WoBWorld

Söndag. Vilodag. Inte helt fel, alls. Inte för att jag sliter ut mig under veckorna men ändå. Visst är det skönt med en dag när man får vila helt utan att få dåligt samvete. Jag har sovit länge och noga och nu sitter jag och väntar ivrigt på att kaffet ska perkulara färdigt i köket. När jag väl har slurkat i mig lite av den ljuvliga drycken ska jag lägga mig tillrätta i sängen igen och titta på en film tänkte jag.

Jag umgås visserligen med planer på att ta mig till affären för att inköpa ett stycke aftontidning, men jag tror jag skippar i den detaljen. Jag har det ju så bra här hemma. Kanske får jag nya, oanade krafter av kaffet men jag tvivlar. Skarpt. Nä, jag håller mig nog mellan mina fyra väggar idag. Förresten har jag nog lite ont i skallen om jag känner efter rikgit noga så det är dumt att riskera en värre huvudvärk genom att springa omkring i snålblåsten.

Man måste ju hedra vilodagen. Så det så.

Fasen vad dagen ramlade iväg då. Ena stunden står jag i affären och väljer mellan olika margarinsorter och nästa så sitter jag framför tvn och klockan kilar iväg mot 22. Så där bara. Det klart, den lilla tuppluren på 4 timmar som jag tog kan kanske ha en smula med det hela att göra, jag vet inte så noga, men ändå. Jösses. Ska tiden pallra på på det här sättet så är jag ju snart gammal och grå i ett vips.

Men vi har det rätt så bra, jag och Chips, katten. Jag tittar på isdanser och slutar aldrig att förvånas över vilka perfekta de där isdansande damerna har och Chips ligger i sin fåtölj och bligar på husse då och då för att kolla att jag inte rymmer. Men det är så rakt ingen risk. Jag har inte mer ork än att möjligen gå ut i hallen och ta på mig skorna. Så jag sitter där jag sitter, väl förankrad i stolen. Kanske skulle man laga till nått att äta? Jag har en bit lax som ligger i kylskåpet och väntar på min kärleksfulla omsorg, en stekpanna och nått litet till att äta. Äh, jag väntar lite till. Jag har det ju så bra här där jag sitter.

Vad tusan ska jag ta mig till med alla timmar fram tills kvällens tvprogram börjar? Städat har jag, tvättat har jag. Nån bra bok har jag inte heller. I alla fall ingen som jag orkar hålla uppe koncentrationen tillräckligt länge för att komma in i. Kanske en film? Nja, jag har ju några på hårddisken som jag spelat in från tv. Det kanske vore nått? Äh, fan, jag vet inte. En gryende känsla av missmod griper mig så sakteliga. Tråkigt. Jag vill ha lite fart och fläkt. Nu skulle det passa finemang att ha en fest att se fram mot. Men det fullkomligt lyser om det faktum att jag inte har den allra minsta fest att tänka på. Så jag blir väl sittande här ute i Viskafors och funderar på vad jag sak göra.

En promenad? Ja, det var inte en helt fel idé. Lite frisk luft och motion. Då kan jag passa på att knata till affäre och handla mer julmust att frossa i. Tyvärr så har alla de floder av julmust jag hällt i mig allt sedan de först dök upp i affären illa skadat min mage. Den är sur som ätticka och det första jag gjorde i morse var att ta en magtablett för att försöka blidka acidandarna lite. Det är tydligen inte bara öl som kan ställa till det i kistan. Men, jag slipper ju baksmällan så jag ska väl vara glad och lycklig för det kan jag tro.

Chips, katten, ligger i sin fåtölj och ägnar sig åt det hon gör allra bäst. Sover. Eller slumrar kanske är en bättre beskrivning på tillståndet för öronen roterar i skallen på henne som ett par radar som sveper över rummet för att upptäcka spännande saker. Men det ser trots det mycket vilsamt ut.

Ute är det grått, grått, grått så till den milda grad att jag börjar misstänka att jag blivit färgblind när jag tittar ut. De enda färgklickarna är bromsljusen på bilarna som åker förbi här ute på vägen. Resten är grått som pölsa. Men det regnar i alla fall inte, det är ju bra det. Alltid nått.

Nä, jag tror jag tar och lägger mig på sängen och lyssnar till Gessles senaste skiva. Jag brukar då rakt inte lyssna till Halmstadsonen, möjligen har jag någon gång i urtiden lyssnat till Roxett, jag har i alla fall en skiva som vittnar om det. Men för tusan, den här senaste saken han släppt är ju precis hur bra som helst. Hur kommer det sig att en karl på snart 50 år och som redan har erövrat världen en gång och borde vara trött och mått kan åstadkomma något så här studsigt och fartfyllt och dessutom fullproppat med klistermelodier? Märkligt. Men bra så bra.

Så. Låt oss räkna ihop mina planer för dagen. Vila lite på sängen, duscha, ta en promenad, handla, laga mat, titta på tv, sova. Ungefär så ser det ut, i alla fall i teorin. Planen kan mycket väl revideras allt eftersom. Men jag börjar med det jag är bäst på. Alltså, mot sängen.

Moderaterna, den nya, tycker att invandrare ska skriva på ett kontrakt om att de kommer leva enligt svensk lag och värderingar. Vad dessa värderingar innebär är väl inte riktigt klart än men tanken är ju god. Kanske att man ska bli full på julafton och slå frun? Eller att man i största möjliga mån bör anlita svart arbetskraft oavsett om det gäller att få det städat hemma eller byta till vinterdäck på bilen? Jag vet som sagt inte så noga. Men en bra tanke är det helt klart.

Varför förresten stanna vid invandrare? För det första så tycker jag att alla som har någon form av invandrare i sin släkt i 5 led bakåt i tiden ska skriva under samma kontrakt. För att inte tala om alla dessa männiksor som inte har högskoleutbildning. Jösses, där har du en grupp som tär på landet och kostar en massa gör de med. Det vet man ju hur populasen fuskar med sjukskrivningar och vab-dagar. Fram med ett kontrakt bara. Följer de inte det så tar vi bort 50% av deras lön. Förresten, varför ska de har rätt till vab överhuvudtaget. Låt gott folk ha den regeln i fred. Med gott folk menar jag givetvis männiksor som har gjort sitt för att utvecklas, alltså gått på högskola eller ännu hellre universitet. För vi är ju faktist de enda som verkligen behöver lite vila från all stress. Egentligen. Resten av folket fikar ju bara bort sin tid på jobbet ändå. Det vet man ju hur lite enklare männiksor resonerar.

Kvinnor. Kvinnor borde även de få ett kontrakt där de skriver på att de ska uppträda som svenska kvinnor. Bort med alla korta kjolar, bara ben och urringade tröjor och bara magar. Nä, en hederlig folkdräkt passar ju alltid bra, både till vardag och fest.

Sen kommer vi till alla de som inte har vettiga namn. De utan ett son-namn. För tusan, man vill ju kunna uttala namnet. Eller hur. Varifrån kommer alla dessa Djupdahl och Zettergren? Gren? För helvete, det sitter på träd, det är inget namn. Nä, tvångsbyte av namn är inte för mycket begär tycker jag.

Sjukskrivna. Dessa arma stackare som inte har den allra minsta ryggrad utan ränner till doktorn titt som tätt och beklagar sig. Dem tycker jag vi ska sätta i arbetsläger. Låt dem tillverka gardinringar eller den där lilla mojen som sitter på brödpåsen och håller den stängd. Visst fan kan de arbeta, de bara simulerar. Veklingar är vad de är. Förresten tycker jag att de borde ha nått som gör att man kan identifiera dem. Varför inte en käck liten stjärna på bröstet. Både praktiskt och snyggt. Varfrör ska samhället hålla dem under armarna? Nä, bort med dem bara. Ja, utom mig då, men jag är ju sjuk på riktigt, det har läkaren berättat för mig.

Brunhåriga. Usch och fy. Det vet ju alla att en svenska är lång, blond och blåögd. Bara förekomsten av brunt hår skvallrar om att det har förekommit bolande med någon liten slemmig italienare någon gång i släkten bakåt i tiden. Kontrakt säger jag bara. Plus att de givetvis inte ska ha lika hög lön som en äkta svensk. Så klart. Ja, alla utom jag då, för jag känner mig hemskt svensk och min hårfärg måste vara ett genetiskt misstag.

Arbetslösa? Arbetsläger för dem med. Så att de lär sig att livet inte kan levas från sofflocket utan är hårt slit i alla dagar. På tal om alla dagar. Pensionärer. Denna ack så tärande folkgrupp. Där har jag ett förslag om eutanasi. Om du inte förstår ordet är du en av de obildade som givetvis inte ska ha mer i lön än 100000 per år. Dessa gamla som svämmar över på våra sjukhus och står i vägen när vi ska handla mjölk och dessutom luktar märkligt. Vid fyllda 75 är det dags för ett sakta dropp i armen sen är vi av med det problemet. Givetvis gäller detta bara invandrare, outbildade, brunhåriga, sjuka individer. Det är ju de som kostar mest.

Narkomaner och fyllon tycker jag vi ska erbjuda samma dropp. De har ju ändå ingen livskvalitet så ingen skada skedd.

Nä, jag tycker att Moderaterna är på väg mot en hållbar politik. Kanske kan man äntligen få tillbaka rösterna från de främlingsfientliga SD. Det tycker jag det är värt.

Ah!. Vilken skillnad mot så många andra lördagar. Jag är nykter och utvilad. Sömntalbetterna hjälpte mig att somna vid 1 i går och jag vaknade utsövd vid 6.30, full av liv och fan vet om jag inte ser fram mot dagen med. Som lök på laxen. Adventsljusstaken sprider sitt milda ljus och ger löften om en fröjdefull jul. Jag har ingen som helst aning om vad jag sak syssla med idag, men det ger sig kan jag tro. Kanske finjustera städningen. Några pengar har jag ju inte, i alla fall inte till något som helst som kan betecknas som onödigt. Men jag är lika glad för det. Jag dricker mitt morgonkaffe full av förväntan inför vad dagen kan bjuda på för äventyr.

Så, det är väl bara att sätta igång.

Vad är det som händer i världen egentligen? Jag sitter i godan ro och smuttar julmust medan jag tittar på Idol på Tv4. De sjunger och trallar och det är så mysigt som helst. Tills den där lilla mesproppen Johan öppnar munnen och bräker för full kraft. Jag rynkar pannan, sänker ljudet. Funderar på att gå och ta en cigg så att jag slipper misshandla öronen på detta obehagliga sätt. Men helt plötsligt gör han en helt oväntad manöver. Han sätter sig på knä längst fram på scenen och döm om min förvåning när fjortisarna nästintill sväljer tungorna av iver att skrika allra högst. En liten tösabit skriker, gråter, hojtar och slänger med hela kroppen som om hon råkat ut för ett svårt ep-anfall.

Varför? Det kan ju inte på något som helst vis handla om sex-appeal. Jag menar, karln är ju så spröd och pubertal att jag tvivlar på att karln ens har ett kön. Defentitivt inga testiklar. Så det måste vara nått annat. Sången? Nä, tror inte det va. Att han är söt? Jo, det får jag ju hålla med om att han är. Söt som socker. Men det finns många söta små pojkar som inga flickor skriker sig fördärvade för.

Jag fattar inte, jag bara fattar inte.

Alls.

DAMN! Nu har han kommit igång, gamle WoBlaren. Jag har satt på ett stycke maskin med tvätt, varit i mitt källarförråd och efter mycket, säger mycket, bökande och stånkande fått fram en adventsljusstake. Först fick jag riva fram halva östeuropa, krypa över det som fanns kvar och det var en hel del, sträcka mig allra längst in i förrådet och med fingertopparna lirka fram ljusstaken och min lilla minigran som jag tog fram med eftersom jag inte har den allra minsta lust att utföra samma operation en gång till. Sen var det bara att göra samma sak fast precis tvärtom. Alltså krypa ut, nödtorftigt ställa tillbaka allt det jag i min iver rivit ut och sedan slänga igen dörren och hålla den stängd med hela min kropppstyngd medan jag kämpade med att få låset på plats.

När jag kom upp i lägenheten så letade jag fram min andra ljusstake som låg betydligt mer åtkomlig i den stora garderoben och satte upp denna med en gång. Så nu var jag nog först med ljusstake i fönstert i hela Viskafors. Men jag tänkte att efter allt det slitet för att få fram eländet så var det lika bra att belöna sig med en spirande julkänsla med en gång. Givetvis så funkade inte den staken från källaren så jag får troppa av till affären och köpa lampor. Men det brådskar ju inte precis.

Så, nu sitter jag och väntar på att maskinen i källaren ska bli färdig så att jag kan hänga upp tvätten på tork. Efter det ska jag börja städa tänkte jag. Jajamen, full fart hela tiden. Men jag passar på att vila lite efter allt slit med källarförrådet. Låta svetten torka så att jag inte går och blir förkyld igen. Det är märkligt vilken skillnad det gör när jag tar mina sömntabletter. Jag sover som en gris helt utan de sedvanliga mardrömmarna och vaknar pigg och alert.

Jaja, det blir väl bra med det kan jag tro. Nu ska jag slurka i mig en kopp kaffe, röka en av mina livsfarliga cigaretter och fundera på vad jag ska äta idag. Alltså, vilken smak jag ska välja på nudlarna. Biff, räkor eller champinjoner :-)

Bu vad deprimerande. Detta är första månaden när fogden drar den nya, högre, summan och jag finner till min fasa att jag nu har exakt 965 kronor att leva på resten av månaden. Då har jag inte heller betalat alla mina räkningar. Kul. Men men, det är bara att rätta mun efter matsäck och se glad ut. Några julklappar är det ju inte att tala om, inte denna månaden i alla fall. Men som tur är så lär mina mediciner inte gå på så mycket nästa gång eftersom jag närmar mig högkostnadsskyddet så då har jag ju lite att spendera på mina barn när pengarna kommer den 19/12. Så läget är inte på något sätt desperat.

Men det lär helt klart kräva vissa justeringar med den här nya ekonomiska situationen. Jag kan ju glömma mina"lyxprenumerationer" på Vetenskapens värld och en datatidning. Cafe har jag redan betalt för ett halvår så den lär ju ramla ner ett tag till. Men sen är det stopp. Jag har räknat ut att jag borde få 1500 över att leva på när jag betalt hyra, telefon och mitt banklån. Lite knapert men det ska väl gå det med. Nudlar är inte så illa när man vant sig vid att äta det varje dag :-)

Äh, vad tusan, det löser sig på ett eller annat sätt. Saker tenderar att göra det har jag märkt bara man tar det lugnt och litar lite på karma, sitt eget förnuft och låter tiden rulla på. Fasen, jag kommer ihåg hur jag brukade få småpanik och hetsa upp mig något alldeles vansinningt om jag bara hade 3500 kvar att leva på under en månad under den gamla hederliga tiden när jag jobbade. Men man vänjer sig liksom vid hur saker och ting är ordnade i livet och jag sak säkert kunna vänja mig vid de nya förhållanden nu med kan jag tro.

I vilket fall som helt så ska jag som sagt städa idag. Jag måste ner till tvättstugan för att lura ut om det finns en ledig tid i eftermiddag. Det vore kanon. Det är lite synd att tvättstugan är stängd hela helgen. Jag funderar på om det beror på att det mestadels bor äldre i huset. De är ju inte så beroende av att tvätta på helgen eftersom de är hemma hela veckorna. Skulle det flytta in lite mer yngre personer eller familjer i huset skulle det kanske ändra sig. Men nu är det som det är så det är bara att acceptera och tvätta under veckan eller på fredagseftermiddagen. Mig gör det ju inte så mycket eftersom även jag sprätter omkring hela veckorna i mitt hem och inte har några speciella tider att passa.

Nä, nu ska jag ut med soporna, gamla tidningar och tomma glasburkar och slänge hela rasket, vart och ett i passande behållare. Som ett första steg inför städningen liksom tänkte jag. Så får jag en smula frisk luft med, inte så illa såhär på en fredag inte. Man får dona och greja med saker så att de passar in i livets stora puzzel. Sem kan jag med gott samvete sätta mig och titta på Idol i kväll och veta att mitt vackra härliga hem är tiptopp-rent.

Det är värt en hel del bara en sån sak.

Åh så gott. Jag har sovit skänt sedan 3-tiden i natt och vaknade utvilad och glad vid 8 i morse. Att jag somnade såpass tidigt i natt beror på att jag äntligen kunde hämta ut mina sömntabletter igår på Apoteket. Jag hämtade lite andra mediciner med och det hela gick på 1000 kronor. Inte helt bra så här före jul precis. Nu har jag inte en spänn till julklappar utan får vänta till den 19:de med att köpa klappar. Men jag får väl ägna veckorna fram till det åt att leta upp julklapparna jag ska köpa och sedan rusa runt och köpa dem när pengarna väl ramlar ner över mig.

Men man får se positivt på det. Jag är snart uppe i högkostnadsbeloppet och jag måste säga att det är fantastiskt att leva i ett land där det finns ett sådant. Det ligger väl på 1800 eller vad det är och utslaget på ett år är det ju ingenting för ens sådan som jag som är storkonsument av läkemedel.

I vilket fall. Nu är jag i alla fall upp och som sagt pigg. Igår blev det då rakt ingen städning så det får bli en alldeles äkta fredagsstädning. En liten minitvätt hoppas jag kunna ta med för att avlasta tvättkorgen lite. Sen ska jag ner till källaren och jaga fatt på mina adventsljusstakar. De ligger så klart längs in bakom allt annat, men jag får väl helt enkelt utrusta mig själv med lite tålamod och jävlaranamma och dra fram allt bråte jag skrapat ihop genom mina år. Bland annat ligger det ju en kasserad och isärplockad soffa längs ut och den är liksom bara inslängd och sedan klämde jag igen dörren så fort som möjligt så det där soffhelvetet lär väl braka över mig när jag öppnar dörren kan jag tro.

Vädret är smutsgrått och tråkigt. Det sprider då rakt inte det allra minsta julkänsla. Men nu är det julmusikssässong så jag sak minsann börja frossa i gamla hederliga julmelodier. Jag måste dock erkänna att jag föredrar det Amerikanska utbudet. Gamla hederliga saker med Sinatra, Dean Martin eller Elvis. Fast det klart, o helga natt med Jussi Björling är inte fel heller.

Jag funderar på om jag ska inhandla lite glögg med. Kanske lite pepparkakor till det sen kan jag och Chips, katten, ha glöggparty i vår ensamhet. Fördelen med glögg för en alkoholist är att man bara inte kan dricka för mycket glögg eftersom det snart blir klibbigt och übersött. Plus att man ju kan köpa alkoholfritt. Viket det blir har jag inte bestämt mig för än.

Men nu ska jag, gissa vad, dricka kaffe. Gott så gott på morgonkvisten.

Kul. På Tv4 morgonprogram så kunde man se Maud Olofsson och Thomas Östros debattera penningpolitik, finanskris och arbetslöshet. Jag vet inte, men nog var Maud riktigt pressad, stressad och aggressiv. Alltså mer än hon brukar. Det kan inte vara lätt att i dessa dagar envist framhärda den berömda arbetslinjen. Tanken med den är ju att alla ska arbete och det är ju en bra sak i sig. Men sen kommer man ju till kruxet att Alliansen liksom har räknat med att man ska kunna skrämma folk till att arbeta för fulla muggar. Det förutsätter ju att det finns arbeten att söka och utföra. Nu är det helt plötsligt fritt fall bland företagen och varslen rasslar in dag ut och dag in.

Så, hur ska man då förklara att de personer som blir utan jobb även blir av med en vettig inkomst och dessutom ska börja betala högre skatt än när de arbetade? Maud kunde det då rakt inte, nä, hon spottade och fräste som en arg katt, tjattrade och tjatade och avbröt den stackars timide Thomas gång på gång medan hon däremot blev fly förbannad om han avbröt hennes mässande och väste "låt mig tala till punkt"!

Det är spännande tider måste jag säga. Jag har tyvärr märkt av ett mycket fult drag hos mig själv. Jag skäms att erkänna det och jag lovar att jag gör allt för att ändra tanken, men det finns en liten röst i mig som säger "smaka på den ni Svenska män och kvinnor som röstade på Alliansen och nu blir av med jobbet". Jag vet som sagt. Det är fult och elakt. Men det känns lite som om hela världen håller på att ställas på huvudet. Vi har de sista 10-15 åren levt i en värld där inkomst och sysselsättning har varit en måttstock på hur lyckad man är som människa. Det är ju ärligt talat inte bara direktörer som drabbats av både hybris och girighet.

Nä, den rådande tanken verkar ha varit att om du inte arbetar, om du inte har hög inkomst eller åtminstone har ett jobb med en bra titel så ska du skämmas och helst bara försvinna från jordens yta. Konsumtionen har hela tiden stigit, alla ska ha en stor, jättestor, platt-tv, fin bil och bo i ett stort hus. Men, kanske så går vi mot andra värderingar. Jag hoppas det i alla fall. Kanske, säger kanske, ökar empatin i samhället nu när många får smaka på den medicinen som kallas "utanförskap" nu för tiden.

Visst, jag pratar i egen sak och jag är mycket väl medveten om att det är skillnad på att vara arbetslös och söka arbete och att vara sjukskriven och arbetsoförmögen. Det kommer alltid att finnas de som anser att en sån som jag bluffar och bara är lat. De ser hur jag sover hur länge som helst och sedan tar en trevlig promenad i solen och de kan inte förstå varför jag inte skulle kunna jobba. Men förhoppningsvis så blir de några färre när landet, ja världen, genomgår det stora stålbad som vi har framför oss.

Kanske börjar vi uppskatta lite jordnära värden, döma varandra efter person och inte efter utanpåverk. Jag hoppas det i alla fall.

Usch, jag ser när jag själv läser det jag skrivit att det ser ut som om jag önskar att människor ska bli arbetslösa. Det gör jag givetvis inte. Som jag säger inledningsvis, jag är medveten om att det är en ful tanke som dyker upp i skallen på mig. Såklart är det bara som en blixt som virvlar förbi och när jag testar tanken så finner jag att jag borde skämmas som ens tänker så. Så, för att var tydlig, jag önskar ingen att bli eller vara arbetslös, jag vill inte att barn ska behöva lida för att föräldrarna får sluta på sina arbeten. Det hela är bara en såndär ful tanke som ibland dyker upp fast man inte egentligen kan stå för den.

Men jag måste i ärlighetens namn säga att den finns där. Precis som att jag ibland kan tycka att SD har lite rätt i sina argument fast jag den mesta tiden tycker att de ska bekämpas med alla demokratiska medel som finns. Som tur är så är man utrustad med ett samvete som kan berätta när man tänkt fel åt helvete. Så, varför skriver jag ens om det hela? Nja, troligen för att jag anser att resonemanget om en värdegrundsförskjutning inte är fel. Det gäller i hela västvärlden efter 8 år med GWB, galloperande girighet och där hotet om våld har varit det enda argumentet när världens olika länder träter. Nu lever vi i en brytningstid där vi får skärskåda våra paradigm.

Jag menar väl att jag hoppas att samhället mjuknar lite, att andra värden växer sig starka under dessa bekymmersamma tider. Att det kommer något gott ur allt elände och kaos. Kort sagt, jag hoppas att vi om 50 år kan säga att vi kom ur skiten starkare, snällare och mer omtänksamma.

God morgon världen. Här ser ni en pigg liten man. Natten är avklarad helt enligt planerna och nu väntar morgonens bestyr med kaffedrickande och tv-tittande. Jag ska börja helgstäda lite tänkte jag, men jag väntar lite så att jag inte skrämmer livet ur mina grannar med dammsugaren. Det är ju inte alla som uppskattar den arla morgonstunden på samma sätt som jag gör som riktigt vibrerar av verksamhetslust efter nattens vila.

Tvätta är en annan sak som jag lurar på att göra. Vi får väl se hur långt jag kommer i mina planer. Förkylningen verkar ha gett med sig och endast lämnat en smula nästäppa och sånt där obehagligt kluck i ena örat när jag sväljer. Ingen är gladare än jag. Just nu är jag inte det allra minsta trött men vi får väl se hur det går frammåt förmiddagen. Helt otroligt att jag skulle somna vid 10 tiden är det ju inte.

Tja, det blir som det blir med det där. Städning och tvätt eller sömn, i vilket fall som helst så är jag på ett gott humör än så länge. De värsta muskelspäningarna har gett med sig under natten så jag hoppas att det blir ännu bättre under dagen. En helt ok start på 27/11-2008 än så länge.

Jösses, jag är helt löjligt spänd igen. Domningar, stickningar och ont. Vasen, om jag bara kunde förstå varför det blir så. Det får jag väl reda ut i terapin kan jag tro för jag har då inga svar på det hela hur jag än vänder och vrider på problemet. I vilket fall som helst så sitter jag just nu och väntar på lokalblaskan som ska dundra ner i brevlådan när som helst. När den kommit ska jag lägga mig i sängen bredvid Chips som redan ligger där och väl installerad i sängen ska jag läsa tidningen. Så är det i alla fall tänkt.

Ser man på, nu ramlade bladet ner på golvet i hallen. Så nu ska jag minsan lägga mig och läsa, spänd eller inte.

Oj då. Värstans vad jag gick och blev trött. Jag somnade i vanlig tid vid 7 i morse med en dundrande huvudvärk. Före det hade jag suttit uppe mest hela natten och donat vid nätet, kollat på tv och mest varit irriterad över värken i skallen, kroppen, min nysnoriga näsa och undrat vart allt det där kom från. Allt som jag satt där så började en gryende misstanke dyka upp i skallen på mig och till slut så knatade jag iväg och hämtade tempen och upptäckte därigenom att jag hade visst feber. Eftersom jag är en utbildad och klok männiksa så lade jag ihop de olika symptomen och kom fram till att jag gått och blivit förkyld igen. Så klart.

Så, jag tog en värktablett och lade mig för att sova. Sen sov jag av bara farten hela dagen, hela kvällen och vaknade inte förrän vid 22.30 i kväll. Fortfarande med värk mest överallt och en måttlig feber. Jaja, det är ju inte helt ovanligt om man säger att jag blir förkyld. Det är mer regel än undantag nu för tiden så jag deppar inte speciellt över det inte. Om det är som det brukar så lägger det hela sig till ro i morgon eller i övermorgon. Under tiden så är det varmt the och värktabletter som gäller, mycket sömn och bra musik på datorn.

Men i morgon måste jag ringa min "bussterapeut" så att jag kan boka en ny tid så fort som möjligt. Tanken är ju att jag ska hålla igång bussåkandet och terapin så mycket som möjligt nu i början så jag får väl masa mig till bussen och stan även om jag har en smula förkylning som rasar i kroppen. Om han inte har någon tid denna veckan så funderar jag ändå på att ta mig till stan i morgon eller övermorgon för att börja leta julklappar. Inte för att jag egenligen har några pengar till det men lite slantar får jag väl skaka loss ur kontots djup. Jul är ju ändå jul.

Jag förbereder mig redan på en sömnlös natt eftersom jag misstänker att det blir svårt att sova efter att ha legat i dvala en så massa timmar som jag gjort. Men det är helt ok faktiskt. Först är det `Allå `Allå¨, sedan Jordan rättsläkare och efter det Numbers på tv. Efter det så är snart klockan 03.00 och lokalblaskan kommer och sen rullar timmarna på fram tills den spännande dokumenträren om andra världskriget och vips så börjar morgontv på 4an och sen är det dags för lite sömn. Det går på ett kick det hela liksom.

Så jag sätter väl igång då.

Ja herre je. Här har det varits i farten mest hela dagen känns det som. Jag somnade 7 i morse och vaknade vid 12.30 av att mitt boendestöd ringde. Det var dags att rulla ur sängen och åka buss minsan. Nu kommer vi till det märkliga i kråksången. Jag blev inte det minsta stressad över detta. Kanske berodde det på att jag var trött så trött, men faktum kvarstår. Jag troppade ner till bussen och satte mig där, längst bak och höll banne mig på att somna under färden. Visserligen var det lite läskigt eftersom chauffören körde som en blådåre, varför vet jag inte, men det var inte bara jag som reagerade för jag hörde några prata om det. Men det var liksom en helt annan rädsla än den vanliga ångsten. Det var mer en allmän oro för att vi skulle köra i diket på de smala vägarna in till stan.

Sen var det dags för terapi. Jag ballade ju ur den sista gången så det kändes lite kymigt att dyka upp igen som om inget hänt. Men vi pratade om hur jag ska komma tilrätta med den där driften att gräva ner mig i hemmet, isolera mig och inte ens svara i telefonen. Det är helt klart jag får jobba med. De kommer lite titt som tätt de där perioderna när jag knappt klarar att gå ut i köket, när jag känner mig jagad och nästan lite paranoid. Det är väl samma med det som allt annat, jag får försöka göra det jag är rädd för eller tycker är obehagligt för att undvika att det byggs på och blir större och störren.

Så, idag gick väl samtalet mest ut på att försöka hitta någon strategi, både för min terapeut och mig, för att lösa situationen de perioder jag känner att jag vill försvinna för världen. Hon blev lite putt när jag berättade att jag gick hos en annan terapeut för att reda ut min busskräck, men jag förklarade att den terapin bara går ut på att jag ska kunna åka buss, inget annat.

När det hela var färdigt så tog jag med en kopp varmt kaffe ur maskinen i väntrummet och traskade uppför backarna till sjukhuset där bussen stannar. Fortfarande kalaslugn. Solen sken, gräset stack här och var upp ur den vita snön och jag kände mig som en kung. Bussen ner till stan gick som en dans, helt utan obehagskänslor. Tanken var att jag skulle ringa mitt boendestöd för att han skulle köra efter bussen ut till  Viskafors, men nu var jag så glad så jag struntade i det och hoppade glatt på bussen som gick hem.

Resan hem var behaglig, jag satt och lurade lite på ditten och datten och helt plötsligt så var vi i Visakfors utan att jag ens tänkt på det. Jag skuttade av vid torget och passade på att gå till affären och handla lite julmust och annat gott. Tja, sen gick jag hem och nu sitter jag här. Fortfarande vansinigt trött men på ett strålande humör. De där obehagliga spänningarna jag haft in msklerna de senaste dagarna har mer eller mindre gått över även om skallen dunkar lite.

Så, för att summera dagen så här långt så ger jag den en femma på betygsskalan. MVG helt klart.

Bruce Springsteen, den gamle hedersknyffeln, har fattat vad det där med Internet är. Han erbjuder sin nya singel gratis på sin hemsida under en begränsad tid. Han kopplar att han redan är så rik att det spelar mindre roll plus att han även verkar förstå att låten ändå skulle vara ute på tre sekunder efter att den var släppt på skiva, troligen några dagar före. Givetvis laddade jag ner låten på stört och blev väl inte speciellt imponerad. Som gammal Springsteen-fan så är det svårt att inte jämföra med Born to run eller The river. En habil poprocklåt är väl det man får om man tar sig tid att ladda ner de 6 mb som låter upptar på hårddisken.

Men man skönjer en gnutta ljus i hela den här fildelningsdebatten som aldrig tycks ta slut. Låt oss vara överrens om att IPRED är inte bara otäck utan även stendum. De som laddar upp musiken, du och jag och milliontals andra kan redan gömma våra IP-nummer utan större problem. Tekniken har redan gåt förbi lagen. En lag som öppnar för ytterligare övervakning av folk. Övervakning dessutom av vinstkrävande bolag, inte av Polisen. Usch och fy.

Men den trogna läsare vet att jag faktist förfäktar för upphovsrätten även i vårt moderna samhälle. Ett argument för fildelningen är bland annat att ingen ska ha betalt för kultur och att det ändå bara är skivbolagen som skinnar folks plånböcker. Men, är det ärligt talat någon som tror att ingen tjänar pengar på fildelning? Reklamen på Pirate bay generera pengar, hårdvarutillverkare tjänar pengar, bredbandsleverantörer tjänar pengar. Men till skillnad mot det "gamla" sytemet så tjänar artisten inte en enda liten peng på det hela. Alla andra cashar in men skaparen av det hela står utan och får åka på tröstlösa turneér och spela på Finlandsbåten för att ha råd att överhuvudtaget kosta på nästa skiva. För det är väl ingen som tror att skivbolagen, inspelningsstudiorna, kommer att bekosta inspelningen bara för att vara snälla?

Nä, nått måste nog ske, ett paradigmskifte av momumentala mått. För inte vill vi se Timbuktu "sponsrad av Pampers" eller Stefan Sundström på IKEA-bankens julfest? För det är väl det som återstår av inkomstmöjligheter som erbjuds en konstnär? Men jag tror på Springsteens sätt, för de riktigt stora artisterna det vill säga. Att se på Internet som en enorm radio där man kan släppa sin musik för att ge en liten aptitretare. Att fler och fler artister släpper sina alster på Internet, antingen som MP3-fil eller som strömmande, är nog något vi ska vänja oss vid. Men sen kommer knixet. Att artisterna, och studiosarna ska kunna få in en peng för den tid och möda och materialkostnad det kostat att fördigställa verket. Skivbolagen kan vi nog se som redan utdömda. De behövs inte längre. Men en riktigt studio behöver varje artist som vill skapa något. En producent, några tekniker, kanske lite studiomusiker som kan fylla upp där den egna förmågan inte räcker till. De vill ha pengar. Inte för att de är girigare än någon annan. Men även en producent vill kunna köpa fläskkotletter till söndagsmiddagen.

Det är spännande tider vi lever i. Sannerligen. Men vi måste skilja på debatten kring IPRED och upphovsrätt. IPRED är kass och otäck. Upphovsrätt är för helvete ett sätt att försörja sig på.

Ärligt talat! Är det konstigt att man blir deppad på vintern? Fan, det är ju redan kolmörkt ute och klockan är bara 16. Herreje! ge mig ljus, sol, värme, gröna träd, fåglar som kvittra och tunga humlor som flyger från blomma till blomma. Det är svarta kan aldrig vara bra för någon.

Som jag förutspådde så somnade jag vid 10 tiden och vaknade inte till förrän vid 14.30. Jag hoppas vid Gud att jag kan sova i natt för jag ska ju till stan i morgon, med buss. Då gäller det att jag är utvilad och avslappnad. Jag måste erkänna att jag ser på det hela med lite bävan i själen. Det är nog en lång väg tills jag kan åka buss lika obehindrat som de flesta av oss. Men skam den som ger sig. Det är väl bara att fortsätta mala på med det där kan jag tro.

Men idag är jag fortfarande lika spänd som jag varit de senaste dagarna och känner mig faktiskt till och med lite nojig inför att gå till affären för att köpa mat. Men jag borde verkligen komma ut lite och jag är dessutom vansinnigt sugen på julmust så en promenad till den lokala handlaren vore väl inte så dumt. Men det funkar ju sådär. Eftersom jag fick en panikattack när jag var traskade till affären förra gången så signalerar hela kroppen att det kommer bli likadant nästa gång. Ungefär som att man inte lägger handen på en platta efter att man bränt sig en gång. Förnuftet säger en sak och kroppens signalsubstanser en helt annan. Men just därför är det ju viktigt att jag verkligen tar den där promenaden till affären för att jag inte ska lägga till ännu en låsning i livet.

Så. Jag får väl kanske troppa in i duschen och allt det där man gör innan man visar sig ute i världen.

Åh vad gott jag har sovit. Nu är jag alldeles utvilad och redo för dagens äventyr.

Inte! Har inte kunnat somna hur jag än vänt och vridit på mig. Trött så att ögonen går i kors är jag men inte somnar jag för det. Så, jag knatade upp och satte på lite kaffe och här sitter jag nu och väntar på att det ska vara färdigbryggt. Enligt nyheterna så är det snökaos på östkusten. Ja det kan jag tro. De där Stockholmarna ska då alltid vara värst. Här i Viskafors så är det kollugnt ute och snötacket är möjligen någon ynka millimeter. Själv skulle jag inte ha något emot en rejäl snöstorm. Det är så vansinnigt mysigt när snön yr utanför fönstren och vinden viner i skorstenen. Fast det förutsätter ju såklart att man inte behöver ge sig ut i allt det vita och kalla utan kan borra ner sig bland kuddar och täcken och läsa en god bok.

Tja, det är väl bara att ta dagen som den kommer misstänker jag. Troligen slocknar jag vid 9-tiden och sover bort hela dagen igen kan jag misstänka. Men jag ska vara lite smart och sätta alarmet på mobilen på 12 eller nått sånt vettigt. Nä, nu kan jag inte sitta här och pladdra utan ska dricka kaffe och försöka hitta lite lugn någonstans i kroppen.

Jag har äntligen nått min drömvikt. Jag kunde nämligen aldrig drömma att jag skulle väga så här mycket. Till råga på allt så finner jag på Facebook att en gammal polare har gått ner 24 kilo sedan i maj eller vad det var. Givetvs skickade jag ett mess direkt och gratulerade honom å det allra varmaste och passade på att fråga om han inte kände sig mycket lättare i skallen nu.

Fasen, jag bara måste börja motionera. Det är väl en sak när det knakar i parketten när man går på den, men nu knakar det i betonggolvet hos den lokala handlaren när jag yrar omkring och letar efter mjölk, smör, bacon och öl. Kanske skulle man börja gå lite nån gång i veckan. Missförstå mig inte nu. Jag går både hit och dit allt som oftast. Bland annat går jag från sängen till köket ett antal gånger om dagen. Men kanske skulle man gå en smula längre någon gång.

Men det är ju så jobbigt. Hela min lilla barnakropp skriker av ilska om jag utsätter den för någon som ens liknar skuggan av motion. Det räcker att jag ska lyfta foten tillräcklig långt upp i luften för att jag ska kunna klippa tånaglarna. Ska jag då börja traska så vet jag inte vad som händer.

Nä, jag får helt enkelt fundera på det där. Kanske dags att börja med amfetamin?

Fasen vad det retar mig att jag inte orkade att lyfta på arslet för att gå till affären för att köpa julmust. Jag är så vansinnigt julmustsugen så det skriker om det. Men nu får jag vänta ända till i morgon innan jag kan lägga labbarna på den delikata drycken. Där får man för sin lathet minsan.

Jag tror att jag får ta mig i kragen i morgon och släpa mig ur sänge lite tidigare. Behöver ta tag i mina räkningar bland annat. För att inte tala om att jag behöver vända på dygnet i största allmänhet. Kanske kommer jag även ut världen medan det fortfarande är ljust. Det kan inte vara bra att inte få det allra minsta ljus på sig eftersom man sover bort dagarna.

Jomen. Så får det bli. Banne mig.

Nä det gick ju inte så bra. Med avslappningen alltså. Jag låg där och gjorde som den lugna rösten sa på skivan. Slappnade av för allt jag kunde i armar och ben och andades med magen och lyssnade på musiken och tänkte på ett bra och lugnt minne, men det enda som hände var att jag blev alldeles sprattlig i både armar och ben. Så efter en halvtimmas fruktlöst avslappnande så gav jag upp, klappade Chips som låg bredvid mig och tittade förvånat på husse som låg alldeles blickstilla.

Så, det är bara att inse att idag ska jag vara spänd som inför ett tandläkarebesök trots att det mest spännande jag ska göra är att rensa kattlådan. Jag lurar på att göra nått att äta men jag tvivlar på att jag lyckas få i mig någon mat när jag är såhär spänd. Kanske skulle jag ta en varm dusch före matlagningen så kanske jag är lös och ledig i kroppen när det är dags att tugga i sig födan. Det är ju värt ett försök i alla fall.

Fan vilka meningslösa problem man har.

Det står helt klart att denna dagen skulle jag klara mig utan. Hela vänster sida värker och molar på grund av att jag är så spänd och i ansiktet har vänster sida domnat, ungefär som när man får tandläkarbedövning. Jag sträcker och masserar och donar för att kunna slappna av men det går absolut inte. Det är sånt som får mig att längta efter en öl eller tolv så att jag kan slappna av i musklerna lite.

Men trots att jag är så förbannat spänd så är jag relativt lugn i själen ialla fall. Det är ju alltid något. Jag kan liksom bara kallt konstatera att musklerna på vänster sida av min kropp kör sitt eget race, utan att jag har verktygen för att göra så mycket åt det. Men det hela tar defenitivt udden av dagen som det är. Jag känner mest för att lägga mig och sova igen och glömma bort värken och domningarna. Det ultimata hade varit ett varmt bad, en Gin & tonic, en bra bok, lite lugn musik och bara ligga där och känna hur kroppen blir tyngre och tyngre. Men det faller på att jag varken har något badkar eller någon gin.

Så, i brist på sådan frälsning så ska jag lägga mig på sängen, sätta på en skiva med avslappningsövningar och se om jag inte kan relaxa lite. Förhoppningsvis så kan jag lugna ner mina trilskande muskler lite. Det är helt klart värt ett försök i alla fall.

Fan vad trist. Ännu en gång så somnade jag inte förrän på morgonkvisten och ännu en gång har jag sovit bort hela dagen. När jag vaknade var det redan kolsvart ute och humöret åkte ner ett antal grader när jag fann detta. Jag har vaknat ett antal gånger under dagen av att jag legat och spänt mig så hårt att jag hade en dundrande huvudvärk. Men jag bestämde mig varje gång för att sova en stund till. Nu är jag fortfarande spänd som en fiolsträng och är väl inte helt nöjd med det om man säger. Jag hoppas att jag lyckas slappna av till på tisdag när jag ska åka buss in till stan och tillbaka. Att vara spänd redan innan jag åker är inte de bästa förutsättningen för att det hela ska gå bra.

Men, det är inte förrän i övermorgon det. Nu har jag en hel kväll att slösa bort och dessutom morgondagen med på mig. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska pyssla med under kvällen men det lutar väl åt att titta på tv och bara ta det lugnt och försöka slappna av så gott det går.

Tja, jag börjar väl på sedvanligt sätt och tar en kopp kaffe kan jag tro.

Hur gick det till? Jag somnade banne mig igen, när jag låg och bligade i dagens lokalblaska. Herreje. Jag vaknde inte förrän 20.30, helt yr i bollen och väldigt förvånad över att jag somnat. Det måste vara alla de där åren när jag inte kunde sova som kommit i kapp mig.

Kvällen har ägnats åt att titta på tv med ett halvt öga. När väl isdansen är över ska jag fixa lite tacos och låtsas att jag inte är ensam när jag smaskar i mig av allt det goda. Jag är sådär förbannat tråkigt spänd idag. Hela vänster sida, från foten upp till hjässan värker och det har domnat lite här och var. Klart störande måste jag erkänna. En massage skulle sannerligen inte vara fel. Men det kan man ju bara drömma om, i alla fall så länge jag inte lyckas få Chips, katten, att lära sig att massera. Fast det är frågan om hon ens skulle vilja det även om hon kunde. Just nu så ligger hon i dvala i sin fåtölj och struntar fullständigt i vad husse pysslar med.

Ja jösses vilket liv man lever. Jag kunde för mitt liv inte somnar i natt utan var uppe till klockan 7 i morse och donade, läste, klappade katten och var allmänt orolig. Givetvis gjorde detta att jag inte vaknade förrän vid 15.30. Så där gick den chansen till lite solljus. Nu är det kolsvart utanför fönstren och jag förbereder mig på kvällens tv-äventyr med isdanser och allt vad det är.

Jag känner mig obehagligt uppskruvad men jag hoppas att det ger sig allt eftersom. En kopp kaffe till och en dusch så kanske jag landar.

Nå, låtom lördagen börja.

Ok. påminn mig om att INTE titta på Idol nästa vecka vad jag än gör. För den där jönsen Johan, det lilla blonda trollet som skriker sig igenom låtarna, blev kvar på bekostnad av Anna som sjunger som en liten gudinna.

Herreje! Helt otroligt.

Ok, för att ytterligare lägga sordin på min fredagsstämning. Kul att logga in på Facebook och upptäcka att man är helt ensam även där.

Just nu vore det väldigt kul att vara lite full.

Nä detta måste få ett slut. Fan, jag sitter och tittar på Idol på en fredag. Ärligt talat. Det är sånt man gör antingen om man har familj och sitter och myser med frugan framför tvn med en varm whiskeygrogg på bordet eller så man är 38 årig, patetisk, ensam och med en lite märklig doft av gammal ost och cigarettrök kring sig.

Gissa vart jag passar in. Fasen, jag borde vara på krogen med en massa vänner och flörta med en vacker brunett. Vad hände? Hur hamnade jag här, i Viskafors? Med en katt som enda sällskap. Det har blivit nått fel i universum. Jag har bytt plats med nån misslyckad figur utan liv.

Hjälpe mig!

Damn vad jag är duktig. Nu har det städats så det stått härliga till. Jajamen. Inte för att jag gått över golvet med en tandborste men nog har jag löst de allra värsta smutsfällorna. Vädrat har jag med så att det är kallt som attan här inne. Men luften är frisk och hälsosam, Det är märkligt hur mycket damm och smuts som kan falla på ett golv egentligen. Vart kommer allt ifrån? Att döma av mängden katthår jag dammsugit upp så borde stackars Chips vara hårlös och naken. Men hon har hela tiden suttit på ett fönsterbräde och kikat slött på mig och det finns inte ens en liten kal fläck i hennes päls. Skyfflar grannarna in okända katthår genom brevlådan under natten tro?

Jaja, nu är det gjort i alla fall och jag kan förfalla till helgvila. I motsats då till vardagsvila. Nu ska jag vara folklig och patetisk och titta på Idol på tv. Vad jag hittar på efter det vet ingen än. Kanske porrdurfar eller nått.

Jaha, där fick man för att man skulle vara duktig. Jodå, jag fick väl på mig kläder, studsade ner för trapporna med glatt humör och steg ut i den vinterfriska luften. Gott så. Men när jag skulle läsa upp Gula faran så var låset givetvis fruset igen. Jag tappade inte gnistand för det inte utan halade fram min trogna tändare och värmde upp nyckel till en glödgande liten fyr och stoppade in sagda nyckel i tidigare nämnt lås och vred om. Jodå, nyckel gick runt så fint så. Eller gjorde den det?

När jag tittade närmare på saken så upptäckte jag till min fasa att det inte alls var nyckel som gick runt i låset, men däremot den lilla plastplattan som man håller nyckel i. Fan, jag hade värmt upp plasten så att den smälte. Så klart.

Så, det var bara att stoppa ner det som var kvar av nyckeln i fickan och börja promenera mot affären. Var mina bekymmer över då tror ni? Vandrade jag med små glada steg och sjöng en liten melodi medan jag sakta närmade mig butiken? Nope. Såklart började ångesten murra i mig, en svag, vag, ton som sakta steg till ett envetet gnisslande i själen på mig. Jag gick fortare och fortare som för att försöka komma bort från ångesten. Men det gick inget vidare.

Jag ägnade mig åt att försöka handskas med det hela utifrån alla de verktyg jag fått genom åren. Rationellt tänkande, andas med magen, andas rätt. Försökte distrahera mig själv genom att räkna fönster i husen jag gick förbi men det gick inget vidare som sagt. Hela tiden steg bruset i bröstet, i nacken. Men när jag kom fram till affären så lugnade det hela ner sig något, troligen för att jag fick lite annat att tänka på. Gudskelov var det ingen kö till kassan för då hade jag väl hoppat ur skinnet kan jag tro. Så, jag plockade ner mina varor och hastade ut ur affären så fort jag bara kunde.

Väl ute så överfölls jag av ångesten igen, denna gång med full styrka. Hela kroppen, varenda cell, varje molekyl, skrek åt mig att jag måste springa, måste bort, måste hem. Jag halvsparang längs med Varbergsvägen med den tunga väskan full med julmust, mjölk och allt vad det var på axeln. Den totala upplösningen var bara sekunder från att drabba mig med full kraft.

Men så hände något. Jag tänkte på det som mina teurapeuter sagt till mig så många gånger. Jag måste sätta mig över ångesten. Inte låta ångesten styra mig utan vara kvar i situationen och försöka känna efter vad det egentligen är som händer. Mina steg blev lite kortare, inte så snabba. Jag ägnade mig fortfarande åt distraktioner som att räkna hur många lyktstolpar jag såg och sånt. Men nått växte i mig, nått annat än ångesten. En känsla av att jag har varit med om detta tusentals gånger och inget farligt har hänt än. En gnutta vett fann sin plats bland alla stresshormoner och maror som fyllt min hjärna. Jag försökte slappna av så gott jag kunde i axlarna och nacken, försökte ta kontroll över mina andetag.

Troligen var det en kombination av att jag faktiskt började närma mig mitt hem, en sak som bara den brukar göra det hela lite lättare, och att jag faktiskt kanske kunde skönja skuggan av en kontroll över det hela som jag inte haft innan. Jag hoppas att det inte var första och sista gången jag kunde sortera rätt bland alla intryck som sköljer över en när man får en panikattack.

I vilket fall som helst så kom jag hem, hel och relativt ren fast svetten dröp om mig. Så nu väntar lite städning, lite dusch och sedan är det kväll i det WoBska hemmet.

Det är knepigt att tänka sig att allt det jag skrivit om hände på bara 40 minuter. Man tappar alla begrepp om tid när man får en panikattack. Skulle jag själv uppskatta tiden så skulle jag gissa på en två-tre år, men som sagt. Det tog bara tre kvart. Konstigt.

Jag gav mig själv en frist till klockan 17 innan jag sätter igång med dagens vedermödor. Det var värst vad klockan går fort då. För jag ha det ju egentligen rätt så bra där jag sitter framför min älskade lilla notebook och bläddrar omkring på nätet, slinker ut i köket för att dricka lite kaffe, dra några bloss på en cigarett och bara softar som dagens ungdomar säger.

Dammråttorna och katthåren syns inte längre eftersom det blivit mörkt och inte heller behovet av att gå till affären pockar på särskilt mycket. Men jag vet ju att jag lika bra kan ta tag i det där istället för att skjuta upp det hela till morgondagen, även om jag är eropamästare på att skjuta upp saker till, inte morgondagen, utan till nästa år.

Förövrigt så är jag fortfarande så förbannat paff över att Guns´n´Roses nya skiva är så förbaskat bra. Jag menar, man kan ju tycka att efter 14 års harvande i studios så borde det hela bli både överproducerat och daterat. För att inte tala om att det som tidigare har läckt ut har varit bedövande kass. Men det färdiga resultatet är om inte strålande så förbannat bra.

Jaja, nu börjar klockan närma sig 17 med otrolig hastighet så det är väl lika bara att slita sig från datorn och sätta igång med allt jag har planerat att hinna med innan 20.00.

Vill inte.

Det var väldans vad det blev till att sova länge idag då. Jag som hade planer på att ranta upp tidigt och sätta igång med att städa, ringa till min läkare om ett recept på mina sömntabletter och allt vad jag skulle göra. Iställer så sov jag gott till 14.30. Jaja, inte mycket att göra åt nu. Det får bli till att sörpla kaffe och sätta igång med att städa i lagom takt när lusten har infunnit sig.

Det verkar som om det varit en fin dag för när jag vaknade så sken solen vackert på årets första tunna, tunna snötäcke och världen var alldels vit och vacker. Jag måste säga att det livar sannerligen upp i allt det mörka som det svarta hål som kallas november utgör. Men nu börjar det mörkna och det blir sakta dunkelt i lägenheten. Själv funderar jag på om jag ska handla först eller om jag ska städningen som prioritet ett. Jag har ju liksom inte så mycket annat att oroa mig för här den lilla bubbla som jag kallar mitt liv.

Kanske skulle jag börja med att grooma mig själv. En varm dusch, putsa på skägget, borsta tänder och skvätta luktagott på mig själv så kanske jag piggnar till lite. Jo, så får det nog bli. Sen, efter städning och trippen till affären så blir det väl att sitta och glo på idol. Det där lilla trollen Johan bara måste åka ur idag. Annars vet jag inte vad jag gör. Nån rättvisa måste det väl ändå finnas även i ett program som Idol?

Jaja, allt detta ligger framför mig. Först blir det en kopp kaffe för att ladda upp batterierna ordentligt.

Ju mer jag tänker på att det faktiskt är jul om bara en ynka månad ju mer gruvar jag mig över det hela. Inga stora slantar har jag för att köpa julklappar till barnen, inga roliga julfester är man inbjuden på eller några goda julbord att smaska på. Det blir väl en stillsam jul hemma hos tant mamma där barnen springer förbi som hastigast och sedan väntar bara sömnen så att det hela går över. Så känns det just nu i alla fall. Kanske kommer jag att ha lyckats klättra upp lite på humörskalan när väl julafton inträder. Jag hoppas det i alla fall.

Fasen vet vad de dystra tankarna kom från? Sådär bara. Men det löser sig säkert kan jag tro. Jag kanske skulle kika in i mitt överfulla källarförråd för att lokalisera mina fattiga julsaker. Jag har ingen som helst aning om vad jag fått med mig efter skillsmässan. Förra julen firade jag ju hos tant mamma där jag bodde. Jag får försöka skrapa ihop lite julkänsla. Jag gillar ju egentligen julen, men det är väl tanken på hur urbota ensam jag har blivit som pockar på. Det är liksom lite trevligare att fira jul när man har en familj bredvid sig.

Tja, nu är det på detta sättet och det är bara att gilla läget misstänker jag. Det hela är väl bara ett utslag av allmän misstrivsel över hur livet ser ut just nu. För fet, för sjuk, för ensam, för mycket av allt. Men det går ju faktist att fixa till allt det där. Det är dags att börja promenera lite, hålla sig ifrån ölen, börja ta kontakt med mina vänner igen. Dags att vända sig mot världen igen känns det som. Jag har grävt ner mig i min lilla egna håla tillräckligt länge nu kan jag tro. En bekväm tillvaro utan större pucklar på vägen, men förbannat tråkig med.

När jag tänker närmare så är det nog den där begäran från socialstyrelsen om att de ville ha mina journaler. Hua, tänk om jag blir av med legitimationen. Det vågar jag inte ens tänka på. En sån massa år tillspillo i så fall. Kanske skulle man ringa upp dem och fråga vad som händer. Min prövotid går ju ut nu i december. Undrar om man kan få den förlängd?

Äh, ska jag gå och tänka på det där blir jag ju tokig för tusan. Det är inte så mycket jag kan göra åt det hela för tillfället i alla fall så det får väl gå som det går. Jag får ta en sak i taget. Nu måste jag till exempel göra nått att äta innan magen hoppar upp och biter mig i näsan. Det är bra mycket viktigare än att sitta och fundera på vad Socialstryrelsen kan tänkas hitta på.

Fasen vad kallt det är ute. Jag tog Gula faran till affären och jag trodde nästan att händerna skulle frysa fast på handtagen. För vem tänkte på handskar? Det var ju nyss midsommar ju. Tillråga på allt så hade låset mycket lägligt fryst när jag väl puttrade in på parkeringen utanför affären så jag blev stående med en tändare för att värma upp nyckel en bra stund.

Men problem är till för att överkomma så nu sitter jag hemma i värmen med kylen full med gottig julmust och lite annat smått och gott. Men jag har då rakt inga som helt planer på att ge mig ut igen i kväll kan jag säga. Nä, nu ska jag göra nått att äta och sedan blir det tvtittande och lite allmänt mys. Jag tror jag ska festa till det ordentligt och brygga lite smarrigt thé så här på kvällskvisten. Lite för att komma i rätt vinterstämning liksom. En öppen spis hade suttit som en smäck med. Men det kan man ju bara drömma om. Kanske kan man ladda ner nån skärmsläckare med en brasa på? Nä, det verkar lite... hm... kallt?

Jaja, nu kan jag i alla fall ta det lugnt efter dagens alla äventyr.

Har jag åkt buss eller har jag åkt buss? Jo, jag har åkt buss! Resan in till stan, den när mitt ena boendestöd följde med, gick rätt så hyggligt, helt klart över förväntan måste jag säga. Visserligen så pickade pulsen på så att det stor härliga till och svetten rann, men det gick. Och helt som enligt planerna så lugnade det hela ner sig allt som vi åkte. Det är ju liksom själva tanken, att man ska stå ut med eländet för att man sedan ska se att det trots att det känns helt omöjligt faktiskt lugnar ner sig efter ett tag utan att nått har hänt.

Sen tog vi en fika på Orion, mina boendestöd, jag och min terapeut som mötte upp på busstorget. Men jag måste erkänna att jag mest funderade på resan hem som jag skulle göra alldeles på egen hand. Mitt i fikandet så ringde de från psyk och frågade om de fick skicka mina journaler till Socialstyrelsen som ville ha dem. Det gäller min legitimation som sjuksköterska. Så där fick jag lite ont i magen över det och glömde tillfälligt bort att jag skulle åka farlig buss.

Men, sen troppade vi av tillbaka till busstorget och jag gick efter mycket bävan på bussen och satte mig. Hjärtat rusade, svetten rann och jag var spänd som en fiolsträng, redo att brista när som helt. Låt mig säga så här. Att om jag inte visste att det var för en god sak skulle jag aldrig åka buss mer. För det blev en ytterst obehaglig resa. Busshelvetet blev fullt med människor, det var precis tjockt med folk i varje hörn. Sen stannade vi nog vid varje busshållplats som finns tror jag, långa stopp medan nypåstigna letade efter busskort i plånböcker eller nödvändigtvis skulle tjattra med busschaffören om nått totalt oviktigt innan bussen kunde köra igen. Det var varmt, hjärtat hotade att hoppa ur kroppen på mig och jag var nära att bara ställa mig upp och skrika rakt ut flera gånger.

Men jag fuskade lite. Jag drog fram mobilen och ägnade mig åt ett bilspel jag har där. Helst ska man ju undvika att distrahera sig själv utan finnas kvar i ångesten för att terapin ska bli optimal. Men men, lite fusk var nödvändigt för att jag skulle fixa det hela utan att hoppa av vid en busshållplats mitt ute i ingenstans.

Till slut kom jag i alla fall fram till min kära gata och ramlade ur bussen med en lyckans suck. På plats fanns mina boendestöd som hade följt bussen hela tiden ifall jag skulle balla ur. Jag pratade en stund med dem och skuttade sedan uppför trapporna till mitt älskade hem, min katt och en kop kaffe.

Sen somnade jag som ett barn efter mina äventyr, helt slutkörd till både kropp och själ. Men nu när jag vaknade så måste jag säga att jag är rätt så mallig. Fan, jag klarade det. Det gick att åka buss nykter utan att jag skulle få totalt tuppjuck. Går det en gång så kan jag göra om det och då kanske det går lite bättre. Nästa övningstillfälle är på tisdag då jag ska in till stan för min andra terapi. Det borde bli en baggis.

Håhåjaja. Då var det dags för att åka buss då. Långt med låååångt mellan busshållplatserna. Hua. Jag ser inte fram mot det hela. Eller, jo det gör jag ju, lite. Men den övervägande känslan är att jag står i begrepp att stoppa in huvudet i lejonets käftar. Givetvis hade jag messat upp tiden med så jag stod redan 12.15 och väntade i förgäves på mina boendestöd som ska följa med mig på resan in till stan. Sen ska jag ju åka ensam hem. Men inga boendestöd fanns i sikte. Det var heller inte så konstigt. Det är ju inte förrän klockan 13.23 bussen som vi ska ta går. Tiden ändrades ju kom jag på.

Så det var bara att troppa uppför trapporna och hem igen. Så nu har jag en nervös timma att fördriva. Måste erkänna att det känns lite surt, vore gott att ha det hela gjort liksom. Sen när jag kommer hem ska jag bjuda mig själv på nått gott att äta och floder av julmust. Sen är det dags att starta projekt städning här hemma. Det har legat lite på is undertiden jag förberett mig mentalt för bussåkandet.

Men jag har trots allt en massa tur. Jag hade ju en kass dag igår med mycket ångest och spänningar, fasen jag har fortfarande snoront i nacken efter att alla muskler lekt tafatt i nacken på mig. Men i dag så är det en lugnare dag verkar det som. Jag hoppas det håller i sig så att det hela blir en triumf och jag kanske har slipat av den värsta rädslan för att åka buss.

Jaja, en timma. Vad gör man då tro? Tja, jag kan ju alltid dricka lite kaffe, röka några cigg och försöka hålla nerverna i schack så att jag är mentalt föreberedd när bussen svänger in på busshållplatsen precis utanför min dörr klockan 13.23.

Så gott. När jag tagit mina sömntabletter så lugnade stormen i mitt inre ner sig och jag kunde till och med äta lite. Nu sitter jag frafmör tvn och glor på Jordan, rättsläkare. Sen kommer Numbers. Efter det är det nog dags att nana lite. Jag har helt löjligt ont i nacken efter att ha varit spänd hela dagen.

Men, snart är som sagt dagen över och det är dags för nya tag i morgon igen.

HAhaha, hjälpe mig. Jag hörde för första gången den berömda Blondinbella prata i Kvällsöppet hos Ekdahl. Hon läspar och pratar med barnröst. Jösses!!!

Aldrig får man vara glad och nöjd. Bara för att jag mådde toppen och kanon igår så mår jag desto sämre idag. Jag fick givetvis en dundernoja och blev liggande kravlandes i sängen och försökte lugna ner mig så gott det gick. Spänd som en fiolsträng låg jag där och andades i fyrkant och hade mig i en hel timma innan det svalnade av. Givetvis gick jag upp och drack en kopp kaffe och rökte en cigarett sen var det dags igen. Ännu en panikattack såklart.

Efter att det hela hade planat ut lite så satte jag på den där avslappningsskivan som jag fick av min terapeut och försökte slappna av så gott det gick. Men det tog väl ytterligare en timma eller nått innan pulsen hade kommit ner under 100. Jäkla skit säger jag bara. Jag försökte med allt det där som de säger åt mig att jag ska göra. Jag försökte kallt konstatera att "jaha, nu har jag ångest men det är inte något farligt, jag kommer inte att dö eller bli tokig". Det gick sådär kan jag säga. Det är lite som att hoppa ut från ett flygplan och upptäcka att fallskärmen inte vecklar ut sig som den ska. Att då försöka övertyga sig om att det inte är farligt är tämligen fruktlöst. Min själ säger en sak och min tanke en helt annan och de lyssnar inte ens på varandra.

Men nu så är jag hyggligt normal. Jag är fortfarande rejält spänd trots att jag gör allt för att slappna av, jag har ont i varje muskel i nacken och ryggen och dessutom en rejäl huvudvärk efter alla spänningar. Men vad fasen. Det går ju över så det är väl inte mer med det. I morgon kanske jag får en lika bra dag som igår, vem vet? Just nu är jag faktist mest irriterad på att ångesten ska få förstöra en hel dag på detta sättet. Det känns som bortslösad tid liksom. Tid när jag kunde ha gjort nått roligare än att ligga som en sprattlande fluga i en otäck spindels nät.

Jaja, i morgon ska jag åka buss i alla fall. Jag ser fram mot det samtidigt som det fyller mig med fasa. Men jag hoppas att det går bra. Det vore gott att få lite medflyt känns det som.

Ah, vilken toppendag jag hade igår. Inte skuggan av ångest, inte ens den där välkända känslan av att vara spänd. Hela dagen var avslappnad och skön. Det var väldigt länge sedan jag hade en så bra dag. Kanske triumfen med att åka buss gjorde sitt till. Jag vet inte. Men lite spänd måste jag ha varit för jag lade mig på kvällen med en avslappningskiva som jag fick av min terapeut och låg och flöt omkring i min egen lilla värld när jag helt plötsligt fick en redig krampryckning, en sådan jag brukar få när jag slappnar av efter att ha varit väldigt spänd. Men det var en petitess i det hela stora.

Idag är det en helt annan sak. Jag vaknade av en vidrig mardröm där jag och min äldsta son först blev jagade av bonnaraggare och sedan blev min son påkörd av en bil och förvandlades till en tom ölburk. När jag skulle ringa 112 så kunde jag inte hitta siffrorna på min mobil. Jag vaknade av att jag grät och skrek rakt ut. Hua. Vad den drömmen kan betyda kan man ju bara spekulera i men jag tror att mitt dåliga samvete för att jag supit bort mina barns barndom mer eller mindre spelar roll. Att jag liksom valt alkoholen framför mina barn. Jag vet inte. Det är bara som jag funderar.

Så, idag är jag spänd som en liten fjäder. Men jag försöker hålla ångesten i schack genom att andas rätt och slappna av så gott det går. Givetvis så blev det trafikbegränsning på mitt mobila bredband i natt. På min mätare står det att jag laddat ner 3,7 Gb men tydligen har jag kommit över den där retliga 5 Gb gränsen som Tele2 har. Men jag har hunnit med att ladda ner både Britneys nya och Guns´n´Roses nya. Så helt bortkastade Gb var det inte i alla fall. Speciellt Axls skiva måste jag säga var vansinnigt mycket bättre än jag trodde den skulle vara. Britta visste jag ju skulle prestera så det var ingen överraskning att den var bra.

Men det blir väl inte så mycket gjort idag kan jag tro. I morgon kommer ju det stora provet när jag ska åka buss hemifrån till stan och tillbaka. Jag måste säga att det suger till i magen bara jag tänker på det. Men det måste göras. Går det bra så är det nog rätt viktigt att jag sedan fortsätter att upprätthålla det hela genom att åka någon gång i veckan så att jag inte ramlar dit på fruktan igen. Det är frågan om det blir någon sömn i natt men det märker jag väl kan jag tro.

Ute börjar det redan mörkna. Fan ta deta eviga mörker som sänker sig över landet under vintern. Men snart kan man börja se fram mot julen. Det är inte så illa det inte. Jag lurar på om jag inte ska bona parketten i vardagsrummet lagom till jul. Men det är ju ett fasligt schå med att flytta möbler hit och dit förståss. Det vore ju typiskt om man blev liggande som en skalbagge på rygg med ryggskott och trasiga nackkotor lagom till julafton. Nja, detta kräver eftertanke och kontemplation känner jag. Det är ju livsfarligt att ta i för mycket så att man kanske blir trött i armarna eller nått.

Kanske ska jag börja med att dammsuga innan jag ens funderar på att bona några golv? Snart är dammtussarna så stora i hörnen på golvet att Chips, katten, förskräckt backar ut från köket när hon stöter på en sån där grå ful sak. Hon tror väl att hon råkat ur för en ilsken sork eller nått.

Jaja, innan jag överhuvudtaget gör nåton så ska jag nog dricka en kopp kaffe till. En slurk julmust på det så är dagen inte helt fel trots mardrömmar och spända muskler.

Jajamen. Här har det åkts buss så det står härliga till minsann. Det gick helt klart över förväntan. När jag kom fram till terapeuten så pratade vi i några minuter innan det var dags att troppa av till busstorget där vi valde min gamla kära 1:a som går till Sjöbo. Vi satte oss längst bak medan mitt hjärta hotade att hoppa ur kroppen på mig. Men det var bara att sitta kvar och försöka tänka på andningen och hänga med i det som hände. Min teurepeut hjälpte till genom att påminna mig om att andas rätt då och då och så ställde han frågor om hur det kändes på en skala från ett till tio.

Till min stora förvåning så gick det bättre allt som vi åkte och när vi kom till ändhållplatsen var jag relativt lugn. Sen så hetsade jag ju upp mig lite på tillbakavägen igen men även då så lugnade det ner sig så att jag nästan blev lite trött och slö den sista biten innan bussen svängde in på busstorget och vi var framme igen.

Så som sagt, helt klart över min förväntan.

Men i övermorgon väntar en värre resa. Då ska jag åka in till stan med buss härifrån Viskafors. Den bussen är läskigare eftersom det för det första är en mycket längre resa, plus att det är längre mellan hållplatserna. Men på vägen in till stan så ska ett av mina boendestöd vara med. Sen är väl tanken att jag sak åka ensam när jag åker hem. Vi får se hur det går det hela. Men av döma av hur det gick idag så kanske det inte blir så farligt.

Tja, jag kan säga att det tog på krafterna i alla fall för när jag väl kommit hem igen så somnade jag som ett barn och sov i två timmar. Men nu är jag uppe och känner mig väldans mallig för att jag minsan har åkt buss helt nykter och dan.

Nu ska jag ut i allt det mörka och åka och handla lite smått och gott i affären för att sedan ägna kvällen att koppla av och bara ha det så gott jag kan. Det tycker jag faktiskt att jag är värd.

Sådär ja. Då har jag snällt druckit mitt kaffe, gjort mig själv hel och ren och väntar troget på att mina boendestöd kommer för att hämta mig till terapin. Jag måste erkänna att fjärilarna i magen slår allt kraftigare med sina vingar ju närmare bussturen jag kommer. Men det måste göras det hela. Det sitter en liten figur på min ena axel och viskar i mitt öra att det vore bättre att gå och lägga sig igen. Men nu ska det banne mig läras att åka buss vare sig jag vill eller inte.

Vad allt ska man inte vara med om.

Oj så gott jag har sovit. Jag har börjat ta mina sömntabletter igen och undrar varför jag inte gjort det tidigare eftersom jag helt plötsligt sover utan mardrömmar och vaknar pigg och alert. Jag har även börjat med mina Campral igen. Det är en tablett som ska ta bort eller i alla fall lindra suget efter alkohol. Det är ju så korkat att ha de där pillren hemma och inte ta dem.

Idag ska jag in till stan för att gå på terapi och åka buss igen. Jag är lite nervös men ser samtidigt fram mot det. Det var en sån kick förra veckan när jag åkte den där lilla biten så idag blir det säkert en längre snutt.

Ute regnar det så att man vill gråta. Jäkla novemberväder. Men om jag inte har fattat helt fel så närmar vi oss väl advent och då blir det lite mysigare med adventsljusstakarna i fönstret och känslan av att julen snart är här. Jag måste erkänna att jag längtar efter lite snö. Det lyser upp den mörka världen på ett trevligt sätt. Men fram tills dess så får man trösta sig med kaffe och god musik. Just nu har jag fått pippi på Orup och Lena Phs skiva "dubbel". Den är hur bra som helst. Full med klistermelodier.

Sen när jag kommer tillbaka från terapin så ska jag nog städa lite. Det har enna som sunkat till sig här utan att jag har märkt nått. Jag bara måste sätta upp en tvättid med. Tvättkorgen svämmar över av gamla strumpor och tröjor. Plus att det börjar bli lite glest med kläder i garderober och lådor. Det är inget jag ser fram mot, men en man måste göra vad en man måste göra.

Jaja, nu ska jag ta en kopp kaffe till och smyga in i duschen så att man blir presentabel inför terapeuten.

Ah. Trevligt med fotbollsgala på tv. Elfsborgs klippa Wiland vann priset som årets målvakt. Så klart, det var väl inte helt oväntat efter en strålande säsong. Nu hoppas jag bara att Zlatan får guldbollen. Men ärligt talat, nått annat är väl inte att tänka sig.

Före spektaklet skulle jag åka till affären för att fylla på med lite mjölk och snus och framförallt julmust (jag älskar julmust om ni inte redan förstått det). Men när jag skulle låsa upp Gula faran fann jag att låset hade fryst. Kul. Så det blev en promenad i kvällskylan. Men det var faktiskt inte helt illa. Rätt så trevligt måste jag säga.

Men, nu sitter jag i alla fall i värmen och har det bra framför tvn.

Jösses. Nu har jag tangerat rekordet för att fucka upp dygnet. Somnade vid 8 i morse och vaknade först vid 16-tiden. Herregud. En hel dag helt borta bara. Jaja, det är som det är med det där. Ingen idé att gråta över spilld mjölk och allt det där. Men lite surt känns det allt.

Resten av dagen ska jag tilbringa framför fotbollsgalan tänkte jag. Före den börjar så ska jag åka till affären för att köpa lite mjölk och läcker julmust. Så mycket mer hinner jag väl inte med kan jag tro.

Fasen. Damn those tomtar. Jag är vansinnigt sugen på mer julmust. Men för att få tillgång till den pärlande spännande drycken krävs att jag masar mig ut i världen och tar mig till den lokala handlaren. Hur sugen på en skala är jag? Inte alls. Jag sitter ju här och har det hur bra som helst med kaffesmaken i munnen och förväntan inför kvällens tv-äventyr.

Chips, katten, ligger och sover tungt och jag blir lite avundsjuk. Det ser minst sagt gott ut. Men det var ju det där med julmust. Hm. Dagens I-landsproblem minst sagt.

Nä, jag får ta en slurk kaffe och en cigg och fundera på detta.

Det är ett satans massa prat om fildelning och diverse lagar kring det hela. Det tycks mig som om den där debatten aldrig tar slut. Det har gaggats om det hela i minst 10 år nu och ingen hejd verkar det finnas på det hela. Men ärligt talat. Det måste vara första gången i världshistorien att männiksor på allvar anser att en vara ska vara gratis, bara att plocka med sig. Hur i hela fridens namn kan det ha blivit så?

Jag är inte bättre än någon annan när det gäller det där. Jag har laddat ner eoner av Gb med filmer och spel, program och musik. Men jag inser också att det inte är helt rätt, inte när man tänker närmare på saken. För bakom alla de där produkterna så står det någon upphovsman som missat en massa pengar för det hela. Vem skulle vara beredd att jobba 8 timmar per dag men bara få betalt för 4? Att en del av de där musikanterna och skådespelarna är snuskigt rika spelar liksom ingen roll. För det finns en hel massa människor som inte har en massa millioner på banken och som verkligen skulle behöva de där slantarna för att köpa kaffe till fikat på fredagen.

Sen måste man nog inse att det är stört omöjligt att skapa ett system där alla blir nöjda. Tekniken har liksom sprungit ifrån moralen för läge sedan. Men någon form av lösning måste det ju finnas. Man kan tänka sig att man genom att teckna ett bredbandsabbonemang även betalar en ringa slant för att få ladda ner obegränsat, lite som den gamla kassetskatten.

Många hävdar, mer rätta, att artisterna har en fantastisk möjlighet att nå ut med sin musik genom nätet. Visst är det sant. Det finns ju gott om exempel i våra dagar på artister som slagit igenom på nätet genom att lägga ut sin musik och låta folk ladda ner den. Gott så. Många unga band och artister får möjliget att sprida sin musik på ett sätt som var totalt omöjligt bara för 15 år sedan. Men sen då? Ska de fortsätta att dela med sig av sin musik gratis? Jobba extra på ICA och bo hemma hos mamma för att de inte kan försörja sig på sin konst? Begär vi verkligen det?

Men, debatten rullar på och jag är säker på att det sista ordet inte är sagt än på många år. Så länge så tror jag att jag ska ladda ner nått spel för att fördriva tiden med.

Fan. Tanken var ju att komma ut i världen medan solen fortarande sken men det sket sig. Nu börjar det redan skymma ute och allt det svarta står näst i kön för att kasta sig över oss ynkliga människor. Jag hatar allt detta mörka som härskar på vintern. Men men, det är som det är med det där så det är bara att tända mysbelysningen, hälla upp en kopp kaffe till och se glad ut.

Det var väldans vad dagen rullade på snabbt. Jag vaknade först vid 14-tiden efter en god natts sömn. Så då återstår det inte så mycket av eftermiddagen känns det som. Men jag är pigg och nyter och framförallt inte bakis. Bara en sån sak. En helt annan bild än den sedvanliga när jag rullar ur sängen redan vid 7-tiden på morgonen efter en 3 timmars orolig sömn, vacklar ut i köket och skakar i mig en folköl. Nä, det här känns helt ok även om jag drabbades av en akut känsla av att allt var tråkigt och grått igår kväll. Men det är väl en vanesak. Jag gjorde mitt bästa för att skaka av mig det hela genom att titta på isdansen eller vad det heter på tv, knapra chips och dricka underbar julmust. Det gick sådär kan jag säga. Längtan efter en liten öl eller 12 pockade på mest hela tiden.

Men som sagt, idag skördar jag frukten av gårdagens "uppoffring". Jag är oförskämt pigg och glad. Jag har inga som helt planer på att göra nått alls idag förutom att ta mig till affären för att köpa mer julmust och kanske en tidning och bara ta det söndagslugnt.

Det är inte så illa det inte.

Jag är lite vilsen i dag måste jag erkänna. Vad gör man en helg när man inte dricker en obcen mängd öl? Jag lurar på att åka till affären och köpa julmust som jag såg att de hade börjat med. Men då måste jag ju ut i allt det där svarta som finns där ute. Hm.

Igår drack jag cola men jag tyckte den smakade så konstigt. Det var liksom som om de tagit bort ett smakämne i den. Den var fadd och hade ingen sting. Sen kom jag på det. Jag hade ingen vodka i. Nä, skoja bara, brukar inte dricka så mycket vodka. Håller mig mestadels till mina kära folköl. Men nu är det stopp med den med även på helgen. Det funkade ju inte alls som jag hade tänkt mig. Det gick bra i början men balla de ur det med,som vanligt. Lite blev mer som blev för mycket.

Så, nu sitter jag och är rastlös och väntar på att den där isdansen ska börja på tv. Jag tror allt att jag ska ta mig ut till affären i alla fall och sedan dammsuga när jag kommer hem. Någon annan städning behöver jag inte utföra. Gott så.

Vilken underbar lördagsmorgon. Jag började dagen med att sova länge, länge, till 12 ungefär. Sen gick jag upp för att sätta på kaffe och njöt av känslan. Vilken känsla dillar han om nu, undrar den bortkollrade läsaren? Bristen på bakfylla, säger jag då. Alldeles klar i skallen, ingen yrsel, inget illamående, ingen ångest, inga darrningar, inga spyanfall, inga nedtvingade öl, ingen känsla av desperation. Bara en helt vanlig lördagsmorgon, en tidning att läsa, kaffe att dricka.

Underbart.

Visserligen fick jag genast en liten minipanikångestattack så fort jag tänkt på att jag mådde bra, det funkar ofta så. Men det gick snabbt över. Så nu sitter jag och tittar runt på nätet och försöker uppbåda kraft till att dra fram dammsugaren.

Ah, du fantastiksa värld.

För tusan. Hur mycket sömn behöver jag egentligen? Jag har ju sovit mer eller mindre i en vecka snart. Eller nått. Nu lade jag mig ner i sängen för att läsa lite och slocknade direkt. Men jag sov gott det gjorde jag.

Någon städning blev det såklart inte. Jag funderar på att trava omkring med dammsugaren lite men det kan ju lika bra vänta till i morgon när jag tänker närmare på saken. Men till affären måste jag för kylskåpet är sorgligt tomt. Lite nudlar och mjölk kan man ju alltid fylla på med. Sen får jag väl göra som alla andra och sätta mig framför idol och allt vad det är på tv.

Tja, det är väl bara att sätta igång och försöka få tiden att rulla på.

Vilket jäkla väder. Det regnar och regnar mest hela tiden. Men det spelar väl inte så stor roll. Jag har ju liksom inget utomhusjobb. Jag har rört till mitt dygn så det står härliga till. Igår somnade jag vid 18-tiden och vaknade igen vid 23.00 och sedan dess har jag varit vaken. Nu på morgonen har jag städat upp lite i den allmänna röran och förberett lägenheten för dammtrasan, dammsugaren och moppen som ska fram lite senare.

Igår var jag inne i stan på terapi. Håll i er nu. Men jag åkte buss. Alltså, inte in till stan, det vore väl att ta i. Mina boenedestöd hämtade mig. Men sen, under terapin så tog jag och min teraput en buss och åkte två hållplatser. Jösses. När åkte jag buss nykter senast? En evighet sedan. Anledningen till att det blev just två hållplatser var att jag själv fick välja när jag ville gå ur. Under resan ställde min terapeut lite frågor till mig, bland annat bad han mig gradera på en 10-gradig skala hur mycket ångest jag hade. Sen bad han mig försöka titta mig lite omkring, försöka släppa fokus på mig själv. Det gick inte alls kan jag säga.

Men tanken är nu att jag ungefär två gånger i veckan ska ge mig ut på bussturer tills jag slutligen, kanske i januari någon gång, kan åka helt själv med bussen fram och tillbaka till stan.

Det finns visst lite olika sätt att använda sig av exponering som det heter när man utsätter sig för det man är rädd för. En metod kallas flooding, det är som om jag helt sonika skulle sätta mig på en långfärdsbuss till Österrike och sitta kvar hur jag än mådde. Men den metod som vi använde oss av, jag kommer inte ihåg vad den hette, går ut på att man gradvis utsätter sig för det obehagliga och sakta trappar upp tiden. Det ska ske rätt så ofta så att man liksom är "inne i systemet".

Men det kändes helt ok, eftersom terapeuten lade hela ansvaret på mig kring vilken buss vi skulle ta och hur långt vi skulle åka.

Efter att vi ramlat ur bussen så ringde jag på mobila teamet som hämtade mig och körde hem mig. Väl hemma så åt jag och sedan var jag helt slut och somnade som sagt.

Men vilken känsla. Kanske kommer jag bli fri från i alla fall en fobi inom en snar framtid. Jag vet ju om att man bör expoera sig för det man är rädd för, men som det är nu så har jag gjort fel i mina egna mångåriga och flertaliga försök i det att jag mer avänt flooding än den här lite försiktiga metoden. Kanske kan jag lära mig att gå på bio med. Men då kanske jag får vara beredd på att slösa bort några biobiljetter då jag kanske går efter redan en kvart eller nått. Men det vore underbart.

Jag ser verkligen fram mot att kunna ta bussen till stan, flanera lite i Knallenand och sedan åka hem igen och göra allt det där nykter.

Men nu så ska jag ta en kopp nybryggt kaffe och en cigg. Titta lite på morgonprogrammet på 4an och bara slappna av inför städningen. Det blir defenetivt en nykter helg. Vi pratade lite om det där igår, drickandet, jag och min terapeut. han berättade att många alkoholister eller narkomaner efter många år tappar den sköna känslan av den aktuella drogen. De har liksom överanvänt dopaminsystemet och släckt ner det belöningssystemet. Visst bli en alkis full, men har mår inte sådär gott som man gör av alkohol. Jag funderar på om jag inte är på väg dit. För när jag drack förra veckan mådde jag liksom inte så mycket bättre, det enda var att ångesten höll sig borta så länge jag såg till att hålla promillehalten någorlunda hög.Men så där mysig och go vet jag inte om jag kände.

Jag läste någostans att många alkisar slutar dricka av sig själva vid 50-års åldern eftersom det liksom inte är värt det längre, kroppen är för sliten och belöningen uteblir. Tja, jag vet bara att jag inte tycker det är så roligt att dricka längre. Det är underbart när ångesten viker. Men sen ger magen upp, jag kan inte sova ordentligt, baksmälla, återställare, magen protesterar ännu mer. Ingen speciell av att känna sig full trots en hög promille halt.

Nä, det där jag jag föröka hålla mig ifrån så länge som möjligt. Jag kan inte lova att aldrig mer dricka. Men jag ska ta det  dag för dag och försöka klara mig fram till jul i alla fall. En månad vore ju inte helt omöjligt. Har man sedan varit nykter i en månad kan man ju alltid vara nykter i två månare och sedan så får det liksom rulla på dag för dag. Men som sagt, jag har lärt mig att inte lova nått, för jag gör både mig själv och andra besvikna på mig när jag bryter mitt löfte.

Men vad var det nu jag skulle göra? Jo, kaffe var det jag. Fram tills nästa gång vi ses, ha en underbar dag!

Så jäkla gott. När jag kikade på mobilen för att se vad som hänt så upptäckte jag ett sms från mina boendestöd som kommer ut och hämtar mig till terapin i morgon. Där föll en stor sten från mitt bröst. Nu kan jag slappna av. Fast jag är, inte helt oväntat väldigt pigg så vi får se när jag somnar. Det kan bli lite när som helt känner jag. Men jag ska snart lägga mig och göra ett försök i alla fall.

Gott så.

Nä nu är det nog dags att kliva ut i livet igen. Nu har jag sovit mer eller mindre i 30 timmar eller nått sånt. Kroppen protesterar, jag är stel i hela ryggen, dessutom är jag rasande hungrig. Ute är det kolsvart och det regnar, det verkar det ha gjort i dagar nu. Varje gång jag vaknat till har det smattrar mot takfönstret.

I morgon ska jag in till stan för att gå på den nya terapin. Hua. Jag har en svag aning om att det inte blir läge att ta mopeden. Så då återstår bara buss. Nykter. Hm, inget jag ser fram emot. Men jag får väl proppa kroppen full med lugnaden. Den nya terapin ska ju ändå bli stenhård utan pardon om jag fattat allt rätt så det är väl lika bra att börja med lite egen bussterapi. Hela mitt inre skriker att jag ska dra mig ur men det är inte läge för det. Jag vill ju bli bättre så. Fy fasen vad jag längtar efter mitt körkort och min bil.

Jag får nog städa lite här hemma i morgon med. Det handlar mest om katthår men ändå. Men där ser man fördelen med att sova bort sitt liv. Jag har inte stökat till det i alla fall.

Det är märkligt men jag börjar redan stressa upp mig trots all sömn. Man kan tycka att jag borde må bra och avslappnat efter att ha varit i en sådan djup och lång dvala men det vette tusan om det hjälpte så speciellt länge. Jag får nog troppa av till köket och plocka i mig lite piller innan det går för långt. Men det var skönt så länge det varade.

Oj vad jag har sovit. I ett dygn har jag sovit som en sten. Den stackars kroppen behövde sannerligen sova. Det värsta är att jag kan tänka mig att sova nån timma till. Men nu har jag druckit en kopp kaffe och rökt lite så kanske ska jag hålla mig uppe nån timma till.

Så, om någon undrar vart jag tagit vägen kan jag säga att jag inte slarvar omring och ställer till det. Men jag vilar upp min lilla barnakropp och själen efter en allt för hård vecka. Gott så.

Jag vet inte. Men känns det inte som om världen andas lite nytt? Eller är det bara min naivitet som talar. Men jag vet inte. jag kan se hur mitt liv blev annorlunda för exakt 8 år sedan. Jag hade redan gjort många misstag men det var först då jag fick börja betala för dem efter 10 års total framgång. Nå, sade han konspiritoriskt, har det inte samband med GWB? Har inte världen blivit en sämre värld sedan axelryckaren och skumskallen Jojje tog plats i Vita huset? Visst har han haft mycket elände att slåss mot som den berömda terrorismen. Den som än så länge gett ett, säger ett, anfall mot USA. Medan landet kastats ut i två krig som kostat mäniksolliv och pengar. Enorma pengar. Pengar som dränerat världens största ekonomi på kraft och som världen nu får betala för.

Tja, jag vet att det är en enkel och förenklat sätt att se på det hela.

Men känns det inte bättre att fått en president med en tanke bakom orden? Jag vet inte. Men det känns så mycket bättre. Trots att tiderna är mörkare än de varit på årtionden.

Här i landet har vi FRA eller dess lilla barn att slåss mot. Jag är för en lösing på att artister ska få betalt för det som de gör. Självklart. Annars faller ju liksom hela iden med upphovsrätt. Men att rota i min dator, i mitt liv? No way. Men det löser sig. Trots att Alliansen går frammåt och oppositionen ger intryck av att vara allt mer inkompetent för varje dag. Jag tror det. Jag vet inte, jag har goda vibbar. Precis som jag haft dåliga vibbar i 8 år nu. Världen kanske blir lite snällare, lite mer tålmodig, lite mer tolerant.

Eller så är det jag som yrar.

Japs. Dags för nya tag. Har ni hört det innan? Jo, jag vet och jag böjer huvudet skamset för att jag åker i samma fälla gång på gång. Men jag måste säga att nu känns det bra. Jag har det bra. Allt ändrade sig när mina tre barn igen tog kontakt med mig. Jag fick lite panik där förra veckan när min äldsta son inte kom ut på msn efter att vi pratat så mycket som vi gjorde veckorna före det. Men jag har kommit på att jag ska vara fruktansvärt tacksam för att han överhuvudtaget vill prata med mig. Hans barndom har inte varit lätt. Jag har ställt mycket, mycket höga krav på honom av rädsla för att han ska bli som mig, för vi är mycket lika i mångt och mycket. Hans stackars mor brukar sucka och säga till honom att "du är precis som din far". Alltså nervig, undvikande med ett kraftigt temperament och en försmak att börja gapa när man inte når längre med orden. Sen är ju hans mor lika envis som jag så grabben sa häromdagen att han lärt sig att det inte är någon idé att tjata mot oss när vi fått nått i huvudet. Det var väl det som gjorde att hans mor och jag inte kunde leva ihop.

Men det som känns bra är att han har kommit på att han är en egen person. Visst är vi lika, men vi är även mycket olika. Han är lite mer metodisk än jag, lite mer tålamod eller i alla fall impulskontroll. Vi har olika sätt att se på livet, bland annat ser vi helt olika på religion. Medan jag är agnostiker och en sökare har han gett upp varje tanke på att det skulle finnas en gud eller högre kraft. Men vi har haft många fina samtal om det den sista tiden. Sen är vi lika på en del sätt. Brinner för musik, kan sitta och titta på dokumentärer tills ögonen blöder och letar efter en plats i livet att trivas på.

Min dotter är ett så kallat a-barn. Social, trygg i sig själv, diplomatisk, populär, nykter, klok, högpresterande i skolan, vacker och går nog en strålande framtid till mötes. Hon är omtänksam och snäll. Allt det jag inte är. Min yngsta son är lite osäker och har väl ett stråka av mina nerver även om hans mor vägrar se det. Men jag tror inte det är någon fara. han är duktig i skolan, populär kompis, aktiv och stor och stark. Han kommer bli fan en halvmeter längre än mig kan jag tro.

Utan dem i mitt liv så tappar jag kompassen. Visst älskar jag min lilla pälsboll Chips. Men hon är inte mycket att prata med. Hon gör nog så gott hon kan när hon enträget slickar mitt skägg och lägger sig bredvid mig i sängen så fort jag lägger mig där. Kommer hon inte av sig själv så är det bara att ropa så kommer hon springade som ett litet skott.

Men, nu är jag tillbaka på banan igen. Jag har pratat med mina barn, håller på att bli nykter. Morgondagen kan bara bli bra. Bara jag håller mig till planen. Håller mig till kaffe och vatten, gör en rejälv middag. Kanske tar en promenad trots att det regnar för att svettas ut det sista och låta kroppen slita lite efter att ha legat på en säng i en vecka mer eller mindre. Det är inget fysiskt fel på mig, inte än så länge i alla fall. Så att låta benen röra på sig lite, kanske bara en sväng runt kvarteret borde kunna göra susen. Klappa katten, dammsuga, tvätta. Duscha av mig svetten och ångesten. Sköta mina mediciner. Sova ordentligt. Läsa nått bra igen. Läsa är bra för mig. Det har jag inte gjort på några veckor. Det ger mig den flykt jag behöver utan att jag får någon baksmälla.

Så, go vänner. Det kan väl inte vara så svårt? Eller? Låta monstret, djävulen i mig ryta, skrika, gapa bäst fan den vill och kanske be en bön om att fanskapet ska hålla sig schacklat ännu en dag. Jag vet att jag står inför ett enormt problem, kanske skiter det sig redan i morgon. Men föresatsten är hög i alla fall.

Jag kan leva mitt liv som jag vill. Dricka så mycket jag vill Äta vilket piller jag vill. Men jag är inte beredd att betala priset.jag har letat efter mig själv i snart 40 år. Men jag låter nog hellre andra leva livet fullt ut som det sägs att man gör om man bortser från att livet innehåller konsekvenser. Jag har ingen lust att såra mer, att förstöra, att ljuga eller såra. Jag måste helt enkelt ta chansen när den kommer. Och i morgon kommer en chans, en av få. Så jag ska försöka ta den, jag vet inte om jag lyckas, men jag ska göra mitt bästa. För jag har mer att förlora än att vinna på att leva det här tomma, ensamma livet. Ingen blir lycklig ensam. Man måste ha någon att älska och bli älskad av och det gäller att göra sig själv värd att älska. Sen kanske man kan få ordning på livet, ångesten, depressionerna. Uppförsbackarna, och fallen, tomheten och fattigheten. Allt det som är fiende till livet.

Abstinensen kommer och går. Jag borde nog få i mig nått att äta och ta en rejäl dubbeldos av mina vitaminer, Mivitotal, som inehåller det mesta. Dubbel dos vore nog inte dumt efter den här veckans dränering av kroppen och alla gifter som ska ut. Men så länge så småsippar jag på en öl för att inte hamna på noll i promille och chocka kroppen. Den processen får ske i natt när jag förhoppningsvis sover. Jag ska ta mina insomningstabletter och dessutom mina sömntabletter så får vi se om jag inte kan sova bort skiten. Sen får jag nog tänka mig att sova lite då och då i morgon med. Men sen borde det vara ok igen. Det kunde varit värre. Jag har varit med om fan så mycket värre när jag balanserat på gränsen mellan psykos och verklighet. Denna gången har jag hållt mig från allt annat än folköl, men det klart, har man druckit konstant i 6 dagar så tar det sin lilla stund att ta sig ner igen.

Jajaj, jag går i samma fälla hela tiden verkar det som. Lär mig inte alls. Eller i alla fall förbannat långsamt. Men nu måste jag in med rena prover så nu är jag tvungen att hålla mig nykter och det kanske vore ett bra tillfälle att börja med antabus igen om några dagar när allt gått ur kroppen. Så kanske jag kan hålla mig en längre tid i alla fall. Tänk vilka märkliga problem man ställs inför som alkoholist. Och att man kan resonera så här vaket kring det hela och ändå vara så dum? Jag vet ju vad som gäller, det förstod jag väl för flera år sedan. Men det är så förbannat svårt att inte sträcka ut handen efter sin "medicin" när ångesten börjar riva i kroppen. Men det är väl dags att skaffa en ny medicin kan jag tro. För denna lär ju ta död på mig om jag inte slutar. Helt. Kanske skulle man bli sexmissbrukare? Det verkar trevligare på något sätt än detta eviga nedtrappande.

Får fundera på det där märker jag.

Pust. Jag har varit i affären och handlat köttfärs för jag tänkte jag skulle göra tacos. Men när jag väl kom hem så svettades jag och var dyngsur efter regnet så jag fick lägga kläderna på torkning och sätta mig i morgonrocken och svettas som den otränade gris jag är. Fan jag måste göra nått åt mina kondition. Nått, vad som helst. Jag kommer få en brakattack en vacker dag och då ligger jag hör och dör och blir ett fult lik medan katten får tugga på mig för att få mat innan någon hittar oss.

Men innan dess hann jag få en fars dags hälsning från min yngsta son en dag i efterhand. Han hade inte fått använda datorn igår och har glömt bort mitt mobilnummer stackarn. Men bättre sent än aldirg. Och så pratade jag både med honom och min äldsta son som gett sig fan på att gå på dagens rep vad som än händer trots sin ångest för att visa upp den nya gitarren och prova den i de stora förstärkarna. Så jag mår bra när det gäller barnen. Otroligt bra. Jag och min yngsta son kom överrens om att vi snart måste träffas. Vi har väl bara träffast en 4 gånger på två år nu. Det är stor skillnad när jag hade honom alla kvällar och helger hans mor jobbade innan. Minst en gång i veckan och varannan helg. Men sen fick hans mor tuppjuck, en hel del beroende på mitt oraoande beteende rent psykiskt och även mitt missbruk och bestämde att han inte fick sova hos mig mer och sedan jag flyttade ifrån min före detta fru har jag knappt sett grabben. Hans mor vägrar fortfarande att låta honom sova hos mig trots att han vill det och tjatar på henne. Men jag tänkte försöka ta ett rejält prat med henne och förklara att jag givetvis sköter mig när han är här. När mina barn är här är jag ju lycklig och gör allt för att få ha dem hos mig.

Vi får börja med lite besök då och då, sen får vi se vart det leder. Han blir ju äldre och kommer väl tillslut helt enkelt ta bussen ut till mig vad hon än säger. Jag saknar mina barn så det värker i mig. Jag tror det är lite det som spökar i att jag mår så dåligt som jag gör. Innan levde jag rätt ensamt och för mig själv med, oavsett om jag hade sällskap eller inte, men jag hade mina barn. Varje fredag de var hemma hos mig hade vi fredagsmys med chips och dricka och tvtittande. Sen var det inte alla dagar jag mådde bra. Men jag mådde fan så mycket bättre när jag hade dem hos mig än när jag var ensam.

Men, de dagarna är över nu. Ingen av mina barn sover i Musse Piggpjamas längre, ingen låter mig duscha dem. De står alla på tröskeln, eller som i min äldsta son som redan tagit klivet över, till att bli vuxna. Skaffat sig egna liv, egna vanor. Vill inte sitta med gamla farsan och knapra chips på fredagen för att sedan ta en promenad längs med Viskan på lördag förmiddag. Men det kan jag acceptera. Men jag vill gärna träffa dem. Vara en del av deras liv, precis som jag varit på ett eller annat sätt i 18 år nu. Jag hoppas, vid gud vad jag hoppas, att de inte växer upp allt för bittra på mig utan vill komma hem på söndagsmiddag med sina respektive när den tiden kommer. Nån gång i månaden i alla fall. Låta mig vara barnvakt när de vill gå på bio när den tiden kommer och de får egna barn. Att de vågar lita på mig till det.

Så vill jag ha det i alla fall.

Tänk. Jag tänker efter när jag var 18. Som min son är nu. Jag trodde aldrig att livet skulle se ut så här 20 år senare. Jag kan inte säga att jag hade några speciellt drömmar förutom att spela gitarr och skriva märklig poesi. Jag började på gummifabriken det året och tillbringade alla raster med att sitta och skriva mina märkliga, konsitga poem som gubbarna jag jobbade med tyckte var hur skumma som helst. De trodde nog att jag var en knarkare på halvtid eller nått.

Men det var ett behagligt liv. Slitsamt på fabriken men skönt att leva resten av tiden. Fortfarande bo hemma i pojkrummet, ha inkost, egen bil. Vacker flickvän (mina äldsta barns moder). Enda som skuggade min himmel var att jag alltid blev så förbannat full när jag drack. Men å andra sidan drack jag inte så ofta.

Så, jag jobbade skift på fabriken, fick jobba självständigt på labbet många dagar vilket var ett smörjobb. Sen gick jag hem, tillbringade kvällen med att fika med polarna eller hångla med min tjej. Låta dagarna glida ihop, inte rädd för nått. Odödlig.

Sen kom ju den där dagen när jag var 20 och fick min första panikatttack vid Läckö slott. Sedan dess har mitt liv varit en enda lång kamp, dag för dag. Det låter överdrivet för en del men så har det varit. I snart 18 år. Om det inte har handlat om ångestattacker så har det handlat om rädslan för att få en. Depressioner på grund av hur begränsat livet blivit. För jag kommer ju ihåg hur det var innnan allt detta började jaga mig. Hur mycket lättare livet var när det enda man behövde slåss mot var tristessen på jobbet eller kärleksproblem.

Men men. Livet ser ut som det gör. Kanske en dag kan jag skratta åt allt detta, eller i all fall lägga det bakom mig. En vacker dag.

Ok. Det där med att lägga av med att dricka efter en veckas ihärdigt pimplande är inte helt lätt. Även om man bara dricker folköl. Men jag har druckit i medeltal 12 st 3,5% o dagen. Det är 60cl 40% sprit. om dagen. I en vecka. Det plockar man bara inte bort på en kvart märkte jag när jag fick en sån abstines att jag trodde jag skulle smälla åt. jag låg här på golvet och krälade, svetten sprutade och hela världen snurrade medan ångesten var total. Men en sömntablett och lite theralen och en halv folköl senare så lugnade det ner sig. Men pulsen rusar som om hjärtat har fått en felinställd pacemaker.

Uscha. I morgon har jag en rad obehagliga saker att ta tag i. Bland annat måste jag ringa till min kontaktperson på psyk och berätta vart i hela fridens namn jag varit i två veckor. Inget jag ser fram mot alls. Sen måste jag till banken för att sätta in pengar på mitt konto så att jag kan betala hyran. Det är väl dags eller vad tycker ni?

Men jag börjar känna mig som folk igen. Bytt ut ölen mot kaffe. Fast jag har ett sexpack folköl kvar. Dags att rensa levern innan jag blir sjuk på riktigt. Det var länge sedan jag drack i en vecka, men det har jag nästan gjort nu. Magen är totalt kass efter liter efter liter med öl. jag har ätit tre gånger sedan i tisdags. Men man får ju i sig kalorierna när man halsar pilsner från 7-03. Men min mörka dödslängtan är över för denna gången. Jag har ingen lust att bli 50 och sedan ruttna bort i alla evigheter. Jag blev lite småskraj när jag såg mina ögon i morse och de var svagt gula. Det tyder inte på nått bra. Alls.  Mina levervärden har alltid varit bra men nu tvekar jag på om det skulle se så snyggt ut. Så då får det banne mig vara. Det är liksom dags att låta det här psykbrytet, årets prykbryt kanske jag ska säga, det som alltid kommer i november på ett eller annat sätt även om det detta året har pågått mer eller mindre sedan i tidigt i höstas. Men snart är det jul och jag är trött på att känna fyllesvetten rinna i ansiktet hela tiden.

Men det är en lång väl att gå, det är jag medveten om. Men jag blir fan tydligen inte frisk av mig själv. Jag får visst göra nått själv verkar det som. Så det är väl bara att låta natten gå, försöka sova gott om det går och sedan vakna upp i morgon och ta tag i livet igen. Klättra upp för branten sakta men säkert.

Allt det där vet jag ju. Men, det är så svårt att förklara för folk hur det är när man tappar greppet om livet. Så många, allt för många, har ingen som helst förståelse för det hela. De tycker att man är lat, slapp och borde ta sig i kragen. För de gör de ju själva varje måndag när det tar emot att gå upp ur sängen och gå till jobbet. Men vi är alla utrustade med olika förutsättningar, olika styrkor och olika uthållighet. Fan, se bara på världen som det ser ut. En del orkar jobba sig fram till att bli president i USA medan andra inte klarar mer än att gå till jobbet. Nå, sen finns sådana som jag som helt enkelt inte har mer uthållighet än att de klarar av varje dag nätt och jämt. Men nu har jag samlat lite kraft. Ska försöka komma upp till en vettig nivå på livet igen. Finna någon bra anledning att gå upp på morgonen.

Jag saknar mitt gamla garage som jag hade i många år. Dit kunde jag dra mig tillbaka och använda händerna till att skapa nått. Eller helt enkelt bara vaxa bilen. Jag får försöka hitta nått liknande igen. Harpan på datorn duger fan inte till att skapa ett liv med.

Men, i kväll ska jag slappna av så gott det går. Försöka samla kraft till morgondagen. Fundera på vad jag vill med livet, vad som är viktigt. Hur jag ska kunna känna mig behövd igen. Finna min plats i samhället. Det är inte så illa det heller.

Ja det glömde jag ju berätta. Min dotter skickade sent omsider ett mess på mobilen med ett grattis på fars dag. Det kändes minst sagt bra. Att äldsta sonen skulle glömma det är ju helt ok eftersom han hade sin egen födelsedag i huvudet och att min yngsta son skulle komma ihåg det vore väl lite väl mycket att begöra även om jag kan tycka att hans moder kunde hjälpa honom att komma ihåg. Men i hennes värld finns jag inte alls. Hon låtsas att hennes lilla familj är de som finns och att jag är en ond dröm. Skulle hon få bestämma skulle jag väl inte alls ha någon kontakt med hennes son. Men det är ju som det är med det där. Det känns lite som att det blir mest hennes problem allt som grabben blir äldre och lite mer motståndskraftig mot hennes makt.

Så, jag är inte en helt meningslös figur. Min dotter sade att hon älskade mig och det räcker för att hålla mig uppe ett år. Tänk att en sån som jag ens får ha barn. Det är ett under bara det. Ett underbart under som gör min gråa tillvaro färgsprakande och levande.

Hua, då kan man slappna av lite. Min ömma moders telefon bara pep upptaget hela eftermiddagen och kvällen igår och jag började få en massa obehagliga tankar i skallen. Visserligen misstänkte jag att hon missat att lägga på lure riktigt, men man vet ju aldrig så noga. Igår vid 24 tiden var jag när att ringa larmpatrullen för att be dem titta till henne men sen besinnade jag mig lite. Jag kan vara tänka mig min moders trumpna vrede om jag skickde larmet på henne mitt i natten.

Men nu när jag ringde så svarade en pigg och nyter moder. Puh som sagt. Hon hade lyckats klämma till en knapp, troligen högtalarfunktionen så att det blev upptaget. Eller som hon sade, "det lös rött". Jaja, nu vet jag att hon lever och mår bra. Stackars är så orolig för att jag mår som jag gör. Men jag vet ju hur det är. När ens barn mår dåligt så mår man själv kass. Jag vågar väl inte berätta om hur illa det är, för jag vill inte oroa henne i onödan. Men lite vet hon ju.

Men som sagt, det har varit lite nervigt under natten och morgonen innan jag fick tag på henne. De där strokarna hon fick förra året har öppnat mina ögon för att tant mamma, trots att hon är störig och jobbig, inte kommer att leva i en evighet så jag är så glad för att jag får ha henne kvar. Trots våra meningskiljaktigheter. Plus att det verkar lite som att hon mjuknat lite själv.

Men nu kan jag slappna av idag. Låta denna dagen bara ramla på. I morgon ska jag ta tag i det mesta tänkte jag. Jag vet, man ska inte skjuta upp saker hela tiden. Men jag låter mitt senaste psykbryt läka lite lugnt och försiktigt. Men som sagt, i morgon är det nya tag som gäller. Nya tag och bättre tag. Dags att slita sig från Harpan och börja sköta fundamentala saker som mat och livskraft.

Men tills dess? Tja, jag går väl till sängen igen.

Ah, ljuva måndag. Jag har vaknat exakt en gång i timman hela natten. Helt hopplöst meningslöst. Men sammanlagt har jag i alla fall sovit en massa timmar. Därute regnar det vilt och blåser som om det är en mindre storm. Regnet smattrar mot mitt takfönster i sovrummet och jag tror att jag kommer ligga kvar i sängen och sura resten av dagen. I morgon är det dags för nya tag känner jag men. Men det är i morgon det. Idag vill jag fortsätta vara sur och tvär och fel.

Så jag går väl och lägger mig igen.

Skicka hit en 32 årig, långbent, brunett så ska jag visa hur det går till. Hm, eller, hm. Kanske ska vi skita i det. Kanske bästa att jag håller mig till katten och drömmar.

Men det var en tanke.

De gör ditt bäst för att hålla uppe ångan på webradion om matchen, men guldet är kört. Kan inte tänka mig nått annat och jag vet inte om jag orkar ens bry mig. Jo, förresten, det gör jag, men jag kan inte tro på det. Så nerverna ligger lite utanför men det är lite som att tro på att man kommer leva för evigt. Men det är en underhållande match. Sen ska jag till affären för att köpa nått gott att äta, skämma bort mig lite såhär på fars dag, sen blir det till att sova tror jag. Eller så sitter jag uppe riktigt riktigt länge och tittar på tv. Jag vet inte. Än.

Jag är lika ledsen som förut. Lika ensam. Lika eländig. Men, den enda som kan vända på det hela. Det är jag det. Så jag får väl göra det. När jag nu väl kommit ur sorgen efter min skillsmässa. Det var ett bra tag sedan jag kom ur den. Sedan dess har jag varit fullt upptagen med min ångest. Men nu finns det inget mer att gråta över. Så jag frå plocka ihop min skit, ta tag i kragen, fixa mitt missbruk. Det äter upp mitt liv. Mitt missbruk gör mig hopplös som partner, det är inte ens som om jag letar längre. Så jag får dona med det där. Bita i en träpinne och lära mig leva ett vuxet liv.

Så, Hasse Berggren gör mål mot Elfsborg, nu är det över. Vi har stora silvret. Det är inte illa. Elfsborg lever som ett av de stora lagen i Allsvenskan, trots att vi lever i en liten stad. Nästa år så är vi framme. Detta året var bara en upphämtning. Förra året var återhämtning. Nästa år är seger.

Eller skit samma. Så länge laget glöder så är jag där. Låt oss då komma 7a nästa år. Men Elfsborg är i mitt hjärta.

Jag är så jävla meningslös. Jag har tappar greppet totalt de sista 4 åren. Bara tapat, ramlat, nerför, slagit mig mot den hårda stenen och fallit lite till i en tyngdlös rymd där jag likt förabannat ramlar. Mitt liv befinner sig på botten. Hoppas jag.

Jag har annars levet ett bra liv, trots ångest och depression som följt mig. Mött vackra kvinnor, intressant männiksor. Jobbat med det jag älskar. Läst på högskolan och lärt mig mycket om mina medmänniksor och mig själv. Stigit som en ballong, en kork i vatten. Men sen hände något, jag vet inte, kanske var det så att jag själv släppte taget och lät mig glida ner över gränsen? Men nu sitter jag och har fan ingen liv. Alls. Igår låg jag och spelade Harpan på datorn eller skakade mig fram eller drack öl eller låg och svettades enorma mängder. Det enda vettiga jag gjorde var att ta en promenad till affären. Men ska det vara så här? Att en hyggligt beläst, lagom begåvad, rolig, vissa dagar charmig, karl på snart 40 år ska ligga och spela Harpan en hel lördag och hoppas att katten kommer in så att han får nått sällskap?

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Var jag ett elakt barn? Nä, jag var ett egensinigt barn, det var det enda. Jag har gjort elaka saker, det är jag medveten om. Men har jag snart inte betalt färdigt? Är det rätt att min äldsta som ska behöva må dåligt för det jag gjort?

Jag vet inte hur mycket längre jag orkar till. Jag har förlorat allt förutom lägenhet, min mor och min katt. Mina barn ser mig som en parentes, någon som dyker upp då och då, när han mår bra. Nån kvinna har jag inte, någon som kan hålla mig sällskap och som jag kan skämma bort. Inget jobb, ingen hälsa, knappt några bra dagar. Förutom de där första 10 minuterna varje dag när jag dricker dagens första kopp kaffe och röker en cigarett. Men sen dör det hela genom hjärtklapning och svarta tankar.

Jaja, nu är det andra halvlek i fotbollen. Låt mig försöka njuta av det. Om det går.

Jag finner ingen glädje i livet just för tillfället. Jag känner mig som om jag är fel ute, jag är hungrig men jag har ingen mat hemma. Eller, det har jag ju, men då får jag tina upp allt och jag har ingen micro. Jag borde vara hos min son, men hans mor tyckte, precis som jag, vi var rörande överrens om det, att jag inte ska åka dit idag eftersom jag är nere och min son mår nervigt. Ingen idé att jag åker dit och stressar upp honom mer. Det känns inte bra att inte vara bra för sina barn. Men precis så är det just nu.

Jag lyssnar på matchen men bara med ett halvt öra. Jag vill mest bara sova, vila, läsa dagstidningar, kanske slötitta på någon film i datorn inne i sovrummet. Det är november. Som vanligt så ligger jag på botten då. Hittar ingen kraft, ingen go. Det enda jag egentligen vill är att sova. Eller i alla fall ligga i det där gränslandent mellan sömn och vakenhet när man liksom ligger och flyter i livet.

Har ni tänkt på hur många många gånger jag skriver ordet "jag" i mina inlägg? Allt handlar om mig, bara mig. Märkligt. För jag är egentligen inte sån, eller snarare, jag uppfattar mig inte som sådan. Men bloggen, det här forumet, som jag funnit, handlar om mina innersta känslor, tankar och hur jag ser på livet. Då blri det mycket "jag" i det hela. I vanliga fall, i riktiga livet, så handlar mina tankar oftast om andra. Hur de mår, om jag kunde gjort mer för dem, gjort dem minde illa. Men här är det jag, jag och jag igen.

Så, jag sitter och tycker synd om mig själv i dag, min äldsta sons 18 års dag, en av de stora dagarna i livet, men hans pappa är inte där. För hans far mår inte bra, är nere, deprimerad. Ute spöar regnet ner och det blåser. Vattnet smattrar mot förnstret. Fan vet om jag inte känner att jag förtjänar en lång promenad i regnet? Låta det kalla nå mig, vakna till, finna min själ igen, min kärna. Det som gör mig till mig, det jag har glömt, slarvat bort.

Kanske vore det en idé?

Jag vet inte. Men det känns lite... avslaget. Livet. Fars dag men ingen som ringer, ingen som säger nått. Jag har pratar med min dotter, med min äldsta son. Men ingen ens nämnde det. Jag vet att jag är en usel far, men ändå. Men kanske ska det vara så. Den där jäkla dagen är väl ändå bara uppfunnen av slipsfabrikanter. Så, jag är nöjd med att ha medverkat till sonens present, hoppas se honom i veckan för att gratulera honom. Efter fotbollen så tror jag att jag går och lägger mig. Tar en sömntablett och sover så länge jag kan. Vaknar jag i natt så tar jag ett piller till.

Lite ledsen, hade väl hoppats på nått snabbt medelande i alla fall från i alla fall något av mina tre barn. Men luren är tyst som döden. Det är väl så det är kan jag tro.

Den där viktiga matchen mellan Gäfle-Elfsborg är igång. Den som ska ta oss till guldet. Det kommer inte gå. Keene är sjuk, det är en vansinnigt massa mål som ska göras. Men det är så gott att veta att de liksom inte ger sig, vi har inget att förlora, stora silvret är redan bärgat. En tokoffensiv, tja, vad är felet i det?

I vilket fall som helst så tar jag på mig Elfsborgshalsduken, sätter mig med en kopp kaffe och njuter av att livet är skönt. Vi kan förlora med 18-0, spelar roll liksom. en strålande säsong är snart över. Ännu en. Nästa år kan det bara bli bättre.

Ok. Söndag. Efter en lördag jagad av diverser småproblem med sinne och kropp efter ett lite väl vilt liv för en snart 40 årig man så vaknade jag upp efter 12 timmars sömn och mådde... kass. Vem kunde tro det. Jag vet att jag vaknade nån gång runt 5 tiden i morse med dunkande hjärta och var genomvåt av svett. Inte vackert men sant. Men jag somnade om igen efter många om och men.

Idag fyller min älskade äldsta son 18. Det känns helt surrealistiskt att han snart är lika gammal som jag var när han föddes. Tiden bara rusar på och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa eländet en stund så att jag hinner hämta andan. Tanken var ju att jag skulle in till stan för att fira mannen, men jag vet inte om det är aktuellt. Hans ömma moder har inte sagt nått om det blir nått speciellt firande så jag avvaktar som det heter. Men jag har förberett mig för bussfärden i alla fall. Behöver jag säga mer? Men inte mer än att jag kan åka buss. Jag har ingen som helst lust att förstöra min sons myndighetsdag med att dyka upp tankad. Så jag väntar tills jag vet mer. Men jag har i alla fall ringt mannen för att gratulera.

Men under tiden så kollar jag på isdansen eller vad fasen det nu heter, på tv. Det var inte aktuellet att göra igår kan jag säga. Då låg jag i sängen och vred mig i diverse plågor som jag skaffat mig alldeles själv. Men jag vet vad som väntar. Den nya terapin kommer nog få nån sorts ordning på mig misstänker jag, så länge jag själv medverkar som jag ska och gör mitt jobb. Det handlar lite om såndär tough love som det heter på amerikanska. Som jag fattar det så ska jag göra de där sakerna jag är rädd för och det väntas ingen nåd. Kan funka. Vi får se. Det är väl lite som när man har en personlig tränare på gym, en jäkel som pressar en längre än man själv tror är möjligt. Det ska bli intressant, fast jag är livrädd.

Men det är i veckan det. Först och främst ska jag ta mig igenom den här dagen, steg för steg. Sekund för sekund. Leva med min egen uselhet och ensamhet och mina personliga misslyckanden. Vältra mig i självmedömkan. Det kan vara skönt det med, så länge det leder någonstans.

Thihihi, det var länge sedan jag skratttade så gott. Skratt är underbart vet ni vänner. Låt oss skratta åt det som srkämmer oss mest. Nå, döden skrämmer mig mest. Men nu fick jag skratta i alla fall.

I'm not like them
But I can pretend
The sun is gone,
But I have a light
The day is done,
I'm having fun
I think I'm dumb
Or maybe just happy

Think I'm just happy (x3)

My heart is broke
But I have some glue
Help me inhale
And mend it with you
We'll float around
And hang out on clouds
Then we'll come down
And have a hangover

Have a hangover (x3)

Skin the sun
Fall asleep
Wish away
soul is cheap
Lesson learned
Wish me luck
Soothe the burn
Wake me up

I'm not like them
But I can pretend
The sun is gone,
But I have a light
the day is done,
I'm having fun
I think I'm dumb
Or Maybe just happy

Think I'm just happy (x3)

Nä, inte kan jag hålla käft inte. Måste mala om mitt misslyckade liv. För er har det gått en dag eller vad det är sedan jag skrev sist. För mig har det gått ett liv. Tankar som ramlar runt,tumlat om, musik i min skalle. Fula, skeva toner. Jag har mycket att berätta men ingen orka att tala om det. Inte just nu. Men livet har inte varit snällt mot mig sedan jag skrev det sista. Alls. Men jag har varit på ett mycket bra möte med en, ännu en, tereaput som inte gett mig något val. Skärp dig eller skit i det var väl budskapet. Jag har inte längre några utvägar. Kanske är det så det ska tas.

Men vi tar det ett steg i taget. Låt mig hämta andan. Sluta gråta. Dricka en öl. Jo, jag dricker. Jag sa ju att jag skulle det. Men jag är inte längre 20 så det håller inte någon längre tid. Magen sätter stopp. Kastar upp allt jag slänger i den. Bäst så. Min nya terapeut frågande mig varför jag är nykter. Men jag kom inte på svaret då. Men det är ju så enkelt att jag inte pallar att dricka någon längre tid längre. De dagarna är över. Men, nu har jag druckit, efter att ha tvingat i mig alkohol. För så är det. Jag ger inte upp i min marsch mot min förtidiga död.

Jag satte mig på den där bussen. Den värsta resan jag gjort i mitt liv tror jag, av alla resor. Vem hade räknat med att morgonbussen från Viskafors skulle vara full med människor? Jag satt på mitt säte, anades i fyrkant, hyperventilerade, var hela tiden beredd på att skrika högt. Tuggade, blundande, försökte se ut som om jag var trött, som alla andra, som luktade nyduchat och rakvatten. Men vi åkte genom mörktret, som en ensam varelse genom rymden och efter en evighet kom vi fram till staden. Jag ramlade av bussen, tog två djupa andetag och satte mig på nästa buss. Samma ångest, samma svett, samma doft av rakvatten. Men jag ramlade av i Knalleland, gick, sprang, direkt till stadens största affär och köpte ett sexpack. Sen var jag hemma. Tog nästa buss, lugn som en filbunke, hem till mor där jag somande på hennes soffa, precis enligt beräkningarna. Sen väckte min vackra mor mig och vi åkte ner till banken och gjorde allt det där vi skulle, allt medan jag stärkte mig med alkohol. Inte så att det märktes, bara för att hålla nerverna i ordning.

När vi kom hem fortsatte jag att dricka. Bara för att hålla mig på kant med tillvaron. Inte så att jag blev full, bara påverkad. Sen kom mina äldsta barns mor på besök med min äldsta dotter och den nya babyn. Det är märkligt vad små männiksor är när de är helt nya. Så små, värnlösa. Jag försökte skojsa med ungen men hon började gapskrika med en gång och min dotter blängde på mig. När de gått så fortsatte jag dricka. Sen somnade jag på soffan. Sov natten igenom och vaknade upp i morse vid 6. Drack en öl, somnade, höll på så tills det vad dags för att mina boendestöd hämtade mig till den nya terapeuten.

Tja, efter terapin så körde mina boendestöd mig hem, sen jag jag sovit, vaknat, varit dålig och fortsätt dricka. Det kommer fortsätta så i helgen. Helt klart. Min resa till döden är väl rätt klar. Men det tar sin lilla tid. Jag lär somna i natt, som ett vrak, vakna i morgon och dricka en öl. På söndag är det en resa in till stan igen för att fira att min äldsta son fyller 18. Så varför sluta innan dess? Är jag dum i huvudet? Är jag självisk? Är jag fel ute? Jo jag vet. Men jag tror att jag behöver supa sönder mig själv innan mitt reningsbad börjar. För ni tror väl inte att jag gett upp? Fan heller! Jag ska resa mig igen. Större, stoltare än någonsin. Lite vackrare. Lite visare. Lite... bättre.

Come Alive... jag hoppas du lyssnade på låten. Men nu bjuder jag adjö för denna gången. Kanske... vet inte. Men det känns som om bloggen närmar sig ett slut. Kanske är det nu? Jag vet inte. Det finns inte så mycket mer att berätta förutom ett evigt upprapande av att jag stiger upp på morgonen och dricker kaffe, städar min lägenhet och somnar. Men vi får se. Kanske finner jag någon sorts kreativ kraft. Men just nu vill jag som jag redan berättat lägga ner, läsa böcker, lyssna till musik och dricka en satans massa öl. Stranger things have happen I know. Men go vänner som de populära bloggarna skriver. Jag bjuder er farväl. För denna gången.

Yeps, jag har gett upp taken på att vara som ni andra. Jag har äntligne blivit det jag kämpat för att bli i hela mitt liv. Jag själv. Musiken dundrar, låt dem vräka mig, jag är full av thé och livsmod och det första jag ska göra när jag kommer in till stan är at köpa mig ett sexpack,. åka hem till tant mamma och somna i soffan. Full, glad och förväntansfull inför dagen. För första gången på hundra år. Vi sak ner till banken, hämta ut pengar till min åldsta sons födelsedagspresent. Skit samma om han uppskattar den eller inte. Jag vet inte längre. Men jag vet att jag är själv i mitt liv. Jag och min katt. Låt oss leva i fred. Låt mig runka när det är den tiden. Skit i kvinnor. Jag har jagat kvinnor hela mitt liv. Men det vore gott att slippa det en stund.

Låt oss välkommna en ny dag. Låt oss omfamna den. Fuck off. Sällan. Jag är sur. Ledsen. Vill inte vara med. Så jag väljer att låta mina förtillfället favoriter Foo Fighters berätta hur det är. Jag hoppas att någon undrar det eftert min död. Den uppmärksamme läsaren finner snart vart jag snott en textrad ifrån

Hur ska man bli en överlevare? Jag har funderat mycket på det den sista veckan och nu är frågan akut. När jag var 30 så stod jag och mina vänner liksom på samma plattform. Sen rusade jag förbi dem. Blev chef och alllt var så bra så. Men nu är alla förbi mig och lite till. Lever lyckliga liv med sina respektive eller har jobb dom trivs med. Lagom med pengar.

Själv så sitter jag och dricke mig full på folköl som jag inte har råd med vecka ut och vecka in. jag har inget att visa upp och visst, jag är avundjuk. Så in i helvete. Men det spelar liksom ingen roll hur mycket jag önskar att jag orkade med deras liv, för jag är gjort av annat krut. Jag ligger i ångestsvett och vrider mig i sängen medan de går till jobbet. Jag äter när jag tagit mina sömntabletter, sover när jag slocknar och har inget liv. De har kvinnor eller hoppet därom medan jag inte har nått. Intet. Ingen vill ha mig.

Fan vad jag är ensam.

Låt mig bära dig på skuggan av livet. Det är lätt. Du väger just ingenting, bara din skuld. Låt mig bära dig fram till dansgolvet, låt mig se hur du spinner runt, runt, fortare, svettigare och vackrare för varje varv. Låt mig sedan bära dig hem, bädda ner dig bland svala lakan. På morgonen älskar vi, så sakta eller så hårt du bara vill. Men din doft är min, din smak är det som min tunga finner skönt.

Låt mig.

Ok, det blir till att ta bussen som går 07.08 utanför dörren. Utan att ha sovit en sekund. lite lagom småtrött. Innan dess tänker jag fylla kroppen med allehanda preparat. Helst vill jag sova men det gäller min sons födelsedag så jag tänker inte ge upp. Men det blir en lååååång dag. Lilla älskling, det känns som år sedan solen var här. Men kanske en dag, långt långt fram så växer den i våra ögon igen?

Rött rum, färger som dansar, kanske finner vi oss då. Min dödskräck och din livsglädje. Kanske går du in i en fest, kanske in i en dans. Du väntar, i ett hörn, jag bjuder upp. Kanske dansar vi i det röda rummet, älskar i det svarta och lever i det vita.

Kanske?

Vill ha dig, Vill ha dig., Du vet jag vill ha dig. Du vet jag vill ha dig så mycket så det värker. jag vill ha dig. Just dig. Jag vill ha dig. Precis du. Vill ha dig.

Nå, vart finner jag denna kvinna? Som jag söker? Som håller mig från livets smala väg, som tröstar mig när jag ramlat dit på den breda? En kvinna jag kan beskydda men som kan skydda sig själv? Bry  sig om mig, vara min vän, vara min bästa vän. Jag längtar efter dig, du som orkar med mig. Men du finns inte. Fan, jag orkar ju inte ens med mig själv. Jag är som en Ac/dc låt. Samma takt, samma röst, samma riff, samma röst, olika text. Men, jag vill dig bara väl. Jag vill bädda in dig i varma lakan, ge dig en kopp med varmt kaffe på morgonen, vika upp dagens morgontidning åt dig. Skratta åt samma saker, gråta över att en gemensam vän är död.

Men, det är inte för mig att finna. För, Gud, denna gång gav du mig ett berg. Det finns inget att fundera på längre. Livet är en enda nedförsbacke. Jag vet inte vad jag letar efter längre. Jag har ingen aning. Alls. Livet som jag ser det är bekvämt tillbakalutat på kärlek. Men om man inte finner nåfon sådan? Tja, då återstår bara en räcka av tårar och det bittra slutet. När dygnet rundar sig precis när hela världen sover, ligger du där.Sömnlös. För att världen är rund. Men vad händer när du får svaret? Finns du ens då?

Nä då min vän är du ensam. Så ensam. Så vansinnigt ensam. Magen skumpnar ihop, ditt hjärta finner bara mörker. Svart, åk tillbaka. Här finner du inget som du vill ha. Skrumpnande hjärtn och ruttnende lungor. Du måste vara fri. Få andas, få frisk luft, nya pengar, nya saker. Mer saker. En ny soffa? en ny matta? Mer, mer, mer. Låt liket hålla sig borta. Låt oss locka en ny kvinna med det vi har, vår kropp och stillsamhet.

Åh, jag söker en kvinna, en som vill vara med mig, en som vill ligga bredvid mig, tvätta min feberheta panna, kyssa mina kinder, hålla sina små svala händer i mina varma. Jag vill vara en vän, en demon. Hjälp mig genom natten.

Jag har sett så många dö En del har kämpat in till sista sekunden, en del har somnat, dött och liksom inte vaknat igen. Men hur ska jag dö? Jag funderat allt mer på det där. Kommer det göra ont innan? Kommer det göra ont at glida in i den andra verkligheten? Finns ens den andra verkligeheten. Jag har sett hur nått lämnar kroppen. Jag lovar. Men det kanske vara är förlusten av muskekelkontroll. Kanske är det livet som lämnar oss. Dren slutgiltiga avslappningen? Fan vet, jag har bara sett det, inte kunnat följa med. Jag har bara hållt handen som plötsligt blivit slapp, sett ögonen som tittar in i ingenting.

Jag är förbannad, ledsen, arg, förtvivlad och rädd. Vad händer när jag somnar? Vill döden komma hit då? Hälsa på och lämna min slappa kropp? Ingen kommer att finna mig på minst en vecka. Att jag inte svara i telefon är normalt. Fast när jag tänker på det så kommer mitt boendestöd på fredag och de ahr ju nyckel. Så jag hinner inte bli ett allt för fult lik.

Förövrigt ger jag en min absoluta Elvisfavorit. Livet känns precis så.

Ja jag är ledsen. För att livet inte erbjuder mig mer. Jag har tagit det jag fick men har misslyckakts varje gång. jag har famlat i blindo, spelat roller jag inte känns mig bekväm i. Lekt vuxen när jag vara varit ett barn. En enkel själ, inget mer. Jag är enkel, jag vet det. Men jag vill så mycket mer. Jag vill vara din vän. Men du spottar på mig. Än en gång. Så jag finner andra vägar. Hatar dig, älskar dig, vill vara dig. Vill vara någon annan. Drömmer om att sjunga börtglömda sånger, spela gitarr, finna din varma kropp bredvid min. Fuck You. Du dumpar mig, jag dumpar dig. Vi hatar varandra för en sekund, den korta sekund som är vårt liv.

Men jag vet inte. Det finns så mycket jag vill berätta. Om när jag slogs blodig i skolan men slog tillbaka, ursinnigt, allt jag rörde förvanldades till kött, brosk, ben. Men kvinnan som rakade mig återkommer inte. Hon är förlorad. Hur mycket jag än tigger och ber. Mitt skägg kliar. Väntar på henne. På de varma händerna, mjuka, genom mitt hår. Men de kommer inte. Kvar finns bara hårda knogar och stela fingrar, brutna genom många års strider.

Möt mig när sommaren kommer, nere vid Viskan, där löven doftar sol och gruset knastar under fötterna. Milslänga promenader, upp, ner, längs med vattnet. Jag lovar att möta dig nykter, nytvättad. Vi stirrar på solen, fastnar i dess gula, vita glans. Där möter jag dig. Precis om nån skapade mig, vem fan som helst, låt det vara djävulen. Men tunga fötter, min gälla röst och mitt gudskomplex. Där finner vi varandra, under lövhimlen. Plockar blomster under färden.

Men tiden låter oss bli stenstoder till slut. Liggande i var sin mörk grav, långt under jorden. Så låt oss vara med varandra varje sekund som livet vara. Låt oss lyssna till varje ton, varje harmoni. Låt gitarren spela färdigt. Am, d och ett C. Nu vill jag söka sömnen. en smula ro. Men låt mig vakna till dig i morgon.

För vart annars ska jag ta vägen?

Jag har av olika anlednigar, som jag inte vill gå in på här, nått måste jag få ha för mig själv, men det handlar om själens embarmliga ensamhet, tappat, tron, på allt. Så jag utropar mig själv till den nye Jesus. Vad kan hända? Pingskyrkan anfaller mig? Jag spikas upp på ett kors? Fuck that. Vad händer om jag säger att jag inte är som ni andra? vad händer om jag säger att det är du som låtsas? Jag är trött på livet, på alla spel vi spelar för att upprätthålla skenet om att vi är om inte lyckliga så åtminstone lyckade. Jag är det som är kvar, jag är rätt, jag är fienden. Så vem är du?

Jag funderar, nej, har bestämt mig, för att lägga allla mina pengar på alkohol. Jag orkar inte hålla uppe masken mer. För varför ska jag göra det? Låt mig leva mina enkla kvarvarande dagar i min lägenhet, med min katt och enstaka turer till affären för att fylla på.

Jag har inge som helt anledning längre att hålla uppe skenet. Låt mig vara mig själv. Jag dricker, jag sover, jag vaknar, dricker mitt kaffe och dricker igen. Lyssnar till min musik och blir lycklig av det. Så, när ändå livet är så kort, låt mig vara lycklig. Slippa slåss med ångest, oro och maror. Sova den drucknes sömn, vakna den fullas morgon och leva mitt liv i en dimma. Jag orkar inte mer. Men det betyder inte att mitt liv har förlotar mening. Snarare att det fått mening. Inga mer marfyllda resor med bussen. Låt mig åka buss inlindad i bomull. Lite lagom borta. Sjungandes på en melodi ingen hör.

Låt mina vänner vända sig bort i vämjelse, skamsna i tvånget i att tänka på hur nära det kunde vara de själva. Mina vener, mina blodsprängda ögon ger jag er. Jag tänker inte på dig. Jag tänkker inte på nån. Inte på mig själv heller. Jag lät det dö. Allt det jag byggt upp förföll så sakteliga. Sten för sten, bit för bit. Kvar finns bara en kvist i vattnet, en svag doft av det som var och inget mer.

Jag ger upp nu. I morgon kommer min enda tanke vara att följa min innersta tanke., den att vara lite full, att vara lite berusad.

Jag skiter i allt annat nu mina vänner. För varför ska jag kämpa? För ändlösa dagar fulla av ångest? Att vrida sig som en mask i sängen, på golvet i badrummet med släckta lampor? I duschen med kläderna på och den alla varmaste man kan få, som skållar huden? Nä, jag har levt så i 17 år. Jag är trött på det. jag välkomnar fyllan, dag ut och dag in, tills jag förvanldats till en illaluktande figur mer obårstat hår son vandrar i vart samhäller jag än hamnar. Mitt pink år ditt att dofta.

Jag fick en liten men viktigt slapp smäll idag.En ärligt menad smäll Inget annat att göra. Men den gjorde ont. Så, jag vljer att gå in in livets skugga. Gå ut i öknen. För jag är Jesus och ni kan väl för fan korsfästa mig då.

Jag kan inte säga det bättre. Jag är liksom uppfylld av en gudomlig vrede. Vill kicka in tänderna på vem som helst.





Oh misery come marshal me in,
No better place for me to begin.
I'm coming in from out of this rain,
The time has come to wash you away.

The lovers are riding again
The lovers are riding again
Oh gather round sing those sins, amen
My time has come once and for all,
My time has come, this means war.

Oh bring to me your broken and blue,
No matter if it matters to you.
A longing like never before,
Ive had enough now i need more.

The lovers are riding again
The lovers are riding again
Oh gather round sing those sins, amen.
My time has come once and for all
My time has come, this means war.
My time has come once and for all
My time has come this means war.

Hey. Forgive me debility,
I'll sing you all my sins.

My time has come once and for all,
My time has come, this means war.
My time has come once and for all,
My time has come, this means war.

My time has come, this means war (x4)

The lovers are riding again (x4)

Är sex det vikitgaste vi vet? jag kollar igenon kvällstidningarnas sajter och finner inget annat än... sex. Den och den bonden i nått program har visat halva kuken i ett par speedos, bögen i samma program har fin kropp tycker hans beundrare, den och den Hollywoodstjärnan har visat halva röven av misstag och givetvis har vi en bildspecial om det. Sen kommer alla spalter. "MIn man är sugen på min granne", Min granne är sugen på min man", Min fru är sugen på grannen", "vi låg med grannparet i förrra veckan och nu vill min fru flytta ihop med grannen".

Men, vart tog det verkliga livet vägen? Det som handlar om att köpa mjölk, ost och rågmjöl? Ska alla knulla hela tiden? Eller letar vi egentligen efter nått annat?

Herregud, jag hoppas verkligen det.

Jag är vansinnigt rädd för döden. Det är knappast nån hemlighet i dessa dagar. Men jag har också tappat tron på livet och det skrämmer mig mer. För vad har jag då kvar?

Min dröm, min tanke på att vara unik, inte som någon annan? Lever den när döden bara skramlar tomt vid dess huvudgärde? Jag har levt ett helt liv i jakten på att vara unik, annorlunda. Ända sedan den första gången jag gick ut på gården på egen hand när jag var 5. Jag har gjort saker på mitt sätt, gillat saker på mitt sätt. Det har satt mig i en satans massa problem. Jag var ensam om att gilla Elvis och Beatles när alla andra gillade Gyllene tider eller Noice. Jag var den enda syntharen på min skola när alla andra, jag säger ALLA andra var hårdrockare. jag fick stryk varje dag, mer eller mindre.

Jag har klippt mig som jag vill, färgat mitt hår som jag vill, klätt mig som jag vill, pratat som jag vill, lyssnat på vad jag vill, tittat på vad jag vill, rört vem jag vill, druckit vad jag vill, sovit när jag vill, vaknat när jag vill, ätit när jag vill.

Men om inget av det spelar roll?

Tja, då vet jag fan inte.

Ja jag har inte slutat fundera. Vad i hela fridens namn är meningen med vårt liv? Att reproducera oss? Tja, vad säger vi till alla de som inte kan eller som inte väljer att skaffa barn? Att deras liv är meningslösa? Jag har fördelen av att ha tre barn, jag har gjort mitt i våra moderna tider. Jag har till och med spridit ut mitt genetiska arv till två kvinnor för säkerhets skull. Känns det mer som om mitt liv spelar roll? Jag vet inte, jag har inget att jämföra med. Men... nog känns det bra tomt. För om det är så att det är meningen med livet kan jag väl lika bra lägga mig ner och dö? För jag har inga som helst planer på att skaffa mer barn. Förövrigt är det en vidrig term. Skaffa barn. Barn är en gåva, som förgyller livet. Men jag vet fortfarande inte alls om det är meningen med livet.

Så vad finns kvar? Att skapa sig ett ljud i historian, som Alexander den store, Ceasar, Hitler? Jaha, lever man mer då? Finns det en gnutta smak av gudomlighet i munnern då, de dagar man tuggar i sig sin frukostgröt? Det måste finnas nått mer. Alla dessa historiska figurer som lever kvar. Kleoptatra, Napoleon, Lord Nelson, Gustav II. Kan de njuta av att vi kommmer ihåg dem eller är döden bara ett enda stort svart? Precis som alla milliontals år var innan vi föddes?

Fan vad trött jag blir.

Så. Vi har i denna bloggen diskuterat äktenskap. Uppbrott. Sorg. Bitterhet. Ångest. Livsleda. Världen, tråkiga dagar. Våren, sommaren, hösten och vintern. Fylla, bakåsångest och nykterhet. En gnutta kärlek och, mitt i allt min katt. Nu har det följt ett antal inlägg om religion. Nå, Hur ska jag följa upp detta?

Fan vet. Troligen lite mer religion, för jag har inte släppt det än. Men sen då?

Tja, när orden tar slut väntar döden.

Så jag får fortsätta tjattra på om det mesta tills min tunga slappnar av i munnen på mig. Tills dess tänker jag fortsätta vara en nagel i arslet på den som tycker att livet går ut på att jobba så mycket som möjligt, annars än man inte värd nått. oavsett anledningen till att man inte jobbar. Jag ska pumpa bloggvärlden full av ingenting i många, många dagar.

Så är det bara.

We need Him Crucefied, its all You have too do. Funderar. Har vi inte alla en Pilates bredvid oss? Som faller för trycket? Är det inte därför våra liv ser ut som de gör? För att mobben styr?

Bara lurar lite löst.

HEROD
Jesus, I am overjoyed to meet you face to face.
You've been getting quite a name all around the place.
Healing criples. Raising from the dead.
And now I understand you're God?
At least, that's what you've said.
So, you are the Christ, you're the great Jesus Christ.
Prove to me that you're devine; change my water into wine.
That's all you need do, and I'll know it's all true.
Come on, King of the Jews.

Jesus, you just won't believe the hit you've made 'round here.
You are all we talk about, the wonder of the year.
Oh what a pity if it's all a lie.
Still, I'm sure that you can rock the cynics if you try.

So, you are the Christ, you're the great Jesus Christ.
Prove to me that you're no fool; walk across my swimming pool.
If you do that for me, then I'll let you go free.
Come on, King of the Jews.

I only ask things I'd ask any superstar.
What is it that you have got that puts you where you are.
I am waiting, yes I'm a captive fan.
I'm dying to be shown that you are not just any man.

So, if you are the Christ, yes the great Jesus Christ
Feed my household with this bread. You can do it on your head.
Or has something gone wrong. Why do you take so long?
Come on, King of the Jews.

Hey! Aren't you scared of me Christ? Mr. Wonderful Christ?
You're a joke. You're not the Lord. You're nothing but a fraud.
Take him away. He's got nothing to say!
Get out you King of the,
Get out,
Get out you King of the Jews!
Get out you King of the Jews!
Get out of my life! Yah!

Livet är väl ändå en märklig resa. Vi föds nakna och hjälplösa, det räcker med ett nackryck så är vi döda igen, strax efter att vi lämnat moderlivet. Men av någon anledning har evlolutionen utrustat vår mor och far med det vi kallar kärlek till det lilla livet. Så de pjåskar och jagar mat och vila och värme åt den lilla nya varelese de har.

Vi växer, äter, lär oss att äta på egen hand, gå, dansa. Vi växer opch vips är vi 18 år och harf fått hår på pitten, under armarna och en exploderande önskan att jaga vår egen mat. Vi flyttar hemifrån, skaffar kvinna, eller man, eller djur. Jobbar och sliter och vips, helt plötsligt är vi 50 och drivs av en evig önskan att köpa en motorcykel. Vi åker i 15 år innan balansen börjar bli kass, odlar bin och rosor och en dag är vi 90 och tittar på våre egna barnbarnsbarn på gräsmattan som kissar nakna i solskenet.

Sen är det liksom bara över. Slut. Borta.

Så.. märkligt.

Jag har funderat mycket på religion de sista dagarna. Både efter att ha talat om ämnet med min äldsta son som på unga människors sätt är totalt emot ens tanken och efter att ha funderat på Jesus Christ Superstar som porträtterar Jesus om en männiksa, en historisk person. Mest som jag sett honom.

Jag har under några år funderat på att konvertera till katolocismen. Fan vet varför. Jag har väl gillat allt guld och tanken på att man kan få förlåtelse genom att be några böner. Men den tanken har jag släppt. För nu vet jag fan inte alls vad jag tror. Finns Gud? Tja, jag har förbanat svårt för att tro att all denna världens skönhet, de späda bladen om våren, Viskans glitter en augustimorgon eller frosten på gräsmattan bara kommer från ingenting. Men jag säger som Homer Simpson, "Tänk om Gud levt så han fåttt se detta".

FÖr om Gud levde, om han fanns. Skulle då barn dö varje minut, kvinnor bi våldtagna, män sprängas sönder? Inte som jag ser det. Eller så ser han skiten och flabbar. Jag vet inte ens om jagskulle kunna förlåta honom mitt egna, personliga lidande. Det är litet i stora mått mätt. Men för mig spelar det roll.

Så, låt oss vara övertygade om att Gud är död, inkompetent eller helt enkelt bara elak.

Vad återstår då?

Vi har kanske, kommit en bra väg. Kanske har Richard rätt? För hur kallar man världens mäktigaste man nigger?

Fast lenny slutad ju så här.

Ännu en hjälte. Lyssa och fundera. Livet är väl ändå... knepigt.

Jag är lite rädd. Kraven på den nya presidenten är skyhöga. Han har lovat, gång på gång att saker ska ändra sig bli bättre. Han har lovat lika många gånger att vi kan. "Yes, we can". Det är inte bara ett löfte till det sargade USA utan till hela världen, den värld där USA styr det mesta och lägger sig i resten. Men vad händer när förväntningarna inte infrias. För de kan det inte. Det finns ingen möjlighet att reda ut Bushadministrationens alla fällor och eländen. Inte på fyra år.

Vad händer då? För att inte tala om det jag redan sagt. Om Obama, som måste vara den värsta måltavla för inhemska dårar, blir skjuten? Dör hoppet då med honom? Ljuset lyser starkt idag, men i morgon flämtar det igen. Jag hoppas och tror på Obama, har har samma kvaliteter som Kennedy, som Clinton, en stark personlig karisma. Dessutom en grundläggande tanke på vad som gör USA stort som skiljer sig från sin företrädare.

Men håller det hela vägen?

Jag kom på att jag inte nämnt det historiska i att en svart har blivit USAs president. Jo, det är stort. Ofantligt stort. Förhoppningsvis kan de ge andra svarta kraft att lyfta sig från de bojor de ännu lever under. Gängen, föraktet för lärdom, våldet i kulturen som lyser igenom i varje hiphoplåt. Men jag vet inte, borde vi inte se längre än så? Till personen?

Men det är väl ett faktum, jag kan inga siffror men jag har hört dem redovisar i radioinslag och i tv och i böcker, att en alldeles för stor majoritet av de unga svarta männen, framförallt, lever utan hopp om att de kan bli något annat än gängmedlemmar eller raparister och att en allt för stor andel av de som sitter i fängelesen i USA är svarta. Men nu borde de snart kunna se att det går att göra något av livet. Alla blir inte president, men de kan skaffa sig ett hyggligt liv, utanför våldet i gängen.

Men, vad vet jag, jag gillar hiphop, i alla fall en hel del. Jag är uppväxt i trygga Sverige och lever på sjukersättning. Så vem är jag att prata. Men det var bara runt 40 år sedan några svarta ungdomar trotsade samhället i bussarna i Montgomery. Så USA och förhoppningsvis världen, har gått en lång väg på en kort tid.

Ok. Så Barack vann valet. Helt enligt mina önskemål. Men personkulten växer och har väl gjort så i många månader nu. Det verkar som alla problem är borta bara för att Obama vann. Men jag är rädd för att det blir en redig backlasch. Kriget i Irak ligger som en surdeg och jäser och ställer till det för den blivande presidenten. Finanskris, ekonomiska trångmål i allmänhet, en enorm statsskuld, kriget i Afganistan. Allt som ett arv från superklanten Bush.

Men vi hoppas på en ny statschef som är beredd på dialog, hårt arbete och som har tålamod. För att inte tala om hotet från dårar som vill ta karlns liv. USA är fullt av fanatiker och vapen. Ingen bra kombination. Men jag hoppas på 8 år med Obama, det jag sett av honom i alla fall.

Ok, jag har vilat. Ätit. Spelat Harpan på datorn, den fungerar märkligt nog mycket ångestdämpande. Rett ut mina affären med modern i morgon och inför äldsta sonens födelsedag. Titta på tv. Äta lite till.

Så där. Nu är jag folk igen.

Nä fy fan vad trött jag blir på mig själv. Var det nån som trodde att jag skulle åka till läkaren idag? Tja, du hade fel. Eftersom Gula faran är krasslig, kedjan hoppar hela tiden och jag hittar inte mina verktyg så att jag kan spänna upp den. Så det hade varit bussen som gällde. Läge för att åka buss? Nope, no way. Ju mer jag tänkte på den resan ju sämre mådde jag. Jag blev nervös, fick ont i magen, nojig, skakig, nervig. Så, en timma innan jag skulle vara hos läkaren så ringde jag återbud.

Fa, jag måste lära mig att åka buss. Det värsta som kunde hända vore om de tröttnade på mig och mina ständiga återbud. Risken finns ju faktiskt. Uscha. Jag som skulle ta upp frågan om att höja min dos av Lyrica idag. Nu lär det ta många veckor innan jag får en ny läkartid.

Så, känslan som återstår är den där obehagliga gnagande misstanken om att man är världens största looser. Duger inte nått till, klarar inte ens att ta sig till läkaren. Fy fan. Nu känner jag att jag bara vill sova bort dagen och natten och vakna till en ny dag i morgon, en dag när jag kanske mår lite bättre, känner mig starkare.

Jag borde väl ringa till min terapeut och förklara varför jag ballade ur. Men jag har drabbats av svårartad telefonskräck och har till och med gömt telefonen under sängen ifall att någon ringer mig. Helst skulle jag gömma mig själv i garderoben och ligga där till jul eller nått.

Uscha, fy och fan. Vilken soppa. Jag tror jag ska försöka sova lite, boota om systemet så att säga. Ibland funkar det och jag vaknar upp och undrar hur fan jag tänkte när gjort så här. Men hur fan ska man kunna sova när man redan sovit 12 plus 3 timmar nästan i sträck? Kanske borde jag äta nått för att må bättre men magen är rena krigszonen. Det är i sådan här lägen jag blir sugen på att dricka några öl, för att fatta mod, för att trivas i min egen kropp och min svaga själ. Men det är liksom inte aktuellt. Då vet ingen vart det hela slutar.

En massa tankar rusar runt i skallen. Jag borde in till stan för att hjälpa min mor med bankärenden och på söndag fyller min äldsta son 18 så då måste jag även då in till stan för att hälsa på. Men hur tusan ska det gå till när jag inte ens pallar att åka till ett läkarbesök?

Det konstiga är att det inte handlar om den gamla hederliga ångesten, mer en djup fruktan och en känsla av att vara ordentligt nervös, lite som inför ett tandläkarbesök eller nått. Det är väl medicinen som så att säga spärrar ångesten, men jag vågar bara inte trigga ångesten genom att sätta mig på bussen.

Nä, jag ska dricka en kopp thé, sen ska jag försöka reda ut den här röran genom att bland annat ringa min terapeut och förklara mig. Sen måste jag ringa min mor med angående det där bankbesöket. Fan.

Jag orkar ju fan inte med mig själv.

Barack Obama vann en komfortabelt seger i presidentvalet i USA och jag tror bara gott om det. Förutom det historiska i att det är den förste svarta presidenten så tror jag vi kan se fram mot en lite säkrare värld nu.

Tanken var att jag skulle titta på valvakan så jag lade mig för att sova lite vid 18 tiden igår kväll. Men när det väl var dags att ge sig upp så valde jag att fortsätta sova. Jag räknade nämligen ut att de skulle räkna rösterna även utan mig. Så nu har jag sovit i 12 timmar men är av någon märklig anledning så är jag fortfarande trött.

Igår gjorde jag ju dundermissen att missa totalt att jag skulle på terapi. Ytterst pinsamt. Men idag så har jag koll på att jag ska till läkaren i alla fall. Men det är inte förrän i eftermiddag. Igår fick jag slutligen tummen ur och städade hela lägenheten in till minsta partikel så här är det så rent som det bara kan vara. Lamporna lyser mysigt i fönstren och jag har det rätt så bra.

Så, för att piggna till så blir det den gamla vanlig visan med kaffe och cigaretter.

Ah, solen skiner och jag är på ett mycket bättre humör idag än jag var i går. Tänk vad lite sömn kan göra. Livets luddighet och svärta har fått ge vika för en gryende känsla av optimism. I amerikat så har valet satt igång. Så har jag nått att följa under dagen, inte illa.

Idag tänker jag inte göra nått annat än att städa. Jo jag vet, det har varit mycket snack och fruktansvärt lite verkstad om det där, men idag så får jag tvinga min lilla barnakropp att göra det den ska göra. Jag vet ju att jag kommer må mycket bättre efteråt. Men, innan jag sätter igång ska jag, jo, ni vet vid detta laget, dricka lite kaffe och försöka vakna till ordentligt.

Tja jag är lite... bakåt idag. Tycker det mesta är bluff och inget annat. Vet inte varför. Känner mest för att sätta mig på ett torg med en kvarting Explorer och skrika åt medelsvensson som går till jobbet. Precis som någon vis läsare en gång sade att jag var som. Men jag vet inte. Lever vi inte i en bluff? Vi föds, går i dagis, lär oss att bajsa i toaletten, inte slå tjejer och vara vänner även om vi bara har en lastbil i sandlådan att leka med. Går i skolan och går i kyrkan varje jul och sjunger sånger till någon som vi inte vet hur den ser ut. Går ur skolan, börjar en ny, lär oss hålla tillbaka satsen när vi knullar, läser språk och matte för att kunna sopa golvet på Volvo om vi inte läser i skolan 4 år till.

Sen gifter vi oss, skaffar barn som vi anser vara ivägen för att vi ska kunna åka till thailand som vi kunde göra innan barnen kom. Skaffar bilringar, jobbar vidare, barnen växer och lär sig bajsa i toaletten.

Så du står där, på lördag morgon, bakfull och fet och svabbar toaletten och funderar på hur i hela fridens namn du ska ha råd med ännu en luciakofta till dottern så här innan jul. Tittar på din lika feta fru och undrar vart den kåta lilla slynan som du gifte dig med tog vägen. Hon som inte ens suger dig längre för hon har inte lust.

Åren går, vi dansar på midsommar, som barn runt en stång. Finner hösten kall och mörk men skrapar likt förbannat rutorna varje morgon. Drömmer om att åka till Zakynthos och byta bort din fru mot en vacker ung dam. Så helt plötsligt berättar din fula fru att hon träffat en virilare, intressantare man som, och nu kommer det viktigta, pratar med henne. Så du finner dig i en etta med underhåll att betala och en mage att banta bort.

Men det är ok. Du har kvar jobbet att gå till, bolaget öppar klockan 10 på lördag morgon nu för tiden och du hittar en kvinna att dela din tid med. Ni flyttar ihop, är kära för 5 minuter. Innan hon börjar tjata på dig med. Om att du prioriterar dina barn framför hennes fula ungar som desstutom troligen är knarkare.

Så, ni gifter er. På stranden i Marstrand, hon i vit oändligt stor sarong och du i illasittande kavaj. Ni bor ihop. Åren går. Du blir pensionär med stor annons i tidningen av din gamla halvruttna mor och hennes tredje man. Du går i trädgården, börjar med finsnickeri, lär dig att bolaget öppnar 10 alla dagar i veckan. Lär dig nyttan av lådvin. Den där hostan du haft i 20 år för att du röker blir mer jobbig. En dag så säger läkaren att det är dags att röntga lungorna. Du har cancer. Så klart. Fan också. Nu måste du hinna leva. Ni reser, du och din fula, feta, hårfärgade fru åker till Rhodos där du röker mer cigg än du gjort på 30 år.

Du kommer hem. Strålning, mediciner. Du hinner nog bli lite dement på köpet. Glömmer hur man bajsar i toaletten.

Sen är det liksom över.

Så varför slåss vi?

När jag ändå predikar

Jag har fått snurr på gamla hederliga Jesus Christ Superstar. Den engelska versionen. Jag läste om att en Svensk uppsättning har satts upp med Ola Salo och kom på hur jag älskade originalskivan när jag var 8-9. Inte för texterna eller budksapet utan för musiken som rann i min skalle även på natten när jag sov.

Men nu kan jag uppskatta hela konceptet. Så jäkla bra. Jesus porträtterad som en männiksa. Precis som jag ser honom, en historiks varelse. Som hade dödskräck och en stor fråga med sig hela tiden. "är jag värd detta". Underbart. jag försöker få min son att lyssna till skivan, men han bjuder stort motstånd eftersom han tror det är nått religiöst. Han är stor motståndare till allt religiöst. Men jag jobbar hårt på att få honom att förstå att religion är ett fönster in till människan. Bara för att Gud inte finns betyder det ju inte att männiksor inte påverkas av honom.

Men framförallt så är skivan full av bra musik. Strålande... ge Andrew Loyd Webber era pengar.

Fasen, jag har bitit mig så hårt i tungan i natt att jag har ont i hela halsen. Jag gör det, mest varje natt, brukar vakna av att det gör snoront i tungan och tänderna har begravt sig djupt i sidan på tungan. Men nu är jag mest irriterad på det hela. Det gör ont för tusan.

Jag vet inte om det är någon som ens intresserar sig, och vad jag tycker spelar ju egentligne ingen roll. Men jag håller på Barack Obama i presidentvalet och i morgon ska jag vara uppe tills jag vet vem som vann. Hade jag varit Amerikan hade jag varit Demokrat. Helt enkelt för att det är det som är närmast mitt hjärta, även om demokraterna är blåare än Moderaterna när man skärskådar dem. Men jag tror på en tryggare värld med Obama vid makten.

Så fick jag sagt det :-)

Det är väl mer den här sidan av Bukowski jag gillar. Den andra sidan.. tja, den fanns med. Men det handlar väl om att försöka leva sitt liv på sitt eget sätt utan att någon annan lägger sig i. Leva i fred.

En annan av mina hjältar. Charles Bukowski. Kanske inte så snyggt. Men... tja, jag vet inte. Jag hade nog också blivit rätt sned. han var en hjälte som gick sin egen väg och dessutomn skrev underbart vackert omlivet på baksidan av samhället. Tja, kanske var det precis så här smutsigt mest hela tiden.

Från att varit en skitmatch när jag nästan tappade all koncentration och tänkte dystra tankar så har Elfsborg levt upp, dundrar in mål efter mål. Det blir väl inget guld, men det blir stora silvret. En magnifik avslutning på en stålande hemmasäsong. En match kvar för att göra avslutningen snygg.

Underbart.

En äkta hjälte. Som jag ser det. Lyssna, begrunda och fundera lite.

På tal om förra inlägget. Hittade det hela på en sida som översätter dumma meningar. Men jag tänkte mest på Monty Phytons klassiska lilla melodi.

Ok, lite spännande är det. Elfsborg spelar mot Halmstad hemma på Borås Arena och jag sitter och lyssnar på webbradion. Det känns väl sådär spännande. Guldet är väl inte riktigt realistiskt att tänka på. Men det klart, en andraplats vore trevligt det med. Så jag koncentrerar mig, röker och följer det hela.

Men ska jag vara ärlig så ser jag redan frammåt mot nästa säsong. Så lovar och svär jag att vara frisk nog att åka på mer matcher. För i år har det varit bedrövligt med bara en match. Men som sagt, det är tur att det hela börjar om igen varje år.

Oj, helgtaktern satt visst i. Jag somnade i stället för att städa det allra minsta. Jag skulle bara dra ett varp på Harpan i datorn vid sängen som somnade som ett ljus. Ja där ser man och nu är det redan för mörkt för att städa. Det vore nog bra många dammråttor som kom undan om jag satte igång nu. Men nu spelar det ju ingen roll, nu ser jag ju inte skiten i hörnena.

Inte ens kläder har jag fått på mig. Men det ska det bli ändring på. För jag ska ta mig ut och iväg med Gula faran till samhällets affär och kosta på mig lite mjölk och en dricka till fotbollen. Sen sak jag se om jag kan sätta upp en tvättid i morgon på förmiddagen. Då hinner jag städa och tvätta innan jag åker iväg till terapin. Nu har jag latat mig nog. Jag har gått lite som i ett vakum de sista veckorna, inte fått nått gjort utan sånt som roar mig, som att ligga i timmar och läsa lokalbslaskan. Men lite fart får man allt sätta upp.

Jaja, vi får se om ett dygn vad jag säger då. Kanske har jag kastat bort en hel dag på ingenting igen. Men jag tänkte som så att eftersom jag ändå ska iväg så kan jag lika bra ha lite fart på resten av dagen med. Jag vet inte riktigt vad det är med mig som fattas mig. Det är inte ångest. Det är nått annat som maler i mitt bröst. En känsla av tomhet. Som om något viktig fattas i mitt liv.

En del av det är troligen bara ett mål och någon mening med min tillvaro. Det kan inte vara meningen att en vuxen man ska ha som övergripande mål att städa sin lägenhet. Visst ska man göra det med, men det ska liksom inte vara anledningen till att man går upp på morgonen.

En anna del är att jag saknar en livskamrat. Någon att dela lite tid med, någon att vara med och som gör att det dansar i bröstet. Någn att krama, diskutera med, titta på tv med eller bara sitta i var sin stol och läsa varsin bok tillsammans. Någon som drar ut mig på promenader i novembers frostlandskap, någon att handla med. Kort och gott en kvinna. Men det känns allt med avlägset det hela. Jag är nog dömd till ensamhet verkar det som. I alla fall under överskådlig tid frammåt.

Nä, här hinner jag inte sitta och svamla inte. Dags att dra på de gamla hederliga jeansen och ta sig ut för att inhandla den där mjölken. Klockan är ju för tusan bara kvart i 5 fast det känns som om det varit mörkt i en evighet redan. Så helt bortkastad är inte min dag. Inte än i alla fall.

Usch, jag känner mig fångad i mitt smutsiga hem, fångad i min krassliga kropp, i mitt nedstämda sinne. Visserligen så är det ju inte helt omöjligt att lösa hela problemet. Lätt med. Det är bara att dra fram mirakelstrasan, dammsugaren och sätta igång. Men jag drar mig lite. Det känns liksom som om det är nått jag kan dra på. Men som vangligt så trivs jag inte när det är ostädat här hemma, det liksom kryper i hela mig.

Sen känner jag mig lite stressad med. I morgon ska jag på terapi och på onsdag är det läkarbesök som måste göras, plus att jag måste till Apoteket. Jo, jag vet, för någon som jobbar 40 timmar i veckan så låter det ju som en dans på rosor. Men jag är ju som jag är i nerverna och det räcker liksom med att jag har några sådana där grejor för att jag ska stressa upp mig.

Men, jag får ta en sak i taget. Börja med städningen, det går ju egentligen på nån timma bara att städa lägenheten, det handlar ju mest bara om en massa katthår som ska bort. Sen så får jag känna efter vad jag orkar. Affären borde jag åka till med.

Kanske så mår jag bättre i själen när jag fått lite fart på det hela och sedan kan slå mig ner framför webbradion klockan 19 för att följa Elfsborgsmatchen. Jag hoppas det i alla fall.

Tusan, jag är ur slag idag. Har liksom ingen lust att göra nått. Överhuvdtaget. Ligga i sängen och snusa vore inte helt fel. Men jag får väl ta tag i den där städningen som jag yrat om ett bra tag nu. Men först så ska jag nog skrota runt i morgonrocken lite till, en försiktiv början på veckan. En sånähr, grå, lite meningslös dag väcker tanken på att man inte borde leva ensam. Det är för trist att vara utlämnad till sitt eget sällskap när man inte är på humör. Men, det är som det är med det där. Jag får försöka få lite fart på mig så att jag inte hinner tänka för mycket för jag är rädd för att det lätt blir för mycket tänkt en dag som denna.

Nä, lite kaffe, läsa lokalblaskan. Som vanligt. Business as usual.

Jaha. Det är söndag. Sådär bara. Helt plötsligt. Vad fan, det var ju fredag nyss ju. Ska livet springa iväg på detta sättet så är jag ju för fasen 80 i övermorgon. Jag är lagom slö i skallen, lite lagom för en söndag så där. Jag spinner vilda planer på att gå till affären för att köpa nått att äta men kommer mig liksom inte för. Jag har kylen full med saker men det fattas hela tiden saker för att göra det perfekt. Så jag behöver som sagt knata till affären för att inhandla de resterande rätterna. Men ska jag orka? Det är den spännande frågan för dagen.

Igår satt jag uppe till 3 eller vad det var och pratade religion, musik och livet med äldsta sonen på msn. Så trevligt som bara den. Men jag slocknade nånstans mitt i diskussionen. Jag skulle bara gå och vila ögonen lite i sängen men somnade på stört.

Nä, jag har ingen lust att sitta här och svamla.

Jajamen. Nu ska jag vara Svensk så det skriker om det. Titta på dansbandskampen på tv. Jag väljer det före isdansen på 4an helt enkelt för att... hm... tja.. det låter bättre.

Med tanke på hur min förra lördag såg ut så är jag mer än nöjd med att titta på tv.

Oj vad jag känner mig förnöjd. Jag har varit i stora staden och vandrat på kyrkogårdarna med min tant mamma, hennes väninna och väninnans karl, en människa i cowboyhatt och snusnäsduk. Vem trodde att sådana män fanns? På riktigt. Men det var trevligft det hela. På min faders kyrkogård fann vi en enorm mängd mäniksor kring en grav, många var klädda i oranga kläden. Vi blev vansinnigt nyfikna på vad det hela var men kunde inte utröna vad alla dessa människor pysslade med. Många var de i alla fall.

Sen bar det iväg till affären där tant mamma som vanligt vimsade omkring i en timma eller vad det nu tog. Själv passade jag på att handla till vettiga priser jag med. En full kasse fick jag med mig. Vi träffade även min gamle vapendragare Larsa. Konstigt, jag har inte sett karln på 10 år och nu poppar han upp titt som tätt. Han jobbar ju på kyrkogården så han hade jobbat. De var barnvakt åt min Kusin Eskos barnbarn. Världen är så förbannat liten. Men det var kul att se hur glad Larsa blev av att se tant mamma igen. De har väl inte träffats på 20 år. Men när vi var unga, jag, Larsa och Nelson så var vi alltid hemma hos mig så Larsa växte väl upp en del hos tant mamma.

Sen hade tant mammas väninna med vidhägnande karl vänligheten att köra hem mig igen, med varor och allt. Så jäkla gott. Moderns väninna och bihang var uppe för att titta lite på hur jag hade det och det var ytterst pinsamt när doften av kattpink var det som dominerade hallen. Kattjäkeln hade pinkat på golvet i badrummet igen. Men i vilket fall som helst så stod vi och snattrade en stund innan de gick.

Sdan dess har jag druckit kaffe, sovit en stund och haft det allmänt trevligt. Jag tror att jag ska fortsätta med den under kvällen. Tanken var att äta tacos men jag har kommit på att jag både glömt att köpa ost och nått att ha i tacosen. Så det får bli i morgon. Man kan inte tänka på allt den vacker dag som denna.

Det är märkligt vad det gör att få umgås med levande människor, se lite nya miljöer. Interagera. jag mår som en kung, bara för en sån enkel sak som en tur till kyrkogården och en svång i affären.

Märkligt.

Hemskt vad tiden går. Men jag har hunnit med att fixa till den allmänna röran i köket i alla fall. Frosten ligger kvar utanför mina fönster och det är fan vinter. Vem kunde tro det i november? Men härinne så är elementen på för full fart och perkulatorn står och spottar kaffe. Jag borde kanske ta den där städningen jag pratat om i en vecka nu men fan orka. Det känns lite som att det kan vänta. Så länge det ser snyggt ut så får det vara liksom. Sen att det ligger katthår överallt får jag skylla på... katten. Typ.

Men jag väntar på att tant mamma ska ringa och säga att de är på väg. Det ska bli skönt att komma ut lite. Jag gillar Allhelgonahelgen på nått sätt. Det brukar vara vit frost och familjen. Gå tillsammans med en massa männiksor på en kyrkogård och låta de döda tala en liten sekund.

Men nu som jag satt och skrev detta så ringde den kvinna som födde mig och berättade att de kommer och hämtar mig. Så varför sitter jag här och skriver?

Håhåjaja ännu en gång. Jag har suttit halva morgonen och bråkat med supporten till det mobila bredbandet. De släppte ju på hastighetsbegränsningen i natt och därigenom så släckte de ner mitt bredband mitt i en intressant diskussion med min äldsta son på msn. Sen fungerade det inte att koppla upp sig. Precis samma problem som förra månaden. Skitbredband. Tele2 får inga solar av mig i alla fall. Men, nu fungerar allt som det ska.

Idag bär det av till kyrkogårdarna med tant mamma och hennes väninna. Jag tog mod till mig i går och frågade om jag fick låna pengar till hyran och som den snälla mamma min mor är så gick det bra, fast hon skällde på mig lite, men det var ju inte helt fel om man säger. Medan hela Sverige dansar och ler i kväll ska jag sitta hemma. Jag funderar på vad jag ska göra. Titta på tv ligger nära. En riktigt partykväll.

Jaja. Nu ska jag in i duschen sen får jag se vad dagen bjuder på.