WoBWorld

Det finns så mycket jag inte förstår. Så otroligt mycket jag inte kan förlika mig med hur jag än vänder och vrider på det. Jag skriver rätt ofta om de där sakerna. Jag yttrar mig änu oftare om dem. Men att jag inte förstår dem betyder väl inte att jag föraktar dem? Gör det? Inte för mig i alla fall. Däremot så förstår jag som sagt inte mig på dem.

Tankarna kommer så klart från de sista dagarnas olika yttranden om min person som delgivits mig. Framstår jag på det sättet så måste jag helt klart ändra på hur jag framstår. Jag försöker att inte förakta något förutom möjligen racism. Där har jag svårt att lugna ner mig.

Men resten av allt det där jag inte förstår är inget jag föraktar. Bara inte begriper mig på. Jag kan inte förstå dagen som vi lever i. Varför alla ska vara så förtvivlat lika. Varför man måste älska att arbeta. Varför man måste älska att motionera. Varför jakten på pengar ska vara så vansinnigt viktig så att man ser ner på dem som inte fixar att vara produktiva dygnet runt.

Jag fattar inte vad det är som driver det där. Likheten. Jag ställer mig totalt undrande inför det. Men föraktar det? Nä, det är väl ändå att ta i? Vad det är som gör att människor blir så förbannade när jag säger allt det där förbryllar mig än mer.

Men. Kritik, rättfärdig eller orättfärdig, är det som gör att man korrigerar sina handligar och reaktioner. Så jag får väl gå och grunna på det där. Fundera på om jag orkar leva som någon som öppnar munnen om det jag anser vara konstigt eller om jag ska falla in i trallen och bara knyta den svenska handen i den svenska fickan som så många andra gör.

Varför var det ingen som berättade att livet ska vara så knepigt att få ihop så att man är nöjd mer än tre sekunder? Får man en gåva så tas genast en annan ifrån en. Som om universum hela tiden balanserar livet. Det är så ytterst märkligt. Ännu en sak jag inte förstår. Fast, å andra sidan. Det är lätt att sitta i landet kyla och glömma bort att mäniskor dör i krig och svält och eländes och elände och mitt största problem är att jag nog har det en smula för bra, lite för lätt. Som en klok människa sade för ett tag sedan: om du svälter har du inte tid med att vara deprimerad för då dör du.

Men. Det är dags för ytterligare en kopp kaffe. En cigg och bara sitta i köket och njuta av att jag har haft en bra helg. Ska jag hela tiden tänka på samma saker så blir jag ju knäpp och det har jag då rakt ingen lust att vara alls. Det tog sin lilla tid att komma ur den förra knäppheten jag led av och varför sätta eld på sig själv gång på gång när man redan förstått att det gör ont med att brinna.

Ok. Solen skiner. Det är en bra början på en eländig dag. Lyfter förtvivlan till stilla undran. Lugnar pulsen. Det är lätt att stirra sig blind på det svarta, även fast solen skiner. Men inte lika lätt som när regnet piskar. Så jag söker lugnet och stillheten för att kunna reda ut mina tankar. Rannsaka mig själv och försöka se en lösning på det stora problem jag har framför mig.

För jag har ett sådant. Just nu så överskuggar det allt. Men nu tänker jag inte låta det försvinna in i mig och orsaka den vanliga destruktiviteten. Inte längre. Det finns alltid hopp så länge man lever har jag rätt nyligen lärt mig och det är en tröst i allt.

Igår vid den här tiden var allt vackert och ljust. Alla kurvor pekade uppåt. Mot himlen. Men sen kom det, som en blixt från den där klara himlen något som för några svindlande sekunder klubbade ner mig och gjorde mig ovärdig allt. Jag har fortfarande inte förstått vad det handlar om. Vad som utlöste allt. Eller, jo, till viss del gör jag det. Men ändå inte.

Det är som när tiden hinner ikapp och man får sona för sina förra brott. När man har raserat alla förtroenden så krävs det bara en liten gnista för att starta alla bränder i hela världen igen. Det inser jag. Jag inser även att jag under åren har ljugit och slingrat mig och gjort allt för att människor nära mig ska tro att allt jag gör betyder något annat än det som det faktiskt gör.

Det är väl så det är. Själv så lever jag ju i mig själv och kan se skillnaden men de som vistas utanför mina tankar kan ju inte se det och har bara mina gamla meriter att gå på och de där meriterna är sannerligen inget jag ska vara stolt över. Fast det är jag inte heller. Däremot tämligen medveten om dem.

Men. Som sagt, solen skiner, jag ska ut i världen med hunden och bara gå. Gå och gå och gå och låta tankarna vandra och stilla det meningslösa hämnbegör jag bär i hjärtat. För det ger inget ändå. Varken hämnd eller frid. Det bara förgiftar och förstör.

Tillbaka på ruta ett igen. Ok. Då är det väl så då. Det är bara att fortsätta gå frammåt igen. För egentligen har jag inte förlorat något, ingen annan heller. Det som är förlorat försvann för många år sedan och att vara på ruta ett är samma sak som att alla andra rutor ligger framför en. Redo att betas av.

Ändå retar saker mig. Så klart de gör. Hur andra som inte känner mig kan ha en så tydlig bild över vad och vem jag är. Det förvånar mig en smula. Fan, det förvirrar mig oerhört. Jag läser vad andra personer anser jag är och förstår inte riktigt. Men så har jag visst en snedvriden bild av världen, av mig själv och projocerar mina egna problem på andra. Jag är visst föraktfull och manipulativ. Säger människor. Som inte känner mig.

Nä. Det är ingen idé att grubbla sig sönder och samma på det där. Det leder ingenstans. Jag vet vem jag är och det räcker bra för mig.

Ibland, då och då, finner jag allt människor har väldigt lätt för att kasta den där första stenen. De inser inte att det är just det som de gör och de inser inte att den gör lika ont som alla andra stenar som kastas. De inser det inte alls. De kastar i blint raseri utan att ens tänka på om synden de anklagar mig för är det allra minsta sann, eller om de kanske själva begår den allt som oftast. De bara vräker iväg stenar. Rakt igenom sina egna glashus och rakt på mig.

Men nu orkar jag inte bli ledsen. Jag blir däremot förbannad. Arg. Sårad. Att mitt blod är lika rött som andras är för mig en sanning som andra kanske borde förstå. Det röda är inte avvikelsen. Derar inbillade blå är det som är fel i ekvationen.

Men då är det väl som det är och tiden kommer ändå bli det som den alltid är. Saken som gör andra saker rätt. Att jag skulle vara som alla andra är sällan fel. Oftast väldigt fel. Men jag är inte mindre värd för det. Jag ska inte behöva stå ut med att bli förtalad eller ta en lögn som en sanning.

Vem är det som är den som förställer sig? Inte är det jag ialla fall. Inte längre.

 

Näe. Jo. Eller. jag kan inte släppa hatet. Det blinda hatet som kom mig att möta. Kritisera mig gärna. Kom med något som betyder något. För någon. Men inte bara kalla mig för ett svin för att jag försöker överleva. Kalla mig inte det för att vi är några, varav många mår så mycket sämre än jag gör just nu, som inte är brukbara. Människor är inte pengamaskiner. Vi är alla av kött, blod, nerver, mage och själ.

Ska du sparka på mig så gör det för något jag tycker eller tänker. Inte för det jag är. Ska du sparka på mig ändå så uttryck dig på ett språk som inte visar dig själv som det du säger att jag är.

Jag vet. Jag borde inte bry mig. Men det gör ont. Inte för mig. Inte längre. Men för andra som vill något med sina liv och får dynga tillbaka. Att vara naken och få en spark rakt där det betyder något.

Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd? Svara Joakim. Du som kallar mig för ett svin.

 

En helt ny karriär. Är min. Den som är någon som betyder något mer än något för mig själv.

Dagen har varit bra. Så bra. En stund hos kära mor. När hunden fick skinka och jag själv lite själsro. En stund med dottern på behövligt avstånd från hunden eftersom dottern är rädd för hundar efter att ha blivit biten av en hund med en tokig ägare. En lång promenad med äldsta sonen. En promenad när jag nästan inbillade mig att han var en kompis tills jag kom på att varje ord jag säger, varje blick jag ger inte är en väns utan en fars.

Vi satt på en parkbänk i stadens mer välbeställda område och pratade och pratade. Det ligger nog i släkten det där med att orden liksom forsar fram. Vi avbröt varandra aldrig, men avlöste varandra hela tiden. En tanke som slingrade sig ihop med en annan tanke som gav en tredje tanke.

Efter det så blev det den vanliga bussen med det vanliga tråkiga folket på den vanliga tråkiga vägen, den vanliga tråkiga porten och den vanliga underbara lägenhet jag kallar hem.

Väl hemma så fann jag världen exploderande av människor. Sms, chattar, fejan. En människa av kött och blod som läst min blogg, den här, som tyckte om den. Sådant är så gott att höra. En människa som sett mig på riktigt och som tror sig vara blyg. Men det ska förhoppningsvis gå över.

Sen kommer en elak, sårande, ful kommentar. Av någon som inte ens förstår att jag är av kött och blod jag med. Någon som sitter och sprider sin dynga på nätet och tror att det inte spelar roll för att det bara är på låtsas. För två år sedan hade jag blivit knäckt. Nu inser jag bara att den där människan är så liten, så liten, så liten. Så rädd för någon men vågar inte säga till den att den är den så då blir det jag som får ta skiten.

Joakim. Inser du vad du sagt? Inser du något?

Men. Återigen. Jag lever ett annat liv nu. Ett bra liv. Så jag lägger allt sådant till handlingarna. Men alla är inte som jag. Fan, jag är överlägsen :-)

 

 

Helst. Allra helst skulle jag sitta här hela dagen, natten och i morgon och bara få finnas i min egna lilla värld, WobWorld. För jag är rädd. Så rädd så rädd att allt det underbara som finns runtomkring mig och i mig ska ta slut. Det som är utanför mina egna väggar känns som någon som kommer slå ner mig bakifrån. Hårt och dödligt. Sänka alla tankar om ett underbart liv.

Det vore nog dumt att sitta kvar. För livet finns inte här. På det här stället finns bara konsekvensera, orden av varje tanke som tänks i det liv som jag lever. Nog så vackert för mig men inte tillräckligt längre. Inte längre. Jag söker den där brunetten med de långa benen som jag har i huvudet. Hon som ska frälsa mig från ondo och ge mig mitt dagliga bröd. Min gud är lika god som de andra gudarna, bara kvinna och brunett.

Fast hon finns nog inte, börjar jag tro. Kanske är det en förbannelse att leta efter någon som inte finns, men hey, jag är i gott sällskap av varje religiös knäppskalle i hela världen. Hellre en brunett än en gud som skänker frid åt tanken att man har dödat någon för att det är "rätt".

När jag tittar mig omkring så finner jag tavlor av musiker och en Picassoreproduktion. Kort på mina barn och burken med cigarrer. Gitarrer och dörrar och ett fönster där solen skiner in. När jag tittar in i mig ser jag mest ingenting. Kanske kallas det frid, jag vet inte, jag känner inte friden så väl.

PÅ väggen bakom mig hänger den där brunetten, eller om hon är svarthårig. Jo, det är hon nog. Beslöjad blick och fallen. En fallen kvinna, fallen från skyarna.

Jag borde nog vänja mig vid världen. Snart.

Det är alldeles tyst inom mig. Som att få åka på semester från sig själv. Checka in på ett hotell och äta enorma frukostar och hela tiden ha minibaren bredvid sängen.

Istället så låter musiken högt och ännu högre. Alla mätare är maxade. Jag förbereder mig. För livet. Återigen. Som om allt bara är på låtsas. Leker med tankar och känslor, lite på tryggt avstånd. Avstånd? Är inte det samma som impotens? Mental viagra säljer de inte på apoteket. Inte än.

Kaffe och vatten och den framtida smaken av öl tumlar runt i min mun. Men tungan tiger still. För vem ska jag prata med? Mig själv? Men jag hör ju mig själv även om jag inte låter. Ljud är överflödiga. Alla ljud förutom musiken.

Försöker komma nära, närmare. Påstånd. Mig själv. Men det är som att jag undflyr mig själv idag. Är inte riktigt närvarande. Solen skiner och gardinerna fläktar. Tanken, den berömda tanken, är att sätta sig på bussen in till staden och göra saker som en god son gör åt sin moder. Men jag drar mig. Återigen, avstånd.

Kanske kommer jag snart att komma någonstans. Alls. Men just nu så räcker det med musiken.

Galenskap har färgat mina dagar. Men jag skäms inte. Alls. För mina galenskap är ofarlig för andra. I alla fall de som inte är nära mig. För de nära så har den ibland varit totalt destruktiv och fått dem att tvivla på kärleken och att vara beroende av någon. Men jag tror det där har löst sig, med åren, inte på grund av mig men på grund av livet.

Ända sedan jag var så lite att jag inte förstod att jag var liten har jag kämpat för att vara mig. En oerhört god självkänsla men ett totalt kass självförtroende har stridit i mig. Jag har varit min egen värsta kombatant. Bomber som jag slänger på mig har skadat endast mig. Till slut.

En lägenhet. Skuld, ränta, känslor som ligger utanpå huden. Tårarna som strömmat fast en man inte får gråta. Det är kvinnans rätt att gråta men mannens SKAM.

Ensamheten som kväver alla desperata andetag. Känslan av att man vet att man är värd mer men inte förstå hur man ska klargöra det för andra. Orden bakom ryggen, framför bröstet. Allvarliga samtal med människor som gör sig själva, för just den stunden, till domare och bödel. För att glömma sina egna glas vin, för att glömma sina egna dagar hemma när OS går på tv. För att glömma när de skällde på frun. För att bara glömma sig själva. När de trycker upp sina son mot väggen för att sonen frågar en fråga. Då är det bra att hugga huvudet av mig. Bara för att glömma.

Jag är nog bra att ha när man vill ösa sitt hat över sig själv över någon annan. Men nu för tiden går jag inte med på det. För något år sedan var det någon pellejöns som skrev inlägg på min blogg under olika namn utan att förstå det här med IP-adresser. Den är tyst nu för tiden och jag hoppas att männskan mår bättre och slipper hata mig för att orka gå upp på morgonen.

Inget är klart. Ingen av mina cigaretter är till aska och damm. Livet är inte över den dagen man mår bra. Sagan slutar inte där. Den börjar just i samma sekund den blir lite lyckligare än tragedin var. För att tala med vattnets röst, jag är lycklig just nu men allt är inte bra för det.

Osäkerheten präglar, sätter sin stämpel på mig. Att vara rädd för att gå allt för långt me hunden för tänk, tänk om jag helt plötsligt får en sådan där attack som smyger sig bakom huvudet och tar över livet. Att hela tiden ha garden uppe, även i omklädningsrummet.

Jag drabbades helt plötsligt av att vara totalt genomrädd. Rädd för att allt det här under-rara som skett den sista tiden, det sista året, ska ta slut och sluta med att jag raserar alla noggrant uppställda klossar. Rädslan för rädslan. Att inte våga njuta av att må bra. För att man, jag, hela tiden tror, förstår, att det kommer att gå över. Jag har fan inte TID med att bli sjuk igen. Jag har inte TID att slösa mer tid i sängen. Jag har inte TID att inte möta människor. Jag har inte TID; JAG HAR INTE TID; JAG HAR INTE TID!




Men så sansar jag mig. Kommer ihåg mina egna ord, de som jag oftast själv finner vettiga nu för tiden, de orden jag sade till en ny väldigt god vän i telefonen idag. "Jag är inte längre rädd för att gå sönder för jag vet att jag kan komma upp igen".

Så nu ska jag försöka balansera allt det där. Jag som är tavlan de målade av ordet "obalanserad". Mannen med sämst impulskontroll i världen. Jag ska försöka finna balans mellan beredskap och vila.

Människors godhet bar mig hit. Men det var svårt att förstå det när jag var mitt i stormen som var jag själv. Men hela tiden har jag haft goda människor som stötta mig så att jag kunnat gå framåt även då jag trodde att jag hela tiden föll.

Alla från mina barns mödrar, mina barn, arbetskamrater, terapeutrar, läkare, vänner, okända människor och många som läst bloggen och tagit sig tid till att slänga in en kommentar, kommentarer som inte alltid fallit mig på läppen men som allt som oftast väckt tankar och idéer som varit till min egna gagn även fast de inte varit i stil med den första tanken.

Sara, en läsare av bloggen,  som skickade pengar. Hon skickade pengar och ett handskrivet brev med frimärken till en ensam man som satt och tyckte fruktansvärt synd om sig själv, en man som var totalt handlingsförlamad av livet och att vara övergiven. Brevet sitter på mitt kylskåp, men en hälsning till Chips i slutet. Att bli riktigt sjuk lär en att det finns goda människor, godare än man trodde var möjligt.

Min mor som aldrig slutat vara bekymrad. Vi krigar mest hela tiden men ändå så vet jag att när allt är kaos i skallen så är det till henne kan ringa. När jag inte sovit på 5 dygn är det till henne jag kan gråta ut min ångest över att tro att jag aldrig med kommer kunna somna.

Mina ex varav några är mina vänner. Goda vänner. Människor som insåg att de inte kunde hantera mig eftersom jag inte själv kunde hantera mig. Men som finns kvar i mitt liv.

Mödrarna till mina barn. De som fått förklara för barnen varför pappa låter konstig när han pratar. Varför han är så trött hela tiden. Varför han inte kom när han lovat. De som skällt på mig, pressat mig, tvingat mig till att ta ett steg till. De som jag gjort så illa men som ändå tagit sig tid att avsky mig. För att de har tagit allt ansvar för barnen medan jag suttit och varit sönder någonstans där ingen når mig, inte ens jag själv.

Mina vänner som tålmodigt stått vid min sida fast jag flytt dem. De är få, så få, men så äkta. Sergej, Chrille, Jonas. Roger, fast det blev för mycket för honom.

Chips. Min älskade katt som alltid funnits där sedan 2003. Som har tröstat och krävt. Som har berikat mitt liv på ett sätt som hon nog är ack så kattmedveten om.

Kita som just kommit in i mitt liv på heltid och som tar med mig ut på äventyr.

Sedan finns de som dragit ner mig. Som kallat mig för loser, förstörd, skadat gods, som övergivit och svikit och lämnat ett minfält för mig att gå över. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om dem längre. För det är mest synd om dem som har tid och lust att sprida gift istället för styrka.

Jag vill bara hälsa alla att jag mår bra. Förbannat bra. Det finns saker att arbeta med, så många saker. Så många saker att det vimlar i skallen på mig. Men jag vet nu, äntligen att även om jag sjunker ibland så kan jag simma. Och alla människor kring mig, på alla sätt, fungerar som flytväst.

Risken att jag drunknar är så liten att den inte längre finns.

Ytterst märkligt. Jag känner att jag inte har så mycket att berätta. Kanske just för att det händer så mycket. Hund, barn, nya och gamla vänner. Allt rumlar runt inuti mig som en evig dokusåpa där jag själv är huvudperson. Jag ägnar dagarna åt att gå ut med hunden, städa upp efter hunden, klappa hunden, försöka att hinna med katten, tänka en massa klara tankar och göra allt det där som man gör när man lever.

Nu är det mörkt ute och jag är trött. Bara en sådan sak. Jag är trött på kvällen och tänker bara gå ut en sväng med jycken innan jag somnar gott. Vad har hänt med mig? Är det all frisk luft? Eller är det bara det att jag just nu är inne i något lugnt och vackert? Det kan gå över vilken sekund som helst, det är jag medveten om. Det har liksom skett tidigare i mitt liv. Då för länge sedan när en resa till ett slott blev till en 20-årig mardröm. Men nu vet jag ju att man kan ta sig ur det så då är det liksom ok på något sätt om det sker igen. Det visste jag inte då. Det var det som var den största delen av mardrömmen. Att inte tro. Att inte ens hoppas. Att bara stilla acceptera.

Men innan jag sover ska jag sluka en fralla. Eller två. Äta, som folk gör innan de låter kvällen sluta sina vingar över kroppen och själen.

Så just nu har jag det väldigt bra. Återigen, vissa saker kvarstår. En orolighet som liksom färgar allt, hjärtats slag som är lite, lite för hårda. Rädslan för rädslan. Det där som kallas förväntansångest. Ångest för ångesten. Men ju längre tiden går och den "riktiga" ångesten inte kommer ju mer krymper den andra oron, blir mindre, tystare.

Jag kan lägga mig i sängen och längta till dagen efter. Nu för tiden. Längta till den stilla stunden med kaffe, tidning, djur som äter ur sina skålar. Att klä på sig och ge sig ut i dagen med min vän Kita. Att veta att katten får ha lägenheten lite för sig själv för en stund.

Det är som att jag lever ett helt annat liv nu för tiden. Snart vet jag nog vad det beror på med. Kanske, kanske kommer jag en dag kunna välja bort alla kryckor och gå rak på egen hand. Jag längtar till den dagen jag är så modig och stark.

För det är inte länge sedan jag levde i limbo. Utan hopp annat än att pengarna skulle räcka till folköl så att jag slapp känna allt jag kände. Alla vassa rakblad som skar sönder mig bit för bit, helt utan bedövning.

Det var inte så länge sedan jag kände mig som jag då såg ut

 

 

Men nu känns det där väldigt långt bort. Jag lyfter på hatten åt livet och tror fan att jag ler lite för mig själv där jag sitter.

 

 

Jag sitter bekvämt. Sitter gott. Sitter varm och trygg och lycklig. Inte så rik, inte så vacker, inte så något att visa upp. Min innehållsdeklaration är lång och obegriplig. Saltsursötmjukhårdfelrätt. Syra och basiska blandningar.

Som den uppmärksamma läsare upptäckt så finner jag döden fascinerande. Den har följt mig hela mitt liv. Varför vet jag inte. Kanske för att jag växte upp med en far som hela tiden balanserade på dödens rand. I alla fall om man som barn skulle följa de vuxnas prat. Var det inte det ena så var det det andra. Sen kom de där åren när han var slut och förstörd och borta och avputsad från livets glasruta. När alla dagar var en kamp. Slangar och sprutor och kylan som drabbar en tunn, tunn cancerkropp.

De där dagarna när jag som sjuksköterskestuderande ville skrika åt honom att inte tända nästa cigg. Åt samma man som brukade stöka omkring i köket mitt i natten och koka kaffe och röka en av dagens alla Röd Commerce mitt i livet. När alla andra sov.

Nu är han borta. Så borta. Jag kan besöka graven och finna mig själv trampa på gräset ovanför honom. Åka hem, sova en stund och sedan vakna klockan 3, tända en av dagens alla cigg och dricka lite kaffe. Sådan far sådan son.

Döden är någon som jag aldrig släpper. LIka rädd för den som jag söker den. När en av mina morbröder dog så sade hans bror att "fasen, jag ska slå honom, jag ska dö tidigare". Den första var 52 när han dog, mannen som aldrig var tyst hade just fyllt 50. Så han slog sin bror.

Jag har alltid sagt att jag kommer dö innan jag är 40. Men nu känner jag att fan heller. Jag vill bli 100000000 år.

Fast. Är det inte döden som håller oss från synden? Om livet vore oändligt så skulle ju det inte finnas någon anledning till att sluta sina syndfulla vägar. Varför sluta med det som är elakt om det inte någonsin tar slut? Döden är födelsen av det goda.

Just nu lever jag ett väldigt gott liv. I morgon kommer jag dricka kaffe med en alldeles ny vän, en sådan vän som jag nog hade behövt redan för 30 år sedan kanske. Vad som väntar sedan vet jag inte. Men det rör mig inte i svansen. Jag viftar på den ändå.

Hur definierar man synd? Efter de 10 budorden? De 7 dödssynderna? Efter hur man klarar av 40-timmars arbetsvecka? Hur kommer det sig att 10 budord bara renderar 7 dödssynder? I samma kultur. Vem räknade fel? Gud? I så fall har vi än en gång en slarvig Gud.

Själv så har jag smält ned det hela till en etik och moral som jag kan söka att leva efter. Gör gott. Inget mer. Inget mindre. Bara gör gott. Det är på intet sätt så att jag lyckats leva efter det men det är vad jag fäktar efter. Jag försöker bearbeta min ilska på ett sätt som inte skadar någon. Inte heller de som gjort mig illa. Men om jag skulle svälja den gång på gång så vet jag av erfarenhet att den översvämmar mig och tar död på all kärlek i mig och då gör jag mig själv ont. Gör gott gäller även mig själv.

Nu när ljuset har falnat, när natten och kylan kommer tillbaka så finner jag mig vara glad över att sitta i värmen, i tryggheten, i min egna kupa. Med den fallna damen på väggen och Morrissey på en annan, tittandes på mig och berättar att man kan förlåta Jesus.

Det ställe jag befinner mig på just nu är väldigt bra. Bättre än någonsin. Samma krafter som alltid drivit mig finns kvar, men nu är jag stark nog att tygla dem och stark nog att leva med dem. Den där obevekliga önskan att vara individuell, att vara någon speciell i en värld där alla söker varandra. Allt jag gör tycks mig som resultat av det där. Vill jag ha kajal så har jag det. Vill jag belägra mina fingrar med ringar så gör jag det. Vill jag dyrka kvinnor så gör jag det. Men det har varit så svårt och jag har hamnat så snett på grund av det där så många gånger.

Men nu orkar jag. Ingen, ingen får tro att det har varit lätt att hamna i den känslan. Det har tagit mig 39 år. I olika etapper. De sista 6 åren har varit vidriga och slemmiga och förlamande och hemska och otroliga och dödande och allt som är djävulen men nu är jag över det där. Tror och hoppas jag.

Jag var helt enkelt tvungen att fall isär, att bli naken och skälvande och rädd för att bli klädd i guld och silvertråd, lugn och stark. Utan de där åren när jag trodde allt var över och bara väntande på att världen skulle utdela det sista slaget skulle jag fortfarande leva i en verklig psykos.

Tick tack. Tiden rinner på. Livet försviner för varje sekund men det berör mig inte. Eller är det så att det inte berör mig? Som att vistas i den allra bästa av världar. Inuti, innanför jordskorpan. Långt nere där allt är vackrare än vackert.

Vi var ute och gick, jag och Kita. Över gruset som ligger om en matta på asfalten. Som vanligt så fungerade mina tankar som om de ville berätta något. De pockade på, ville berätta. Ville visa. Men jag sjunger inga visor. Jag bara trallar med.

Givetvis kom jag på en sådan där genial sak som jag vill hem och dela med mig av. Men eftersom blocket låg på köksbordet så glömde jag den när jag kom hem. Men då var den väl inte så genial då.

Vi stannade lite här och var. För att Kita ville lukta sig till vem som gått där före oss. Jag själv tänkte på hur min yngsta son fick mig att äntligen hänga upp skohornet på väggen i hallen. Någon som tagit mig två år. Två år när hammare och spik legat i ett skåp i köket men jag inte fått den berömda tummen ur. Jag tänkte på hur han rotade igenom mina saker, för att jag ville det, hur vi stod i källaren och äntligen började sortera mina passerade ting. Någon jag dragit mig för. Varför vet jag inte men den där snart 14 åriga mannen fick mig att vilja få ordning på allt utanpåverk.

Jag ber om den allra ödmjukaste ursäkt om jag låter dyster eller sorglig. För det är jag inte. Sprudlande glad och väldigt tillfreds. Men det är som att allt skalas av när jag sätter mig ned och skriver. Allt det där maniska som präglar mig. Alla svårigheter att tysta mina impulser. Kvar finns bara kärnan i det som jag känner. Tänker. Då finns det alltid något lite glåmigt kvar. När man släcker de levande ljusen slutar ögon att glittra och man ser bara själen på den man älskar.

Rena själar tror jag inte på. Däremot finns det en väldig massa vackra själar. Men det är en helt annan sak, för mig, inom mig. På något sätt, eller förresten, på alla sätt, tror jag att man måste förlora allt för att vinna världen. Jag är nästan säker på att jag har läst det där någonstans, men jag läser så mycket så jag vet inte vart. Eller om det var en text. Men nog känns det just som någon som passar in i min grundfilosofi.

De allra helaste människorna, de allra heligaste, är de som tappade huvudet någonstans för länge sedan och vant sig att leva med bara hjärtat som vägvisare.

Att möta min gamla klasskompis, han som var så udda att han var märklig men så snäll att ingen störde honom var underbart. Då, för länge sedan, på den där vidriga skolan jag gick på, då när jag gjorde mig omöjlig på grund av den där inneboende längtan jag har att aldrig bli accepterad, då när jag fick stryk och glåpord varje timma, var han en av väldigt få som försvarade mig. Några gånger när jag var så nere av skräck och trots så var det han och någon till som röt till. Han fick de där vidriga människorna att lämna mig ifred. Han bjöd på en cigarett och lite allämnt skitsnack. Sådana människor är satan så ovanliga. Allt för ovanliga.

Jag fyller snart, väldigt snart 40. Min vanliga reaktion för det där är att rygga bakåt. Inte vilja göra något åt det. Eftersom jag är så rädd för att ingen ska bry sig.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft något födelsedagskalas. Inte som liten, inte som större, inte som vuxen och inte som söndrig. Inte för att jag är anspråkslös utan för den bottenlösa skräcken i att bjuda in människor och sedan sitta ensam med tre smörgåstårtor och 20 liter nybryggt kaffe.

Jag vet än inte hur min 40-årsdag blir. Men jag ska inte längre ducka för det. Blir jag bortglömd så blir jag och då vet jag.

Men. Kom ta min hand, en liten stund kan vi vara vänner.

Förresten. Om någon undrar vad de där videorna som jag envisas med att lägga i slutet på var och vartannat inlägg är till för? Jo, ibland så lyssnar jag och kommer på något att skriva. Ibland skriver jag och kommer på något att lyssna på. De är bara till för att göra inlägget komplett.

I detta fallet så skrev jag och kom på.

Lagar, förordningar och vett och etikett och streckoder styr våra liv, tillvaron förädlas däreigenom har någon fått för sig och det är rent vett att tycka just så, just nu. Vem som står för vettet, vem som trycker etiketterna och vem som köpt maskinen frangår inte av manualen. Det bara är som det är med det där.

Bryter man mot något av allt det där så finner man sig snabbt infångad, inlåst och bortglömd. Det finns inga gitarriff som kan frigöra en fångad kropp. Att sedan själen alltid kan flyga fritt och lojt är en helt annan sak. Själen har en nonstick-yta där inga klisterlappar kan fastna.

Smutsfläckar på mina möbler, brun gegga i buken och kanske jag flyga om jag bara sluter ögonen och glömmer av att titta. Det finns ändå inget annat man kan göra när man inte ser. För varje gång människor drar ett andetag slutar någon annan leva i luften. Faller precis så som man ska göra för att det ska se elegant ut.

Fann jag saker i min byrå skulle jag skänka bort dem. Ge dem till någon med vitare tänder och mera lådor. Men alla möbler jag har är tomma, det ekar däri.

 

 

Varje dag, varje morgon, eller om det är kväll, när man vaknar vill man kunna leva med sig själv. De där dagarna kommer oftare och oftare. Men allt för sällan. Mina val är bara mina men fan vad jag väljer fel. Du vet, när man tittar sig i spegeln vill man se annat än ojämn hy och glåmiga ögon. Det finns en lust att möta sin spegelbild med annat än förakt. En glimt, någonstans. En gnista. Något som gör att man kan finna ro i att allt det där andra man ser bara är utanpåverk.

Men som elak människa är det svårt det där. Som elak människa är det så svårt att det nästan är totalt omöjligt. Förunderligt svårt. Så vidrigt svårt att man inte ens orkar veta vart allt kommer ifrån. Men sluta lyssna, jag mår bra. Jag vill så gärna vara den snälla, sälla, glada människa jag vet bor i mig. Men det slutar alltid med krossat glas och krossat humör och krossad glädje och krossad självkänsla och hårda kantiga ord.

Jag bad, nästan på de knän jag stod på, att låt mig inte göra något vi kommer ångra. Men återigen. Mina val, mina beslut. Man kan älska varandra och ändå sluta med att blanda tårar och skrik. Dörrar som slängs igen och trappor som stegas nedför. Regnvåta gator och fjolårslöv och doften av en gummifabrik som är nedlagd för 20 år sedan men ständigt, fortfarande, stinker av kimrök och gummi och svetten från alla de som är döda nu.

Så alla bilder vi bär med oss är kanske falska? Eller så är de bara det vi vill se, så gärna. Så hellre än att se något annat, kanske sanningen?

 

Egentligen har jag väldigt bråttom. Men just nu har jag städat in mig i ett hörn och som av en händelse så är det hörnet inget hörn allt utan framför datorn. Men medan golvet torkar så kan jag sätta mig ned och lyssna på musik och ha det så där bra som man faktiskt kan ha det där man själv befinner sig.

Glädje. Funderar på det. Vad det är som gör människor glada. Alltså, jo, jag fattar. Alla blir inte glada av samma sak. Gudskelov. Själv gillar jag Peter Sellers och Autsin Powers och Jim Carey och en kall god öl. En del, rätt många kan jag tro, tycker att det där är förfärligt. Men det är ju knappast mitt problem och förresten har det inte med saken att göra.

Musik kan göra de flesta glada har jag märkt. Alla har någon låt eller populärorkester som gör dem alldeles varma i bröstet. För mig så ändrar det där sig allt som oftast även om jag har mina favoriter... ja ni vet vid det här laget så jag ska inte mala om dem igen.

Men just nu så fångades mitt öra av en spceiellt låt. Både för att den började så bra men även för att de verkar ha så förbannat roligt när de spelar. Jag är inte alls säker på att de hade det. Men för mig låter det som att de inte vill vara någon annanstans än just i den studion precis då. Även om det vimlar av pålägg och kanaler och fan och hans moster. Men det är väl lite som om jag finner en bra text i mig. Då blir jag alldels glad och skuttig. Även om texten i själv är jättedyster.

Så jag tror nog att den där samlingen människor som spelade in detta mådde kanon.