WoBWorld

Det spelas musik i mitt hem. Som nästan alltid. Utan den skulle jag nog fan bli knäpp på allvar. Konsten över allt. Själv så kan jag inte spela något instrument, inte sjunga. Men jag både spelar gitarr och sjunger ändå, när allt blir för svart och vitt och märkligt. Man är bra på olika saker och jag är en jävel på att lyssna på musik. Det gör jag bättre än något. Sen kan jag läsa med. Och titta länge och väl på ett konstverk, eller så kan jag vara väldigt bra på att sitta på en stubbe i skogen och bara njuta av naturens underverk.

Däremot kan jag inte skapa något. Alls. Förutom långa haranger av ord. Det kan jag faktiskt. Det gör jag bra, på mitt sätt. Det finns oändliga mängder med saker jag inte kan. Men uttrycka mig genom ord kan jag. Faktiskt. Jag slår mig vänligt själv på ryggen när det gäller det där.

Men nog vore det vackert att kunna göra musik, eller en målning. Eller kunna spela fotboll så där snyggt att andra ryser av välbehag. Att kunna leva med någon som inte är ett annat djur än människa. Att kunna leva. Punkt. Men det kan jag inte. Till det duger min person icke.

Jag skulle vilja vara ett geni. Men det gör sig inte. Vissa saker kan man bara inte bli. Även fast man så gärna vill. Men jag reder hjälpligt ut att vara mig. Bättre än någon annan i alla fall. Precis som att du är bättre på att vara dig än någon annan levande eller död varelse. Åren har lärt mig det där. En del säger att man kan bli vad man vill men det är ju såklart en lögn. Men man kan bli det man kan. En del är rackare på att springa jättefort och det spelar ingen som helst roll att andra tränar och ligger i, de kan likt förbannat inte springa fortare.

Att hitta sin grej. Det är fan inte lätt att göra när man blandar ihop sina önskningar med det som är möjligt.

Så i mina högtalare sjunger män och kvinnor och instrument. Själv så låter min mun. Det låter inte bra men det låter ofta.

Men mitt i allt det där så vill hunden gå ut och jag gör nog bäst i att följa med henne ut i regnet och Valborgsvärmen.

Nä, så här kan jag inte ha det. Mår fysiskt illa och känner mig bättre än jag brukar känna mig. Samtidigt. Ute är världen silvergrå. Som om inga sorger fanns. Men det gör de. Sägs det.

SÅ jag väntar och väntar. PÅ någon. FÖR någon.

Om det bara fanns ett svar på livets eviga frågor, men det gör det ju fasen inte. Det existerar miljarder, triljoner svar, i varje sekund byter de skepnad och det som nyss var sant blir en lögn för att bli ett skämt till att återgå till religiös övertygelse igen. Sant och sånt. Jag finner mig väntandes på julen. Vilket är ytterst märkligt en dag när man firar att våren är här, oavsett om den här här eller inte. Valborg. Dagen när man som ung förväntas dricka sig själv sönder och man som gammal förväntas hylla Konungen och jag är väl mitt mellan allt det där.

Nä. Så här kan jag inte ha det.

Jag, ständigt detta ord, har tagit tag i mitt liv. Igen. Försöker finna tillbaka till någon sorts trötthet och klara tankar. Disken från förggårdagen smeks ren i diskmaskinen, alla tallrikar och whiskyglas och rödvinsglas och karotter och knivar och allt det som hjälpte oss att bli mätta och rusiga. Det ligger en handduk på golvet, som för att påminna mig om att det är en möjlighet att duscha. De vackra blommorna jag fick är nysnittade och nyvattnade, hunden är nymätt och katten sur för att hon inte får klättra som hon vill på väggar och tak.

Jag, återigen jag, har upptäckt att jag vill skapa förändring. Igen. Nu gäller det bloggen. Den här skapelsen som jag "skaffade" 2005. Jag är inspirerad av andra medbloggares förändringar. Det är nog dags för mig. Med. Men vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, om jag kommer berätta det eller om jag bara reser mig upp och startar en ny värld någon annanstans vet jag inte. Just nu är det mest lathet som gör att jag loggar in på samma sida dag ut och dag in. Lite som att bo i en sunkig etta för att man bara fan inte orkar tänka tanken på att ringa efter flyttfirma. Även om man har råd.

Hunger knorrar i min mage. Jag har bara druckit gårdagens kaffe och rökt hela förmiddagen. Brottats med min oroliga puls och mina oroliga tankar. Inget är som jag trodde det skulle vara, då när jag var 20 och alldeles ung och liten fast stor. Inget blev som det skulle, ändå så blev det mesta tusan så mycket bättre. Så mycket vackrare. Jag har fått göra saker som inte alla får, tänka saker som inte alla gör, fått bli välsignad av tre barn, frukten av min slösaktighet med mig själv.

När jag somnar så sjunger katten tyst och vackert för mig, när jag vaknar kräver hunden att jag älskar henne villkorslöst. När jag sover vakar änglar över mig. Jag kan inte se någon annan anledning till att jag fortfarande lever. Jag själv har då inte lagt ens två strå i kors för att överleva. Snarare har jag arbetat mig svettig för att gå under. Ändå lever jag och lever gott.

Det är så tyst i mitt hem nu. De väggar som omslöt kärlek och gemenskap igår finner nu bara tom luft. Även fast musik spelar så finns det inget alls att spara och besluta sig för att älska. Men det är som det måste vara just nu. Ibland så borde livet vara annorlunda men är som det är. Tankar på att tänka tankar och tänka vackra tankar på drömmar man haft och levt i.

Det finns ett antal människor som är mig viktiga. En del lever inte längre, en del känner jag inte, en del känner inte mig, en del är inte ens födda än. Så jag smakar på minnet eller drömmarna om dem och finner smaken vara vanilj och svalkande citron. Det kanske är förmätet av mig att våga närma mig dem men jag vill, pockar på. Som en plebej som bara önskar tjäna.

Letar ord och förvissning. Läser om de som gjort skillnad och ser dem som gör den.

Hunden sover bredvid mig i soffan. Hon snarkar tyst. Katten har slagit sig själv till ro i en byrålåda i sovrummet och jag kan inte förmå mig till att förebrå henne för att hon hårar ner mina nytvättade strumpor.

Genom allt ekar ljudet av tystnaden. Jag röker för att fylla luften med stank. För att skynda på döden lite. För att slippa vara oberoende. För att slippa. Punkt.

Så det är dags att lägga sig ned. Att sova. Mitt hjärta kommer göra sitt eländiga jobb natten igenom även om jag inte övervakar det. Är jag otryggt oförvissad om.

Ibland gör det rätt ont att finnas till. Just nu så är det skönt att leva men svårt att vara vaken. Värk av alla de slag hemsöker mig. Som för att universum vill visa mig att jag var allt för lycklig allt för länge. Sängen, min bädd, väntar på mig. Men först måste jag ut med Kita, hunden, tömma kattlådan och glädjas åt att Elfsborg tog en vacker seger.

Hågkomsten att livet inte väntar slår mig som ett rakbladsvasst slag i bakhuvudet. Hur jag än försöker så kommer jag inte att kunna hinna med att läsa alla böcker som jag skulle ha nytta av. Musik finns som jag inte kommer höra och musik kommer höras som jag inte kommer finns till för att höra. Det gör lika ont i mig som tanken på att döda en skugga.

Förvisso, allt man söker finns redan. Man finner det bara inte alltid. Så jag återkommer till det som jag sett, hört, smakat och ibland, då och då finner jag något nytt att lära. Mitt i livet, mitt i mitt liv. Centrum för det som är min värld. Med smaken av surt vin i gommen och tankarna långt borta.

 

Det är så länge sedan. Då när jag gömde mig för världen, förvissad om att den inte ville veta av mig och att jag själv inte behövde den. Vi var som ett splittrat par. Var och en på sitt håll, var och en ensam. Jag ska aldrig mer förtvina och krympa och tro att världen snart går över. Jag ska aldrig mer tro att jag inte blir äldre. Jag ska aldrig mer gör allt det jag gjort som för stunden tjusade mig men som i längden, den allt för kosta längden, tog död på alla åren.

40 är mer än jag någonsin trodde mig själv bli. Nu är jag det. Mer än jag någonsin trodde mig vara möjlig att bli, att vara. Tidig morgon blir tidig kväll och sen natt i ett enda andetag. Den lampa jag har inuti, djupt inne i mitt bröst lyser så vackert att jag häpnar och faller till marken och gråter av glädje.

Det gör inte längre ont att falla. Det gör ej längre ont att slå sig hårt. Alla nerver är bedövade och stumma. De sjunger inte längre i mina öron, de talar inte längre sitt märkliga språk som jag aldrig förstod. När regn faller på mig så vederkvickar det min själ och väter mitt hår. Det är varmt som en sommarkväll och inte alls så kallt som jag trodde det vara före det föll.

Så nu är det bara resten kvar, alla sekunder tills mina är över. Jag ska nog faktiskt, kanske, leva dem.

 

Hur kan någon verkligen tro sig veta hur jag känner? Hur jag lever, hur jag finns till? Sådana ting är för mig och ingen annan att veta. Varje dag när jag vaknar så vet jag vem jag är och vad jag borde göra och varje morgon när jag somnar så vet jag att jag bara varit mig och ingen annan. Inga spel, inga teaterföreställningar, inga skådespel. Bara bra mig och det får vara så. I min tillvaro är jag den enda jag kan lita på. För alla andra faller varje gång jag söker dem.

Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har vänner. Nu. Riktiga vänner. Jag har mina allra bästa vänner. Jag har mina djur, eller om det är så att jag är deras. Minnen av kvinnor och framtidstro. Allt det är renderar mig i sista änden. Jag har ingen respekt för det man borde, enligt alla röster, ha respekt för. Men däremot en enorm respekt för allt det man borde spotta på. Varje arg alkis, varje utslagen psykpatient, varje ful människa, är mina vänner. Det smutsiga drar mig till sig och omsluter mig och gör mig renare. Mer skinande.

Så min sorg och min ångest och mina depressioner och min fulhet och min storhet är min och bara min. För mig att längta efter när jag dricker mitt morgonkaffe, mitt att sakna när jag dricker eftermiddagskaffet och min att krama hårt när jag dricker mitt kvällskaffe.

Jag är kär i mig själv. Det borde alla vara. Att älska sig själv är första steget mot att stå ut med andras hat. Andras tankar. I så många år har jag hatat allt som är mig, som var mig, som blev mig. Nu är jag hemma i mig själv. Även om sömnen är orolig och dagarna mörka så är jag hemma, ständigt vart jag än befinner mig i världen. Rädsla är bara en känsla, men tankar är guld.

 

jÄVLAR I helvete. Sades med mörk röst. Lundell, lud... ert, har alltid varit min ovänner. Men nu är jag kär. I hans ord, i musiken. Även om jag har tre sekunder kvar så är jag nöjd. För det här är så vackert. Även om jag såg det som trist igår är det mig idag.''

Jag har alltid hatat november. Ärlligt talat hatat. Den är nog det enda jag hatat i hela mitt liv, på riktigt. Blotta namnet har fyllt mig med obeskrivlig fasa. Det är månaden när jag funnit mig själv i en nedåtgående spiral, som en pilot i sitt flygplan och varandes utan fallskärm. Månaden jag dött varje år. Ruttnat och stinkit och varit tvungen att känna lukten ensam i mitt livs kista.

Men nu är november långt borta. För länge sedan flydd och om längre sedan kommen.

Därför sitter jag i april och lyssnar på när Steven Patrick sjunger om livet som föddes i just november. Jag sitter där och tänker på Mary Shelly och hennes saga som blev en mardröm. Om hur mitt liv är en saga som blev en mardröm som blev till en av de där drömmarna när man finner sig kunna flyga.

Nu är det april, snart ska jag manifestera att jag är född. Livet just nu är så långt från en mardöm man kan finna. Även om jag inte kan flyga. Än.

 

Jag väntar på att ta mig ut. Väntar för att det är så underbart att vänta på något gott. Öppnar mina fönster och vädrar ut gårdagens triumfer och nederlag, så att det ska finnas plats för den dag som är idag. Förakt finns inte inom mig just nu. Bara oändlig kärlek till livet och allt det som är mig förunnat. Allt det som gör min dag till något jag kan leva med, leva för.

Jag har sovit på min nya soffa i natt. Somnade utmattad, efter att jag bara skulle vila lite. Lägga mig ner. Natten var förunderligt vacker inom mig. Jag vaknade av att katten krävde min uppmärksamhet. Krävde mat och kärlek och omtanke och min vakna tid. Såsom katter plägar göra. Jag sov genom mörkret och stjärnorna. Jag sov genom hat och ondska och farliga ting. När jag vaknade fanns bara mitt hem och mina djur och längtan efter ett bra liv. Som att vakna i himlen, i paradiset. För det är väl så att himlen bor i oss? Paradiset är inget som kommer när vi dör, det är här och nu, för oss som inte lever i krig och hat. För oss som betalar skatt och avskyr det men som varje morgon slipper vakna till ljudet av bomber, gevärsknatter och känslan av att vara jagad.

Så jag väntar och njuter av att veta att jag är fri att gå ut precis när jag vill. I varje sekund är det bara jag själv som bestämmer mig för att vara inomhus än en gång, än en sekund. Det är mitt val. Mina beslut som håller mig kvar här inuti din skalle.

Idag ska jag spela gitarr har jag bestämt. Högt och lågt, med volym och utan. Klottra strängarna fulla med toner. Skrika genom tonerna, spela fel. Bara för att jag kan. För att jag vill höra disharmonier.

 

Det blir inget av allt och allt av inget. Samma samma samma samma samma samma samma. Kvar, på plats, som om jag vore en hund som ivrigt väntar på att bli kallad på. Kvar på plats som jag inte vet om jag själv valt men det har jag nog helt klart gjort. Framför skärmen och inuti musiken. Långt inne i den. Bland toner och ord och allt det vackra som det som låter kan ge oss alla alls.

Den breddgrad jag lever i valde jag inte genom att födas här men genom att stanna. Det finns så många som stannar för att de inte vågar annat, sådana som mig. Men en del verkar förväxla sin brist på val med sin brist på motivation och det faktum att de sitter där de sitter med att de skulle göra det för att det betyder att man är överlägsen de som tagit sig hit genom sina egna val. Så vi gapar och skriker på de som kommer, dömer ut dem som varandes lata och tärande fast det är vi som är lata. Vi som sitter kvar men avskyr det som vi sitter i.

Folket, denna automatiska pöbel, trycker på knappen som betyder att de absolut inte vill ha en moské i sin stad. För att.... nä, det vet de inte alltid. Men de vill inte ha den där. Jag bara väntar på samma grupp mänskor ska trycka på en knapp som betyder att de inte vill ha en synagoga i sin stad. Arab som arab liksom. Invasionsberedd religion som annan likadan. Sade folket som stammar från korstågen.

Vad alla de där är rädda för vet jag banne mig inte. Ja frågar dem men får aldrig något svar. Någon kan svara att de inte vill höra gapandet från minareter men vad är en kyrkklockas eviga dogande om inte något som kan beskrivas som en klockas gap? Nä jag vet inte. Alls.

Själv är jag en alkoholiserad person som dessutom lider av psykisk ohälsa, en man med ett ben i den svenska myllan genom min far och det andra i den ryska genom min mor. Det är inte många saker att plocka några poäng på. För när folket, pöbeln, tänker på en alkoholist så tänker de på sin egna fredagsgrogg och den ro och glädje den skänker och tror att alkisen lever i en ständig fredagskväll. Utan att inse att det inte handlar om ett enda långt party utan om små små stunder man kan få samma ro som fredagsdrinkaren upplever en vanlig tisdag på jobbet.

Men det finns så många som tror att det är så. Att man dricker sig till sömns och vaknar i kramper och pulsrusningar och oändligt självhat medan man kräks och kräks och kräks för att de är så jävla kul. Fuck you liksom. Hade det varit så så hade det inte funnits några problem med droger som alkohol, nikotin, benzo, koffein eller överväldigande träning som gått överstyr. Inga ätproblem eller några heroinister, ingen som sitter på parkbänkar och sover i parkeringshus.

Men återigen, vi jämför oss alla med varandra. Själv så raljerar jag kring de präktiga som tjänar pengar och lever i villa och kör Volvo för att det är lättast för mig, det gör mindre ont att sakna det där när jag tänker att jag inte behöver det. Andra tror sig veta att mitt liv idet som kallas utanförskap är underbart. De kallar mig svin för att de på allvar inbillar sig att jag lämnade mitt arbete som relativt välbetald sjuksköterska för att gå hemma och inte våga öppna posten eller svara i telefon för att kroppen tjuter högt bara av tanken på att någon vill mig något.

Jo, jag har kvar min tjänst, jag har kvar min legitimation och jag kan gå tillbaka till jobbet i morgon om jag kunde. Men just nu, än så länge kan jag inte.

Men någon dag ska jag gå tillbaka bara för att visa att jag kan. Men sen ska jag allt göra något annat.

Man kan inte döda den som lever i limbo.

Jag undrar hur hon låter. Just nu, i ditt nu och i mitt nuvarande. Hon som är ung nog att vilja omfamna livet men äldre nog att veta att det inte går. Hon som vet att det omöjliga är det man måste sikta på men att det möjliga är det man får leva med.

Rökluften, den som omger mig, vandrar omkring med ett hånflin. Lite lagom nonchalant. Jag vill slå den på käften. Men det går ju inte. Det är en sådan sak som inte gör sig. Omöjligt. Något. Jupiter och saturnus. Något att dricka, som man släcker törsten efter kärlek med att se på nyheterna.

Det där hålet inom mig vill, ska, måste få finnas kvar. Ett hål i marken blir en brunn och räddar liv efter liv i länder där vatten inte finns ovan jord. Det är därför jag inte längre slänger sand i min egna brunn.

Så stod jag där i duschen, efter många om och mera men. Medan varmt vatten föll som höstlöv på mina arma axlar, mjukade upp de stehårda musklerna och vattenånga fyllde allt jag kunde se. Doften av schampo i näsan och tankar som var kloka just innan de ramlade in i mig.

Jag stod där, som förstenat förmjukad och inte det allra minsta förudmjukad. Bara lät allt som är jag slappna av. Världen månde rämna vilken sekund som helst, det vet vi inte, men då, där var jag trygg. Det gör inte ont att känna sig själv när man har ett varm regn på huvudet.

Nu sitter jag här. Precis framför dig. Ibland inom dig. Ibland i dig. Samma samma men allt är annorlunda. Från då, där i duschen. Fast det bara var några få minuter sedan. Det slog mig att det skrämmer mig hur mycket folk vet om mig, hur mycket de tycker sig vara kloka nog att förstå mig, men att så få verkligen vet vem jag är.

Den nya tiden. Nu när alla som räknas och många av oss som inte knappt finns befinner oss på nätet. Det eviga, evinnerliga, nätet. Jag kan dö i samma sekund som jag precis ska skriva nästa bokstav, nästa mellanslag, men så många av mina tankar och ord och känslor och bilder finns kvar. Oerhört märkligt.

Förr var sådant förunnat de rika och framför allt de berömda. Hannibal, Alexander den store, Ceasar, Jesus, Napoleon, Vivaldi, Caruso, Elvis, Lennon, Churchill, alla de som gjort sig ett namn.

Nu kan vi alla göra oss ett namn. Törhända väldigt litet, men ändå inristat i historien på ett märkligt sätt.

Men ändå så är det väldigt få som känner mig. Om ens någon. Jag väljer mina vänner med stor omsorg, för att skydda min vilja och makt att styra mitt egna liv. Är du min vän är du det för evigt. Även då du inte själv räknar mig till din vän. Så måste det få vara. I mitt liv.

Sen finns det de som jag trodde vara mina vänner men som visade sig vara kattguld. De glimmade och glittrade men var egentligen bara skiten sten. Inget annat. De kan jag aldrig förlåta. Helt enkelt för att jag inte vill, för att mitt hjärta är litet som en ärta och däri finns bara plats för äkta guld.

Min nya gamla nya väldigt goda vän beskrev mig som han uppfattade mig då när vi gick i skola ihop som någon som var totalt annorlunda, som klädde sig annorlunda. Det gladde mig. Då har jag inte totalt missuppfattat mig själv. Då vet jag att den bild jag har av mig själv är i alla fall någonstans rätt. Fast, vilken bild är rätt? Den man har om sig själv? Den som andra har av en själv? Den som man visar andra? Den bild som de väljer att se?

Någonstans där i den där soppan finns det äkta. Om det nu finns ett äkta jag. Vi går genom livet och är säkra på att vi förstår andra och att andra förstår oss själva. Men hur skulle det gå till? För varje handling, för varje ord man yttrar finns en tanke, en känsla. Men när jag lämnar över mina handligar och ord så förutsätter jag hela tiden att den jag lämnar det till delar min tanke och känsla och den som får dem är säker på att jag delar dens tankar och känslor. Som om vi tror att vi kan läsa tankar.

Men det kan vi ju inte. Såklart. Så en från början god handlig kan uppfattas och därmed bli en ond handling. Givetvis funkar det likadant åt andra hållet med. Ont kan bli gott och gott kan bli ont och ingen kan veta hur resultatet blir.

Den enkla frågan "vad tänker du på nu?" kan ges i den allra vackraste omtanke men uppfattas som störande och rotande och jävligt jobbig. Vips så är grälet igång, fast ingen egentligen vet varför.

Sen har vi hela härvan med ironi. Jösses, bara det är ju värt ett kapitel i en bibleltjock bok. Det finns nog ingen i hela världen som anser sig vara okänslig. Tror jag. Men ändå är det väldigt många som uppfattas som just okänsliga. Ekvationen går inte ihop. Själv så har jag i många år haft ett stående skämt när man ska dela en dricka ur samma burk eller ta eller ge ett bloss på en cigarett från eller till någon. "Jag har inte AIDS, inte längre. Jag hade det en gång och fy fan vad jobbigt det var. Fick äta Alvedon i flera månader innan det gick över".

Nå, det där kan ju uppfattas som oerhört oklokt att säga. Men det hela går ju någonstans ut på att vi alla delar samma irrationella rädsla för att dela ens en liten microdels saliv med någon fast vi alla så gärna stoppar in hela tungan i ett kvinnokön tillhörande någon vi nyss träffat, på fredagsnatten. Dessutom finns ju den dimensionen att det bara är småkul att skämta om det absurda. AIDS går ju inte att bota. Det är ju så enkelt, alla vet det. Jag skämtar om det där för att jag väl någonstans är rädd för det hela fast jag egentligen borde vara så förbannat mycket räddare för att jag är storrökare och hinkar i mig alkohol titt som tätt.

Men inte uppfattar jag mig som okänslig. Så klart inte. Återigen, jag tror, bara tror, att ingen vill vara okänslig. Så därför känner man sig inte okänslig. Snarare känner man sig oerhört känslig i de fallen eftersom man vet att man balanserar på slak lina. Det är även det en del av tjusningen.

Så. Nu har jag en nygammal vän och han sade precis mitt skämt innan jag själv sagt det. Vi har båda levt hårt, på olika sätt. Hur ska jag kunna annat än att ta den mannen till mitt hjärta? En som till och med är lika okänsligt känslig som jag själv är?

Så han och hans fru låter jag komma nära. Men det betyder inte, säger INTE, att de som läser bloggen känner mig.

Men ni känner till mig.

Skillnad tycker då jag.

Det ligger en doft av blått i min hem. Som om jag och allt som är mitt inte orkar resa oss upp ur den liggande ställningen och gå vidare bland alla färger som finns. Det enda som låter är Morrissey som sjunger vackra ord till dansande toner. Förutom det så är det tyst som inuti en grav. Svart jord på kistan och blå tankar.

När jag orkar, vågar väga mina tankar så finner jag dem lätta och enkla. Allt för enkla. Närmast patetiska. Som att tänka luft. Det är nog därifrån känslan som bor i mig kommer ifrån. Tanke, känsla, handling. Det enda som återstår är handlingen. Men av det bliver det intet. Alls.

Vädret, detta oändliga samtalsämne är vårigt vädrigt. Vådligt vårigt. Inte så värdigt. April i sin fulla prakt. Hade vädret varit en person hade det låst in och man hade gömt nyckeln. Det är för nyckfullt för att passa in i ett modernt samhälle. Det kvider och vrider sig och kan för allt i världen bestämma sig om det ska ge oss snö eller sol. Inga kläder är passande klädsel en dag som den här. Vad man än tar på sig blir det oundvikligt fel. För varmt, för kallt, för mycket eller för lite. I samma sekund som solen torkat upp det förra regnet ur håret så faller snö. Brist på ordning, brist på disciplin. Lite som mig. Jag är väder. Född i april och lika obeslutsam.

Återigen så väcks mina tankar om en promenad. Bara gå och gå och gå och gå och gå och gå och gå och......

Men jag kan inte bestämma mig.

 

Det där livet jag lever, det som jag blev tilldelad någon gång för länge sedan, det är inte så fel. Det är inte alls fel. Måhånda att folket, denna gnyende grupp, tycker att mitt liv inte är värt vattnet i deras toaletter men jag bryr mig inte.

SÅ det kan vara sant att jag föraktar det vanliga. Att jag ser mig själv som bättre än andra. Att jag är bla bla bla.

Men jag föraktar det vanliga eftersom det inte finns. Ingen är vanlig. Alla är unika.

Jo, jag känner mig själv som varandes bättre än en del andra. Men samtidigt så mycket mindre än andra.

Men till syvende och sist så spelar det ingen roll.

Jag stjäl tillbaka min tid. Allt för många minuter och år har gått åt till att försvara mig, att lyfta skölden så högt att inget kan såra mig. Integritet är inte så fel att ha. Så man kan slå mig och sparka och svära och använda alla de sårande ord man kan finna inom sig, jag orkar inte, tänker inte bry mig längre.

Vi är många som är precis som mig eller i alla fall lika. Det är dags att vi tar tillbaka våra liv. Återtar tillvaron och rätten att njuta av solen. Att vara annorlunda är inte så farligt, det gör inte ont alls. Det som kan smärta är andras syn på det som nu för tiden kallas utanförskap. Men att vara utanför innebär ju inte att man nödvändigtvis vill vara innanför.

Själv trivs jag alldeles utmärkt ute i det fria. Solen skiner och fåglarna kvittrar och gräset gäspar och reser sig sakta. Vad fasen skulle jag inne och göra?

Så jag går väl ut då.

Det är ta mig faen underbart att leva med en katt och en hund. Just min katt och min hund. För när jag börjar sjunka och fäktar vilt för att hålla mig flytande och tillkalla mig hjälp så stryker sig katten mot benen, hunden ställer sig i hallen och lockar ut mig i världen. Till värme och sol, till fjolårsgräset och doften av skog och asfalt som blandar sig i ett litet samhälle som det jag bor i.

När jag går där med Kita, hunden, så löser sig för några minuter eller timmar alla problem. De synes mig transparanta och nästan inte verkliga. Även om de så klart är det. Men just då, är röster och dofter och färger och ljus och värme sprider sig tillsammans med det matta ljudet av hundtassar mot marken så är jag total fri. Från mina egna begär och mitt missbruk och mina svarta känslor och tankar. Fri från andras fördömande och fri från andras hat och det förakt de säger sig ha för mig för att jag föraktar.

Värmen sprider sig i själen och löser upp spända muskler och huvudvärk. Hunden nosar runt i den nya värld som snöns befrielse visat och jag bara finns en stund. Precis då, idag när vi var ute sista gången, så kunde jag nästan känna hur det kändes när sonen gick bredvid mig igår. Våra röster spelar i mitt huvud och jag känner hans skratt i hjärtat. Men precis när tårarna som kommer från saknades kammare försöker slå sig lösa så kommer jag på att jag inte behöver sakna alls. Bara minnas och då lever det ju i mig. Kanske i honom med, fast jag tvivlar, för man har så mycket att göra när man är ung, annat som pockar på. Det är ju så det måste vara.

Nu ska jag brygga lite nymalet kaffe, slå mig ned för att röka och minnas och hoppas att någon gång, långt in i framtiden, så är jag kvar i världen och kan samla på mig nya underbara minnen.

 

Näe. Jag kan inte släppa det. Alls. givetvis finns det en historia bakom allt jag svamlar om i de senaste inläggen, men den är en av alla de där sådana där saker som inte har på bloggen att göra. En privat sak som berör andra än mig. Men det finns ändå tankar som jag känner att jag vill skriva ned.

En känsla är den som faktiskt bor i mig nu för tiden. Att jag inte alls behöver tiga still för att det kanske retar andra. Om nu en del anser att jag ser på mig själv som en gud som ser ner på alla andra människor så får de väl tycka det då. Jag har ingen som helst lust att knipa käft om saker bara för att andra inte håller med mig, för att andra lever sina liv i ständigt konsensus och hela tiden måste citera vad andra säger för att sätta tyngd i sina egna ord.

Om så ingen i hela världen håller med mig i vad jag anser om vissa saker så är det inget som ändrar på mina åsikter. Förutom om man då kan få mig att ändra på mina tankar genom att resonera sig fram till annat. Men att säga att jag har fel bara för att andra också tycker det betyder ju precis ingenting. Alls faktiskt.

Det märks nog att jag inte kan få de saker som sagts om mig ur huvudet. Vissa saker var säkert sanna. Helt klart sanna eftersom någon tycker så. Men det mesta kändes förbannat orättvist eftersom människan inte känner mig alls. Inte längre. Det var så många år sedan vi pratade mer än tre ord till varandra. Ändå så döms jag på den bild som personen har av personen som är jag var då, inte för den jag är nu.

Personen (fan vad det låter opersonligt men det måste få vara så nu) läser gudskelov inte min blogg. För hade den gjort det hade det fan i mig känts som att bli mentalt våldtagen på något sätt. Vissa saker vill man ha för sig själv för en del andra. Även om jag vräker på som den allra värsta ordhora för hela världen så finns det en del människor jag verkligen inte vill ha här i min WoBWorld.

Men hela saken har gjort mig total förvirrad. Inte helt ovanligt när det gäller mig visserligen, men den här gången på ett väldigt obehagligt hudnära sätt. Det dåliga samvete jag hade för saker jag gjort för länge sedan ersätts med en känsla av att aldrig få komma ur det fängelse jag satte mig själv i då.

För ibland spelar det nog ingen som helst roll vad jag gör eller inte gör. För vissa är jag oåterkalleligt ett svin och jag får nog leva med att det är så. Det vore lätt att tänka att, för det har jag redan gjort, att "fan, då kan jag ju lika gärna skita i allt då. Det spelar ju ingen roll hur jag än försöker göra mig själv bättre". Men jag tänker int egå i den lätta fällan. Att låta vissa människor få rätt i det som de tror om mig.

Men det måste väl vara sådär som någon som muckar från ett fängelse från ett avskyvärt brott känner sig. Att stöta huvudet i väggar vart man än går. At finna sig själv längta tillbaka till livet innanför murarna. Men mina brott är bakom mig och fan ta mig, jag har sonat.

Det blir inget av med att gräva ner sig i världen igen. Det här är den plats jag kan släppa mycket fritt, när det inte räcker har jag min alldeles egna hemliga blogg, den som ingen alls får läsa. Ingen alls. Där kan jag hata och raljera och vara så arg som jag egentligen är. För när allt väl är ute så är det borta och jag kan återgå till det som jag upptäckt att man mår bäst av. Att leva vidare, att inte fastna i sig själv eller i andras tro och förväntningar på sig.

Så, stridsropet är framåt. Aldrig mer bakåt eller neråt.

Äsch. Saker är som de är och vissa saker kan man bara inte påverka. Det vore som att slå huvudet i väggen gång på gång så det får fan i mig vara. En diskussion kräver ju att man lyssnar och inte bara talar och sådant har jag inte tid med.

Så jag ska städa lite. Återigen. Det blir en förfärlig massa städande nu för tiden. Men det är det helt klart värt. Även fast den kära hunden har legat i sängen och smutsat ned de tidigare rena lakanen. En torr jycke i sängen är inget jag retar mig på men däremot så blir jag en smula småputt av att en våt, smutsig hund legat där. Fast, det är ju egentligen bara att bädda rent så slipper man tänka på det där mer.

Jag skulle ha varit på terapi idag men det ställde jag in. Orkar bara inte med att sitta och vända på allt just nu. För en stund så lägger jag ner hela jobbet med det där och bara tänker enkla, lättförståerliga tankar. Det svåra får vänta ett tag.

Någon påstod att jag tror att jag är ensam med att jobba med mig själv, om att jag tror att jag är ensam om att lida. Men jösses. Vad tusan får männskan att påstå det? Återigen. Vad? Alla har sina egna problem, självfallet. En del har svårt att reda ut dem, en del är starkare och kan ta tag i det på ett annat sätt. Men alla har sina djup. Men här, på den här bloggen så är det min värld. De får allt starta en egen värld. En där de precis som jag gör här reder ut alla tankar. Att alla lider gör ju faktiskt inte mitt eventuella lidande mindre. För hur skulle det gå till?

Fasen också. Jag har visst lite svårt att släppa viss saker. Men det är nog så när man känner sig totalt inmålad i ett hörn. Instängd och liksom fångad. Så jag får väl göra som jag brukar göra i de där lägena. Leva inombords.

Nä. Dags att bryta tankarna igen innan jag blir bitter och dum.