WoBWorld

Världen rullar på. Hela tiden så finns den där i bakgrunden till det egna livet, som bruset från gatorna kring Central park. Inget stannat upp även fast man själv kanske gör det. Inget går bakåt fast man själv kanske slänger en blick över axeln. Ingen och inget håller samma takt, allt är ute på sin egna promenad och måhända att vi kommer i mål samtidigt men vi går alla olika fort på olika sträckor.

Zlatan är tillbaka och gör mål, en kvinna har dött av sina skador efter en misshandel, silikonbröst kan börja läcka och ute är det mörkt nu. Alldeles mörkt. Men, Ibland är det precis lagom mörkt för att man ska se allt. När solen skiner rakt in i ögonen ser man ingenting. Mörkret krävs för att vi ska förstå. Utan skuggan skulle vi inte veta vart vi vore.

Pengar, alla dessa för oss människor så kära pengar tycks begrava våra samveten, våra fria tankar och all kärlek vi kan hysa. Av någon jävla anledning ramlar Markbladet ner i min brevlåda varje onsdag. Jag bor inte i Mark, jag skiter fullständigt i Mark. Mark är för den som inte vet det en av grannkommunerna till Borås och tydligen bor jag nära gränsen. En gång satte jag upp en lapp på dörren om att jag inte ville ha eländet. Men det rev någon ner. Märkligt.

Skit samma. Den där blaskan som innehåller precis ingenting som jag vill veta ramlade återigen ner i min redan nämnda brevlåda. Eftersom den kommer så läser jag. Alla tre bokstäver som spelar roll för mig.

Det har härjat kräksjuka och förkylningar i Marks kommun. Även bland vård och omsorgspersonal och deras vårdtagare. Den tillförordnade socialschefen, Herr Freij beklagar det hela. Inte för att människor har farit illa och varit sjuka och mått dåligt. Men för att det har kostat pengar. Inget annat.

Inte ett ord om att personalen troligen har slitit som djur. Inte ett ord om att personalen troligen har gått till jobbet krassliga och smittat både kollegor och vårdtagare för att de inte har ansett sig ha just PENGAR för att vara hemma eller för att de där så där jävla dumlojala som bara vårdfolk kan vara. Inte ett enda ord om att det allra mest troligt har dött en och annan vårdtagare av de där smittorna. Inte ett enda ord om det.

Men däremot ett beklagande om att det kostat pengar. Herreje. Hoppas han äter pengar, för mat unnar jag inte honom.

Men här sitter jag in min bubbla. Med inga pengar men just nu förbannat lyckligt olycklig för att jag är så olyckligt lycklig.