Tankar om rötter.
Det ligger en enorm lättnad i att veta varifrån man kommer från. Känna sina föräldrar med både brister och rätt. Pussat på sin mormor och veta vart ens farfar ligger begravd. Har jag förstått genom att prata med människor som lider livet igenom att vara rotlösa. Jag har mina rötter även om just den gren som är jag växer långt upp i luften och är tunn och ensam.
Jag behöver inte undra vart mina talanger och mina fel kommer från. Jag behöver inte fundera på vems näsa eller mun eller röst eller hals eller kropp jag har ärvt. Jag har träffat dem alla. Växt upp med dem, sett dem på kort eller pratat med dem. Jag vet från vilket håll min humor (i verkliga livet, inte här) kommer från. Vart min rädsla för olika ting stammar.
Det är en trygghet att aldrig vara ensam när man riktigt tänker på saken. När jag lekt släktforskare på fars sida fann jag soldater från Molla och fabriksarbetare från Kinnarumma. Längre har jag inte kommit än men jag söker. Längre fram i den grenen fanns egna företagare, säljare, revisorer och alkisar. På min andra gren känner jag inget större behov av att söka så mycket. De finns där, de jag behöver. Alla som jag delar minnen och blod med.
Den stam som är jag har utskott i form av tre barn. Även de har andra stammar att luta sig mot. Det är underbart. Låt mig säga som så att risken för inavel är totalt på noll. Vi är som huskatter. Utan bestämd ras men underbara ändå. Inget att ställa ut kanske men vi ställer oss själva på scen.
En del är döda, rätt många faktiskt. Men vi som lever är allt jag har i livet. När jag drömmer så drömmer jag alltid om någon av alla de där som är utspridda i världen från Borås till Trollhättan till Australien till Danmark till Ryssland till Finland till Estland till Stockholm till England till mig.
Livet är lätt när man vet varifrån rötterna kommer. När de är stadigt förankrade och till er som inte har allt det som är mig givet skänker jag en tanke. Mer kan jag inte göra.
Jag behöver inte undra vart mina talanger och mina fel kommer från. Jag behöver inte fundera på vems näsa eller mun eller röst eller hals eller kropp jag har ärvt. Jag har träffat dem alla. Växt upp med dem, sett dem på kort eller pratat med dem. Jag vet från vilket håll min humor (i verkliga livet, inte här) kommer från. Vart min rädsla för olika ting stammar.
Det är en trygghet att aldrig vara ensam när man riktigt tänker på saken. När jag lekt släktforskare på fars sida fann jag soldater från Molla och fabriksarbetare från Kinnarumma. Längre har jag inte kommit än men jag söker. Längre fram i den grenen fanns egna företagare, säljare, revisorer och alkisar. På min andra gren känner jag inget större behov av att söka så mycket. De finns där, de jag behöver. Alla som jag delar minnen och blod med.
Den stam som är jag har utskott i form av tre barn. Även de har andra stammar att luta sig mot. Det är underbart. Låt mig säga som så att risken för inavel är totalt på noll. Vi är som huskatter. Utan bestämd ras men underbara ändå. Inget att ställa ut kanske men vi ställer oss själva på scen.
En del är döda, rätt många faktiskt. Men vi som lever är allt jag har i livet. När jag drömmer så drömmer jag alltid om någon av alla de där som är utspridda i världen från Borås till Trollhättan till Australien till Danmark till Ryssland till Finland till Estland till Stockholm till England till mig.
Livet är lätt när man vet varifrån rötterna kommer. När de är stadigt förankrade och till er som inte har allt det som är mig givet skänker jag en tanke. Mer kan jag inte göra.
Kommentarer
Trackback