Mitt kattiga jag
Det här med att ha katt är ju sött och så. Vi har tre. Det är ibland inte lika sött. Bland annat får man snabbt vänja sig med att golvet är fullt av kattsand. Vi har två lådor, en i vardera toalett. Väl så. Om bara sanden kunde stanna kvar i lådorna så skulle det nästan inte vara något problem alls förutom den ständiga lukten av kattbajs eftersom tre katter bestämt skiter lika mycket som en ordinär häst. Men denna förbannade sand. Den är överallt. Precis överallt. Vi har ju en kattunge. Smulan heter hon och hon är söt som socker. Men det där med att skvätta sand på golvet tycks hon se som sin egna speciella uppgift. De två stora katterna drar ju med sig lite sand från lådorna när de knatar ut på golvet men det kan man ju leva med. Men Smulan krafsar ut sanden, ut ur lådan och ut på golvet. Mängder med sand. När man sedan duschar så blir golvet blött. Blöt kattsand torkar till stora kletiga kokor kan jag berätta. Så man sopar. En gång. Två gånger. Kanske även en tredje gång. Efter tio minuter är det likt förbannat lika mycket sand på golvet. Sanden migrerar sedan till resten av lägenheten med hjälp av såväl människo som katt fötter.
Sen är det ju det där med mat. Ibland misstänker jag att vi har någon osynlig varelse som tömmer kattmatsskålen på pin kiv. För man häller upp maten och tänker att "det där räcker bra länge". Sen när man vänder ryggen till så töms skålen på mat och vi har tre oroliga katter i köket som desperat försöker öppna skåpet där kattmaten finns.
Smulan är ju som sagt en kattunge. Oc hsom sådan så har hon två lägen. Antingen far hon omkring i lägenheten som en yr poltergeist, krafsar upp jord ur blomkrukorna, studsar omkring som en galning, anfaller fötter, retar upp de stora katterna och är allmänt störig, eller så sover hon. Då ligger hon helt omedveten om världen. Men sen vaknar hon och så är dansen igång igen. De äldre katterna föröker nog fostra den lilla rackaren för när hon är som värst så fräser speciellt Chips, honan, på Smulan så att till och med jag blir lite rädd.
Katthår har vi överallt. De flesta av oss 8 i familjen har slutat förvånas över att det rullar runt katthårsbollar stora som fotbollar på golvet. Om man möter en sån där boll så hälsar man artigt sen är det inte mer med det. Hulda Hustrun är egentligen allergisk mot katt men hon hankar sig fram med Clarityn och inbyggd envishet.
Vi hade ju vattensäng förut. Det har vi inte längre. Katterna tycktes anse att det var en utmärkt klösyta så en dag stod vi med vatten till anklarna i sovrummet. Nu sover vi i en gammal bäddsoffa. Både jag och Min Vackra Kvinna går ständigt med krökta ryggar och lever på Alvedon. Gamla bäddsoffor sove man inte bekvämt i. Skinnsoffor har vi med. De är vackert fransiga längs med armstöden. Vem behöver klösbräda när det står en maffig soffa att klösa mot?
Men de är söta de där tre. Och på kvällen när man går och lägger sig skuttar en eller två katter upp i sängen, spinner och lägger sig tillrätta på ens mage. Då är det lätt att glömma sand, matkonton, rackartyg och fransiga soffor. I alla fall för ett tag.
Sen är det ju det där med mat. Ibland misstänker jag att vi har någon osynlig varelse som tömmer kattmatsskålen på pin kiv. För man häller upp maten och tänker att "det där räcker bra länge". Sen när man vänder ryggen till så töms skålen på mat och vi har tre oroliga katter i köket som desperat försöker öppna skåpet där kattmaten finns.
Smulan är ju som sagt en kattunge. Oc hsom sådan så har hon två lägen. Antingen far hon omkring i lägenheten som en yr poltergeist, krafsar upp jord ur blomkrukorna, studsar omkring som en galning, anfaller fötter, retar upp de stora katterna och är allmänt störig, eller så sover hon. Då ligger hon helt omedveten om världen. Men sen vaknar hon och så är dansen igång igen. De äldre katterna föröker nog fostra den lilla rackaren för när hon är som värst så fräser speciellt Chips, honan, på Smulan så att till och med jag blir lite rädd.
Katthår har vi överallt. De flesta av oss 8 i familjen har slutat förvånas över att det rullar runt katthårsbollar stora som fotbollar på golvet. Om man möter en sån där boll så hälsar man artigt sen är det inte mer med det. Hulda Hustrun är egentligen allergisk mot katt men hon hankar sig fram med Clarityn och inbyggd envishet.
Vi hade ju vattensäng förut. Det har vi inte längre. Katterna tycktes anse att det var en utmärkt klösyta så en dag stod vi med vatten till anklarna i sovrummet. Nu sover vi i en gammal bäddsoffa. Både jag och Min Vackra Kvinna går ständigt med krökta ryggar och lever på Alvedon. Gamla bäddsoffor sove man inte bekvämt i. Skinnsoffor har vi med. De är vackert fransiga längs med armstöden. Vem behöver klösbräda när det står en maffig soffa att klösa mot?
Men de är söta de där tre. Och på kvällen när man går och lägger sig skuttar en eller två katter upp i sängen, spinner och lägger sig tillrätta på ens mage. Då är det lätt att glömma sand, matkonton, rackartyg och fransiga soffor. I alla fall för ett tag.
Kommentarer
Trackback