Tankar i skymningen

Jag har aldrig varit duktig på att springa. Inte heller på att hoppa, hänga eller kasta saker långt. När det gäller att göra saker med en boll ska vi inte ens gå in på hur dålig jag är på det. Jag behandlar ofta bollar som om de vore glödande kol, vill få dem så långt från mig som möjligt.

Jag har hela tiden ansett att om jag vill fort någonstans så tar jag väl taxi eller buss. Bollar är kul att titta på när andra sparkar dem och att hoppa högt gör jag bara när jag är full. Det där funkar allldeles utmärkt när man är vuxen, men som barn och ungdom var det inget framgångsrecpet.

Som ung man ska man helt enkelt vara väldigt duktig på allt det där. Annars för man minsan höra hur värdelös man är. De som är bra på allt de där åtnjuter automatiskt populäritet oavsett deras övriga personlighet. Fråga mig inte varför men så är det. Man kan vara ett hur stort arsle som helst bara man kan dribbla en boll. Märkligt.

Men som sagt. Det där går över med åren och nu så anses väl de som är bra på bollspel men inte försörjer sig på det som trevliga individer men inte mer. Är de arslen så är de det oavsett hur fort de springer. Förresten så springer inte folk i min ålder speciellt fort hur mycket de än sprungit när de var 13 år.

Däremot inser jag andra fördelar med att springa. Nu när jag alldeles snart fyller 40. Åren går och man är helt enkelt inte i form. Hur mycket jag än stretar emot så börjar jag inse att jag kanske skulle röra lite mer på mig. Att börja springa är nog inte aktuellt. Det är ju så förbannat tråkigt. Men kanske skulle man börja gå lite mer?

När jag var 20 kunde jag röka och kröka och strunta i att sova och äta skräp precis hur mycket som helst och mådde ändå som en prins. Nu gör allt det där att jag mår pyton. En öl på kvällen och jag får ligga hela dagen efter och lida alla helvetets kval. Att gå uppför trapporna till min lilla lya ter sig mig allt mer som ett omöjligt uppdrag.

Nä. Jag får nog ta en cigg och fundera på det där.

kNÖLLA

Jag vet inte. Jag hade en klar tanke förut. Då. I köket, när jag rökade en billig cigarett och tittade på katten som fick ett för mig billigt tuppjuck ner från bordet till ett staket som bara finns i mig.

Jag ville säga dit nått. Knulla. Visst är det underbart att säga Knulla. För det är ju egentligen bara en radda bokstäver. K.N.U.L.L.A. Gör det ont? Vill du sova? Vill du dö? Fan vet. Knulla. Knulla knulla knulla. Jag vet bara att jag knullar alldeles för lite. Och när jag gör det så bryr jag mig för mycket.

Knulla.

Känns det för Danskt?

Snälla.

Väx up.

Jag har inte knullat alls i natt och ska med bussen i morgon och du bryr dig om ett ord. Men så stäm mig igen då. Det har andra gjort och det slutar allid med att de får gå ur salen medan BT-journalister går hem utan att bli bättre en sekund.

Knolla.

Knûlla


ZAGREB

Kräftskiva på 1

Vi har en kartong upptidnade kräftor i kylksåpet. Bara till mig. Det skall bli så gott att sätta tänderna i de stora insekterna. Här skall det slafsas och sörplas hela kvällen lång. Vad resten av familjen skall äta? Skiter väl jag i, jag har kräftor. Och skulle någon av familjemedlemmarna ens komma närheten min kartong kommer skarpa och krafitga protester omedelbart inlämnas direkt till FN.

Anledningen till att det bara är jag som ska äta kräftor. För att jag är den enda som gillar det så klart. Förr om åren har Hulda Hustrun slafsa med mig men av okänd anlening står hon över. Jaja, det är inte mitt problem. Så många mer till mig.

Vad jag skall slafsa. Ujujuj!

Låret och jag

Hua. Jag fortsätter på den inslagna vägen av ruelse och elände. Det var väldigt vad det tar emot att må bra idag. Förutom all ångest så har jag huvudvärk också. Som om inte nojan vore nog. Det är vansinnigt synd om mig. Lite ont i nacken har jag med. Sen har jag nog sträckt låret under min mastodontpromenad genom skogen idag. Har jag inte berättat om den?

Tja. Promenaden började med att jag reste mig upp och gick ut från psyk. Jag blev alldeles matt och trött på att än en gång höra att "den enda som kan hjälpa dig är du själv". Jaha sa jag och reste mig och gick. Jag knatade ut i skogen. Det tog ett tag innan jag fattade vart jag var, för skogen är ju så full av träd. Men när jag siktat rätt så tog jag mig en jättepromenad genom skogen i regnet. Kallt blev det, och arg var jag. Ett tag lurade jag på om jag inte gått alldeles åt fanders, men mitt i skogen, bland motionsspåren hittade jag en liten träskylt där det stod "Kypegården" Det kanske inte säger dig någon men mig sade det att det hållet var bra. Andra håll var dåliga, det hållet var bra.

För att göra en jättelång promenad kort så kom jag hem två timmar senare. Dyngsur och ilsk. Så, nu är vi tillbaka till mitt onda lår. Ont gör det. Och sur är jag. Men jag kan lova en sak. Att söka hjälp på psyk. Det gör jag aldrig om. Då springer jag hellre till skogs.

Carla var tolv år när Titanic sjönk

Aftonbladet: Carla var tolv år när Titanic sjönk

KAn man annat än buga sig och framföra sina gratulationer. Ja menar Hon var i min ålder 1936. Ger livet ett annat perspektiv.

motion

Man borde motionera. Inte mer, men överhuvudtaget. Vi har ju en sån där springmaskin hemma men den



fungerar inte så mycke som springhjälp som allmän klädhängare. Man borde ge den en chans. Man borde. Tja. Nått.


Motion, usch!

Jag umgås med ovanliga och skrämmande tankar. Det liksom bubblar upp ur mitt inre, pockar och lockar. Jag var ju uppe hos CN igår och kollade in hans lya. Precis när jag kom dit hade han just hoppat av träningscykel så det var som om svetten yrde kring han. Så, nu tänker jag som så här. Att kan C så måste jag ju kunna jag med. Inte så att jag menar att han är sämre rustad till motion än vad jag är. Men han är snarlikt rustad. Vi har ungefär samma utgårnsläge.

Så nu har jag kastat dolska blickar på träningapparaturen vi har i sovrummet. Jag har nästa  varit på väg upp ett antal gånger. MEn så har jag sansat mig. Är det verkligen något jag skall syssla med. Är det inte allt för olikt mig. Tänk om jag tycker om det? Vad händer så? Folk kanske börjar peka finger mot mig och kalla mig motionär. Jag som byggt upp hela tillvaron kring att "ingen rörelse är bra rörelse".

Nä, jag får sansa mig lite. En sak i taget. Kan inte vara bra att börja med nya vanor. Även om de är bra vanor så är det i all fall nya vanor. Sån skall man akta sig för. Fan, jag har ju rekord i att göra så lite som möjligt. Vill jag verkligen spolera en bra karriär? Nä, jag väntar lite.

Så blir det.

Viktuppgång no:IVXLIII

Jag har fått ett nytt beroende. Risgrynsgröt. Tomtegröt ni vet. De säljs förpackade som "korvar" och jag sätter lätt i mig en sån där korv själv. På en tallrik bara, in med den i micron i vå minuter, socker och kanel och lite mjölk. Jösses vad gott det är.

Tappat godis

Jag har varit ute. Ja vet, jag är själv lite häpen. Visserligen var det på order av min Hulda Hustru som jag knatade ut i friska luften. Men ialla fall. Jag fick i uppdrag att kila till tappen för att köpa lösgodis. Skönt att få sådana förtroenden av sin kärlek. Sagt och gjort, som vanligt agerade jag reptilsnabbt (hörde jag nån skratta eller var det bara ljud i mitt huvud) och trampade iväg till sagda tapp.

Där blev jag stående i en mindre evighet bakom två trälkvinnor som köpte tidningar, choklad och en jäkla massa kontantkort. De kanske planerade ett stort rån. Då skall man ju ha kontantkort har jag läst om. JAg kan tillägga att det där med att stå i kö är bera en av alla mina nojjor. Men det finns ju en anledning till att jag väntar på sjukbidrag eller vad det nu heter. Det som förr hette förtidspension. Jaja, nog om det. Slutligen fick jag betala godispåsen och hoppanhejsa skutta hemmåt.

Så nu känner jag mig sådär otroligt frisk och sund. Så frisk och sund att jag nog får lägga mig att sova. Det tar på den late.

Rumpskåran

Förövrigt har jag nu blivit så fet att min rumpskåra aldrig tar slut. Den liksom bara fortsätter på sin väg upp mot axlarna.

Tänka sig.


Friska vindar och kalla dito

Vi knatade ut för att ta en liten promenad och hämta våra Robbie Williams biljetter på ATG-ombudet på torget. Tanken var ju att vi skulle förena nytta med nöje. Vi hann väl 500 meter, sedan fick jag tuppjuck eftersom det är kallt ute. Jättekallt. Och Hulda Hustrun har ätit en massa kål idag, i dietsyfte, så hon var på grund av biverkningarna bara glad när jag började streta i kopplet och ville hem. Fast ärligt talat så skulle jag vara glad om hon höll sig bland friska vindar ett tag till. Älskar min fru över allt annat. Men kål är kål.

Vi är inget vidare på att leka friskisar. Men men, i morgon tar vi bilen till cigarrafffären och hämtar våra biljetter i lugn och ro. Tills dess tänker jag hålla mig inne.

Nutrisvårt

Har köpt en låda med Nutrilett. Om jag inte kan gå ner i vikt genom att banta ska det väl vara själva fan om jag inte kan svälta mig smal.


Bak potatis

Nu står bakad potatis på menyn. Men det är konstigt att det skall ta sån evig tid innan de blri färdiga. 45 minuter till en timma brukar det stå i kokböckerna. Sällan. En och en halv timma brukar jag klocka in på. O hungrigare och hungrigare blir jag.

Bulle-mi

Ok, låt oss kora vinnaren i tävlingen om sämsta bantaren genom tiderna. Jag ligger klart i ledning tillsammans med Elvis, Marlon Brandon och heffaklumpen. Jag har just klämt i mig tre, säger tre, skålar med glass. Och kolasås. Och lite jordgubbsyl på toppen. Fan oxå, jag som började så bra. Jag är som en bulemiker förutom att jag inte kräks. Sorgligt!

Men som tröst från den krånglande datorn funkar glass bra. Efter 2-3 skålar mår man så illa så man tänker inte ett skvatt på att datorn krånglar. Alls.

Fy va ja mår tjyvtjockt.

Uscha!

TACK fam NELSON!!!

I dag när posten ramlade ner innanför dören med en såndär trevligt duns, fann jag, bland alla räkningar och reklam, ett kuvert med för mig en okänd handstil. Det visade sig vara från Fam. Nelson och innehöll "inspirationsboken". Den kom som på beställning nu när det nya livet endast resulterat i en brakförkylning än så länge. ( Jag är övertygad att det beror på det, helt utan att kunna visa upp ens minsta bevis att det så är LoL).

 En hel rad med viktiga tips, råd och information, allt samlat i ett behändigt häfte. 

Jag (vi) tackar och bugar oss djupt. Tack.! 

Fru kost

Börjar redan balla ut med det nya livet. Höll min vana trogen att glömma äta frukost, något som brukar borga för en massa magknip och panikätande senare under dagen. Regelbundna mattider skall ju vara en nyckel till viktnedgång. Och jag höll på att börja slarva redan. Illa. Men nu skall jag göra bot och bättring.

Sova?


HUNGRIG


Hur ska detta gå? Ska jag lyckas somna utan nattamål? Har visserligen fuskat lite och ätit ett äpple och litet inlagd frukt. Men är ju vansinnigt hungrig och värre blir det nu när ja ska gå o lägga mig. Men får väl göra ett förök att gå o lägga mig.

Saknar mina kvällscornflakes.

Mycket!


HUUUngriG

Om någon undrar. Jag är hungrig!!!

I dödskuggans dal

Jag har vandrat i dödsskuggans dal, eller vandrat ialla fall. 2 timmars relativt rask promenix med Hulda Hustrun. Vi tog vägen över fristadsvägen , ner till vattenverket, längs med viskan till campingen, över fristadsvägen igen, vägen genom parkaskogen, längs med pumpabäcken, bort till Filos och upp för backen och hem igen. För dig som iinte bor på Sjöbo eller ens i Borås blir denna uppräkning fullständigt meningslös. Men för den som har turen att få bo på Borås bästa stadsdel säger det att det var en rejäl promenad.

Så nu sitter jag och försöker dra till mig lite av den anda som finns omkring mig. För jag har ingen anda alls. Luften räcker absolut inte till, kroppen skakar och hoppar av efterskälvningar. Och visst flimmrar det lite för ögonen.


Svett å sin sida har jag gott om. Den rinner ner längs ryggen, längs med pannan, ner längs.. tja allt. Tröjan klibbar på överkroppen. Byxorna i sin tur klibbar på benen. Kalsong... nä, nu bryter vi lite.

Men det gick rätt bra iaf, kan jag ju summera det. Eller det gick iaf.