WoBWorld

Vad är det som gör att jag skäms för min dröm? För mitt mål? För det som jag anser vara det jag ska ägna mig åt?

Nu pratar jag om det där med ett skriva.

Det enda jag kan tänka mig är att jag är färgad av den värdsliga tanken, nej, jag ser inte det där som unikt Svensk, att man fan inte ska tro att man är någon. Att jag redan hör muttrandet från människor. "Vem fan tror han att han är? Skriva? Det gör ju bara de som kan, de duktiga. Varför ska han få leva sin dröm när jag går till mitt jobb varje dag fast jag egentligen vill sjunga, göra film, sticka tröjor. Sitta där och låtsas att han är sjuk och att det är sååååå synd om honom som låtsas vara en lidande konstnär, jävla hobbybloggare".

Lite så.

Det är det som gjort att jag inte ens vågat erkänna min dröm för mig själv, än mindre för världen.

Det hade nog varit lättare om jag vore 20. Inbillar jag mig. Fast det hade det säkert inte alls varit. Men kanske vore det så ändå. För unga människor är tillåtna att drömma stort. Det är det ungdomen är till för. Men att vara strax, bara dagar, från 40-år och drömma om ett annat liv? Inte helt lätt. Det är ju då man ska ha bestämt sig, utbildat sig och i vissa fall helst inbillat sig. Men jag är ju både utbildad och väldigt inbillad. Högskolestudier, legimitation som sjuksköterska och har 3 barn. Inte fan är det min tur att drömma stort längre. Det ska mina barn ägna sig åt. Herregud. Min äldsta son fyller 20 i år. Lika gammal som jag var när han gjorde entré i världen.

Men det är just det som gör att jag fullständigt skiter i vad han gör, lägger mig inte i det, bara han följer sina drömmar och inte gör mitt misstag att ducka för dem. För annars kanske han sitter om 20 år, inför sin 40 års dag och ångrar alla val han inte gjorde. Då är jag själv 60 och fan ta mig om jag inte har bejakat det jag vill då.

Helt klart dunderdeprimerad. Alltså, inte det där sjukliga som kan dyka upp utan bara sådär Svenssondeppad. Sitter och tittar på Let´s dance och dricker buljong och fryser som satan. Var det verkligen så här livet skulle bli för mig när jag befinner mig mitt i det?

Alltså, jag har det ju egentligen väldigt bra. Men ändå. Så trist liksom. Så innehållslöst. Jag har en ny brandsläckare, solen sken idag, tvätten är ÄNTLIGEN klar och väntar i tvättstugan på att jag ska börja kånka upp den. Hunden är tacksam och katten glad. Mitt hem är nästan rent, i morgon ska jag moppa alla golven bara. Jag är hel och ren och luktar gott, kanske en smula jättemycket överviktig men det går åt rätt håll utan att jag behöver göra så mycket åt det nu när jag går någon timma varje dag.

Men ändå. Så trist. Så innehållslöst. Så utan drömmar och mål.

Fast det har jag ju. Om jag vågar erkänna det för mig själv och för alla. Jag kan inte för mitt liv längre tro att jag kan leva ett liv när jag ska göra något annat än att skriva. Låter det pretantiöst? Kanske, men det är vad jag vill. Fel, det är vad jag måste. Hur det ska gå till har jag fan ingen som helst aning om. Det skrämmer mig så in i helvete. Att se en framtid när jag måste göra saker som jag bara måste och inte kan sätta mig ned och skriva precis när jag vill. Att alla tankar hela tiden ska bli avbrutna av "värdsliga saker". Lite som att tänka sig resten av livet i ett fängelse.

Jag kommer ju aldrig att kunna försörja mig på att skriva. Jag kan inte skriva någon Hamilton eller ens bli någon som i lugn och ro och i fattigdom kan leva på att skriva. Så inte undra på att jag känner mig fångad i livet.

Det är egentligen rätt underbart att ha ett sådant här forum. Att ha någonstans att vräka på. Att sjunka så djup man bara kan i sin egna förtvivlan, att verkligen gråta, att verkligen må så jävla illa som man gör ibland.

För när jag lämnar den här världen, när jag låter WoB vila och bara blir Jonas så kan jag släppa allt det där. Bara vara så där glad som jag kan vara. Jag behöver inte längre ljuga om vem jag är. Även om WoB inte är hela Jonas, så är en del av mig just den där figuren som ständigt ligger på rygg, nedslagen och ledsen, förgiftad och ständigt rökande.

Men när jag slutar skriva så är det så att säga ur mig. Inte borta, men ur mig. Jag har lyft upp det, tittat mig själv i vitögat och erkännt för mig och hela jävla världen att livet som jag lever inte är perfekt.

Jag undrar hur de där som alltid är glada har det egentligen. För de finns ju. Så klart. De som faktiskt, på riktigt oftast mår alldeles toppen eller som i alla fall klarar av pressen och stressen och livet. Hur skulle mitt liv se ut om jag vore sådan? Jag vet inte och jag har slutat tro att jag ska bli sådan. Att acceptera sig själv tog mig lång tid. Sisådär 20 år.

Men nu vet jag rätt bra vem jag är. Att jag har starka sidor som andra inte har. Att jag har svaga sidor som inte andra heller har. Att jag är rätt så drömmande, tänkande, funderande. Att jag gillar att gråta, även fast en karl inte gråter. Men inte fan håller jag på att gråta bland folk. För det vill jag inte. Inte för att jag skäms för det men för att det helt enkelt gör människor väldigt osäkra.

Alla har sin grej. Alla är unika. Fast vi alla strävar efter att passa in, vara som alla andra. Att inte sticka ut så mycket att andra ryggar tillbaka.

Så det här stället är underbart. Om folk läser och känner igen sig är det bra. Om de läser och tycker annorlunda är det bra det med. Om de inte läser så är väl det rätt bra det med.

Så visst är det en underbar terapi att ha min egna lilla WoBWorld. Där jag kan krypa omkring och bara vara alldeles trasig. För sedan blir jag lite helare och är redo för den riktiga världen där man går rak och hel.

Drack jag kaffe? Jodå. Så klart. Dumheten övergår alltid mitt klena förstånd. Nu mår jag inte bara illa utan känner mig som en duracellkanin. Studsat runt i lägenheten och letar saker att plocka i. Dansar, jo, jag lovar, ingen vacker syn men dock sant. Skuttar omkring med bultande hjärta och ångrar att jag tog den där koppen med starkt gott kaffe.

Av någon av livets alla märkliga anledningar brukr jag lägga mig ner när jag blir sådär övervarvad. För att varva ner. De allra flesta förstår jag brukar göra något för att bli av med energin. Men jag gör allt för att bli av med en. Kanske för att det sista jag egentligen behöver är att varva upp när jag redan från början är en smula övervarvad.

Men nu blir det nog ännu en promenad med hunden. Hon jagar även hon runt, mest på jakt efter att hålla jämna steg med mig, men även för att hålla jämna steg med katten. Och sig själv. Så vi snurrar runt alla tre här i lägenheten och nu förstår jag varför folk som har pengar köper jättestora hus. Det blir väldigt tråkigt att snurra runt i en liten lägenhet. Man har rätt snabbt sett det mesta på något sätt.

Men innan jag går ut ska jag nog ta en kopp kaffe.

Det kan inte vara lätt att vara hund. Min kära Kita har fullt upp med att bevaka mig och katten. Hon finns alltid i närheten, hunden. Ligger eller sitter eller står och funderar på viktiga saker. Men när jag reser mig eller går iväg så nog rasslar det till bakom mig och vips är hon där igen.

När hon inte har fullt upp med att vaka på vart jag tar vägen så är det katten som hon håller koll på. Värst blir det för jycken när katten går åt ett håll och jag åt ett annat. Snacka om en åsna mellan hötappar.

Riktigt roligt blir det om jag pratar mer henne. Alltså inte enkla saker som "ska vi gå ut" eller "varsågod" eller hej. Utan om jag pratar lite längre med henne. Man riktigt ser hur hon desperat försöker tolka vad jag säger. "Vad vill han, vad säger han"? Gör jag det samma med katten så brukar hon antingen bara vända sig om eller helt enkelt gå iväg.

Men ibland så vilar hon sig. Lägger sig med framtassarna i kors och ser oerhört begåvad och klyftig ut. Det är då jag funderar på om hon egentligen inte är den som är den smarta här i hushållet. Kanske löser hon svåra problem som har med världens konflikter att göra? Eller något med partikelfysik, vad nu det är.

Sen har vi de tillfällen hon bara ger upp. Rasar ihop i en hög i ett av sina två favorithörn i sovrummet. Om hon fortfarande har lite vaktkänslor i sig så är det i det "öppna hörnet". Har hon gett upp totalt så smyger hon in bakom sängen och mer eller mindre försvinner. Det enda som skvallrar om att hon överhuvudtaget finns i lägenheten är ett djupt snarkande som fortplantar sig genom väggarna och ut ända i köket. Men om man då reser sig upp, så vips. Då är hon där igen.

Det kan inte vara lätt att vara hund alls.

Nä, den här dagen skulle jag lätt klara mig utan. Inte för att den är så eländigt svart, bara förbannat grå. Har ont lite här och där, bland annat av någon märklig anledning i armarna, som träningsvärk. Men kan den komma fyra år senare efter senaste träningen?

Gick en promenad i det sköna vårvädret och kunde bara tänka att jag inte alls mådde så där sprudlande gott som man borde göra i just det där vårvädret. Nog borde jag skuttat fram på gruset och under solen men det blev mest en dyster lunk där jag rätt snabbt kom på att jag mår illa. Som om det inte räckte med den falska träningsvärken.

Sen jag kommit in så mörknade själen ännu mer när jag tyst tittade mig omkring och fann att golvet än en gång är smutsigare än en fotbollsgrusplan i februari. Det var bara att sluta tänka och dra fram dammsugaren. Som givetvis fastnade i varje dörrkarm i hela lägenheten och fan om den inte fastnade i några som jag inte ens har. Den välte, den fastnade, sladden åkte ur och den spottade nog ut mer damm än den sög i sig. Kändes det som i alla fall.

Sedan var det dags för moppen. Men till saken hör att moppen nu är så smutisg att golvet blev ännu lortigare efter att jag dragit omkring den där trasan och spridigt såpavatten över golvet. Håhåjaja. Det bara är en sådan dag.

Helst skulle jag lägga mig för att sova men då kan man ju ge sig fan på att man inte kan sova i natt. Det räcker liksom med elände nu.

Egentligen skulle jag vilja dricka en kopp kaffe, men då mår jag väl ännu sämre kan jag tro. Som sagt, det bara är en sådan dag idag. Kanske ska jag lägga mig och läsa lite. Det brukar göra gott för sinnet. Bringa ordning i kaos och väcka tankar som ligger långt från en själv. Vilket jag sannerligen kan behöva just nu.

Eller så tar jag en kopp kaffe i alla fall. Går ut i solen igen och tvingar mig själv att sluta gnälla och börja må lite bättre.

Men det finns bra saker med. Som att snön på balkongen smält. Så nu kan jag äntligne öppna balkongdörren på vid gavel, vilket uppskattas av djuren som var och en har varit ute och luktat på världen. Någon dag när det är lite varmare ska jag ta och hämta det där antialgmedlet och en borste hos bovärden och skura balkonghelvetet rent. Just nu ser det för... ut. Så jäkla snuskigt. Fattar inte varför hela balkongen är alldeles gröngrågulful. Andas jag in allt det där som tydligen finns i luften när jag öppnar fönstren? Inte undra på att man mår illa.

Sen är det ju bra att jag ätit ordentligt i dag. Igår med faktiskt. Ok, korv och mos, kanske inte så bra. Men ätit i alla fall. För att inte tala om hur bra det är att det är onsdag och att det alltså är fredag i övermorgon. Inte för att det borde spela någon roll. Men tänk det gör det. Konstigt nog.

Så, fast det finns många minus så finns det några plus och det är väl dem man får koncentrera sig på kan jag tro.

Men varför har jag ont i armarna?

Nu vet jag hur man ska få vara ifred för en leksugen hund. Man säger det magiska ordet duscha och vips ligger jycken längst in bakom sängen och ser oerhört ynklig ut. Lite som att det hade varit Adolf Hitler som erbjudit en dusch i sitt fina semsterkomplex Treblinka.

Men eftersom hundar är en smula korkade, jo, jag vidhåller det, så räcker det att ropa på katten och lika vips så är hunden på jakt efter den samma. Sedan är det bara att leda sagda hund in i duschen och sätta igång att tvätta bort de senaste veckornas vintersmuts. JÖsses vad en hund kan bli lortig. Det rann sand och smuts och annat som jag inte riktigt vet vad det var medan Kita stod stoiskt och tittade in i väggen. Efter att ha skakat sig helt omotiverat två gånger, en första gången med shampoo i hela pälsen så att väggar och tak blev trevligt löddriga, så tyckte hon nog att det var rätt skönt att bli utsläppt.

Sen kom skak tre. Nu var hela badrummet vått. Jag försökte rätt så desperat att torka henne med en handduk, två handukar men kom fram till att så stora handukar finns inte i hela universum som behövs för att torka den pälsen. Så jag släppte hur den glada lilla stora hunden. Varpå följde skak fyra, fem, sex och sju-åtta, alla i olika rum.

Så nu är hunden torr men allt luktar ändå våt hund och dessutom så är är badrum, hall, kök, sovrum och vardagsrum vått. Enda torra fläcken i lägenheten är väl i någon garderob, men så väntar jag på skak nio till tolv än så fan vet hur det blir.

Finns det inte något trösterikt i att mörkret faller? Inte för att jag någonsin sett det tidigare, men kanske börjar jag bli vuxen? Eller så är det ett tecken på att allt det mörka i mig fallit bort. Ersatts av något ljust som jag inte känner igen men som kanske lyser upp den där vägen jag traskar med hunden på kvällen.

Tänker inte gräva ner mig. Gräver upp istället. Upp från allt det där kalla våta som är vintern, upp från mörkret och in till den nattlila himlen. Det allra enklaste duger. Nu för tiden. Jakten är nog över när man funnit att det man jagar inte smakar gott.

Just nu är jag okär. Finner någon tröst i det. Att ha varit kär, förlorat allt och ändå vill leva med mig själv. Att vara okär är att inte sakna så förbaskat mycket. För stunden något jag omfamnar och är tillfreds med.

Så fast jag tänder mina lampor, slösar med den dyra viktiga elen så vet jag att om de slocknar blir jag inte rädd igen. Om jag fann mig själv bli blind skulle jag sakna solen och molnen och alla färger. Men rädslan skulle inte övermanna mig. För kvar finns ju allt det andra. Röster och känslor och ljud och musik och solens värme.

Så nog finns det något trösterikt i att mörkret faller?

När klockan tickar stiger livsglädjen i mig. Den trycker på, pressar sig uppåt, upp genom halsen och ut i varje hjärnnerv, varje por, varje cell. Det är som att avsaknaden av tystnad ger inre frid. Du vet att du är på rätt väg när du tittar bakåt och bara ser mörker. Allt som är frammåt är bra.

En promenad, i hällande regn, bister vårkyla och avsaknad av total lycka. Man går och går, sätter var fot framför den andra. Väntar på en skymt av sina egna väggar. Känna hur axlarna ramlar ner när man stiger in i hallen, stänger dörren, ropar på katten och ställer kassarna på köksbordet. Smör, bröd och allt det där som människan plägar behöva.

För även om allt kan förklaras, försvaras och försvagas så finns hjärtat alltid innanför bröstet. Det längtar efter hemmet och ljudet av en alldeles egen klocka. Måhända sitter den i köket, eller på vardagsrummets vägg. Men är den din är den frid.

Varje gång jag hör bara ljudet av tick, tack så minns jag det där sovrummet hos mormor och morfar. I hemmet där ingen musik spelades, där alla pratade i munnen på varandra. Det som luktade kålpiroger och rent. Där det fanns en tvål på snöre vid badkaret och där vi firade jul och påsk och livet.

I det där sovrummet kunde jag ligga på sängen och höra klockan och ljudet av morfar som pillade med sina verktyg och sladdar, kontakter och skruvar. Känna hur sömnen liksom gav sig åt mig. Falla djupare och djupare ner i en vacker avgrund. Ett hål som aldrig skrämmer.

Nu bor någon annan i det där sovrummet. Sedan länge. Själv bor jag här. Besöker gravarna ibland för att försöka framkalla den där känslan av total frid men lyckas inte. Vuxenlivet innebär inte så mycket frid. Det ska nog vara så. Otåligheten är det som skapade hjulet och vagnen och bilen och internet. Att inte nöja sig.

Men ibland. Ibland är det förbannat gott att bara lyssna till en enkel klocka.

Alltså. Det här med RUT och ROT. Jag får ingen rätsida på vad jag tycker. För det låter väl bra att folk får jobb? Eller? Men så tänker man på de siffror som faktiskt säger på svart och vitt att de flesta som använder RUT faktiskt borde ha råd med tjänsterna utan att behöva några skatteavdrag. Varför ska just hushållnära tjänster ge avdrag? Varför iså fall inte även att gå till frisören, laga bilen, hemtjänst. Sjukvård?

Sen läser man i tidningarna att städbolagen, för det är ju just städninge hela debatten tycks handla om, varnar för att de minsan måste börja ta betalt svart om avdraget försvinner. jaHA? Så allt som tycks för dyrt ska man skattesmita från? Så bra, då vet vi det.

Däremot stör det mig inte ett skit att det är mer förmögna människor som använder städhjälp. Det är ju bara något naturligt. Har man mer pengar kan man unna sig mer lyx som städhjälp är ju lyx. I alla fall när man inte är helt beroende av det som man kanske blir som gammal. Då är det nog inte så roligt längre. Det som för andra är ett val blir ett tvång liksom.

Hade jag haft råd skulle jag lätt köpa tjänsten. Att slippa tänka på det där annat än att plocka upp efter sig. Underbart.

Dessutom förstår jag inte pigdebatten. Så var jag en piga under de åren jag gick och städade inom äldreomsorgen? Kände mig inte alls så faktiskt. Inte det minsta.

Nä, som alla ser. Jag får fan ingen reda på vad jag tycker. Eller, förresten, det får jag ju när jag läser vad jag skrivit. Jag anser att städhjälp är något som är bra, men jag fattar inte varför det ska vara ett skatteavdrag på det.

SÅ tycker jag.

Den här märkliga saken som kallas liv förbryllar mig. När jag var liten så trodde jag nog att alla var glada hela tiden. Att det bara var jag som var ledsen över enkla saker som att inte ha någon att leka med eller att vara förkyld eller att boken man just läst tog slut. Men nu har jag lärt mig att så inte är fallet.

De allra flesta är ledsna och nedstämda någon gång. Men man pratar bara helt enkelt inte om det. Tig och lid. Jag försökte göra så bra länge men har kommit på att det inte passar mig. Visserlige stöter man bort rätt många om man svarar "åt helvete" på frågan om hur man mår. Men det struntar jag i. Nu för tiden. Jag tänker mig att det blir lättare att tro på mig när jag säger att jag mår bra om man vet att jag säger som det är är jag mår dåligt.

Just den där tystnaden faller mig märklig. Det är helt ok att berätta att man migrän eller brutit foten eller har ont i ryggen. Men igen vill höra någon som säger att de mår dåligt i själen. Vad är det som gör att det är så mycket finare att ligga på ortopeden än på en psykavdelning?

Inte nog med att människo ska lida av att det gör ont inom dem, de ska dessutom behöva skämmas för det. Som om det gjorde saken bättre?

En del varnar mig för att berätta saker här på bloggen. "Tänk om du ska söka jobb någon gång och arbetsgivaren läser detta". Jaha, vill de inte ha mig för att jag inte alltid mår kanon och är manisk så är det väl mer deras problem kan jag tycka. För just mina problem ger mig en alldele unik kompetens som ingen annan i hela världen har. Precis som andras problem ger dem deras alldeles egna kompetens.

Nä. Det är en märklig värld vi lever i. Fast det är väl kanske det som är så förunderligt.

Att vara en bit kött lockar mig inte. Men det är jag väl. Billig föda för andra som betalar mitt pris. De som tycker att min börda är för tung. De som vill att jag ska avlasta dem.

Som köttsplitter försvinner jag rakt in i dem. In genom ryggen och ut genom tarmen. För sådan är min lott.

Hon är nog lite för klok för sitt egna bästa. Hon gav mig tröst och vila i mig själv. Utmanade mina spöken och tillrättalagde mina tankar. Så gott att ha sådana vänner när livet blir en smula för mycket. Att vara fel är något hon säger jag inte ska vara. Så jag blir väl rätt då. Rätt för mig. Hur ska jag annars veta vem jag är om ingen berättar det för mig, frågade jag henne. Hon sade att jag vet det själv, men låtsas annat. Så rätt så klart. Så bra.

Hon själv värker. Gör ont men gör gott. Vacker som en dag men tänker kanske lite ett steg längre än de flesta. Att vara henne kan inte vara lätt. Att vara hennes måste vara väldigt lätt och jag gratulerar mannen.

Själv är jag tung. Så tung. Men lite lättare just nu. För jag har kastat av mig bojorna. De ligger i köket och där får de allt ligga.

Imbecill. Smaka på ordet. Sug i dig innebörden. Ät allt som det betyder. Kanske ska jag vara det du vill. Men jag är nog inget av det där. För klok för mitt egna bästa. Vill vara en man som vill ha en kvinna.

Kan jag säga det bättre?

Du vet. Man letar. Hela tiden. Efter någon som kan säga vem man är. Vad man är. Varför man är. Hur man är och vad man borde vara. Eller, det kanske inte du gör. Men det gör jag. Sveper över livet och söker. Finner små bitar här och var. Ibland ett redigt köttben. Så nu när det är söndag. Jag fann det där köttbenet. Fast jag visste det fanns så blev det till smak i min mun idag. Jag letar hela tiden bland de smutsiga. De ohela. De som gått sönder men som ändå kan plocka ihop sig för att säga vem de är. Cash. Tydligen har jag fått en fäbless för country. Inte den där hela rena utan den smutsiga. Men när jag tänker på saken så är väl rock och blues och landet väldigt nära släkt. Kusiner. Även om vissa i släkten är billiga. Som Kiss är pengasmutsiga så finns det country som är detsamma. Blues kan aldrig vara det. För då är det inte blues.

Men min söndag är såhär.

Well I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
An' I shaved my face and combed my hair,
An' stumbled down the stairs to meet the day.

I'd smoked my brain the night before,
On cigarettes and songs I'd been pickin'.
But I lit my first and watched a small kid,
Cussin' at a can that he was kicking.
Then I crossed the empty street,
'n caught the Sunday smell of someone fryin' chicken.
And it took me back to somethin',
That I'd lost somehow, somewhere along the way.

On the Sunday morning sidewalk,
Wishing, Lord, that I was stoned.
'Cos there's something in a Sunday,
Makes a body feel alone.
And there's nothin' short of dyin',
Half as lonesome as the sound,
On the sleepin' city sidewalks:
Sunday mornin' comin' down.

In the park I saw a daddy,
With a laughin' little girl who he was swingin'.
And I stopped beside a Sunday school,
And listened to the song they were singin'.
Then I headed back for home,
And somewhere far away a lonely bell was ringin'.
And it echoed through the canyons,
Like the disappearing dreams of yesterday.

On the Sunday morning sidewalk,
Wishing, Lord, that I was stoned.
'Cos there's something in a Sunday,
Makes a body feel alone.
And there's nothin' short of dyin',
Half as lonesome as the sound,
On the sleepin' city sidewalks:
Sunday mornin' comin' down.

Do do do do do do do do,
Do do do do do do do,
Do do do do do do do do,
Do do do do do do do.

Guld är hennes färg. Söt hennes doft och salt hennes smak. Pengar är inte något hon har men det har inte heller jag så kvittar vi våra skulder. Kanske skulle vi byta allt det som gör oss till oss men allting är inte något att byta. Vissa saker måste man behålla. Som den där tonen i bröstet. Innanför könet. Som ett välgjort golv av parkett inuti de där 100 ljusåren man levt sedan man kom ihåg det man glömt.

Mitt första minne är ett gräl. En symaskin som min dyrkade fader slängde på min dyrkade moder. RaKT PÅ. Sedan dess har jag gått itu. I brist på att lita på någon annan måste jag lita på mig själv. De gjorde sönder varandra, gång på gång, älskade varandra och mig tills vi sprack. Kärlek och hat är det samma för mig. Att se sin förebild sparka och slå sin andra förebild gör att man slutar ha bilder alls. Man hittar bara ord.


Böckerna gav mig allt. Skratt och gråt och tankar och föreord. Själv är jag inte bättre. Har gett mina barn hatets gåva. Ingen förebild alls. Bara något att fly. SÅ jag gråter varje stund, varje dag i längtan efter dem. Hoppas att de hatar mig, för jag är inte värd mer. Blev min egna fader. Han är död och jag lever. Så sakteliga. Så försiktigt.

Mitt första minne följs av andra. Men det första är väl kanske det som är viktigaste? Det som formar allt. Så min form vad skev och vind och kanske inte för mig att se. För jag tror inte att han, min förebild, ville att jag skulle bli det jag är. Han visste inte bättre. Men ändå var han 15 år äldre då än jag är nu. En annan tid kanske. Men min tid är nu.

Gud, låt inte mig forma någon. Alls. Det kan aldrig gå väl.

Hon säger åt mig att jag är bra. Så bra. Så fin, så vacker så totalt utom sig är hon. Pladdrar om allt jag gör och gjort. Sladdrar om annat. Fångar mina drömmar, kastar sina egna på mig. Lägger sig tillrätta framför mig, med korslagda ben, perfekta ben.

Utom mig är jag. Drömmer tankar och tänker ord. Vill väl men gör ont så ont. Som en kniv i magen, i bröstet. Lever mitt liv i rök och stök. Kanske kommer jag henne tillmötes. Men troligen inte. För hon är för vacker. Vi älskar dig, alla vi, alla du ser. Allt du vill vara men inte kan. Vara.

Du vet. När fåglar sjunger pratar de egentligen bara. De säger vackra saker för oss men kanske skäller de på varandra. Skriker om att pappafågeln ska komma hem från krogen eller om att pengarna inte räcker. Eller så skriker pappafågeln om att mamman bolat med grannen eller om att pengarna inte räcker. Kanske kan det vara så. Men allt hon hör är vackert.

Så vi litar på henne. Sjunger hennes lov. Hon med mörkt hår och svart själ. Röda läppar har ingen, det är bara färg. Men jag älskar henne för att hon älskar mig. Vad annat kan jag göra?

Känner mig en smula ung och hellig. Sådär lagom tvär och stursk. Lite lagom för att tycka att livet är sådär levvärt. Äter tankar och spottar dumheter. Njurar. Saker som utsöndrar. Saker.

I mitt hem finns väggar och tak och golv och fan vet om det inte finns luft med. Ser tecknen på sådant, även om jag inte kan andas andras luft. Min luft är härsken och luktar fimp. Men den är väl kanske inget som jag bjuder på heller. För helvete, jag har fullt upp med att andas den själv och dessutom kostar den mig både pengar och liv. Rör inte mina cigg, ryter jag åt världen. För så skall man prata med slika ting. Ryta.

Någon ska tapetsera det här när jag försvunnit. Någon som redan svär över att den ska göra det. Orka bry sig? Inte då. Det är praktsikt med gula tapeter. Om man röker. Annars med. Gult är solens färg. Säger de. Inte fan är solen gul? Den är ju vit. Så konstigt.

Kanske skulle jag, men vågar du?

I mina unga år, då när jag var det jag blivit nu igen, så fann jag lycka i att vara just det. Ingen annan. Då var världen som passerade mig obegriplig. Sedan förgick så många år som jag försökte förstå. Vara. Vem vet jag inte längre. aLLS. Nu har jag efter att stångat huvudet i väggen gång på gång funnit skallbasen. Det som är jag. En lättnad. Att leva med mig själv är tämligen trevligt. Ibland.

Men man tycks, synes det mig, återkomma till det som var. Ungdomens lättnad. Svartsjukan och bitterheten och svårigheten. Som att vila bland okunnigheten. Att lära sig ett d-ackord igen.

Så jag kanske blir liten igen? Tja, varför inte?

Varför räcker jag inte till? För mig själv. Vad är det som jagar mig? Varför kan jag inte leva med mitt egna blod? Vad är det som gör att alla dagar utan tillsatser är så trista, så levande, så fel? Lugna ned mig, pigga upp mig, göra ner mig.

Lyssnar till Elvis, den trötta sävliga, drogade, feta, vackra Elvis. Älskar Elvis. Ett namn som har blivit ett ord. Elvis. Ett ord. Så vackert, har jag tyckt sedan jag var 7 år. Återkommer ständigt. Alltid. Allt annat som kommit efter har kommit just efter. Jag kan nästan känna doften av Brut. Smaken av Gatorade och känslan av hårfärg. Spänna bågen och krypa ihop där på golvet i Graceland och tänka att jag dör. Bita sönder tungan och veta att livet är över.

Sen ställer de sig på rad. ALLA de som jag tankar från. Lennon, Richards, Bukowski, Woodhouse, Gore och alla andra. De som kom efter. De som gör allt som jag vill vara. Sinatra.

Så man, jag, läser, lyssnar, finns. Tar åt mig och plockar på mig det som är bra. Allt från Einar till andra. Livet är för kort för att inte ta åt sig. Världen är full av kloka människor och jag är som en vampyr. Drar åt mig deras visdom och gör den till min egna. Blivande psykologer, hundälskare, gamla knarkare och andra gör mig till det jag är.

De och Elvis.

Promised LAND.