Små, fula barn
Alltså, det här med barn. Är de så djäkla kul egentligen? Nu talar jag om riktigt små barn. De större har ju sina avigsidor de med men med dem kan man i alla fall ha en sorts dialog. Men de små. Visst, de är söta. De gör sig jättefint på vykort eller på tv. Men att ha ett i hemmet. Dom gör ju inget vettigt. Skiter, äter och sover. Föröker man tala med dem så kommer man ingenstans. Och så det här om att alla har fått för sig att alla bebisar är söta. Fan heller. Jag har sett allt för många fula ungar för att ens vara i närheten att hålla med. Oftast får man ju hålla god min. Det går ju liksom inte att kläcka ur sig "fan vad ful han är hörru". Och denna stolthet hos föräldrarna om ungen bara gör den enklaste sak. Typ rullar över på rygg. Mmm, jättepplåd hörru. "Titta, nu kräks hon, va söööt hon är".
För att inte tala om nyfödda ungar. Så otroligt fula de är. Alla. Gråblåbruna med en massa klet överallt. Ihoptryckta i ansikte och skallen så de ser ut som coneheads allihop. För att inte tala om de groteskt stora könen. Allt under midjan ser liksom ut att tillhöra en 15 år äldre individ.
Sen den här jäkla vanan att vakna på natten och vara hungrig. Det gör jag med, men då knatar jag ut i köket och tar mig ett glas fil. Jag skriker inte lungorna av mig.
Nä, ungar gör sig bäst på avstånd. Jag önskar att jag haft en nanny till mina när de var bebisar. Så kunde nannyn komma in i vardagsrummet där jag sitter med en god cigarr och en kupa konjak och så kunde hon visat upp barnet innan det skulle lägga sig för natten. Det räcker liksom. En snabb titt, kanske en kyss på något kletfritt ställe p åbarnet och så vips i säng.
Men, nu är de åren över och allt är väl på vår jord.
För att inte tala om nyfödda ungar. Så otroligt fula de är. Alla. Gråblåbruna med en massa klet överallt. Ihoptryckta i ansikte och skallen så de ser ut som coneheads allihop. För att inte tala om de groteskt stora könen. Allt under midjan ser liksom ut att tillhöra en 15 år äldre individ.
Sen den här jäkla vanan att vakna på natten och vara hungrig. Det gör jag med, men då knatar jag ut i köket och tar mig ett glas fil. Jag skriker inte lungorna av mig.
Nä, ungar gör sig bäst på avstånd. Jag önskar att jag haft en nanny till mina när de var bebisar. Så kunde nannyn komma in i vardagsrummet där jag sitter med en god cigarr och en kupa konjak och så kunde hon visat upp barnet innan det skulle lägga sig för natten. Det räcker liksom. En snabb titt, kanske en kyss på något kletfritt ställe p åbarnet och så vips i säng.
Men, nu är de åren över och allt är väl på vår jord.
Kommentarer
Trackback