WoBWorld

Ghaaah! Jag har varit på apoteket och hämtat ut lite mediciner. 1000 spänn gick det på. Kul så här inför julen att behöva lägga pengarna på nått så tråkigt men nödvändigt som piller. Men, jag får trösta mig med att jag snart kommer upp till högkostnadskyddet och sedan är det ju gratis i nästan ett år. Så utlaget på året är det ju inte mycket man betalar. Jag tycker det är fantastiskt att vi har ett sådant system i vårt vackra Sverige. Jag hoppas vid gudarna att Alliansen inte ger sig in i den saken och börjar pilla och rota i systemet som de gör i det mesta nu för tiden.

På tal om mediciner så tänker man ju oundvikligt på de äldre i vårt land. Eller ja, jag som arbetat med det största delen av mitt yrkesverksamma liv kommer i alla fall in på det. Calle Schulman, av alla personer, har skrivit en debattartikel i Expressen där han resonerar kring det här med att vi glatt lämnar bort våra gamla till ålderdomshemmet eller hemtjänstpersonalen. När det sedan händer något så ropar man på personalen. "pappa har kissat på sig, kan ni byta kläder på honom"? Jo, jag har själv sett det, allt för många gånger. Anhöriga, den gamles egna barn kan klaga över städningen, den gamles hygien, kläders skick men tänker sällan den lilla tanken att de kanske själva kan städa lite i lägenheteh, att de själva kan ske kan ta pappa till duschen eller i alla fall hålla mamma och pappa lite sällskap.

Jag väntade med att kommentera det hela innan jag sett lite av den debatt som sedan utbröt bland läsarna. Man tar sig för pannan över en del anledning till att inte göra åtminstonne det lilla man kan göra. Jag förstår fullt ut de som bor kanske 60 mil från sina föräldrar. Det är ju inte lätt att göra så mycket nytta i det läget även om jag vet männiksor som övertalat sina föräldrar att flytta närmare barnen. Alla gamla vill givetvis inte byta stad på ålderns höst. Men ofta har de inte så mycket längre som binder dem vid platsen, vännerna är döda, barnen bor som sagt inte i närheten.

Men det kom argument som jag bara inte kan förstå. Som att man absolut inte vill se sina föräldrar nakna. Eller övertygelser om att föräldrarna inte vill visa sig nakna inför barnen. Va?  säger jag bara. Inbillar sig dessa människor att det verkligen är lättare att visa sig naken för okända människor, dessutom olika människor mellan varven.

Sen var det allt från att folk inte har tid (jodu, det är sant. Föräldrarna hade tid för barnen i minst 15 år men barnen har knappt 1 timma i veckan, kanske månaden, ibland året, att lägga på sin gamla mamma eller pappa. Fy fan säger jag bara! Usch och fy.

Min mor tog hand om sina föräldrar de sista åren. Hon jobbade natt och åkte diret från arbetet på lasarettet till sina föräldrar där hon tillbringade ett antal timmar med att hjälpa dem med allt från tvätt, städning, personlig hygien, prata och vara sällskap med lite prat om det som fanns utanför den lilla bubbla där min mormor och morfar bodde i.

När sedan min far blev sjuk var det samma där. Min mor slet med honom i flera år. Jag själv gjorde det jag kunde. Duschade honom när han kände att han ville det. Klippte naglar, fixade sondmaten. Vi klarade det hela utan att koppla in hemtjänst en enda gång. När han väl dog var det med gott samvete jag kunde gå på begravningen för jag visste att jag gjort det jag kunnat. Kanske det inte räckte hela vägen fram, men jag försökte i alla fall.

Nu är min mor sjuk och har hemtjänst och det känns hur ymigt som helst. De tvättar, städar och delar ut hennes mediciner. Varför gör jag ingenting? Nja, just nu, som det ser ut så har jag helt enkelt inte hälsan. Visst kan jag hjälpa till när jag har bra dagar. Men sen kommer det ju de där dagarna, som fortfarande kommer som en blixt från en klar himmel, när jag inte kan göra så mycket mer än att sova och gömma mig för hela världen. Det skulle helt enkelt inte vara tryggt nog för min mor om jag skulle sköta de där sakern. Risken att det inte blir gjort skulle vara för stor.

Men det är ändå så att jag givetvis snor runt med dammsugaren när jag är hos min mor, diskar upp det som ligger i diskhon och framförallt försöker vara lite sällskap. Jag gör det lilla jag kan. Förhoppningsvis så kommer jag få en bättre hälsa så att jag kan göra större insatser frammåt.

Men huvudresonemanget tycker jag är helt rätt. Det hänger faktist lite ihop med mitt tidigare inlägg där jag skrev om dagens värdegrund som kanske sakta håller på att förändras. Om stekarna på Stureplan och Blondinbella varit normen för hur en lyckad människa ska vara så kanske vi kan få andra förebilder som står för något helt annat. Jag hoppas det i alla fall.

Våra gamla föräldrar har vi snart inte kvar i livet och sedan ska man leva resten av sitt liv med känslan kring hur man mår utifrån hur man var mot sina föräldrar. Har man då dåligt samvete så är det för sent och kan karva rätt djupa hål i hjärtat.

Passa på go vänner. För en stroke, en hjärtinfarkt, cancer eller bara allmän sjukdom och ålderdom kan fortare än man tror rycka ett liv från oss. Sen står vi där med vår lyckade karriär, golftider och utlandresor och ska svara den lilla rösten som viskar i örat att vi nog svek våra föräldrar.