WoBWorld

Jaha. Grabblunch blir det idag. Hulda Hustrun är ju med äldsta dottern på sjukhuset eftersom läkarna skall leka tittut i dotterns knä, yngsta dottern är på dagis, äldsta sonen i skolan. Kvar blev jag och yngste sonen. Han fick tuppjuck här på morgonen. Ingen vet varför, men han gapade och skrek med hela sin lilla 5-åriga kropp, han hoppade på sin yngre syster med verbala påhopp och svansade runt i lägenheten som en ilsken tiger. Visserligen en liten tiger men ändå. Katterna sprang och gömde sig och jag och Hulda Hustrun bestämde samfälligt att mannen skulle få vara hemma från dagis idag. För riktigt så folkilsk brukar han ju inte vara. Han brukar faktiskt inte vara folkilsk alls utan är snarare lite blid till sinnes. Så fort han fick reda på att han skulle få vara hemma och spela dator blev han som en liten blyg viol igen. Mild och lätt till sinnet.

Så, nu sitter barnet vid datorn och spelar Harry Potter (om det är någon som anser att barn minsann skall ut i skogen och bygga kojor och inte sitta framför burken vill jag bara säga "tji fick du"), katterna ligger o gosar sig i sängarna och jag sitter här.

Lite senare skall jag ju få träffa dårdoktorn, eller egentligen en sjuksköterska som skall bedöma om jag skall få träffa dårdoktorn. Håhåjaja vilket slit för att få det alla runt mig ser bekräftat. Jag är sinnessjuk och behöver vederbörlig professionell hjälp. Det är konstigt det där med panikångest. Det anses vara en sån lätt sjukdom att bota att psykiatrin inte riktigt vill befatta sig med den. De hänvisar helst till vårdcentral. Men om nu sjukdomen är så förbannat lätt att bota, varför är jag inte frisk nu då. Efter 14 år menar ja. 14 år där det bara blivit sämre och värre de senaste åren.

Det är en knepig värld vi lever i.