WoBWorld

Det är så länge sedan. Då när jag gömde mig för världen, förvissad om att den inte ville veta av mig och att jag själv inte behövde den. Vi var som ett splittrat par. Var och en på sitt håll, var och en ensam. Jag ska aldrig mer förtvina och krympa och tro att världen snart går över. Jag ska aldrig mer tro att jag inte blir äldre. Jag ska aldrig mer gör allt det jag gjort som för stunden tjusade mig men som i längden, den allt för kosta längden, tog död på alla åren.

40 är mer än jag någonsin trodde mig själv bli. Nu är jag det. Mer än jag någonsin trodde mig vara möjlig att bli, att vara. Tidig morgon blir tidig kväll och sen natt i ett enda andetag. Den lampa jag har inuti, djupt inne i mitt bröst lyser så vackert att jag häpnar och faller till marken och gråter av glädje.

Det gör inte längre ont att falla. Det gör ej längre ont att slå sig hårt. Alla nerver är bedövade och stumma. De sjunger inte längre i mina öron, de talar inte längre sitt märkliga språk som jag aldrig förstod. När regn faller på mig så vederkvickar det min själ och väter mitt hår. Det är varmt som en sommarkväll och inte alls så kallt som jag trodde det vara före det föll.

Så nu är det bara resten kvar, alla sekunder tills mina är över. Jag ska nog faktiskt, kanske, leva dem.