Fortsättningen på slutet.

På tal om mitt förra inlägg. Har lite svårt att släppa de där tankarna när de återigen övermannat mig. Det var länge sedan jag ens tänkte på de där gångerna på toaletten eller under täcket. Helt enkelt för att det känns som om allt det där skedde för tusen år sedan. Det är först nu när jag får lite obehagskänslor igen, nu när jag fått tillbaka lite av alla nojor. Som tidsnojan. En mycket intressant företeelse.

Allt känns som om det går i ultrarapid. Förutoma det samtidigt går oändligt fort. Som att... näe, jag kan ännu inte efter 20 år förklara hur det känns. Tankarna har återigen blivit lite grumliga och tröga. Men i alla fall så känns det som att man rusar fram i världen men samtidigt står precis still. Något märkligt tryck över ögonen som gör att det verkar som att man tittar bak och fram i en kikare. En meter är oändlig. Två meter finns liksom inte, det går inte att ta in.

Nog om det. Men tanken jag fick när jag arg och sur gick ut i köket var att jag är så förbannat glad över att leva i en tid när det finns medicin mot det där. När jag inte behöver äta lugnande tabletter dagligen, något som man vet är vanskligt eftersom man utvecklar en tolerans vilket medför att man får öka dosen hela tiden.

I en tid när det finns kunskap inom vården om just mina problem. För 60 år sedan hade jag säkerligen supit ned mig totalt vid den här åldern. Eller redan varit död, antingen av egen hand eller genom kraftigt missbruk.

Jag ska inte hymla om att jag druckit allt för jävla mycket genom åren. Det är ju liksom ingen hemlighet. Jag har självmedicinerat under de perioder jag inte haft rätt medicin eller ingen medicin alls. Men de antideppresiva tillsammans med terapin har gjort att jag faktiskt kunnat hålla missbruket i hyggligt schack. Att jag sluppit att hamna på en parkbänk eller djupt ner i marken.

Troligen kommer man redan om 20-30 år ha utvecklat betydligt bättre läkemedel än de som finns nu. Medicin som är mer spetsigt och som inte har lika många biverkningar. Men för 20-30 år sedan var det enda som man kunde göra att ta sedativa läkemedel.

Vilken underbart tur att jag lever i en tid när jag har en chans. Bara jag tar den själv och lita på att jag gjort det.

Lita på det.


Lyckopiller har inget med lycka att göra. Bara att leva ett helt vanligt liv.

Ibland, väldigt ofta är det vansinnigt svårt att få folk att förstå att jag faktiskt behöver mina antideppresiva mediciner. Hur ofta får man inte höra att sådant där skulle de minsan aldrig använda. Det är väl bara att ta sig i kragen och göra roliga saker liksom. De har ju själva varit lite ledsna flera gånger men inte behövde de tabletter då inte. Nä, de tittade på roliga filmer och gick på promenade och vips så var de glada igen. "Du måste sluta med de där tabletterna, de är inte bra att ta". SKITSNACK kära ovänner.

När ska folk sluta jämföra sig med andra och hela tiden tro att alla är likadana? Att alla är lika starka? Jag fattar inte. Just ordet tabletter får själen att krulla ihop sig på så många att de inte tänker på hur lätt de själva tar en tablett när de har lite huvudvärk eller ont i ryggen. Men då är det helt plötsligt ok. Så länge det inte handlar om det jättefarliga PSYKET! Då jävlar ska man inte ta tabletter inte.

Varför yrar jag om detta nu då? Jo, för nu har jag inte tagit mina TABLETTER på en och en halv vecka. Fy fan för det säger jag bara. Ju mer tid som går ju längre faller jag tilbaka till de gamla farhågorna, till den gamla skräcken, till den gamla passiviteten och världen blir allt mer grå för varje sekund. Även fast jag går promenader eller tittar på roliga filmer eller tar mig i den obefintliga kragen.

De där pillren gör mig inte till någon jag inte är. De gör mig till det jag borde vara om bara min hjärna själv kunde fixa tillräckligt serotenin. Men det kan den inte. Precis som att andra inte kan bli världsmästare i schack.

Låt mig klargöra några saker. Antideppressiva gör dig inte drogad. De gör dig inte beroende, de gör dig inte till missbrukare, det går inte att ta en tablett och sedan må som om det vore en grogg. De gör dig inte lycklig. Det är inga lyckopiller. OM man inte är deprimerad eller har gränslös ångest händer precis INGENTING om du tar dem. Precis som att du inte får mindre ont om du tar en Alvedon om du inte hade ont från början.

Det finns många saker man måste göra för att må bättre när man är deprimerad eller har ångest. Mycket måste man göra själv. Det går inte att ta de där pillren och sedan tro att allt blir frid och fröjd. Men till saken hör att utan de där pillren så KAN man inte göra allt det där som man måste.

För ungefär 6 år sedan kunde jag inte gå 200 meter till macken i området där jag då bodde. Det gick inte. Du kunde lika gärna bett mig hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm. För även om jag visste att inget skulle hända, att jag inte skulle dö eller svälja tungan så trodde inte kroppen på mig. Jag gick ut och hade en puls på cirka 180, försökte verkligen gå dit. För det är ju inte så att man VILL vara inlåst i ett rum, i en säng, med täcket över huvudet och ändå må så jävla dåligt att man tror man ska dö. Så jag ville ut. Men det gick inte. Kramper, hyperventilering, bultande puls, skrikande tjut i öronen, dammtorr mun, skräck, skräck, skräck.

Allt det där bara för att gå 200 meter utanför huset. Tror någon verkligen att man vill ha det så?

De där tabletterna, de där ack så farliga tabletterna, har räddat mitt liv. Nu för tiden tar jag en promenad när jag vill, hur långt jag vill och när som helst. Skräcken har vikt och jag har ett liv igen. Jag är inte lyckligare än någon annan. Men jag är inte heller längre olycklig.

Jag har legat på badrumsgolvet, i mörkret, naken för att alla kläder skaver och gör att jag inte får luft. I timmar, timme ut och timme in. Krupit ihop som ett barn för att hålla kroppen i schack, tuggat på en handduk så att jag hela tiden känner tungan och vet vart den är.

Allt det där är historia nu. Tack vare tabletterna och tiden och mitt egna tjurskalliga sätt att beta av ett problem i taget.

Men nu när jag håller upp med pillren så kommer det smygande allt eftersom. Jag känner hur känslor jag inte haft på flera år kommer tillbaka. Att undvika att gå nära fönstren i lägenheten för att jag får en känsla av svindel och att det känns som att jag ska ramla ut. Att hellre gå till affären här i Viskafors än att ta bussen in till stan. Även fast det vore fan så mycket billigare. Att tänka ett varv längre när jag funderar på att ta en promenad.

Men det är ingen fara än så länge och kommer aldrig mer att bli. För i morgon ska jag till min kontaktperson och be om nya recept, jag ska hämta ut mina mediciner och KNAPRA piller resten av livet för att slippa allt det där.

Bara så ni vet.


Sunt förnuft.

Jag är oerhört faschinerad i begreppet "sunt förnuft" just för att det används så ofta och självgott men inte betyder ett enda skvatt. Alla gånger jag hört från vårdpersonal att man minsan inte behöver utbildning utan det räcker med det där sunda förnuftet. Det sades gång på gång utan att man överhuvudtaget funderade på att det där sunda förnuftet nog betyder något olika för var och en.

Sen undrade man varför man inte kom överrens i personalgruppen.

Du vet. Det är ju sunt förnuft att svarta människor är lite underlägsna de vita? Eller att Koranen så klart är en bättre och heligare bok än Bibeln. Eller tvärtom. Eller att man ska begrava sina döda anhöriga så snart som möjligt. Eller att en kvinna aldrig ska bli vårdad av en man. Eller att det är vettigt att höja skatterna. Eller sänka dem. Allt det där är sunt förnuft. För den som anser sig ha det.

Att ägna tiden åt att städa när man arbetar i äldreomsorgen är ju bara sunt förnuft. För man vill ju ha det rent omkring sig. Eller var det att ta de gamla på promenader och skita att det är en dammråtta under deras säng som var det sunda förnuftet?

Att rösta rött är sunt förnuft. Eller var det att rösta blått som är det sunda? Eller om det är orange och rödgrönt. Eller visst är det sunt förnuft att inte rösta alls, för det man röstar om är ju samma samma ändå.

Att ta en promenad är sunt förnuft. Eller om det nu var att stanna inne och läsa en bok som var sunt förnuft?

Köpa god mat är sunt förnuft. Eller var det att snåla lite på maten men bo bra som var sunt förnuft? Eller om det var att äta gott, bo bra men inte ta semester som var sunt förnuft. Eller att äta billigt, bo billigt och ta extra ledigt som var det sunda i det förnuftet man har?

Ja, behöver jag mala längre?

Man utgår hela tiden från sina egna värderingar och tankar och tyckanden och val när man anser att det är sunt förnuft att tycka som man gör. För det vore ju en katastrof att erkänna att det man håller på med är oförnuftigt.

Sunt förnuft betyder precis ingenting.

Det är ju sunt förnuft att förstå det.

Sommartid. Jävla påfund!

Tusan, jag kan inte avhålla mig. Det här med sommartid. Vad är det bra för? Vad ÄR det bra för? Och om nu en timma skulle vara bra. Varför inte slå till med fyra timmar? TÄNK vad kvällarna skulle vara ljusa länge.

Jävla dumheter. Kort sagt.

Jo, jag är allvarlig nu. Detta är inte WOB som säger detta. Jag, Bror Jonas Harald Carlzon tycker det är en sådan universal bluff att jag häpnar inför dess storhet. Många saker kan jag tycka om och förstå att andra tycker annorlunda och kanske inte alltid respektera deras åsikt men gå med på den. Men det här slår ju alla rekord.

Ingen jag vet är nöjd med det, ingen gillar det. Ingen förstår det. Likt förbannat gör vi, som robotar, samma sak varje år. "En timma fram på våren precis som att man tar fram grillen och en timma bak på hösten precis som grillhelvetet åker i skroten för att fanskapet har rostat". Eller vad man nu säger.

SÅÅÅÅÅ monumentalt dumt. SÅ otroligt dumt. Fan, varför trixa med timmar? Kan vi inte alla samsas om att dra tillbaka tiden 70 år? DÅ jävlar lyser solen mycket mer per dygn än annars?

För solen skiner väl efter klockan eller?

Eller?



SUUUUUUUUR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Varför är våfflor helt plötsligt godare just idag?

Vi människor är så vansinnigt lättlurade. Idag är det våffeldagen, har någon kommit på. Helt plötsligt äter alla våfflor. Bara för att man ska. Varför? Om det vore snigeldagen, skulle alla äta det då med? Kanelbullens dag finns ju den med. DÅ äter vi kanelbullar.

Så ytterst märkligt. Våfflor som är så gott. Ibland. Men varför just idag? Är dom godare just idag? Är det något i luften, i äggen som är bättre just, precis idag?

Så knepigt. Andra mattraditioner finns det ju oftast en anledning till. Men just att man ska äta våfflor idag?

Fattar inte.

Att klaga hjälper.

Sådär jag. Då har jag skrivet ett strängt mail till Västtrafik om idioten som körde bussen igår. Så nu känns det lite bättre. Inte för att jag tror något speciellt händer men med lite tur så får den där chauffören hjälp med de problem som gör honom så illa lämpad till att framföra något annat än lådbilar på en avstängd väg.

Återigen vargjakt

Vargjakten upprör ser man på landets alla forum. Men det kanske inte är så konstigt. Landsortsfolket ylar om att det är jättefarligt att gå ut. Ingen har visserligen ens blivit anfallen men ändå. Fåruppfödare vill ta den lätta vägen så att de slipper sätta upp riktiga elstängsel. För det bli dyrt.

Så vi jagar de fåtal vargar som finns. Landet är ju inte allra minst i världen men när det gäller varg är alla utanför Stockholm livrädda för den lea vargen. Så det är dags att slå tillbaka.

Så det är dags att avliva alla hundar utom en sisådär 200. Vi behöver bara 15 älgar i landet. 7 katter och möjligen någon iller. Sen får det vara nog. Naturen är nog så farlig utan de där. Man kan snava i ett dike till exempel. Dags att skjuta av alla diken.

För att inte tala om alla dessa jättefarliga bilar. Dags att skrota dem och kanske kan vi ha kvar hela 1000?

Hela debatten blir tyvärr sned eftersom varghatarna alltid kan använda argumentet att de minsan bor med vargen kring knuten och att alla som tycker tvärtom är okunniga och veka. Själv bor jag på landsbygden kan man väl säga. Helt otroligt är det inte att jag kan stöta på en varg vid mina promenader kring sjön. Ändå har jag konstigt ingen lust alls att döda en varg och hänga upp skinnet på väggen. Märkligt nog.

Stackars Foppa

"Den senaste combacken varade i fyra byten för Peter Forsberg – sedan tvingades han bryta matchen mot Frölunda."

Är det inte dags att den gode Peter inser att hans dagar på isen är över? Hur länge skall han förnedra sig genom att gång på gång prata om comeback och sedan spela i 3 sekunder innan foten, eller ryggen, eller revbenen eller något annat går sönder?

Han var en gudabenådad ishockeyspelare. En gång i tiden. Han har säkert kvar spelet i kroppen. Om den bara höll. Men det gör ju inte det. Alls. Han går ju sönder bara någon viskar hans namn. Det börjar ju bli ett skämt det hela. Dessutom är han uttagen till OS-truppen. Varför? För att han har varit bra?

Man kan tycka att det är dags att gå vidare. Skapa ett kalsongmärke eller något sånt som gamla mätta idrottsprofiler brukar göra. Framförallt, är det inte dags att han blir mätt? Rent mentalt alltså. För kroppen verkar ju övermätt.

Man ska väl helst sluta när man ligger på topp och eftersom de dagaran ligger bakom honom så kanske han ska sluta innan det blir helt patetiskt.

Det är som det är liksom.

Don't you speak of lies to me,
After all the deeds are done,
After all the smoking guns,
Don't speak to me of lies.
Don't you try to scold me now,
Don't you try to hold me now,
Don't start acting cold right now,
Don't you even try.
Nothing is the same for us,
All the times are changed for us,
All things fault and blame for us,
Good times laid aside.

So now we are the lost,
And now we are the last,
Living in a nightmare,
Broken dreams, love turned mean,
Living in the past.

Don't you speak to me no more,
After what you said before,
After all the things you swore,
Don't speak to me no more.
Don't you know the way we are,
Black enough to hide the stars,
Made us take our rage too far,
Don't you know at all.
Nothing is what we have now,
Nothing is what we're allowed,
Nothing but an echo now,
Nothing like before.

So now we are the lost,
And now we are the last,
Living in a nightmare,
Broken dreams, love turned mean,
Living in the past.
Living in the past.

I will never take the blame,
Don't twist the truth, don't be a whore,
Tell the truth & shame the devil,
Don't you lie no more.
I will never understand,
How we came to this sad place,
Just to look at your sad face,
Castles made of sand.
Here we are, so we do,
What we had is now untrue,
What there was is lost and shamed,
Here we are again.

So now we are the lost,
And now we are the last,
Living in a nightmare,
Broken dreams, love turned mean,
Living in the past.

So now we are the lost,
And now we are the last,
Living in a nightmare,
Broken dreams, love turned mean,
Living in the past.
Living in the past.






Smutsig enligt rekomendation

Jeanstillverkare vill inte att man ska tvätta sina jeans på ett halvår efter att man köpt dem. Byxorna blir snyggare av det. Det är något om hur de slits. Ja jösses säger jag bara. I ett land där man nyss har kommit på att man ska tvätta händerna och inte nysa rakt ut i luften eller i handen som man sedan pillar på saker med. Nu ska man inte tvätta sina kläder på ett halvår. 6 månader. Ja jösses.


En gubbes försvarstal

Jag har blivit gubbe. En bitter gubbe till råga på allt. En bitter gubbe med ringar på fingrarna för att jag bara vägrar förstå att jag är gubbe. Fast det klart att jag vet att jag är gubbe. Därav bitterheten.

Dagens ungdom är inte som på min tid. Fan, de kan ju inte ens ta på sig ett par byxor på rätt sätt. Underkläder har blivit allt för väl synliga och alla dessa unga män går omkring som om de just har lagt av en brakare som blev bra mycket blötare än de trodde.

Dessutom är många, inte på långa vägar alla, men många, jättearga. Hela tiden. Fast de vet inte på vad. Det där kan jag visserligen känna igen mig på. Men inte kastar jag en massa sten på poliser eller brandmän eller ambulanser. Oftast vill de ha ett "ungdomens hus" eftersom det "inte finns något att göra". Tror de att alla vuxna sitter i ett "de vuxnas hus" och har en massa roliga saker för sig hela tiden? Inte vet jag. Men de lär väl komma på att saker blir vad man gör dem till. Fan, gå på bio eller nått vetja. Titta på tv. Läs en bok. Engagera er i nått som är viktigt. Lite som man får göra när man är vuxen och uttråkad och kanske känner att man skulle vilja kasta en sten eller tolv.

Skriv en helt meningslös och deprimerande blogg.

Fast jag var säkert lika obstinat och oengagerad och småkorkad när jag var 17. För tusan, jag är det ju fortfarande. Men jag låter ambulanserna komma fram när någon blöder.

Nä. Att bli gubbe och utråkad och veta att man själv får hitta på något att fylla sin tid med är inte så jäkla fel. Alls. Dessutom så kan jag ta på mig byxorna utan att misslyckas på halva vägen.

Sluta röka och bli lönsam

Det ska bli förbjudet att röka under arbetstid i Borås kommun. Väl så. Alla dansar och jublas. Hälsan kommer så klart att förbättras för alla dessa blossande kommunanställda. Vi vet ju att rökande är intimt förknippat med utbildningsnivå så det kommer att generara en farlig massa pengar till att utbilda personal. Eller???

Eftersom jag själv håller tobakens fana högt så är jag synnerligen glad åt att inte för tillfället vara inblandad i den kommunala verksamheten annat än som klient. Jag kan röka lite när jag vill. Ja ibland rökar jag fast jag inte ens själv vill. Bara en sån sak.

Så. Tanken är god. Höj välbefinnandet och hälsan hos personalen. Fast det var ju inte så. Det handlar som vanligt om pengar. Man kan spara precis hur mycket som helst genom att hindra personalen att röka. Hälsan är liksom inget man diskuterar annat än som sjukdagar. Viljan att rädda liv är då rakt inte så stor som viljan att dra in tjänster. 6000 tjänster har man räknat ut att man kan spara i landets kommuner. Så bra. Så när rökstoppet är genomfört är det väl bara att göra det då.

Alla dessa som har retat sig på att kollegan har gått och rökt medan de själv har gått och pinkat kan nu andas ut. Kollegan är bortsparad. Borta. Men eftersom man redan från börjar har räknat ut att man själv jobbar hårdast på avdelningen eller enheten eller vad det kallas för tillfället så spelar det ju föga roll. Jobbet blir ju gjort. Så klart. För ingen röker och alla jublar.

Hade man pratat om nyttan med att sluta röka. Att det faktiskt är totalt dunderdumt att röka, hade jag varit med på sången. Men som vanligt räknar man allt i pengar. Varje sekund du drömmer om ett annat liv är värd en krona. Stämpla in, stämpla ut och tig. 1800-talet lever ett gott liv i 2000-talet.


En konservativ mans bekännelse

Jag är ytterst konservativ. Jodå. Obehaget som kryper i min kropp när busstidtabeller ändras eller de byter logga på en favoritaffär är väldigt jobbigt. Saker ska vara som de alltid varit, förutom när jag själv bestämt att något ska ändras förstås. Det är ju lite annorlunda. Men nog om den saken.

Just nu så slänger jag allt konservatism åt sidan och är jublande glad åt två saker. Windows 7 och Spotify. Kan det liksom bli bättre? Jag har med glädje (förutom de första månaderna nästar allt krånglade) kört Vista på mina datorer och varit mycket nöjd med det. De där som vägrat Vista för att deras kompis inte hittade elsladden efter att han installerat operativsystemet har jag ingen som helst förståelse för. De har vägrat släppa XP och är nöjda med det. Lite som att köra en Volva amazon för att grannen fått en fläck på sin fabriksnya bil.

Men Windows 7 är så bra så nu märker jag vad jag hela tiden har saknat i Vista. Ett enormt stort kliv frammåt. Just nu kör jag en evaluation copy och lär göra så tills OSet släpps i oktober. Då är det jag som knatar till affären och köper ett.

"Köper"? Yeps. Jag har kommit upp i den åldern när jag inte orkar med en massa crackar och annat som bara är jobbigt och man dessutom inte kan lita på. Helt plötsligt så funkar de inte och där sitter man med en dator som inte fungerar.

Det andra på listan. Spotify. För er som vet så behöver jag inte säga något. För er andra kan jag bara säga att det är som att leva mitt i en skivbutik som har allt, precis allt, hela tiden. Dessutom lagligt. Jag är övertygad om att Apple (Beatles skivbolag) och Metallica kommer på det där med till sist. Dylan är jag tveksam om. men Dylan är Dylan liksom.

Så. Jag slänger mina konservativa tankar åt sidan en stund och hyllar Windows 7 och Spotify. Jag lovar. Det blir svårt att tänka sig ett liv utan de tu.

Men rör fan inte typsnittet på min Borås Tidning en gång till. Det räcker nu!!!

Goda tider

Alltså. Lite märkliga tider är det väl ändå? Eller är jag helt ute och seglar. Folkets skatt har sänkts. Så bra. Jag tycker inte alls om skatter. Inte de jag betalar i alla fall. Jo, även jag betalar skatt på min lilla skattefinansierade inkomst. Riktigt hur det där går till har jag inte förstått än. Vore det inte enklare att helt enkelt betala ut mindre pengar så slapp de åka runt sådär förargligt?

I vilket fall. Folket jublar. Skattetrycket minskar och det är nog helt rätt tror jag. Anledningen till att jag tror det är att jag som sagt inte tycker om skatter. Däremot är jag en smula förtjust i skattefinansierad vård, skola, omsorg, vägar, mediciner, parker, vattendrag, vatten och allt det där man får tillbaka från det man betalat. Ett dyng på lasarettet kostar ungefär 2500 i reda penningar, men det slipper man gudskelov betala om man skulle råka bryta benet eller ha oförskämdeheten att få en släng av cancer.

Men, för att återgå. Vi har goda tider. Tydligen eftersom vi slipper betala en massa dyr skatt. Ja, det är så bra tider att vi till och  med på vissa arbetsplatser har gått med på att sänka lönen för att få behålla jobbet. Det är inte illa det. För vi vill ju gärna behålla jobbet. Annars blir det ju för tokigt. Man kanske måste flytta. Men eftersom frun inte har blivit av med jobbet så får hon och barnen stanna kvar. Men 30 mil hit eller dit. Det gör ju inte så mycket egentligen. Eller? Jag vet jättemånga 23 åringar som flyttat för att komma närmare sitt jobb. Så vad är då problemet om man är 48 år?

Ja. Som sagt. Bra tider. Det är så bra tider att folket inte tycker att det är värt att vara med i facket eller ens A-kassan. Och då är det banne mig goda tider. Jajamen.

Jag själv är mycket förtjust i goda tider. De är de som gör livet en smula gott och värt att leva. Så jag är tacksam att vi har goda tider. Pengarna rullar in, förvissa kanske inte så fort som tidigare men de rullar ju inte ut så fort heller.

Egentligen tycker jag att det är onödigt att arbetsgivare ska betala löner överhuvudtaget. Man vill ju hjälpa företagen genom dåliga tider med. Om det skulle dyka upp några sådana. Men skatten är ju låg och då blir ju allt bra. Ja, alltså, sä länge man inte råkar bli en gnutta gammal. Då hamnar man på hemmet där det finns en trött undersköterska som gått med på att inte ta emot någon lönehöjning. Men inte betalar hon så mycket i skatt heller. Goda tider.

Så där ligger man. Med den där pensionen som man arbetat ihop genom livet. Hela 7000 före skatt. Undersköterksan byter blöja då och då och man har det rätt så bra. För vi lever i goda tider.

Goda tider är bra tider. Det där statsunderskottet på 100 miljarder får allt de lata och sjuka och de som är fel betala.

Märkliga tider är goda tider.

Nu är det mycket märkliga tider.

Free as a bird

Nä nu ger jag upp. Ändlösa diskussioner som bara leder till blinda korridorer, gång på gång. Du sa så, jag sa det, du gjorde så men jag gjorde rätt. Allt det där är alldeles för jobbigt för att jag ska tycka att det är mödan värt. Jag är mig själv och inget annat. Jag måste få vara det. Men när man ständigt får höra att man måste vara något man inte är så brister det till slut.

Så nu sitter jag i min borg, som inte alls är någon borg utan ett öppet hus för den som vill besöka mig. Inga låsta dörrar, inga krav på att vara på ett speciellt sätt. Endast rädda människor behöver bo i en borg. Jag är inte rädd.

Så. Beslutet är taget och den här gången ser jag inte hur det skulle kunna blivit något annat. Det var dumt av mig att hoppas att de glittrande ögonen skulle ta överhand från det surmulna och tjuriga och envisa. Så jag fortsätter mitt liv, utan Svaneholm och utan kvinna. Fri som en fågel. Inte för att jag vill men för att jag måste.

Enklare än så kan det inte bli.

Kungen ăr döD

Ännu en bussresa. En evig turne. Kvinnan har som svar på mitt påhopp ropat att jag är en jävla kuk och jag förstå att drömmen är över. Bäst så kanske...

Den enas död den andres bröd. Jackson

Visst är livet och döden väldigt underliga föreeteelser? En man som igår var en kuf med allt mer sönderfallande näsa och som sov i ett suretält och som med allra största sanolikhet var pedofil men som råkat spela in några bra skivor just bara det. En kuf. En särlig och ett enda stort rykte.

Idag är han död och alla dessa journalister, musikkollegor och andra tyckare anser helt plötsligt att han är det viktigaste som hänt 1900-talet, att han var ett geni och man kan få uppfattningen om att han på egen hand hittade på både musik, dans och MTV som underhålning. Ja fan vet om han fakstiskt inte hittade på det här med underhållnign helt på egen hand.

Nja säger jag. Michael Jackson har betytt mer eller mindre absolut ingenting för varken min världsbild eller hur jag ser på musik eller underhållning. En bra skiva, Thriller, visst. Bra men inte mer än det och dessutom är den ju hopplöst daterad vid detta laget. Sen blev det väl inte så mycket mer om man inte redan var inne i RnB och den sortens musik.

Han var intressant som objekt. Alla spekulationer var spännanden att följa men inte fan kan jag tycka att han var viktigare för 1900-talet än vare sig Lennon-McCartney eller Glimmer twins eller Elvis eller Sinatra eller ens Sex Pistols. Dr Dre har gjort mer för svart musik än den bakåtsträvande Jackson som nog gärna ville kunna hantera den nya spännande Hiphopen men som trampade snett varje gång han försökte.

Så. Igår en kuf, idag ett geni av sällan skådat slag. Och den enda skillanden är att karln är död.Wacko Jacko blev Mr Jackson över en natt. Nu är hans minne totalt i händerna på andra och det är väl det som är sorgligast av allt. Det är nu pengarullningen börjar och tyvärr så får inte mannen själv vara med om något av det.



Så märkligt.

Jaja. Nu får jag sluta min hemlighet

Kära läsare. Jag har en hemlighet som om 3 sekunder inte kommer vara en hemlighet. Jag har funderat hit och dit. Har ni med det att göra? Varför ska jag vräka all skit på er? Men. 5 års äverlevnad. Kanske mindre. Kanske mycket, mycket mer. jag har inte berättat det för mina vårdare. och jag vill inte att de ska veta det så... men hjärncancer. en operation som är klart. Men. Berätta inte för mina hälsokontakter. För jag vill leva. Och genom att låtsas som att allt är ok där så kanske det funkar.

Men. Jag vill verkligen inte dö. verkligen inte. Inte än i alla fall. Inte för att jag tror på helvetet. Men jag tror att jag har mer att uppleva.

Puss.

Att grisa till det ordentligt

Ja de är väl för tokiga de där idrottsmännen och kvinnorna. Vilka partydjur. Kalla som fick Stora Jerringpriset skulle minsan fira med.. en stor smörgås. Jösses. Nu tog hon väl i eller? En liten macka kan jag förstå. Men en stor smörgås.

Det är banne mig inte som Kleerup som firade redan innan han överhuvud fått ett enda litet pris med kokain och champagne. Nope.

En stor smörgås.

Ja herre je.

Nä, jag är inte rasist alltså...

Har ni tänkt på att ingen är rasist längre? Alltså, det är totalt omöjligt att hitta en gammal hederlig inskränkt, livrädd människa som är rasist i det här landet. Stört omöjligt. Man hör det hela tiden nu för tiden. "NÄ, alltså, jag är inte rasist..." 

Så jäkla bra. Äntligen ett land helt utan rasister. Men sen kommer det där lilla "men". "Jag är inte rasist. Men". Det som sedan ramlar ut är det gamla vanliga svammlet om att vi inte har plats, inte råd, inte tid och att det har blivit alldeles för många utlännningar i landet och att någon borde göra nått och så kommer vi till favoriten. "Nästa gång röstar jag fan på SD". Ingen som man pratar med har någonsin röstat på SD. Än. Men de ska. Ändå är det där lilla partiet utspridda lite här och var i kommuner.

Yeps. I ett land med 9 millioner invånare, alltså ungefär lika många som i London, har vi inte plats med mer folk. Nope. Men det är ju sant. För det är ju faktiskt väldigt trångt på bolaget på fredag kväll. Jag förstår tanken. Vi är helt klart för många. Det går bara inte.

Vi har inte råd. Nä det har vi ju inte. Jag menar. Först kommer de hit och lever på socialbidrag och sedan tar de dessutom samtidigt våra jobb. Ni vet alla de där jobben som alla svenskar vill ha om de bara fick dem. Städare. Busschaufför. Spärrvakt på t-banan. Pizzagagare. För helvete, vem skulle inte vilja vara pizzabagare. Men det går ju inte. För alla invandrare tar ju dem jobben. När såg du senast en svensk pizzabagare? Nä! Det gör du inte. För alla invandrare tar de jobben. Fy fan säger jag bara. Komma till Svenska servicehus och byta blöjor på folk och göra sig viktiga. Ta jobben för alla Svenska fina ungdomar som vill göra det. Om de bara hade fått. Men nu är våra fina ungdomar tvungna att gå mediaprogram och lära sig hur man klipper ihop en rolig film på datorn istället. När allt de vill är att få jobba i vården.

Ungar skaffar de dessutom. Precis hur många som helst. Fan, de är inte kloka. har väl knappt sett en kondom ens. En del har fan tre, fyra. Hur ska det gå? Räcker det inte med 2,3 som vi svenskar har?

Vi svenskar förrresten. Ja, alltså allt utom skåne. För de är ju danska. Det vet man ju. Ja, och utom Gotland så klart. Fan, de kan ju inte ens prata så man förstår dem. Stockholmare. Jävla pack. Tror de är nått för att de råkar ha ett slott i stan. Bort med dem med. Det vet man ju hur de är. Bara cocain och lyckopiller.

Norrlänningar. Visst, ett fint folk. Duktiga till enklare hantverk och att jobba i gruvor och krama snöbollar och så. Men Svenska? Knappast. jäkla halvfinnar allihopa. Höga kindknotor och skrumplever innan de fyller 12. Bort med dem

Men vi andra. Vi är himla bra. Ja alltså, inte Göteborgare då så klart. Holländare och tyskar alltihop. Bygga kanaler i stan? Skitbra idé. I Holland. Att de sedan åker omkring i gamla satans blåa lekasaktsåg på gatorna gör ju inte saken bättre. Men vi andra i Västra Götaland. Vi är riktiga Svenskar vi.  Eller vi i Borås i alla fall. Förutom Norrby, Hässlehomen där alla blattar bor. Men vi andra.

Nä. Som sagt. Det är alldeles för många utlänningar i det här landet.

Men jag är inte rasist.

Tidigare inlägg