Mitt väntande jag
Tanken är ju att jag skall ta mig till sjukhuset för att ta blodprover. Men jag vet inte riktigt hur jag skall palla det. Får ångest bara jag tänker på att sitta i ett väntrum. Om man kom upp och visste att de tog mig först vore det lite lättare. Men att sitta och vänta gud vet hur länge får hela mitt inre att börja dansa mazurka. Men på något sätt måste jag ju fixa det hela. Det ställer till det, det här med panikångest. Det gör det. Jag har skjutit upp det hela under veckan men nu är det fredag och det är dags att ta sig i kragen. Men jag har ju ingen krage. Det är ju det som är problemet. Den lilla krage jag har räcker då rakti inte för att lyfta min tunga kropp och ta den till bilen för att åka till lasarettet. Min lilla krage har fullt upp med att hålla uppe mig lagom mycket för att komma ur sängen.
Om om inte funnits. Då vore det ju inget problem. Men som det är nu så sätter blotta tanken på att sitta där i väntrummet igång ett helt maskineri i mitt inre. Och det enda syftet den maskinen har är att skrämma upp mig. Och det gör den mycket föredömligt. Som det är ju st nu så skulle jag hellre lägga mig i en myrstack än åka iväg för att sätta mig med en massa okända människor i ett litet rum och sedan sitta där medan klockan tickar på och svetten bryter fram.
Jag är inte så modig av mig. Jag är rätt rädd för det mesta. För höjder, hissar, åskan och att mina kära skall försvinna. Men de sakerna är ju inte helt fel att vara rädd för. Men så kommer det till de där konstiga sakerna jag är rädd för. Som att sitta stilla i ett rum fullt med människor. Eller överhuvudtaget vänta på något. Att sitta stilla medan tiden går. Det är därför jag alltid kommer sent till vad det nu än kan vara. Så jag slipper vänta. Då tar jag hellre skället för att jag kommit försent. När jag gör något vill jag det skall sätta igång med en gång. Jag är otålig. Men det vore ju ok om jag inte blev så förbannat stressad av att vänta.
Med det har ju med min sjukdom att göra. Att jag inte tål stress längre. Inte ens tanken på stress tål jag. Stå i kö? Outhärdligt! Det är som att kroppen har två lägen. Antingen sover jag eller så är jag uppe i tiotusen varv. Just nu så känner jag hur hela kroppen börjar stegra sig inför tanken på det där väntrummet. Men, jag får väl försöka få ett grepp om den där pyttelilla kragen och lyfta iväg mig. När det väl ä'r klart så kommer jag ju känna mig lättad. Hoppas jag.
Om om inte funnits. Då vore det ju inget problem. Men som det är nu så sätter blotta tanken på att sitta där i väntrummet igång ett helt maskineri i mitt inre. Och det enda syftet den maskinen har är att skrämma upp mig. Och det gör den mycket föredömligt. Som det är ju st nu så skulle jag hellre lägga mig i en myrstack än åka iväg för att sätta mig med en massa okända människor i ett litet rum och sedan sitta där medan klockan tickar på och svetten bryter fram.
Jag är inte så modig av mig. Jag är rätt rädd för det mesta. För höjder, hissar, åskan och att mina kära skall försvinna. Men de sakerna är ju inte helt fel att vara rädd för. Men så kommer det till de där konstiga sakerna jag är rädd för. Som att sitta stilla i ett rum fullt med människor. Eller överhuvudtaget vänta på något. Att sitta stilla medan tiden går. Det är därför jag alltid kommer sent till vad det nu än kan vara. Så jag slipper vänta. Då tar jag hellre skället för att jag kommit försent. När jag gör något vill jag det skall sätta igång med en gång. Jag är otålig. Men det vore ju ok om jag inte blev så förbannat stressad av att vänta.
Med det har ju med min sjukdom att göra. Att jag inte tål stress längre. Inte ens tanken på stress tål jag. Stå i kö? Outhärdligt! Det är som att kroppen har två lägen. Antingen sover jag eller så är jag uppe i tiotusen varv. Just nu så känner jag hur hela kroppen börjar stegra sig inför tanken på det där väntrummet. Men, jag får väl försöka få ett grepp om den där pyttelilla kragen och lyfta iväg mig. När det väl ä'r klart så kommer jag ju känna mig lättad. Hoppas jag.
Kommentarer
Trackback