WoBWorld

Guld är hennes färg. Söt hennes doft och salt hennes smak. Pengar är inte något hon har men det har inte heller jag så kvittar vi våra skulder. Kanske skulle vi byta allt det som gör oss till oss men allting är inte något att byta. Vissa saker måste man behålla. Som den där tonen i bröstet. Innanför könet. Som ett välgjort golv av parkett inuti de där 100 ljusåren man levt sedan man kom ihåg det man glömt.

Mitt första minne är ett gräl. En symaskin som min dyrkade fader slängde på min dyrkade moder. RaKT PÅ. Sedan dess har jag gått itu. I brist på att lita på någon annan måste jag lita på mig själv. De gjorde sönder varandra, gång på gång, älskade varandra och mig tills vi sprack. Kärlek och hat är det samma för mig. Att se sin förebild sparka och slå sin andra förebild gör att man slutar ha bilder alls. Man hittar bara ord.


Böckerna gav mig allt. Skratt och gråt och tankar och föreord. Själv är jag inte bättre. Har gett mina barn hatets gåva. Ingen förebild alls. Bara något att fly. SÅ jag gråter varje stund, varje dag i längtan efter dem. Hoppas att de hatar mig, för jag är inte värd mer. Blev min egna fader. Han är död och jag lever. Så sakteliga. Så försiktigt.

Mitt första minne följs av andra. Men det första är väl kanske det som är viktigaste? Det som formar allt. Så min form vad skev och vind och kanske inte för mig att se. För jag tror inte att han, min förebild, ville att jag skulle bli det jag är. Han visste inte bättre. Men ändå var han 15 år äldre då än jag är nu. En annan tid kanske. Men min tid är nu.

Gud, låt inte mig forma någon. Alls. Det kan aldrig gå väl.