I väntan på julkänslan
Fan vad jag drar mig för att ringa det där samtalet. Det känns, tja, kymigt kanske vi kan säga. När man är snart 40 år så borde man inte tigga pengar av sin ömma moder. Men hade det inte varit för medicinen och kattsand så hade jag nog klarat mig en vecka tror jag. Eller, det hade jag ju inte, men det hade varit värt ett försök i alla fall. Men som det är nu så är det stenkört. Eländes elände, fan vad jag gnäller ser jag. Men jag vill ha stålar, pengar, dollar och pund och gärna en eller två euro. Men, det är som det är med den saken och jag får väl ompröva det där banklånet jag betalar 3000 i månaden på. Så här i efterhand skulle jag så klart varit smartare vid skillsmässan och sett över mitt hus lite bättre, men det är försent att tänka på det. Förövrigt skulle jag väl varit smartare ekonomiskt överhuvudtaget genom åren. Så jag får skylla mig själv och inse att de stora peningflödena går lilla WoB totalt förbi.
Det viktiga nu är att sköta hyran så att jag kan överta lägenheten i mars. Det är liksom prio ett. För annars är det kört på riktigt. Uteliggare har jag föga lust att vara. Jag trivs så bra här i mitt lilla slott och får jag bara lite snurr på bussåkandet så är ju känslan av isolering löst med. Sen får jag väl ta det dag för dag och se fram mot att kunna börja jobba igen när den dagen kommer. Då vips så åker min inkomst upp sidådär en 6-7000 i månaden efter skatt så då kan jag väl kanske slappna av på ett annat sätt. Men tills dess så får jag väl vara nöjd med att leva och ha den fysiska hälsan.
Tja, jag ska väl inte sitta här och sprida sur smak utan ta och fatta telefonen och ringa tant mamma och låta riktigt ynklig. Gudskelov har jag ju den möjligheten. Det finns så förbannat många andra som lever betydligt armare liv än det jag gör. Vi lever i ett land där det faktiskt finns uteliggare och alla av dem är inte missbrukare eller skurkar. Det finns de som kämpar mot tillvaron varje dag och som ständigt hoppas på att det ska lösa sig och jag måste säga att jag inte vet hur jag skulle palla ett sånt liv. Så jag har det förbannat bra trots allt. Har tak över huvudet, nån form av stolthet och resurser i form av en bra utbildning som alltid kommer att efterfrågas. Får jag bara lite koll på de dystra och negativa tankarna som tagit mitt liv till fånga så ska det hela nog ordna sig kan jag tro.
För helvete, det är ju snart jul. Bara en sån sak :-)
Det viktiga nu är att sköta hyran så att jag kan överta lägenheten i mars. Det är liksom prio ett. För annars är det kört på riktigt. Uteliggare har jag föga lust att vara. Jag trivs så bra här i mitt lilla slott och får jag bara lite snurr på bussåkandet så är ju känslan av isolering löst med. Sen får jag väl ta det dag för dag och se fram mot att kunna börja jobba igen när den dagen kommer. Då vips så åker min inkomst upp sidådär en 6-7000 i månaden efter skatt så då kan jag väl kanske slappna av på ett annat sätt. Men tills dess så får jag väl vara nöjd med att leva och ha den fysiska hälsan.
Tja, jag ska väl inte sitta här och sprida sur smak utan ta och fatta telefonen och ringa tant mamma och låta riktigt ynklig. Gudskelov har jag ju den möjligheten. Det finns så förbannat många andra som lever betydligt armare liv än det jag gör. Vi lever i ett land där det faktiskt finns uteliggare och alla av dem är inte missbrukare eller skurkar. Det finns de som kämpar mot tillvaron varje dag och som ständigt hoppas på att det ska lösa sig och jag måste säga att jag inte vet hur jag skulle palla ett sånt liv. Så jag har det förbannat bra trots allt. Har tak över huvudet, nån form av stolthet och resurser i form av en bra utbildning som alltid kommer att efterfrågas. Får jag bara lite koll på de dystra och negativa tankarna som tagit mitt liv till fånga så ska det hela nog ordna sig kan jag tro.
För helvete, det är ju snart jul. Bara en sån sak :-)
Kommentarer
Trackback