WoBWorld

Jag, ständigt detta ord, har tagit tag i mitt liv. Igen. Försöker finna tillbaka till någon sorts trötthet och klara tankar. Disken från förggårdagen smeks ren i diskmaskinen, alla tallrikar och whiskyglas och rödvinsglas och karotter och knivar och allt det som hjälpte oss att bli mätta och rusiga. Det ligger en handduk på golvet, som för att påminna mig om att det är en möjlighet att duscha. De vackra blommorna jag fick är nysnittade och nyvattnade, hunden är nymätt och katten sur för att hon inte får klättra som hon vill på väggar och tak.

Jag, återigen jag, har upptäckt att jag vill skapa förändring. Igen. Nu gäller det bloggen. Den här skapelsen som jag "skaffade" 2005. Jag är inspirerad av andra medbloggares förändringar. Det är nog dags för mig. Med. Men vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, om jag kommer berätta det eller om jag bara reser mig upp och startar en ny värld någon annanstans vet jag inte. Just nu är det mest lathet som gör att jag loggar in på samma sida dag ut och dag in. Lite som att bo i en sunkig etta för att man bara fan inte orkar tänka tanken på att ringa efter flyttfirma. Även om man har råd.

Hunger knorrar i min mage. Jag har bara druckit gårdagens kaffe och rökt hela förmiddagen. Brottats med min oroliga puls och mina oroliga tankar. Inget är som jag trodde det skulle vara, då när jag var 20 och alldeles ung och liten fast stor. Inget blev som det skulle, ändå så blev det mesta tusan så mycket bättre. Så mycket vackrare. Jag har fått göra saker som inte alla får, tänka saker som inte alla gör, fått bli välsignad av tre barn, frukten av min slösaktighet med mig själv.

När jag somnar så sjunger katten tyst och vackert för mig, när jag vaknar kräver hunden att jag älskar henne villkorslöst. När jag sover vakar änglar över mig. Jag kan inte se någon annan anledning till att jag fortfarande lever. Jag själv har då inte lagt ens två strå i kors för att överleva. Snarare har jag arbetat mig svettig för att gå under. Ändå lever jag och lever gott.