Innanför skalet ruttnar allt sakta
Jag får inget gjort. Vankar av och ann i lägenheten och fundera på att jag borde städa, gud vad jag borde städa, att jag är hungrig och finner kyl, frys och skafferi tomt. Spankulerar fram och tillbaka, tittar till katten som som sover i "sin" fåtölj, hunden som sover bakom sängen, tittar ut genom fönstret och finner världen avståndstagande. Lurar lite på att spela lite gitarr men orkar inte. Lyssnar på musik och försöker desperat synka mobilen med datorn.
En dag bland alla andra. En dag mitt i livet, 25 dagar innan min 40-års dag och jag kan inte bestämma mig för om det känns väldigt mycket vuxet eller bara är ännu en födelsedag i raden. För jag har liksom samma känsla i mig inför siffran som jag hade när jag var 19 år. Att det är förfärligt gammalt att vara 40. Men ändå känner jag mig inte som förfärligt gammal. Lite konstig kanske men inte gammal. Inte alls. Inte ens vuxen.
Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta och folk jag gick i skolan med som inte längre bygger karriärer eller familjer eller liv utan är mitt inne i allt det där. Så vad ska jag då göra med mitt liv? Planlös, familjelös och sorglös. Jo, jag har mina barn. Det har man alltid. Men de är stora nu. De behöver inte längre tröstas, inte av mig i alla fall. Mitt jobb är något jag ser på avstånd. Som något på ett vykort.
Fast jag känner hur jag stelnat. I tanke och kropp. Det gör ont lite här och var, jag söker inte nya upplevelser på samma sätt längre. När jag drar igång Spottan så hamnar jag sällsamt ofta på det jag redan känner till. Det är inget jag planerat eller ens vill. Det bara blir så. När jag söker litteratur så drar jag mig åt de gamla välkända författarna. Inte som när jag var yngre och läste en bok bara för att det var just en bok. Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Det känns å andra sidan rätt så avslappnat. Som ett varmt bad, det där att lägga ner sig i gamla välkända saker som är förknippade med så många minnen.
Jag undrar hur det är att vara 80 år? Är det den här processen som sakta fortgår och som gör att man en dag känner att man är färdig med livet. Det där jag sett så många gånger i mitt yrke. Hur människor förnöjsamt lägger sig ner och bara slutar leva. Inte för att de måste men för att de vill. För att de till och med ibland är nyfikna på vad som kommer ske när de sluter ögonen för den allra sista gången.
Näe. Det lät väl en smula dystert detta märker jag. Men jag menar inte att jag är där. Inte alls. Men ändå. Jag hoppas att jag slutar mitt liv i lugn och ro som en gammal man som är redo att ta nästa steg och inte som en människa som är så rädd så rädd. Jag har varit rädd tillräckligt mycket som det är tycker jag.
En dag bland alla andra. En dag mitt i livet, 25 dagar innan min 40-års dag och jag kan inte bestämma mig för om det känns väldigt mycket vuxet eller bara är ännu en födelsedag i raden. För jag har liksom samma känsla i mig inför siffran som jag hade när jag var 19 år. Att det är förfärligt gammalt att vara 40. Men ändå känner jag mig inte som förfärligt gammal. Lite konstig kanske men inte gammal. Inte alls. Inte ens vuxen.
Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta och folk jag gick i skolan med som inte längre bygger karriärer eller familjer eller liv utan är mitt inne i allt det där. Så vad ska jag då göra med mitt liv? Planlös, familjelös och sorglös. Jo, jag har mina barn. Det har man alltid. Men de är stora nu. De behöver inte längre tröstas, inte av mig i alla fall. Mitt jobb är något jag ser på avstånd. Som något på ett vykort.
Fast jag känner hur jag stelnat. I tanke och kropp. Det gör ont lite här och var, jag söker inte nya upplevelser på samma sätt längre. När jag drar igång Spottan så hamnar jag sällsamt ofta på det jag redan känner till. Det är inget jag planerat eller ens vill. Det bara blir så. När jag söker litteratur så drar jag mig åt de gamla välkända författarna. Inte som när jag var yngre och läste en bok bara för att det var just en bok. Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Det känns å andra sidan rätt så avslappnat. Som ett varmt bad, det där att lägga ner sig i gamla välkända saker som är förknippade med så många minnen.
Jag undrar hur det är att vara 80 år? Är det den här processen som sakta fortgår och som gör att man en dag känner att man är färdig med livet. Det där jag sett så många gånger i mitt yrke. Hur människor förnöjsamt lägger sig ner och bara slutar leva. Inte för att de måste men för att de vill. För att de till och med ibland är nyfikna på vad som kommer ske när de sluter ögonen för den allra sista gången.
Näe. Det lät väl en smula dystert detta märker jag. Men jag menar inte att jag är där. Inte alls. Men ändå. Jag hoppas att jag slutar mitt liv i lugn och ro som en gammal man som är redo att ta nästa steg och inte som en människa som är så rädd så rädd. Jag har varit rädd tillräckligt mycket som det är tycker jag.
Huru vår hjälte skäller på Twitter
Twitter suger. Så mycket. Idén är ju snorbra. OM man är Oscar Wilde eller Mark Twain eller någon som faktiskt kan säga något på väldigt få rader. Men det gör ju inte de flesta. Det vimlar av riktigt, riktigt kassa saker på Twitter.
Själv har jag givetvis, så klart försökt att kvittra jag med. Men det föll tämligen platt till marken. Jag är inte Oscar Wilde om man säger. Jag är en sådan som behöver obegränsat med bokstäver för att få kunna säga något som ens andas vettigt.
Nu pratar man om att politiker ska twittra. För att det är nytt och på och inne. Obama twittrade ju sig till Presidentskapet. Tror man visst. Även fast jag tvekar om det var just det som gjorde honom till USAs president. Tvekar väldigt om det där faktiskt.
Så därför sprids en massa saker som att "har ätit frukost", "ska rösta om att förbjuda hatt" eller vad det nu är man ska göra. Så fel, så fel, så fel. Samma med bloggar. Varje känd person ska ha en blogg. Vilket tar ner kvalitén på bloggkulturen till strax eller långt under Blondinbellas nivå. Att man är känd eller politiker betyder inte per automatik att man kan skriva intressant. Alls.
Undantag finns. http://www.bodstromsamhallet.se/ gillar jag skarpt. Inte för att jag alltid håller med, men för att Bodström blandar högt och lågt och för den humor som präglar bloggen. Karln kan helt enkelt skriva. Inte allt för vanligt i de politiska bloggarna som ofta är väldigt bajsnödiga. Dessutom finns det ju bloggar som på ett bra sätt förklarar allvarliga saker, som startar opinion och som är forum, äkta forum, för diskussion.
Alla dessa dagar av och om och med Calle Bildt är en annan blogg som jag gillar. För att det faktiskt står något där. Återigen, fast ännu mer, så håller jag inte med. Men jag tycker det är en bra blogg ändå.
Sen kan man ju radda upp dem, Alliansfritt Sverige och Politikerbloggen och allt vad de heter. Men de är ju bra för att söka information på. För att inte tala om alla bloggar som drivs av privatpersoner, bloggar som tar upp problem från en personlig synvinkel.
Men åter till Twitter. Jag vidhåller att det är en gräslig idé. Som att sprida sina post-it lappar för hela världen. Oftast totalt ointressant. För mig i alla fall.
Sen har vi återigen undantagen. En är Jim Carreeys. En av mina favoritskådespelare. Jo jag skrev skådespelade och inte komiker. För i mina ögon så har han bara skrapat på ytan av sin talang än. "man on the moon" fick mig att gråta, skratta och fångas, bland alla andra bra filmer han gjort. Även om jag älskar Dum Dummare och Ace-filmerna. Förresten, Dum dummare måste nog vara det roligaste jag sett tror jag. Så enkel i själen är jag. När jag såg den på bio, tro det eller ej, jag har gått på bio i mina dagar, så ramlade jag fan ur stolen av skratt. Hur ofta gör man det liksom.
Åter till Twitter. Det som fick mig att fundera över saken var just ett Twitterinlägg Carrey gjorde nyss. Det löd:
DET är ett bra kvittrande. Resten kan fan kvitta.
Själv har jag givetvis, så klart försökt att kvittra jag med. Men det föll tämligen platt till marken. Jag är inte Oscar Wilde om man säger. Jag är en sådan som behöver obegränsat med bokstäver för att få kunna säga något som ens andas vettigt.
Nu pratar man om att politiker ska twittra. För att det är nytt och på och inne. Obama twittrade ju sig till Presidentskapet. Tror man visst. Även fast jag tvekar om det var just det som gjorde honom till USAs president. Tvekar väldigt om det där faktiskt.
Så därför sprids en massa saker som att "har ätit frukost", "ska rösta om att förbjuda hatt" eller vad det nu är man ska göra. Så fel, så fel, så fel. Samma med bloggar. Varje känd person ska ha en blogg. Vilket tar ner kvalitén på bloggkulturen till strax eller långt under Blondinbellas nivå. Att man är känd eller politiker betyder inte per automatik att man kan skriva intressant. Alls.
Undantag finns. http://www.bodstromsamhallet.se/ gillar jag skarpt. Inte för att jag alltid håller med, men för att Bodström blandar högt och lågt och för den humor som präglar bloggen. Karln kan helt enkelt skriva. Inte allt för vanligt i de politiska bloggarna som ofta är väldigt bajsnödiga. Dessutom finns det ju bloggar som på ett bra sätt förklarar allvarliga saker, som startar opinion och som är forum, äkta forum, för diskussion.
Alla dessa dagar av och om och med Calle Bildt är en annan blogg som jag gillar. För att det faktiskt står något där. Återigen, fast ännu mer, så håller jag inte med. Men jag tycker det är en bra blogg ändå.
Sen kan man ju radda upp dem, Alliansfritt Sverige och Politikerbloggen och allt vad de heter. Men de är ju bra för att söka information på. För att inte tala om alla bloggar som drivs av privatpersoner, bloggar som tar upp problem från en personlig synvinkel.
Men åter till Twitter. Jag vidhåller att det är en gräslig idé. Som att sprida sina post-it lappar för hela världen. Oftast totalt ointressant. För mig i alla fall.
Sen har vi återigen undantagen. En är Jim Carreeys. En av mina favoritskådespelare. Jo jag skrev skådespelade och inte komiker. För i mina ögon så har han bara skrapat på ytan av sin talang än. "man on the moon" fick mig att gråta, skratta och fångas, bland alla andra bra filmer han gjort. Även om jag älskar Dum Dummare och Ace-filmerna. Förresten, Dum dummare måste nog vara det roligaste jag sett tror jag. Så enkel i själen är jag. När jag såg den på bio, tro det eller ej, jag har gått på bio i mina dagar, så ramlade jag fan ur stolen av skratt. Hur ofta gör man det liksom.
Åter till Twitter. Det som fick mig att fundera över saken var just ett Twitterinlägg Carrey gjorde nyss. Det löd:
"Hej universum! Mitt namn är Jim Carrey, och du SKA ge mig det jag vill ha!!!"
Eller:
"Of course, I meant ''masturbate' in my last tweet! I spell it 'masterbate' because I happen to have mastered it! ;^•"
Eller:
"Of course, I meant ''masturbate' in my last tweet! I spell it 'masterbate' because I happen to have mastered it! ;^•"
DET är ett bra kvittrande. Resten kan fan kvitta.
Lögnernas väv vi spinner
Jag vägrar låta natten övermanna mig. Läser i den elektroniksa avisen att Zlatan har gjort 2 mål. När, frågar när, ska vi få slut på detta eviga tjat om att han är överskattad? När ska detta svenska folk som är så förbannat stolt över allt från messmör (vilken vidrig sak) till Volvo och det faktum att du får betala högre skatt som pensionär än som löntagare, bli stolta över Zlatan? När?
Men det klart. Man kan inte bli profet i sin egna hemstad. Eller land som i detta fallet. Speciellt inte när man har ett namn som knappt de mest ihärdiga fansen kan uttala. Vad är det som gör att en av världens bästa fotbollspelare är så illa sedd i sitt egna land att man jämför honom med spelare som inte ens kommit utanför Stockholm och aldrig kommer göra det som annat än som turister?
Jaja. Nog om det.
Dagen har gått sin väg och lämnat mig och djuren ensamma. Men till skillnad mot dem så kan jag inte välkomna den. Nä, det tar emot. Kanske är natten min Zlatan? Något som egentligen är bra men där problemet med att förstå det inte ligger hos natten utan hos mig. Så jag plöjer nätet och ägnar mig åt det jag kan rätt så bra. Vara otroligt otrevlig och framför allt utanför ramarna på Fejan. Denna plats för trivsel och gemenskap. Där älskar jag att sticka folk hårt i nacken med en lång strumpsticka, rakt in i hjärnan på dem. Bara för att det roar mig.
Men det är nog lite ett av alla dessa problem jag har. Att jag har det där tvånget att göra mig själv omöjlig parat med ett tvång att göra mig till någon som alla behöver. Utan att lyckas med varken det ena än det andra.
En god vän och jag pratade om det där för ett tag sedan. OM att jag ha haft det lite för lätt i livet. Alltså, utanpå. Har varit sådär förbannat rolig och trevlig och fått alla att skratta och tjuta "DU ÄR FÖR TOKIG". Det har retat mig. Bara för att jag ju själv vet vem jag är, hur jävla svart jag kan vara, hur oändligt elak och våldsam jag kan vara och har så väl känt det vita blixtrande hatet i mig. Precis som mina nära och kära har fått känna på och känner så väl.
Så när det varit dags för att ha det trevligt, "dricka ett glas rött och bara umgås" har jag exploderat i att vara otrevlig. Bara för att någon, NÅGON, ska reagera. Men det slutar alltid med att folk säger "äh, det är bara Jonas, han är som han är, en kul prick, han menar inget illa" och så har skratten haglat och ekat mellan väggarna och de har nog trott att de skratta med mig men det har känts som att de skrattat åt mig, åt mina kvinnor och barn och föräldrar och vänner som jag gjort så mycket illa. Så jag har ökat takten, ökat självförnekelsen och till slut brann jag upp. Precis som en torr lada i junitorkan brinner upp om man bara tänder en tändsticka i höet och kastar den där.
Men jag kan fan inte bli av med det. Varken det ena eller det andra. Så, när jag skriver det där, precis just nu, så förstår jag. De är en del av mig. Att roa människor gör mig glad, det gör mig lycklig, att vara snabb som satan i käften, att säga det som är totalt oväntat och absolut inte passande men på ett sätt som är bra. Samtidigt som jag är elak. Jag måste få vara elak. Mot det som jag tycker är fel. Inte mot det jag tycker är bra, det måste jag sluta med. Men varför ska jag vara snäll mot dumheter och utanpåskap och Allianser och rasister och snorungar på bussen, ungar som tar mer plats än de behöver, har rätt till och framför allt, tar mer plats än de är värda.
Det finns ingen anledning. Så. När alla andra slickar varandra i röven på fejan, förhärligar sig själva så kan jag väl få vara en smula dum då?
Som det senaste som dykt upp på alla statusrader nu:
Snälla säger jag. För helvete, krama din unge istället för att sitta och skriva en massa dynga på nätet om du nu är så kissnödigt kär i dina ungar. Själv så skrev jag:
Om jag måste berätta för mina barn att jag älskar dem på Fejan är jag fan riktigt, riktigt illa ute. VAD KOMMER NÄST!
Men det klart. Man kan inte bli profet i sin egna hemstad. Eller land som i detta fallet. Speciellt inte när man har ett namn som knappt de mest ihärdiga fansen kan uttala. Vad är det som gör att en av världens bästa fotbollspelare är så illa sedd i sitt egna land att man jämför honom med spelare som inte ens kommit utanför Stockholm och aldrig kommer göra det som annat än som turister?
Jaja. Nog om det.
Dagen har gått sin väg och lämnat mig och djuren ensamma. Men till skillnad mot dem så kan jag inte välkomna den. Nä, det tar emot. Kanske är natten min Zlatan? Något som egentligen är bra men där problemet med att förstå det inte ligger hos natten utan hos mig. Så jag plöjer nätet och ägnar mig åt det jag kan rätt så bra. Vara otroligt otrevlig och framför allt utanför ramarna på Fejan. Denna plats för trivsel och gemenskap. Där älskar jag att sticka folk hårt i nacken med en lång strumpsticka, rakt in i hjärnan på dem. Bara för att det roar mig.
Men det är nog lite ett av alla dessa problem jag har. Att jag har det där tvånget att göra mig själv omöjlig parat med ett tvång att göra mig till någon som alla behöver. Utan att lyckas med varken det ena än det andra.
En god vän och jag pratade om det där för ett tag sedan. OM att jag ha haft det lite för lätt i livet. Alltså, utanpå. Har varit sådär förbannat rolig och trevlig och fått alla att skratta och tjuta "DU ÄR FÖR TOKIG". Det har retat mig. Bara för att jag ju själv vet vem jag är, hur jävla svart jag kan vara, hur oändligt elak och våldsam jag kan vara och har så väl känt det vita blixtrande hatet i mig. Precis som mina nära och kära har fått känna på och känner så väl.
Så när det varit dags för att ha det trevligt, "dricka ett glas rött och bara umgås" har jag exploderat i att vara otrevlig. Bara för att någon, NÅGON, ska reagera. Men det slutar alltid med att folk säger "äh, det är bara Jonas, han är som han är, en kul prick, han menar inget illa" och så har skratten haglat och ekat mellan väggarna och de har nog trott att de skratta med mig men det har känts som att de skrattat åt mig, åt mina kvinnor och barn och föräldrar och vänner som jag gjort så mycket illa. Så jag har ökat takten, ökat självförnekelsen och till slut brann jag upp. Precis som en torr lada i junitorkan brinner upp om man bara tänder en tändsticka i höet och kastar den där.
Men jag kan fan inte bli av med det. Varken det ena eller det andra. Så, när jag skriver det där, precis just nu, så förstår jag. De är en del av mig. Att roa människor gör mig glad, det gör mig lycklig, att vara snabb som satan i käften, att säga det som är totalt oväntat och absolut inte passande men på ett sätt som är bra. Samtidigt som jag är elak. Jag måste få vara elak. Mot det som jag tycker är fel. Inte mot det jag tycker är bra, det måste jag sluta med. Men varför ska jag vara snäll mot dumheter och utanpåskap och Allianser och rasister och snorungar på bussen, ungar som tar mer plats än de behöver, har rätt till och framför allt, tar mer plats än de är värda.
Det finns ingen anledning. Så. När alla andra slickar varandra i röven på fejan, förhärligar sig själva så kan jag väl få vara en smula dum då?
Som det senaste som dykt upp på alla statusrader nu:
♥ ♥ ♥ För mina barn, innan ni var avsedda, ville jag ha er. Innan ni föddes, älskade jag er. Innan ni var en timme gammal, skulle jag dö för er. Detta är miraklet av livet. "Lägg upp på din status", om du har barn som du älskar mer än livet självt! ♥ ♥ ♥.
Snälla säger jag. För helvete, krama din unge istället för att sitta och skriva en massa dynga på nätet om du nu är så kissnödigt kär i dina ungar. Själv så skrev jag:
Till mina barn. Innan ni var födda ville jag inte ha er. Sedan dess har ni bara kostat pengar och tålamod. NÄR FAN SKA NI BETALA TILLBAKA? :-) Neeej, inte gråta nu, inte gråta, pappa bara skoja, du känner ju pappa. Inte gråta. SLUTA GRÅTA FÖR HELVETE!
Om jag måste berätta för mina barn att jag älskar dem på Fejan är jag fan riktigt, riktigt illa ute. VAD KOMMER NÄST!
Blå explosion, svart dröm, vitt liv
Herreje. Vad är det jag hållt på med så länge? Vad är det som drivit mig till att gömma mig för hela livet, för allt och alla? För dem jag älskar, för dem som älskar mig och för alla andra som jag bara avskytt men inte ens orkat berätta det för dem.
Ensamheten är vacker när man får den men avskyvärd när den är påtvingad. Om man söker den själv och finner sig vara obotligt ensam fast man bara ville ha lite ro en stund är den som helvetet på jorden. Tomma vägger och ekande rum i hjärtat.
Ljuset har gått upp för mig. Nu gäller det bara att jag själv går upp. Stiger ut ur bädden jag vilat, sovit, i, den som först var fylld av bolster och värme men som allt som tiden rasade på blev en törnebädd.
Så jag tar ett ben i taget. Skapar ett nytt liv. Gör allt det som är mitt allra bästa, det jag kanske borde gjort tidigare men som jag inte hade vare sig förnuft eller kraft till. Planterar en blomma, en växt, en gröda, för varje dag och vårdar dem ömt alla påföljande dagar.
Hatet finns kvar. Det blinda vita raseriet kommer alltid vara en del av mig. Jag har inget annat val än att möta det. Be-möta det. Ta det för vad det är och avväpna det med glädjen över att en dotter, en ung kvinna, ber en enkel själ som mig om råd om något överhuvudtaget. Att en vän ger mig en gåva och erbjuder mig sitt sällksap. Att en vän ber mig berätta för henne vad jag tycker om något. Att jag äntligen vågar erkänna att jag är en konstnär och inte en av de allra enklaste själarna.
Men ensamheten kanske alltid kommer finnas där? Kanske. Men nu börjar jag förstå den.
Ensamheten är vacker när man får den men avskyvärd när den är påtvingad. Om man söker den själv och finner sig vara obotligt ensam fast man bara ville ha lite ro en stund är den som helvetet på jorden. Tomma vägger och ekande rum i hjärtat.
Ljuset har gått upp för mig. Nu gäller det bara att jag själv går upp. Stiger ut ur bädden jag vilat, sovit, i, den som först var fylld av bolster och värme men som allt som tiden rasade på blev en törnebädd.
Så jag tar ett ben i taget. Skapar ett nytt liv. Gör allt det som är mitt allra bästa, det jag kanske borde gjort tidigare men som jag inte hade vare sig förnuft eller kraft till. Planterar en blomma, en växt, en gröda, för varje dag och vårdar dem ömt alla påföljande dagar.
Hatet finns kvar. Det blinda vita raseriet kommer alltid vara en del av mig. Jag har inget annat val än att möta det. Be-möta det. Ta det för vad det är och avväpna det med glädjen över att en dotter, en ung kvinna, ber en enkel själ som mig om råd om något överhuvudtaget. Att en vän ger mig en gåva och erbjuder mig sitt sällksap. Att en vän ber mig berätta för henne vad jag tycker om något. Att jag äntligen vågar erkänna att jag är en konstnär och inte en av de allra enklaste själarna.
Men ensamheten kanske alltid kommer finnas där? Kanske. Men nu börjar jag förstå den.
Förresten så älskar jag Kentexplosioner och den här är en sådan. Som bara stiger, stiger, stiger, stiger, EXPLODERAR!!!!!!!!!!!!!
Du skrapar rutor nu igen
Jag är passageraren, det är du som kör
Stan förblöder, allt är stängt
Du pratar jobb, jag längtar hem igen
Åh, det är så svårt att höra vad du säger
Vad är det du egentligen vill säga?
Sekelskiftesvillan gapar tom
Man skymtar fönstren bakom röda löv
Och jag minns din pappas bibliotek
I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt
I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Years alone will never be returned
Vilken märklig dag. Vilken ytterst märklig dag. Allt har gått som i vågor men vågor som liksom mött varandra. Som klättrat upp på varandra och blandat lycka och sorg och elände och bedrövelse med det allra bästa med att leva. Jag har gjort allt från att chatta (vilket jävla fult ord, det låter så billigt, finns det verkligen inget bättre) med min älskade dotter och tro det eller ej, hon bad mig om råd. Hur jävla, JÄÄÄÄÄVLAAAA gott känns inte det då? Till att gå med min hund genom staden, se henne bada i Viskan, med vatten till magen och lycka i hela hundansiktet. Till att gråta för att jag är så förbannat lycklig över att jag har vänner kvar.
En vän har just erbjudit mig sin gamla telefon. Men telefonen är ju liksom ingen skittelefon utan en Nokia N95, alltså en bättre telefon än den jag tappade i julas.
Det är så att kajalen rinner. Jo då, det är som sagt en märklig dag så jag köpte en sådan där och jodå. Jag trivs i det. Lika knäpp som alltid. Men glad över att jag är det. Jag älskar mitt liv så in i helvete just nu. Just för att det blandar den där bottenlösa sorgen och raseriet jag alltid bär med mig med allt det vackra som jag upplever.
Sorg och glädje och hat och kärlek och raseri och skratt och bruna tårar och åtrå och nikotin och koffein och alkohol och tankar på medicin och stenar och gräs och snö och regn och murbruk och trä och glas och aska och fotografier och röster och musik och texter och lyrik och prosa och InterNet och UterNet och alla jävla FiskeNät i hela världen översköljer mig och gör mitt liv till något jag äntligen, ÄNTLIGEN kan kalla mitt. Fan, för helvete, det ÄR mitt.
Även när de bruna tårarna faller.
Det är så att kajalen rinner. Jo då, det är som sagt en märklig dag så jag köpte en sådan där och jodå. Jag trivs i det. Lika knäpp som alltid. Men glad över att jag är det. Jag älskar mitt liv så in i helvete just nu. Just för att det blandar den där bottenlösa sorgen och raseriet jag alltid bär med mig med allt det vackra som jag upplever.
Sorg och glädje och hat och kärlek och raseri och skratt och bruna tårar och åtrå och nikotin och koffein och alkohol och tankar på medicin och stenar och gräs och snö och regn och murbruk och trä och glas och aska och fotografier och röster och musik och texter och lyrik och prosa och InterNet och UterNet och alla jävla FiskeNät i hela världen översköljer mig och gör mitt liv till något jag äntligen, ÄNTLIGEN kan kalla mitt. Fan, för helvete, det ÄR mitt.
Även när de bruna tårarna faller.
So what do you think I am?
And how precisely could you tell
A decent skin is all I am?
People think badly of me
But one day maybe they'll praise
Oh but meanwhile...
I knew I was next
And I didn't mind
Here I offer you my life for any debts you're due
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can do to hurt you
The shadows of trees, they reach to me
They know a decent skin is all I am
People think badly of me
But when I'm in grave maybe they'll praise
Oh but meanwhile...
I knew I was next
And I didn't mind
Here I offer you my life for any debts you're due
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can do to hurt you
Oh but meanwhile...
I knew I was next
And I didn't mind
When you've been slapped around
And one more slap can't hurt you
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can do to hurt you
I knew I was next
And I didn't mind
When you've been slapped around
And one more slap can't hurt you
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can say to hurt you
And how precisely could you tell
A decent skin is all I am?
People think badly of me
But one day maybe they'll praise
Oh but meanwhile...
I knew I was next
And I didn't mind
Here I offer you my life for any debts you're due
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can do to hurt you
The shadows of trees, they reach to me
They know a decent skin is all I am
People think badly of me
But when I'm in grave maybe they'll praise
Oh but meanwhile...
I knew I was next
And I didn't mind
Here I offer you my life for any debts you're due
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can do to hurt you
Oh but meanwhile...
I knew I was next
And I didn't mind
When you've been slapped around
And one more slap can't hurt you
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can do to hurt you
I knew I was next
And I didn't mind
When you've been slapped around
And one more slap can't hurt you
And when you've been down for the very last time
There is nothing anyone can say to hurt you
Av mig får man inte så mycket
Är inne i någon sorts tankestorm. De tumlar om likt strumpor i en tvättmaskin. Kastar mig fram och tillbaka, pendlande mellan de allra enklaste som vad jag ska äta idag till de allra djupaste som vad jag kunnat göra annorlunda i mitt liv. Den första löste jag genom att tänka pizza. Den andra har jag inte riktigt klurat ut svaret på än. Men troligen är det som med allt annat. Inget allt. Man väljer alltid, tror jag, det man väljer på grundval av det man vet just då. Ingen löser ju ett problem med att medvetet göra så illa ifrån sig som man kan. Att det blir fel är ju absolut inget man vill.
Tänker på alla dessa förhållanden jag haft. Med kvinnor då alltså. Eller alla. Det har ju inte varit så många genom åren. "Riktiga" sådana alltså. En massa mellanspel har jag väl hunnit med på resans gång med, men det gör vi ju alla. Fast när jag har stasat mina vener och kopplat in kärlekskanylen har jag gjort det helt ut. Varje gång. I början.
Det är just där problemet ligger. Tror jag just precis nu. Om 5 minuter kommer jag nog fram till något annat. Men just nu så är det där svaret ligger. Att pressa förhållandemotorn till full fart, varva så mycket man kan och sedan upptäcka att bränslet tog slut långt före vi var framme vid destinationen. Att jag tröttnat och låtit tankar och känslor vandra ifrån nuet och in i en drömd framtid. Eller kanske jag ska säga dömd.
Varje gång har jag varit övertygad om att det absolut inte varit mitt fel. Att det är jag som blivit övergiven fast jag redan försvunnit från allt för länge sedan.
Som det är nu så är jag inte sugen på att bli kär alls. Inte så länge jag använder förälskelsen som en drog, precis som alkohol eller nikotin eller koffein eller sovmornar. Jag gör mig bäst som själv. Just nu i alla fall. Precis just nu så vore en förälskelse eller att vara älskad en katastrof. Det skulle få mig att stanna upp, att återigen försöka lösa mina inneboende och alldeles egna problem genom någon annan.
Jag vet, jag tjatar. Men det var Big E som fick mig att tänka på det där. Så jag får väl återigen buga och tacka universum som givit mig tilläckligt förstånd för att lyssna. För jag kunde inte säga det bättre än såhär:
Tänker på alla dessa förhållanden jag haft. Med kvinnor då alltså. Eller alla. Det har ju inte varit så många genom åren. "Riktiga" sådana alltså. En massa mellanspel har jag väl hunnit med på resans gång med, men det gör vi ju alla. Fast när jag har stasat mina vener och kopplat in kärlekskanylen har jag gjort det helt ut. Varje gång. I början.
Det är just där problemet ligger. Tror jag just precis nu. Om 5 minuter kommer jag nog fram till något annat. Men just nu så är det där svaret ligger. Att pressa förhållandemotorn till full fart, varva så mycket man kan och sedan upptäcka att bränslet tog slut långt före vi var framme vid destinationen. Att jag tröttnat och låtit tankar och känslor vandra ifrån nuet och in i en drömd framtid. Eller kanske jag ska säga dömd.
Varje gång har jag varit övertygad om att det absolut inte varit mitt fel. Att det är jag som blivit övergiven fast jag redan försvunnit från allt för länge sedan.
Som det är nu så är jag inte sugen på att bli kär alls. Inte så länge jag använder förälskelsen som en drog, precis som alkohol eller nikotin eller koffein eller sovmornar. Jag gör mig bäst som själv. Just nu i alla fall. Precis just nu så vore en förälskelse eller att vara älskad en katastrof. Det skulle få mig att stanna upp, att återigen försöka lösa mina inneboende och alldeles egna problem genom någon annan.
Jag vet, jag tjatar. Men det var Big E som fick mig att tänka på det där. Så jag får väl återigen buga och tacka universum som givit mig tilläckligt förstånd för att lyssna. För jag kunde inte säga det bättre än såhär:
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
Now don't you shed a tear for me
I ain't the love you thought I'd be
I've had a hundred just like you
But don't be blue I'll have a thousand before I'm through
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
Now there you go, you're cryin' again
You should have known how things would end
But then some day when your poor heart is on the mend
I just might pass this way again
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
Now don't you shed a tear for me
I ain't the love you thought I'd be
I've had a hundred just like you
But don't be blue I'll have a thousand before I'm through
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
Now there you go, you're cryin' again
You should have known how things would end
But then some day when your poor heart is on the mend
I just might pass this way again
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
That's what you get for loving me
Everything we had is gone, you can see
That's what you get for loving me
Allt är möjligt om du bara tror
Just nu vill jag aldrig sova med. Aldrig. Någonsin. Det blir så ibland. Det är inte det att jag inte kan sova. jag försöker inte ens. Att sova känns som slöseri med tid, med kraft och med medvetande. Kanske är det mardömmarna jag undviker eller så är det så enkelt att jag bara vill vara vaken och lyssna till musik.
Ibland förvillar jag mig bland litteratur. Ibland konst. Ibland musik. Sällan enkla saker som vad man ska äta eller varför man ska göra det.
Just nu är det musik. Jag famlar och skvalpar och rotar och botanierar bland alla minnen som musik jag hört gett mig eller bland ny musik som ger mig något jag inte visste fanns. Ingen röd tråd förutom musikens njutning. Tidsepokrar eller musiksorter hindrar mig mig inte. Det har det aldrig gjort.
Men just nu, precis nu, så kan jag nästan känna doften från mitt pojkrum, när jag satt där framför mitt gröna skrivbord med en dundergammal skrivmaskin som mor fått från jobbet. Där jag satt och skrev dumheter. Ville så gärna vara Torsten Ehrenmark. Han som fick mig att gråta av skratt. Han som skrev saker som att snålvattnet rann längs med oxeltänderna när han gjorde en nattmacka.
På min stereo spelade en skiva. Eller först och främst. Det var ingen stereo. Det var en resegrammofon i röd plast där de två högtalarna bildade locket och som kunde spela 78-varvare med. Jag vet, du vet inte ens vad en 78-varvare är. Stenkaka? Kanske har du hört talas om en sådan. Men det betyder ju faktiskt inget. Den kunde spela vinyl singlar (45 varv) och LP (33 varv). Där hade jag mitt liv, där och bland mina böcker. Skolans värld var bara någon jag genomled.
Det var mycket Elvis och Beatles och Stones och Johnny Cash. Spike Jones och en massa andra konstig musik som gjorde att jag fick gå ensam på rasterna och aldrig blev inbjuden på en enda fest. Inte ens en enda gång vilket så här i efterhand säger mig att de andra missade allt det roliga.
Men när jag hör just den här skivan så kan jag som sagt se den där gamla gröna skrivmaskinen med sitt förbannade d som aldrig slog ordentligt, känna doften av pappret och pennorna jag hade i ett pennställ bredvid bara för att kunna rita illustrationer till det jag skrev.
Just nu gör den mig lycklig. Framför allt titellåten som jag faktiskt kan sjunga med i jäkligt snyggt med. Eller i alla fall när jag själv hör det.
Ibland förvillar jag mig bland litteratur. Ibland konst. Ibland musik. Sällan enkla saker som vad man ska äta eller varför man ska göra det.
Just nu är det musik. Jag famlar och skvalpar och rotar och botanierar bland alla minnen som musik jag hört gett mig eller bland ny musik som ger mig något jag inte visste fanns. Ingen röd tråd förutom musikens njutning. Tidsepokrar eller musiksorter hindrar mig mig inte. Det har det aldrig gjort.
Men just nu, precis nu, så kan jag nästan känna doften från mitt pojkrum, när jag satt där framför mitt gröna skrivbord med en dundergammal skrivmaskin som mor fått från jobbet. Där jag satt och skrev dumheter. Ville så gärna vara Torsten Ehrenmark. Han som fick mig att gråta av skratt. Han som skrev saker som att snålvattnet rann längs med oxeltänderna när han gjorde en nattmacka.
På min stereo spelade en skiva. Eller först och främst. Det var ingen stereo. Det var en resegrammofon i röd plast där de två högtalarna bildade locket och som kunde spela 78-varvare med. Jag vet, du vet inte ens vad en 78-varvare är. Stenkaka? Kanske har du hört talas om en sådan. Men det betyder ju faktiskt inget. Den kunde spela vinyl singlar (45 varv) och LP (33 varv). Där hade jag mitt liv, där och bland mina böcker. Skolans värld var bara någon jag genomled.
Det var mycket Elvis och Beatles och Stones och Johnny Cash. Spike Jones och en massa andra konstig musik som gjorde att jag fick gå ensam på rasterna och aldrig blev inbjuden på en enda fest. Inte ens en enda gång vilket så här i efterhand säger mig att de andra missade allt det roliga.
Men när jag hör just den här skivan så kan jag som sagt se den där gamla gröna skrivmaskinen med sitt förbannade d som aldrig slog ordentligt, känna doften av pappret och pennorna jag hade i ett pennställ bredvid bara för att kunna rita illustrationer till det jag skrev.
Just nu gör den mig lycklig. Framför allt titellåten som jag faktiskt kan sjunga med i jäkligt snyggt med. Eller i alla fall när jag själv hör det.
Skivan? "love Letters from Elvis". Va fan trodde ni?
Bilden som är jag
Jag har verkligen varit en clown. Så in i bomben. Så in i allt det som är varmast. Men även en sådan kliché att det värker i huvudet när jag tänker på det. För bakom masken... ja ni vet.
Men ändå är det en del av mig. Jag kan inte få ur det ur mig fast jag försökte ett tag. Bli en lidande poet som grät mig själv till sömns och som folk tassade runt för att jag inte skulle gå sönder. Men, det är ju en del av mig.
Jag har vansinnigt svårt att vara tyst. I alla lägen. Alltid. Krävs det tystnad låter jag mer än vanligt. Just för att jag blir nervös av tystnaden. Den gör mig obehaglig i sinnet. Illa till mods. Förresten, om man ska vara ärligt så finns det ju något roligt med det mesta. Folk säger så lustiga saker. Hela tiden. Livet är ju så förbaskat komiskt. Även när tårarna bränner bakom ögonlocken och man känner den där förbannade darrningen i hakan som berättar att man nog får skärpa sig lite om man inte ska göra bort sig mer än vanligt.
Nu för tiden är jag inte längre rädd för att visa att jag är ledsen eller upprörd eller känner mig nere. Jag är inte rädd för att människor ska tycka jag är tråkig och pretantiös eller olustig att lyssa till. Men så blixtrar det till i skallen, någon säger något som jag bara inte KAN lämna därhän utan att påpeka det lustiga i saken.
I min släkt så gråter vi och skrattar på begravningar. Precis som livet är och ska vara låter vi döden vara. Jag hoppas vid gud att de stackare som går på min begravning, om tusen år, skrattar fan så mycket mer än de gråter. Eller i alla fall att de inte kväver sina skratt om något är roligt.
Men nog är det svårt att finna balans. Det var bara ett år sedan jag fann den där. På Motivationsenheten där jag kunde gå från samtalen där jag just pratat om hur jävligt livet är till köket där någon satt och sade något som var oerhört lustigt. Att växla linje är inte längre svårt. Allvarliga saker kräver allvarliga tankar, men lustiga ting bör skratta åt.
Så jag fortsätter väl att vara mig. Nu när jag vet vem jag är. Nu när jag känner mig bättre än någonsin, även fast jag och mig ibland inte kommer överrens.
Skratt och sorg är ju så gemensamma vänner. Det vet vi alla. Man kan gråta av skratt eller gråta av sorg. Samma tårar, bara olika tankar bakom dem.
Men ändå är det en del av mig. Jag kan inte få ur det ur mig fast jag försökte ett tag. Bli en lidande poet som grät mig själv till sömns och som folk tassade runt för att jag inte skulle gå sönder. Men, det är ju en del av mig.
Jag har vansinnigt svårt att vara tyst. I alla lägen. Alltid. Krävs det tystnad låter jag mer än vanligt. Just för att jag blir nervös av tystnaden. Den gör mig obehaglig i sinnet. Illa till mods. Förresten, om man ska vara ärligt så finns det ju något roligt med det mesta. Folk säger så lustiga saker. Hela tiden. Livet är ju så förbaskat komiskt. Även när tårarna bränner bakom ögonlocken och man känner den där förbannade darrningen i hakan som berättar att man nog får skärpa sig lite om man inte ska göra bort sig mer än vanligt.
Nu för tiden är jag inte längre rädd för att visa att jag är ledsen eller upprörd eller känner mig nere. Jag är inte rädd för att människor ska tycka jag är tråkig och pretantiös eller olustig att lyssa till. Men så blixtrar det till i skallen, någon säger något som jag bara inte KAN lämna därhän utan att påpeka det lustiga i saken.
I min släkt så gråter vi och skrattar på begravningar. Precis som livet är och ska vara låter vi döden vara. Jag hoppas vid gud att de stackare som går på min begravning, om tusen år, skrattar fan så mycket mer än de gråter. Eller i alla fall att de inte kväver sina skratt om något är roligt.
Men nog är det svårt att finna balans. Det var bara ett år sedan jag fann den där. På Motivationsenheten där jag kunde gå från samtalen där jag just pratat om hur jävligt livet är till köket där någon satt och sade något som var oerhört lustigt. Att växla linje är inte längre svårt. Allvarliga saker kräver allvarliga tankar, men lustiga ting bör skratta åt.
Så jag fortsätter väl att vara mig. Nu när jag vet vem jag är. Nu när jag känner mig bättre än någonsin, även fast jag och mig ibland inte kommer överrens.
Skratt och sorg är ju så gemensamma vänner. Det vet vi alla. Man kan gråta av skratt eller gråta av sorg. Samma tårar, bara olika tankar bakom dem.
När man får ett ansikte på ett bloggnamn
Att läsa bloggar förändrar mitt liv. Hela tiden. Jag läser och varje gång så väcks en ny tanke. Ett nytt sätt att se på tillvaron. För mig är det fan i mig allt mer ovärderligt. Det spelar lika mycket roll för mig nu för tiden som musik alltid gjort.
Idag fick jag en sådan där märklig upplevelse. En del bloggar har jag följt i några år nu. Till saken hör att alla läser olika bloggar med olika inriktning. En del hänger sig åt modebloggarna. Jag kan tycka vad jag vill om det där men det är bättre att läsa sådana än ingenting. En del plöjer politiska bloggar. En del letar efter de humoristiska. Eller de som handlar om musik eller inredning eller vad fan som helst som gör dem lite mättare i livet.
Själv är jag en sucker för de personliga bloggarna. De som "personer skriver om allt som handlar om personer". Det är min grej och betyder inte på något sätt att de där bloggarna är viktigare i det stora. Men för mig är de det.
Så jag läser om Hildar, Catter, eller Zessar, Miss borderliner eller Junier, katters matte eller skåningar som inte känner sig hemma i min stad eller om saker bortom horrisonten och alla dessa människor som skriver om livet som det är för just dem.
Men något har hänt de sista åren. Något som gör mig alldeles varm i hjärtat, som gör att det slår lite vackrare och lugnare och jämnare.
Allt mer personer som förr var osynliga och otroligt hemliga har blivit till kött och blod. Så har även jag själv blivit. I början när jag bloggade så handlade det egentligen inte om något alls. Jag skrev bara för lusten att skriva. Men genom WOB. Jonas var WoB på nätet. Den riktiga Jonas var hemma och skalade lök medan Wob blev allt mer personlig och utlämnande. Det var först när jag fick en massa anonyma ägg slängda på mig som jag tröttnade på att vara sådär jättehemlig och började skriva ut mitt "riktiga" namn på bloggen. För det kändes som ett bra vapen mot de som avskydde mig. Om jag berättade vem jag var så förminskade jag deras anonymitet.
Men åter till saken. Jag brukar läsa det mesta genom Feed Demon, ett program jag allt mer blir total beroende av förresten. Det gör ju att de flesta formateringar och designer försvinner när man bara har texten rakt framför sig. Ibland en enorm fördel. Vem orkar med alla blinkande hjärtan och skit en del har i sin design liksom.
Men idag ramlade jag in direkt på en av mina absoluta favoriter och upptäckte till min enorma förvåning att männskan lagt ut en bild på sig själv och sitt förnamn i kanten av skärmen.
Förut fanns bara en del av ansiktet och namnet var rätt så jättemycketanonymnt. Lite som WoB liksom. Betyder ingenting för någon som inte vet vem man är.
Där fann jag en babe. Ja, ja vet, jag är kanske fel ute när jag recenserar någon annans utseende. Men ändå. Hon såg inte ALLS ut som jag trott. Så mycket vackrare, så mycket mer människa.
Men det hela gör ju inte bloggen sämre. Snarare ännu bättre, ännu intressantare, ännu viktigare. Inte det att hon är snygg, det är liksom bara en sak bland andra saker, men att hon finns. På riktigt.
Vi är ett antal som har skrivit mycket genom åren. Några har tillkommit. Men återigen, något har hänt. Bloggare har slutat vara försikiga och därigenom allt mer viktiga. Någon som är totalt anonym kan du alltid avfärda. Men har du ett ansikte till texten så måste man liksom sätta sig in i att det hela är en helhet.
En blogg är inte längre något som går att avfärda med att det sitter hobbyfolk bakom dem. En blogg kan vara minst lika vacker och viktig som vilken bok som helst i världen.
Så jävla, jävla, jävla vackert.
Idag fick jag en sådan där märklig upplevelse. En del bloggar har jag följt i några år nu. Till saken hör att alla läser olika bloggar med olika inriktning. En del hänger sig åt modebloggarna. Jag kan tycka vad jag vill om det där men det är bättre att läsa sådana än ingenting. En del plöjer politiska bloggar. En del letar efter de humoristiska. Eller de som handlar om musik eller inredning eller vad fan som helst som gör dem lite mättare i livet.
Själv är jag en sucker för de personliga bloggarna. De som "personer skriver om allt som handlar om personer". Det är min grej och betyder inte på något sätt att de där bloggarna är viktigare i det stora. Men för mig är de det.
Så jag läser om Hildar, Catter, eller Zessar, Miss borderliner eller Junier, katters matte eller skåningar som inte känner sig hemma i min stad eller om saker bortom horrisonten och alla dessa människor som skriver om livet som det är för just dem.
Men något har hänt de sista åren. Något som gör mig alldeles varm i hjärtat, som gör att det slår lite vackrare och lugnare och jämnare.
Allt mer personer som förr var osynliga och otroligt hemliga har blivit till kött och blod. Så har även jag själv blivit. I början när jag bloggade så handlade det egentligen inte om något alls. Jag skrev bara för lusten att skriva. Men genom WOB. Jonas var WoB på nätet. Den riktiga Jonas var hemma och skalade lök medan Wob blev allt mer personlig och utlämnande. Det var först när jag fick en massa anonyma ägg slängda på mig som jag tröttnade på att vara sådär jättehemlig och började skriva ut mitt "riktiga" namn på bloggen. För det kändes som ett bra vapen mot de som avskydde mig. Om jag berättade vem jag var så förminskade jag deras anonymitet.
Men åter till saken. Jag brukar läsa det mesta genom Feed Demon, ett program jag allt mer blir total beroende av förresten. Det gör ju att de flesta formateringar och designer försvinner när man bara har texten rakt framför sig. Ibland en enorm fördel. Vem orkar med alla blinkande hjärtan och skit en del har i sin design liksom.
Men idag ramlade jag in direkt på en av mina absoluta favoriter och upptäckte till min enorma förvåning att männskan lagt ut en bild på sig själv och sitt förnamn i kanten av skärmen.
Förut fanns bara en del av ansiktet och namnet var rätt så jättemycketanonymnt. Lite som WoB liksom. Betyder ingenting för någon som inte vet vem man är.
Där fann jag en babe. Ja, ja vet, jag är kanske fel ute när jag recenserar någon annans utseende. Men ändå. Hon såg inte ALLS ut som jag trott. Så mycket vackrare, så mycket mer människa.
Men det hela gör ju inte bloggen sämre. Snarare ännu bättre, ännu intressantare, ännu viktigare. Inte det att hon är snygg, det är liksom bara en sak bland andra saker, men att hon finns. På riktigt.
Vi är ett antal som har skrivit mycket genom åren. Några har tillkommit. Men återigen, något har hänt. Bloggare har slutat vara försikiga och därigenom allt mer viktiga. Någon som är totalt anonym kan du alltid avfärda. Men har du ett ansikte till texten så måste man liksom sätta sig in i att det hela är en helhet.
En blogg är inte längre något som går att avfärda med att det sitter hobbyfolk bakom dem. En blogg kan vara minst lika vacker och viktig som vilken bok som helst i världen.
Så jävla, jävla, jävla vackert.
När jag inte förstår.
Världen är för mig totalt galen. Eller är det kanske jag som är det? Det låter faktiskt mer troligt. När jag vågar tänka så långt. Fast oftast så duckar jag för den slutsatsen och fortsätter propagera för att det är världen som är galen. Dt är så mycket lättare att leva sitt liv så. Har jag märkt.
Det är så mycket jag inte förstår. SÅÅÅÅ mycket. Nästan allt. Eller om det är inget. Det är som att leva i ett land där man nyss anlänt genom att falla från himlen. Där språk, sedvänjor och åsikter är mig totalt omöjliga att förstå mig på. För att inte tala om händelser. Jag försöker, försöker, för-säker förstå vad det är som sker och som har skett.
Alla dessa krig. Allt hat. Alla knutna nävar i igensydda fickor. Jag läser i böcker och tidningar och ser på tv om vad som hände i världen under första, andra världskriget. Vad som händer dagligen i världen. Men jag kan inte fatta att det har skett eller än mindre att det fortfarande sker. Såväl i det stora som i det lilla på kafferasten på arbetsplatser, mellan vägg och skål på fredagskvällen med grannarna eller i huvudet på så många.
När jag satt i köket och pimplade kaffe och kedjerökte cigg och läste morgontidnigen så fann jag en text av en ung man. Fan vad det retade mig att han inte kunde skriva rakt och lätt så att jag förstod vad fan han menade med sitt svammel.
Tills jag kom på att, fasen, sådär skriver jag ju med mellan varven i karusellen. Helt obegripligt för alla utom för mig. Vad är egentligen meningen med ett sådant beteende? Gör man det för att jävlas? För att verka smartare än man är? Eller helt enkelt för att det kan var underbart att vara totalt obegriplig?
Troligen en kombination. Så jag läste den korta texten om och om igen till det började bildas bilder inom mig, tills jag började ta till mig det han skrev och göra det till mitt. Det var då jag upptäckte att det inte bara var vackert och mycket drivet skrivet men att det även faktiskt betydde något för en enkel själv som mig.
Det är väl så man får tackla livet och allt det där man inte förstår. Vända på varje sten, varje korn av medvetenhet och medvetande tills man om inte förstår så gör det till någon man kan leva med.
Det är så mycket jag inte förstår. SÅÅÅÅ mycket. Nästan allt. Eller om det är inget. Det är som att leva i ett land där man nyss anlänt genom att falla från himlen. Där språk, sedvänjor och åsikter är mig totalt omöjliga att förstå mig på. För att inte tala om händelser. Jag försöker, försöker, för-säker förstå vad det är som sker och som har skett.
Alla dessa krig. Allt hat. Alla knutna nävar i igensydda fickor. Jag läser i böcker och tidningar och ser på tv om vad som hände i världen under första, andra världskriget. Vad som händer dagligen i världen. Men jag kan inte fatta att det har skett eller än mindre att det fortfarande sker. Såväl i det stora som i det lilla på kafferasten på arbetsplatser, mellan vägg och skål på fredagskvällen med grannarna eller i huvudet på så många.
När jag satt i köket och pimplade kaffe och kedjerökte cigg och läste morgontidnigen så fann jag en text av en ung man. Fan vad det retade mig att han inte kunde skriva rakt och lätt så att jag förstod vad fan han menade med sitt svammel.
Tills jag kom på att, fasen, sådär skriver jag ju med mellan varven i karusellen. Helt obegripligt för alla utom för mig. Vad är egentligen meningen med ett sådant beteende? Gör man det för att jävlas? För att verka smartare än man är? Eller helt enkelt för att det kan var underbart att vara totalt obegriplig?
Troligen en kombination. Så jag läste den korta texten om och om igen till det började bildas bilder inom mig, tills jag började ta till mig det han skrev och göra det till mitt. Det var då jag upptäckte att det inte bara var vackert och mycket drivet skrivet men att det även faktiskt betydde något för en enkel själv som mig.
Det är väl så man får tackla livet och allt det där man inte förstår. Vända på varje sten, varje korn av medvetenhet och medvetande tills man om inte förstår så gör det till någon man kan leva med.
Medan tystnaden exploderar.
Jäklar i min lilla sillåda vad det är söndag. SÅ in i... ja ni vet. Sitter i köket eller vardagsrummet, hunden och katten sover mest och utanför mina fönster händer precis ingenting. Överhuvudtaget. Jag funderar på om något har hänt som jag missat. Kanske en neutronbom som briserat på morgontimmarna och jag och mina djur är de enda överlevande i hela vida världen.
Inte ens bloggarna jag plöjer igenom dagligen säger ett knyst. Eller så säger de så lite knyst att det mest blir tyst.
Men jag gör som jag brukar. Läser morgontidningen om och om och om igen. Varje gång hittar jag något nytt. Hur nu tusan det där går till. Jag menar, min morgontidning, den av väldoftande papper och trycksvärta är ju inte som A-bladet eller Expressen eller SvD på nätet där saker och ting tillkommer lite allt eftersom. Min morgontidning är konkret och färdig och klar när den ramlar ner genom mitt brevinkast. Ändå verkar den förändra, förädla sig hela dagen tills det är dags att lägga den på hatthyllan i väntan på att transporteras till tidningarnas gravplats i tunnan på gården där man slänger allt skräp.
Förövrigt så måste jag bo ett område där man har världens allra bästa sopsortering. I samma lilla skjul på gården där soptunnorna står så finns det även två tunnor för glas, en för färgat och en för vitt och dessutom en tunna för papper. Så jävla praktiskt. Nu vill jag bara ha en för plåt och för sådan där liten rackare för gamla uttjänta batterier sen behöver jag aldrig gå längre än ut med soporna för att slänga soporna. Jag slänger ju så sällan tv-apparater eller soffor så de gångerna jag skulle få för mig att göra det kan jag väl hyra ett släp och åka ner alla de 800 meterna till sopstationen.
Söndag som sagt. Första dagen med den tiden. Kanske skulle man kalla sommartiden för det? Ni vet med ordet "nya" lite på sned i skrivstil strax till vänster ovanför ordet "tiden". Det är ju populärt nu för tiden.
Men även om det är nya tider så är det samma tid idag som igår. Även fast vi låtsas att det inte är det. Men återigen, sedan tittade solen på klockan? Det är ju bara vi människor som är de enda varelserna i hela universum som lever efter klockan och inte efter signalerna i kroppen. Alla andra har fattat grejen utom vi. Högst stående varelserna på jorden? Tror inte det du.
I vilket fulla fall. Det är dags att ta en promenad med hunden. Inte för att klockan säger det utan för att hunden berättar att hon behöver det, för att jag själv är sugen på att röra mig lite i den svala vårluften och för att jag har en smula gnutta snortråkigt.
Bye.
Inte ens bloggarna jag plöjer igenom dagligen säger ett knyst. Eller så säger de så lite knyst att det mest blir tyst.
Men jag gör som jag brukar. Läser morgontidningen om och om och om igen. Varje gång hittar jag något nytt. Hur nu tusan det där går till. Jag menar, min morgontidning, den av väldoftande papper och trycksvärta är ju inte som A-bladet eller Expressen eller SvD på nätet där saker och ting tillkommer lite allt eftersom. Min morgontidning är konkret och färdig och klar när den ramlar ner genom mitt brevinkast. Ändå verkar den förändra, förädla sig hela dagen tills det är dags att lägga den på hatthyllan i väntan på att transporteras till tidningarnas gravplats i tunnan på gården där man slänger allt skräp.
Förövrigt så måste jag bo ett område där man har världens allra bästa sopsortering. I samma lilla skjul på gården där soptunnorna står så finns det även två tunnor för glas, en för färgat och en för vitt och dessutom en tunna för papper. Så jävla praktiskt. Nu vill jag bara ha en för plåt och för sådan där liten rackare för gamla uttjänta batterier sen behöver jag aldrig gå längre än ut med soporna för att slänga soporna. Jag slänger ju så sällan tv-apparater eller soffor så de gångerna jag skulle få för mig att göra det kan jag väl hyra ett släp och åka ner alla de 800 meterna till sopstationen.
Söndag som sagt. Första dagen med den tiden. Kanske skulle man kalla sommartiden för det? Ni vet med ordet "nya" lite på sned i skrivstil strax till vänster ovanför ordet "tiden". Det är ju populärt nu för tiden.
Men även om det är nya tider så är det samma tid idag som igår. Även fast vi låtsas att det inte är det. Men återigen, sedan tittade solen på klockan? Det är ju bara vi människor som är de enda varelserna i hela universum som lever efter klockan och inte efter signalerna i kroppen. Alla andra har fattat grejen utom vi. Högst stående varelserna på jorden? Tror inte det du.
I vilket fulla fall. Det är dags att ta en promenad med hunden. Inte för att klockan säger det utan för att hunden berättar att hon behöver det, för att jag själv är sugen på att röra mig lite i den svala vårluften och för att jag har en smula gnutta snortråkigt.
Bye.
Myrkrypningar
Ibland, då och då och ofta väldigt hela tiden så känns det som att jag bara är gäst i mitt eget liv. Folk kommer och går, stannar en stund och skyndar sedan vidare. Det som borde vara något att känna stolthet över lyser med sin frånvaro i dagar och nätter, veckor och alla dagar som börjar med att jag vaknar och vankar.
Ljudet som skiner i mina öron vacklar och stannar upp. Tvekar, försöker förstå sin egna existens. Hjärtat, det underbara hjärtat slår och slår, försöker slå sig fritt och vackert. För varje pumpande dunk ångrar det att det flyttade in i ett sådant svart bröst. Kanske borde jag belöna det för lång och trogen tjänst men vi pratar inte så ofta att det skulle kännas helt ok. Det kanske skulle bli en pinsam tystna och en sådan vill man inte höra från muskeln som ger livet och allt för mig.
Alla ideal byter skepnad, byts sakta ut mot ett annat. Något nytt som inte känns igen. Det som var så viktigt igår är så oviktigt idag. Så trivialt och gammalmodigt. Gemenskap och att vara tillsammans är omodernt. Hyllas den som hyllas bör och just nu har vi satt den egna personen på den allra vackraste hylla vi kan köpa för pengar och mod.
Men det finns ro att få. Den bor i skogen, bland träd och stenar och sumpiga ängar. Den odlas utav blommor och fåglar och myrorna som kämpar med sin stack. Kanske kan vi någon gång acceptera att stacken växer för att myrorna arbetar tillsammans. En ensam myra skapar inte mycket mer än två korslagda fallna granbarr.
Men vi vill inte tro att det kan vara så enkelt. Människan lever just nu i en tid när man är så stolt över de egna barren att den inte förstår att dess miljoner stackar är eländiga stackare. Små och helt obetydliga trots stoltheten hos den enskilda myran.
När vatten faller så porlar det, när människan faller så hör man bara en dov duns.
Ljudet som skiner i mina öron vacklar och stannar upp. Tvekar, försöker förstå sin egna existens. Hjärtat, det underbara hjärtat slår och slår, försöker slå sig fritt och vackert. För varje pumpande dunk ångrar det att det flyttade in i ett sådant svart bröst. Kanske borde jag belöna det för lång och trogen tjänst men vi pratar inte så ofta att det skulle kännas helt ok. Det kanske skulle bli en pinsam tystna och en sådan vill man inte höra från muskeln som ger livet och allt för mig.
Alla ideal byter skepnad, byts sakta ut mot ett annat. Något nytt som inte känns igen. Det som var så viktigt igår är så oviktigt idag. Så trivialt och gammalmodigt. Gemenskap och att vara tillsammans är omodernt. Hyllas den som hyllas bör och just nu har vi satt den egna personen på den allra vackraste hylla vi kan köpa för pengar och mod.
Men det finns ro att få. Den bor i skogen, bland träd och stenar och sumpiga ängar. Den odlas utav blommor och fåglar och myrorna som kämpar med sin stack. Kanske kan vi någon gång acceptera att stacken växer för att myrorna arbetar tillsammans. En ensam myra skapar inte mycket mer än två korslagda fallna granbarr.
Men vi vill inte tro att det kan vara så enkelt. Människan lever just nu i en tid när man är så stolt över de egna barren att den inte förstår att dess miljoner stackar är eländiga stackare. Små och helt obetydliga trots stoltheten hos den enskilda myran.
När vatten faller så porlar det, när människan faller så hör man bara en dov duns.
Norra gatan mitt i skogen.
Det är precis i den sekunden jag vänder mig om som jag förstår att jag gått vilse. Så länge jag går framåt med blicken mot horrisonten eller om det är rakt ned i marken så är jag hela tiden på rätt ställe. Letar nya stigar, nya vattenfall och nya platser, människor. Inga problem är för små för att lösa.
Men det är ju just precis i samma sekund som jag blickar bakåt det slår mig. Hur illa ute jag är. Att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till där jag kom från. För jag har gått så länge utan karta och kompass att jag inte längre känner vägen jag gått.
Ordning och rena existerar inte längre. Allt för mycket vin har runnit under broarna. Dessutom vet jag inte längre var broarna fanns. Förbanden över mina sår halkar på sned och såren kliar. Mitt läkekött är bra. Men allt lämnar ärr. Röda och ilsket ojämna.
Jag har sökt dig i så många år men jag känner aldrig igen dig när vi möts. De melerade ögon som är mina är lika blinda som vetemjöl. Ibland kan jag känna doften av dig, men vet inte varifrån den kommer. Varför jag vet att det är din doft kan jag inte förklara. Det är samma sak som att man vet att solen är underbar när den värmer. Men varför det är skönt kan man liksom inte förklara. Det bara är som det är. Ett axiom bland miljarder andra.
Det är nog inte farlig att vara vilsen och liten. Kanske. Men nog är det skönt att känna sig hemma och vara stor som en fura. Ett monument. En planet eller en supernova. Men det är inte mig man ska slösa de känslorna på. Jag har så många som bara är mina och vill inte bli mer bortskämd än jag redan är.
Men det är ju just precis i samma sekund som jag blickar bakåt det slår mig. Hur illa ute jag är. Att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till där jag kom från. För jag har gått så länge utan karta och kompass att jag inte längre känner vägen jag gått.
Ordning och rena existerar inte längre. Allt för mycket vin har runnit under broarna. Dessutom vet jag inte längre var broarna fanns. Förbanden över mina sår halkar på sned och såren kliar. Mitt läkekött är bra. Men allt lämnar ärr. Röda och ilsket ojämna.
Jag har sökt dig i så många år men jag känner aldrig igen dig när vi möts. De melerade ögon som är mina är lika blinda som vetemjöl. Ibland kan jag känna doften av dig, men vet inte varifrån den kommer. Varför jag vet att det är din doft kan jag inte förklara. Det är samma sak som att man vet att solen är underbar när den värmer. Men varför det är skönt kan man liksom inte förklara. Det bara är som det är. Ett axiom bland miljarder andra.
Det är nog inte farlig att vara vilsen och liten. Kanske. Men nog är det skönt att känna sig hemma och vara stor som en fura. Ett monument. En planet eller en supernova. Men det är inte mig man ska slösa de känslorna på. Jag har så många som bara är mina och vill inte bli mer bortskämd än jag redan är.
Sista gången jag bad.
Jag önskar kunde falla på knä. Be om ursäkt och förlåtelse från någon gud. Men jag tror ju inte på gud. Jag tror bara på mig. Så hur ska jag kunna förlåta mig själv? När jag själv vägrar förlåta andra som gjort mig illa? Jag måste vara det allra sämsta att tro på i hela universum.
Men om jag då föll på knä. Tillbad nån typ på ett kors eller hans farsa? Skulle det jag gjort vara borta då? Skulle sjävulen i mig försvinna? Skulle sjävulen dö och förtvina? Bli en kärleksfull furir som krigade för det goda och kämpade med sina trupper mot det onda i livet? Hur byter man ut sjävulen i sig om man inte tror på gud eller ens sjävulen?
Jag har gått så långt och inte kommit en millimeter frammåt. Alla steg har varit förgäves om jag inte kan förlåta det jag gjorde längs vägen. Jag söker inte andras förlåtelse. Jag förstår om de inte vill, inte kan eller bara själva har fullt upp med att försöka förlåta sig själva så att de inte ser mina böner. Men jag söker, så jag söker min egna frid. Min.
Jag har slutat låsa mitt inre. För ärligt talat, här finns inget att stjäla. Det är tomt, lika tomt som mina böner. För jag ber. Så klart ber jag lika mycket som vem som helst. Men till ingen. För jag tror inte på den jag ber till.
En gång när jag var liten. Kanske 10 år. Kanske 6. Jag vet inte. Jag fick gå upp till torget själv för att möta min mormor som bodde i det där höga huset. Vi skulle mötas utanför baksidan på cykel/leksaksaffären. Där man pumpande däcken på cykeln. Min mor var väldigt klar när hon förklarade det där och jag gick upp, fylld av stolthet över att få gå själv.
Fan, jag kan inte ha varit 10. För då gick jag ju den vägen varje vardag till skolan och det var ju ren rutin. Säg att jag var 6 år då.
Men när jag kom dit fanns inte min mormor där. Hon som skrattade jämt, som pratade hela tiden och som var så snäll förutom när hon blev irriterad. Jävlar i helvete vad hon kunde vara elak då. Inte så att hon blev galen och förbannad. Hon bara sade saker som gick rakt in i hjärtat. Skit samma. Hon fanns inte där vid slangen till cykelpumpen.
Jag väntade i en evighet. Hur lång är en evighet när man är 6 år? 5 minuter? 10? 30? 20 år? Jag vet inte. Men tillslut så fylldes mitt hjärta av fasa för att vara övergiven. För att min moder hade skickat ut mig för att bli av med mig och att mormor aldrig skulle komma. Att ingen någonsin skulle komma.
Så jag sparkade av mig skorna, slängde av mig jackan i vårvärmen, dinglade med fötterna på den där muren som fanns där på baksidan. Nu är den borta har jag sett. Nu är det en jäkla Nettobutik där och det finns ingen plats för vare sig cykelpumpar eller murar. Bara stressade människor som ska köpa allt för billig korv.
När jag dinglat färdigt, fyllt min skalle med vad Bill skulle gjort. Förresten, jag hade läst Bill. Jag måste ha kunnat läsa. Kunde jag läsa när jag var 6 år? Eller var jag 7? Troligen. Vet du inte vem Bill är? Av Richmal Crompton. Gosse, du har missat nått. Förresten så lärde jag mig nyss att de böckerna var Lennons favoriter när han var liten med. Bara en sådan sak.
Jag kom fram till att Bill inte hade brytt sig sådär mycket. Bara visslat. Så jag visslade. Jag visslade för glatta livet där på den där grå betongmuren. Folk som gick förbi tittade på den där lilla pojken som satt där med avsparkade skor och jackan på muren och de skakade på huvudet och gick förbi.
Nu hade 18 pojkevigheter gått. Tårarna brännde bakom mina ögonlock men jag visslade på. Vägrade förstå att jag var ledsen. Vägrade tro att alla hade övergivit mig fast jag visste att så var fallet.
Till slut. Till slut så gick det sönder i mig. Jag började springa, i strumplästen och utan jacka, hemmåt, sprang sprang och sprang. Mot det jag visste jag lämnat och från det jag inte visste något om. Över gatan, nedför trottoaren, med vårgrus brännande under fötterna, genom vattenpölar och förbi alla de där husen som fortfarande ligger kvar. Över den där gatan man aldrig fick gå över själv. Jo, jag måste varit 7 eller snarare 8. För jag gick i skolan men fick inte gå över Fristadsvägen själv än och det var vår. Jo, 8 var jag nog.
Jag sprang och sprang, rakt ut i gatan, rakt framför bilarna, förbi kiosken och hem.
Där tog en chockad mor emot mig. En mor som undrade vart jag tagit vägen. Hennes mor, min mormor hade ring och var alldeles upp och ner för att hon inte hittade mig.
Så jag grät och hulkade fram att "mamma, mamma, jag bad till Gud hela vägen, hela hela vägen".
Det hela var ett missförstånd. Mormor stod på framsidan av affären, jag själv satt på muren på baksidan.
Så vi gick upp tillsammans. Mamma och jag. Mormor mötte mig och nog fan grät vi tillsammans.
Det var sista gången jag bad. Det var sista gången jag verkligen trodde på Gud. Nu vet jag rätt säkert att gud inte finns. Mormor är död. Muren är borta. Bill borde vara död vid det här laget.
Själv? Jag kan inte falla på knä för någon.
Inte ens mig själv.
Men om jag då föll på knä. Tillbad nån typ på ett kors eller hans farsa? Skulle det jag gjort vara borta då? Skulle sjävulen i mig försvinna? Skulle sjävulen dö och förtvina? Bli en kärleksfull furir som krigade för det goda och kämpade med sina trupper mot det onda i livet? Hur byter man ut sjävulen i sig om man inte tror på gud eller ens sjävulen?
Jag har gått så långt och inte kommit en millimeter frammåt. Alla steg har varit förgäves om jag inte kan förlåta det jag gjorde längs vägen. Jag söker inte andras förlåtelse. Jag förstår om de inte vill, inte kan eller bara själva har fullt upp med att försöka förlåta sig själva så att de inte ser mina böner. Men jag söker, så jag söker min egna frid. Min.
Jag har slutat låsa mitt inre. För ärligt talat, här finns inget att stjäla. Det är tomt, lika tomt som mina böner. För jag ber. Så klart ber jag lika mycket som vem som helst. Men till ingen. För jag tror inte på den jag ber till.
En gång när jag var liten. Kanske 10 år. Kanske 6. Jag vet inte. Jag fick gå upp till torget själv för att möta min mormor som bodde i det där höga huset. Vi skulle mötas utanför baksidan på cykel/leksaksaffären. Där man pumpande däcken på cykeln. Min mor var väldigt klar när hon förklarade det där och jag gick upp, fylld av stolthet över att få gå själv.
Fan, jag kan inte ha varit 10. För då gick jag ju den vägen varje vardag till skolan och det var ju ren rutin. Säg att jag var 6 år då.
Men när jag kom dit fanns inte min mormor där. Hon som skrattade jämt, som pratade hela tiden och som var så snäll förutom när hon blev irriterad. Jävlar i helvete vad hon kunde vara elak då. Inte så att hon blev galen och förbannad. Hon bara sade saker som gick rakt in i hjärtat. Skit samma. Hon fanns inte där vid slangen till cykelpumpen.
Jag väntade i en evighet. Hur lång är en evighet när man är 6 år? 5 minuter? 10? 30? 20 år? Jag vet inte. Men tillslut så fylldes mitt hjärta av fasa för att vara övergiven. För att min moder hade skickat ut mig för att bli av med mig och att mormor aldrig skulle komma. Att ingen någonsin skulle komma.
Så jag sparkade av mig skorna, slängde av mig jackan i vårvärmen, dinglade med fötterna på den där muren som fanns där på baksidan. Nu är den borta har jag sett. Nu är det en jäkla Nettobutik där och det finns ingen plats för vare sig cykelpumpar eller murar. Bara stressade människor som ska köpa allt för billig korv.
När jag dinglat färdigt, fyllt min skalle med vad Bill skulle gjort. Förresten, jag hade läst Bill. Jag måste ha kunnat läsa. Kunde jag läsa när jag var 6 år? Eller var jag 7? Troligen. Vet du inte vem Bill är? Av Richmal Crompton. Gosse, du har missat nått. Förresten så lärde jag mig nyss att de böckerna var Lennons favoriter när han var liten med. Bara en sådan sak.
Jag kom fram till att Bill inte hade brytt sig sådär mycket. Bara visslat. Så jag visslade. Jag visslade för glatta livet där på den där grå betongmuren. Folk som gick förbi tittade på den där lilla pojken som satt där med avsparkade skor och jackan på muren och de skakade på huvudet och gick förbi.
Nu hade 18 pojkevigheter gått. Tårarna brännde bakom mina ögonlock men jag visslade på. Vägrade förstå att jag var ledsen. Vägrade tro att alla hade övergivit mig fast jag visste att så var fallet.
Till slut. Till slut så gick det sönder i mig. Jag började springa, i strumplästen och utan jacka, hemmåt, sprang sprang och sprang. Mot det jag visste jag lämnat och från det jag inte visste något om. Över gatan, nedför trottoaren, med vårgrus brännande under fötterna, genom vattenpölar och förbi alla de där husen som fortfarande ligger kvar. Över den där gatan man aldrig fick gå över själv. Jo, jag måste varit 7 eller snarare 8. För jag gick i skolan men fick inte gå över Fristadsvägen själv än och det var vår. Jo, 8 var jag nog.
Jag sprang och sprang, rakt ut i gatan, rakt framför bilarna, förbi kiosken och hem.
Där tog en chockad mor emot mig. En mor som undrade vart jag tagit vägen. Hennes mor, min mormor hade ring och var alldeles upp och ner för att hon inte hittade mig.
Så jag grät och hulkade fram att "mamma, mamma, jag bad till Gud hela vägen, hela hela vägen".
Det hela var ett missförstånd. Mormor stod på framsidan av affären, jag själv satt på muren på baksidan.
Så vi gick upp tillsammans. Mamma och jag. Mormor mötte mig och nog fan grät vi tillsammans.
Det var sista gången jag bad. Det var sista gången jag verkligen trodde på Gud. Nu vet jag rätt säkert att gud inte finns. Mormor är död. Muren är borta. Bill borde vara död vid det här laget.
Själv? Jag kan inte falla på knä för någon.
Inte ens mig själv.
Hur blev en rädd pojke en ond man?
Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv
Du vet, när saker faller på plats så är det precis det som de gör. Faller. Så varför är vi så rädda för att kasta ikull något? Om vi låter allt vara som de är, varje bokhylla stående på sin plats, kan de ju inte falla just på plats.
Sömnen söker nog mig nu. Jag själv söker ro. Det betyder inte alltid att vi pratar samma språk, sömnen och jag. Sömn kan vara en vidrig hydra som gör mig mer utmattad än bristen av den. Alkoholen och ciggen och kaffet och mina djur och mina barn är det som är det som definierar mig. Skriva. Kanske tycka alldeles för mycket. Musiken.
Att vara den som far ut i total och förstörande vrede. Inte rädd för något. För någon. Att sätta fingret rakt upp i luften varje gång någon utmanar det som är jag. Det som jag kallar mig. Jag och mig. Man kan inte alltid få det man vill men ibland får man det man vill. Säger Stones. Själv säger jag att man får det man är värd.
Jag pratade med min yngsta son häromdagen. På nätet förstås. För jag finns väl bara på nätet just nu. För honom och för alla andra. Vi flamsade och dundrade. Mätte våra krafter, jag sade åt honom att "du vet att jag kan vara jävligt elak om jag vill". Han svarade "det är väl ingen nyhet". Sen grät jag som ett barn. Precis som ett barn. Ett barn som brännt sig på en brännhet platta och bara gråter för att det gör så jävla ont och barnet skiter om någon bryr sig om att det gråter. Barnet söker inte tröst genom att gråta, det gråter för att det är naturligt att gråta när man bränner sig.
Är det så mina barn ser på mig? Som någon som kan vara jävligt elak? Hur ska jag kunna leva med det? Jag kan ju inte ändra på deras minnen. Hur ska jag kunna le när jag är så förbannat elak att mina barn tycker att jag är det?
Så gråter faller som ett jävla höstregn. Ett sådant där kallt, snett, vått regn som gör hela kroppen dyngsur och att skorna faller samman när man tar av sig dem. Elak. Jag som alltid ville vara snäll. Jag som hatar elaka människor, just för att de är elaka. Men jag ÄR elak.
Gapar och gormar och sticker i människors medvetande med mina långa nålar som jag en efter en plockar från mitt inre. Får dem att blöda och skrika och alltid, alltid lämna mig. Hur faen kommer sig detta? Ett arv från generationer av tidigare Carlzons? Har det funnits en WoB i alla tider, även fast det inte står i böckerna om det?
Jag älskar att krossa glas. Höra ljudet av hur det på en sekund går från vackert till trasigt. Ge mig ett glas, ge mig mitt dåliga humör, ge mig en enda sekunds frustration och det krasar högre än du någonsin hört. Som ljudet av att gå på grus. Fast på en sekund.
Hur ska natten ge ro? Hur ska jag finna allt det jag söker om jag inte letar vidare utan fastnar i tanken på att jag är ond? Är man väl fel så är det så svårt att finna rätt igen. Men hur, hur ska jag återvinna mina barns förtroende igen?
Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv.
Du vet, när saker faller på plats så är det precis det som de gör. Faller. Så varför är vi så rädda för att kasta ikull något? Om vi låter allt vara som de är, varje bokhylla stående på sin plats, kan de ju inte falla just på plats.
Sömnen söker nog mig nu. Jag själv söker ro. Det betyder inte alltid att vi pratar samma språk, sömnen och jag. Sömn kan vara en vidrig hydra som gör mig mer utmattad än bristen av den. Alkoholen och ciggen och kaffet och mina djur och mina barn är det som är det som definierar mig. Skriva. Kanske tycka alldeles för mycket. Musiken.
Att vara den som far ut i total och förstörande vrede. Inte rädd för något. För någon. Att sätta fingret rakt upp i luften varje gång någon utmanar det som är jag. Det som jag kallar mig. Jag och mig. Man kan inte alltid få det man vill men ibland får man det man vill. Säger Stones. Själv säger jag att man får det man är värd.
Jag pratade med min yngsta son häromdagen. På nätet förstås. För jag finns väl bara på nätet just nu. För honom och för alla andra. Vi flamsade och dundrade. Mätte våra krafter, jag sade åt honom att "du vet att jag kan vara jävligt elak om jag vill". Han svarade "det är väl ingen nyhet". Sen grät jag som ett barn. Precis som ett barn. Ett barn som brännt sig på en brännhet platta och bara gråter för att det gör så jävla ont och barnet skiter om någon bryr sig om att det gråter. Barnet söker inte tröst genom att gråta, det gråter för att det är naturligt att gråta när man bränner sig.
Är det så mina barn ser på mig? Som någon som kan vara jävligt elak? Hur ska jag kunna leva med det? Jag kan ju inte ändra på deras minnen. Hur ska jag kunna le när jag är så förbannat elak att mina barn tycker att jag är det?
Så gråter faller som ett jävla höstregn. Ett sådant där kallt, snett, vått regn som gör hela kroppen dyngsur och att skorna faller samman när man tar av sig dem. Elak. Jag som alltid ville vara snäll. Jag som hatar elaka människor, just för att de är elaka. Men jag ÄR elak.
Gapar och gormar och sticker i människors medvetande med mina långa nålar som jag en efter en plockar från mitt inre. Får dem att blöda och skrika och alltid, alltid lämna mig. Hur faen kommer sig detta? Ett arv från generationer av tidigare Carlzons? Har det funnits en WoB i alla tider, även fast det inte står i böckerna om det?
Jag älskar att krossa glas. Höra ljudet av hur det på en sekund går från vackert till trasigt. Ge mig ett glas, ge mig mitt dåliga humör, ge mig en enda sekunds frustration och det krasar högre än du någonsin hört. Som ljudet av att gå på grus. Fast på en sekund.
Hur ska natten ge ro? Hur ska jag finna allt det jag söker om jag inte letar vidare utan fastnar i tanken på att jag är ond? Är man väl fel så är det så svårt att finna rätt igen. Men hur, hur ska jag återvinna mina barns förtroende igen?
Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv.
Please allow me to introduce myself
I'm a man of wealth and taste
I've been around for a long, long year
Stole many a man's soul and faith
And I was 'round when Jesus Christ
Had his moment of doubt and pain
Made damn sure that Pilate
Washed his hands and sealed his fate
Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game
I stuck around St. Petersburg
When I saw it was a time for a change
Killed the Czar and his ministers
Anastasia screamed in vain
I rode a tank
Held a general's rank
When the Blitzkrieg raged
And the bodies stank
Pleased to meet you
Hope you guess my name, oh yeah
Ah, what's puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah
(woo woo, woo woo)
I watched with glee
While your kings and queens
Fought for ten decades
For the gods they made
(woo woo, woo woo)
I shouted out,
"Who killed the Kennedys?"
When after all
It was you and me
(who who, who who)
Let me please introduce myself
I'm a man of wealth and taste
And I laid traps for troubadours
Who get killed before they reached Bombay
(woo woo, who who)
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
(who who)
But what's puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah, get down, baby
(who who, who who)
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But what's confusing you
Is just the nature of my game
(woo woo, who who)
Just as every cop is a criminal
And all the sinners saints
As heads is tails
Just call me Lucifer
'Cause I'm in need of some restraint
(who who, who who)
So if you meet me
Have some courtesy
Have some sympathy, have some taste
(woo woo)
Use all your well-learned politesse
Or I'll lay your soul to waste, mmm yeah
(woo woo, woo woo)
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, mmm yeah
(who who)
But what's puzzling you
Is the nature of my game, mmm mean it, get down
(woo woo, woo woo)
Woo, who
Oh yeah, get on down
Oh yeah
Oh yeah!
(woo woo)
Tell me baby, what's my name
Tell me honey, can ya guess my name
Tell me baby, what's my name
I tell you one time, you're to blame
Oh, who
woo, woo
Woo, who
Woo, woo
Woo, who, who
Woo, who, who
Oh, yeah
What's my name
Tell me, baby, what's my name
Tell me, sweetie, what's my name
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Oh, yeah
Woo woo
Woo woo
I'm a man of wealth and taste
I've been around for a long, long year
Stole many a man's soul and faith
And I was 'round when Jesus Christ
Had his moment of doubt and pain
Made damn sure that Pilate
Washed his hands and sealed his fate
Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game
I stuck around St. Petersburg
When I saw it was a time for a change
Killed the Czar and his ministers
Anastasia screamed in vain
I rode a tank
Held a general's rank
When the Blitzkrieg raged
And the bodies stank
Pleased to meet you
Hope you guess my name, oh yeah
Ah, what's puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah
(woo woo, woo woo)
I watched with glee
While your kings and queens
Fought for ten decades
For the gods they made
(woo woo, woo woo)
I shouted out,
"Who killed the Kennedys?"
When after all
It was you and me
(who who, who who)
Let me please introduce myself
I'm a man of wealth and taste
And I laid traps for troubadours
Who get killed before they reached Bombay
(woo woo, who who)
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
(who who)
But what's puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah, get down, baby
(who who, who who)
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But what's confusing you
Is just the nature of my game
(woo woo, who who)
Just as every cop is a criminal
And all the sinners saints
As heads is tails
Just call me Lucifer
'Cause I'm in need of some restraint
(who who, who who)
So if you meet me
Have some courtesy
Have some sympathy, have some taste
(woo woo)
Use all your well-learned politesse
Or I'll lay your soul to waste, mmm yeah
(woo woo, woo woo)
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, mmm yeah
(who who)
But what's puzzling you
Is the nature of my game, mmm mean it, get down
(woo woo, woo woo)
Woo, who
Oh yeah, get on down
Oh yeah
Oh yeah!
(woo woo)
Tell me baby, what's my name
Tell me honey, can ya guess my name
Tell me baby, what's my name
I tell you one time, you're to blame
Oh, who
woo, woo
Woo, who
Woo, woo
Woo, who, who
Woo, who, who
Oh, yeah
What's my name
Tell me, baby, what's my name
Tell me, sweetie, what's my name
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Woo, who, who
Oh, yeah
Woo woo
Woo woo
Starfucker
När luften tar slut, när lungorna värker och ryggen sticker. När fingrarna är alldeles vita och kalla. När läpparna som vill berätta något är blå och tankar på att dö hemsöker låren finns inget att vara rädd för. Egentligen är det bara livet som hälsar på.
Slår sig ned på en kökstol. Drar fram en pärm och ett dokument. Räcker över en dyr penna och ber dig skriva under på att du lovar att inte dö än. För du har 36 månader kvar att betala på ingenting. Livet är en bra försäljare. Det har gått kurser, fått diplom och gick ut som kurs etta. Ler mot dig och lägger huvudet charmigt på sned.
Livet, den rackaren till försäljare berättar för dig att just han är det bästa som finns. Fyller dig med fruktan för hans slut. Får dig att springa och dricka måttligt med alkohol och omåttligt med vatten. Får dig att vägra vila och alltid vara på språng. För att fånga honom. Fast du redan har betalt och skrivit under.
Du signerar med just honom själv. För att han är så vältalig och charmig och så jävla PÅ. Han lär dig att vara på är bra. Så att du i din tur kan sälja andra saker. Möbler eller mat eller svält eller krig eller tanken på att bara din egna färg är den rätta. Eller om det är din klan eller din familj eller bara de som tycker precis, just som du själv.
Men livet kommer gå. Han har andra att sälja till. När din signatur är där så är hans tanke redan hos nästa dörr. Döden har ingen chans. Han gick aldrig ut säljkursen. Visst säljer han in sina ideér hos vissa svaga, förvridna, trasiga människor som inte borde köpa hans erbjudande.
Men han vet ju att han inte behöver sälja. För vi kommer alla hamna i hans register tillslut.
Köp dig ur det om du kan.
Slår sig ned på en kökstol. Drar fram en pärm och ett dokument. Räcker över en dyr penna och ber dig skriva under på att du lovar att inte dö än. För du har 36 månader kvar att betala på ingenting. Livet är en bra försäljare. Det har gått kurser, fått diplom och gick ut som kurs etta. Ler mot dig och lägger huvudet charmigt på sned.
Livet, den rackaren till försäljare berättar för dig att just han är det bästa som finns. Fyller dig med fruktan för hans slut. Får dig att springa och dricka måttligt med alkohol och omåttligt med vatten. Får dig att vägra vila och alltid vara på språng. För att fånga honom. Fast du redan har betalt och skrivit under.
Du signerar med just honom själv. För att han är så vältalig och charmig och så jävla PÅ. Han lär dig att vara på är bra. Så att du i din tur kan sälja andra saker. Möbler eller mat eller svält eller krig eller tanken på att bara din egna färg är den rätta. Eller om det är din klan eller din familj eller bara de som tycker precis, just som du själv.
Men livet kommer gå. Han har andra att sälja till. När din signatur är där så är hans tanke redan hos nästa dörr. Döden har ingen chans. Han gick aldrig ut säljkursen. Visst säljer han in sina ideér hos vissa svaga, förvridna, trasiga människor som inte borde köpa hans erbjudande.
Men han vet ju att han inte behöver sälja. För vi kommer alla hamna i hans register tillslut.
Köp dig ur det om du kan.
Ett elakt riff
När allt är tyst, precis stilla i luften, finns det där ändå. Den där känslan av gift i lungorna och skrapande själar i bröstet. Ett enda riff kan förändra världen eller ialla fall ett eller millioner liv. Som att kasta sand rakt upp i luften och inte vika undan med blicken när den faller tillbaka. För man hoppas att vinden ska driva alla den där av tiden krossade stenen långt bort.
När man lever förändras man. Ständigt, som i en puls från ett hjärta i någon man inte känner. Tankar ändras, får ny riktning. Tårar byts mot skratt som byts mot tårar igen. Samma mungipor som blir salta och våta av tårar höjs när man måste le.
Måhända kan mina känslor övermanna mig allt som oftast. Men de är mina och du får sköta dina egna. Ta hand om dem. Ge dem liv och kärlek, även om det är till hatet i det som du känner mot den du en gång älskade. Att älska hatet dödar det. Gör det lamt och lytt. Begraver det långt, långt ner i din egna historia.
När man inte gråter så måste man inte skratta. Det är helt ok att bara finnas till för sig själv. Att luta sitt egna huvud mot sin egna axel och trösta sig själv. Sluta låtsas inför sig själv är alltid en seger. Alla är en gud, alla är en gudinna tills någon bevisar motsatsen. Låt det bara inte vara du själv. För ingen annan kan överbevisa en gudomlighet.
Sök tröst. Sök liv. Sök dig själv och sök, sök allt du behöver för att göra livet precis sådant som du kommer vara nöjd med att ha levt. Sluta oroa dig och tänk på att roa dig. Inte med saker som gör sönder utan saker som bygger något som andra kommer att tänka på just dig och ingen annan. Sök alltid kärleken. Alltid.
Själv är ett bra ord men så jäkla trasigt om man är just själv. Att klara sig själv är bra. Att bara vara för sig själv är bra. Men att vara alldeles själv i världen blir helt plötsligt att vara ensam. Det är aldrig bra.
När man lever förändras man. Ständigt, som i en puls från ett hjärta i någon man inte känner. Tankar ändras, får ny riktning. Tårar byts mot skratt som byts mot tårar igen. Samma mungipor som blir salta och våta av tårar höjs när man måste le.
Måhända kan mina känslor övermanna mig allt som oftast. Men de är mina och du får sköta dina egna. Ta hand om dem. Ge dem liv och kärlek, även om det är till hatet i det som du känner mot den du en gång älskade. Att älska hatet dödar det. Gör det lamt och lytt. Begraver det långt, långt ner i din egna historia.
När man inte gråter så måste man inte skratta. Det är helt ok att bara finnas till för sig själv. Att luta sitt egna huvud mot sin egna axel och trösta sig själv. Sluta låtsas inför sig själv är alltid en seger. Alla är en gud, alla är en gudinna tills någon bevisar motsatsen. Låt det bara inte vara du själv. För ingen annan kan överbevisa en gudomlighet.
Sök tröst. Sök liv. Sök dig själv och sök, sök allt du behöver för att göra livet precis sådant som du kommer vara nöjd med att ha levt. Sluta oroa dig och tänk på att roa dig. Inte med saker som gör sönder utan saker som bygger något som andra kommer att tänka på just dig och ingen annan. Sök alltid kärleken. Alltid.
Själv är ett bra ord men så jäkla trasigt om man är just själv. Att klara sig själv är bra. Att bara vara för sig själv är bra. Men att vara alldeles själv i världen blir helt plötsligt att vara ensam. Det är aldrig bra.
Men ett elakt riff kan vara så vackert.
Min enkla dag som blev komplicerad.
Det var sådant här jag ville ägna dagen åt. Detta och Eleganterna Elfsborg. Det är sådant här som gör att vissa dagar är bättre än andra rent tankemässigt.
Fan, jag måste vara en av de få i världen som vill tänka MINDRE!!! Hur går det ihop?
Men nog är det något som talar rakt in till svansen? Liksom bara dundrar i basen och roar själen med att bara vara vackert och attityd.
Fast ju mer jag lyssnar ju mer tänker jag ändå. För det finns något de vill säga. Långt, långt bort.
Men det skiter jag i.
Bara njuter och... FAN, känner igen mig. Det var då själva satan att inget kan få vara så enkelt som man vill det ska var.
Fan, jag måste vara en av de få i världen som vill tänka MINDRE!!! Hur går det ihop?
Men nog är det något som talar rakt in till svansen? Liksom bara dundrar i basen och roar själen med att bara vara vackert och attityd.
Fast ju mer jag lyssnar ju mer tänker jag ändå. För det finns något de vill säga. Långt, långt bort.
Men det skiter jag i.
Bara njuter och... FAN, känner igen mig. Det var då själva satan att inget kan få vara så enkelt som man vill det ska var.
Jordens timma. Skäms lite till.
Skäms igen kom jag på. Förra året raljerade jag å det grövsta om Earth hour. Hur vansinnigt löjligt det är och att man fan borde tänka lite oftare än en timma på året om det där. Jag sade att jag skulle tända vartenda lampa i huset och allt vad jag gormade om.
Men efter ett år har ljuset gått upp för mig. (Hahah, nu var jag lustig va). Det handlar ju om ett ställningstagande. Att visa andra, varandra. Att visa att det går att ta små, små, steg och göra något bra. Att väcka medvetande och att ta ansvar. Att göra något istället för inget.
Så nu är det släckt i mitt hem.
Ja, förutom datorn då. Och diskmaskinen går på för fullt.
Men ändå.
Lite har jag fattat.
Nästa år fattar jag mer.
Men efter ett år har ljuset gått upp för mig. (Hahah, nu var jag lustig va). Det handlar ju om ett ställningstagande. Att visa andra, varandra. Att visa att det går att ta små, små, steg och göra något bra. Att väcka medvetande och att ta ansvar. Att göra något istället för inget.
Så nu är det släckt i mitt hem.
Ja, förutom datorn då. Och diskmaskinen går på för fullt.
Men ändå.
Lite har jag fattat.
Nästa år fattar jag mer.
Skäms återigen. Börjar bli en god vana.
Blogg.se är inte så smart. Gjorde någon ändring i dagens första inlägg och helt plötsligt blev dert det senaste. SÅ märkligt. Nu vet jag varför jag aldrig, aldrig, aldrig, bara ibland, gör ändringar i det jag skriver på bloggen. Annars är jag rätt noga med det där men här så tycker jag det kvittar noll roll. Stavfel och syftningsfel och bortglömda ord får liksom vara kvar. Ibland blir det ju nästan bättre av det har jag märkt.
Jajaj. Just nu har jag dåligt samvete. För jag som just skrivit om lusten och nyttan och njutningen av musik, eller läs in vad du vill, som inte spelar roll har just kommit på att det är ju precis därför det finns dansbandsmusik. Någon jag själv alltid räknat som djävulens musik.
Men det är väl därför folk ägnar sig åt det där. För att glömma en stund. Inte behöva tänka så förbannat mycket. Inte tänka alls kanske. Likadant med Idolfolket. Själv avskyr jag det. Men tanken är ju faktiskt rätt god när jag väl vågar tänka efter. Att slippa tänka, att bara vara. Hänge sig. Vackert ord. Hänge. NÄ, inte hänge som i något som hänger. Men något som man hänger sig åt.
Så kanske ska jag än en gång hänga med huvudet lite, skämmas för att jag gått omkring och trott mig själv vara bättre än andra bara för att jag lyssnar till Morrisey och Lennon och annat som gör att man MÅSTE tänka.
Fan vad man har mycket att lära i livet. Hur ska man hinna med?
Jajaj. Just nu har jag dåligt samvete. För jag som just skrivit om lusten och nyttan och njutningen av musik, eller läs in vad du vill, som inte spelar roll har just kommit på att det är ju precis därför det finns dansbandsmusik. Någon jag själv alltid räknat som djävulens musik.
Men det är väl därför folk ägnar sig åt det där. För att glömma en stund. Inte behöva tänka så förbannat mycket. Inte tänka alls kanske. Likadant med Idolfolket. Själv avskyr jag det. Men tanken är ju faktiskt rätt god när jag väl vågar tänka efter. Att slippa tänka, att bara vara. Hänge sig. Vackert ord. Hänge. NÄ, inte hänge som i något som hänger. Men något som man hänger sig åt.
Så kanske ska jag än en gång hänga med huvudet lite, skämmas för att jag gått omkring och trott mig själv vara bättre än andra bara för att jag lyssnar till Morrisey och Lennon och annat som gör att man MÅSTE tänka.
Fan vad man har mycket att lära i livet. Hur ska man hinna med?