där korridorerna sedan 1992, att jag lekte chef i 4 år, att jag kan allt och inget om allt hon lärt sig.

Kanske skulle jag belöna mig med att sova?

Jo. Tack.

Välkommen världen. Stig in i mitt hem. Gör mig glad och trygg. Jag har sovit. Eller nått. Ett tillstånd när jag inte funnits. Somnade vid 3, vaknade vid 6 med hela kroppen i uppror. Ångesten blev mig övermäktig. Både katt och hund låg i min säng och själv så svävade jag tre meter ovanför och log åt att de kom överrens.

Men nu är jag nog vaken. Tror jag. Eller så är stunden som är nu en dröm med. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Alls.

Jag undrar vart hon gömmer sig. Hon som ska göra mig hel och nyttig. Som jag ska passa upp och som passar ner mig. Jag letar men finner ingen. Bara musik som pulserar i mitt hjärta. Min lever skriker på hjälp men jag slår dövörat till. Hårt och distinkt.

Kanske skulle jag men jag vill inte. Det blir till att genomlida en dag till. En med förhöjd vakenhet och försjunkna tankar. Jag skrev mycket i går och idag blir det nog det samma. Eller så kniper jag käft.

Lungorna värker, av alla cigaretter och all smuts jag lever med. Återigen skriker min lever. Men den som lever får se. Vad ska man med se till?

Välkommen världen. Stig in i mitt hem. Gör mig glad och trygg. Jag har sovit. Eller nått. Ett tillstånd när jag inte funnits. Somnade vid 3, vaknade vid 6 med hela kroppen i uppror. Ångesten blev mig övermäktig. Både katt och hund låg i min säng och själv så svävade jag tre meter ovanför och log åt att de kom överrens.

Men nu är jag nog vaken. Tror jag. Eller så är stunden som är nu en dröm med. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Alls.

Jag undrar vart hon gömmer sig. Hon som ska göra mig hel och nyttig. Som jag ska passa upp och som passar ner mig. Jag letar men finner ingen. Bara musik som pulserar i mitt hjärta. Min lever skriker på hjälp men jag slår dövörat till. Hårt och distinkt.

Kanske skulle jag men jag vill inte. Det blir till att genomlida en dag till. En med förhöjd vakenhet och försjunkna tankar. Jag skrev mycket i går och idag blir det nog det samma. Eller så kniper jag käft.

Lungorna värker, av alla cigaretter och all smuts jag lever med. Återigen skriker min lever. Men den som lever får se. Vad ska man med se till?

Jag har känt på mig det en längre stund

Men nu känns det. På mig.

Tics i mina fingrar. Alkoholen gör det, inte jag. Men jag dricker ju inte. Idag. Men.

SÅ jag fortsätter väl att rada upp mina tankar. Utan att någon läser. Tusen och en igen. Kanske skulle jag sova men jag måste blunda då och det vågar jag inte. Alla bilder skrämmer mig.

En flaska med raklödder står på min chiffonje. Den är ensam och tom. Jag undrar varför den står där och komme rpå att den är kasserad. På vägen till soporna. Den har gjort det som den skulle och blev kvar. Själv är jag nog detsamma.

Men jag  tänker inte slängas. Spara mig, älska mig, dyrka mig, tänk. På. Mig.

På tv visar de något. Som jag inte ser. För jag är här. Hela tiden här. Jag, jag, jag. Alltid jag. Mig, mig, mig, alltid mig. Hela mitt liv handlar om mig. Någon annat ser jag inte. Fast mitt hjärta är hos andra är mitt medvetande hos mig.

Så jag skriver. För det är allt jag kan. Ord. De förhäxar mig. Gör mig till en slav under dem. Idag har jag mått ofantligt dåligt och botat känslan med ord. Genom att skriva. Som tecken på recept. Bett hela världen flyga och fara och om ursäkt. Är jag inget annat än ord? En kvinna sade åt mig att jag är det. Inget annat än mina ord. Så liten jag känner mig.

Så liten jag är.

Bara ett alfabet.

Inget gör mig så lycklig som att skriva. Inget annat kan ta mina tankar från mig. Ifrån mig. Ur mig.

Mig, mig, jag, jag. Allt jag kan ge är mig själv. Alla andra är bara hårfärger och toner. Själv är jag en färggrann gud. I mina egna ögon. Men vilka ögon ska jag se ut genom?

KaNSKE SKULLE...

Sova.

Husse. Vem faen kom på ordet husse? Matte är lika fel. Ord som alla säger men varför? Husse? Jag är visst husse men jag känner mig mest som Jonas.

Husse kommer nog från husbonde. Matte från maternity, moderskap. Men varför så förvanskade?

Det tar inte slut. Det där äventyret som jag kallar mitt liv. Jag var ute med Kita, hunden, och vi fann världen kall. Skit i RUT och ROT och skitavdrag. Låt de bra dagarna glimma. Låt oss glimma. Låt mig skina.

Kanske är det här inlägget totalt misslyckat. För dig. Men för mig betyder det allt.

Dagen som är idag är inte min dag. Den är någon annans. Själv så finner jag mig vara i gårdagen eller för ett år sedan. Kanske i morgon. Jag vet inte, kanske du vet?

Så jag slipprar gråten från mina melerade ögon. Utan läppstift i fjällen. Älskar allt och hatar mer. Kanske, återigen mitt nya favvoord, kanske ska jag dö. Någon gång. Att köpa en pizza är inte aktuellt. Men musik gör min lust att vakna värd något.

Så jag lyssnar väl då.

Medan jag gråter.

Jag. Jo, ordet igen. Pratar med en kvinna som finner mig behagfull. En dam som plockade upp mig från hallgolvet igår. Gick ut med hunden. Fann allt som borde vara mig fel. Som åkte hem.

Men idag går jag ut med hunden själv. Pinkar i mitt egna revir. Tittar på lampor och blinkar åt katten. Säger mig vara lycklig och fri men lever som en fånge.

Kanske skulle jag men vågar jag?

Troligen måste jag men orkar jag?

Min bädd är gjord för mig och ingen annan. Bara min doft får fånga min kudde. Allt annat är hyckleri.

Orkar du?

Jag önskar jag vore ung 1964. Så hårt. Tills jag finner att de som var det då är döda eller gamla nu. Men skit samma. Det här gör mig så lycklig så att jag vill knarka lite.

Min granne sade åt mig att jag ser sliten ut. Eller sleten som vi säger här i trakterna. Jotack. Oerhört sleten är jag. Jag är bara en själ som vill väl, snälla missförstå mig inte.

Ringarna runt mina ögon har blivit permanenta. Gulbrunaktiga. Kinderna hänger. Håret är otvättat. Magen buktar. Kuken hänger med huvudet. Troligen hade jag blivit avlivad om jag varit en hund. Kött på din tallrik om jag vore gris.

Golven sviktar, taket bågnar. Blues på mina öronsnibbar. Blått är mitt blod. Lite som Herr Westlings. Han som aldrig kommer få ett barn med hans efternamn. En rik träl, begagnad redan innan den nya njuren gjort honom trygg.

Nu ska jag sluta. Mina. Ögon.

Blå toner i en röd värld. Gröna tankar.

Ingen vill väl spricka. Gå sönder. Men att skratta är att låta ansiktet just spricka.

Så trasas sönder.

Det är sådär tyst som det bara är när inget hörs. Underläppen darrar lite men jag står stilla. Kanske skulle jag göra något åt min egenhet att vara mig själv men fan orka. Inte. Ett nakenportträtt än sällan klätt. Kanske, underbara ordet kanske, alltså inte någon som betyder något, ska jag sätta mig och vila.

Gult ljus fyller min lägenhet. Den blå färgen är vacker på en vägg eller en himmel men blått ljus låter kallt. SÅ jag nöjer mig med det gula varma.

Hjärtat slår, blodet åker runt. Tankarna vilar aldrig. Själv har jag sovit. Djupt och fann världen just blå och kall när jag vaknade. Elementen är heta men rummen kyler ned mig.

Helt klart dags för att koka lite kaffe, dricka och minnas hur det var att leva.

Vart gömmer hon sig? Den där männskan, kvinnan som ska göra mig en smula gladare?

Ser du henne så skicka ett mail till mig.

Någon dag 1982 satt en liten jag i hans sovrum och drack en öl och rökade Röda commerce till en skiva med Stenarna. Jag vet inte men jag är väldigt osäker på att den där dagen förband sig till att besegla mitt öde.

Stulen öl, stulna cigaretter. Ensamhet. Rolling stones som spelar från en LP-skiva. Mitt rum. Mitt egna paradis. Lika ensam då som nu. Sedan dess har jag funnit lyckan i att få barn, för man får dem. De är en gåva. Jobbat, läst och blivit vid min läst. Men de där ciggen och den där ölen skapade mitt liv. Stones gör mig glad, med de budskap från död och droger som de ger mig.

Det finns inget bättre än att bli totaltankad och full på alkohol och piller. Att bara drömma om någon som man inte vet finns. Alexander den store söp sig full på 6 liter vin och dog. Kanske kommer jag dö, då. Med?

Men det nyktra har fördelen av att man vaknar när man vaknar och inte svimmar när man slutar sova. Men det är nog den enda fördelen. Tror jag.

Så jag håller mig väl nykter. Flera sekunder.

Jag, ständigt jag. Röker, dödan mina lungor och leker att livet leker. Skriva måste jag. Men jag vet inte varför. Av samma anledning som jag röker tror jag. För jag måste. Även i ett liv när, där, inga måsten finns. Sova länge, vakna ibland, vara vaken en stund. Somnar på golvet utslagen av vinet och livet. Hela tiden är allt jag gör på grund av måsten.

Jag vet inte varför jag skriver. Men jag måste göra det. Annars finns jag inte. Det låter pompöst att säga att man lever för att skriva. När man bara gör det hela tiden. Men jag kan inte dra ett andetag utan att plita ner det. Varför du läser förstår jag inte. Men kanske finner du mig i allt det där. Alla bokstäver som hamnar huller om buller framför din skärm. Inuti det där finns jag. Annars finns jag inte. Grannarna kvider över att jag spelar musik. Själv kvider jag om jag inte kan spela musik. Mina gitarrer är mina kvinnor. 6 strängar gör mig glad. Lycklig. Bokstäver som bildar meningar som bildar ordning gör mig till det jag vill vara.

Så jag röker, dricker kaffe, röker skriver, dricker kaffe, vatten pärlar min panna. Kvinnors drömmar finns för mig men jag kan inte greppa dem. Dömd till att leva ensam eftersom jag alltid blir elak när jag lever med någon. Alla trotsar mig, jag trotsar allt.

Så dröm, kära du. Sluta din tillvaro som inte betyder något. Ägna ditt liv åt att hela mig. Snälla.

Det här livet tar död på mig. Det gör mig illa. Det förintar varje ansats till att vara någon som vill något. Jag fick ett brev. Men frimärken. Det var från de där personen som kallar sig min chef. De har sökt mig säger de. Va fan. Jag har inte varit någon annanstans än i mig hela tiden. Att arbeta är fan inget som man gör för att man måste. Det är något man bara gör. Så jag ringde och fann en jävla telefonsvinsvarare. Ingen som bryr sig förutom att pappren ska in. Pappren på att man är sönder. Jag vet inte, men jag tror att någon runkar och lägger en sats på mina papper.

Jag är en smula sönder. Just nu. Om en stund är jag hel igen. Hoppas alla skattebetaaaaaaalare.

Oh help me, please doctor, I'm damaged
There's a pain where there once was a heart
It's sleepin, it's a beatin'
Can't ya please tear it out, and preserve it
Right there in that jar?

Oh help me, please mama, I'm sick'ning
It's today that's the day of the plunge
Oh the gal I'm to marry
Is a bow-legged sow
I've been soakin' up drink like a sponge

"Don't ya worry, get dressed," cried my mother
As she plied me with bourbon so sour
Pull your socks up, put your suit on
Comb your long hair down,
For you will be wed in the hour

So help me, please doctor, I'm damaged
There's a pain where there once was a heart
I'm sleepin, it's a beatin'
Can't ya please take it out, and preserve it
Right there in that jar?

Oh help me, please doctor, I'm damaged
There's a pain where there once was a heart
It's sleepin, it's a beatin'
Can't ya please tear it out, and preserve it
Right there in that jar?

I was tremblin', as I put on my jacket
It had creases as sharp as a knife
I put the ring in my pocket
But there was a note
And my heart it jumped into my mouth

It read, "Darlin', I'm sorry to hurt you.
But I have no courage to speak to your face.
But I'm down in Virginia with your cousin Lou
There be no wedding today."

So help me, please doctor, I'm damaged
You can put back my heart in its hole
Oh mama, I'm cryin'
Tears of relief
And my pulse is now under control

Stones. De gamla, de som gjorde rätt. Då när Keiths gitarr brann. Då när de alla var vackra fast fula. Nu är de bara trötta. Att bära en scarf är vackert om man gör det rätt. Återigen det som är rätt. Djävulens kumpaner. Satans anhang. Vackert. Blodet pulserar i mig när jag hör gitarrer, pianon och bas, trummor som man inte hör. Bara känner.

Det gör mig så lycklig att jag vill gråta. Fälla salt vatten från mina ögon. Hulka, stöna och kanske somna.

Så jag lyssnar, gråter, finner, pulserar. Finns. Till.

Kanske ska jag skriva på en toalettvägg? Med penna som inte förstörs. Om jordens salt. Om kvinnor som trängtar. Som män som går snyggt. Om mig själv som längtar.

En station är kanske något att börja med. Tåget som kommer har inte gått än. Det är en dröm om något som är bättre än här.

Eller ska jag bara skita i allt?

Nä tack.

Jag är tramsigt fåfäng. Trots alla mina överviktskilon så spenderar jag omättligt mycket tid framför spegeln. Färgar håret, ansar polisonger, klär mig med tanke. Vill gärna lukta gott. Nu har jag kommit fram till att jag nog ska börja använda kajal. Kanske är det en slö tanke. Men min. För att jag har vackra ögon säger damerna. Så varför inte peka åt det hållet då?

40 årig man som vill se bra ut? Så... rätt. De mesta män i min ålder vill se rätt ut, jag vill se bra ut. Men det har tagit sin lilla tid att komma på att jag är säker nog i min kropp för att kanske göra det där. Men återigen. Vad fan kostar en kajal? Futl ord är det med. Kajal. Som en kaja fast med ett l.

Nä, det blir nog inget av det där. Tror jag. Men att ligga med damer är trevligt. SÅ jag kanske....

Det är en sådan där dag när jag försöker finna mig själv. Det som gör mig olik dig eller din granne eller någon som bara går förbi. Lägenheten luktar rök och golvputsmedel. Kanske en smula hund med. Katten luktar inte alls. Hon ligger och tittar ut genom fönstret och jag är väldigt säker på att hon vore lyckligare någon annanstans. Själv så kan jag bara leta efter mig själv inom mig.

Så det är väl en sådan där dag. Kanske kommer jag finna min egen doft en dag. Men inte nu, inte i den här timmen. Maten är slut och musiken tystnar. Min själ leter efter sig själv. Kanske ska jag bara blunda, sluta försöka se. Kanske. Kanske?

En del människor läker andra. Även fast de själva faller itu. En del köper pengar, en tjuga för en femtilapp. Hur nu det går till? Jag läker ingen. Söndra och härska utan ett rike att bestämma över. Bara mitt liv. Så ynkligt, så fel men det är mitt och ingen annans. Kanske kan jag bli kär? Troligen inte. Förutom i mig själv. Det klarar jag bra. Att älska mig själv, bättre än alla de som tror sig göra det och finner ett tomt... rike.

Jag kommer på att jag behöver en tavla till. Göra en tavla. Kanske. Ett bra ord. Kanske. Ligger rätt i fingret. Kött och blod och senor och nerver, substans och celler är jag. Det är min cell. Där jag bor. Men innanför sitter jag och gråter över att jag är så ledsen. Skratt är det som andra ser, gråt är det jag är.

Nä. Nu tänker jag för mycket, skriver mer. Kanske skulle jag sova en dov sömn. En sådan där sömn som helar. Det lockar mig, att vara hel. Inte så sönder. Inte vara så många bitar. Vara en bit. Som att vara ett puzzel som är lagt. Inte i en kartong bara, i tusen bitar, varje bit ifrån sin granne.

Kanske.

Mitt hjärta slår hårt, så hårt. Så ofantligt distinkt för varje sekundemeter. Tiotal är inte något som säger mig något. Andra får hålla på med det där. Pengar och grader och reson. Själv vill jag bara sova, äta, dricka och finnas. Att ha en åsikt ligger inte för mig. För jag har alla. På en och samma gång. En glänta blir ett slag. Musik som spelar blir en livsstil. Att vara ensam ett krav.

Min lägenhet är tom hela tiden, förutom den där kubikmetern som jag själv tar upp. Allt annat är bara luft. Utan mening. Kanske ska det vara så i mitt liv? Jag vet inte längre. Jag vet inte någon längre. Röker mig till kistan. Trampar på marken som finns just under mig och ångrar hela tiden att jag gör det. Det är synd om marken. Ingen vill bli trampad på.

Nä. Det räcker nu känner jag. Det är dags att ge sig ut i solen, in i solen. Brinna upp. Thailand ligger egentligen i Tyskland och där springer alla utan skor.

Sova?

En sak har mina snart 40 år på jorden lärt mig. Det gör ont att leva. Oftast och hela tiden. Man kan sminka smärtan vacker men den finns där ändå. Så jag somnar och vaknar, dag ut och dag in helt utan att veta varför jag finns till. Till vilken nytta min blotta existens är för. Inget jag gör spelar egentligen någon som helst roll. Matar katten och hunden, går på promenader, skriver, skriver och skriver lite till. Utan att någon vet varför. Betalar räkningar för att det kommer ett papper med posten. Struntar i att betala de samma. Skit samma. Resultatet blir ändå det samma. Jag vaknar och somnar varje dag ändå.

Så låt mig vara. Fantastisk. Låt mig klappa mig själv på magen utan att strirra på mig. Allt jag låter är ljud som egentligen inte når några öron. Kaffet är svart, mjölken vit. Själv är jag grå.

Så kanske, kanske, ska jag resa mig upp ur askan, ännu en gång. Finna förlåtelse i mitt hjärta och strunta i att andra inte förlåter mig. Blodet som faller i mig är mitt. Inte någon annans. Ansvar. Mitt ansvar är det att inte låta det rinna ur mig. Som att vaddera livet, tillvaron med kudden jag vilar på under natten. Som att andas utan att förbruka syre. Städa mitt sinne.

Mitt hem är sällan invaderat av någon jag älskar. Sällan är det samma som inte alls. Vi lever här, jag och katten och hunden. Ensamma, stilla. Ensligt kan livet vara även fast man kräver sällskap. För i sista änden, det vi kallar död, är man alltid ensam. Det spelar liksom ingen roll hur många som är i rummet, hur många händer som trevar utefter kinden och skinnet. Det där sista språnget måste man ta ensam. Oändligt ensam.

Kanske ska jag vila lite. Kanske ska jag låta mitt överhettade tillstånd låta svalna.

Men jag vill inte.

Jag håller just på att lära mig något nytt.

Jag heter Bror Jonas Harald. Wob är en annan person. Jag är de där namnen. Carlzon, med dansbansstavning. Är jag.

jag funderar på att begrava WoB. Jag trivs inte men honom. Eller om det är henne.

Och du som läser och retar dig. Snälla, skaffa ett liv. Finns på Hobbex för en ringa peng.

Nu när jag tänker på saken. gKÖM ATT wOb FÖrfvINER.

Jack bestämmer över mitt liv. Trots alla räkningar jag betalar, skulder jag stuuntar i. Trots att jag inte vet namnnet förutom skiten jag ser..

Så jag ber Jack att dra åt helvete.
Tack.

Nej, jag är inte onykter kära Daniel och Susann.

Gud. Den där obegripliga som vill väl men sänder oss till helvetet för att vi missbrukar hans namn. Som bröstinplatat som gör det som var vackert fult.  Mitt huvud går faen sönder. Det pockar på min uppmärksamhet. Tvingar mig att glömma det som är skönt. Hatar allt som är vackert. Gör mig fel och syndfull.

Kom min son idag? Nä. Inte alls. Han har sina principer som betyder allt ingenting eftersom han bara kan ordet men inte meningen. Så jag har putsat och fejat helt i onödan. Om jag orkade så skulle jag gråta men jag orkar. Inte.

Men han är vuxen nu så hans val är hans. Det gjorde han klart för mig. Så ärligt talat så räknar jag bort honom. FÖr han valde idag.

Kanske skulle jag brygga lite kaffe?

Hur jävla galen kan man bli utan att bli inspärrad? Tja, som mig typ. Men det ligger i min natur att avsky allt som andra gör. Knullar du med måtta så knullar jag med någon som vill det. Röker du en cigg på "fest" så röker jag inget alls på den där jävla "fest"en. Men desto mer när du inhalerar. Rösterna i mitt huvud säger åt mig att jag är gammal nog att strunta i tonårsregimens uppror. Så klart att jag skriker högre. För sådan är jag skapt.

Jag känner inget. Alls. Men allt. PÅ samma gång. Som att leva inuti en psykos utan att vara psykotisk. För jag är i verkligheten. Men jag känner intet. Men allt.

Mina barn står knappt ut med mig, inga kvinnor orkar med mina utbrott mer än 8 sekunder. Själv pallar jag bara mig själv inte alls.

Men så kan det vara.

Ulf Lundell ska visst ut på turné till sommaren.

GUD låt inte den där gubbsjuka karln komma nära Viskafors.

Hur vill du dö?

Komma ihåg hur din styrelse så ut eller hur dina barn pratade?

Funderar på om såssarna är helt jävla dumma i huvudet som vill avskaffa RUT och ROT avdragen. Bara tänker. Helt fritt och kommer fram till samma sak.

Helvete, skapa en politik som kommer från folket. Koncentrera sig på att man som sjuk är sedd som skit, att man som enkel arbetare är sedd som skit, att man som människa är sedd som något att lägga in i bankkuvertet.

DET borde de göra.

Sade han som vet allt.

Det pratas om jämställdhet. Oftast handlar det där pratet om att vara förälder eller att sitta i styrelser. Man pratar om kvinnors rätt till saker. Alla saker. Men glömmer man inte något?

För är det inte mänen som är dumma? Alltså, dumma som i betydelsen att vara utan intelligens. För nog är det så att män som "väljer" att inte vara hemma med sina barn är otroligt korkade? Fel. Jag anser att det ÄR så. Ännu dummare är de som sitter i kavaj och höga strumpor i tv och förklara att deras företag går dåligt när deras vettiga företag inte känner sin far. Problemet med jämställdhet är inte kvinnorna eller deras fåniga lust att klä sig illa och lukta herrparfym. Problemet är männen som lärt sig att den som bygger högst torn av klossar vinner.

Så vi tycker att jobbet, ett påfund av människan, inget annat, är det som spelar roll. Arbetslinjen. Du är inget utan ett arbete. Du må ha tusen barn men har du inget jobb ska du brinna och försvinna.

Allt annat du gör utanför din arbetstitel spelar ingen roll. Allt annat du är, gör, finns för är noll värt.

Själv har jag kommt från det där. Jag vill bli författare, vilket man blir om man fått två böcker utgivna. Men jag är Jonas. Inget annat. Jag är den där figuren som sitter här och knattrar och begär dig. Men att vara ett jobb?

Nä tack.

Jag hyser sympati för djävulen. Han har fan inget lätt jobb. För det är rätt säkert att satan är en hane. Det är hanar som ställer till det mesta i världen. Eller honor som leker hanar. Men tänk dig att vara belsebub och ligga där i badet och tänka på all skit som kastas på honom. Nog verkar han ledsen? Skuld drabbar honom från alla håll. Från att amerikas förenta staters president vill att alla ska kunna få sjukvård till att Alexander Bard får uttrycka sig.

Han får skulden för att homosexuella vill kunna gifta sig, för att solen skiner fel till att regnet faller snett. Jordbävningar och statskulder. Allt är hans fel.

Om vissa får bestämma.

Nä, det är nog inget lätt jobb. Vissa dyrkar honom men då anses de som förryckta. Men vad är skillnaden i dumhet mot att dyrka en gud som är allmäktig men tycker att cancer är något för människan att lösa mot en figur som skiter i saken?

Kanske ska vi införa ett avdrag för djävulens tjänster? Kalla det, Drag? Djävul river allt gå?

Nä. Killen är värd en chans. För tänk om det här honom du möter när du dör.

Igår var en sådan där magisk dag. En sådan som itne återkommer men som man minns även när man är död. En dag när allt föll på plats. Jag var hos min mor. Jag och min äldsta son spenderade lite tid tillsammans. Jag fick klippa hundens klor. Lika underbart som det är att höra hur Kita, hunden, inte hörs när hon går är det att min son åkte buss.

Idag ska jag hämta honom och vi ska åka hem till mig. Med buss. Till saken hör att han har ärvt allt som är dåligt hos mig men gjort det till sitt och föräldrat det. Gjort allt som inte är möjligt till en chans. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Städa? Eller låta allt vara som det brukar vara? Köpa pizza eller göra mat ihop?

Hunden lärde jag att ligga still medan jag klipper med köttbullar. Givetvis klippte jag för mycket så att blodvite uppstod, hon har totalt bläcksvarta klor. Men det gick det med. Hon gillar mig ändå och idag så "låtsasklippte" jag en klo och inte för att hon gillade men hon gick med på det.

Så jag ska väl kanske göra mig iordning istället för att umgås med mina älskade ord. Låta Stones göra mig lycklig och kanske vara mig själv. Bara för en stund.

Fan också. Ännu en dag med strålande solsken, vit snö och glädjerop från hela jävla landet. Men, låt mig vara sur. För tusan. Jag har sovit dåligt, magen kör, hunden skäller och katten river på möblerna. Gitarrerna är ostämda, ljudet från mina högtalare skorrar, Rolling stones sjunger fel, tapetera är i en ful färg, kaffet blev bittert, golvet sviktar, möblerna är på fel plats, en pizza kostar för mycket, politik är för barn, min balkongdörr är svår att öppna, frysen låter, mina strumpor skaver i grenen, granarna i skogen är för gröna. Lite så känns det.

Katten är elak, hunden rädd, min själ har jag tappat, jag har sovit för lite eller för mycket. Välj själv efter religion och politisk övertygelse. Mina tankar är smutsiga och min kropp fet. Jag är en smula gammal, eller för ung. Vinden blåser för mycket, gräset syns inte, marken är för kall och mina tavlor hänger snett.

Lite så känns det. Just nu. Men det blir bättre har jag lärt mig. Så jag har såklart lärt mig fel.

Om jag bara kunde lära mig att inte göra allt för mycket hela tiden. Nu är det min kaffekonsumtion som varit överdriven och följdaktligen mal det i magen på en obehagligt sätt. Ett sådant där sätt som gör att man gärna inte går ut riktigt än.

Men jag sitter väl kvar inne ett tag till då. Kan passa på att dammsuga lite. För det har jag kommit på att det får jag göra varje dag och ibland två gånger om dagen i hallen och köket. Hur ska det inte bli när Kita, hunden och Chips, katten, börjar fälla till sommaren? Hua. Men det är kärt besvär måste jag erkänna.

Däremot har Chips kräkts på mitt köksbord, köksgolv och på några böcker som jag hade liggande på köksbordet. Kul? Nä, inte så. Men det är väl bättre att hon får upp hårbollarna än hon får magknip kan jag tro. För henne alltså. Hon sitter ju mest bara och tittar u genom fönstret medan jag torkar upp eländet. Som om hon inte hade NÅGOT med saken att göra alls.

Men det spelar liksom ingen roll att husdjur gör att man får gno och gneta och dammsuga mest hela tiden. Man får tillbaka så förbannat mycket. Hade jag inte haft Chips till sällskap de här senaste åren så hade jag väl blivit knäpp på riktigt och nu när hunden gjort entré så är livet ännu bättre. Jag är aldrig ensam. Inte på riktigt.

Så jag drar väl fram dammsugaren medan magen kör, gör huset skinande rent och tänker vackra tankar om livet. Idag kan jag nog inte annat tror jag.

Det här är dagen allt ska hända. När alla mörka tankar och regn och kyla och svarta hål ska slutas, försvinna och ersättas av ljusets välsignelse. Det är precis nu det sker. Just i varje sekund som tickar på. Men klockan är bara ett påfunda av människan, tiden en schimär. Det som sker nu sker även varje dag som följer. För det är ju så minnen fungerar. Har det skett så kan man plocka fram det precis när man vill och lukta, smaka på det.

Drömmar om ett annat liv gör det samma. Det som inte än hänt kan man skapa bara genom tankens makt. Underbart egentligen. Förbryllande och kraftfullt. Ett vapen mot elände och lidande.

Jag sitter mitt i livet och tänker mig att dagen ska bara fantastiskt och har jag bara tillräcklig styrka i mina tankar så blir den det. Oavsett vad som händer. Jag minns redan hur jag gick upp ur sängen och in i köket. Jag kan framkalla doften av nymalt kaffe och känslan av att vara trött men glad när jag tittade ut genom fönstret och fann att världen är vit, blå och gul. Det där kommer jag bära med mig i all evinnerligen. Eller i alla fall så länge min hjärna och mina tankar är intakta.

Jag kan känna hur bussen som jag kommer ta om några timmar rullar fram i vinterlandskapet. Allra redan kan jag det, för att jag vill.

Så nu ska jag lyssna till ljudet av fallande varmt vatten i duschen och sedan fortsätter mitt liv att börja.

Att gå till affären eller inte, det är frågan. När jag tittar ut genom fönstret ser det kall och vått och halt ut därute. I de elekroniska aviserna finner jag att bilar åker av banan både här och var. Ska jag då verkligen ge mig ut i allt det där bara för att köpa cigg? Verkar inte det ovanligt dumdristigt?

Men.

Nikotin är nog ett av de allra värsta gifterna. Har jag läst i alla fall. Jag gjorde ett sådant där test häromdagen som ska utröna på vilket sätt man är beroende. Jag är visst mest fysiskt beroende. Hey, jag tror på det. Helt klart. Den där otäcka känslan av att man kanske inte har cigg så det räcker till morgondagen utan att man måste hålla igen på blossandet är fruktansvärd. Den kan få mig att ge mig ut mitt i natten för att åka till en nattöppen butik, även om det är snålblåst och regnar glassplitter. Det suget har aldrig alkoholen gett mig. Tur för mig det förresten.

Så jag vet väl hur det slutar. Jag kommer sitta här och gång på gång räkna cigaretter, räkna timmar på klockan och komma fram till att jag nog får ge mig ut i allt det där våta och hala trots alls.

Men hunden då, du måste väl ändå gå ut med hunden, säger den uppmärksamma läsaren? Jo, men då behöver jag inte gå på den lilla sträng som kallas trottoar med bilar som susar förbi bara decimetrar på vänster sida. När jag går ut me hunden så kan jag välja vilken väg jag vill. Men affären lär inte flytta på sig kan jag tro.

Eller så sätter jag mig på bussen. Fast då kan man ju ge sig faen på att eländet krockar. Visserligen har de trepunktsbälten i de helt nya bussar som börjat trafikera våra trakter. Men ändå. Kanske åker bussen ner i Viskan och då är ju ett bälte bara i vägen.

Som var och en förstår är jag en mycket orolig och neurotisk själ som ser problem i varje liten sak som händer under en dag. Eller natt för den delen. Men just nu har jag inte tid att ändra på mig själv i grunden utan måste bestämma mig om jag klarar mig med de cigaretter jag har.

Fan kunde man inte blivit beroende av att pilla sig i naveln istället.?

Inne igen. Efter att ha yrat omkring i skogen med en skuttande jycke så tycker jag att jag är värd att göra ingenting. Eller, jag tyckte det. Det var innan jag fann att ciggen inte kommer räcka idag och att jag måste ta mig till en handlare för att köpa nya. Efter det tycker jag att jag är värd ett slag i bakhuvudet som inte passade på att köpa det när vi ändå var ute på långpromenad. Så det får bli en långis till idag då. Jaja, lika bra det kanske.

I alla fall så brakade vi rakt ut i skogen. Jag inbillade mig själv och Kita att skaren skulle hålla för oss. Det gjorde den inte. Alls. Däremot var ju det skare som höll så och då så att det blev som förbannad trappklättring ungefär. Men eftersom jag inte ger mig bara för att det tar emot så knatade vi på och övade lite kommandon under tiden. Det gick sådär. Både med promenerandet och med övandet.

Våt av svett fann jag mig ilsket ropande "KOM" i skogen åt en hund som låtsades väldigt ivrigt att hon inte hörde alls och att en fläck på marken var så väldigt mycket intressantare än husses gormande. Upp och ner över stockar och stenar och genom snö som ena steget var löst som smält vaniljglass för att andra steget vara hård som en klippa. Ena benet nere i snö till knäna och andra benet uppe i brösthöjd. Svetten rann. Jag kände hur mitt ansikte sakta blev rödare och rödare.

Mina gutturala läten som skulle föreställa saker som "kom", "stanna", "vänta", "sitt" och annat blev tillslut bara till tomma viskningar eftersom lungorna hade fullt upp med att försöka förse min korpulenta kropp med syre. Tanken på en brakinfarkt mitt ute i skogen föll mig inte alls på läppen och jag började fundera på om jag någonsin skulle se ett hus igen.

Över järnvägen, nedför oändliga backar och helt plötsligt, träden glesnar, ljudet från en bil når mig. Det var nästan så att jag sprang fram till det förtilfället igenskottade trottoaren. Men av springaden blev det inget av. jag snarare släpade mig fram till lyckan.

Efter det väntade den eländiga backen upp till mitt hem. När väl kom in i lägenheten rasade jag ihop på golvet och kved något om att någon måste hjälpa mig av med skor, jacka, byxor och helst skinn så att jag inte drunknade i min egna perspiration. Givetvis fick jag göra allt det där på egen hand.

Men gud vad jag känner mig hurtig nu. Nu när jag äntligen kan andas igen utan att vara rädd att bröstet ska sprängas.

Det där måste jag allt göra om.

Om ett år eller så.

Jag sitter och funderar på om jag är galen eller bara tokig. Till slut kommer jag fram till att jag nog är mer tokig än galen. Psykoser ligger inte för mig. Mer neurotiker än psykotiker. Eller, nog inte psykotiker alls. Förtom när jag drömmer men då är ju alla psykotiska. Mer eller mindre.

Men tokig låter ju inte så illa. "Du är ju för tokig" kan man ju säga till någon och egentligen mena att personen är lite lagom sprallig och osvensk. Vad nu det betyder. Men oftast brukar det vara något bra. Sådan som damer säger när man skojsat till det. Tokig. Jo, men det är nog det jag är. Tokig.

Tokig som behöver dricka mig trött innnan jag klipper mig. Som kan tycka det är roligt att prata med olika röster och härma märkliga människor. Som gillar att var snabb i käften och mitt i upmärksamheten. Men samtidigt får panik när jag finner mig vara precis där.

Tokig eftersom jag får för mig att jag inte kan äta maten jag just gjort. Tokig för att jag inte kan koncentrera mig på en och samma sak längre än 10 minuter. Att titta på film för mig betyder att längta till reklamen så att jag kan gå ut i köket och tänka på något annat en stund.

Men annars är jag rätt nomal.

Bara lite tokig.

En rad motstridiga känslor rasar i mig. En av dem säger åt mig att jag borde njuta av dagen, lugnet och ta tillfälle i akt att bara vara. En annan talar med hög röst åt mig att jag nog skulle ta och göra något vettigt. Magen värker efter en kopp kaffe för mycket, ryggen värker för att jag har sovit obekvämt. Huvudet värker av de andra obehagen.

Så jag får väl försöka finna mig själv bland allt det där. Hur nu det ska gå till? Kanske mår jag bättre efter en promenad med hunden. Kanske inte.

Men det är väl så det ska vara, första dagen i mars när snön vräker ner på de nyss tinade trottoarerna och katten ligger bekvämt i sin fotölj och tvättar sig. Mars är ju en månad för katter. Det är även en månad när man inte vet i vilken tid man befinner sig. Är det vinter eller vår? Kommer sommaren snart eller är det bara ett minne man bär med sig, att det borde bli sol och varmt snart?

Igår kunde jag finna att snömängderna på balkongen, de som roat mig och oroat mig i någon månad hade smält undan så att det bara var små kullar kvar på de kvarglömda plaststolarna. Men nu höjer sig de där kullarna igen. Men det går undan. När väl regnet och värmen vinden för göra sitt så töar snön upp fort. Så fort att jag kan se fågelkvittret som kommer framför mig.

Skit samma egentligen. När man sitter inne så spelar det ju faktiskt föga roll vad det är för väder. Så jag håller mig väl inne så mycket som möjligt och låtsas att solen skiner in genom fönstren, att Viskan flyter varm och trög förbi och att gräset är grönt och frodigt där ute. Det funkar ett tag i alla fall. Tror jag.