Ångest så klart
Aldrig får man vara glad och nöjd. Bara för att jag mådde toppen och kanon igår så mår jag desto sämre idag. Jag fick givetvis en dundernoja och blev liggande kravlandes i sängen och försökte lugna ner mig så gott det gick. Spänd som en fiolsträng låg jag där och andades i fyrkant och hade mig i en hel timma innan det svalnade av. Givetvis gick jag upp och drack en kopp kaffe och rökte en cigarett sen var det dags igen. Ännu en panikattack såklart.
Efter att det hela hade planat ut lite så satte jag på den där avslappningsskivan som jag fick av min terapeut och försökte slappna av så gott det gick. Men det tog väl ytterligare en timma eller nått innan pulsen hade kommit ner under 100. Jäkla skit säger jag bara. Jag försökte med allt det där som de säger åt mig att jag ska göra. Jag försökte kallt konstatera att "jaha, nu har jag ångest men det är inte något farligt, jag kommer inte att dö eller bli tokig". Det gick sådär kan jag säga. Det är lite som att hoppa ut från ett flygplan och upptäcka att fallskärmen inte vecklar ut sig som den ska. Att då försöka övertyga sig om att det inte är farligt är tämligen fruktlöst. Min själ säger en sak och min tanke en helt annan och de lyssnar inte ens på varandra.
Men nu så är jag hyggligt normal. Jag är fortfarande rejält spänd trots att jag gör allt för att slappna av, jag har ont i varje muskel i nacken och ryggen och dessutom en rejäl huvudvärk efter alla spänningar. Men vad fasen. Det går ju över så det är väl inte mer med det. I morgon kanske jag får en lika bra dag som igår, vem vet? Just nu är jag faktist mest irriterad på att ångesten ska få förstöra en hel dag på detta sättet. Det känns som bortslösad tid liksom. Tid när jag kunde ha gjort nått roligare än att ligga som en sprattlande fluga i en otäck spindels nät.
Jaja, i morgon ska jag åka buss i alla fall. Jag ser fram mot det samtidigt som det fyller mig med fasa. Men jag hoppas att det går bra. Det vore gott att få lite medflyt känns det som.
Efter att det hela hade planat ut lite så satte jag på den där avslappningsskivan som jag fick av min terapeut och försökte slappna av så gott det gick. Men det tog väl ytterligare en timma eller nått innan pulsen hade kommit ner under 100. Jäkla skit säger jag bara. Jag försökte med allt det där som de säger åt mig att jag ska göra. Jag försökte kallt konstatera att "jaha, nu har jag ångest men det är inte något farligt, jag kommer inte att dö eller bli tokig". Det gick sådär kan jag säga. Det är lite som att hoppa ut från ett flygplan och upptäcka att fallskärmen inte vecklar ut sig som den ska. Att då försöka övertyga sig om att det inte är farligt är tämligen fruktlöst. Min själ säger en sak och min tanke en helt annan och de lyssnar inte ens på varandra.
Men nu så är jag hyggligt normal. Jag är fortfarande rejält spänd trots att jag gör allt för att slappna av, jag har ont i varje muskel i nacken och ryggen och dessutom en rejäl huvudvärk efter alla spänningar. Men vad fasen. Det går ju över så det är väl inte mer med det. I morgon kanske jag får en lika bra dag som igår, vem vet? Just nu är jag faktist mest irriterad på att ångesten ska få förstöra en hel dag på detta sättet. Det känns som bortslösad tid liksom. Tid när jag kunde ha gjort nått roligare än att ligga som en sprattlande fluga i en otäck spindels nät.
Jaja, i morgon ska jag åka buss i alla fall. Jag ser fram mot det samtidigt som det fyller mig med fasa. Men jag hoppas att det går bra. Det vore gott att få lite medflyt känns det som.
Kommentarer
Trackback