WoBWorld

Nä nu är det nog dags att kliva ut i livet igen. Nu har jag sovit mer eller mindre i 30 timmar eller nått sånt. Kroppen protesterar, jag är stel i hela ryggen, dessutom är jag rasande hungrig. Ute är det kolsvart och det regnar, det verkar det ha gjort i dagar nu. Varje gång jag vaknat till har det smattrar mot takfönstret.

I morgon ska jag in till stan för att gå på den nya terapin. Hua. Jag har en svag aning om att det inte blir läge att ta mopeden. Så då återstår bara buss. Nykter. Hm, inget jag ser fram emot. Men jag får väl proppa kroppen full med lugnaden. Den nya terapin ska ju ändå bli stenhård utan pardon om jag fattat allt rätt så det är väl lika bra att börja med lite egen bussterapi. Hela mitt inre skriker att jag ska dra mig ur men det är inte läge för det. Jag vill ju bli bättre så. Fy fasen vad jag längtar efter mitt körkort och min bil.

Jag får nog städa lite här hemma i morgon med. Det handlar mest om katthår men ändå. Men där ser man fördelen med att sova bort sitt liv. Jag har inte stökat till det i alla fall.

Det är märkligt men jag börjar redan stressa upp mig trots all sömn. Man kan tycka att jag borde må bra och avslappnat efter att ha varit i en sådan djup och lång dvala men det vette tusan om det hjälpte så speciellt länge. Jag får nog troppa av till köket och plocka i mig lite piller innan det går för långt. Men det var skönt så länge det varade.