Så lite det behövs i Viskafors
Tänk vad små saker kan betyda mycket. För tillfället så är jag så lycklig över att Chips, min katt är med mig i mitt nya hem. Vi satt tillsammans i fotöljen och tittade på ett av mina favoritprogram på tv (ett av få) "En karl för sin kilt" som de av någon för mig märkligt anledning har gömt undan till mitt i lördagsnatten.
Där satt vi medan Skottlands landskap rullade förbi på skärmen, Chipe pep till lite och duttade på min hand med tassen om jag slutade klappa henne och vi hade det precis hur bra som helst.
Utan den där lilla pälsbollen vore jag helt ensam i världen. Ingen att prata med, inget att dansa framför. Ingen att dra dåliga skämt till eller prata låtsasengelska med. Jo, jag vet att Chips bara är en katt och att de ljud jag utstöter spelar mindre roll för henne. Men när jag dansar till musik i vardagsrummet så tittar hon i alla fall mycket nyfiket på mig och funderar säkerligen på vad tusan som tagit åt husse.
Om jag går ut i köket så passar hon på att äta lite. När jag sätter mig i vardagsrummet så ligger hon på golvet, hoppar upp på bokhyllan eller fönsterbrädet eller i mitt knä. När jag går till sängs så följer hon efter och buffar med huvudet tills hon har jobbat sig in under täcket eller så lägger hon sig bredvid mig på kudden.
Utan henne vore jag embarmbligt ensam.
Tänk vad lite som behövs för att man ska känna hjärtat i bröstet, höra blodet rusa i öronen och man ska känna hur mycket man lever.
Märkligt.
Där satt vi medan Skottlands landskap rullade förbi på skärmen, Chipe pep till lite och duttade på min hand med tassen om jag slutade klappa henne och vi hade det precis hur bra som helst.
Utan den där lilla pälsbollen vore jag helt ensam i världen. Ingen att prata med, inget att dansa framför. Ingen att dra dåliga skämt till eller prata låtsasengelska med. Jo, jag vet att Chips bara är en katt och att de ljud jag utstöter spelar mindre roll för henne. Men när jag dansar till musik i vardagsrummet så tittar hon i alla fall mycket nyfiket på mig och funderar säkerligen på vad tusan som tagit åt husse.
Om jag går ut i köket så passar hon på att äta lite. När jag sätter mig i vardagsrummet så ligger hon på golvet, hoppar upp på bokhyllan eller fönsterbrädet eller i mitt knä. När jag går till sängs så följer hon efter och buffar med huvudet tills hon har jobbat sig in under täcket eller så lägger hon sig bredvid mig på kudden.
Utan henne vore jag embarmbligt ensam.
Tänk vad lite som behövs för att man ska känna hjärtat i bröstet, höra blodet rusa i öronen och man ska känna hur mycket man lever.
Märkligt.
Kommentarer
Trackback