WoBWorld

Sådär ja. Då har jag snällt druckit mitt kaffe, gjort mig själv hel och ren och väntar troget på att mina boendestöd kommer för att hämta mig till terapin. Jag måste erkänna att fjärilarna i magen slår allt kraftigare med sina vingar ju närmare bussturen jag kommer. Men det måste göras det hela. Det sitter en liten figur på min ena axel och viskar i mitt öra att det vore bättre att gå och lägga sig igen. Men nu ska det banne mig läras att åka buss vare sig jag vill eller inte.

Vad allt ska man inte vara med om.