Medelst tankekraft

Jag satt i köket och räknade cigaretter och kom fram till att jag nog banne mig måste ta mig ut. Magmolandet har gett sig efter att.. tja, vi ska inte gå in på det, men jag har i alla fall borstat tänderna väldigt noga.

Lusten att ge mig ut är starkt begränsad. Näst intill obefintlig faktiskt. All snö är vackert när man sitter inne och tittar ut. Men att vara ute och längta in är en helt annan sak. Känner jag på mig. Det är dagar som den här när jag önskar, ack vad jag önskar, att jag vore snorrik och kunde skicka ut någon enklare människa på ciggjakt. Men med min ekonomi så är det tyvärr jag själv som är den enklare människan.

Djuren har gömt sig. Kita, hunden, blev ytterst putt när jag störde hennes skönhetssömn genom att försöka borsta igenom hennes tovor på magen. Chips ligger och smålurar i min säng. Så det där med att djuren kan vara ett gott sällskap håller inte när man skärskådar teorin. Inte alls.

Kanske skulle man ställa sig under duchen och låtsas att man är på... tja, egentligen vart fan som helst som inte är här? Eller göra lite varma mackor? Dricka thé? Stå på huvudet? Sova? Läsa? Bara vara? Jag kan för mitt liv inte bestämma mig för vad jag ska syssla med den närmsta tiden. Men vis av erfarenhet så vet jag ju att det där löser sig vare sig man vill eller inte. Saker liksom bara händer.

Så jag sätter mig väl ned och väntar på att de ska hända. Sakerna.

I väntan på sommaren

Hur mycket känner jag för att stiga ut i allt det kalla och vita och kolafärgade för att gå till affären? En retorisk fråga så klart. För vem faen känner för att knata omkring i kalla saker? Inte jag i alla fall. Nä, jag vil helst sitta inne och titta ut och ha det bra. Men av det blir det intet då jag i min iver att vara en god hundägare varit en dålig kattägare eftersom kattmaten strax är slut. Visserligen kunde jag vänta till i morgon, men det är väl lika bra att ha det gjort kan jag tro.

Eller?

Jag. Inget annat. Bara jag.


En bra dag

Jag har haft en löjligt bra dag. En fånigt bra dag. Mycket skratt, mycket dumheter. Mer än vad en snart 40-årig man ska ägna sig åt. Men ärligt talat. Sedan när blev jag ett fan av att vara vuxen? Det får de små människorna ägna sig åt.

Dagen började med att mobilen ringde. Förvirrad svarade jag och kom överrens med min yngsta son om att jag skulle ta nästa buss in till staden för vi skulle ju träffas. Så klart. Visste jag ju.

Sen började jag undra lite. Vad var det som var så vått? Vad var det som luktade? Vart var katten? Vart var katten?

Så klart hade kattfa.. min kära Chips pinkat i min säng. Precis bredvid mig. På täcke och lakan. Underbart.

Så jag gick och dushade och tog bussen till staden. Katten hittade jag inte av någon anledning. Hon kände väl veterinärens spruta bränna i baken kan jag tänka.

Men sedan, efter att halvt ha frusit baken av mig så fick jag som sagt en väldigt trevlig eftermiddag med min son. Vi vandrade omkring. Skrattade åt fula människor. Köpte onödiga saker. Fikade för otjänligt mycket pengar på Le Croaissant. Vilket jävla namn på ett ställe som lukar konstigt och där man får två bullar, en Cola och en mina Latte för en hundring jämt.

Så vi knatade omkring där. Var nog inne i varje affär. Bara för att vara tillsammans. Uppfann egna dumma skämt om folk som inte var där. Pratade om droger och alkohol och hur jävla dumt det är att ägna sin tid åt sådant när man kan leva livet. Jag förklarade för honom om att jag tycker Björn Rosenström inte är något jag lyssnar till för att jag tycker hans kvinnosyn suger. Jag hoppas han tog åt sig det. Att sjunga om att våldta kvinnor är inget jag tycker man ska uppmuntra.

Men sedan tittade vi på gladporrfilmer. Gladporr är fånigt och inget. Bättre än Rosentröm.

Men. Han åkte hem. Jag blev kvar.

Sen tog jag den där promenaden genom staden.

Medan katten sover

Jaha, så här långt kom jag. Städat badrummet och är nöjd med det. Resten, det där tvagandet av den egna kroppen avstannade liksom. Så jag får fylla mig med ny energi och liksom ta steget in själv under vattnet. Att saker och ting ska vara så förbaskat svårt. Det blir väl som vanligt att solen hinner gömma sig innan jag får tummen ur. Inte för att min tumme sitter i något överhuvudtaget, men man säger ju så. Om man vill vara lite folklig och festlig.

Kanske en stund i bädden ger mig erfoderlig kraft och lust att gå vidare med dagen? (lurade han sig själv).

Nä, det vore nog en dum idé. Visserligen är mitt liv och tillvaro full med mer eller mindre dumma idéer men det vore ju jättekorkat att kasta sig ut i dem när man vet att de lurar där framme. Det känns bättre att vara efterklok än föreklok. Så jag får väl bita huvudet av skam och bege mig alla långa tunga steg in till det rum jag har för att sköta hygien och annat nöje.

Så får det nog bli.

När inget fungerar fast man så gärna vill

Den där otäcka känslan i magen som kommer sig av att inte klara av den allra minsta sak sprider sig. Ut i armarna och blir till en pillrig känsla i fingerspetsarna. Fötterna trampar otåligt omkring i lägenheten i väntan på ett enda vettigt beslut från kommandocentralen hjärnan. Inget sker.

En del köper en soffa och är nöjda med det. För mig har det än så länge mest betytt en massa problem. Jag får inte hem fanskapet. Jag har vänt ut och in på mig själv och låtit min söndriga telefon sända ut budskap till människor jag känner, knappt känner, folk som tror att de kanske kommer ihåg mig och till några som inte minns mig alls. Under tiden står soffhelvetet på Myrorna medan personalen blir allt mer irriterad över dess förekomst. De behöver platsen som de sursurt säger till mig när jag ringer och tigger om mer tid.

Fan. Där ser man en nackdel med att isolera sig, stöta bort och leka exentriskt original. Man blir hemskt ensam när det gäller. Hade jag råd skulle jag anlita en flyttfirma. Så klart. Men det har jag inte. Råd alltså. Så jag ringer runt och hoppas att någon skall förbarma sig. No reply.

Men. Nog om det. För tillfället. Mina rum är varma. Mer snö att vänta säger de. Jaha? Och? Jag håller mig väl inne då. Fast jag ska ta bussen till stan idag med. Mest för att jag känner att jag håller på att hamna i samma fälla som jag just slagit mig ut ur. Lusten att stänga dörren, stänga av telefonen. Lägga mig i sängen och bara vara, låtsat att världen inte finns och försvinna. Men jag vill verkligen inte hamna där igen. Inte den här gången. Min lust att vara för mig själv är knäckt och försvunnen. Så jag tar bussen till staden varje dag. För att känna mig i någon form av kontakt med världen.

Duschat har jag. Druckit de vanliga sjöarna av kaffe har jag. Lust har jag. Liv har jag. Tobak har jag. Allt har jag utom det jag önskar. Vilken paradox. Så jag ska nog ställa mig för att spela lite på gitarren. För att höra att jag finns. För att veta att jag är önskad, om så bara av sex strängar och en volymlåda.

Som om inte allt annat vore konstigt så lyssnar jag till... McCartney. Inte Lennon utan hans elaka dvärg till vän. Men den där Paulus har gjort en hel del väldigt bra saker. Spotify låter mig lyssna på den där skivan som jag gång på gång lånade på Biblioteket. "London town". Förvånansvärt bra.

Men gud, varför finns en låt som "Ebony och ivory"? Överhuvudtaget? Som att lyssna till socker. Socker är gott. Men inte att lyssna till. Saken är bra, att skriva någon om det helt absurda i att människor delar in andra människor i färg. Att vi tror att blodet som flyter i andra är mindre värt än det egna. Men låter är vidrig. Totalt. Kanske skulle den vara bättre utan det där 1980-tals arrangemanget? Troligen.

I vilket fall. Nu ska jag spela något skevt, disharmonier. Lite som jag mår.

HF

Jag har drabbats av HF. Handlingsförlamning. Jag går en promenad genom lägenheten, vilket går väldigt fort kan jag säga. Finner sängen obäddad. Katten hungrig och den där mobilen över hela köksbordet. Men inget blir gjort.

Nu är det ju inte så farligt att ha HF en dag som idag. Men det retar mig. Vägen går förbi den stora garderoben där dammsugaren gömmer sig men att öppan dörren kommer jag inte mig för. Kanske skulle man helt enkelt göra det just enkelt för sig och gå och lägga sig? Nä, inte än.

Så vad göra, vad göra, vad göra? Jag känner mig som ett barn som sitter i baksätet på en av föräldrarnas hopplösa semesterresor. Jag frågar hela tiden, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart? Men bilen kommer ingenstans. Alltså, rent mentalt då.

Nätet har jag snart dammsugit färdigt på information. Känns det som. Fast det är ju förvisso rätt så stort det där InterNet så kanske har jag missat någon sida? Man vet ju aldrig.

Nä. Dags för mer kaffe.

Helt klart.

Total stillhet, utan en krusning på ytan

Äh fan. Jag lägger snart ner den här dagen. Den blev (än så länge) inte alls vad jag tänkt mig. Jag har varit vaken sedan kvart i 6 och nu är klockan 15.00 och jag har inte ens kommit ur morgorocken än. Jag som skulle in till stan tidigt för att fixa och dona och greja.

Men, lite har jag fått gjort. Jag har sorterat och arkiverat alla förra årets fakturor, rensat i högen med räkningar som låg på schiffonjén eftersom jag liksom gav upp med sorteringen någon gång i september-oktober. Det mesta gick att slänga efterom det liksom var påminnelser på påminnelser. Det var bara att lista ut vilken som var den sista påminnelsen och sedan riva de gamla.

Sen har jag ringt till Kronofogden och påtalat det att jag när jag betalt hyran och mitt banklån har exakt 1003 kronor att leva på nu när fogden drar mer. Så jag fick ner summan en hel tusenlapp när vi rett ut allt det som de missat när de gjorde beräkningen. "Har du fortfarande barn?" frågade männskan. Vad svarar man på det? "nä, jag sålde dem till en kille från Tallin för 20000 spänn och en t-shirt". Jösses.

Så nu ser ekonomin inte så totalt omöjlig ut med en gång. 2000 över som ska räcka till elen, mat, hygienprylar, busskort, försäkringar och lite sånt. LIte tight, det håller jag med om. Men fan så myckt bättre än 1003 spänn.

Men. Nu ska jag ta en kopp kaffe, sen är det jag som ska troppa in i duschen. Efter det får vi se vilka äventyr jag orkar med. Jag är banne mig fortfarande helt slut och snortrött efter den där magsjukan. Men det går väl över kan jag tro :-)

När inget blir gjort

Nä, det var inte det allra lättaste detta inte. Att få lite fart på arslet verkar vara omöjligt. Jag finner mig själv vandra mellan köket, vardagsrummet och sovrummet utan att egentligen komma någonstans. Men jag borde verkligen sätta lite fart. Jag funderar på att ta en tur med mopeden bort till sjön för att få lite frisk luft och lite naturupplevelse. Men då måste jag få på mig kläder och jag hittar inga rena byxor. Fasen vet vart alla mina byxor (som passar) tagit vägen? Tja, jag kanske skulle sätta upp en tvättid för jag har ju ett antal byxor som ligger i tvättkorgen.

Mycket planer spinner jag, men intet får jag gjort. Blotta tanken på att dra fram dammsugaren får hela själen att krulla ihop sig i kanterna som brinnande papper. Jag vill helst bara ligga i sängen och krama någon. Men Chips, katten, ligger redan bekvämt uppkastad i sin fåtölj så jag blir väl alldeles själv i sängen om jag skulle lägga mig där och det skulle vara så deprimerande att jag fick ännu mindre gjort under dagen är jag rädd för.

I helgen verkar det som om hela världen ska festa, alla utom jag. Visst, jag vet, jag ska inte festa. Men det vore trevligt med lite människor, lite liv och rörelse. Rent hypotetiskt skulle jag ju kunna ta en rejäl dos lugnande tabletter och gå på fest nykter. Men det är inte aktuellt varken det ena eller det andra. Nä, jag blir väl sittande här ensam ännu en helg. Så... mysigt, så normalt.

Nä. nu ska jag dricka en kopp kaffe till och hoppas att jag vaknar till lite. Jag har ju saker att göra, ett liv att leva.

Blir inte mycket gjort alls

Nå, har WoB kommit någonstans nu så här några timmar in på dagen? Nope, inte en meter ens. Dammsugaren står fortfaraden i garderoben, dammtrasan hänger övergiven och moppen ropar ensligt på lite uppmärksamhet. Själv sitter jag tryggt framör datorn och kommer inte längre som sagt.

Allt mer lurar jag på om det verkligen behövs städas. Det är ju mer eller mindre dammfritt mest överallt. Kanske räcker det med en snabb dammsugning, städa badrummet och bädda rent i sängen? Fast det klart. Då kan jag lika väl damma med och moppa golven. Jag bor ju liksom inte i ett slott precis, utan det är litet och lätthanterligt. Nått jag verkligen borde göra är att panta alla burkar jag har i den stora garderoben. Men det är en sån överväldigande mängd att jag drar mig för att ens börja. Men som idé är det inte dumt.

Men jag har i alla fall börjat lite smått, trots min inneboende slöhet. Jag har öppnat balkongdörren och vädrar lite. Det behövdes. Här var det innstängt och kvalmigt. Men nu viner vinden in och tar tag i all gammal unken luft och lyfter ut den och ersätter tomrummet som uppstår med ny, frisk luft. Alltid ett steg på vägen liksom.

Nä, på med byxor och fram med dammsugaren.

Passiv

Det var ju det där med att sätta lite fart. Jag glömde att det är totalt mot min natur att sätta lite fart på döfläsket. Jag yrar mellan datorn och köksfläkten där jag sitter och röker. Frågan är hur mycket kaffe som krävs för att jag ska få lite snurr på dagen?

Nä. Det går inte av sig själv inte. Kanske skulle jag behöva ta i lite själv, men jag väntar passivt på att kraften ska byggas upp inom mig. Jag har ett missat samtal på mobilen såg jag när jag gick upp ur sängen. Än så länge är det en hemlighet för mig vem som har ringt. Men man kanske skulle kolla efter vem det är som ringt? Det kanske vore en bra början på det hela så att säga. Men orka!

Så ni förstår vilken nivå det hela ligger på. Det är ett under att jag ens orkar andas. Helst skulle jag lägga mig för att titta på en bra film eller nått. Men det kräver ju att jag ska gå fram till skänken där jag har mina DVD-filmer och det orkar jag inte heller. Så jag blir sittande här framför datorn och kommer inte så mycket längre.

Nä. Nu får jag fan ta mig i kragen.

I väntan på...

Orkade jag? Nope. Sitter kvar i samma morgonrock, med samma tofflor och samma orakade kinder. Chips, katten, ligger och sover djupt, jag själv sitter i min fåtölj och lyssnar fortfarande på Vivialdi. Tänk att ett så enkelt instrument som flöjt kan vara så vackert.

Men jag ska väl ta tag i livet lite. Masa mig ut i köket, värma en kopp thé och försöka finna kraft och ro till att byta kostym och ta mig ut i världen.

Ska bara...

Jaha

Nå. Det gick ju bra det här. Jag fick en massa gjort och nu kan jag med gott samvete sätta mig ner och titta på tv och koppla av.

Nä, det var inte riktigt sanningen. Snarare fick jag inte ett skvatt gjort. Alls. Jag fick en ångestattack, lade mig i sovrummet för att lugna ner mig och lyckades så väl att jag somnade.

Så, soporna står kvar i hallen, golvet är inte dammsuget och lägenheten ser ut ungeför precis som i morse. Jaja, nu mår jag rätt kass så jag ska nog lägga mig och sova.

Skitdag!!!!

Undanflykter

Nu ska vi räkna ihop de olika anledningarna till att jag ska stanna i sängen idag.

  • Jag har blivit förkyld och har nog lite feber. Inte helt märkligt efter min natt i skogen och sedan min dag hos min förkylda tant mamma.
  • Jag fryser in i märgen
  • Ångesten slår ett allt kraftigare famntag på mig och kramar musten ur mig
  • Jag sov uselt i natt
  • Magen är sur som ättika.
  • Jag är totalt pank
  • Jag läser en så bra bok just nu. Det är en del i en triologi och jag är nu inne på andra delen. Men den tredje ligger nog nedpackad i lådorna i garderoben så jag får väl leta fram den när jag är klar med denna.
  • Jag har en blåsa under höger häl
  • Sa jag att jag är förkyld?
  • Tandvärk har jag med. Eller om det är bihålorna som spökar, vet inte riktigt
  • Här behövs det städas men jag orkar inte ta tag i det hela. Ligger jag i sängen ser jag inte röran
Tja, det var några anledningar till att ligga i sängen och inte göra nått eller i alla fall så lite som möjligt. Jag tror jag ska följa mitt eget råd som sjuksköterska och lägga mig under täcket och hålla mig där så mycket som möjligt. Det är ju bara det där med ciggen som håller på att ta slut som får mig att ens fundera på att ta mig ut i världen. Men det är väl oundviklig kan jag tro, om jag nu inte drabbas av total blackout och faktiskt tar det stora steget till att sluta röka. Vore välbehövligt, att röka är det allra dummaste en människa kan ägna sig åt.

Jaja, jag får se hur jag lägger upp det hela. Men det lutar åt en varm skön dusch, bädda rent i sängen och sedan krypa ner under täcket och kurera mig så gott det går. Nån envis evighetsförkylning har jag inte lust med och inte heller lunginflammation. Jag har ju fått det några gånger vid förkylningar nu de senaste åren och det har jag som sagt nada lust till.

Jag återkommer till det lite titt som tätt, jag borde ha en soffa. Det hade varit mums att bädda ner sig under en tjock filt och lägga sig för att titta på en bra film. Men någon soffa har jag inte så det får vara känner jag. Jag nöjer mig med lite god litteratur, det är inte så illa det heller.

Att det sak vara så förbannat svårt

Nähä. En sån dag igen. När allt går som i slowmotion och jag inte lyckas rycka upp mig själv hur mycket jag än drar mig i håret. Jag vandrar mellan köket och vardagsrummet, och inte mycket mer än det. Men jag bara måste få lite fart på mig för såhär kan jag då rakt inte ha det en dag till. Det går väl ann att inte få något gjort en dag, men två dagar i rad. Nä, då blir jag bara irriterad på mig själv.

Så det gäller att jag lyckas tysta den där rösten i huvudet som säger att jag ska smyga ner under täcket igen och sova bort resten av dagen. Jag tror jag ska börja med en enkel sak, som att få på mig lite kläder. Det borde ju inte vara helt omöjligt kan jag tycka. Sen när det är gjort så kanske det känns bättre. Så kanske jag får upp farten av mig själv utan att behöva gräla på mig själv allt för mycket.

Men det blir ingen påklädning om jag sitter här och knattrar så det är väl lika bra att slita sig från datorn till att börja med. Jag ska ge mig själv en belöning i form av en kaffe och en cigg när jag väl fått bort baken från fåtöljen och in i köket. Sen så jäklar. Sen ska jag sätta igång.

Minsann.

Handlingsförlamning

Aha. Det är en sån dag. Handlingsförlamning. Jag vet att jag måste ringa till psyk för att kolla om läkaren skrev ut sömntabletter med igår eller om jag får tjata mig till det. Sen måste jag ringa till apoteket för att kolla vilket apotek som har den sortens piller jag ska ha, de är inte så vanliga nämligen och i värsta fall måste jag sätta mig på Gula faran för att åka in till stan för att hämta de där pillren.

Allt det där vet jag att jag måste göra för annars står jag där utan medicin till helgen och det vill jag inte vara med om. Men får jag något gjort då? Nope. Det enda jag orkat ta tag i är att jag letat upp telefonnummret till Apoteket på nätet. Sen sitter jag bara helt paralyserad och får inget gjort alls. Tiden rusar men jag står stilla.

Nä, jag måste rycka upp mig, annars så blir helgen outhärdlig utan mina mediciner, det vet jag ju.

Upp ur fåtöljen nu!

Ut eller in

Vi står inför ännu en helg och jag känner mig inte det allra minsta laddad. Annars brukar helgen vara, även för mig som går hemma mest hela tiden, en trevlig tid när man kan unna sig lite extra sådär. Men idag så vet jag inte om jag ens orkar ta mig till affären för att köpa cigg.

Så klart kommer jag göra det, vem trodde att jag skulle ge upp rökningen så lätt. Men ändå. Det känns inte lockande att komma igång. Jag sitter i min fleecemorgonrock och bruna tofflor och har inte ens kommit in i duschen än. Än mindre ätit frukost eller kammat mig. Det känns lite som att det smartaste vore att knata till sängs igen och sova bort olusten jag har i kroppen. Fast jag tror egentligen att jag är understimulerad så inget skulle bli bättre av att gå och lägga sig, snarare tvärt om. Nä, jag får nog ge mig ut i världen för att se vad jag hittar för äventyr utanför dörren.

Ambivalent

Det var hemst vad ambivalent jag känner mig idag då. Jag kan inte bestämma mig för varken det ena eller det andra. Ena sekunden så känner jag för att tvätta idag för att nästa sekund fundera på om jag inte ska göra det i morgon istället. Jag funderar på om jag ska åka in till La stada i eftermiddag eller om jag ska göra det i morgon. Eller på lördag. Eller nån annan dag. Vilka jäkla dumproblem man har.

Så jag blir sittande framför datorn och får inte något gjort överhuvudtaget alls. Paralyserad av livet. Sitter och retar mig på att det skorrar från suben när jag spelar musik. Försöker hitta vad det är som är löst för det är förbannat irriterande när det skorrar sådär, men det spelar ingen roll hur jag trycker och känner, det skorrar likt förbannat. Får försöka låtsas att jag inte hör det.

Nä, det enda jag kan bestämma mig för att göra idag är att jag ska hämta mina mediciner, det är prioritet ett. Sen får jag se vad jag pallar av att göra med resten av dagen. Det som håller mig från att åka till stan, förutom att jag är ostabil, är tanken på att ligga och köra moped i 30 km/h hela vägen in till stan. Känns alltid som om man aldrig ska komma fram. Den som bara hade en bil. Eller det har jag ju, men inget körkort, något jag sannerligen hoppas ändrar sig snart. Då blir jag lite friare.

fan nu kom jag på att de inte har dragit taxiräkningen på 400 spänn från förra helgen när jag och Katrin åkte till psyk med taxi. fasen, där rök nog den där hårddisken känns det som. Jäkla skit. Men men. Det var det värt för jag hade aldrig pallat att åka buss den dagen, det var knappt jag klarade av att åka med taxin ju. Jaja, pengar är till för att användas.

Nä. Nu ska jag dricka lite kaffe för att piggna till, duscha och fixa till mig sedan blir det raka vägen till Apoteket. Så får det bli.

Vad göra?

Tja, då fick jag tummen ur och satte på diskmaskinen. Inte illa. Man gör så gott man kan minsann. Nu är jag alldeles trött av ansträngningen så jag får vila mig lite. Man vill ju inte ta ut sig fullständigt så här tidigt på dagen, det ska ju orkas med en massa under dagen. Andas och sånt. Tar på krafterna.

Men jag borde verkligen göra något vettigt av den här dagen. Annars kommer jag bara sitta och gräma mig i kväll över att jag slängt bort en hel dag till att göra ingenting. Frågan är bara vad jag ska ta mig till. Städa är ingen idé för här är det så rent det bara kan vara. Tvätta vore ju en idé, men jag tror jag sparar den gobiten till i morgon. Man får ju tänka frammåt med. Klappa katten kanske vore nått vettigt? Fast hon ser inte det allra minsta intresserad ut av att bli klappad och då faller ju den tanken.

Kanske skulle jag få tummen ur och skriva lite på mina böcker? Fast det låter tråkigt just nu. Jag vill ha lite mer fart och fläkt kring mig, annars slutar det bara med att jag lägger mig och sover igen. Nä, jag får ta en kopp thé och fundera på detta. Helt klart.

Tar det sen

Mitt hem förfaller sakta men säkert. Jag borde städa men jag bara orkar inte.


Kattfan har pinkat i min säng så jag måste bädda rent. Tar det sen



Jag borde sortera mina räkningar. Tar det sen.


Borde städa upp bland all reklam man får. Tar det sen.



Borde tömma diskmaskinen och lägga in den smutsiga disken. Tar det sen.



Det enda jag har som liknar en växt i hemmet. Fick en prunkande växt av min dotter men det mesta av blomman dog. Borde plantera om den lilla spirande gröna plantan. Tar den sen.



Ännu mera beslut

Nä, nu får jag bestämma mig. Ska jag duscha och sedan gå till affären eller ska jag gå och lägga mig och hoppas på att jag sover hela natten ändå tills i morgon? Beslut beslut. En del av mig vill gärna knata ut i världen och traska till affären, en annan del av mig vill bara gå och lägga mig.

Vem ska vinna? Spännande värre tycker jag i alla fall. Sen finns det en helt tokig del i mig som har fått för sig att jag ska slänga på en maskin tvätt under kvällen. Så dumt. Som om jag skulle orka springa i trapporna under kvällstimmarna...

Nä, jag tror jag börjar med en kopp kaffe, sedan ska jag duscha och efter det får jag ta ett beslut kring hur jag ska tillbringa kvällen.

Man har då fullt upp mest hela tiden. Ja herre min je.

Tidigare inlägg