WoBWorld

Nu kommer jag ihåg varför jag lovat mig själv att aldrig mer flytta. Inte en enda gång och inte en enda meter. Som det är nu flyttar vi ju inte. Inte på riktigt i alla fall. Men edtersom badrum, min lilla snick och källarförråden sakll utrymmas och vi samtidtigt flyttar ner till stugan så känns det nästan som att flytta. Det ligger saker överallt, katter springer förvirrat från rum till rum för att föröka orientera sig i att verktygslådan samsas med kartonger från källaren och min gamla urklippspärm om Elvis och Beatles i sängen. Den upplåsbara madrass som förut legat där (det är en lång histora med den inbegriper original madrassen som är till en vattensäng, en läcka och vatten över hela sovrummet. Nästa överallt i alla fall. Historien har även plats för att vattenmadrasser är jättedyra och att vi redan hade den uppblåsbara madrassen) ligger nu i tjejernas rum, på golvet. I hallen står allt det som skall ner till stugan, snart även madrassen. I vardagsrummet står det staplar med klinkers, en kattbur som strax skall användas för att få ner katterna med till stugan. Köket? Jo, där står all disk. Herrejje, vi lever i ett flyktingläger.

Men som sagt. Vi skall inte flytta, inte på riktigt. Men just nu är det en klen tröst. Mycket klen.

Pust!