She saw me coming
Jag är så satans ostabil just nu. Ena stunden är jag jublande glad över solen, andra stunden gråter jag över att jag har så mycket att ta tag i. Jag måste fortsätta rekontruera mig. Hitta mig själv i alla revolt och kärlek till livet. Jag måste lära mig att tvivla på mina åsikter. För jag vill bli som någon som jag själv kan tänka mig att umgås med. Just nu så undviker jag det i största mån. Det är ibland jag möter mig själv i köket och vi morsar på varandra och känner nog båda två att vi redan i det lilla går varandra på nerverna.
Jag är en trevlig samling killar. Snäll och oändligt elak. Tålmodig och med världens absolut kortaste stubin. Säker på allt men osäker på ännu mer. Kommer ihåg varje sekund av mitt liv men glömmer alla minnen så fort de uppstår. Du vet, man står i köket och undrar vad fan man skulle dit in att göra. Eller man lägger sig och upptäcker att man glömt att sängen står i andra rummet.
Just nu så är det mycket blues för mig. Alltså, äkta blues. Deltarytmer. Det är så att jag kan känna doften av Mississippifloden om jag tänker på det. I samma sekund som jag tänker att jag ska gå ut så tänker jag att jag ska stanna inne. Moderat socialist.
Vad har jag egentligen för mål i livet? Jag vet att jag inte vill jobba 40 timmar i veckan igen. Eller, jag arbetar gärna 1000 timmar i veckan. Men inte sitta instängd i ett veckoschema. En fri själ dör i en fängslad kropp. Men hur i hela fridens namn ska jag då försörja mig? För jag vill inte vara i det här läget heller. Inte för att det egentligen stör mig, men för att det stör andra så förbannat.
Jag kan skrika och be alla dra åt helvete, jag kan obstruera in i helvetet och tillbaka. Men det bästa vore väl att tala med stilla röst och vara säker på att andra lyssnar? Allså, känna sig säker på det. Pondus.
Nä. Detta leder ingenstans. Dags att röka en cigarett, kanske titta ut genom fönstret. Troligen ge mig ut. Allra troligast släppa känslan av att vara totalt jävla värdelös och mest ivägen. Självkänsla är inte mitt starka kort precis. Prålig som en tupp men tänker som en mask.
Vad som fick mig att börja gråta?
Jag är en trevlig samling killar. Snäll och oändligt elak. Tålmodig och med världens absolut kortaste stubin. Säker på allt men osäker på ännu mer. Kommer ihåg varje sekund av mitt liv men glömmer alla minnen så fort de uppstår. Du vet, man står i köket och undrar vad fan man skulle dit in att göra. Eller man lägger sig och upptäcker att man glömt att sängen står i andra rummet.
Just nu så är det mycket blues för mig. Alltså, äkta blues. Deltarytmer. Det är så att jag kan känna doften av Mississippifloden om jag tänker på det. I samma sekund som jag tänker att jag ska gå ut så tänker jag att jag ska stanna inne. Moderat socialist.
Vad har jag egentligen för mål i livet? Jag vet att jag inte vill jobba 40 timmar i veckan igen. Eller, jag arbetar gärna 1000 timmar i veckan. Men inte sitta instängd i ett veckoschema. En fri själ dör i en fängslad kropp. Men hur i hela fridens namn ska jag då försörja mig? För jag vill inte vara i det här läget heller. Inte för att det egentligen stör mig, men för att det stör andra så förbannat.
Jag kan skrika och be alla dra åt helvete, jag kan obstruera in i helvetet och tillbaka. Men det bästa vore väl att tala med stilla röst och vara säker på att andra lyssnar? Allså, känna sig säker på det. Pondus.
Nä. Detta leder ingenstans. Dags att röka en cigarett, kanske titta ut genom fönstret. Troligen ge mig ut. Allra troligast släppa känslan av att vara totalt jävla värdelös och mest ivägen. Självkänsla är inte mitt starka kort precis. Prålig som en tupp men tänker som en mask.
Vad som fick mig att börja gråta?
Kommentarer
Trackback